Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TĆL Bygg
Rćbergs Bil Röjk Superwear Harrys Karlskrona

YoU RiSe ABoVe IT aLL.

04:45 och hela mitt system vaknar upp. Jag tĂ€nker instinktivt att jag mĂ„ste ha försovit mig och fĂ„r den dĂ€r kĂ€nslan av kyla och stress i kroppen som du sĂ€kert kĂ€nner igen. Kollar pĂ„ klockan och ser att den inte ens Ă€r 05:00.  Jag kan inte somna om.  SĂ„ jag gör en het kopp kaffe, fyller pĂ„ en skvĂ€tt med mjölk och sĂ€tter mig hĂ€r hos dig.  Jag Ă€r sĂ„ vĂ€ldigt glad och varm efter din respons pĂ„ mitt senaste inlĂ€gg. Jag blev liksom trygg och lugn i efterhand av att veta att du Ă€r hĂ€r.  NĂ€r jag lĂ€ste kommentarerna blev jag bara lycklig ❀ Oavsett vad som hĂ€nder omkring mig, sĂ„ vet jag att jag har min armĂ© hĂ€r inne. Min bomullsliknande bĂ€dd av kĂ€rlek och öppenhet. Hit kan jag alltid komma och hĂ€mta det jag tror att vi alla behöver - uppbackning, inspiration, pepp och en dunk i ryggen dĂ„ och dĂ„.  SĂ„ tack för att du ger mig den hĂ€r platsen.  Solen stiger över VĂ€xjö och luften Ă€r frisk. Jag vet det eftersom jag glömde att stĂ€nga mina fönster igĂ„r. Det Ă€r kyligt i precis hela lĂ€genheten. Jag tror att det blir en fin dag.  Och jag har slĂ€ppt ut min instĂ€ngda stress och jag har trĂ€nat bra. Jag har biffat pĂ„ mig i styrkan - coach Agne sa till och med igĂ„r: "oj, du börjar se bitig ut Nadja!" Jag tar det som en komplimang. Jag menar, han mĂ„ste ju ha vetat vad han gjorde nĂ€r han la pĂ„ mig all den hĂ€r styrketrĂ€ningen. Jag skulle bli starkare och det har jag blivit.  Jag gör nĂ€stan alltid som jag blir tillsagd nĂ€r jag litar pĂ„ nĂ„gon. Det Ă€r en av mina styrkor - och en av mina svagheter.  NĂ€r jag blir för nitisk kan det skada mig. Jag bara ska göra det jag har fĂ„tt som uppgift. Jag ska klappa mig sjĂ€lv pĂ„ axeln Ă€ndĂ„, berĂ€tta att jag har blivit sĂ„ vĂ€ldigt bra pĂ„ att lita till mig sjĂ€lv ocksĂ„. Och pĂ„ min egen kĂ€nsla.  NĂ€r jag behöver vila sĂ„ vet jag det. SĂ„ lĂ„ngt kommen Ă€r jag. Och dĂ„ Ă€r jag inte gravid nej.  Nu vill jag berĂ€tta om nĂ„got pĂ„ riktigt roligt!  Du som följer mig pĂ„ instagram har sĂ„klart redan sett; jag Ă€r alltid sist pĂ„ bollen 😉  Men jag vill visa dig som inte har instagram:  Rio Ă€r utbytt mot den hĂ€r Ă€lsklingen. En stĂ„tlig Ford KUGA!  Jag hĂ€mtade henne pĂ„ RĂ„bergs bil förra veckan och hon gömde sig under ett skynke inne i bilhallen.  Jag var sĂ„ pirrig inför mötet och bytet. Och innan jag lĂ€mnade Rio pĂ„ parkeringen utanför sĂ„ tittade jag pĂ„ henne, tog ett djupt andetag och sa tack och hejdĂ„.  Det Ă€r kanske svĂ„rt att förstĂ„. Jag menar, det Ă€r plĂ„t och plast och gummi. Men det jag kör har ju kommit att bli ett med mig. Mina bilar fĂ„r stora affektionsvĂ€rden.  Mina bilar blir sĂ„ mycket knutna till och avspeglade mot min personlighet, mina mĂ„l och det jag tror pĂ„.  Det blir ocksĂ„ mitt varumĂ€rke, min hjĂ€lp under mĂ„nga Ă„r till alla mina trĂ€ningspass och tĂ€vlingar.  DĂ€rför kan det aldrig vara bara en bil.  Jag har ocksĂ„ bytt namnet pĂ„ hemsidan. Du som Ă€r uppmĂ€rksam har sĂ€kert redan sett det.  Vi heter numera: You rise above it all ❀ Som jag sa sĂ„ blev det ingen ordlek den hĂ€r gĂ„ngen. Varken jag eller min omgivningen kunde uppbringa kreativitet nog för att hitta nĂ„got som jag kĂ€nde passade.  IstĂ€llet fastnade jag för en mening som innehĂ„ller sĂ„ mycket mer.  You rise above it all stĂ„r för sĂ„ mycket inom mig.  Det stĂ„r för vilja, hĂ€ngivenhet och pannben. Det stĂ„r för att orka lite till, hitta utvĂ€gar och att hĂ€rda ut i dom mörkaste av stunder.  Meningen stĂ„r för den grundlĂ€ggande tron som ligger bakom mycket av det jag gör och mĂ„nga av dom beslut jag tar - allt blir bra.  Hur jĂ€vligt det Ă€n kĂ€nns, hur ledsen jag Ă€n blir, hur knĂ€ckt och stjĂ€lpt jag Ă€n kĂ€nner mig; sĂ„ viskar nĂ„got alltid i bakhuvudet pĂ„ mig - "allt kommer att bli bra, du tar dig igenom det dĂ€r". Du vet att pappa har lĂ€rt mig det. Och jag har mĂ„nga gĂ„nger tĂ€nkt: men kan han sĂ€ga nĂ„got annat?! Kan han ge mig ett bĂ€ttre rĂ„d? SĂ€ger han sĂ„ för att han Ă€r för lat för att komma pĂ„ nĂ„got bĂ€ttre eller?  Men pappa Ă€r inte dum. Han kanske vet att upprepning Ă€r ett bra sĂ€tt att prĂ€nta in nĂ„got pĂ„? För det har satt sig, och Ă€ven om jag inte alltid tror pĂ„ det fullt ut, sĂ„ finns det dĂ€r. Och det hjĂ€lper mig.  Men varför heter vi inte "allt blir bra" dĂ„?  Jo. SĂ„hĂ€r Ă€r det.  "Allt blir bra" Ă€r en fin mening. Och det Ă€r ett bra sĂ€tt för en förĂ€lder att svalka en orolig dotter, kanske. Men det ger mig inte kraft. Det ger mig ett lugn.  Att allt blir bra gör mig kanske lugn för tillfĂ€llet, men det gör mig ocksĂ„ passiv. "Det löser sig, det ordnar sig..." Men vem löser det? Och vem ordnar det?  DU.  Du, du och bara du.  Det Ă€r DU som reser dig. Det Ă€r du som tar smĂ€llen och det Ă€r du som uppbringar entusiasm och ork.  Och jag tror pĂ„ oss mĂ€nniskor. Jag tror pĂ„ vĂ„r förmĂ„ga och pĂ„ att vi bĂ€r oĂ€ndliga resurser inom oss. Jag vet vad vi kan Ă„stadkomma nĂ€r vi har viljan. Och jag vet att vi hĂ€rdar ut nĂ€r vi mĂ„ste.  NĂ„gra sĂ€ger att vissa Ă€r av "klent psyke", "inte kommer att fixa det", "inte kan hantera situationen", "inte Ă€r lĂ€mpad".  Vilket jĂ€vla skitsnack.  En mĂ€nniska KAN. Det handlar bara om att vi ska lĂ€ra oss. Och för det behövs det ibland lite hjĂ€lp utifrĂ„n, frĂ„n mĂ€nniskor runt omkring. Och det kanske kostar en del misslyckanden, det kanske kostar nĂ„gra fall ner pĂ„ knĂ€... men vi kan alltid resa oss igen!  You rise above it all stĂ„r för min tro pĂ„ dig, pĂ„ mig sjĂ€lv och pĂ„ vĂ„rt fantastiska psyke.  Det stĂ„r för min tro pĂ„ att vi kan vĂ€nda vĂ„r nuvarande situation, vi kan göra bĂ€ttre om det Ă€r vĂ„rt mĂ„l, vi kan tĂ€nka annorlunda om vi behöver.  Vi Ă€r fantastiska! Vi Ă€r formbara och vi har allt vi behöver högst upp pĂ„ kroppen.  Vi Ă€r tĂ„liga, vi Ă€r stĂ„tliga varelser och vi kan stĂ„ pall för mycket mer Ă€n vad vi ibland tror.  Av just dom hĂ€r anledningarna heter vi som vi heter nu.  Och jag ryser nĂ€r jag ser min bil vĂ€ntandes pĂ„ parkeringen för att ta mig till mitt nĂ€sta trĂ€ningspass. Det Ă€r som en enda stor post-it lapp med budskapet jag hoppas att du gillar lika mycket som jag: You rise above it all. Kom ihĂ„g det ❀  Kram och kĂ€rlek, Nadja 

Du HaR iNGeN aNiNG.

