Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TL Bygg
Rbergs Bil Rjk Superwear Harrys Karlskrona

KäRLeK FråN MaLLis

Heeeeeej vackra du!  Bloggen fungerar igen, jag är på läger på Mallis och kroppen mår bra även om träningen såklart gör den trött. Det går som på räls som du hör!  Jag landade i lördags men hade rest lång tid och knappt sovit den natten. Klockan ringde redan 02:45 så när jag kom fram var det inte läge att träna. Det gjorde jag idag istället.  Allmänstyrka med kroppen först och sedan backlopp i den brantaste backe min kropp någonsin trampat sig uppför... och det kändes i baksidan och rumpan direkt.  Jag flåsade som en kossa men peppade mig med att för lite sömn gör vem som helst till "lite sämre än vanligt".  När jag är på läger gör jag inte många knop. Många frågar om jag hinner se mycket när jag reser runt i världen för att lägga mark under fötterna. Men sanningen är den är jag är fruktansvärt "tråkig".  Jag vilar så mycket jag kan och sover så fort jag får möjlighet. Jag solar, äter, badar och tränar. Och tränar.  Självklart hinner jag med vissa saker när jag väl har vilodag, men jag är inte sådär energisk och rolig och spännande som många andra turister. Jag hade aldrig orkat... hur är du när du reser?  Men nog om mig. Det är inte min dag idag även om jag gav mig själv utrymme eftersom jag inte "pratat" med dig på länge. Det är ju Malins dag! Och på hennes instagram kan du få tips på roliga övningar för veckan som kommer.  Här är hennes hälsning till er:
Hej på er alla sockersöta ❤️ Äntligen Malins Söndag 💪🏼 Jag vet att flera utav er är sugna på att springa i den mixade gruppen på rosbandet-loppet nästa år😍 Denna söndagen tänkte jag att vi skulle köra en utmaning och hoppas att så många som möjligt vill hakar på 😁 Vilka är med 🙋? Denna utmaning gör vi en gång i veckan 😉 jag klarade 10x1 minut med 30 sekunders aktiv vila. Tänk på att ha högre motstånd när ni trampar minuten och sänk motståndet under den aktiva vila lite grann. Hur många klarade ni? Gå gärna in och följ mig på min instagram och skriv även hur många ni klarade, Malincharlotte_ ( insta ) 😍 puss & kram
Intervaller på cykel är TOPPEN! För det är skonsamt mot kroppen samtidigt som hjärtat får pumpa ordentligt. Och det behövs ju nu när vi ska köra Rosa Bandet-loppet tillsammans nästa år ❤️  Innan jag avslutar och gör mig redo för sängen vill jag berätta en stoooor grej: Min syster Gisela fyller 30 år idag!!  Min älskade lillasyster, så vuxen hon har blivit. Så många år hon har levt. Så mycket kärlek och glädje hon sprider. Hon är den som kan få mig att skratta på en millisekund. Hon är den som får mig att se det enkla i det jobbiga. Hon kan med en enda mening få mig att se en situation på ett helt annat sätt än förut. Hon läker mig när jag mår dåligt. Hon lättar trycket när trycket är för högt. Hon är den, tillsammans med Alex, som fasen skrattar åt allt jag säger. Hon förstår min humor, hon delar min känslighet, hon kramar om mig vid precis rätt ögonblick.  Jag känner en enorm kärlek för denna kvinna. När jag får besöka Gisela, hennes sambo och deras barn så brinner det i själen. Jag åker alltid därifrån med ett leende. Och blödande öron såklart.  Så idag vill jag hurra för en människa som är så mycket människa att jag bara hoppas att jag kommer i närheten av något liknande en dag...  GRATTIS MAGISKA SYSTER! Ja må du leva, och få det bästa av livet ❤️  Jag älskar dig.

DeT SPRiDS GLäDJe.

