Kvällscitat

Om kraft

Det här ska jag tänka på nu när jag går in i hårdträningen och redan innan vet att jag inte kommer att kunna gå normalt på flera veckor

Dagens visdom

Idag…

 

Om jag inte funnits…

 

Igår kväll träffades jag, Challe, Elsa och Bella på ett mysigt krypin på Rörstrandsgatan för lite tjejsnack och magiskt god äppelpaj med vaniljglass. En av de bästa jag har ätit faktiskt. Denna kväll lärde sig Bella att dricka kaffe. Innan vi beställde sa hon “Alltså, jag gillar inte kaffe” men hon bestämde sig ändå för att prova. Vi andra hann knappt lyfta våra koppar innan Bella hade sörplat i sig allt i sin. Jag kan tro att det gick på en minut. “Nämen! Det här var ju gott! Ser ni!? Jag gillar kaffe!” ropade Bella av förtjusning. Jag personligen tror ju mer att Bella gillar det mesta som flyter. Hon hittade nämligen även sin nya favoritdrink igår: Apple Razz. Hon påstod att den bara smakade äppelmos och ingen alkohol. “Jag förstår ju de som blir alkoholister!” log hon och beställde in sin andra drink för kvällen. Inte så konstigt egentligen, om det inte var för att hon två minuter tidigare hade beställt sin första.

Vi hade djupa samtal också. Vi pratade om döden och när jag kom hem till Niklas så kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Jag började gråta hejdlöst och tänkte på Albin, en kille som jag kände när jag var lite yngre, som körde ihjäl sig på sin motorcykel. Jag tänkte på Bellas kompis Olof som hängde sig i sin trappuppgång och jag tänkte på Niklas pappa Kjell som har gått bort. Jag fick ont i magen när jag tänkte på hur vi alla så ofta tar livet för givet. Hur vi alltför sällan tänker på att det kanske kan vara sista gången vi gör vissa saker. Att det kan vara sista gången vi pratar med en viss person. Att du för sista gången håller i den där kaffekoppen eller skriver den där raden i din blogg, i ett mess eller på en liten lapp. Mina tankar snurrade och hoppade från det enda till det andra och klockan blev 04.00 och jag kunde inte sova och jag kunde inte sluta gråta. Det var inte min egen död som skrämde mig eller gjorde mig ledsen, utan det faktum att andra människor kan dö ifrån mig. Hur bär man en sådan stor saknad till någon? Hur uthärdar man livet om någon man älskar högt bara försvinner från dig? Jag tänkte också på det sorgliga i att vissa människor väljer att ta sina liv. Hur kan man komma till en punkt i sitt liv där man känner att det inte finns NÅGONTING som är värt nog för att man ska vilja fortsätta sin tid här på jorden? Är jag osympatisk när jag skriver att jag inte förstår hur man kan sitta vid ett bord och skriva ett brev till någon eller några och veta att det är ens eget avskedsbrev? På ett sätt beundrar jag styrkan hos en människa som kan ta ett sådant beslut och på ett sätt tycker jag att det är ren och skär feghet att ta sitt eget liv.

Jag tänkte på vad som händer efter det här livet. Blir vi jord? Blir allt sådär svart som man ibland föreställer sig? Slut. Allting kan ju inte bara ta slut. Borta. För alltid. För alltid. Hör ni orden? Det betyder för A L L tid. Denna tanke får mig alltid att älska mitt liv. Den får mig att ifrågasätta varför jag bryr mig om små obetydliga saker, små tvister och gräl och meningsskiljaktigheter. Tanken får mig att älska mina nära än lite mer och jag ser lite lättare på livet. Men samtidigt tänker jag att det kanske är alla dessa saker, trots att det är jobbiga saker ibland, som är livet.

Så, när livet är slut så är det slut. Oavsett hur det tar slut. Vi kan inte ångra oss och vi kan aldrig få tillbaka de människor som har lämnat denna planet. Aldrig mer krama om, beröra, prata med, skratta med, gräla med… dem är inte borta som inte bortrest. Dem är borta som i för alltid borta. Jag vill kräkas när jag tänker så. Men jag kanske ska koncentrera mig på att visa uppskattning till de som jag älskar istället. Jag ska koncentrera mig på livet.

 

Jag vet ett citat som jag alltid har älskat och som jag tänkte dela med mig av här:

 Om jag inte funnits så hade du inte älskat livet / Döden

 

 

 

 

 

 

 

Vi lär oss något varje dag…

Kan någon svara på varför just jag har så svårt för att säga hejdå till människor? Även om jag vet att jag kommer att få träffa de igen så blir jag så ledsen när de åker. Syster Gisela och Henrik (Gnägget) lämnade oss i måndags för att bila ner till min tredje syster Daniela som har bosatt sig i Malmö för att plugga (Ja, familjen Casadei finns öööverallt ). De ska åka över till Köpenhamn och gå på tivoli och bara göra en massa roliga saker. Och så tror de att de kommer att få roligt utan Bella och mig!? Vilken nitlott :) hihi

I måndags kunde jag köra mitt första riktiga pass sen förkylningen (passet i lördags var bara ett kom-igång-pass) och även om jag märkte att kroppen var lite ovan så kändes det bra. Jag körde styrka på morgonen och sprint på kvällen och jag kan ju meddela att jag fick en sjuhelsikes träningsvärk :) Underbart!

Idag lunchade jag och Bella på Bosön med Anna Sunneborn. Vilken häftig kvinna hon är, denna Anna! Hon har så fina värderingar och en så klok syn på livet och det är så himla kul att sitta och lyssna på henne när hon berättar alla sina historier. Anna är en sådan där människa som tror på att allt är möjligt och hon är oförstört positiv till allt som sker! Det beundrar jag henne för och jag skulle vilja skicka henne som present till alla negativa människor som tror att livet går ut på att trycka ner andra istället för att lyfta de, till alla de som tycker att människor som är annorlunda borde formas till att bli mer “som alla andra”.

Jag kände mig sjukt stärkt av vårt lunchsamtal när Bella och jag åkte hemåt och jag tänkte: “varför kan inte alla vara som hon”?

I samma sekund som jag tänkte det, kom jag på att om det tankesättet skulle bli min övertygelse, så skulle jag inte vara mycket bättre än de som jag pratade om här ovan. De som ville att annorlunda människor skulle bli “som alla andra”. Alla kan inte, och ska inte, vara som Anna. Så jag tänker inte så. Jag tänker bara att Anna är en mycket speciell människa och att jag är glad att just jag har fått förmånen att lära känna henne lite bättre.

Var rädda om er där ute och skratta mycket!

Kram Nadja

« Föregående sida