Heeej frĂ„n ett litet bakelsemonster ❀ Jag Ă€r Ă€ntligen hemma i VĂ€xjö igen. Det har varit en lĂ„ng resa och det Ă€r alltid hĂ€rligt att fĂ„ komma hem till sin egen sĂ€ng Ă€ven om det Ă€r fantastiskt att vara utomlands.  Min sĂ€ng Ă€r den bĂ€sta.  Och idag ska jag fĂ„ trĂ€ffa min coach Agne igen. Det var ett tag sedan jag sĂ„g honom nu. Jag tror att han kommer att bli glad över att se hur min muskelmassa har vĂ€xt till sig.  Jag ser fram emot en trĂ€ningsperiod hĂ€r nere nu. Mina trĂ€ningskompisar har haft en veckas vila och Ă€r sĂ€kert hur redo som helst för att köra igĂ„ng. Och dom spar aldrig pĂ„ nĂ„got krut. SĂ„ jag kommer att fĂ„ kĂ€mpa hĂ„rt för att hĂ„lla jĂ€mna steg.  Jag har trĂ€nat mycket styrka i en period nu och det kĂ€nns. Jag kĂ€nner mig tyngre i kroppen men ocksĂ„ mer sammansatt. Mer hel.  Jag mĂ€rkte av styrkan nĂ€r jag hoppade lĂ€ngd pĂ„ Bosön. Visserligen bara med nĂ„gra fĂ„ steg, men Ă€ndĂ„. Jag kĂ€nde att spĂ€nsten lĂ„g dĂ€r nĂ„gonstans och vĂ€ntade pĂ„ mig.  Den kommer sen nĂ€r vi börjar lĂ€tta pĂ„ allting... det ska bli sĂ„ otroligt roligt att se vad som kan komma frĂ„n den hĂ€r kroppen.  Jag kĂ€nner mig helt tom inombords nĂ€r det gĂ€ller förvĂ€ntningar. KĂ€nner mig som ett blankt blad.  Jag har varit sĂ„ trött pĂ„ att kĂ€mpa, sĂ„ ofantligt less pĂ„ motvindar, sĂ„ trött pĂ„ att uppbringa entusiasm inför varje litet förvĂ€ntat framsteg att jag till slut har slĂ€ppt det. Det fĂ„r liksom lite bli som det blir.  Inte sĂ„ att jag pĂ„ nĂ„got sĂ€tt har lagt mig ner för rĂ€kning. Inte pĂ„ nĂ„got sĂ€tt gett upp nĂ„got.  Men jag Ă€r försiktig med vad jag delar med mig av till andra. Dom bilder jag har i mitt huvud och det jag skulle vara nöjd med att prestera vet bara jag. Och det kĂ€nns bra sĂ„.  Det kĂ€nns som om att jag behĂ„ller mer energi pĂ„ det sĂ€ttet.  Den hĂ€r resan, fram till idag, har varit sĂ„ vĂ€ldigt mĂ€rklig. FrĂ„n dom mörkaste dalar till smĂ„ kullar dĂ€r jag bara har kunnat ana solstrimmorna. Aldrig nĂ„gra höga toppar med vackra vyer. Tidigare i livet har jag kunnat uthĂ€rda djupa dalar mycket tack vare att jag fick belöning snabbt i form av det dĂ€r höga.  Dom hĂ€r senaste tvĂ„ Ă„ren av Ă„terhĂ€mtning frĂ„n cancern har varit mer plana. GrĂ„a. Jag har fĂ„tt sĂ€nka min acceptans överallt. Jag har fĂ„tt bli lycklig över sĂ„dant som jag skulle tagit för givet tidigare.  Jag har fĂ„tt bli mindre krĂ€sen.  Det har varit sĂ„ mycket 90% uthĂ€rda och 10% lyckorus och tillfredsstĂ€llelse.  Jag vet att mĂ„nga Ă€r trötta pĂ„ mitt tjat. Men jag vet ocksĂ„ att inte mĂ„nga har gĂ„tt min resa.  DĂ€rför skiter jag i Ă„sikterna om tjatet nu Ă€ven om jag tog illa upp i början. Jag ville ha mer förstĂ„else. Jag tyckte att det var elakt att ha en Ă„sikt om hur snabbt jag borde komma tillbaka efter avsliten hĂ€lsena och cancer.  Jag kunde irritera mig pĂ„ att mĂ€nniskor trodde att allting var sĂ„ enkelt. Än idag kan det störa mig. Men dĂ„ har jag den hĂ€r insikten: det finns ingen dĂ€r ute, vad jag vet, som bĂ€r samma ryggsĂ€ck som jag. Och sĂ„ lĂ€nge det inte finns, sĂ„ kan ingen heller sĂ€ga nĂ„got om det.  Ingen annan har heller referensramar. Ingen annan vet heller hur lĂ„ng tid det bör ta. Det kanske tar ett Ă„r, tvĂ„ Ă„r... eller sĂ„ tar det all tid och gĂ„r inte alls.  Vem vet?  SĂ„ kan du tĂ€nka nĂ€r du gĂ„r igenom nĂ„got svĂ„rt som andra har Ă„sikter om: ingen annan har faktiskt en jĂ€vla aning. Aning om dina omstĂ€ndigheter, dina kĂ€nslor, dina reaktioner, ditt sĂ€tt att ta dig framĂ„t. Och sĂ„ lĂ€nge ingen annan heller har kopierat ditt liv och dina försök RAKT AV - ja, dĂ„ kan dom heller inte sĂ€ga nĂ„gonting.  Du har all rĂ€tt att tycka att det Ă€r slitsamt, ett helvete, kanske till och med omöjligt; men Ă€ndĂ„ ha viljan att försöka.  Du har rĂ€tt till allt det dĂ€r. Jag vet att jag ibland sjĂ€lv har sneglat pĂ„ andra mĂ€nniskor och tĂ€nkt: men vad hĂ„ller han/hon pĂ„ med? Hur svĂ„rt ska det vara?  Men av min resa sĂ„ har jag lĂ€rt mig att det inte Ă€r sjysst att tĂ€nka sĂ„. Eller ens givande. Det Ă€r rent av bara idiotiskt. Och jag har fĂ„tt tĂ€nka om.  Jag vet inte vad mĂ€nniskan jag precis kritiserar i mitt inre faktiskt gĂ„r igenom. Jag har inte hela bilden. Jag ser inte in bakom kulisserna. Jag Ă€r bara en medmĂ€nniska som Ă€r snabb att dömma.  Och varje gĂ„ng jag gör det sĂ„ skĂ€ms jag för mig sjĂ€lv. Men tanken ovan hjĂ€lper mig.  Den hjĂ€lper mig att hĂ„lla fötterna pĂ„ jorden, sĂ„ som pappa alltid har önskat att jag ska göra. PĂ„ den punkten har jag i alla fall lyckats. Och misslyckats pĂ„ sĂ„ vĂ€ldigt mĂ„nga andra.  NĂ€r jag var ung lĂ€ste jag ett citat nĂ„gonstans. Jag lĂ€ste mĂ€ngder med sĂ„dana, och gör fortfarande, sĂ„ frĂ„ga mig inte varifrĂ„n det kommer. Men det fastnade. Och jag har det i bakhuvudet vart jag Ă€n gĂ„r.  SĂ„hĂ€r: "Din uthĂ„llighet Ă€r mĂ„ttet pĂ„ hur mycket du tror pĂ„ dig sjĂ€lv".  Det har följt med mig genom intervaller, genom personliga problem, genom allting egentligen. Jag har alltid kĂ€nt en enorm tro pĂ„ mig sjĂ€lv. Men det har ocksĂ„ kostat energi. Efter en hĂ„rd utmaning har jag kĂ€nt mig urholkad. Förbrukad och fĂ€rdig.  Det kostar att plocka fram bra tankar. Och det stĂ„r alltid och vĂ€ger mot frĂ„gan: "Ă€r det vĂ€rt det?". SĂ„ lĂ€nge vi kan svara JA dĂ€r, ja... dĂ„ tĂ€nker jag att det Ă€r vĂ€l bara att köra. Vad finns det att vara rĂ€dd för?  Jag har hittat mĂ€ngder med svar pĂ„ den frĂ„gan: jag kan vara rĂ€dd för precis allt. Kanske du ocksĂ„. Men vem fan orkar? Jag tröttnade pĂ„ att vara rĂ€dd. Lika mycket som jag snabbt tröttnade pĂ„ att vara "dĂ„lig". DĂ€rför pressar jag mig pĂ„ mina trĂ€ningspass, dĂ€rför gĂ„r jag all in, dĂ€rför fĂ„r det bĂ€ra eller brista.  För jag Ă€r inte rĂ€dd lĂ€ngre.  Jag har varit rĂ€dd för att dö, för vad folk ska tycka, för min framtid, för att ta fel beslut, för att sĂ€ga fel saker, för att inte duga, för att ingen ska tro pĂ„ mig, för att publicera texter, för att orken ska ta slut... i omgĂ„ngar.  Men sĂ„ lĂ€nge du vet, nĂ„gonstans djupt inom dig, att du hanterar det, att det Ă€r övergĂ„ende och att ingen egentligen bryr sig, sĂ„ har du allt du behöver.  Att ingen egentligen bryr sig Ă€r en magisk tanke. För om vi ska vara Ă€rliga - hur snabbt slĂ€pper vi inte saker? Hur snabbt kommer det inte nĂ„got nytt att prata om? Denna morgonens nyheter Ă€r redan mentalt veckogamla.  Dessutom har alla fullt upp med sig sjĂ€lva.  Vi vinner alltid mycket mer pĂ„ att köra vĂ„rt eget race. Det vi innerst inne tror och hoppas pĂ„. Vi vinner sjĂ€lvrespekt genom att vĂ„ga fullfölja vĂ„r lĂ€ngtan.  Vi bĂ€r vĂ„ra huvuden högre, vi stĂ„r mer rakryggade pĂ„ denna jord och vi glöder mer, Ă€ven om vi alldeles sĂ€kert ser löjligt tilltufsade ut ibland.  Det Ă€r vad jag tror.  Jag tror pĂ„ dig som sliter i det tysta, Ă€ven om jag kanske sneglar snett ibland av gammal vana. Jag tror pĂ„ dig som sĂ€ger att du vill men att det inte har visat sig Ă€n. Jag tror pĂ„ dig som sĂ€ger att du kĂ€nner att du kan men inte har gjort det Ă€n.  Jag tror pĂ„ dig som sticker ut hakan Ă€ven om den sticker ut mer Ă€n vad som Ă€r allmĂ€nt accepterat. Jag tror pĂ„ dig som kĂ€nner att du inte har det dĂ€r "lilla extra". För jag vet att vi alla kan plocka fram det. Det Ă€r inte fĂ„ förunnat. Det Ă€r en sak att lĂ€ra sig och att tro pĂ„.  Jag tror pĂ„ dig som "missade tĂ„get", som tog omvĂ€gen, som drog det kortaste strĂ„et.  Jag tror pĂ„ dig som misslyckas, jag tror pĂ„ dig som har förklaringar som omgivningen gĂ€rna gör om till "bortförklaringar". Jag tror pĂ„ dig som Ă€r utrĂ€knad.  Ibland rĂ€cker det att bara veta det.  Puss ❀  