Oh la laaa vännen där,  Jag är hemma igen!  Sverige snöar och jag är fortsatt sjuk. Jag reste hela dagen igår. Lämnade hotellet 05.45 och Barcelona 08.10.  Satte fötterna på svensk mark vid 12.30-tiden för att sedan ta tåget mot Växjö 17.21.  Behöver jag säga att jag var trött när Växjö välkomnade mig 21.50?  Visst är det irriterande när jag skriver ut varje minut? 😉  Något annat som är irriterande är SJ. Självklart stötte tåget på problem, vilket är helt okej. Problem är en del av livet, och SJ. Vad som däremot inte är okej är att SJ:s personal står och fullkomligt tokskriker på oss som kommer från det försenade tåget till den andra anslutningen.  "Skynda er! Snabba på! Hoppa bara in! Kom igen dåååå!" Jag menar, att dom är stressade är knappast vårt fel men stress gör något med människor. Det är nästan lite läskigt.  Hur reagerar du på stress? När minuterna är räknade, när du har en deadline som du känner att du inte hanterar? Vad gör du då?  Det är absolut mitt eget fel att jag hade problem med att få med min stora packning på tåget, men jag hade inte räknat med att få springa  200-meters perrongintervaller med den.  Nog om det. Vi har roligare saker att prata om än så.  Träningsresan med ATEA har varit ett minne för livet. Jag har fått en chans att testa på min coachningsförmåga och jag gillar det mycket.  Jag har fått lära ut hopp, löpning, armpendling, styva fötter och hållning.  Jag har fått lära känna nya vinnarskallar, fått se när människor tar ut sig fullständigt, ta hand om en skada och känna på stämningen och sammanhållningen i ett företag som öser på framåt.  Min livslust är stor och jag är sugen på att testa på många saker, som du vet. Så nu är min nya lust att starta träningsresor! Det kommer säkert inte att hända, jag har annat att tänka på nu. Men det är en kittlande tanke.  Och jag tror att intresset skulle vara stort.  Förstå så roligt att åka iväg tillsammans: träna med musik, äta bra mat, lyssna på inspirerande föreläsningar och träna lite till?!  Skulle du haka på om jag ordnade något sådant?  Klockan närmar sig 11.00 och jag vill skicka iväg en grattishälsning till en kvinna som jag inte tror att du känner ännu:  Hon heter Anette och när jag har tid över från träning och andra åtaganden så får jag utnyttja min utbildning på henne och hennes mans företag Apelgården AB.  Jag får en chans att utveckla andra sidor hos mig själv och jag får ta ansvar på andra områden än inom träning. En balans av idrott och att använda hjärnan tror jag är ett vinnande koncept.  Jag vet att jag gjorde så mellan 2008-2011 och jag reagerade väldigt bra på den kombinationen.  Jag vill gratta henne här eftersom hon är som ni: hon tänker på sina medmänniskor och hon hjälper till om hon kan.  Och visst är det så att döttrar ofta hyllar sina egna mammor, men jag som känner Anette lite mer nu kan inte annat än att hålla med om det som hennes dotter Jennifer har skrivit till henne:  En oerhört vacker text som vi alla säkert kan kopiera över till dom som betyder mest för oss i våra liv.  Så, GRATTIS på din dag Anette. Tack för att du är en så inspirerande medmänniska ❤️ Nu har klockan sprungit iväg igen... jag kom in i den där berömda bubblan.  Jag sätter ett finger mot den och spräcker den. Jag behöver ju göra annat också. Ingen träning idag dock, jag har halsont och min kropp får vila.  Ta hand om dig, dom du har omkring dig och dom som inspirerar dig.  Kram ❤️

ETT VyKoRT.

