Om att komma igen…

“Hon står där, mitt ute på fältet, med pilbågen stödd på foten.

Fixerar tavlan med blicken. Stilla.

Inte en rörelse.

Det duggregnar.

Så tar hon upp en pil ur kogret. Snäpper fast den självlysande nocken på strängen och lägger skaftet tillrätta på pilhyllan.

Tittar mot tavlan igen. Ett par djupa andetag.

- Rakt i bara, tänker hon och nickar.

Alla förberedelser är klara. Handen i bågen, fingrarna runt strängen, balans i kroppen. Nu är det bara att bestämma sig. Så börjar hon arbeta, lyfter bågen mot tavlan samtidigt som hon jobbar isär. Tryck framåt och tryck bakåt. Kraften kommer ur koncentrationen. Inte för mycket muskelarbete utan bara precis så mycket som behövs.

Där är allt på plats. Hon ökar arbetet och koncentrationen mot tavlan och känner skottet gå.

Blicken är kvar, mitt i tavlan, 50 meter bort.

Så hörs ljudet av en pil som sätter sig i målet. I tavlans vita centrum ser hon en självlysande orange liten fläck.

- Rakt i bara, ler hon och nickar.

Drar ett djupt andetag i den friska fuktiga luften. Så laddar hon igen.

Så enkelt är det när allting stämmer. Hon har tränat varje litet moment, en bit i taget, tills kroppen kan rörelserna utantill. Hon skulle nästan kunna göra det här med förbundna ögon.  Det svåraste är att behålla initiativet och kontrollen. När skjutmomentet automatiseras är det lätt hänt att kroppen tar över och börjar bestämma själv. Låter konstigt förstås, men det är som om tanken kopplas bort från rörelsen och den bara blir.

Kroppen är lat. En kropp utan medveten tanke och disciplin vill rationalisera och förenkla. Göra det så lätt som möjligt. Så fungerara det plötsligt inte längre som det ska. Skotten går snabbare och snabbare. Osäkerheten slår rot. Det blir analys och värdering av varje moment. Kroppen måste jobba hårdare. Det krävs mer fysisk och psykisk kraft. Det går inte att lita på något.

Hon minns en jakttävling, där det började strula efter bara halva första varvet. Hon hade inte skjutit så värst många tävlingar förut. Tankarna började snurra. “Vad gör jag för fel? Det här kunde jag ju. Vad har hänt?” Hon riktade tanken mot en massa olika punkter, försökte hitta roten till det onda och hon upptäckte flera brister. Medveten om alla fel började hon räkna poäng. Hur mycket hade hon råd att tappa? Inte mycket till. Hon måste skärpa sig.

Hon satt tyst för sig själv i pausen, kände sig misslyckad och trött på alltihop. Önskade att allt var över. Som tur var kom Cilla fram till henne och frågade hur det var.

Cilla är en obotlig optimist som tror att allt är till för att lära oss något nytt, viktigt.

- Jaså, sa hon, det är du som har vunnit en tunna skit idag. Och den kör du huvudet i. Alldeles frivilligt. Vad har du kvar framför dig? Ett antal mål som alla innehåller vardera tjugo poäng. Dem kan du ta eller tappa. Men du har visst släppt dem redan nu, innan du ens sett målen.

- Tunnan med skit kommer du att få släpa på hela varvet men du behöver inte ta någonting ur den. Det är tungt, men du kommer att klara det. Visst finns det något som du kan riktigt bra, trycket i båghanden till exempel, tänk på det innan du ska skjuta. Försök att minnas hur det känns när det går bra. Sen bestämmer du dig för att just så ska det bli den här gången. Titta rätt i tavlan och tala gärna om för den precis vad du ska till att göra. Strunta i poängen du, den kommer sen.

- När du vet vad du ska göra tar du ett djupt andetag, koncentrera dig på uppgiften och utför den. Lätt! Så känner du efter: godkänt, bra eller riktigt bra? Så ser du till att vara lite sjyst mot dig själv för du har ändå en rätt besvärlig börda idag. Varje gång du får ett “godkänt, bra eller riktigt bra” så lägger du det i tunnan ovanpå skiten. Du ska se att det väger upp. Till slut har du trängt undan all skit och då lovar jag att det blir mycket lättare.

- När du kommer hem kan du gå tillbaka, börja om från början. Då plockar du fram träningsdagboken och går igenom varje litet moment. Läs hur det var förut. Jämför med hur det känns nu. Hitta något som fungerar. Förstärk det som är bra. Skapa säkerhet. Så måste du ha tålamod. Du kommer att lära dig mycket om dig själv… Iväg nu och upp med huvudet!