DiNa FoTSPÄR. 

Jag vaggade fram och tillbaka i lĂ€genheten, med tĂ„rar rinnande lĂ€ngs med kinderna. TĂ„rar för allt som gĂ„tt förlorat och tĂ„rar av tacksamhet för allt som vunnits.   KĂ€nslor av styrka och samtidigt svaghet rusade runt i hela kroppen. Bra tankar blandades med dom dĂ„liga. Lust och ovilja pĂ„ samma gĂ„ng.  RĂ€dsla och en kĂ€nsla av jĂ€vlaranammar avlöste varandra. Jag var i ett mentalt kaos dagen innan min sjukampsstart.  Jag tĂ€nkte Ă„ ena sidan att jag skulle vara stolt, Ă„ andra sidan att jag aldrig mer hade rĂ€tten att visa mig pĂ„ en arena. Jag tĂ€nkte att jag tĂ€nker för mycket och i nĂ€sta vĂ€nda tĂ€nkte jag att "jag lĂ€r mig av det hĂ€r, bara tĂ€nk".  Jag hittade ingen balans. Jag hittade inget lugn. Jag hittade inget bra förhĂ„llningssĂ€tt till det jag nu skulle göra. Allt jag hört genom Ă„ren flög förbi i huvudet pĂ„ mig.  Mammas ord om uthĂ„llighet, och att jag vinner pĂ„ att vara konsekvent och mĂ„linriktad. Pappas ord om att "allt blir bra - du kan". Miro Zalars rĂ„d om att ju mer jag lĂ€r kĂ€nna mig sjĂ€lv - desto bĂ€ttre kan jag bli i min idrott. Leffes pĂ„minnelse om att du aldrig kommer att kĂ€nna dig helt redo.  Agnes trygghet i orden om att "det kommer, bara vi Ă€r smarta". Hans frĂ„ga - "för vem gör du det hĂ€r?" som alltid tar mig tillbaka till min unga barndoms dröm. Din uppmuntran och ditt tĂ„lamod med mig. Den hĂ€r berg och dalbanan.  Jag har mĂ„nga gĂ„nger funderat över hur lĂ€nge mĂ€nniskor orkar vara med. Hur lĂ€nge orka andra mĂ€nniskor peppa och behĂ„lla sin tro? Men jag kĂ€nner mig trygg med dig som mitt pansar. Jag har mĂ€rkt att du Ă€r uthĂ„llig, precis som jag.  Och nĂ€r Agne stĂ€ller sin frĂ„ga om vem jag gör det hĂ€r för, sĂ„ svarar jag alltid: "för mig sjĂ€lv". För sĂ„ har det alltid varit.  Men det Ă€r egentligen inte fullt ut sant. För jag har mĂ€rkt att jag gör det för sĂ„ mĂ„nga fler. Jag gör det i grunden för det som fortfarande brinner inom mig. Men jag gör det lika mycket för dig som har det tufft och behöver se att det gĂ„r.  Jag gör det för den som ligger sjuk just nu och som kanske, kanske kan fĂ„ styrka i den hĂ€r resan. Jag gör det för dig som vill kĂ€nna det dĂ€r som jag ville kĂ€nna nĂ€r jag hade det som tyngst - hoppfullhet och möjlighet.  NĂ€r jag hittar den dĂ€r Ă€rligheten i mig sjĂ€lv, dĂ„ har jag lĂ€ttare för att kĂ€nna stolthet över det jag gör. För om vi bara kollar pĂ„ resultaten i helgen sĂ„ kan jag inte ens i min vildaste fantasti förstĂ„ att mĂ€nniskor skulle vara intresserad av det.  Men jag har ocksĂ„ förstĂ„tt att resultat betyder mindre jĂ€mfört med den resa vi gör. BĂ„de du och jag. Du kanske tror att folk runt omkring bara kollar pĂ„ vad du presterar. Men jag har fĂ„tt tĂ€nka om.  Jag har mĂ€rkt att mĂ€nniskor ocksĂ„ ser kampen och allt som ligger bakom. Det finns mĂ€nniskor som ser hur du sliter.  NĂ€r du har klĂ€mt ut din första unge sĂ„ vet miljontals andra mammor dĂ€r ute hur du har kĂ€nt. Vilken smĂ€rta du har upplevt. Och dom hejar pĂ„ dig. NĂ€r du har tagit din examen sĂ„ vet tusentals andra studenter vilken krigare du Ă€r. Hur mycket tentaĂ„ngest du har haft. Hur du har fĂ„tt leva pĂ„ nudlar och suttit uppe sena nĂ€tter för att lĂ€ra dig allt du ska kunna. NĂ€r du tar ditt körkort sĂ„ kan hundratusentals andra bilister förstĂ„ din lycka och stolthet. Dom kan kĂ€nna anspĂ€nningen inför uppkörningen och den torra munnen under uppskrivningen.  Vi kan relatera till varandras resor och upplevelser och vi kan stĂ€rka varandra. Precis som du stĂ€rker mig i allt det hĂ€r. Det kanske Ă€r det som Ă€r nyckeln - du kan kĂ€nna hur jag kĂ€mpar.  För du har ocksĂ„ gĂ„tt igenom besvikelser, du har ocksĂ„ varit tvungen att bita ihop och komma igen. Du har ocksĂ„ trott att det skulle gĂ„ vĂ€gen men det visade sig gĂ„ Ă„t helvete.  Du har ocksĂ„ fĂ„tt kĂ€mpa med tankar som Ă€r lĂ€skiga och obekvĂ€ma. Du har ocksĂ„ kĂ€nt lyckan i peppen frĂ„n andra mĂ€nniskor. MedmĂ€nniskorna.  Du har ocksĂ„ kĂ€nt nĂ€r vinden har vĂ€nt, dom smĂ„ framstegen. Du vet hur det kĂ€nns nĂ€r allting lossnar. Du vet hur det kĂ€nns att fĂ„ ytterligare ett bakslag. Du vet hur lĂ€tt det Ă€r att kĂ€nna sig missmodig. Men du vet alldeles sĂ€kert ocksĂ„ att det gĂ„r att hitta inspiration till att fortsĂ€tta. Du gör det varje dag. Med allt stort och smĂ„tt som du tampas med.  SĂ„ nĂ€r jag tittar tillbaka pĂ„ min helg, sĂ„ tĂ€nkte jag först att det inte blev som jag ville.  Men nĂ€r jag har suttit ner och skrivit sĂ„ har jag förstĂ„tt att det blev bĂ€ttre! Jag ville klara av alla sju grenar, jag klarade fem. En besvikelse? Ja, om vi bara kollar pĂ„ mĂ„let att klara alla sju.  Men inte om vi vet bakgrunden.  Jag har alltid stĂ„ngat mitt brunhĂ„riga huvud blodigt genom alla utmaningar jag stött pĂ„. Jag har tĂ€nkt att det Ă€r sĂ„ man gör nĂ€r man vill nĂ„got riktigt mycket. Det Ă€r sĂ„ jag visar mig sjĂ€lv att jag verkligen vill.  Men Ă€r det dĂ€r verkligen sant?  NĂ€r jag hade pratat med Agne om det hĂ€r sĂ„ gick det upp ett ljus för mig. "Vi ska göra det hĂ€r, men inte till vilket pris som helst" var hans ord som fick mig att haja till.  "Inte till vilket pris som helst..." För mig har det alltid varit "till vilket pris som helst!" Men i helgen insĂ„g jag vad mitt pris riskerade att bli - ytterligare en skada. Var jag beredd att betala det?  Absolut inte. Den tiden har jag inte. Skulle jag fĂ„ en stor skada nu sĂ„ skulle det betyda slutet pĂ„ allt det hĂ€r.  SĂ„ nĂ€r jag vaknade upp med smĂ€rta i bĂ„de rygg och hĂ€lsena dag tvĂ„, sĂ„ ringde alla dom dĂ€r varningsklockorna som jag i alla Ă„r sĂ„ dumdristigt har ignorerat. I tron pĂ„ att jag har varit tuff och stark nĂ€r jag har bitit ihop.  Jag körde lĂ€ngdhoppet ocksĂ„ igĂ„r, klarade av alla tre hopp och fick med mig en hel femkamp. Men dĂ€r satte bĂ„de jag och Agne stopp.  Agne Ă€r bra pĂ„ att ta beslut. Och han tar dom snabbt. SĂ„ fort jag hade förklarat hur ont jag verkligen hade sĂ„ var det liksom inget snack om saken. Jag vĂ€rmde upp till spjutet ocksĂ„ men fick inte luft nĂ€r jag försökte att kasta. LĂ„sningen i ryggen gjorde mig orörlig.  Och jag kĂ€nde mig som en förlorare. Instinktivt ville jag sĂ€ga till Agne att jag Ă„ngrade mig, att jag inte hade ont lĂ€ngre.  Men han hade redan genomskĂ„dat mig.  Och jag avslutade mitt SM. Men som Agne sa nĂ€r vi pratade: "oavsett vad sĂ„ vinner vi. Kan du köra sĂ„ vinner vi sju grenar. Kan du inte sĂ„ vinner vi att du bryter mönster. Du tar ett klokt beslut." Just kloka beslut Ă€r nĂ„got nytt för mig. Och dĂ€rför kĂ€nner jag mig som en vinnare idag.  Jag har ont precis överallt och fingrar och fötter krampar hela tiden. Men jag ska fĂ„ tvĂ„ veckors vila och jag Ă€r redan sugen pĂ„ höstens hĂ„rda trĂ€ning. Just nu vet jag att jag kommer att klara av att tĂ€vla i femkamp inomhus i vinter. Bara det Ă€r en galen tanke!  Om jag vĂ€nder huvudet och kollar bakĂ„t, sĂ„ ser jag en krokig vĂ€g. Jag ser fotsteg, storlek 40, som skapat spĂ„r som ser ut som om nĂ„gon rumlat hem frĂ„n krogen. Höger, vĂ€nster, höger igen och sĂ„ Ă€nnu mer höger. Och jag kan inte lĂ„ta bli att fnittra lite.  Jag har inte varit full, jag har bara försökt att ta mig mot mitt mĂ„l. Det Ă€r vad dom dĂ€r fotspĂ„ren betyder. SĂ„ söta.  Jag hoppas att du ocksĂ„ Ă€r glad över alla fotspĂ„r du lĂ€mnar bakom dig. Ett i taget.  "Det du Ă€lskar Ă€r alltid vĂ€rt en omgĂ„ng till". Nu tassar vi vidare ❀

