Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TL Bygg
Rbergs Bil Rjk Superwear Harrys Karlskrona

NäR DeT TaR SiG iN.

Pussgurka och värmespridare! 

Jag blev så glad igår när jag skrev ett inlägg och såg att du faktiskt är kvar trots min månadslånga frånvaro ❤️


Jag blev så glad att jag hittade lust idag igen. Och för att det inte ska låta cheesy så ska faktiskt tilläggas att det fanns fler lyckofaktorer med i bilden:

1. Jag har serverat mig själv melon. Det bästa med att sommaren kommer. Denna ljuvliga rödblossiga boll som svalkar munnen sådär härligt och saftigt.


2. Jag gjorde rårakor till lunch. Jag är inte någon mästerkock och jag har inte heller samma glöd till mat som Moberg. Men jag säger dig en sak - rårakor kan jag tydligen!


3. JAG FICK SPRINGA PÅ BANA IDAG! Jag har haft en minibristning i baksida lår och har i 1,5 månader fått cykla, springa i vatten och köra rehab. Om det hade varit en fristående händelse så hade det säkert inte tröttat ut mig på samma sätt som det gjorde nu. Men denna gången var jag SÅ nära mitt gamla jag. 


Jag hade satt pers i djupa ben, klarat av mer hoppstyrka än tidigare, kände mig hoppig och stark på så många sätt. Och jag hade ett skönt flyt ut över plankan i längdhopp. 

Jag kände mig nära.

Därför blev det extra jobbigt när det under ett pass högg till oroväckande hårt i baksidan.


Jag brukar möta det som hindrar mig med entusiasm och ork. Men det här gjorde mig trött. 

På något sätt kom det åt mig djupare än tidigare. Jag kände ett sting av bitterhet och aggression. Jag blev både förbannad och ledsen på samma gång. 

En matthetskänsla smög sin in. Och jag märkte på mina tankar att jag inte var glasklar i huvudet.


Jag fick myror i kroppen och själen. Ingenting kunde stilla mig och allt jag såg var en tickande klocka som hånade mig på väggen som tornat upp sig framför mig.

Som tur väl var så hade jag saker att sysselsätta mig med och jag tog tåget upp till Stockholm för att träffa en specialist inom baksideskador: Carl Askling. 


Han hjälpte mig innan EM 2010 också och vet både hur man pratar till mig och ger mig instruktioner.

Han förstår att han behöver vara rak på sak och tydlig och hålla mig stramt. Annars gör jag för mycket eller börjar för tidigt. 

Jag gick från hans center med tre övningar. TRE! Förstå att något inom mig brast. 


Självklart såg jag för mig hur all min träning som jag dittills gjort bara gick till spillo. 

Och jag grät inte framför honom. Men jag grät när jag äntligen fick vara ensam igen. Och jag skrev ett sms till min förra tränare Miro Zalar. 


Att bli trött i själen är livsfarligt.

Och får du inte en knuff i rätt riktning kan allting bli fel.

Och jag kände hur det jag jobbat så hårt för plötsligt höll på att rinna mig ur händerna. 

Miro var den första jag tänkte på som skulle kunna ingjuta en gnutta jävlaranammar i mig. Och jag skrev något om att jag ville veta vad han såg hos mig som idrottare, vilka kvaliteter jag hade och varför han trodde på mig. Jag minns inte riktigt.

Men jag minns att han svarade direkt och att jag höll andan innan jag öppnade det. En screenshot tog jag tydligen också. 


Jag minns också att jag skrev till honom att det här var något jag skulle hålla för mig själv. Så jag kan inte citera honom här. Men det fina ligger ändå inte i det han skrev. Även om det var precis vad jag behövde, också. 

Det fina finns i att han förstod att jag behövde hjälp och att han svarade direkt. Att han faktiskt hade en tanke. Och att han alltid har varit en betydelsefull person för mig. 


Det fina finns också i att vi inte är ensamma starka, även om vi klarar mycket och kommer långt på egen hand. Vi kan få betydelsefull hjälp från håll vi kanske inte ens tänker på. Jag har aldrig skrivit något sådant till Miro efter att vi avslutade vårt samarbete. Men denna gången var det som om att han var just den rätta att hjälpa mig. 


