Tävling med trötta ben

 

Det har gått några dagar sen vi hämtade Coco och nu märker jag att hon börjar känna sig som hemma här hos oss på kolmårdsvägen! Hon blir helt tokglad varje gång vi kommer hem, om vi så bara har lämnat henne i fem minuter, hon vill upp i vår säng och kela varje morgon och hon springer runt i lägenheten med en viftande svans mest hela tiden. Sorry Sarah, men jag vill aldrig lämna tillbaka henne!

Efter min mångkamp i Estland förra helgen så känns min kropp fortfarande lite tung och trög men jag tävlade ändå igår igen. Denna gång i Eskilstuna på deras jubileumsgala och i grenarna 100m häck och längd. Redan på uppvärmningen kände jag att jag var trött och blev andfådd väldigt snabbt så kanske jag skulle låtit bli att tävla. Men jag har OERHÖRT svårt för att låta bli att tävla när jag väl kommit till tävlingen. Då kör jag hellre hela vägen och låter det gå som det går. Och det gick som det gick. På häcken hade jag 14.37 och kom aldrig riktigt in i loppet. Jag sov nästan i starten och fick kämpa med att komma i rätt position till häckarna. Jag slutade 3:a efter Moa Larsson och Jessica Samuelsson.

I längden hoppade 6.02 vilket också blev segerresultatet. Jag kände att jag hade en go attack mot plankan men saknade krut i benen. Men så länge jag vet vad det beror på så är jag inte ett dugg orolig. Jag kommer att vara i toppslag till Europacupen och mina ben kommer att kännas lätta igen

Direkt efter tävlingen blev jag superförkyld och hängig, så min nästa utmaning blir att friskna till så fort som möjligt. När jag var liten gav mamma mig en “häxdryck” baserad på te, ingefära och honung. Om jag inte kräks (det smakar inte gott!) så ska jag dricka den till varje måltid

Akta er för baskeluskerna där ute!

Kram Nadja

Att någon kan vara så ljuvligt söt!

Okej gott folk, vilket är roligast: att jag har gjort min första mångkamp för säsongen eller att vi har hämtat VÄRLDENS sötaste lilla hund som vi ska passa i en månad?

Själv har jag inga problem med att välja. Givetvis är hunden det roligaste!

Kanske väljer jag så eftersom jag är så missnöjd med min mångkamp? Den blev inte alls som jag hade tänkt mig men definitivt en lärdom. Jag lärde mig att det går att genomföra en mångkamp i 8-9 grader med ett ständigt ömmande knä och att det alltid är för tidigt att ge upp.

Efter första dagen var jag så tömd på all energi och jag hade ont i mitt knä och ville bara hem till Niklas och värmen. Jag tyckte verkligen att det var orättvist att jag inte fick ut allt det jag hade i kroppen och jag kunde inte acceptera den första dagens dåliga resultat.

Men så pratade jag med Niklas i telefon och fick stärkande sms från min kära mor och syster Bella och någonstans så hittade jag min envishet igen kände att jag verkligen skulle göra den andra dagen mycket bättre. Så blev det också.

Jag vann Estkampen på 5723 poäng men kände tyvärr ingen större glädje eftersom jag hade förväntat mig mer. Nu ska Leffe och jag ta en dag i taget och rå om mitt knä så att jag är i ännu bättre slag till Europacupen som går den 27-28 juni. Där vill jag klara kvalgränsen till VM i Berlin som är på 5900 poäng och får jag bara tävla smärtfri så är jag helt övertygad om att jag kommer att klara av mitt mål!

Idag hämtade jag och Niklas den sötaste lilla varelse världen har skådat! Min kusins teacup Chihuahua med namnet “Coco Chanel”. Henne ska vi passa i en månad medan Sarah är iväg på semester och när den här lilla sötnosen får valpar så är det av henne vi ska ha vår hund.

Hon är fortfarande lite reserverad men jag är helt nöjd med att bara titta på denna skönhet tills vidare.

Nu ska jag ut och gå en jättelång promenad på 10 minuter med vovven.

Må väl tills vi hörs igen,

Nadja

SM GULD, SM GULD, SM GUUUULD!

Om jag sa att jag var nervös innan mitt första häcklopp för en vecka sen, så ska ni veta att det var INGENTING jämfört med den nervositet som jag upplevde nu! Det var helt galet! Det pågick ett brutalt krig i min mage och i mitt huvud. Jag trodde fasen att jag skulle sprängas ett tag. Jag hörde mina hjärtslag så högt att jag inte kunde vila när jag skulle. Jag ringde upp Niklas för att få prata av mig men jag blev bara irriterad och illamående och ville lägga på samma sekund som han svarade. Jag tror att jag drack 6 liter vatten bara för att ha något att göra. Och jag duschade två gånger. Jag har nog aldrig tidigare reagerat så här starkt på en tävling som jag gjorde idag.

Jag pratar om Stafett - SM och 4×800m.
Och jag tror att jag pratar om tävlingsovana.

Även om min nervositet den här gången kunde liknas vid ångest, så njöt jag av hela situationen. Jag vet, det låter helknäppt, men det är ju bland annat dessa känslor som hela mitt idrottande handlar om. Och så tror jag att det bor en liten självplågare i mig. Det är nog därför som jag ställer upp på att springa 800 m. Jag gillar det!

Laget som förutom mig bestod av Nathalie, Charlotte och Sofia, var ett piggt och glatt gäng. Trots att de är så unga så är de väldigt proffsiga, fokuserade och målinriktade. Jag kände mig lugn och trygg i laget och en kaxig röst inom mig undrade vilka som skulle kunna slå oss. Jag visste att alla tre ovan skulle springa ifrån på sin respektive sträcka om det skulle behövas, frågan innan var bara hur bra jag skulle lyckas hänga på när de långbenta tjejerna i mitt lopp ökade farten. Jag kan bara säga: Gud så bra det gick och shit vad stark jag kände mig!
Jag tror inte att jag hade en enda negativ tanke under hela loppet och efteråt sa Kaj (tränare i vår klubb): “Byt gren! Varför hålla på med sju grenar när du kan göra en!?”.

Det är en bra fråga. Men grejen är bara den att sju grenar ger mig minst sju fjärilar i min mage. Och sju är bättre än en. Även om det idag var en fjäril så stor som tio små som flög omkring där inne.

Sofia Öberg var den som förde pinnen över mållinjen och vi jublade tillsammans där på inneplan. Jag undrar bara varför vi inte sprang ett ärevarv också? En liten miss från vår sida. Fast till vårt försvar ska jag säga att vi faktiskt inte hade någon klubbflagga att svepa omkring oss.

Nu när vår tävling är över håller jag tummarna för vårt kvinnliga lag på 4×400m. Jag skulle egentligen ha sprungit den sträckan också men varken Leffe eller jag visste hur formen var så vi vågade inte utsätta de andra lagmedlemmarna för en stumnande Nadja på 400 m (det loppet skulle nämligen gå dagen efter mitt 800m:s lopp). Kom igen nu tjejer!
Jag håller också tummarna för vårt pojk-lag som ska springa 4×100m imorgon. Vi åkte i samma minibuss upp till Karlstad och de lät härligt självsäkra. Hoppas att det håller hela vägen!

Jag önskar att jag kunde skriva att jag sitter här och är alldeles toktrött efter mitt lopp (det är en så härlig känsla). Men konstigt nog så är jag bara pigg och sugen på något gott så nu ska jag, Niklas och svärmor kolla film och mysa bort resten av kvällen.

Ta hand om er,

Kram Nadja