En aNNoRLuNDa RyGGsÀCK.

Opp och hoppa Tor, slĂ„ pĂ„ trumman bror. Det Ă€r dans hĂ€r i VĂ€xjö inatt... Jag somnade med linserna i ögonen igĂ„r och vaknade med den dĂ€r "Valhalla-lĂ„ten" i huvudet i morse.  Varför vet jag inte, men den Ă€r sĂ„ trallvĂ€nlig och vi sjöng den ofta i skolan nĂ€r jag var liten.  Jag har sovit oroligt och haft sĂ„ ont i ryggen att jag har kvidit vid varje vĂ€ndning. Att springa hĂ€ck tvĂ„ dagar samma vecka och med bara en dags mellanrum Ă€r inget jag Ă€r van vid.  Men OJ, jag levererade! Agne var mer bestĂ€md Ă€n tidigare pass. "Fokus idag Nadja, attack. Rakt fram och inga tveksamheter. Okej?" Jag inledde med block och en hĂ€ck och tyckte sjĂ€lv att jag öste pĂ„. Jag studsade fram till Agne med ett leende: "Den var bra va?! Det kĂ€ndes bĂ€ttre Ă€n andra pass!" Agne som verkar kĂ€nna att jag har mer att ge, sa bara: "NĂ€, bĂ€ttre kan du. Vad var det dĂ€r? Du mĂ„ste ATTACKERA. Aggressivt! Ligga pĂ„ mer" och sĂ„ började han visa med hela kroppen. Vevade med armarna och gjorde nĂ„got försök att leverera ett fighter-face.  Jag förstod direkt att jag behövde lĂ€gga in en högre vĂ€xel. Det mĂ„ste alltsĂ„ finnas en nivĂ„ till i den hĂ€r kroppen. Och jag hittade den dĂ€r jĂ€vlar anammar-kĂ€nslan inom mig, den frĂ„n förr. Den dĂ€r jag hade nĂ€r det inte fanns nĂ„gra tveksamheter.  Tidigare hittade jag den alltid nĂ€r jag sjĂ€lv ville. Men det Ă€r sĂ„ mycket som har hĂ€nt pĂ„ vĂ€gen att jag har svĂ„rare för att hitta den nu.  Men bĂ„de du och jag har sett att den finns och den glimtar till ibland.  SĂ„ jag sprang pĂ„ mina bĂ€sta tider hittills med Agne och klarade av sex hĂ€ckar med bara en fot kort, flera gĂ„nger om dessutom.  Jag var otroligt nöjd nĂ€r vi packade ihop. Varje vunnet pass packar jag ner i min nya ryggsĂ€ck.  Allt det bra vĂ€ger lĂ€tt. RyggsĂ€cken kommer bara att bli lĂ€ttare och lĂ€ttare att bĂ€ra. Ingen normal ryggsĂ€ck med andra ord.  Men sĂ„ Ă€r den hĂ€r resan med Agne inte sĂ„ vĂ€rst vardaglig heller.  Den Ă€r utmanande, irriterande, vĂ„ghalsig, tĂ„lamodsprövande och alldeles, alldeles underbar. Och jag mĂ€rker att den krĂ€ver massor av tid.  SĂ„ det Ă€r tur att jag har vigt mina tre kommande Ă„r Ă„t just det hĂ€r.  Du kanske undrar vad jag har för mĂ„l nu nĂ€r det inte blev som jag ville med Riovanschen?  Du kanske tĂ€nker att luften skulle ha sipprat ut? Att motivationen skulle fĂ„tt sig en smĂ€ll?  Men det Ă€r precis tvĂ€rtom. Jag brinner fortfarande.  Min motivation Ă€r aldrig knuten till enstaka delmĂ„l utan handlar om en helhet. Riovanschen var just ett sĂ„dant delmĂ„l. Och pĂ„ nĂ„got sĂ€tt ett lĂ„ngskott.  Jag kĂ€nner vad som finns i den hĂ€r kroppen, men visste ocksĂ„ att det handlade om att fĂ„ ihop SJU grenar och inte en.  Jag har överraskat mig sjĂ€lv tidigare i livet men var ocksĂ„ fullt medveten om att det hela krĂ€vde NOLL bakslag, tusen framsteg och en kropp med full Ă„terhĂ€mtningskraft.  Jag vet att Agne skakade pĂ„ huvudet nĂ€r jag sa vad jag ville.  Han förstod direkt att vĂ€gen dit skulle bli för lĂ„ng i förhĂ„llande till tiden vi hade. Och att den skulle skada mig.  Jag blev arg pĂ„ honom nĂ€r han sa vad han trodde och jag minns att jag tĂ€nkte "jag ska visa dig din jĂ€vel. Ingen sĂ€tter upp grĂ€nser för vad jag kan göra".  Men det handlade aldrig om det. Idrott gĂ„r inte att stressa fram pĂ„ det sĂ€ttet. Jag har stressat i hela min karriĂ€r. Stressat och gĂ„tt sönder.  Tagit mig till ett mĂ€sterskap - gĂ„tt sönder. Vunnit nĂ„gon SM-medalj - gĂ„tt sönder.  Jag har aldrig fĂ„tt hĂ„lla ihop under lĂ„ng tid. Topparna har varit höga och dalarna sĂ„ fruktansvĂ€rt djupa.  SĂ„ visst har jag mĂ„l kvar! Ett av dom Ă€r att hĂ„lla ihop kroppen över tid; att fĂ„ trĂ€na allt jag vill.  FĂ„r jag göra det sĂ„ vet jag att jag har mycket mer att ge. Jag vill slĂ„ mitt personliga rekord i mĂ„ngkamp och jag vill tĂ€vla pĂ„ fler mĂ€sterskap. BĂ„de EM och VM.  Att jag kan har jag aldrig tvivlat pĂ„. Har jag tvivlat pĂ„ nĂ„got sĂ„ har det varit pĂ„ om tiden ska rĂ€cka till.  Men jag har förstĂ„tt att det Ă€r dumt att sĂ€tta upp mĂ„l mot en tidsram nĂ€r det handlar om kroppen. En sĂ€ljare kan sĂ€tta upp ett visst antal produkter som ska ut inom en viss tid, en artist kan sĂ€tta upp x antal konserter med exakta datum.  Jag kan inte göra sĂ„, för kroppen bestĂ€mmer Ă€ndĂ„. Jag kan följa min planering till punkt och pricka, vara noggrann ut i fingertopparna och Ă€ndĂ„ inte hinna fram "i tid". Och varje gĂ„ng jag har satt upp ett datum för mina comebacker sĂ„ har jag fĂ„tt en allvarlig skada.  Jag slitit baksidor, opererat knĂ€n, haft otaliga stressfrakturer och slitit av hĂ€lsenan.  Det Ă€r bara att inse att mitt tidigare sĂ€tt att ta mig mot ett mĂ„l inte har fungerat.  Eller jo, jag tog mig till VM nĂ€r jag skulle. EM likasĂ„. Jag fixade det. Men alltid med resultatet att jag fĂ„tt avbryta sĂ€songen efterĂ„t. Jag gick sönder varje gĂ„ng. Jag var aldrig hĂ„llbar. Jag tĂ€vlade pĂ„ en nivĂ„ dĂ€r min kropp kunde prestera en gĂ„ng. Sedan orkade den inte.  Dom hĂ€r sista Ă„ren vill jag ha en stabil grund dĂ€r jag kan ta mig till ett mĂ€sterskap och Ă€ndĂ„ ha mer att ge nĂ€r mĂ€sterskapet Ă€r över.  Men en sĂ„dan grund krĂ€ver timmar, dagar och mĂ„nader av klok trĂ€ning. Och jag ska medge att det Ă€r drygt ibland. Jag Ă€r van vid snabba resultat.  Denna gĂ„ngen har jag bĂ„de strypkoppel pĂ„ mig och en bromskloss framför mig. Agne hjĂ€lper mig pĂ„ varje pass. PĂ„minner som du vet om lĂ„ngsiktighet.  KĂ€nns Ă€ndĂ„ komiskt att börja tĂ€nka sĂ„dĂ€r och vara 33 Ă„r.  SĂ„ sött pĂ„ nĂ„got sĂ€tt. Men sent ska syndaren vakna.  SĂ„, nu vet du. Vi kommer att hĂ€nga ihop i minst tre Ă„r till. Du har mycket blogg kvar att lĂ€sa.  Ha tĂ„lamod med mig, vi fĂ„r snart fira ❀ Puss pĂ„ nosen, största kramen och kĂ€rlek.  Och sĂ„ lite skratt pĂ„ det:

AllT GöR DiG STaRKaRe.

Reste vit flagg frĂ„n sĂ€ngen nĂ€r jag vaknade. Time-out. Stopp. HjĂ€lp mig upp.  GĂ„ ingenstans innan du har slitit upp mig.  Helgen blev blandad för mig. Ett nytt Ă„rsbĂ€sta i godkĂ€nd vind - 5.75 direkt i första hoppet kĂ€ndes stabilt. Att det var första gĂ„ngen pĂ„ 17 steg peppade mig och jag kĂ€nde att jag har bra med fart in mot plankan men ryggar en aning precis innan och litar inte pĂ„ att jag hanterar hastigheten Ă€nnu.  Dessutom Ă€r jag fortfarande alldeles för fokuserad pĂ„ plankan och pĂ„ att fĂ„ ett godkĂ€nt hopp vilket gör att jag inte slĂ€pper loss 100%.  SĂ„ det blev 5.75, tramp i dom andra hoppen och full satsning i sista.  Jag attackerade som en galning in men hade NOLL KOLL framme vid plankan och landade pĂ„ 5.66 stĂ„ende, ungefĂ€r.  Kroppen föll framĂ„t och jag var inte stark nog att lyckas hĂ„lla upp överkroppen och göra "mig stor" i uthoppet.  En trĂ€ningssak.  En motiverande sĂ„dan. För precis som jag skrev i mitt förra inlĂ€gg sĂ„ har vi en fin grund nu.  Och jag blev förvĂ„nad över att löpningen sĂ„g sĂ„ pass bra ut.  Min kropp HAR DET! Allt finns hĂ€r! Det, tillsammans med min motivation, kommer att ta mig tillbaka.  NĂ„gra orosmoment Ă€r hanterade:  - rĂ€dslan för att inte orka alla sex hopp pĂ„ full ansats. - tvivel pĂ„ att jag skulle kunna fĂ„ tillbaka min snabbhet.  Jag blir mer och mer sĂ€ker pĂ„ att det mesta i livet handlar om sĂ„dana hĂ€r saker: att göra det trots att vi Ă€r oroliga eller rĂ€dda eller inte tror pĂ„ oss sjĂ€lva varje sekund.  Jag ville se för mig sjĂ€lv om det var sĂ„. Jag har varit sugen pĂ„ att testa hur mycket jag kan utföra trots allt jag kĂ€nner.  Hur mycket kan vi kontrollera sjĂ€lva?  Det Ă€r SÅ spĂ€nnande.  Och vi kan alltid testa oss sjĂ€lva.  NĂ€r jag kom frĂ„n tĂ€vlingen pĂ„ Ullevi sĂ„ var jag först besviken pĂ„ mig sjĂ€lv. Jag tyckte att jag borde ha hoppat lĂ€ngre. Jag blev resultatfokuserad. Ledsen bara för att jag hade förvĂ€ntat mig mer.  SĂ„ pĂ„ hotellet slĂ€pade jag alla mina vĂ€skor fyra trappor upp. Jag straffade mig genom att lĂ„ta bli hissen.  Var sĂ„ trött i benen men tĂ€nkte i varje steg att det var rĂ€tt Ă„t mig. "GĂ„ bara. Du fĂ„r ta hissen nĂ€r du gör det du ska".  SĂ„ om jag hade haft en hiss till min lĂ€genhet en trappa upp igĂ„r SA HADE JAG TAGIT DEN!  För jag anvĂ€nde min besvikelse till att Ă„ka till VĂ€rendsvallen pĂ„ kvĂ€llen, möta upp underbara Agne och springa intervaller.  Jag var sĂ„ trött. Jag hade SÅ ont i lĂ€ndrygg och huvud och diskuterade med Agne om vi Ă€ndĂ„ inte skulle skjuta pĂ„ det till mĂ„ndag.  Men jag vill utveckla mitt pannben och vet att det förmodligen Ă€r sĂ„ hĂ€r jag kommer att kĂ€nna en andradag i mĂ„ngkamp. SĂ„ varför inte bara trĂ€na pĂ„ det? TrĂ€na under sĂ„dana förhĂ„llanden som jag Ă€ndĂ„ kommer att utsĂ€ttas för senare?  Med dom tankarna sa bĂ„de Agne och jag: "vi kör!" och jag la benen snabbt i höglĂ€ge för att fĂ„ nĂ„gra minuters Ă„terhĂ€mtning.  19.30 gled jag in pĂ„ ett soligt men kyligt VĂ€rendsvallen. Började vĂ€rma med cementben. Och det enda som gick i mitt huvud var "du blir stark av det hĂ€r, det hĂ€r Ă€r viktigt för framtiden. Du mĂ„ste göra jobbet".  En 600-ing som start och fem minuter senare en 400-ing.  NĂ€r jag gick i mĂ„l fick Agne springa efter ispĂ„sar, för jag kĂ€nde bokstavligen inte mina ben.  Domnad, smĂ€rta i vartenda cell och givetvis sĂ„ frĂ„gade jag mig sjĂ€lv vad jag hĂ„ller pĂ„ med. SĂ„ som jag alltid gör nĂ€r jag upplever smĂ€rta utöver det vanliga.  Jag stĂ„nkade och stönade och skrek. NĂ€r syran slĂ„r till kĂ€nns det pĂ„ riktigt som om att jag ska dö. Och jag kan inte göra nĂ„gonting mer Ă€n att hĂ€rda ut. Det Ă€r vidrigt.  Med efterĂ„t... EFTERÅT kĂ€ra vĂ€n. DĂ„ kĂ€nner man sig sĂ„ sjukt stark!  Agne verkar kĂ€nna mig bra redan nu för pĂ„ min frĂ„ga varför jag gör det hĂ€r svarade han direkt: "för att du Ă€lskar det!" Och jag svarade: "inte just nu, men jag kommer att Ă€lska det i efterhand. IkvĂ€ll".  Och sĂ„ blev det. PĂ„ kvĂ€llen kom alla positiva kĂ€nslor. KĂ€nslan av att du inte viker ner dig, kĂ€nslan av att du gör det du ska. KĂ€nslan av att du stretar emot allt som Ă€r naturligt.  Alla borde fĂ„ kĂ€nna dom dĂ€r kĂ€nslorna. Dom Ă€r verkligen livet.  Och förlĂ„t om jag tjatar, men jag har pĂ„ riktigt vĂ€rldens coolaste coach!!! Vem Ă„ker ner till vallen en söndag 19.30 för att se en galning springa lopp mot en mĂ„lbild som dom flesta höjer pĂ„ ögonbrynen Ă„t? Jo - min coach gör det.  Det sĂ€ger allt. Och kommer alltid att vara tillrĂ€ckligt för mig. Handling pĂ„ det viset Ă€r vackrare Ă€n alla ord i vĂ€rlden.  Jag fĂ„r inte vila idag heller. Jag ska köra ett kulpass och mage och rygg och jag tror att vilan kommer imorgon. Men det gör mig ingenting. Jag skulle kunna trĂ€na varje timme om kroppen höll ihop för det.  Tack för allt ni skrev i förra inlĂ€gget. Jag har inte hunnit svara pĂ„ allting men varje ord Ă€r lĂ€st och memorerat hos mig. Som styrka kommer det ut dom dagar jag behöver det. PĂ„ sĂ„ sĂ€tt Ă€r du med mig. PĂ„ det dĂ€r sĂ€ttet finns du i din hĂ€r kroppen genom varje trĂ€ningspass och tĂ€vling jag gör.  Puss & kram och high five ❀ PS. Tack Janne BĂ€ck för fina bilder! Och den lĂ„nga, jĂ€ttestarka kramen jag fick. 

