Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TL Bygg
Rbergs Bil Rjk Superwear Harrys Karlskrona

STaRK OCH STaRKaRe

Söndagspussen!  class= Palma är regnigt idag men det gör ingenting. Det är min vilodag och jag behöver inte gå utanför dörren om jag inte vill.  Lägret går bra och jag har hittills kunnat köra allting som varit planerat. Det gör mig tillfreds och lugn.  Jag äter god mat, mycket skinka och salami. Och på tal om mat så måste jag säga att jag älskar tapas! Plockmat är något av det bästa som finns...  Gillar du tapas? Jag tänker att man kan göra svenska tapas: bara slänga ihop en mix av allt möjligt och börja tugga. Ikväll blir det ett besök på La Perla. Har du varit där? Maten ska tydligen vara sagolik. Så jag hoppas på att gå därifrån smällfet.  Jag vill hinna vila innan middagen, så därför passar jag på att blogga nu. Och jag tänker att det är roligt för några av er är fortfarande vakna 🙂 Min förra inlägg har kommit så sent och jag har själv tänkt: "hur ska man orka vara aktiv här inne nu...!"  Imorgon börjar återigen en ny vecka och som vanligt får Malin kicka igång dig!  Här är hennes hälsning till dig denna gången: 
Hej godingar. Denna veckans träning koncentrera vi på hantlar. Använd inte för tunga men inte för lätta heller 😉 Tänk på att spänna bålen och gör rörelserna lugnt och kontrollerat. Inga hastiga rörelser. 6x45 sek och ni gör dom som ett cirkelpass. Alltså alla övningar är ett varv och sedan gör ni dom 6 gånger i 45 sek med 30 sek vila mellan varven. Känner ni att det är för lätt eller för svårt anpassar ni det bara som det passar er ❤️
Tyvärr kan jag inte lägga upp videos här, så vill ni se rörelserna i sin helhet så gå in på Malins instagram: malincharlotte_  Förutom träning så ville Malin tipsa om en annan grej: 
Ni som är som mig och behöver den där exakta kicken inför ert träningspass kan jag starkt rekommendera att beställa hem denna fantastiska dryck på https://www.cleandrink.se 
Imorgon börjar min sista träningsvecka här i Spanien. Jag ser fram emot värme och att få springa i lätta kläder. Det är en av de bästa frihetskänslorna som finns!  Sen får du gärna hålla tummarna för att jag klarar mitt mördarpass med 200-ingar. Förra veckan skulle jag göra 25 stycken men jag klarade bara av 15 och blev förbannad. Det bara gick inte att springa fler. Kroppen sa stopp och jag fick se mig tillfälligt besegrad.  Denna gången tänker jag klara fler. Jag messade Agne direkt efteråt som meddelade att loppen hade gått en aning för fort. Som alltid är jag het på gröten och kaxig inledningsvis. Allt känns ju så lätt innan jag blir trött!  Den här gången ska jag portionera mina krafter på ett smartare sätt. Hur fungerar du när du blir trött? När tanken tar slut? Blir du arg? Ledsen? Modlös? Tar du i lite till?  Nu skriker sängen efter mig. Mat och sovklockan följde med till Palma. Jag behöver sova.  Over and out pussgurka ❤️

NäR DeT TaR SiG iN.

Pussgurka och värmespridare! 

Jag blev så glad igår när jag skrev ett inlägg och såg att du faktiskt är kvar trots min månadslånga frånvaro ❤️


Jag blev så glad att jag hittade lust idag igen. Och för att det inte ska låta cheesy så ska faktiskt tilläggas att det fanns fler lyckofaktorer med i bilden:

1. Jag har serverat mig själv melon. Det bästa med att sommaren kommer. Denna ljuvliga rödblossiga boll som svalkar munnen sådär härligt och saftigt.


2. Jag gjorde rårakor till lunch. Jag är inte någon mästerkock och jag har inte heller samma glöd till mat som Moberg. Men jag säger dig en sak - rårakor kan jag tydligen!