Hon gick varvet ut med nytt mod för hon insåg att en tunna skit kan man faktiskt ha nytta av.

Sen den gången har hon alltid med sig sin Cilla. När som helst, var som helst, kan hon ta fram bilden av Cillas ansikte. Be om råd eller få tröst.

Fast för det mesta räcker det för henne att påminna sig om att möjligheter alltid finns.”

Från boken “Att spränga gränser” av Ingrid Mogren & Lotta Trosell.

Att någon kan vara så ljuvligt söt!

Okej gott folk, vilket är roligast: att jag har gjort min första mångkamp för säsongen eller att vi har hämtat VÄRLDENS sötaste lilla hund som vi ska passa i en månad?

Själv har jag inga problem med att välja. Givetvis är hunden det roligaste!

Kanske väljer jag så eftersom jag är så missnöjd med min mångkamp? Den blev inte alls som jag hade tänkt mig men definitivt en lärdom. Jag lärde mig att det går att genomföra en mångkamp i 8-9 grader med ett ständigt ömmande knä och att det alltid är för tidigt att ge upp.

Efter första dagen var jag så tömd på all energi och jag hade ont i mitt knä och ville bara hem till Niklas och värmen. Jag tyckte verkligen att det var orättvist att jag inte fick ut allt det jag hade i kroppen och jag kunde inte acceptera den första dagens dåliga resultat.

Men så pratade jag med Niklas i telefon och fick stärkande sms från min kära mor och syster Bella och någonstans så hittade jag min envishet igen kände att jag verkligen skulle göra den andra dagen mycket bättre. Så blev det också.

Jag vann Estkampen på 5723 poäng men kände tyvärr ingen större glädje eftersom jag hade förväntat mig mer. Nu ska Leffe och jag ta en dag i taget och rå om mitt knä så att jag är i ännu bättre slag till Europacupen som går den 27-28 juni. Där vill jag klara kvalgränsen till VM i Berlin som är på 5900 poäng och får jag bara tävla smärtfri så är jag helt övertygad om att jag kommer att klara av mitt mål!

Idag hämtade jag och Niklas den sötaste lilla varelse världen har skådat! Min kusins teacup Chihuahua med namnet “Coco Chanel”. Henne ska vi passa i en månad medan Sarah är iväg på semester och när den här lilla sötnosen får valpar så är det av henne vi ska ha vår hund.

Hon är fortfarande lite reserverad men jag är helt nöjd med att bara titta på denna skönhet tills vidare.

Nu ska jag ut och gå en jättelång promenad på 10 minuter med vovven.

Må väl tills vi hörs igen,

Nadja

Sprutfobi och svart bälte

Aldrig tidigare har jag lidit så mycket för någon annans skull! Det var nästan så att jag själv fick panik när vi tog hissen upp till översta våningen och rehabcentret i Lidingö centrum.

Min kära syster Bella skulle ta två sprutor i ryggen igår och hon darrade som ett litet asplöv hela den dagen. Turligt nog så hade hon bett om lugnande redan innan hon hade kommit dit så alla var förberedda på att hon kunde bli en mycket jobbig patient. Men SÅ jobbig, det trodde inte ens jag! Det kanske till Bellas försvar ska tilläggas att hon är OERHÖRT spruträdd.

Vi fick hur som helst sätta oss i ett eget behandlingsrum och invänta läkare och Bella var så stirrig och nervös att jag inte kunde låta bli att skratta. Ni vet, när man egentligen inte får skratta, då kan man aldrig hålla sig! När hon ligger där på britsen och försöker slappna av och jag sitter vid skrivbordet och käkar nötter så stormar det plötsligt in en person genom dörren som glatt säger: “Hej! Jag ska köra upp ett stolpiller i rumpan på dig!”

 Vi visste inte alls hur vi skulle reagera. Jag blev helt stum och Bella tittade på mig. Jag vände bort blicken för jag hade ingen aning om hur hon skulle hantera det där! Bella stammar till slut fram: “öh… jag tror att jag klarar det själv… tack”.

När doktorn hade lämnat rummet (ja, det var doktorn som inte ens presenterade sig!) brast vi ut i ett hejdlöst skratt! För mig var det där det roligaste som hänt på mycket länge. Jag är inte säker på att Bella tycker detsamma.