ViLKeN HyLLNiNG.

God förmiddag, god förmiddag     KĂ€nner du ocksĂ„ att du gĂ€rna hade tagit din första kaffe pĂ„ den dĂ€r stranden?  Jag fryser som man bara gör nĂ€r man har nĂ„got virus i kroppen och jag vet inte vad jag ska Ă€ta till frukost.  Jag hade gladeligen tackat ja till en sĂ„n hĂ€r sockerchock:    Men jag har inget förutom det svarta guldet hĂ€r hemma sĂ„ det blir inget med det.     Jag vet att du kommer att sĂ€ga "men neeeeej!" nĂ€r jag berĂ€ttar vad jag gjorde igĂ„r.  Men jag fĂ„r ta den.  Jag kĂ€nde mig bĂ€ttre och bĂ€ttre under dagen som gick och tĂ€nkte att jag kanske skulle orka med ett lĂ€tt pass av nĂ„got slag. SĂ„ jag Ă„kte till trĂ€ningen.     Men sĂ„ fort jag satte igĂ„ng sĂ„ blev jag andfĂ„dd och fick syra i kroppen, sĂ„ jag packade ihop grejerna och gick dĂ€rifrĂ„n.  Jag behöver vila en dag till.  IstĂ€llet fick jag hĂ€nga med grabbarna en stund pĂ„ kontoret och blev bjuden pĂ„ SEMLA.     Jag Ă€r mest förtjust i locket, vilket alla jag berĂ€ttar detta för reagerar pĂ„.  Mandelmassan Ă€r tydligen det man ska Ă€lska.  Vems sida Ă€r du pĂ„?     Lisa var igĂ„ng igen efter helgens tĂ€vlingar men Ă€ven hon var lite sliten.     Det vankas tĂ€vlingar snart igen sĂ„ pĂ„ schemat stĂ„r aningen lĂ€ttare pass för tillfĂ€llet.  Som du vet sĂ„ var jag i London och förelĂ€ste. Och för nĂ„gra dagar sedan blev jag taggad i ett inlĂ€gg pĂ„ Instagram som jag bara mĂ„ste visa för dig!     Jag har aldrig tidigare fĂ„tt en sĂ„ vacker recension. Jag blev alldeles varm i kroppen. Speciellt dĂ„ just den hĂ€r förelĂ€sningen var ny. Mer inriktad pĂ„ motivation, attityd och mĂ„l. Inledningen var densamma, men 15 min in sĂ„ bytte jag helt inriktning mot tidigare. Jag visste inte hur den skulle tas emot. Men det var i alla fall en som gillade den.     Veronie Lejonord har skrivit de hĂ€r orden: "Kvinnan som intar scenen, gör det med storm. Det Ă€r inte tu tal om annat Ă€n att denna kvinna har en stark utstrĂ„lning och en vilja av stĂ„l. Dessutom Ă€r hon försedd med ett temperament och ett engagemang som gĂ„r utöver det mesta. Dynamisk och övertygande fĂ„r hon oss alla i publiken att blunda och förestĂ€lla oss en julafton för x antal Ă„r sedan. Hemmet Ă€r hennes, en familj dĂ€r inget överflöd rĂ„der men julstĂ€mningen Ă€r det som rĂ€knas. Hon fĂ„r oss alla att vara nĂ€rvarande och nĂ€stan kĂ€nna lukten av jul och det Ă€r lĂ€tt att förstĂ„ varifrĂ„n hon har fĂ„tt sin styrka. Det Ă€r julklappen frĂ„n hennes pappa som Ă€r storyns kĂ€rna, oanvĂ€nda block med ett par rader nedskrivna av hennes pappa.  ”VarsĂ„god min flicka, mĂ„nga oskrivna blad. Fyll dem med meningsfulla ord, behĂ„ll fotfĂ€stet pĂ„ denna jord, ty framtiden kommer att göra dig oĂ€ndligt glad.” Pappa Giovanni Dessa ord kom att betyda oerhört mycket för Nadja genom hennes svĂ„ra och tunga vĂ€g men hon fĂ„r oss ocksĂ„ att förstĂ„ hur viktig hennes pappa har varit som medresenĂ€r pĂ„ hennes krĂ„ngliga resa mot framgĂ„ng och framförallt tillbaka. Sommaren 2013 börjar Nadjas kropp sĂ„ sakteliga sĂ€ga stopp, hon drabbas av svĂ„r magsyra och bristningar. SjĂ€lv ser hon det som ett tecken pĂ„ hur bra hon Ă€r och vill bara mer och lĂ€ngre. ”Aspeppad” driver hon sig sjĂ€lv till VM-kval men en vecka före tĂ€vling brister det - hĂ€lsenan gĂ„r av!  Nadja beskriver sina kĂ€nslor med en intensitet och ett sjĂ€lvutlĂ€mnande och ingen kan förbli orörd. Med en inlevelse som nĂ€stan skrĂ€mmer Ă„terger hon i detalj sina tankar om hur hon ska ta sig tillbaka, vilka förebilder hon ska leva upp till och vad som krĂ€vs av henne för att Ă„ter Ă€ntra friidrottsarenan. Öppet och naket berĂ€ttar Nadja om sina innersta tankar, tvivel, styrkor och svagheter.  Trots rehabilitering och trĂ€ning fortsĂ€tter magen att spöka och till slut gĂ„r den inte att negligera lĂ€ngre. Blödande magsĂ€ck, gastroskopi, biopsi och massor med sjĂ€lvömkan, Ă€r Nadjas egna ord om vad som hĂ€nder. NĂ€r vi nĂ„r sĂ„ hĂ€r lĂ„ngt in i Nadjas historia förstĂ„r vi att en avsliten hĂ€lsena Ă€r en bagatell och en parentes för en kvinna av Nadjas kaliber och det Ă€r nu, i och med det förhatliga telefonsamtalet som allt elĂ€nde verkligen börjar. Ett telefonsamtal frĂ„n okĂ€nt nummer!  Hon beskriver hĂ€ndelsen med sĂ„dan inlevelse och alla kan vi förstĂ„ hur hon Ă€n idag drabbas av Ă„ngest nĂ€r hon blir uppringd av okĂ€nt nummer. Hur hon sitter dĂ€r, mittemot sin pojkvĂ€n, och Ă€ter en frukost pĂ„ tumanhand. Hur telefonen ringer, numret okĂ€nt och en röst som sĂ€ger: NADJA DU HAR LYMFOM! Lymfom! Cancer!  SjĂ€lv Ă€r hon pĂ„tagligt berörd av sin berĂ€ttelse och utan tvivel har hon varje Ă„skĂ„dares fulla uppmĂ€rksamhet.  Hon Ă€r bra pĂ„ det hon gör men ocksĂ„ vĂ€ldigt Ă€rlig och sjĂ€lvutlĂ€mnande. Hon balanserar hela tiden pĂ„ kanten att vara överdramatisk men lyckas hĂ„lla balansen genom sin humor och sjĂ€lvdistans.    HĂ€rifrĂ„n tar Nadja med oss en pĂ„ en resa frĂ„n beskedet cancer, till jag fixar det, till jag ska dö, till jĂ€vlaranamma och vad hĂ€nder om jag ger upp. Hon startar en kamp om livet med 50 % chans att vinna och hon Ă€r ju i sanning en enorm vinnarskalle.  Hela tiden Ă€r hon öppen och pratar med allt och alla, media och sociala medier fungerar som ett lĂ€kande. Hon berĂ€ttar om en process med kamp, smĂ€rta och grĂ„t men ocksĂ„ om attityd, motivation och om att hĂ„lla drömmen levande. Om att inte stĂ„ still, att ta ett litet steg framĂ„t om Ă€n pyttelitet.  Det Ă€r ingen enkel match Nadja refererar, nej hon pratar öppet om svĂ„rmod och depression och om hur hon lĂ€tt fastnade i en offerroll. Men det finns massor med guldkorn i det hon pratar om. Att knyta nĂ€ven och intala sig sjĂ€lv att jag Ă€r starkare Ă€n min utmaning Ă€r tuff. Att stirra fanatiskt pĂ„ mĂ„let kan stressa mer Ă€n att peppa och dĂ€rför försöka pendla mellan mĂ„l och hĂ€r och nu. Nadja pratar om att vara Ă€rlig inför sig sjĂ€lv, att ”deala” med sin negativa tankar och lĂ€ra av dem. Att vĂ„ga stĂ€lla sig frĂ„gan om vad som hĂ€nder om vi ger upp och svara Ă€rligt vad konsekvenserna blir av det. PĂ„ ett förtröstansfullt sĂ€tt peppar hon om vĂ„rt eget ansvar, ansvar inför oss sjĂ€lva och andra och att det vi Ă€lskar alltid Ă€r vĂ€rt en omgĂ„ng till. SjĂ€lv stĂ„r hon dĂ€r och Ă€r beviset pĂ„ att det gĂ„r, det gĂ„r att ta ett steg i taget och ta sig emot mĂ„let. Det kommer att bli ”jĂ€vligt” tufft, ja hon pepprar sannerligen sitt sprĂ„k, men det gĂ„r.  Hon Ă€r sinnebilden för vilja, styrka, envishet och ”jĂ€vlaranamma”. En liten, ganska spĂ€d tjej med inte bara kraft att ta sig mot högt uppsatta mĂ„l, utan hon peppar ocksĂ„ oss andra till att orka nĂ€r ingen annan orkar. Tack Nadja för att du delar med dig av din starka berĂ€ttelse och jag önskar dig sannerligen all lycka i vĂ€rlden och framförallt, bli sist kvar i Rio 2016. Följ henne pĂ„ hennes blogg, Riovanschen"    Tack Veronie, för de finaste ord jag nĂ„gonsin hört om min förelĂ€sning! Jag tar med mig vartenda ett av dem.  Och gĂ„r och fyller magen med mat.  Puss & kram          

