Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TL Bygg
Rbergs Bil Rjk Superwear Harrys Karlskrona

YoU RiSe ABoVe IT aLL.

04:45 och hela mitt system vaknar upp. Jag tänker instinktivt att jag måste ha försovit mig och får den där känslan av kyla och stress i kroppen som du säkert känner igen. Kollar på klockan och ser att den inte ens är 05:00.  Jag kan inte somna om.  Så jag gör en het kopp kaffe, fyller på en skvätt med mjölk och sätter mig här hos dig.  Jag är så väldigt glad och varm efter din respons på mitt senaste inlägg. Jag blev liksom trygg och lugn i efterhand av att veta att du är här.  När jag läste kommentarerna blev jag bara lycklig ❤️ Oavsett vad som händer omkring mig, så vet jag att jag har min armé här inne. Min bomullsliknande bädd av kärlek och öppenhet. Hit kan jag alltid komma och hämta det jag tror att vi alla behöver - uppbackning, inspiration, pepp och en dunk i ryggen då och då.  tack för att du ger mig den här platsen.  Solen stiger över Växjö och luften är frisk. Jag vet det eftersom jag glömde att stänga mina fönster igår. Det är kyligt i precis hela lägenheten. Jag tror att det blir en fin dag.  Och jag har släppt ut min instängda stress och jag har tränat bra. Jag har biffat på mig i styrkan - coach Agne sa till och med igår: "oj, du börjar se bitig ut Nadja!" Jag tar det som en komplimang. Jag menar, han måste ju ha vetat vad han gjorde när han la på mig all den här styrketräningen. Jag skulle bli starkare och det har jag blivit.  Jag gör nästan alltid som jag blir tillsagd när jag litar på någon. Det är en av mina styrkor - och en av mina svagheter.  När jag blir för nitisk kan det skada mig. Jag bara ska göra det jag har fått som uppgift. Jag ska klappa mig själv på axeln ändå, berätta att jag har blivit så väldigt bra på att lita till mig själv också. Och på min egen känsla.  När jag behöver vila så vet jag det. Så långt kommen är jag. Och då är jag inte gravid nej.  Nu vill jag berätta om något på riktigt roligt!  Du som följer mig på instagram har såklart redan sett; jag är alltid sist på bollen 😉  Men jag vill visa dig som inte har instagram:  Rio är utbytt mot den här älsklingen. En ståtlig Ford KUGA!  Jag hämtade henne på Råbergs bil förra veckan och hon gömde sig under ett skynke inne i bilhallen.  Jag var  pirrig inför mötet och bytet. Och innan jag lämnade Rio på parkeringen utanför så tittade jag på henne, tog ett djupt andetag och sa tack och hejdå.  Det är kanske svårt att förstå. Jag menar, det är plåt och plast och gummi. Men det jag kör har ju kommit att bli ett med mig. Mina bilar får stora affektionsvärden.  Mina bilar blir så mycket knutna till och avspeglade mot min personlighet, mina mål och det jag tror på.  Det blir också mitt varumärke, min hjälp under många år till alla mina träningspass och tävlingar.  Därför kan det aldrig vara bara en bil.  Jag har också bytt namnet på hemsidan. Du som är uppmärksam har säkert redan sett det.  Vi heter numera: You rise above it all ❤️ Som jag sa så blev det ingen ordlek den här gången. Varken jag eller min omgivningen kunde uppbringa kreativitet nog för att hitta något som jag kände passade.  Istället fastnade jag för en mening som innehåller  mycket mer.  You rise above it all står för så mycket inom mig.  Det står för vilja, hängivenhet och pannben. Det står för att orka lite till, hitta utvägar och att härda ut i dom mörkaste av stunder.  Meningen står för den grundläggande tron som ligger bakom mycket av det jag gör och många av dom beslut jag tar - allt blir bra.  Hur jävligt det än känns, hur ledsen jag än blir, hur knäckt och stjälpt jag än känner mig; så viskar något alltid i bakhuvudet på mig - "allt kommer att bli bra, du tar dig igenom det där". Du vet att pappa har lärt mig det. Och jag har många gånger tänkt: men kan han säga något annat?! Kan han ge mig ett bättre råd? Säger han så för att han är för lat för att komma på något bättre eller?  Men pappa är inte dum. Han kanske vet att upprepning är ett bra sätt att pränta in något på? För det har satt sig, och även om jag inte alltid tror på det fullt ut, så finns det där. Och det hjälper mig.  Men varför heter vi inte "allt blir bra" då?  Jo. Såhär är det.  "Allt blir bra" är en fin mening. Och det är ett bra sätt för en förälder att svalka en orolig dotter, kanske. Men det ger mig inte kraft. Det ger mig ett lugn.  Att allt blir bra gör mig kanske lugn för tillfället, men det gör mig också passiv. "Det löser sig, det ordnar sig..." Men vem löser det? Och vem ordnar det?  DU.  Du, du och bara du.  Det är DU som reser dig. Det är du som tar smällen och det är du som uppbringar entusiasm och ork.  Och jag tror på oss människor. Jag tror på vår förmåga och på att vi bär oändliga resurser inom oss. Jag vet vad vi kan åstadkomma när vi har viljan. Och jag vet att vi härdar ut när vi måste.  Några säger att vissa är av "klent psyke", "inte kommer att fixa det", "inte kan hantera situationen", "inte är lämpad".  Vilket jävla skitsnack.  En människa KAN. Det handlar bara om att vi ska lära oss. Och för det behövs det ibland lite hjälp utifrån, från människor runt omkring. Och det kanske kostar en del misslyckanden, det kanske kostar några fall ner på knä... men vi kan alltid resa oss igen!  You rise above it all står för min tro på dig, på mig själv och på vårt fantastiska psyke.  Det står för min tro på att vi kan vända vår nuvarande situation, vi kan göra bättre om det är vårt mål, vi kan tänka annorlunda om vi behöver.  Vi är fantastiska! Vi är formbara och vi har allt vi behöver högst upp på kroppen.  Vi är tåliga, vi är ståtliga varelser och vi kan stå pall för mycket mer än vad vi ibland tror.  Av just dom här anledningarna heter vi som vi heter nu.  Och jag ryser när jag ser min bil väntandes på parkeringen för att ta mig till mitt nästa träningspass. Det är som en enda stor post-it lapp med budskapet jag hoppas att du gillar lika mycket som jag: You rise above it all. Kom ihåg det ❤️  Kram och kärlek, Nadja 

