Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TL Bygg
Rbergs Bil Rjk Superwear Harrys Karlskrona

DeT SPRiDS GLäDJe.

Oh la laaa vännen där,  Jag är hemma igen!  Sverige snöar och jag är fortsatt sjuk. Jag reste hela dagen igår. Lämnade hotellet 05.45 och Barcelona 08.10.  Satte fötterna på svensk mark vid 12.30-tiden för att sedan ta tåget mot Växjö 17.21.  Behöver jag säga att jag var trött när Växjö välkomnade mig 21.50?  Visst är det irriterande när jag skriver ut varje minut? 😉  Något annat som är irriterande är SJ. Självklart stötte tåget på problem, vilket är helt okej. Problem är en del av livet, och SJ. Vad som däremot inte är okej är att SJ:s personal står och fullkomligt tokskriker på oss som kommer från det försenade tåget till den andra anslutningen.  "Skynda er! Snabba på! Hoppa bara in! Kom igen dåååå!" Jag menar, att dom är stressade är knappast vårt fel men stress gör något med människor. Det är nästan lite läskigt.  Hur reagerar du på stress? När minuterna är räknade, när du har en deadline som du känner att du inte hanterar? Vad gör du då?  Det är absolut mitt eget fel att jag hade problem med att få med min stora packning på tåget, men jag hade inte räknat med att få springa  200-meters perrongintervaller med den.  Nog om det. Vi har roligare saker att prata om än så.  Träningsresan med ATEA har varit ett minne för livet. Jag har fått en chans att testa på min coachningsförmåga och jag gillar det mycket.  Jag har fått lära ut hopp, löpning, armpendling, styva fötter och hållning.  Jag har fått lära känna nya vinnarskallar, fått se när människor tar ut sig fullständigt, ta hand om en skada och känna på stämningen och sammanhållningen i ett företag som öser på framåt.  Min livslust är stor och jag är sugen på att testa på många saker, som du vet. Så nu är min nya lust att starta träningsresor! Det kommer säkert inte att hända, jag har annat att tänka på nu. Men det är en kittlande tanke.  Och jag tror att intresset skulle vara stort.  Förstå så roligt att åka iväg tillsammans: träna med musik, äta bra mat, lyssna på inspirerande föreläsningar och träna lite till?!  Skulle du haka på om jag ordnade något sådant?  Klockan närmar sig 11.00 och jag vill skicka iväg en grattishälsning till en kvinna som jag inte tror att du känner ännu:  Hon heter Anette och när jag har tid över från träning och andra åtaganden så får jag utnyttja min utbildning på henne och hennes mans företag Apelgården AB.  Jag får en chans att utveckla andra sidor hos mig själv och jag får ta ansvar på andra områden än inom träning. En balans av idrott och att använda hjärnan tror jag är ett vinnande koncept.  Jag vet att jag gjorde så mellan 2008-2011 och jag reagerade väldigt bra på den kombinationen.  Jag vill gratta henne här eftersom hon är som ni: hon tänker på sina medmänniskor och hon hjälper till om hon kan.  Och visst är det så att döttrar ofta hyllar sina egna mammor, men jag som känner Anette lite mer nu kan inte annat än att hålla med om det som hennes dotter Jennifer har skrivit till henne:  En oerhört vacker text som vi alla säkert kan kopiera över till dom som betyder mest för oss i våra liv.  Så, GRATTIS på din dag Anette. Tack för att du är en så inspirerande medmänniska ❤️ Nu har klockan sprungit iväg igen... jag kom in i den där berömda bubblan.  Jag sätter ett finger mot den och spräcker den. Jag behöver ju göra annat också. Ingen träning idag dock, jag har halsont och min kropp får vila.  Ta hand om dig, dom du har omkring dig och dom som inspirerar dig.  Kram ❤️

INNaN JaG DRaR.