Hej du, jag vill bara titta in med en liten hälsning. Det var längesedan jag var här och stökade. Jag har haft lättare för att lägga upp bilder på instagram då det går snabbare och är lite enklare när man serveras ett dåligt nät.  Jag vill bara berätta att livet i solen är såååååå bra! Jag mår bra, äter bra och tränar super. Hela kroppen känns lycklig och jag känner hur hårdheten i den börjar komma tillbaka. Krämporna är fortfarande där men dom blir färre och jag har lättare för att vakna på morgonen...  Att vara på läger har varit min grej sedan 15-års ålder. Jag vet att vi hade dålig ekonomi i familjen men min älskade pappa gjorde en deal med klubben som jag tränade för och lyckades skrapa ihop så att jag fick följa med. Jag minns glädjen och hur förvånad jag blev över att jag skulle få åka iväg.  Pappa sa aldrig att det var han som hade fixat det. Det fick jag veta av min tränare flera år senare.  På det lägret utvecklades jag mycket och jag kom med i landslaget och fick sedan stöd för att kunna åka iväg. Sedan dess har läger blivit symboliskt för mig.  Det är en symbol för utveckling och också tacksamhet. Jag vet att det inte är en självklarhet att få åka iväg. Jag värdesätter det otroligt mycket.  Att få springa ute i det fria och att få sträcka ut benen med en sol i ansiktet är oslagbart. Det finns inget som kickar igång mig så som det. Idag är det molnigt ute men det känns som att det är ganska okej. Jag har nämligen en hel drös med 300-ingar och 250-meters lopp... och mina vätskeersättningstabletter är slut så det är lika bra att det är en sval dag.  Jag har ätit mig proppmätt på frukostbuffén och behöver gå på toa innan jag kan fortsätta den här dagen... så det gör jag nu. Puss på dig, kram och få bort snön där hemma innan den 2:a mars 😉 

JaG STiCKeR.

Och så var det måndag igen...  När jag vaknade i morse visste jag inte vilken dag det var. Jag försökte luska ut det genom att tänka på vilken dag det var igår men kunde inte komma på det heller.  Totalt kaos i hjärnan.  Jag hade dessutom lagt mig på tvären i sängen. Som innehållet i en kåldolme låg jag insvept i mitt jättetäcke.  En märklig natt.  Det kan ha varit att jag sov så djupt. Jag var väldigt trött när jag la mig igår. Löpningarna under dagen sög som vanligt kraft ur mig.  19 backlopp på ett löpband som stod 7 nivåer upp. Jobb i 20-25-30 sekunder på hastighet 14.  Det har varit isigt och kallt ute och när det är det så riskerar jag inte mina hälsenor och att halka. Då kör jag inne.  Efteråt hade jag rörlighet och aktiv stretch och jag riktigt kände hur musklerna hade dragit ihop sig. Ibland är det extra skönt att stretcha. I vanliga fall är jag inte mycket för stretch direkt efter träning då musklerna redan är varma och följsamma.  Som sista moment hade jag hopp: både vristhopp och trapphopp. Dom absolut roligaste övningarna i friidrottens värld: det är hoppen det ❤ Jag har haft problem med att studsa och hitta tillbaka till spänsten efter hälsenan, trots att det gått så lång tid. Men för varje pass blir det bättre.  För att få en extra kick i träningen och eftersom min träningsgrupp inte har haft möjlighet att åka på läger i vinter så kommer jag att åka iväg själv om några veckor!  Jag har haft en tuff vinter och du har nog förstått stressen hos mig, jag har ju knappt varit här. För att komma ikapp behöver jag lugn och ro och BARA tänka träning.  Få ta en lunch i solen direkt efter ett bra pass. Få näring.  Jag vet att det här är ett toppenbeslut för mig. Hade jag inte lyssnat på mina egna signaler så hade jag nog sprungit käpprätt åt helvete åt fel håll.  Vart det blir får du redan på sen 🙂 Jag har blandat träning med syskonbarn-bus och blivit matad hos Gisela och Calle.  Under tiden jag körde på min plant based food så gick jag snabbt ner fem kilo och det är inte önskvärt i mitt läge. Jag vill inte tappa muskler och vill inte väga för lite när jag behöver min power.  Så jag har lagt till viss fisk och ägg för att få det att funka.  Och när jag är på tillställningar så äter jag det som bjuds.  När vi hade ätit tog jag med en liten förväntansfull kille i taget och vi hade ensamtid tillsammans.  Dom fick välja själva och självklart blev det leksaker som lockade mest. Jag hade tänkt mig något i stil med att palla äpplen eller busringa i något skitfint kvarter, men det var inte aktuellt.  Lille Jacob blev trött bara av shoppingen och somnade på sin nya leksak i bilen.  Jag har alltid sagt att shopping är krävande!  Idag behöver dom samla extra energi båda två för det har blivit bestämt att dom kommer hit till Växjö och hänger med mig.  Nä, INTE ensamma. Det vet du hur det gick förra gången...  Men innan finbesöket så ska jag städa och träna. Och måndagens klocka går ju så förbaskat fort.  Vi hörs sen darling ❤ Ha den bästa dagen, Nadja 

HoN LåG STeGeT FöRe.