Du HaR iNGeN aNiNG.

Heeej från ett litet bakelsemonster ❤ Jag är äntligen hemma i Växjö igen. Det har varit en lång resa och det är alltid härligt att få komma hem till sin egen säng även om det är fantastiskt att vara utomlands.  Min säng är den bästa.  Och idag ska jag få träffa min coach Agne igen. Det var ett tag sedan jag såg honom nu. Jag tror att han kommer att bli glad över att se hur min muskelmassa har växt till sig.  Jag ser fram emot en träningsperiod här nere nu. Mina träningskompisar har haft en veckas vila och är säkert hur redo som helst för att köra igång. Och dom spar aldrig på något krut. Så jag kommer att få kämpa hårt för att hålla jämna steg.  Jag har tränat mycket styrka i en period nu och det känns. Jag känner mig tyngre i kroppen men också mer sammansatt. Mer hel.  Jag märkte av styrkan när jag hoppade längd på Bosön. Visserligen bara med några få steg, men ändå. Jag kände att spänsten låg där någonstans och väntade på mig.  Den kommer sen när vi börjar lätta på allting... det ska bli så otroligt roligt att se vad som kan komma från den här kroppen.  Jag känner mig helt tom inombords när det gäller förväntningar. Känner mig som ett blankt blad.  Jag har varit så trött på att kämpa, så ofantligt less på motvindar, så trött på att uppbringa entusiasm inför varje litet förväntat framsteg att jag till slut har släppt det. Det får liksom lite bli som det blir.  Inte så att jag på något sätt har lagt mig ner för räkning. Inte på något sätt gett upp något.  Men jag är försiktig med vad jag delar med mig av till andra. Dom bilder jag har i mitt huvud och det jag skulle vara nöjd med att prestera vet bara jag. Och det känns bra så.  Det känns som om att jag behåller mer energi på det sättet.  Den här resan, fram till idag, har varit så väldigt märklig. Från dom mörkaste dalar till små kullar där jag bara har kunnat ana solstrimmorna. Aldrig några höga toppar med vackra vyer. Tidigare i livet har jag kunnat uthärda djupa dalar mycket tack vare att jag fick belöning snabbt i form av det där höga.  Dom här senaste två åren av återhämtning från cancern har varit mer plana. Gråa. Jag har fått sänka min acceptans överallt. Jag har fått bli lycklig över sådant som jag skulle tagit för givet tidigare.  Jag har fått bli mindre kräsen.  Det har varit så mycket 90% uthärda och 10% lyckorus och tillfredsställelse.  Jag vet att många är trötta på mitt tjat. Men jag vet också att inte många har gått min resa.  Därför skiter jag i åsikterna om tjatet nu även om jag tog illa upp i början. Jag ville ha mer förståelse. Jag tyckte att det var elakt att ha en åsikt om hur snabbt jag borde komma tillbaka efter avsliten hälsena och cancer.  Jag kunde irritera mig på att människor trodde att allting var så enkelt. Än idag kan det störa mig. Men då har jag den här insikten: det finns ingen där ute, vad jag vet, som bär samma ryggsäck som jag. Och så länge det inte finns, så kan ingen heller säga något om det.  Ingen annan har heller referensramar. Ingen annan vet heller hur lång tid det bör ta. Det kanske tar ett år, två år... eller så tar det all tid och går inte alls.  Vem vet?  Så kan du tänka när du går igenom något svårt som andra har åsikter om: ingen annan har faktiskt en jävla aning. Aning om dina omständigheter, dina känslor, dina reaktioner, ditt sätt att ta dig framåt. Och så länge ingen annan heller har kopierat ditt liv och dina försök RAKT AV - ja, då kan dom heller inte säga någonting.  Du har all rätt att tycka att det är slitsamt, ett helvete, kanske till och med omöjligt; men ändå ha viljan att försöka.  