Du SoM GĂ„r MeD Mig.

Hej igen, min vĂ€n. MĂ„nga dagar av tystnad. Har du mĂ€rkt den? Och har du fĂ„tt vila ut?     Morgonen Ă€r friskt klar och det doftar kaffe, nytĂ€nda ljus och citronvatten.  Det Ă€r NyĂ„rsafton.  Inatt sparkar vi igĂ„ng 2016. MĂ€nniskor brukar sĂ€ga: "nya möjligheter, nya vanor vĂ€ntar, mĂ„l ska uppnĂ„s. Allt ska förĂ€ndras" Jag har ocksĂ„ kĂ€nt den lĂ€ngtan. Varje Ă„r. Alltid kĂ€nt att nĂ„got nytt vĂ€ntar runt hörnet och att det nya Ă„ret Ă€r mer Ă€n vĂ€lkommet.  I Ă„r kĂ€nner jag inte sĂ„. Och det lĂ€mnar en kĂ€nsla av oro inom mig.     Jag vill inte slĂ€ppa 2015 Ă€n. Jag kĂ€nner mig inte redo. Jag tror inte att jag Ă€r klar.  Jag pratade med min vĂ€n Hampus om detta. Han Ă€r eftertĂ€nksam och full av visdom trots sin unga Ă„lder.     Jag förklarade att 2015 har varit ett sĂ„ bra Ă„r. Att jag kommer att sakna det och att jag lite undrar hur jag ska kunna toppa allt.  Jag mĂ€rkte att han lyssnade. Det gör han alltid nĂ€r jag berĂ€ttar nĂ„got.  Och sĂ„ sĂ€ger han: "men det kanske inte handlar om att toppa nĂ„got, Nadja. Du kanske ska fördjupa det. IstĂ€llet för att tĂ€nka att nya saker mĂ„ste hĂ€nda, sĂ„ kanske du kan tĂ€nka att förvalta allt det du har omkring dig. Göra DET Ă€nnu bĂ€ttre".  Hans ord bet direkt. Och jag blev alldeles varm inombords nĂ€r jag kom pĂ„ mig sjĂ€lv med att tĂ€nka att jag har sĂ„ mĂ„nga fantastiska mĂ€nniskor omkring mig.    MĂ€nniskor som rĂ„der mig nĂ€r jag Ă€r vilsen, fĂ„r mig att tĂ€nka annorlunda nĂ€r jag har fastnat, peppar mig nĂ€r jag har tappat glöden, Ă€lskar mig nĂ€r jag kĂ€nner mig kall, fĂ„r mig att skratta nĂ€r livet upplevs tungt och allt för seriöst.     MĂ€nniskor som berör mig. Gör mig  nyfiken. FĂ„r mig att vilja.  MĂ€nniskor som fĂ„r mig att lĂ€ngta. MĂ€nniskor som gör mig till mer mĂ€nniska. Som kommer ihĂ„g nĂ€r jag glömmer. Som kramar om mig i precis rĂ€tt stund.    Som förlĂ„ter nĂ€r jag gjort fel. Som bromsar nĂ€r jag bara vill ösa och som kan konsten att lĂ„ta mig vara nĂ€r de ser att öset Ă€r ofarligt. Som pĂ„minner om gamla misstag nĂ€r jag inte minns smĂ€rtan det orsakade och Ă€r nĂ€ra att göra det igen.     Individer som ibland tror mer pĂ„ mig Ă€n vad jag sjĂ€lv tror. Som hejar nĂ€r ingen annan lĂ€ngre orkar. Som bara vet att jag har mer att ge och fĂ„r mig att kĂ€nna sĂ„.    Personer som gör tiden hĂ€r mer meningsfull. Som Ă€r som klippor, skyddsnĂ€t och vĂ€rmande eldar nĂ€r min sjĂ€l fryser.    MĂ€nniskor som inger hopp nĂ€r jag inte kan hitta det pĂ„ egen hand. Som stĂ„r bakom mig hur jag Ă€n gör mina val. Som skickar ett hjĂ€rta pĂ„ sms nĂ€r natten Ă€r ensam och för lĂ„ng och skrĂ€mmer mig.     MĂ€nniskor som vet nĂ€r det Ă€r dags att kliva in, strĂ€cka ut sin hand. GĂ„r bredvid mig hellre Ă€n att knuffa mig i ryggen. Och som ta mig fasen alltid prickar rĂ€tt med ett motiverande citat nĂ€r jag som bĂ€st behöver det.     SjĂ€lar som har gĂ„tt med mig sedan jag var liten, och som har Ă€lskat mig för allt jag Ă€r och inte Ă€r. Älskat mig trots att jag mĂ„nga gĂ„nger inte har kĂ€nt mig vĂ€rd det. Som har förstĂ„tt mig, nĂ€r jag inte förvĂ€ntat mig att bli förstĂ„dd.     Som har tagit sig tiden, som har gjort uppoffringar, som har hĂ„llit sina löften. MĂ€nniskor som har satt ett mjukt finger under hakan pĂ„ mig nĂ€r de har sett att huvudet har hĂ€ngt. MĂ€nniskor som har visat att resan ligger framför oss och att det Ă€r dags att börja röra pĂ„ sig.     MĂ€nniskor som jag alltid har kunnat komma till, oanmĂ€ld. Alltid önskad, alltid lika vĂ€lkommen. Alla dessa öppna famnar.    Jag har sĂ„ vĂ€ldigt mĂ„nga i min nĂ€rhet. Och jag kan undra nu nĂ€r jag sitter hĂ€r - varför?  Hur har jag förtjĂ€nat dem?    SĂ„ mĂ„nga gĂ„nger jag kĂ€nner att jag har varit en dĂ„lig kompis, partner, syster, dotter, trĂ€ningskompis...  Och Ă€ndĂ„ finns de hĂ€r vid min sida.     Kanske jag ska göra 2016 till deras Ă„r? Året dĂ€r jag, precis som Hampus sa, fördjupar allt jag har omkring mig och tar vara pĂ„ det jag redan berikats med istĂ€llet för att hungra efter nytt och annat.     Har du nĂ„gra nyĂ„rslöften?  Det var lĂ€ngesedan jag slutade med löften inför ett nytt Ă„r. Jag har alltid tĂ€nkt att löften till mig sjĂ€lv kommer nĂ€r de kommer. Jag vet liksom inom mig nĂ€r jag har bestĂ€mt mig.  Och det kan lika gĂ€rna hĂ€nda under en morgonsommar som vid en vintermidnatt 00.00.  Jag Ă€r inget fan av att pressa fram viktiga beslut som ska tas. Eller sĂ€tta mĂ„l bara för att mĂ„l ska sĂ€ttas. Allt sĂ„dant börjar alltid med en lĂ€ngtan eller kĂ€nsla hos mig. Och sen, nĂ€r jag vet vad jag vill, sĂ„ kommer planen och dĂ€refter börjar jag gĂ„.     Hur tĂ€nker du? Kanske jag kan lĂ€ra mig nĂ„got nytt Ă€ven hĂ€r och frĂ„n dig.  IkvĂ€ll firar jag in det nya Ă„ret med pappa, mamma och hennes kille Allan i pappas stuga.  Vi ska Ă€ta mat och prata. Kanske jag bjuder upp pappa till dans ocksĂ„? Man vet aldrig.  Men innan jag ens funderar pĂ„ danssteg sĂ„ ska jag trĂ€na.  Agne Ă€r vid min sida idag och peppar genom de sprintlopp som ska köras.     Jag vill avslutningsvis önska dig ett Gott Nytt Ă„r. Med allt vad det innebĂ€r. Kanske lĂ€ngtar du, kanske kĂ€nner du som jag. Oavsett vad, sĂ„ ramlar framtiden över oss.  Jag gillar att hĂ„lla hand, sĂ„ ta tag i min sĂ„ gĂ„r vi och möter 2016 ❀ Kram och kĂ€rlek, Nadja    

DeN SoM LyFTeR DiG.