3. JAG FICK SPRINGA PÅ BANA IDAG! Jag har haft en minibristning i baksida lår och har i 1,5 månader fått cykla, springa i vatten och köra rehab. Om det hade varit en fristående händelse så hade det säkert inte tröttat ut mig på samma sätt som det gjorde nu. Men denna gången var jag SÅ nära mitt gamla jag. 


Jag hade satt pers i djupa ben, klarat av mer hoppstyrka än tidigare, kände mig hoppig och stark på så många sätt. Och jag hade ett skönt flyt ut över plankan i längdhopp. 

Jag kände mig nära.

Därför blev det extra jobbigt när det under ett pass högg till oroväckande hårt i baksidan.


Jag brukar möta det som hindrar mig med entusiasm och ork. Men det här gjorde mig trött. 

På något sätt kom det åt mig djupare än tidigare. Jag kände ett sting av bitterhet och aggression. Jag blev både förbannad och ledsen på samma gång. 

En matthetskänsla smög sin in. Och jag märkte på mina tankar att jag inte var glasklar i huvudet.


Jag fick myror i kroppen och själen. Ingenting kunde stilla mig och allt jag såg var en tickande klocka som hånade mig på väggen som tornat upp sig framför mig.

Som tur väl var så hade jag saker att sysselsätta mig med och jag tog tåget upp till Stockholm för att träffa en specialist inom baksideskador: Carl Askling. 


Han hjälpte mig innan EM 2010 också och vet både hur man pratar till mig och ger mig instruktioner.

Han förstår att han behöver vara rak på sak och tydlig och hålla mig stramt. Annars gör jag för mycket eller börjar för tidigt. 

Jag gick från hans center med tre övningar. TRE! Förstå att något inom mig brast. 


Självklart såg jag för mig hur all min träning som jag dittills gjort bara gick till spillo. 

Och jag grät inte framför honom. Men jag grät när jag äntligen fick vara ensam igen. Och jag skrev ett sms till min förra tränare Miro Zalar. 


Att bli trött i själen är livsfarligt.

Och får du inte en knuff i rätt riktning kan allting bli fel.

Och jag kände hur det jag jobbat så hårt för plötsligt höll på att rinna mig ur händerna. 

Miro var den första jag tänkte på som skulle kunna ingjuta en gnutta jävlaranammar i mig. Och jag skrev något om att jag ville veta vad han såg hos mig som idrottare, vilka kvaliteter jag hade och varför han trodde på mig. Jag minns inte riktigt.

Men jag minns att han svarade direkt och att jag höll andan innan jag öppnade det. En screenshot tog jag tydligen också. 


Jag minns också att jag skrev till honom att det här var något jag skulle hålla för mig själv. Så jag kan inte citera honom här. Men det fina ligger ändå inte i det han skrev. Även om det var precis vad jag behövde, också. 

Det fina finns i att han förstod att jag behövde hjälp och att han svarade direkt. Att han faktiskt hade en tanke. Och att han alltid har varit en betydelsefull person för mig. 


Det fina finns också i att vi inte är ensamma starka, även om vi klarar mycket och kommer långt på egen hand. Vi kan få betydelsefull hjälp från håll vi kanske inte ens tänker på. Jag har aldrig skrivit något sådant till Miro efter att vi avslutade vårt samarbete. Men denna gången var det som om att han var just den rätta att hjälpa mig. 


Så, här sitter jag nu i min soffa med träningsvärk i benen. Jag är inte 100% glad men jag är inte heller arg. Jag känner mig inte helt klar än (om man nu någonsin blir det?). 

Jag litar inte på baksidan helt även om jag kunde springa idag. Men det är bättre att vara här än att vara bland rehabmaskiner och vatten.


Och min melon smakar ljuvligt. 

Jag har frågat dig tidigare, så jag vet vad du gör när du stöter på motgångar. Men jag vet inte hur du gör när du stöter på motgångar och samtidigt fylls med en känsla av tomhet? 

Det finns ett klokt citat: "det är inte svårt att vara modig om man inte är rädd".

Samma sak här: det är inte svårt att möta motgångar om man är full av energi och tankarna är lätta att hantera. 


Hur tänker du? 

Vi ses i kommentarsfältet senare, jag ska hoppa in i duschen.

Tack för att du finns ❤️

Nadja 




FRySeR iHjäL.