Så, här sitter jag nu i min soffa med träningsvärk i benen. Jag är inte 100% glad men jag är inte heller arg. Jag känner mig inte helt klar än (om man nu någonsin blir det?). 

Jag litar inte på baksidan helt även om jag kunde springa idag. Men det är bättre att vara här än att vara bland rehabmaskiner och vatten.


Och min melon smakar ljuvligt. 

Jag har frågat dig tidigare, så jag vet vad du gör när du stöter på motgångar. Men jag vet inte hur du gör när du stöter på motgångar och samtidigt fylls med en känsla av tomhet? 

Det finns ett klokt citat: "det är inte svårt att vara modig om man inte är rädd".

Samma sak här: det är inte svårt att möta motgångar om man är full av energi och tankarna är lätta att hantera. 


Hur tänker du? 

Vi ses i kommentarsfältet senare, jag ska hoppa in i duschen.

Tack för att du finns ❤️

Nadja 




På LiV & DöD.

Söndag efter midsommar... 

 class=

Jag är mer urlakad än utvilad. Midsommarnatten blev lång. 

Vi spelade kort alldeles för sent. Mest för att jag blev förbannad över mitt underläge och inte kunde ge mig förrän jag kunde få gå och lägga mig med en vinst...
class=

På riktigt hade jag sådana SKITKORT i ungefär fyra timmar att jag var beredd att kasta ett glas i väggen. Jag menar, någon gång under fyra timmars spel borde man kunna få en dräglig hand.

Men icke då. Här skulle det vara mellankort i en Bismarck där min pappa läxade upp mig efter varje omgång. 

 class=

Jag fick kritik för att jag inte svarade upp på den färg han hade "visat" mig, för att jag inte kom tillbaka i den färg jag skulle sett men inte hade uppfattat, för att jag sakade för höga kort när jag borde ha krupit och ja... du förstår ju. 

Det där kan göra vem som helst förbannad. 

Och pappa rev sitt hår. 

 class=

Förutom fight i kortspel så var midsommar och dagen efter härliga. 

Vi åt massor av mat och lekte lekar som sig bör. 

 class=

Mamma och Allan var lekledare och jag har kritik att framför *höjer en hand*.

För det första så hade dom strama regler, vilket i och för sig jag tycker är bra. Men bara om man FÖLJER dom. 

 class=

Nu ändrades alla regler efter behov och det vet vi ju alla vad det gör med en tävlingsmänniska... ingen bra utgång på det där. 

Dessutom: så höll mamma på det gula laget vilket hon inte ens försökte dölja. Fräckis! 

 class=

Som tur var så var det blå laget utomordentligt överlägsna vilket lättade mitt inre tryck något. Men jag vet nu att vi ska ha opartiska domare till nästa år. Ja, det kommer att bli en stående "Skärvaboda-Kamp" det här. 

 class=

Vill du vara med så kan du med fördel anmäla dig här hos mig 😉 

Jag kommer att vara rättvis med lagindelningen och du kommer att få rätt uppladdning och tak över huvudet. 

 class=
Kransar kommer jag att anlita "mamman" till att göra och massage kommer Alex att få bistå med (var beredd på att muskelbristningar kan förekomma). 

Vad säger du? Blir du sugen eller vettskrämd? 😀

 class=
Hur firade du din och er midsommar? Var det lugnt och stilla eller blev det ett sånt där hejdundrande partaj? 

Jag borde ju minnas från förra året men guldfisken här gör faktiskt inte det 😂

 class=
Om jag hinner imorgon så ska du få en uppdatering på träningsfronten. Det har gått såååå bra, fram till den dag jag skulle trycka på lite extra i längd ut över plankan... 

Nu är min handbroms i och alternativ träning står på schemat. Det är inte lika roligt att prata om så jag spar det tills vi hörs igen ❤️

 class=
Puss och kram och GLAD MIDSOMMARHELG till dig.

Nadja 

 class=

 class=

 class=

DeN DäR KäNSLaN.