God lunch vapendragare där, Väskan är packad, träningsprogrammen är skrivna och om några timmar kommer min taxi för att köra mig mot Arlanda.  Jag vaknade med lite halsont idag och känslan av panik kröp på mig. Jag har INTE tid att bli sjuk nu.  Men å andra sidan så sprang jag grymma intervaller i förrgår och kroppen brukar alltid reagera på det.  Jag har återigen satt Agne-Nadja-pers i styrkan och jag har sprungit mina 3 km snabbare än tidigare och nu ser jag fram emot att få ut min nyvunna kraft i grenarna. Det är ändå det som räknas.  Stark är roligt att vara, men det är friidrott jag håller på med.  Det är teknik och känsla som ska samstämmas. Rytm och timing och explosivitet vid precis rätt tillfälle.  I Barcelona kommer jag att träna intervaller och hoppstyrka tillsammans med ATEA. Passen är uppbyggda så som jag brukar köra dom och det ska bli roligt att se vad mina atleter där mäktar med.  Jag har kameran med mig och kommer att fota så mycket jag bara kan och hinner med.  Med mig på resan har jag också mina nya favorittassar: Ascoola seglarskor från Qlar Kommunikation!  Jag är ju lite smått galen i skor och den sidan kan ingen hejda mig från att leva ut.  Att Barcelona sedan är den shoppingtokiges stad behöver vi inte gå in närmre på...  Jag har inte alls mycket att säga idag, jag ville mest kika in och säga hej. Och önska dig en bra dag. Och säga att jag tycker att du ska unna dig din favoritdryck i solen under dagen ❤️ Vilken min blir vet du ju... SKÅL! 

DeN DäR KäNSLaN.

Vännen där, En halvbrun Casadei sitter här och tänker på dig. Jag har varit på läger i Torremolinos med mitt träningsgäng och jag är så glad och vältränad.  Jag blir bättre och starkare, snabbare och smidigare för varje dag. Jag tror att jag sa det i mitt senaste inlägg också men jag bara måste få säga det igen!  För jag blir så fantastiskt motiverad när det här flytet infinner sig... Det var nog fyra år sedan sist. Fyra år sedan jag kände hur allting gick uppåt istället för det där plana som man som idrottare många gånger behöver fighta sig igenom.  Det är aldrig roligt att stanna för länge på en och samma nivå, men nödvändigt för att kroppen ska klara av steget efter.  Vi har haft underbara dagar tillsammans i Spanien jag och gänget. Vi har lärt känna varandra bättre och vi har skrattat massor. Och träffat nya vänner.  Jag och Moa (som springer häck och hoppar längd) pratade om att livet på läger är så avslappnat och bra. Det är bra för att man äter, sover, leker, tränar, tränar, tränar och mellan passen tänker på annat än träning.  Det är så viktigt för systemet att man får logga ut och koppla bort ibland. Att tänka träning 24/7 är ingenting jag tror på. Det finns dom som gör det, och jag har testat men fick inte önskat resultat.  Mina bästa resultat har alltid kommit när jag har mått som bäst vid sidan om träningen. När jag har haft nära till skratt, bra relationer och viktigt stöd från familj och vänner.  När är du ditt bästa jag? Har du tänkt på det någon gång?  När har du kunnat prestera under press? När skakar du av dig misslyckanden snabbast och försöker igen? Vid vilka tillfällen har du som starkast plöjt dig igenom dina motgångar?  Jag minns att jag innan Finnkampen 2012, där jag också satte personligt rekord i längd (6.33) tänkte på min syster Giselas skratt innan hoppet.  Jag hörde hennes röst och såg hennes lyckliga ansikte framför mig och kände mig så stark.  Humor och glädje har en enorm kraft!  Humor ger oss också en chans att se krävande situationer som lite mer lättsamma.  Håller du med mig? ❤️ Jag är hemma i Stockholm en snabbis idag. Jag behöver hämta ut mitt nya pass som kommit till Solna för att sedan åka vidare på nästa uppdrag:  Barcelona med min huvudpartner ATEA!  Jag ska träna skiten ur dom i fem dagar och jag hoppas att dom kommer att uppskatta min hest skrikande röst genom tuffa intervaller och hoppstyrkepass.  Efter det åker jag tillbaka till Växjö igen för att börja förbereda mig inför tävlingsdebut...  Jag är SÅ taggad och förväntansfull. Hoppas att du är det också.  Puss på nosen och ha Glad Valborg i efterskott ❤️

OjDå.

