Kajsa Bergqvist inspirerar på träningen

Äntligen! Äntligen, äntligen, äntligen hoppar jag höjd igen!! Och vem har jag som tränare tror ni? Jo, världens bästa Kajsa! Kan jag få det bättre? Kan jag vara gladare? Jag säger alltid att allt är möjligt, men just nu tror jag att det är OMÖJLIGT att få det bättre än vad jag har det

Vi bokade in passet redan förra veckan och jag var snabb att förklara att jag faktiskt inte gjort någonting liknande sedan operationerna och att vi skulle ta det lite försiktigt. Kajsa var helt med på noterna och sa: “Vi ska leka höjd, Nadja. Bara skutta lite och göra andra roliga övningar” och jag blev så glad och pirrig. Jag har sett fram emot det är passet varje dag sedan vi bokade in det Jag har också varit nervös. Nervös som satan för hur knäet skulle reagera. Skulle det svullna upp? Skulle jag få den där “låsnings-känslan”? Skulle jag vara för klen? Eller skulle det rentav bara funka?

Vi har kört pytte-lite hoppstyrka så jag trodde inte att jag skulle få hoppa med någon ansats idag. Det gjorde vi inte heller. Jag fick köra med “fri” ansats och hoppa lite som jag ville. OCH JAG KLARADE DET!!! Jag hoppade! Det sved lite i knäet och leden kändes aningen stel men fan så nöjd jag är! Jag kände mig som alltid när jag tränar en gren efter ett längre uppehåll: kantig och vilsen. Men efter några hopp blev jag säkrare och till nästa vecka tror jag nog att jag kan sätta världsrekord igen

Efter hoppen körde vi igenom magen och ryggen. Så härligt det var! Vilken energi hon sprider, Kajsa. Det här var precis vad jag behövde just nu… när min energinivå har legat på noll och sommaren har känts alltför långt bort. Nu känner jag mig på banan igen och lite lättare.

I morse åkte jag till Bosön för att ta det lugnt och basta en timme. Jag ville koppla av. Andas ut. Jag ville vara ifred. Jag kände ett oerhört stort behov av det. Jag vet inte vart det kom ifrån. Jag njöt i fulla drag när jag satt där i bastun med min bok och en flaska vatten. Kroppen värkte och jag kände att den mådde gott av detta förslag från mig själv Jag tänkte att jag skulle mjukas upp inför eftermiddagens träning med Kajsa. Jag ville vara bra förberedd och studsig.

Jag hann också med att sova en timme och när jag vaknade var jag piggare och mer på hugget. Jag har verkligen inte varit mig lik de senaste veckorna men idag under höjdhoppet kände jag igen mig själv för en stund. Det glädjer mig.

Jag har frågat mig själv så många gånger dessa veckorna: “Vad är det du behöver Nadja? Vad är det du vill ha? Vad saknas?”. Jag har bara inte hittat något svar och det har irriterat mig. Det har stressat mig. Idag tänkte jag: “Vad fan, skit samma. Jag kanske aldrig kommer att hitta några svar. Jag kanske bara ska andas en gång och låta saker och ting vara för en stund? Det som sker, det sker”. Tanken spred lugn inom mig och den känns värdefull. Varför ska allting alltid vara så kämpigt? Varför ska jag hela tiden kämpa emot verkligheten? Saker och ting är ändå så som dem är. William (min mentala tränare) sa de gamla visdomsorden och rådet att strunta i det som jag inte kan förändra och förändra det jag kan. Så enkelt det är med tankar ibland

Jag har tagit en lång dusch och luktar så gott när jag sitter här i soffan. Jag dricker mitt te och lyssnar på goa låtar, filosoferar och funderar och ifrågasätter massa saker. Jag ska alldeles strax skriva min träningsdagbok och sedan dammsuga badrummet. Litervis med sand har hamnat på mattan efter mina längdhopp för några dagar sedan men jag har inte orkar städat bort det. Upps.

Jag önskar er den bästa kvällen.

Kramar från Lidingös bästa soffhörn!

Nadja

Fullproppad dag

Godmorgon sötnosar!

Vilken härlig träningsfri dag det blev igår eller, jag kanske ska säga att det är härligare idag när jag ser att det funkar att gå in i mitt förråd eftersom jag har rensat det. Igår var inte så skönt, för då fick jag springa upp och ner och fram och tillbaka med högar av skräp. Men idag känner jag mig till och med ren inombords och jag är stolt över mig själv att jag tog tag i det där helvetet
Efter timmar av städning så tyckte jag att det var dags för kroppen att slappna av lite så jag messade min massör Elvis som kunde ta hand om mig nästan på studs. Han är så bra Tyvärr fick jag ligga på bänken i plågor som vanligt men också det känns bra såhär en dag efter!

Idag har jag först ett pass med min sjukgymnast Britta, sedan väntar mental träning innan det blir lunchmöte på Bosön. Fullproppad förmiddag med andra ord. Givetvis ska jag hem för min dagliga en-timmars-sömn innan jag äter mellanmål och kör pass två.

Som jag har berättat för er tidigare så har jag sååå jäkla svårt för att äta på morgonen nu för tiden (låter som om att jag är hundraochetthalvt ). Är det någon som har tips om vad jag ska göra? Jag vill vara hungrig igen när jag vaknar! och nej, jag äter inte sent på kvällarna…
Bara för det så ska jag gå och fixa min frukost!

Önskar er en superdag,
Kramar Nadja

Sakta men säkert mer som vanligt…

Igår började så äntligen min verklighet att bli som den alltid brukar vara… jag fick träna! Det vore kanske ett hån mot mina friidrottskollegor (och alla andra atleter) att använda ordet “träna” just i det här sammanhanget, men jag fick åtminstone röra lite på mig under strukturerade former och under uppsyn av en sjukgymnast

Det är ett stort steg! För nu har jag ett rehabschema att gå efter. Och jag kan planera mina dagar och jag kan se framför mig hur jäkla frisk och stark jag kommer att bli!

Mitt “träningsschema” består av följande:

* Cykel 2* 15 min

* Magliggande bensparkar (helt UTAN vikter!)

* Ligga på rygg och spänna låret i omgångar 3*5 sekunder * 10

* Tåhävningar (UTAN vikter)

* Gåträning i form av “tuppgång” och “rulla på foten”

* Sidliggande benlyft för att få kontakt med rumpmuskulaturen 2*10st/ben

Ja… ni ser ju… låter jobbigt va? Det jobbiga nu ligger inte i den fysiska biten utan i ATT GÖRA DET! När något blir så banalt och tråkigt (ja ni hörde, jag tycker att det är TRÅKIGT!) så tenderar det ibland att kännas en aning meninglöst och man kanske inte gör allt så bra som man kan göra det. Men: jag ska faan sätta världsrekord i rehab! Om det så är det sista jag gör.

Nu ska jag iväg och träna skallen lite. William och jag ska ha ett snack och planera för framtiden.

Vi hörs inom kort. Kram och kram och kram (jag är lite kelsjuk just nu känner jag )