Glad eftermiddag darling,  Hur är livet?  Mitt är febrigt, frossigt och kräkigt. Jag har influensan!!  Det började igår på morgonen och eskalerade vid lunch. Jag sov i flera timmar. Var fast på annan ort och kunde inte ta mig hem. Men vid 18-tiden satte jag mig och styrde Rio mot växjö.  Aldrig har en resa gått så långsamt. Jag körde nog i 50 hela vägen. Allting bara gungade.  Jag har sovit i två par mjukisbyxor och två tjocktröjor. Och inte ätit mer än tre djungelvrål och två fruktgodisar på två dagar. Börjar känna mig liiiiite matt nu.  Fick ett ryck för en timme sen och tänkte att jag bara måste beställa hem pizza. Det var en bra tanke men jag klarade bara av att äta en slice. Jag blev dock väldigt glad över att det fungerade med hemkörning! Har aldrig testat det här i Växjö tidigare. Men det var smidigt och toppen. Så fort jag reser mig upp så snurrar huvudet så att gå ut för att handla var liksom inte något alternativ.  Är vi fler sjuka här inne eller är jag helt ensam?  Det som är bra med att vara sjuk är att det inte finns en tillstymmelse av rastlöshet. Det finns liksom ingenting att göra. Man kan bara ligga platt fall. Somna, vakna och somna om igen.  Det som sticker i mig är att jag missar träningspass. Igår skulle jag har sprungit 200-ingar och 150-meters lopp. Lite snabbare än tidigare. Självklart blev det ingenting med det.  Att träna när jag är sjuk är ett big NO NO. Sen kan vi ju diskutera vad "sjuk" innebär, men du fattar.  Bara jag sitter och skriver nu så blir jag trött. Jag behöver gå och lägga mig.  Men först vill jag berätta att det kommer en gästbloggare hit: Jonas Hedman.  Han är skribent och ett friidrottsorakel ala Lennart Julin. Han har koll på det mesta. Och han kommer att uppdatera oss på det roliga inom friidrottsvärlden.  Redan imorgon kommer ett inlägg som handlar om min gren: mångkamp! Ni som gillar friidrott får chans att ställa frågor och få bakom-kulisserna-tips.  Roligt va? 🙂  Nu behöver jag kurera mig. Snälla ge mig tips på hur man får bort det där som alla säger att man bara måste "vänta och vila ut".  Någon sitter säkert på en mirakelkur ❤ Puss på nosen och ha en frisk och glad kväll, Nadja 

FRaMTiDeN KoMMeR aTT GöRa DiG GLaD.