Nämen, det är visst nån som är tillbaka!  Det är sant som det står och det är också en mening från en av Lars Winnerbäcks sånger. Såklart. Jag kände att jag ville göra min entré med en poetisk touch. Hur mycket det nu blev av den varan lär vi vara oense om. Och jag är nog på din sida när jag tänker efter. Du märker att jag är på ett lustigt humör idag va?  Jag känner mig busig när vi inte har setts på länge. Nästan som om det vore en liten nyförälskelse.  Vad har hänt här då? Börja du! Jag gissar att du kommer att berätta en massa skoj, en del ledsamma saker och några spännande.  Till "mamman" vill jag gärna börja med att skicka ett hjärta ❤️ För jag vet att hon har det tufft.  Sen vill jag berätta att jag har föreläst för KHK i Karlskrona - på ENGELSKA! Min första föreläsning någonsin på detta språk som jag egentligen inte alls behärskar.  Men jag hade min suveräna vän Alex till min hjälp och i två dagar satt vi inlåsta och skrev ner hela föreläsningen för hand. För att sedan börja jobba med att tala den.  En enorm utmaning för mig. Du kan ju förstå alla dessa fackord som jag knappt ens förstår på svenska...  Men, resultatet blev BRA ta mig tusan! Och jag är jättenöjd och stolt över mig själv.  Och stackars Alex fick inte göra mycket under hennes visit hos mig. Men med tanke på att hon har börjat sticka så kanske hon inte brydde sig.  När jag gick in i min egen värld satt hon där i soffan och jobbade med något mörklila garn som ska bli en halsduk.  Så mysigt. Trots allt.  Och jag är så lyckligt lottad som har hittat min vän i livet.  Förutom plugg och föreläsning så har träning stått på schemat. Och så bra det har gått!  Jag är stark men ändå lätt. Och jag har satt pers i korta benböj! Mitt först pers någonsin efter cancern!  Jag märkte direkt av min nyvunna styrka under längdpasset några dagar senare: för det gick så bra.  Däremot fick jag sota för det några dagar senare för kroppen är inte riktigt van när jag höjer nivån på det jag gör. Och jag fick vara flexibel i mina pass några dagar efteråt. Ingenting nytt alltså. Du har säkert också börjat se mönster och små tecken bara genom det jag skriver. Snart kan du bli tränare själv om du skulle vilja det 🙂  "Jaha, du vill träna en grupp? Vilken utbildning har du?" - "Den bästa! Nadjas blogg!"  Ha, ändå en söt tanke.  Nä, nu ska jag göra lite nytta i det här livet. Vad ska du göra?  Puss och kram och PS. På måndag sticker jag på läger igen 😉 

Så ViLL jaG BLi.