Hej fina julfirande (?) vän ❤ Har du haft det bra och avkopplande? Har du hittat lugnet eller stressat med skinka och köttbullar och glögg och rödbetssallad?  Jag fick värsta chocken under jul. Jag har ju bara ätit plant based food ett tag och tänkte att jag måste testa lite julskinka och ägg när det ändå är julafton. Mmmm, det hade säkert varit suveränt gott om jag inte hade fått feber och frossa och totalt magras!  Och det fick mig att tänka: kanske är det verkligen inte bra för kroppen med animaliska produkter? För varför reagerade jag inte sådär när jag bytte från kött till plant based? Varför mådde jag bara bra då?  En massa frågor väcktes hos mig och nu mår jag illa bara jag tänker kött.  Så därför har jag nu handlat hem "nyttigt" igen.  Så idag har min rening börjat igen och jag har bara behövt besöka toan tre gånger jämfört med ungefär 12 under julen. Lite inside information bara 😉  Till middag blev det vegofärs i bröd och mängder med sallad, stekta champinjoner och sojabönor med vitlök. Så jäkla gott!  Och enkelt...  Nu är jag inne på mat igen. Jag blir så fokuserad på mina små projekt. Om dom inspirerar mig.  Annat som inspirerar mig är träning och den har varit fortsatt lugn. Precis som livet här inne och även på instagram.  Jag har försökt att vila från att stressas av sociala medier... det är skönt ett tag, och sen saknar jag allting. Bilder och intryck och dig. Ketchup är fortfarande med mig på allting och han är mer närgången är någonsin tidigare. Jag vet att någon undrade vart han har varit och han har hängt med Gunnars föräldrar Britt och Lars under några månader. Detta för att jag inte ville ha med honom när jag tränar och reser och föreläser.  Han har det bättre där när mitt liv bara är stressigt. Och jag vill att han ska må bra och få sin dos av uppmärksamhet. Det lilla livet...  Det är tur att jag har ett extra stopp här hos mamma och Allan också. För där fick han vara medan jag för fyra dagar sedan stack upp till Stockholm för ett blixtinkallat möte med en potentiellt ny samarbetspartner.  Jag fick bra vibbar i magen direkt när jag klev in på kontoret! Kolla vilket häftigt mottagande.  Min sponsor Råbergs Bil räddade mig eftersom Rio är på lagning. Jag fick låna en bil utan att blinka och den hade effekter inuti kan man säga. På hemvägen såg det ut såhär: Och nej, jag såg inte ens hur jag tog bilden, jag hade ögonen på vägen och mobilen vid bröstet och tryckte bara av i blindo.  Men ser ni vad det står? Haha, "varning: trött förare. Ta en paus nu".  Så jäkla häftigt.  Under julen har vi fått finfrämmat av lillasyster Daniela också.  Hon kom, hon sågs, hon segrade:  Det mysiga Lexington-inredda rummet i huset där alla vill bo hade hon bokat för flera månader sedan och den som ville sova över fick snällt dra sig till sjöstugan.  Vidriga syster. Hur kan man ens planera så långt i förväg?! Vem har tid med att boka ett rum hos sin egen mamma? Grrrrr.  Svar: En syster som vet att man slåss om platser likt hela havet stormar eftersom man har sex andra konkurrenter.  Jag har bokat det rummet till nästa år redan nu. Sorry Daniela. Den såg du inte komma va? 😉  (Nöjd_tjej_83)  Jag sitter hos mamma och laddar upp batterierna ytterligare innan jag ska åka och träna i Växjö imorgon.  Jag hoppas att du haft en skön ledighet och har fyllt på med en massa bra grejer. Kärlek, värme, vila och humor.  Jag önskar dig en god fortsättning och skickar en puss ❤

HaNDBRoMS i. 