Söndagspuss på dig!  Jag är utvilad, vältränad och fylld med pasta och protein.  Jag har en tvätt i maskinen och jag har sovit två timmar mitt under dagen. I förrgår sov jag tolv timmar från natt till dag.  Jag har verkligen behövt det här. Att komma ner i varv och få må bra.  Hela helgen har jag känt mig som en sugande svamp. All näring och all sömn jag har boostat mig med har gått rakt in i varje cell i min kropp. Som om att den hungrat efter det där så länge.  Jag är glad idag.  Jag tror att jag har legat på minus sen jag började gå neråt i samband med att jag bytte kost. Det gick fräscht och bra i början som du säkert minns att jag skrev... men efter en månad var jag som ett skal. Och det tog tid för mig att återhämta mig från det.  Nu börjar trycket långsamt komma tillbaka. I både styrka och löpning.  Jag har sprungit 300-ingar, 200-ingar och 150 meters lopp på tider och serier som jag inte har klarat av tidigare. Uthärdat syraattacker med en småleende Agne bredvid mig och hoppat mina första mångsteg på över fyra år!  Jag klarar äntligen av små mångsteg i följd tack vare att hälsenan har tagit tigersprång. Och min vad växer så att det knakar.  Jag la upp den här videon på instagram för att visa skillnaden på vaderna. Inte visste jag att människor var så intresserade av vader.  Tvåhundratvåtusen människor har sett det där videoklippet! Hur hände det och varför? Jag blev helt chockad när jag öppnade instagram på morgonen efter. Och smickrad, såklart ❤ Är du intresserad av vader?  Slut om träning, jag vet ju att i alla fall att min läsare "Batman" uppskattar när det är lite gott och blandat här inne 😉  Jag vill berätta för dig om pappas 70-års fest!  Denna kloka lilla man som är så mån om alla andra omkring honom. Som aldrig hävdar sig på ett obekvämt sätt och som gråter så fort något träffar honom i hjärtat.  Min syster Paula hade ordnat så att pappas bröder och barn kom hela vägen från Italien för att överraska honom. Vi var ett stort gäng som slöt upp på Trummenäs Golfkrog.  Pappas vänner från logen kom och istället för en blomma så hade dom skänkt pengar till min Cancerfond Tigernadja och pappa harklade sig. Det är så lätt att se på pappa när han blir lycklig. En vän till honom tog med sig sin gitarr och spelade musik och pappa översatte det skojiga mellanspelet för sina italienska bröder.  Av oss barn fick han en heldag på ett spa med mat, bad och massage. Pappa älskar precis som jag massage. Men jag tror att grejen att vi alla samlas och umgås med honom en hel dag smäller högre. Pappa gillar gemenskap. Han älskar familjen.  Här har du pappas två bröder Luciano och Sergio. Visst är dom lika alla tre? Då ska du se när dom gestikulerar och pratar! Jag trodde pappa hade klonat sig. Samma sjungande rytmik i talet och armar och händer vevande åt alla håll och kanter.  Jag har en fantastisk släkt. Charmiga, mänskliga och älskvärda. Jadå, även på mammas sida. Men nu är det pappas dag.  Jag har pussat dig grattis redan pappa, men skickar dig en även här. Jag hoppas att du ser många stjärnor med din nya kikare, och att du skriver fler poetiska rader med den där speciella pennan du fick. Klockan som dina bröder gav dig behöver du inte. Du är tidlös.  Jag älskar dig ❤ "Varsågod min flicka, många oskrivna blad. Fyll dom med meningsfulla ord. Behåll fotfästet på denna jord. Ty framtiden kommer att göra dig oändligt glad"

KoLLaPs.

Pumpkin! Det är tisdag lunch och jag har försovit mig. Halloween närmar sig och jag undrar om du är redo?  Ska du klä ut dig? Har du gjort din egen pumpa? Själv har jag inget förhållande till Halloween men du vet ju att jag firar så fort jag får chansen.  Och visst blir man imponerad över hur folk lyckas med sina pumpor? Vissa lägger ner SÅ mycket energi på att göra roliga saker med den där orangea sötsaken.  Kolla in dessa: Ha ha, så häftiga! Hur orkar man?  Jag har också hört att man kan använda pepparkaksformar och hamra in olika mönster i sin pumpa. Jag hittar ingen bild på det men kan tänka mig att det blir fint.  Nog om pumpor.  Jag vill ha sällskap och skulle kunna uppehålla dig i en timme till. Men mamma har lärt mig hyfs och jag behöver träna styrka i någorlunda tid innan kvällens pass.  Jag ringde Agne för att meddela att klockan 10.00 inte var en bra tid för en kropp som inte har vaknat ännu. Han tyckte att det var en bra idé att vänta lite. För han vet vad jag gjorde igår: 15 x 50 meter. Våra 30 och 40 meter har ökats på och nu springer jag för livet på måndagar.  Jag stötte kula en timme innan och tittade sen ångestfyllt på Agne medan han ställde ut koner på löparbanan.  20 sekunders vila mellan varje lopp och jag fick syra efter det tionde. Efter det trettonde grät jag en skvätt. Hade svårt att få bort syran i röven och baksidorna och när Agne skrek "kom igen! SÅDÄRJA! Ligg högt Nadja!" lät det som om om han skrek från en dröm någonstans långt bort.  Jag kom precis i mål på det sista loppet innan jag föll ihop i en hög på banan. Allting i kroppen pulserade. När jag öppnade ögonen stod Agne gränsle över mig med utsträckta händer: "upp och gå, det blir bättre då". Vid sådana här kollapser är "upp och gå" det sista jag vill göra. Jag vill liksom bara blunda mig hela vägen hem till sängen.  Jag har återhämtat mig någorlunda sedan igår. Träningsvärk börjar bli vardagsmat nu och Agne skrattade medan han förklarade att den här veckan kommer att bli vår värsta hittills.  Jag kan ta det bara för att han är precis som jag när han framför käftsmällen - som ett barn.  Jag har styrka alldeles snart och sedan häcklöpning ikväll.  Det är bara att trycka i mig mat och försöka sova när jag får tillfälle.  Och vet du - jag har fortfarande gröna bockar i mitt träningsprogram! Tänk vilken seger om det fortsätter såhär hela vägen till januari.  Nu ska jag tjuvstretcha. Ska du hänga på eller ska jag låta dig vara?  Här får du en energisk kram i alla fall ❤️ Och lite humor: Hey ho, lets go!