Hej du fina, Vi behöver prata om en sak. Igår kväll satt jag i bilen på väg till träningen och fick ett besked som ändrar min livssituation oerhört.  Till det bättre. Till det lugnare. Till det tryggare.  Och anledningen till att jag låter så mystisk är för att det var helt oförberett och det är ingenting som heller kommer att bli officiellt.  Och eftersom det är en anonym utsträckt hand så vill jag passa på att tacka här. För personerna vet vilka dom är.  Tänk att det finns människor där ute, som helt spontant vill hjälpa en annan människa? Bara för att. Bara för att "dom själva vet hur det är att ha det tufft".  Bara för att "det är så man gör, man ska alltid vara ödmjuk".  Jag började såklart lipa. Jag har svårt att hantera känslor som uppkommer när människor visar sina stora hjärtan.  Det får mig också att tänka på vad jag gör för andra människor: kan jag göra mer? På vilket sätt kan jag glädja någon annan?  Så det där man läser om ibland; att vänlighet föder vänlighet, känner jag stämmer bra in på mig. Får du också den känslan när någon ser dig, tror på dig, hjälper dig?  Jag kan såklart känna den känslan och handla vänligt även om jag nu inte blir sedd på det där sättet, men jag tycker att det är en väckarklocka.  Jag vill egentligen bara säga tack ❤ Jag är överväldigad, varm i hjärtat och blandar min tacksamhet med träningsvärk... För efter det där samtalet igår så tränade jag än mer som en galning. Jag kände mig så enormt energisk och lustfylld och jag hade mer stuns i kroppen än på tidigare styrkepass.  Jag körde benböj, enbensbenböj och utfallssteg och en massa övningar för överkroppen. Vid 21-tiden ringer coach och jag svarar: "Nadja mitt i träningen..." Han säger: "ja, jag ser det!" Jag visste att jag var ensam på HPC så jag undrade vad fasen han pratade om och det visade sig att för säkerhetens skull så har dom ansvariga en kamera på gymmet fredagar till söndagar.  Coach kunde alltså se mig och jag passade på att be om att han skulle skriva sms om han såg några detaljer i tekniken som behövde förbättras.  Efter varje träningspass skriver jag alltid en kort kommentar till mig själv - om hur det har gått, hur energinivån har varit, hur dom mentala tankegångarna har förflutit och om det är något jag behöver jobba på till nästa pass.  Efter detta passet skrev jag bara: "ASBRA!".  Och en stor fet smiley. Fanns inte så mycket annat att säga.  Jag skulle ha kört vårens första höjdpass idag. Men eftersom jag var sliten idag efter passet igår, så fick jag bara långjogga och köra stretch. Det gör ingenting, för jag lyckades blinka till mig att få hoppa höjd imorgon istället. Så, så kommer det att bli.  Segrar kan komma i olika former och jag älskar dom trots att dom ibland är små.  Nu tar vi lördagskväll tycker jag.  Berätta gärna hur du mår, det var så längesedan jag hörde av dig ❤ Puss och kram från en glad.

Du HaR iNGeN aNiNG.