Vännen där, En halvbrun Casadei sitter här och tänker på dig. Jag har varit på läger i Torremolinos med mitt träningsgäng och jag är så glad och vältränad.  Jag blir bättre och starkare, snabbare och smidigare för varje dag. Jag tror att jag sa det i mitt senaste inlägg också men jag bara måste få säga det igen!  För jag blir så fantastiskt motiverad när det här flytet infinner sig... Det var nog fyra år sedan sist. Fyra år sedan jag kände hur allting gick uppåt istället för det där plana som man som idrottare många gånger behöver fighta sig igenom.  Det är aldrig roligt att stanna för länge på en och samma nivå, men nödvändigt för att kroppen ska klara av steget efter.  Vi har haft underbara dagar tillsammans i Spanien jag och gänget. Vi har lärt känna varandra bättre och vi har skrattat massor. Och träffat nya vänner.  Jag och Moa (som springer häck och hoppar längd) pratade om att livet på läger är så avslappnat och bra. Det är bra för att man äter, sover, leker, tränar, tränar, tränar och mellan passen tänker på annat än träning.  Det är så viktigt för systemet att man får logga ut och koppla bort ibland. Att tänka träning 24/7 är ingenting jag tror på. Det finns dom som gör det, och jag har testat men fick inte önskat resultat.  Mina bästa resultat har alltid kommit när jag har mått som bäst vid sidan om träningen. När jag har haft nära till skratt, bra relationer och viktigt stöd från familj och vänner.  När är du ditt bästa jag? Har du tänkt på det någon gång?  När har du kunnat prestera under press? När skakar du av dig misslyckanden snabbast och försöker igen? Vid vilka tillfällen har du som starkast plöjt dig igenom dina motgångar?  Jag minns att jag innan Finnkampen 2012, där jag också satte personligt rekord i längd (6.33) tänkte på min syster Giselas skratt innan hoppet.  Jag hörde hennes röst och såg hennes lyckliga ansikte framför mig och kände mig så stark.  Humor och glädje har en enorm kraft!  Humor ger oss också en chans att se krävande situationer som lite mer lättsamma.  Håller du med mig? ❤️ Jag är hemma i Stockholm en snabbis idag. Jag behöver hämta ut mitt nya pass som kommit till Solna för att sedan åka vidare på nästa uppdrag:  Barcelona med min huvudpartner ATEA!  Jag ska träna skiten ur dom i fem dagar och jag hoppas att dom kommer att uppskatta min hest skrikande röst genom tuffa intervaller och hoppstyrkepass.  Efter det åker jag tillbaka till Växjö igen för att börja förbereda mig inför tävlingsdebut...  Jag är SÅ taggad och förväntansfull. Hoppas att du är det också.  Puss på nosen och ha Glad Valborg i efterskott ❤️

FRaMTiDeN KoMMeR aTT GöRa DiG GLaD.