SNyGG HäCK! 

Hej vännen,  Jag har skrivit, suddat ut och skrivit igen. Och suddat ännu en gång. Den här gången suddar jag ingenting.    Jag började skriva och kom på mig själv med att bara låta fingrarna gå över bokstäverna. Jag var tom i skallen. Som när du hör folk prata omkring dig men inte tar in någonting.  Jag har tränat SÅ BRA! Och det suger musten ur mig. Och jag har haft ett schema lika tight som dom där skinnbrallorna du har längst in i garderoben.  Jag tar ett djupt andetag var tionde minut, allt för att vara säker på att jag faktiskt har andats.  Jag äter som en jäkla häst, har febervarma kinder nästan varje kväll och hinner inte med mina wordfeud-vänner och spel.  Men jag älskar det, på något konstigt sätt.  Jag är med från start in i den här höstträningen och jag har än så länge, elfte dagen in, varit med på ALLA pass.  På mitt träningsschema ser jag en grön bock vid alla moment och allt som dom andra kör kan jag också köra.  Lycka!  Och igår fick jag en väldigt härlig "jäklar-så-långt-jag-har-kommit-upplevelse". Vi sprang häck på morgonen. Denna gren som jag har legat efter med hela tiden och som jag på grund av hälsenan inte kunde köra så som Agne och jag önskade förra vintern.  I två månader fick jag göra annat medan dom andra atleterna sprang med fel ben, rätt ben, olika avstånd och i intervaller.  Och när jag väl hade en bra dag så fick jag springa på 76 cm. Du vet ju att 84 cm är mina tävlingshäckar.  Detta stressade mig och jag kände att jag tappade tid.  Men igår! Igår sprang jag på 76 - 84 och 91 cm!!  Agne berättade att jag gjorde runt 85 häckpassager under detta pass.  Det är typ det jag gjorde totalt förra vintern. Inte riktigt så illa, men verkligen näst intill.  Så förstå känslan över att redan såhär tidigt kunna springa dessa viktiga pass.  På SM i Falun så träffade jag vår förbundskapt Karin Torneklint. Denna kvinna som jag tycker är så cool. Rak, rättfram men ändå mjuk. Och grym på häcklöpning.  Så jag passade på att fråga: "hur blir jag snabb i häck?!" Jag är alltid nyfiken, vill alltid ha bra tips och råd och självklart passar jag på när ett tillfälle dyker upp.  Hennes enda svar: "Spring häck." Ha ha. Jaha. Aj aj kapten. Ska bli!  Och Agne har fattat grejen sedan länge: vi springer med båda benen, vi springer på konstiga avstånd, vi blir utmanade hela tiden.  Och igår chockade han mig rejält när han höjde häckarna till 91 cm. Jag har faktiskt aldrig sprungit på så höga häckar. Någonsin i livet.  Men det brydde sig inte Agne om. "Det är väl bara att springa" tyckte han.  Så det gjorde jag.  Vilka sjukt höga häckar! Men en positiv grej fick jag med mig: jag tvingas ligga högt med höften. Jag kan inte sjunka ner en millimeter. För då springer jag rakt in i den. Och precis detta vill Agne locka fram hos mig.  Hög höft.  Mmmm, så enkelt livet är ibland.  Efter träningen fick jag i mig mat snabbt, men hade inte tid för min dagliga vila för bara någon timme senare var det dags för intervju och jag fick snällt hoppa in i duschen för att få bort den värsta stanken och göra mig anständig. Jag träffade journalist Karin och vi pratade länge. Jag bjöd på kaffe och glutenfria bars och vi både skrattade och grät där vid mitt matsalsbord. Hon var så mysig och hängde med i allt berättande. Hon hade bokat tid med fotograf vid Värendsvallen 15.30 och när hon kollade klockan och såg att vi var sena fick vi eld i rumpan. Det var bara att ge sig av.  Vi fotade i en timme och jag kände mig som en tant när jag fick frågan om jag kunde göra ett hopp av något slag. "Alltså, om jag ska hoppa så behöver jag värma upp. Jag kan inte bara hoppa sådär..." Haha. Jag tänkte direkt på hur jag hade varit som ung. Behövdes ett hopp så hoppades det, en löpning - inga problem. Några armhävningar? Javisst. Allt jag gör nu kräver uppvärmning. Jag får ingenting gratis längre. Jag hade till och med förvarnat Karin om att hon inte skulle bli rädd om jag började gör konstiga ljud ifrån mig. Jag gör det mest hela tiden nu.  När jag böjer mig ner för att ta på mig skor, om jag sätter mig i bilen, tar upp ett par nycklar, reser mig från en stol... Allting i kroppen värker. Knäna knakar och ryggen knastrar.  Och jag låter precis som min pappa.  "Ouff, aouch, ooooooo, aaaaaa, huh". Jag sätter en peng på att den som inte vet om att jag elittränar aldrig hade trott det om dom såg mig på stan.  Dom hade trott att jag var långtidsskadad eller bara väldigt skrymplig.  Jag fick en halvtimmes vila på golvet inne på HPC innan resten av träningsgänget kom och vi startade pass nummer två.  200 meter "oändligt" var återigen uppgiften. 200 meter tills benen inte längre orkar.  Agne vet hur man jävlas han.  När vi var klara och jag fick komma innanför dörren där hemma var jag gråtfärdig.  Röd om kinderna och med blanka ögon stod jag framför badrumsspegeln och erkände för mig själv att jag hade misslyckats med min planering under dagen. Det hade blivit för mycket. Hela kroppen hade reagerat. Jag var rödflammig överallt och huden hettade. Det brann under ögonlocken och jag kunde inte ens ta mig in i duschen för andra gången den dagen.  Jag satte mig på en stol och glodde på ingenting med halvöppen mun.  Men nu har jag sovit och jag och träningsvärken är redo för rond två.  Nu fräschar vi till oss med lite skratt istället!  Puss ❤️