Heeej från ett litet bakelsemonster ❤ Jag är äntligen hemma i Växjö igen. Det har varit en lång resa och det är alltid härligt att få komma hem till sin egen säng även om det är fantastiskt att vara utomlands.  Min säng är den bästa.  Och idag ska jag få träffa min coach Agne igen. Det var ett tag sedan jag såg honom nu. Jag tror att han kommer att bli glad över att se hur min muskelmassa har växt till sig.  Jag ser fram emot en träningsperiod här nere nu. Mina träningskompisar har haft en veckas vila och är säkert hur redo som helst för att köra igång. Och dom spar aldrig på något krut. Så jag kommer att få kämpa hårt för att hålla jämna steg.  Jag har tränat mycket styrka i en period nu och det känns. Jag känner mig tyngre i kroppen men också mer sammansatt. Mer hel.  Jag märkte av styrkan när jag hoppade längd på Bosön. Visserligen bara med några få steg, men ändå. Jag kände att spänsten låg där någonstans och väntade på mig.  Den kommer sen när vi börjar lätta på allting... det ska bli så otroligt roligt att se vad som kan komma från den här kroppen.  Jag känner mig helt tom inombords när det gäller förväntningar. Känner mig som ett blankt blad.  Jag har varit så trött på att kämpa, så ofantligt less på motvindar, så trött på att uppbringa entusiasm inför varje litet förväntat framsteg att jag till slut har släppt det. Det får liksom lite bli som det blir.  Inte så att jag på något sätt har lagt mig ner för räkning. Inte på något sätt gett upp något.  Men jag är försiktig med vad jag delar med mig av till andra. Dom bilder jag har i mitt huvud och det jag skulle vara nöjd med att prestera vet bara jag. Och det känns bra så.  Det känns som om att jag behåller mer energi på det sättet.  Den här resan, fram till idag, har varit så väldigt märklig. Från dom mörkaste dalar till små kullar där jag bara har kunnat ana solstrimmorna. Aldrig några höga toppar med vackra vyer. Tidigare i livet har jag kunnat uthärda djupa dalar mycket tack vare att jag fick belöning snabbt i form av det där höga.  Dom här senaste två åren av återhämtning från cancern har varit mer plana. Gråa. Jag har fått sänka min acceptans överallt. Jag har fått bli lycklig över sådant som jag skulle tagit för givet tidigare.  Jag har fått bli mindre kräsen.  Det har varit så mycket 90% uthärda och 10% lyckorus och tillfredsställelse.  Jag vet att många är trötta på mitt tjat. Men jag vet också att inte många har gått min resa.  Därför skiter jag i åsikterna om tjatet nu även om jag tog illa upp i början. Jag ville ha mer förståelse. Jag tyckte att det var elakt att ha en åsikt om hur snabbt jag borde komma tillbaka efter avsliten hälsena och cancer.  Jag kunde irritera mig på att människor trodde att allting var så enkelt. Än idag kan det störa mig. Men då har jag den här insikten: det finns ingen där ute, vad jag vet, som bär samma ryggsäck som jag. Och så länge det inte finns, så kan ingen heller säga något om det.  Ingen annan har heller referensramar. Ingen annan vet heller hur lång tid det bör ta. Det kanske tar ett år, två år... eller så tar det all tid och går inte alls.  Vem vet?  Så kan du tänka när du går igenom något svårt som andra har åsikter om: ingen annan har faktiskt en jävla aning. Aning om dina omständigheter, dina känslor, dina reaktioner, ditt sätt att ta dig framåt. Och så länge ingen annan heller har kopierat ditt liv och dina försök RAKT AV - ja, då kan dom heller inte säga någonting.  Du har all rätt att tycka att det är slitsamt, ett helvete, kanske till och med omöjligt; men ändå ha viljan att försöka.  Du har rätt till allt det där. Jag vet att jag ibland själv har sneglat på andra människor och tänkt: men vad håller han/hon på med? Hur svårt ska det vara?  Men av min resa så har jag lärt mig att det inte är sjysst att tänka så. Eller ens givande. Det är rent av bara idiotiskt. Och jag har fått tänka om.  Jag vet inte vad människan jag precis kritiserar i mitt inre faktiskt går igenom. Jag har inte hela bilden. Jag ser inte in bakom kulisserna. Jag är bara en medmänniska som är snabb att dömma.  Och varje gång jag gör det så skäms jag för mig själv. Men tanken ovan hjälper mig.  Den hjälper mig att hålla fötterna på jorden, så som pappa alltid har önskat att jag ska göra. På den punkten har jag i alla fall lyckats. Och misslyckats på så väldigt många andra.  När jag var ung läste jag ett citat någonstans. Jag läste mängder med sådana, och gör fortfarande, så fråga mig inte varifrån det kommer. Men det fastnade. Och jag har det i bakhuvudet vart jag än går.  Såhär: "Din uthållighet är måttet på hur mycket du tror på dig själv".  Det har följt med mig genom intervaller, genom personliga problem, genom allting egentligen. Jag har alltid känt en enorm tro på mig själv. Men det har också kostat energi. Efter en hård utmaning har jag känt mig urholkad. Förbrukad och färdig.  Det kostar att plocka fram bra tankar. Och det står alltid och väger mot frågan: "är det värt det?". Så länge vi kan svara JA där, ja... då tänker jag att det är väl bara att köra. Vad finns det att vara rädd för?  Jag har hittat mängder med svar på den frågan: jag kan vara rädd för precis allt. Kanske du också. Men vem fan orkar? Jag tröttnade på att vara rädd. Lika mycket som jag snabbt tröttnade på att vara "dålig". Därför pressar jag mig på mina träningspass, därför går jag all in, därför får det bära eller brista.  För jag är inte rädd längre.  Jag har varit rädd för att dö, för vad folk ska tycka, för min framtid, för att ta fel beslut, för att säga fel saker, för att inte duga, för att ingen ska tro på mig, för att publicera texter, för att orken ska ta slut... i omgångar.  Men så länge du vet, någonstans djupt inom dig, att du hanterar det, att det är övergående och att ingen egentligen bryr sig, så har du allt du behöver.  Att ingen egentligen bryr sig är en magisk tanke. För om vi ska vara ärliga - hur snabbt släpper vi inte saker? Hur snabbt kommer det inte något nytt att prata om? Denna morgonens nyheter är redan mentalt veckogamla.  Dessutom har alla fullt upp med sig själva.  Vi vinner alltid mycket mer på att köra vårt eget race. Det vi innerst inne tror och hoppas på. Vi vinner självrespekt genom att våga fullfölja vår längtan.  Vi bär våra huvuden högre, vi står mer rakryggade på denna jord och vi glöder mer, även om vi alldeles säkert ser löjligt tilltufsade ut ibland.  Det är vad jag tror.  Jag tror på dig som sliter i det tysta, även om jag kanske sneglar snett ibland av gammal vana. Jag tror på dig som säger att du vill men att det inte har visat sig än. Jag tror på dig som säger att du känner att du kan men inte har gjort det än.  Jag tror på dig som sticker ut hakan även om den sticker ut mer än vad som är allmänt accepterat. Jag tror på dig som känner att du inte har det där "lilla extra". För jag vet att vi alla kan plocka fram det. Det är inte få förunnat. Det är en sak att lära sig och att tro på.  Jag tror på dig som "missade tåget", som tog omvägen, som drog det kortaste strået.  Jag tror på dig som misslyckas, jag tror på dig som har förklaringar som omgivningen gärna gör om till "bortförklaringar". Jag tror på dig som är uträknad.  Ibland räcker det att bara veta det.  Puss ❤  