Söndagspuss på dig!  Jag är utvilad, vältränad och fylld med pasta och protein.  Jag har en tvätt i maskinen och jag har sovit två timmar mitt under dagen. I förrgår sov jag tolv timmar från natt till dag.  Jag har verkligen behövt det här. Att komma ner i varv och få må bra.  Hela helgen har jag känt mig som en sugande svamp. All näring och all sömn jag har boostat mig med har gått rakt in i varje cell i min kropp. Som om att den hungrat efter det där så länge.  Jag är glad idag.  Jag tror att jag har legat på minus sen jag började gå neråt i samband med att jag bytte kost. Det gick fräscht och bra i början som du säkert minns att jag skrev... men efter en månad var jag som ett skal. Och det tog tid för mig att återhämta mig från det.  Nu börjar trycket långsamt komma tillbaka. I både styrka och löpning.  Jag har sprungit 300-ingar, 200-ingar och 150 meters lopp på tider och serier som jag inte har klarat av tidigare. Uthärdat syraattacker med en småleende Agne bredvid mig och hoppat mina första mångsteg på över fyra år!  Jag klarar äntligen av små mångsteg i följd tack vare att hälsenan har tagit tigersprång. Och min vad växer så att det knakar.  Jag la upp den här videon på instagram för att visa skillnaden på vaderna. Inte visste jag att människor var så intresserade av vader.  Tvåhundratvåtusen människor har sett det där videoklippet! Hur hände det och varför? Jag blev helt chockad när jag öppnade instagram på morgonen efter. Och smickrad, såklart ❤ Är du intresserad av vader?  Slut om träning, jag vet ju att i alla fall att min läsare "Batman" uppskattar när det är lite gott och blandat här inne 😉  Jag vill berätta för dig om pappas 70-års fest!  Denna kloka lilla man som är så mån om alla andra omkring honom. Som aldrig hävdar sig på ett obekvämt sätt och som gråter så fort något träffar honom i hjärtat.  Min syster Paula hade ordnat så att pappas bröder och barn kom hela vägen från Italien för att överraska honom. Vi var ett stort gäng som slöt upp på Trummenäs Golfkrog.  Pappas vänner från logen kom och istället för en blomma så hade dom skänkt pengar till min Cancerfond Tigernadja och pappa harklade sig. Det är så lätt att se på pappa när han blir lycklig. En vän till honom tog med sig sin gitarr och spelade musik och pappa översatte det skojiga mellanspelet för sina italienska bröder.  Av oss barn fick han en heldag på ett spa med mat, bad och massage. Pappa älskar precis som jag massage. Men jag tror att grejen att vi alla samlas och umgås med honom en hel dag smäller högre. Pappa gillar gemenskap. Han älskar familjen.  Här har du pappas två bröder Luciano och Sergio. Visst är dom lika alla tre? Då ska du se när dom gestikulerar och pratar! Jag trodde pappa hade klonat sig. Samma sjungande rytmik i talet och armar och händer vevande åt alla håll och kanter.  Jag har en fantastisk släkt. Charmiga, mänskliga och älskvärda. Jadå, även på mammas sida. Men nu är det pappas dag.  Jag har pussat dig grattis redan pappa, men skickar dig en även här. Jag hoppas att du ser många stjärnor med din nya kikare, och att du skriver fler poetiska rader med den där speciella pennan du fick. Klockan som dina bröder gav dig behöver du inte. Du är tidlös.  Jag älskar dig ❤ "Varsågod min flicka, många oskrivna blad. Fyll dom med meningsfulla ord. Behåll fotfästet på denna jord. Ty framtiden kommer att göra dig oändligt glad"