Bella fick två stolpiller som inte verkade påverka henne det minsta och vi bad om något starkare. Hon fick  något mycket starkt, som jag inte kan skriva ut här, och inte ens efter den första MUGGEN var hon borta. Hon fick en till och äntligen började hon bli lite konstig. Inte modig. Bara konstig. När hon fick den första sprutan höll jag på att kräkas! Doktorn höll på så länge och körde in den så långt och Bella skrek så jag fan trodde att hon skulle dö. Hennes sjukgymnast hängde över henne för att hålla ner henne och mina armar fick blodstopp efter att hon skulle hållit mig “i handen”. Herregud, vilken upplevelse säger jag bara. Det tog nästan 2,5 timmar för henne att ta de där sprutorna. Men nu är det gjort. Och jag ber till gudarna att hennes rygg blir bra så att hon kan börja träna på riktigt igen!

Avslutningsvis måste jag säga att jag är löjligt stolt över min storasyster Paula som tog sitt svarta bälte i karate i söndags! På mors dag och allt. Och som hon har kämpat för det där. Om ni vill så kan ni läsa det fina reportaget de gjorde om henne hemma i Karlskrona på den här länken http://www.sydostran.se/index.75799—1.html

Grattis syster!

Nu ska jag laga mat och vänta på att min pojkvän kommer hem.

Vi hörs snart igen!

Kramar Nadja

Oj så skönt!

Nu är det gjort! Och jag kom i mål! Herregud så skoj det var att få tävla igen! Jag har gått runt och skrattat hela dagen och min pojkvän Niklas tycker mest att jag är konstig.
Mitt första häcklopp för året blev en blandad upplevelse. Jag var så nervös innan att jag knappt minns någonting av uppvärmningen och än mindre av loppet. Det enda jag kom ihåg var att jag fick en okej start, för det hade Leffe betonat extra mycket: “Häng med i starten och de sex första häckarna, sen kan du göra vad du vill sista biten in”. Och det var precis vad jag gjorde; redan på den sjunde häcken höll jag på att stå på huvudet då jag sjönk igenom rejält och nästan fick starta om loppet utan någon som helst fart. Jag tog honom verkligen på orden. Trots detta, och trots att jag hade kört dubbelpass och en massa styrka hela veckan så kom jag i mål på en tid bara en tiondel över mitt pers! Jag var helnöjd och heltänd! Jag ville bara springa igen och igen och igen!

Jag och Niklas firade min debut med en pizza efteråt. Tyvärr var den så äcklig att varken han eller jag kunde äta upp hela (typiskt!) men jag fortsatte ändå bara att le.
Jag ringde Leffe och refererade det jag kom ihåg av loppet och jag hörde på honom att han också var ganska nöjd. En bra start på säsongen med andra ord!

Nu ser jag bara fram emot Stafett - SM nästa helg och utmaningen där: 800m. Det ska bli kul att se hur jag reagerar på ett lite längre lopp då jag har fått betydligt mycket mer muskelmassa till den här säsongen och det krävs mer för att syresätta min kropp i ett sånt lopp.

Jag är redan lite nervös men Niklas peppar mig och säger: “Det är lugnt. Du är bra och det kommer att gå fint”.

Alla vi som själva tävlar vet att det är ganska enkelt att säga så när man står vid sidan om och desto svårare att ta till sig när man är mitt uppe i det. Men jag uppskattar ändå orden och matar mig själv med dem dagarna i ända.

På onsdag kommer min svärmor Ann-Christin (även kallad “Morot” då hon heter Roth i efternamn, fyndigt tycker jag) upp och hälsar på. Vi ska visa henne min kusins lilla hund “Coco Chanel” som förhoppningsvis ska få en valp som jag och Niklas ska få. Det är en liten teacup chihuahua fast långhårig och jag lovar er att det är det sötaste som någonsin gått på fyra ben! Så fort de har varit här på besök så ska jag lägga upp lite bilder.

Nej, nu ska jag vila upp mig. Jag blev helt slut av att tävla!

Ha en superskön Lördagskväll och njut av kvällssolen.

Nadja

Ps. Till er som undrar hur det gick i biljardutmaningen: Jag och Niklas vann en förkrossande seger med siffrorna 3-2! Niklas fick i ca 95 % av “bollarna”… TROTS sitt öldrickande. Det är ju konstigt att jag aldrig får några fördelar på grund av att jag är nykterist. Han spelar bara ÄNNU bättre efter några stora starka. Knäckande.