VåR SVåRa BaLaNSGåNG.

Vindarna viner utanför och graderna sjunker neråt. Kylan är bitande nu. Jag behöver plocka fram min vinterjacka.  Jag har haft samma jacka i snart fyra år. Jag är en vanemänniska på vissa områden. Och trots att jag till och från har shoppingdjävulen i mig så har jag inte bytt ut min röda Peak Performance-jacka. Än.  Det kanske är dags nu?  Synd bara att jag inte har ben som kan ta mig ut på stan - jag släpar mig fram!  Träningsvärken är ett skämt och begränsar mig. Efter loppen och hoppen i måndags och häcklöpningen i tisdags så fick vi alla vila redan igår - vi skulle börja lugnt denna veckan.  Bara tur för mig och min kropp. För vi har en jobbig tid med tillvänjning nu.  Många säger till mig: "men du får väl inte träningsvärk? Du har ju tränat hela ditt liv!" Men jag svarar alltid: "eh, jo jag får träningsvärk från helvetet! Dels för att vi pendlar mellan olika träningsformer och dels för att kroppen reagerar så fort jag tar mig till en ny nivå". Får jag inte träningsvärk så blir jag lite misstänksam. Har jag verkligen pressat mig? Har jag chockat kroppen så att den utvecklas? Tog jag inte i 100%?  Alla kroppar är annorlunda, men så fungerar min.  Har du koll på din? Vet du när du ger järnet med den?  Jag är 33 år ung och är just nu lycklig över den kropp som i så många år har gett mig chansen att använda den på så många olika sätt.  Jag skriver "just nu" för du vet att jag många gånger också har varit besviken på den. Men det tillhör lite livet, har jag märkt. Ibland glädje - ibland irritation.  Det jag önskar av den nu är att den är tålig genom den här höstträningen. Sådär tålig som den var när jag var ungdom.  Jag behöver dom här månaderna av uppbyggnad.  Och jag försöker att hitta balansen i vardagen.  Balans mellan vila och aktivitet, balans mellan att fokusera på träning och sedan använda huvudet i mitt samarbete med sponsorer och på mitt nya "till-och-från-jobb".  Balans i livet kan vara den svåraste utmaning jag någonsin tagit mig an.  Och jag stötte på en otroligt bra text på nätet som jag hoppas du har tid att läsa!  Nu har jag själv inte några barn, men jag känner budskapet i orden och jag tror att du också kan känna igen dig. Lina Norberg Juuso står för dagens tänkvärda omgång.  Varsågod: " (Fakta: Snart 36 år. Tvåbarnsmamma. Jobbar, pluggar, anmält mig till massa lopp och så vidare….)  Jag är så trött. När jag var barn under åttiotalet satt mammorna under fläkten på en pall. De rökte Blå Blend, hade blå mascara som enda make-up och var enastående vackra med sitt permanentade hår. De hade hår under armarna och köpte Big Pack till ungarnas kalas. Saft fick man dricka ur vita plastmuggar med räfflor på. När mammorna skickade iväg sina egna ättlingar till födelsedagsfester så låg det en slant i ett igenslickat kuvert och så var presenten fixad. Lekarna kom barnen på själva medan de vuxna tog en till cigarett och diskuterade senaste avsnittet