LuGNa NeR DiG Va.

Kaffekopp, träningslopp, spa-dopp, galakropp och livshopp.  Så många olika "opp". Och du borde ringa mig och säga just det för jag ligger kvar i sängen.  Ibland känns det som att jag är värd det. Samtidigt som jag känner det, så snurrar det en liten tanke i bakhuvudet: "du kan inte ligga här en hel dag. Ingen normal människa gör sådär. Du borde gå upp".  Därför är det bra med djur i sin närhet: dom bryr sig aldrig. Dom bara ligger och njuter. Inga problem här inte.  Mitt nya år körde rivstart de luxe och har bjudit mig på lite av varje. Jag har hittat lugn hos mamma och ett fint tanke-bollplank i Jennifer.  Att upptäcka andra människors syn på saker, höra deras värderingar och på vilket sätt dom ger råd är alltid en kick för mig.  Och när man badar bubbel hos mamma i den minus 8-gradiga luften under en stjärnklar himmel kommer man fram till mycket bra. Som att näshåret fryser till is förbannat fort och att vi borde haft mössor på oss. Öronen höll ju på att trilla av.  Allt sånt där som beskrivs så läckert i alla magasin är nog just mest läckert i text. I verkligheten uppstår komplikationer.  Man får pyttelite halsont och vill bara gömma sig under en kudde...  Mitt liv fick ytterligare stjärnglans när min bästa vän Alex kom ner på besök i fredags förra veckan. Vi tränade det första vi gjorde.  Alex smet till gymmet och jag fick både hoppa och springa.  Agne har modigt lagt in olika former av hopp för mig och jag klarade det utan problem.  Vi hoppar på en mjuk matta för att göra belastningen mindre.  Jag fick också springa motståndslöpning och frågade uppnosigt om sex lopp verkligen var tillräckligt.  "Du kommer att märka att det är tillräckligt" var svaret jag fick.  Jag släppte det och tänkte att det alltid går att tjata sig till ett extra lopp när det väl är dags. Men det behövdes INTE.  Jag låg utslagen på marken undrade vad som hände.  Agne klappade tröstande på min rygg och bad mig att komma ner till testrummet när jag hade andats klart - vi skulle köra igenom vaderna också.  Jag somnade på banan. Vaknade upp 20 minuter senare när andra atleter kom in i hallen. Släpade mig ner till Agne och körde igenom vaderna.  Alex låg och körde baksidor på en boll och jag tänkte snabbt "vad håller hon på med? Är hon inte trött?". Bara för att jag är utmattad så ska alla andra gärna vara det också.  Vi åkte hem, fixade mat och sa i mun på varandra: "vi behöver vila". Så Alex ringde Ronneby Brunn och sa: "hej, vi är två otroligt stressade tjejer här. Och vi behöver behandling. Nu" Vi var egentligen ute i ej god tid men dom fixade fram andrum åt oss.  Vi åkte glada i hågen. Peppade på att bara få vara.  En idé kommen i precis rätt tid.  Jag behövde verkligen få stänga av en stund och Alex var ju galet nervig efter en lång tågresa.  Det blev massage med varma stenar och ett arombad.  Jag har aldrig fått massage på det sättet tidigare. Det är väldigt olikt idrottsmassage.  Vi fick en ansiktsbehandling som vi skulle sköta själva och jag är ju inte direkt tjejen som kan sånt där. Men jag tror att min mask blev finnemang.  Om du vill läskas lite mer så får du fler bilder här (inte för att min mask kommer att leda till att Ronneby Brunn får fler kunder, säkert snarare tvärtom. Men för att du ska få drömma dig bort någon minut). Och ja, under dom här två dagarna vek jag undan från min plant based-kost. Och vet ni vad? Det kändes BRA! ❤ Jag har mer att berätta men jag vet hur långa blogginlägg suger musten ur dig.  Så jag strosar vidare. Ett träningspass står på agendan och jag ska boka in möten inför imorgon.  Så puss och kram så länge ❤