GokvĂ€ll raring, har du kĂ€nt att det Ă€r kylslaget ute?     Vintern smyger sig pĂ„ hösten. SĂ„ att vi knappt mĂ€rker det stĂ„r den snart hĂ€r, vitklĂ€dd och förförisk.  Men kall.  Kalla saker har jag ingen förkĂ€rlek till. Om det inte Ă€r glass.  Kalla mĂ€nniskor, bitande kyla, frostiga vindar... Allt det dĂ€r ger mig kalla kĂ„rar. Som jag inte heller Ă€r sĂ„ förtjust i.    Men det funkar. Och snart stundar varmare tider igen. För oss alla.  Imorse sprang jag backlopp tillsammans med Lisa och Linde. Vi tog bilen ut till Öjaby i VĂ€xjö för att piska benen med hĂ„rd löpning.     Jag sprang sist av tjejerna. SĂ„g Lindes spĂ€nstiga vrister framför mig, trycka ifrĂ„n i varje steg i uppförsbacken.  "Hon Ă€r sĂ„ stark" tĂ€nkte jag medan jag pendlade vilt med armarna och försökte hĂ„lla upp knĂ€na.  Jag skulle gjort 15 lopp men mĂ€ktade bara med 11. Baksidorna som fick sig en omgĂ„ng igĂ„r sa ifrĂ„n och syran sprutade i hela kroppen. Efter de första sex loppen stĂ€llde jag mig med hĂ€nderna pĂ„ knĂ€na och böjde ner huvudet mot marken.  Och började grĂ„ta.  Agne tittade pĂ„ mig.     "Nadja... " sa han.  Jag drog kvickt en lĂ„ng harang med ord om att jag var besviken pĂ„ min kropp, att den inte hĂ€nger med, att jag ju kommit igĂ„ng sĂ„ vĂ€ldigt bra och att det inte borde kĂ€nnas sĂ„ hĂ€r nu. Och det gick alltid snabbare förut. "Titta pĂ„ mig, Nadja" fortsatte Agne. Och jag lyfte pĂ„ huvudet.  SĂ„g honom knappt för allting inom mig snurrade. Och tröttheten gjorde att jag grĂ€t mer Ă€n vad jag hade gjort om jag var pigg.  "Okej" pep jag samtidigt som jag precis anade ett par vĂ€nliga ögon framför mig.  Han började prata. "Du Ă€r fantastisk Nadja. Du har gĂ„tt framĂ„t sĂ„ otroligt mycket och du har kunnat trĂ€na nĂ€stan allt. Du blir starkare och starkare för varje pass. SjĂ€lvklart sliter det pĂ„ kroppen. TĂ€nk pĂ„ vad du var innan vi började" Jag nickade mellan tĂ„rarna. VĂ€rmdes av hans styrka och tro pĂ„ det vi gör.     "Ibland gĂ„r vi framĂ„t, ibland mĂ„ste vi backa. Det Ă€r sĂ„ det kommer att se ut. Jag kanske skulle lĂ„tit dig springa lĂ€ngre bakom tjejerna, men det Ă€r bra att du kĂ€nner att du har hĂ€ng" Han kollade snabbat ner pĂ„ sin klocka för att inte missa de tvĂ„ minuterna av vila som de andra hade pĂ„ sig. De som kunde fortsĂ€tta springa.  Tusen tankar flög genom huvudet. Ni vet de dĂ€r som sĂ€ger att man alltid ska fortsĂ€tta fast man kanske inte kan. De dĂ€r som sĂ€ger att du mĂ„ste orka lite till.  Jag fick stoppa tankegĂ„ngarna för Agne fortsĂ€tte. "Det hĂ€r kommer att bli sĂ„ bra och vi ska vara smarta och ha tĂ„lamod" Sen kramade han om mig. Och jag kramade tillbaka.  Vilken coach!  Vilken mĂ€nniska! Hur hittade jag honom? Hur hamnade jag hĂ€r? Hur fick jag den hĂ€r chansen?  Jag började Ă€ntligen le igen och bad om att i alla fall fĂ„ springa 100-ingar medan de andra fortsatte pĂ„ 200-ingar.     "Gör det, men jag litar pĂ„ att du kĂ€nner efter ordentligt" var Agnes svar.  Jag kĂ€nde efter, lĂ€ttade lite pĂ„ kraftinsatsen och fick "ta mig i mĂ„l".  Jag funderar ibland pĂ„ vad det Ă€r som gör Agne sĂ„ cool. SĂ„ tryggt lugn.  Han sa en mening en gĂ„ng som har fastnat i mig och som jag tror kan vara en av hundra anledningar. Han sa: "Jag har ingenting jag vill bevisa". KĂ€nn meningen inom dig.  JAG HAR INGENTING JAG VILL BEVISA.     Du kanske har mĂ„l du vill uppnĂ„, du vill framĂ„t och utvecklas. Men du vill inte bevisa nĂ„got för nĂ„gon annan. Bara för dig sjĂ€lv.  Har du ocksĂ„ kloka, varma mĂ€nniskor omkring dig? De dĂ€r som lyfter dig och fĂ„r dig att se situationer frĂ„n ett annat perspektiv?  Jag hoppas det.  I alla vĂ„ra relationer förtjĂ€nar vi det.  MĂ€nniskor som Ă€r mĂ„na om oss och som vill vĂ„rt bĂ€sta. Som bryr sig om oss och visar oss uppskattning.  De hĂ€r mĂ€nniskorna finns. Men ibland nöjer vi oss med mindre. Det ska vi aldrig behöva göra.  Det hĂ€r fĂ„r mig att tĂ€nka pĂ„ alla relationer vi har till olika mĂ€nniskor i livet.     Är de verkligen respektfulla och stĂ€rkande eller finns de bara dĂ€r? FĂ„r du den kĂ€rlek du vill ha eller Ă€r du bara ytterligare en person i nĂ„gon annans liv?  MĂ€ngder av tankar sattes igĂ„ng efter passet idag. Det var inte bara ord frĂ„n en coach. Hela handlingen visade att Agne faktiskt BRYR sig om mig. Och det VI gör.  Han gav mig av sin tid. Han stannade upp. Han visade mig att det hĂ€r Ă€r viktigt, Ă€ven för honom.  Det du gör, med familj,vĂ€nner, jobb... Det kan inte vara viktigt frĂ„n bara ett hĂ„ll.  Du ska aldrig behöva kĂ€nna dig ensam i nĂ„got som du bygger upp med en annan mĂ€nniska. Vad det Ă€n kan vara.  Dra dina egna paralleller, gör det till ditt eget.     Det Ă€r mörkt ute nu och natten nĂ€rmar sig.  Jag har försökt Ă„terhĂ€mta min ömma kropp med ett bubbelbad och jag har fĂ„tt prata med min mamma. Ett sĂ„nt dĂ€r samtal som Ă€ndĂ„ betyder nĂ„got. Som stĂ€rker.  Det Ă€r inte ofta vi pratar sĂ„.  Mest Ă€r det smaklösa skĂ€mt och könsord och alldeles för hög musik. Idag var det annorlunda och jag tar med mig det som allt annat bra jag stöter pĂ„ hĂ€r i livet.  Allan slĂ€ngde precis fram en tallrik framför ögonen pĂ„ mig. Jag Ă€r sĂ„ frenetiskt fokuserad nĂ€r jag skriver.  "HĂ€r, middag!"     Ha ha, mĂ€ktig mĂ„ltid. Tack Allan.  Jag hoppas du sommar gott inatt.  Och att du alltid fĂ„r kĂ€nna att du betyder nĂ„got i nĂ„gon annans liv.  Gör du inte det: gĂ„ vidare. NĂ„got hĂ€ftigare vĂ€ntar pĂ„ dig ❀ Kram, Nadja    

NĂ€sta sida »

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.