FRaMTiDeN KoMMeR aTT GöRa DiG GLaD.

Söndagspuss på dig!  Jag är utvilad, vältränad och fylld med pasta och protein.  Jag har en tvätt i maskinen och jag har sovit två timmar mitt under dagen. I förrgår sov jag tolv timmar från natt till dag.  Jag har verkligen behövt det här. Att komma ner i varv och få må bra.  Hela helgen har jag känt mig som en sugande svamp. All näring och all sömn jag har boostat mig med har gått rakt in i varje cell i min kropp. Som om att den hungrat efter det där så länge.  Jag är glad idag.  Jag tror att jag har legat på minus sen jag började gå neråt i samband med att jag bytte kost. Det gick fräscht och bra i början som du säkert minns att jag skrev... men efter en månad var jag som ett skal. Och det tog tid för mig att återhämta mig från det.  Nu börjar trycket långsamt komma tillbaka. I både styrka och löpning.  Jag har sprungit 300-ingar, 200-ingar och 150 meters lopp på tider och serier som jag inte har klarat av tidigare. Uthärdat syraattacker med en småleende Agne bredvid mig och hoppat mina första mångsteg på över fyra år!  Jag klarar äntligen av små mångsteg i följd tack vare att hälsenan har tagit tigersprång. Och min vad växer så att det knakar.  Jag la upp den här videon på instagram för att visa skillnaden på vaderna. Inte visste jag att människor var så intresserade av vader.  Tvåhundratvåtusen människor har sett det där videoklippet! Hur hände det och varför? Jag blev helt chockad när jag öppnade instagram på morgonen efter. Och smickrad, såklart ❤ Är du intresserad av vader?  Slut om träning, jag vet ju att i alla fall att min läsare "Batman" uppskattar när det är lite gott och blandat här inne 😉  Jag vill berätta för dig om pappas 70-års fest!  Denna kloka lilla man som är så mån om alla andra omkring honom. Som aldrig hävdar sig på ett obekvämt sätt och som gråter så fort något träffar honom i hjärtat.  Min syster Paula hade ordnat så att pappas bröder och barn kom hela vägen från Italien för att överraska honom. Vi var ett stort gäng som slöt upp på Trummenäs Golfkrog.  Pappas vänner från logen kom och istället för en blomma så hade dom skänkt pengar till min Cancerfond Tigernadja och pappa harklade sig. Det är så lätt att se på pappa när han blir lycklig. En vän till honom tog med sig sin gitarr och spelade musik och pappa översatte det skojiga mellanspelet för sina italienska bröder.  Av oss barn fick han en heldag på ett spa med mat, bad och massage. Pappa älskar precis som jag massage. Men jag tror att grejen att vi alla samlas och umgås med honom en hel dag smäller högre. Pappa gillar gemenskap. Han älskar familjen.  Här har du pappas två bröder Luciano och Sergio. Visst är dom lika alla tre? Då ska du se när dom gestikulerar och pratar! Jag trodde pappa hade klonat sig. Samma sjungande rytmik i talet och armar och händer vevande åt alla håll och kanter.  Jag har en fantastisk släkt. Charmiga, mänskliga och älskvärda. Jadå, även på mammas sida. Men nu är det pappas dag.  Jag har pussat dig grattis redan pappa, men skickar dig en även här. Jag hoppas att du ser många stjärnor med din nya kikare, och att du skriver fler poetiska rader med den där speciella pennan du fick. Klockan som dina bröder gav dig behöver du inte. Du är tidlös.  Jag älskar dig ❤ "Varsågod min flicka, många oskrivna blad. Fyll dom med meningsfulla ord. Behåll fotfästet på denna jord. Ty framtiden kommer att göra dig oändligt glad"