av Dallas. Jag tror inte en enda mamma tränade – även om söndagens tv-program med knipövningar på schemat traditionellt stod på under helgerna. Kniiiiiiip. Jag är så trött. Man hade hört talas om kostcirkeln, men brydde sig inte nämnvärt. Grönsaker var lika med tomat och isbergssallad. Det åt man kanske på helgerna. Ungarna skulle överleva och de gjorde barnen på falukorv och limpsmörgås. O`boy. Frosties. Jag längtar bakåt – jag är så trött! Jag längtar tillbaka till ett åttiotal som jag säkert romantiserar kraftigt härifrån 2015 – men ändå… I minnets skimmer från det som var - så skimrar det så lätt och vackert och enkelt. Jag är i jakten på den tid som flytt. Jag är i fånge i den tid som är. Nu är makeup inte längre blå mascara utan mineralpuder, coversticks, fransförlängning och putmunnar fixas lätt för dem som har stålar. Kalas är hemmagjorda tårtor där antalet dekorationer med sugarpaste för tankarna till Amerika de lux. Alla är sin egen konditor. Big Pack vågar man inte andas längre. Och sedan kommer den förbeställda clownen till partyt och the show must go on. Jag är så trött. Presenterna ska pimpas och uppumpas – har du hört talas om hur fiiiiiint paketen slås in i Japan? Så gör vi! Det finns instruktionsfilmer på Youtube. Det ägnar vi en eftermiddag åt. Man ska anstränga sig. Göra lite extra. Vara-duktig-mammakvinna. Alla mammor tränar och då ska det tränas på riktigt. En motionär är ingen motionär förrän Vasaloppet är avklarat – minst. Den kvinna som närmar sig fyrtio och inte sprungit något häftigt motionslopp är pinsamt ute. Så old´n saggy. Jag är så trött. Jag sitter på bussen och tänker vara effektiv, nyttja tiden väl, vara högpresterande och duktig och plugga under resan. Jag bara somnar och somnar och somnar. Och får dåligt samvete, dåligt samvete och dåligt samvete. Jag är så trött. I mailkorgen ligger anmälan till Göteborgsvarvet, kallelser till mötena, påminnelser om allt som ska göras. I kalendern deadlines efter deadlines efter deadlines. Barnen behöver nya kläder. Jag behöver 80-talet. Längtar efter att sitta på en pall under en fläkt, röka Blå Blend med en kompis, ha hår under armarna och låta livet levas istället för att försöka fånga livet medan tröttheten slickar en i ryggen. Som om vila vore en fiende"  HUR BRA SKRIVET ÄR DET DÄR?! Det är så ärlig och naket och vackert.  Jag tycker inte alls att sådant är gnäll, jag tycker att det speglar en annan människas vardag och tankar.  Jag blir så glad när någon vågar öppna sig sådär och säga det som jag tror att många känner.  Vad säger du? Ska vi käka frukost?  Min matlust kommer att skjuta i höjden av all energiförlust från och med nu. Och jag förväntar mig att gå upp ungefär två kilo den här perioden. Men något säger mig att all löpning med Agne kommer att göra så att jag tappar i vikt.  Jag behöver vara extra noga med att pumpa i mig näring. Här ska musklerna växa!  Puuuuuuuussss och kram! ❤️