Du har rätt till allt det där. Jag vet att jag ibland själv har sneglat på andra människor och tänkt: men vad håller han/hon på med? Hur svårt ska det vara?  Men av min resa så har jag lärt mig att det inte är sjysst att tänka så. Eller ens givande. Det är rent av bara idiotiskt. Och jag har fått tänka om.  Jag vet inte vad människan jag precis kritiserar i mitt inre faktiskt går igenom. Jag har inte hela bilden. Jag ser inte in bakom kulisserna. Jag är bara en medmänniska som är snabb att dömma.  Och varje gång jag gör det så skäms jag för mig själv. Men tanken ovan hjälper mig.  Den hjälper mig att hålla fötterna på jorden, så som pappa alltid har önskat att jag ska göra. På den punkten har jag i alla fall lyckats. Och misslyckats på så väldigt många andra.  När jag var ung läste jag ett citat någonstans. Jag läste mängder med sådana, och gör fortfarande, så fråga mig inte varifrån det kommer. Men det fastnade. Och jag har det i bakhuvudet vart jag än går.  Såhär: "Din uthållighet är måttet på hur mycket du tror på dig själv".  Det har följt med mig genom intervaller, genom personliga problem, genom allting egentligen. Jag har alltid känt en enorm tro på mig själv. Men det har också kostat energi. Efter en hård utmaning har jag känt mig urholkad. Förbrukad och färdig.  Det kostar att plocka fram bra tankar. Och det står alltid och väger mot frågan: "är det värt det?". Så länge vi kan svara JA där, ja... då tänker jag att det är väl bara att köra. Vad finns det att vara rädd för?  Jag har hittat mängder med svar på den frågan: jag kan vara rädd för precis allt. Kanske du också. Men vem fan orkar? Jag tröttnade på att vara rädd. Lika mycket som jag snabbt tröttnade på att vara "dålig". Därför pressar jag mig på mina träningspass, därför går jag all in, därför får det bära eller brista.  För jag är inte rädd längre.  Jag har varit rädd för att dö, för vad folk ska tycka, för min framtid, för att ta fel beslut, för att säga fel saker, för att inte duga, för att ingen ska tro på mig, för att publicera texter, för att orken ska ta slut... i omgångar.  Men så länge du vet, någonstans djupt inom dig, att du hanterar det, att det är övergående och att ingen egentligen bryr sig, så har du allt du behöver.  Att ingen egentligen bryr sig är en magisk tanke. För om vi ska vara ärliga - hur snabbt släpper vi inte saker? Hur snabbt kommer det inte något nytt att prata om? Denna morgonens nyheter är redan mentalt veckogamla.  Dessutom har alla fullt upp med sig själva.  Vi vinner alltid mycket mer på att köra vårt eget race. Det vi innerst inne tror och hoppas på. Vi vinner självrespekt genom att våga fullfölja vår längtan.  Vi bär våra huvuden högre, vi står mer rakryggade på denna jord och vi glöder mer, även om vi alldeles säkert ser löjligt tilltufsade ut ibland.  Det är vad jag tror.  Jag tror på dig som sliter i det tysta, även om jag kanske sneglar snett ibland av gammal vana. Jag tror på dig som säger att du vill men att det inte har visat sig än. Jag tror på dig som säger att du känner att du kan men inte har gjort det än.  Jag tror på dig som sticker ut hakan även om den sticker ut mer än vad som är allmänt accepterat. Jag tror på dig som känner att du inte har det där "lilla extra". För jag vet att vi alla kan plocka fram det. Det är inte få förunnat. Det är en sak att lära sig och att tro på.  Jag tror på dig som "missade tåget", som tog omvägen, som drog det kortaste strået.  Jag tror på dig som misslyckas, jag tror på dig som har förklaringar som omgivningen gärna gör om till "bortförklaringar". Jag tror på dig som är uträknad.  Ibland räcker det att bara veta det.  Puss ❤  