HoN LåG STeGeT FöRe.

Hej fina julfirande (?) vän ❤ Har du haft det bra och avkopplande? Har du hittat lugnet eller stressat med skinka och köttbullar och glögg och rödbetssallad?  Jag fick värsta chocken under jul. Jag har ju bara ätit plant based food ett tag och tänkte att jag måste testa lite julskinka och ägg när det ändå är julafton. Mmmm, det hade säkert varit suveränt gott om jag inte hade fått feber och frossa och totalt magras!  Och det fick mig att tänka: kanske är det verkligen inte bra för kroppen med animaliska produkter? För varför reagerade jag inte sådär när jag bytte från kött till plant based? Varför mådde jag bara bra då?  En massa frågor väcktes hos mig och nu mår jag illa bara jag tänker kött.  Så därför har jag nu handlat hem "nyttigt" igen.  Så idag har min rening börjat igen och jag har bara behövt besöka toan tre gånger jämfört med ungefär 12 under julen. Lite inside information bara 😉  Till middag blev det vegofärs i bröd och mängder med sallad, stekta champinjoner och sojabönor med vitlök. Så jäkla gott!  Och enkelt...  Nu är jag inne på mat igen. Jag blir så fokuserad på mina små projekt. Om dom inspirerar mig.  Annat som inspirerar mig är träning och den har varit fortsatt lugn. Precis som livet här inne och även på instagram.  Jag har försökt att vila från att stressas av sociala medier... det är skönt ett tag, och sen saknar jag allting. Bilder och intryck och dig. Ketchup är fortfarande med mig på allting och han är mer närgången är någonsin tidigare. Jag vet att någon undrade vart han har varit och han har hängt med Gunnars föräldrar Britt och Lars under några månader. Detta för att jag inte ville ha med honom när jag tränar och reser och föreläser.  Han har det bättre där när mitt liv bara är stressigt. Och jag vill att han ska må bra och få sin dos av uppmärksamhet. Det lilla livet...  Det är tur att jag har ett extra stopp här hos mamma och Allan också. För där fick han vara medan jag för fyra dagar sedan stack upp till Stockholm för ett blixtinkallat möte med en potentiellt ny samarbetspartner.  Jag fick bra vibbar i magen direkt när jag klev in på kontoret! Kolla vilket häftigt mottagande.  Min sponsor Råbergs Bil räddade mig eftersom Rio är på lagning. Jag fick låna en bil utan att blinka och den hade effekter inuti kan man säga. På hemvägen såg det ut såhär: Och nej, jag såg inte ens hur jag tog bilden, jag hade ögonen på vägen och mobilen vid bröstet och tryckte bara av i blindo.  Men ser ni vad det står? Haha, "varning: trött förare. Ta en paus nu".  Så jäkla häftigt.  Under julen har vi fått finfrämmat av lillasyster Daniela också.  Hon kom, hon sågs, hon segrade:  Det mysiga Lexington-inredda rummet i huset där alla vill bo hade hon bokat för flera månader sedan och den som ville sova över fick snällt dra sig till sjöstugan.  Vidriga syster. Hur kan man ens planera så långt i förväg?! Vem har tid med att boka ett rum hos sin egen mamma? Grrrrr.  Svar: En syster som vet att man slåss om platser likt hela havet stormar eftersom man har sex andra konkurrenter.  Jag har bokat det rummet till nästa år redan nu. Sorry Daniela. Den såg du inte komma va? 😉  (Nöjd_tjej_83)  Jag sitter hos mamma och laddar upp batterierna ytterligare innan jag ska åka och träna i Växjö imorgon.  Jag hoppas att du haft en skön ledighet och har fyllt på med en massa bra grejer. Kärlek, värme, vila och humor.  Jag önskar dig en god fortsättning och skickar en puss ❤