F R E D A G  F R I D A Y  Jag och Margot hänger i en av sofforna ute vid sjöstugan hos mamma. Jag har fått ledigt idag.  Jag körde höjdhopp igår... Ett pass jag var lite pirrig inför. Jag ville hoppa högt och lätt. Jag ville utveckla hoppningen från förra passet som gick så bra. Jag kände att jag fick ordning på ansatsen förra gången och tänkte att detta skulle bli första passet där jag bara kunde släppa loss och hoppa på riktigt. Men redan när jag värmde upp så märkte jag av hälsenan. Inte den som gick av utan den andra, som jag hade problem med i vintras.  Den var lite öm och stel. Efter häcklöpning och mängder med andra lopp så är det såklart inte konstigt. Jag blir bara förbryllad över att det kommer bara sådär.  Men jag körde på och fick till några sköna hopp. Dock inte alls så som jag hade förväntat mig vilket gjorde att jag inte riktigt kände mig nöjd efteråt. Sån där är jag alltid: om jag kommer till ett träningspass så vill jag ha med mig någon form av utveckling gentemot förra passet. Någon liten detalj jag gör bättre, en känsla eller en nyckel som jag hittar.  Jag vill att varje pass ska räknas. Och det är lätt att få det att räknas när jag får ett kvitto i någon form.  Att "bara köra ett pass" är inte så upphetsande.  Efter styrkepasset som gick så bra så var benen inte alls lika studsiga som jag ville. Men det är sällan vi får som vi vill, eller hur?  Tyvärr blev jag mer och mer öm i senan och både Agne och jag kände att det var läge att stoppa.  Kontinuitet är viktigare än få, explosiva pass just nu.  Jag gick direkt till återhämtningsrummet för att köra kyla/värme på senan. En skräckblandad förtjusning det där. Skönt men samtidigt vidrigt. Det blir så fruktansvärt KALLT.  Jag hoppas att den molande känslan lägger sig snabbt nu. Får alldeles säkert hoppa över några dagar i spikes och bara köra i gympaskor. Så brukar Agne vilja göra när jag blir öm.  För att snabba på det hela så stal jag en kyckling av mamma i morse för att kyla ytterligare idag. Kvinna tager vad hon haver.  Jag kör också excentriska tåhäv var tredje timme för att få igång cirkulationen. Testa om du har ont! Två upp, ett ner. Har du lite vikt på så tycker jag att senan reagerar ännu bättre, men det funkar även med kroppen om du kör på några serier med 10:or per gång.  Jag har inte lopp förrän senare imorgon så jag kommer säkert att klara av dom. Bara jag är duktig med senan hela dagen idag och sover bra inatt.  Så vad ska vi roa oss med nu?  Jag tänker ladda mobilen eftersom den bara har 20% kvar. Det kommer jag inte långt på.  Sen ska jag vräka i mig den här "Bananas are for monkeys"  Oh no darling, för tigertanter också.  Puss då. 

MoT VåR SiSTa BeRGSToPP.