”Du VaR ALDRiG KLaR”

Jag har hört det förut, men aldrig riktigt tagit det till mig.  Det där med att acceptera en lägstanivå när en tävlingssäsong ska inledas.  Igår hoppade jag längd igen. Och det var roligt som vanligt och kroppen börjar svara från all styrka och all träning som jag har pumpat den full med.  Men det fattas fortfarande snabbhet. Jag behöver rappare ben. Piggare fötter. Spänstigare steg. En mer aktiv fotisättning. Och en större jämnhet.  Agne drog mig åt sidan efter passet. Sökte min blick och jag vek undan. Visste vad han skulle säga.  Han pratade ändå: "Nadja, det ser skitbra ut. Kroppen hänger med! Och det är super. Men jag vill att du ska vara medveten om att vad som helst kan hända när du nu ska börja tävla. Du kan inte kräva för mycket i början. Och du behöver leka med tanken att du kanske gör 5.50 likaväl som 6 meter. Klarar du det?" Jag bet i läppen och önskade att någon annan kunde svara åt mig.  Såklart jag inte kan acceptera 5.50?!   Eller, kan jag?  Tanken snurrade några varv i skallen. Såg mitt namn framför resultatet. Mådde illa direkt.  Sen funderade jag på varför. Och hade fortfarande inte svarat på hans fråga.  Sen sa jag något osammanhängande. Om att han inte skulle sätta upp gränser i mitt huvud. Om att han inte skulle få mig att tänka på att det kunde gå så dåligt.  Jag argumenterade emot medan han log.  Sen sa han: "Då säger vi det på ett annat sätt. En lägstanivå handlar inte om vad jag tror att du kommer att göra, nu eller i framtiden. Det handlar om att du ska klara av att acceptera och inte bli förbannad och arg efteråt oavsett resultat i den inledande tävlingen. Ju mer du kan acceptera neråt, desto större kan det bli uppåt. Du är inte van, har inte tävlat på 3 år och en tävling är något annat än träning. Det är bra att leka med tanken bara".  Min blick i hans. Lite tjurig. Fortfarande oförstående, men med en vilja att försöka förstå.  Så jag sa: "okej, jag ska försöka jobba med det. Men det kan inte bara vara ord. Jag måste känna det också. På riktigt acceptera".  Bestämt svarade han: "bra, för du kommer inte att få tävla förrän du har gjort dig vän med tanken".  Och jag gapade. Menar mannen allvar?  Ja, det gjorde han. För han vände på klacken och gick. Som han alltid gör när han vet att jag ändå inte har mer vettigt att säga mer än att streta emot på mitt barnsliga sätt.  På vägen hem var jag inte lika glad längre. Jag kände direkt att jag har ett stort jobb framför mig. Jag behöver lära mig att det kan gå hur som helst.  Tidigare i min karriär har jag alltid haft en bakgrund med mig in i en säsong. En bakgrund som kanske inte varit speciellt lång eller sammanhängande men jag hade i alla fall aldrig haft cancer eller kört rehan i över 1 år. Då visste jag mer vart jag låg.  Nu har jag fan ingen aning. Och det var väl den knappen han tryckte på och som rörde upp känslor inom mig.  Och du vet ju sedan tidigare vad jag gör när jag blir defensiv. Jag tar fram tanken jag är rädd för och säger den högt. Känner den. Frågar mig själv vad som är det värsta som kan hända.  Jag vill inte misslyckas. Jag vill inte vara "dålig".  Jag vill inte göra mig själv besviken. Så jag tog hjälp. Och fick det här sms:et tillbaka någon halvtimme senare: "Du oroar dig för vad folk ska säga om du hoppar fem meter... Men du glömmer helt bort alla cancersjuka som följer dig och som bara vill se dig göra det omöjliga möjligt. Visa att det går att resa sig, rispa döden blodig med en vässad spiksko och bara ta sig ut på banan igen. Det finns människor i tusentals som bara vill se dig försöka, människor som lever med dig och genom dig. Och så finns det ett litet tigerhjärta som har fått vänta länge nog nu på att få pumpa ditt adrenalin rätt ner i benen.  Det finns en hjärna som skriker desperat efter utmaningen, som är trött på vardagens smetiga lunk. Hela din kropp skiter helt i resultatet, det är tävlingen, pulsen, möjligheten som drivit den genom cellgifter och motgångar. Du var inte klar när du blev sjuk, du fick inte välja själv när du skulle sluta. Du har inte fått en chans till revansch, du har slitit dig till den. Så om någon ynklig människa skrattar åt ett misslyckande så låt dem göra det.  För på riktigt, om du tänker bara lite på de senaste tre åren, var ser du ett misslyckande??? Att du överlevt cancer, är det ett misslyckande? Att du är snyggare nu än innan cellgifterna, är det ett misslyckande?? Att du åker land och rike runt och håller bejublade föredrag, är det ett misslyckande? Eller att du och Peter vunnit world press photo, är det ett misslyckande?  Tänk en vända till så fattar du nog att ett hopp på fem meter i det hela stora är ett minimalt bakslag. Det är de första hoppen... och det är väl just på hoppet man lever.  Så låt de som vill, håna dig. Innan sommaren är över står de ändå i kön för att få din autograf. Det är så det funkar. Så ut och njut nu... du får hoppa, det var inte din tur att dö. Någon där uppe gillar dig och en hel värld här nere älskar dig enbart för att du är envis nog att försöka.  Och sen är det väl så att du bara älskar att hoppa, att flyga och landa... att känna dig fri som du brukar säga. Så hoppa din jävul, hoppa och njut... en meter hit eller dit, va fan spelar det för roll?  Jonas går 30tusen meter varje dag, men du kommer att få en större kick av ynka fem meter." Jag skratt-grät genom hela meddelandet. Ironi, humor och ett lätt inslag av jävlaranammar och "skit samma".  Nu kan ni få gissa vem som skrev det där.  Du som har följt resan från början vet såklart direkt.  Jag ska inte störa dig mer, jag ska ut och springa skiten ur dom här benen. Bara för att jag kan.  Puss & kram och kärlek ❤️