NäR du BLiR PåVeRKaD.

Jag såg två filmer igår: The Intern och Sex and the city.  Den första har jag aldrig hört något om men blev positivt överraskad. VILKEN FILM! Vilken käftsmäll. Den handlar om en pensionär som har blivit änkling och vill göra något mer i livet än att bara vänta in sista vilan. Han söker till ett seniorprogram på en glödhet fashion-arbetsplats.  Där träffar han den unga bossen och karriärkvinnan som bygger sitt imperium, bit för bit. Målmedvetet och på bekostnad av allt annat runt omkring henne. Robert De Niro kommer in i hennes liv och balanserar upp det hela. Du får se underbara kontraster mellan då och nu, hur en gentleman slår omkull dagens samhälle och hur relationer kan gå i kras om du inte är uppmärksam. I två timmar satt jag klistrad och både skrattade och grät. Jag knaprade på min lunchfalafel och skulle träna någon timme efter filmens slut.  Jag tänkte mitt i den att det kanske inte var så bra att jag blev så känslosam och eftertänksam innan ett pass. Men faktum var att jag kom till mitt spjutpass mer lättad än jag vaknade upp på morgonen.  Jag kände mig tacksam och glad, lätt i kroppen och väldigt uppgiftsorienterad.  Och jag genomförde mitt bästa spjutpass på väldigt länge. Agne satt på läktaren och tjoade åt mina kast. Jag kastade bra längder och vi fokuserade på detaljer där jag oftast brister - som att få i vänsterbenet i utkastet till exempel.  Det säger dig säkert ingenting, men får jag chansen så ska jag visa dig någon gång.  Efteråt sprang jag gräslopp på en stekhet arena. Njöt av sommarens sista ryck och av att ha en kropp som fungerar.  Sprang barfota och tänkte "starka fötter" genom varje lopp. Barfotalöpning (då och då) är SÅ väldigt bra om du vill bli stabil i kroppen från grunden. Testa!  Jag ville inte lämna arenan. Två timmar hade passerat men jag hade inget att komma hem till. Kunde lika gärna köra mage och rygg också, så det gjorde jag.  När hungern kickade in styrde jag Rio mot köpcentret för att handla kvällsmat. Köpte med mig två växter. Tillsammans med nötter, ägg, kyckling och bönor. Och kaffegrädde.  En varukorg som skriker ensamhet. Men samtidigt så mycket självständighet. Och jag njuter alltid av att handla. Jag gillar att bygga bo. Jag gillar att ha ett fullt förråd.  Tillsammans med min kvällsmat satte jag på "sex and the city". Filmen, du vet.  Har aldrig sett den och har aldrig tidigare varit intresserad av att se den.  Jag är ingen girly-girl på det sättet. Är visserligen hejdlöst intresserad av kläder men inte av timslånga fikamöten, smink och färgglada drinkar.   Men oj, så fel jag fick.  Det räckte visst med att vara känslomänniska för att gilla filmen.  Jag grät och blev förbannad i ena sekunden. Skrattade och knöt näven i den andra.  Det slog mig att budskapet var det som jag själv tror så mycket på: tillsammans klarar vi mer. Fyra tjejer som gör allt för varandra. Fyra tuffa brudar som har skinn på näsan och kunde föra genomtänkta samtal.  Jag gillade det. Jag gillade blandningen av lättsamt och stickande smärtsamt. Jag kunde känna igen mig i mycket. Det handlade ändå i stora delar om LIVET.  Och allt som handlar om livet gör mig nyfiken.  Det finns så mycket att lära, det finns så många vändor i tankarna som vi ännu inte har tänkt. Det finns fler sätt att se på saker än dom vi tror, det finns fler sätt att förlåta på. Och det finns definitivt fler ronder att gå. Saker att lämna bakom oss och nya att uppleva.  Jag satt och gapade när filmen var slut. På soffkanten och med armbågarna på knäna, huvudet i händerna. Började tänka.  Jag ifrågasätter ofta mitt eget liv. Och alltid lite extra när jag sett en film som berört mig. Jag gillar att ifrågasätta - är det såhär här jag vill ha det? Är jag på rätt spår? Vart ska jag? Gör jag rätt val?  Med livet i stort hamnar jag ofta där. Bara för att utvärdera och se så att det jag gör leder mig dit jag vill. Det är bra, för jag kan sällan ljuga för mig själv. Jag känner direkt i magen när något är fel.  Och jag vet att jag oftast bara gör bra ifrån mig när jag är på rätt spår. Jag är en sån där människa som fungerar sämre när jag får en obehaglig känsla i maggropen. Kan du känna igen det? Jag blir passiv och återhållsam och tvär när något känns fel. Alla dom egenskaper som jag är stolt över hos mig själv står inte pall om jag börjar ana ugglor i mossen.  Därför är det viktigt att det spår jag är inne på känns rätt, för då står jag emot motgångar bättre och jag tar oftast bättre och mer modiga beslut.  Sen ska det läggas handling till allt det här. Och det är inte alltid det lättaste. Men handling är det som i slutänden gör skillnaden.  Tror jag.  Usch. Det här blev långt. Och så mycket pladder. Sorry för det. Jag kom liksom in i min bubbla igen.  Jag känner mig utvilad idag trots att jag vaknade och var mörkrädd inatt. Och jag ska inte träna förrän ikväll så jag har massor av tid på mig att ladda.  Mängder med häckar ska passeras idag. Det luktar syra lång väg. Hej och hå. Det kommer att gå.  Hoppas du får en solig dag, vi hörs imorgon igen ❤️