Igår rasade jag fullkomligt samman känslomässigt.  Med huvudet mot ratten, händerna om öronen och med ett dunkande bröst satt jag kvar i bilen medan regnet smattrade mot rutorna.  Ni har hört storyn förut. Eller hur? Men igår var det ingenting sådant. Det var ren och skär glädje. Bara lite lycka som rann över. Ett lyckorus som jag inte kunde ta hand om.  En tacksamhet så stor att jag var tvungen att göra korstecknet mellan panna, mage, axel, axel flera gånger om. Fråga mig inte vem jag tror att jag tackade. Men jag behövde tacka någon.  Jag kom till träningen med träningsvärk efter bra längdhopp på full ansats i måndags och explosiva kulkast i förrgår och hade förvarnat Agne om att kroppen kanske inte skulle vara helt fit for fight för häck och snabba lopp.  Jag skulle i alla fall komma dit och värma och känna efter. Sådär som vi alltid gör.  Direkt när jag börjar jogga så känner jag att benen är med mig. Och ännu mer när jag väl får på mig spikskorna. När jag får en sådan bekräftelse så kan inte ens Agne stoppa mig.  (Eller jo. Det kan han. Men det passade in så fint att skriva sådär) Agne hämtar block och jag ställer fram en häck på den gula markeringen där den ska stå.  Höjer den till ÅTTIOFYRA centimeter istället för som förra veckan: 76. Precis som Agne hade lovat så skulle jag få ta nästa steg denna dag.  Min tävlingshöjd. Tre år sedan sist med block och attack.  Alla dessa grenar som ska pusslas ihop. Det här var den sista att köra fullt ut.  En avsliten hälsena, några månader med cancer och otaliga rehabtimmar senare så klippte jag mina tävlingshäckar som om ingenting har hänt. Som om tiden stått stilla.  Och min enda reaktion var ett jäkla gapflabb. Jag stod bara och garvade framför Agne. Han log åt mig, gav mig en high five och sa: "hörru, skratta inte bort all energi nu". Eller ja, något i den stilen. För jag minns inte ordagrant om jag ska vara ärlig. Jag var helt uppsluppen. Borta men ändå totalt fokuserad.  Block och tre häckar. Två fot kort - precis som förut. Precis sådär som jag gjorde innan. Precis sådär som träningslivet såg ut då.  Jag är inte lika säker ännu, jag är inte lika stabil och rapp i stegen mellan häckarna. Men jag kunde inte brytt mig mindre just nu.  Det enda jag kunde säga till mig själv hela bilresan hem var "fy fan vad bra jag är. Fy fan, fy fan... FY FAN SÅ JÄKLA GRYMT! Gaaaaaaaah!"  Om jag hyllade Agne igår, så hyllade jag även mig själv bara några timmar efteråt.  Anledningen till att jag satt kvar i bilen var för att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Bilen har sett och hört så mycket och i den har jag bekänt det mesta, gråtit och skrattat och hittat lugn.  Bilen är som en liten kokong av kärlek.  Jag ville ringa hela världen. Berätta för alla att jag släpat den sista biten till sin rätta plats.  Jag ville ha en kram, en dunk i ryggen, någon som förstod allting.  Jag ville höra någon annan skratta med mig. Dela min glädje. Känna exakt samma som jag.  Men så kom jag på att den enda som sett, känt och varit med på allt in i minsta detalj - det är ju jag själv.  Ingen annan skulle ändå förstå allt som ligger bakom. Ingen annan skulle förmodligen förstå min glädje över att kunna springa över rödvitmålade plankor igen.  Så jag fick göra precis som med sorgerna jag har känt: jag fick känna i min ensamhet.  Jag lyfte till slut huvudet, fällde ner solskyddet och öppnade spegeln. Stirrade mig själv i ögonen. Försökte se vad som fanns där inne. Glada, tårfyllda ögon. Och starka tankar. Okuvliga tankar. Beslutsamhet.  Det var längesedan jag kände mig så mentalt stark som igår. Och som jag har saknat den känslan.  När jag kom innanför dörren slängde jag direkt ett öga på min fotovägg. Ketchup, mamma och pappa. Systrar, bror. Barndomsminnen. Och så en stor bild i svartvitt som jag fått av Peter Holgersson från hans bildserie från cancertiden. En tjej med kalt huvud, tuff i skinnjacka men märkbart sjuk. Rakt ut och helt spontant pekade jag på mig själv som en psykopat och log mellan tårarna: "Ha! Där fick du! Jag ger mig inte! Märker du det?!"  Hahaha, alltså, du skulle sett mig. Jag lovar att du hade skrattat med mig då.  Jag kände en sådan oerhörd makt över omständigheterna. Jag kände mig sådär oslagbar som jag nästan aldrig känner mig annars. Jag kunde inte laga mat, jag kunde inte kolla mobilen. Jag kunde inte dricka vatten. Jag ställde aldrig ner väskan.  Jag stod bara där och kollade på alla scener som helt plötsligt spelades upp i mitt huvud. Alla dessa vackra men smärtsamma minnen som idag gör mig stark. Som idag får mig att tro att jag klarar av precis vad som helst.  Jag mindes löftet jag gav mig själv i en sjukhussäng en natt på Karolinska för snart två år sedan:  "Om jag får en chans till så kommer jag att ta den. Jag kommer aldrig att vika ner mig, jag kommer att härda ut allt för att få tävla på toppnivå igen. Jag lovar. Om någon hör mig, så ge mig bara en chans till." Varma känslor spred sig från magen och ut i fingertopparna. Upp igen och ut som tårar.  Åh, så jag skulle vilja att du var där då.  Åh, så jag önskar att du känner att det här är något jag delar med dig som följt mig hela jävla vägen.  Upp och ner, fram och bak och sidospår ibland. Du har också pusslat ihop det här.  Du har praktiskt taget satt ihop en alldeles egen sjukamp. Allt du har delat med dig av och allt du har kommenterat och lyft så fort du har kunnat. Alla dessa känslor vi har pratat om här inne, alla tankar du så tålmodigt har tagit del av och besvarat.  Nu återstår en sista sak på vår resa och det är att få ihop allt det här till en sjukamp på två dagar. Att klara av påfrestningen. Vi har byggt grunden och nu börjar det roliga. Du kommer att höra mig gnälla, jag ska inte ljuga. Du kommer att behöva trösta mig fler gånger. Och säkert jag dig. Behöva skicka mod och kraft och kärlek flera gånger om.  Men en sak vet jag mer säkert än någonsin förut - fy fasen så kul vi kommer att ha längs med vägen!  Del två. Hörde du startskottet?  Mot den sista bergstoppen där borta ❤️