Sanningen ljuger – drömmen är sann

Dom kommer att försöka värja sig, så gör det dom vill att du gör. Konstens poliser går en frusen stig, på säker mark utan himmel ovanför. Dom kommer att försöka tämja dig och sänka dig med måttfullhet och sans. 20130830-224432.jpg Dom kommer att försöka lura dig och säga att den väg du går, den leder ingenstans. Jag är där, jag går med dig genom mörker och hällande regn. Genom höstens tröga grind genom vårens varma vind till det sista havet, min vän. 20130830-224518.jpg Och när du trampar i förbrukade spår och vesslorna väser att vi har sett dig förr. Vi har sett dig falla och slira där du går och dom slår igen din vidöppna dörr. Och när du saknar nån annans hand och minnen trängs med allt som aldrig blev av. När alla du älskar har flytt till fiendeland och du strandar på dårarnas hav. 20130830-224625.jpg Jag är där, jag går med dig genom mörker och hällande regn. Genom höstens tröga grind genom vårens varma vind till det sista havet, min vän. Och du ska måla din egen färg och på din himmel ska det skrivas att du kan, och det ska eka över skog och berg att sanningen ljuger och att drömmen är sann. Och jag är där, jag går med dig genom mörker och hällande regn. Genom höstens tröga grind genom vårens första vind till det sista havet, min vän" 20130830-224732.jpg Tack Lasse W för underbara, berörande, stärkande texter.

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.