HoN TaNKaR MiG.

"Bää, jag har funderat på en sak. Du vet när man pillar i näsan och någon frågar 'hittar du något'?" Alex fortsatte kolla ner i sin mobil men hummade till svar. Jag fortsatte ändå. Visste att hon skulle gilla poängen.  "Visst är det lika irriterande som när man gäspar och någon förstör gäspen genom att sticka in ett finger i munnen!?"  Båda två i skratt. Visst fan är det irriterande, visst fasen vill man pilla ifred. Man pillar ju liksom av en anledning.  "Det är något som bara måste bort. Något som ligger fel, bara så" fyllde Alex i genom skrattet som bara hon kan leverera. Det där klingande, smittande, friska skrattet.  Alex har varit hos mig i några dagar och fyllt på min energi. Direkt när jag hämtade henne på stationen så märkte jag att det var längesedan jag skrattade. Sådär ordentligt. Kände mig nästan som ett skal när vi kramades i bilen.  Jag saknar min vän.  Varje dag här i Växjö saknar jag våra tekvällar, spontana upptåg och utflykter. Saknar våra samtal. Saknar våra högläsningar av nyfunna citat.  Våra galna funderingar. När vi spårar på någon tanke vi fångar upp.  Och livet känns lite fattigare med henne 45 mil ifrån mig.  Alla som har träffat Alex vet vad jag pratar om. Ingen kan undgå hennes enkelhet. Hennes lättsamhet. Hur nära hon har till skratt. Hur smarta svar hon har på allt.  På måndagen hämtade jag upp henne. Vi åt sallad och åkte till mitt kulpass. På min tigerfilt satt hon och tog bilder.  Hejade på mig och skrattade när jag vrålade: "bättre kan jag!" och spände bicepsmusklerna mot henne. Fånade mig. "Jaaaa, bättre kan du Bää! Visa mig då!" På kvällen drog vi till Karlskrona för att det var hennes önskemål. "Är Gisela och Calle hemma? Åh, kan vi inte åka dit i så fall?" Jag var inte sen att hänga på. Självklart skulle vi till Karlskrona och galningarna där hemma. Filmen "In to the Forrest" tog oss alla med storm och vi satt i soffan och filosoferade om hur våra överlevnadschanser skulle vara om all elektricitet skulle försvinna.  Alex var tvärsäker: "om du var tvungen så skulle du klara det, överlevnadsinstinkten du vet Bä". Jag var inte övertygad. Jag kan inget om överlevnad. Dessutom är jag lat. Men Alex skulle klara sig galant. Tydligen Calle också för han var inte sen att hänga på: "Det finns solcellssystem. Jag hade köpt allt". Alex skeptisk: "du kan ju inte bara börja köpa när krisen väl är här, då är allt slut i ett naffs. Du måste börja buffra nu i så fall".  Och så var diskussionen igång. Dessa diskussioner som jag kan lyssna på i timmar om jag fick. Jag behöver inte säga något. Bara lyssna på allt smart och korkat som sägs. För jag kan lova, det blandas hej vilt.  Och det är så det ska vara. Alex uttryckte det bra när vi kom till frågan om vad som händer efter livet. När vi dör: "Här måste vi ha högt i tak, vi får säga vad vi tror allihopa, inte hoppa på någon. För vi vet ju ingenting egentligen. Ingen har svaren".  Och vi diskuterade paralleluniversum, andar, återfödelse, totalt mörker, och att hoppa in i andras kroppar.  Och så Giselas argument: "Det händer absolut ingenting. Så fåniga ni är".  Denna blandning av människor med olika tankar och tro. Det gör mig så gott.  Jag blev helt plötsligt nyfiken - vad tror du händer? Jag vet, stor fråga. Men har du någon tanke så shoot.  På onsdagen tränade jag tidig styrka. Kände mig som ett djur. Stark och snabb.  Slängde mig hem för att äta ägg som Alex hade förberett för att sedan direkt dra till Göteborg och Liseberg.  Det är livet.  Träning, vänner, spontanitet.  Mötte upp min andra själsfrände här i livet: Ulle. Han och barnen var i Göteborg och tog en extra dag på Liseberg för att dela glädjen med oss.  Åkband Deluxe gjorde att vi kunde springa före i köerna några gånger. Jag mådde illa till slut och regnet öste ner, så medan dom andra avverkade Balder satt jag och djupandades för att inte spy.  Är jag inte 13 längre eller vad är problemet?  Igår hoppade jag längd i regnet och fick ett utbrott när benen inte svarade som jag ville.  La mig raklång på marken med armarna som ett T ut från kroppen och såg hur Agne ställde sig över mig. "Ska du ligga där? Vad är fel?" "Benen. Benen svarar ju inte. Jag känner mig galet stark och kraftfull men... " Agne med huvudet på sned: "Jag ser att du är kraftfull. Du är bara inte tillräckligt pigg. Men det är ett sådant pass idag. Du vet hur det är. Det är dom här benen du har idag. Vi får jobba med dom. Ska vi avsluta?" Som alltid slänger han fram en perfekt kombo av meningar som bara funkar sådär bra på mig.  "Nä, jag ska göra ett hopp till. Jag vill inte sluta sådär..."  "Okej, men visa mig att du kan då". Utsträckta händer hjälpte mig upp och en dunk i ryggen senare så satte jag i alla fall mitt sjätte hopp på lång ansats.  Det är dom små segrarna som räknas i längden. Dom där när vi inte slänger in handduken trots att det skulle varit enklare.  Men då krävs det att jag förstår skillnaden på att lägga ner för att jag har ont och lägga ner för att det går tungt. Det sista ska vi aldrig lägga oss för. Det var det som kändes skönt igår. Jag sket i regnet, jag sket i tunga ben. Det tar jag med mig.  Jag känner mig tung även idag. Men har fått vila. Och ikväll kommer jag att fyllas med kärlek - för jag ska på WINNERBÄCK! Han spelar på Skärgårdsfesten i Karlskrona och jag har fått inträde från Paraply Produktion som tack för en krönika jag skrev för ett tag sedan.  Jag kommer att somna som en bäbis inatt. Det behöver jag.  Jag ska packa en väska och ge mig av mot Karlskrona. Massagen i morse har gjort mig seg i kolan men jag hinner inte vila nu.  Sjung med mig ikväll - "om vi förlorar varandra här i vimlet, så minns att jag står bakom dig".  ❤️

Nästa sida »

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.