BiTTeRT äR KuL.

Jag ville vakna glad så det första jag gjorde var att kolla på den här bilden: Så härliga färger. Och den sötaste lille killen på bilden. Ludvig!  Jag vill bara hem till Gisela och Calle och bli ompysslad men jag hittar inte riktigt tiden.  Viktiga pass gör mig fokuserad och lite sluten. Så jag stannar här. Vid mitt arbetsbord och dig.  Igår stötte jag kula. Jag skulle ha hoppat höjd efteråt också men smärtande leder fick mig att ta ett steg tillbaka.  Så jag gick ner till gymmet och körde mage, axlar, rygg och vader som kompensation. Det finns alltid något man kan göra.  Efteråt, hör och häpna, lagade jag mat. Ris och köttfärs med mängder av färska grönsaker. Och typ ett kilo vitlök.  Vaknade av att jag stank inatt. Och undrade vem fan det var som spred denna odör i mitt rum. Unken känsla i munnen trots att jag både borstade och sköljde med flux innan läggdags. Vitlök sitter i. Det ska du veta.  När jag hade ätit tänkte jag att det var dags att roa sig.  Så jag satte på två avsnitt av "ack Värmland". Har du sett det?  Mia Skäringer är återigen klockren i sin roll och jag fnittrar högt i min ensamhet åt alla dessa igenkänningssituationer.  Mia är så galet skön med sin bittra, arga stil. När hon med veck i pannan utbrast att hon "HATAR positiva människor, fattar dom inte att vi alla ska dö!" så bara älskade jag henne.  På riktigt positiva människor är härligt, men det där fejkade positiva... Jag får klåda. Och visst märker vi tydligt skillnaden?  Idag är det tropisk värme ute och jag ska kasta spjut och springa lopp. Perfekta förhållanden för den här kroppen. Så jag har ingenting att klaga på.  Kommer att blanda mitt vatten med det här: Som du vet så är jag inte mycket för kosttillskott. Det enda jag tar är magnesium, kalcium och D-vitamin. Men när det blir varmt så är Maxims Total Hydration toppen för mig. Det innehåller lite kolhydrater men också magnesium och salter.  Jag brukar få kramper så jag förebygger på alla sätt jag kan.  Men du, vad håller vi på med?  Varför sitter vi här när det är sommarens första dag?  Jag hissar vit flagg och ger mig.  Puss på nosen ❤️ Och så lite tänkvärt att ta med ut i solen:

Nästa sida »

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.