ÖVeRRaSKNiNG.

Hej kära torsdag, hej kära du ❤ Det doftar nystädat och fräscht i hela lägenheten.  Jag har haft dom här småttingarna plus föräldrar på besök i två dagar.  Och innan dom lämnade mig så städade dom så rent att du kan slicka på golven om du har fallenhet för sådant.  Givetvis såg det ut som ett bombnedslag under tiden men Gisela och Calle vet hur man lämnar med stil.  Och överallt hade dom lagt små lappar med budskap: "vi älskar dig", "du är bäst" och så en liten teckning från barnen.  Att komma hem trött och jävlig efter en heldag ute på vift och mötas av sånt där är väl ändå en kick.  Vi har egentligen inte gjort något speciellt. Bara att få hänga med dessa humorister är glädje nog.  Jag tänkte på det när jag klev upp 06.00 igår och råkade väcka gänget   - det första dom gör är att dra ett skämt och att skratta. Bästa starten på en dag.  Under tiden jag har tränat så har dom roat sig själva och som en överraskning fixade dom ny lampa till köksbordet, nya gardiner till sovrummet och sommarlampor till mina andra fönster.  Det var som ett nytt hem. Träningen rullar på som den ska och jag börjar känna mig starkare i kroppen igen nu när jag har lagt till både fisk och ägg i kosten.  Jag riktigt känner hur kroppen suger åt sig. Jag blir aningen tyngre men inte så att det stör i varken löpning eller hopp.  Någon är säkert nyfiken på vikt och jag kan berätta att jag är 1.74 lång och har varit som absolut starkast när jag legat på 64-65 kilo.  Under VM i Berlin var jag nere på 59 och kände mig snabb men långt ifrån stark. När jag satte mitt personliga rekord i sjukamp vägde jag 62,5. Det var vad jag var nere på nu också med plant based mat, men skillnaden är att jag ligger i hårdträning nu.  I hårdträning har jag alltid vägt runt 66-67 tidigare. Det är aldrig bra att gå ner för mycket för tidigt eller under en längre period. Att väga lätt är en sak som fungerar för mig när jag tävlar.  Inte när jag tränar riktigt hårt.  Min uppgift idag är att springa 3 x 300 meter + 3 x 200 meter. Jag ska som vanligt ladda med gröt och nötter och bär. Och hoppas på en skön känsla i löpningen.  Imorgon fyller min älskade pappa 70 år och jag med familj ska fira honom ordentligt!  Han har fått besök från släkten i Italien så jag kan tänka mig att det kommer att bli livat.  Jag håller dig uppdaterad ❤ Mot gröten, musklerna piper.  Puss och kram, Nadja 

Nästa sida »

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.