ReNSa MiG.

Rosorna framför mig har redan börjat hänga trots att jag fick dom igår. Det var aldrig någon bra idé att ställa dom för nära ljusen. Jag tänkte inte. Min hjärna är trött. Jag är trött. Jag känner mig lite tom på energi. Låg. Har en kvalmig känsla inom mig. Som om jag var svept i bomull. Känner mig inte sådär vaken och alert som jag brukar göra. Kroppen är pigg och rör sig gärna snabbt. Men tankarna går långsamt. Jag har ingen energi att ta tag i småsaker och det mesta gör mig irriterad och less. Det känns som om att jag aldrig kommer ikapp. Inte hittar känslan av att jag är värd att vila. På riktigt. Det finns alltid något som "måste" göras. Finns alltid något att snygga till, skicka iväg, svara på, städa undan, plocka isär, hälla ut. Hur vilar man upp en trött hjärna? Trötta tankar? Hur städar man? Fräschar till? Hur får man nytt bränsle? Jag brukade veta hur jag skulle göra. Visste att en tripp hem till familjen skulle få mig att må bra, kunde alltid räkna med att skön musik och en bra bok skulle göra mig lugn. Visste att ett stortjut skulle rensa mig. Kunde utan att bli besviken förvänta mig att mina egna ord och tankar på ett papper skulle samla mig. Vänner fyllde tomma depåer. Skratt gjorde mig lättad. Tända ljus lockade fram det mjuka i mig. Idag hjälper ingenting av det. Jag tappar ord och glömmer saker. Ljusen nästa stör mig där dom flammar med sina blekgula färger. Borde dom inte brinna i mer rött? Jag kan inte gråta. För jag hittar inte in till känslorna. Jag hälsar inte på familjen, för bara tanken på att sätta mig i bilen som jag älskar, gör mig handlingsförlamad. Jag kollar efter passande bilder till det här inlägget och stör mig på att jag bara måste skratta på vartenda jäkla bild. Vad är det med mig och kameror?! Och varför fotar jag inte mer blommor och vackra vyer? Jag bör boka den där tvättiden, dammsuga, rensa i mina träningsväskor. Packa inför en reklaminspelning i Kivik imorgon. Svara på mejl, gå ut med soporna, köpa ny linsvätska, äta något... Men jag sitter bara här. Det är som om att jag har bly i det område där beslutsamheten sitter. Jag tänker på det som Anders Gärderud sa till mig en gång: "du måste bli mer uppgiftsoritenterad Nadja. Bara gör det du ska. Inte tänka så mycket". Den meningen har alltid fyllt mig med rätt energi. Har många gånger fått mig att göra saker bara för att dom bara ska göras. Men vad gör jag när jag inte ens kommer igång av den? Jag behöver bara vila. Just nu. Det skulle vara så otroligt skönt att med ett snyggt snitt öppna upp mig och spola rent där inne. Alternativt göra en tarmrensning. Mm, det skulle kännas städat. Tänk om man kunde rensa hjärnan på samma sätt? Vem skulle gjort det då? Hand upp. Klockan närmar sig 19.30. Det är söndag och Valborg och kommit med våren. Jag behöver hitta ett nytt sätt att tanka energi på. Jag tänker börja leta nu. Kommer du på något så välkomnar jag dina meningar här. Kram från en trött 

Nästa sida »

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.