Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TL Bygg
Rbergs Bil Rjk Superwear Harrys Karlskrona

NäR DeT TaR SiG iN.

Pussgurka och värmespridare! 

Jag blev så glad igår när jag skrev ett inlägg och såg att du faktiskt är kvar trots min månadslånga frånvaro ❤️


Jag blev så glad att jag hittade lust idag igen. Och för att det inte ska låta cheesy så ska faktiskt tilläggas att det fanns fler lyckofaktorer med i bilden:

1. Jag har serverat mig själv melon. Det bästa med att sommaren kommer. Denna ljuvliga rödblossiga boll som svalkar munnen sådär härligt och saftigt.


2. Jag gjorde rårakor till lunch. Jag är inte någon mästerkock och jag har inte heller samma glöd till mat som Moberg. Men jag säger dig en sak - rårakor kan jag tydligen!


3. JAG FICK SPRINGA PÅ BANA IDAG! Jag har haft en minibristning i baksida lår och har i 1,5 månader fått cykla, springa i vatten och köra rehab. Om det hade varit en fristående händelse så hade det säkert inte tröttat ut mig på samma sätt som det gjorde nu. Men denna gången var jag SÅ nära mitt gamla jag. 


Jag hade satt pers i djupa ben, klarat av mer hoppstyrka än tidigare, kände mig hoppig och stark på så många sätt. Och jag hade ett skönt flyt ut över plankan i längdhopp. 

Jag kände mig nära.

Därför blev det extra jobbigt när det under ett pass högg till oroväckande hårt i baksidan.


Jag brukar möta det som hindrar mig med entusiasm och ork. Men det här gjorde mig trött. 

På något sätt kom det åt mig djupare än tidigare. Jag kände ett sting av bitterhet och aggression. Jag blev både förbannad och ledsen på samma gång. 

En matthetskänsla smög sin in. Och jag märkte på mina tankar att jag inte var glasklar i huvudet.


Jag fick myror i kroppen och själen. Ingenting kunde stilla mig och allt jag såg var en tickande klocka som hånade mig på väggen som tornat upp sig framför mig.

Som tur väl var så hade jag saker att sysselsätta mig med och jag tog tåget upp till Stockholm för att träffa en specialist inom baksideskador: Carl Askling. 


Han hjälpte mig innan EM 2010 också och vet både hur man pratar till mig och ger mig instruktioner.

Han förstår att han behöver vara rak på sak och tydlig och hålla mig stramt. Annars gör jag för mycket eller börjar för tidigt. 

Jag gick från hans center med tre övningar. TRE! Förstå att något inom mig brast. 


Självklart såg jag för mig hur all min träning som jag dittills gjort bara gick till spillo. 

Och jag grät inte framför honom. Men jag grät när jag äntligen fick vara ensam igen. Och jag skrev ett sms till min förra tränare Miro Zalar. 


Att bli trött i själen är livsfarligt.

Och får du inte en knuff i rätt riktning kan allting bli fel.

Och jag kände hur det jag jobbat så hårt för plötsligt höll på att rinna mig ur händerna. 

Miro var den första jag tänkte på som skulle kunna ingjuta en gnutta jävlaranammar i mig. Och jag skrev något om att jag ville veta vad han såg hos mig som idrottare, vilka kvaliteter jag hade och varför han trodde på mig. Jag minns inte riktigt.

Men jag minns att han svarade direkt och att jag höll andan innan jag öppnade det. En screenshot tog jag tydligen också. 


Jag minns också att jag skrev till honom att det här var något jag skulle hålla för mig själv. Så jag kan inte citera honom här. Men det fina ligger ändå inte i det han skrev. Även om det var precis vad jag behövde, också. 

Det fina finns i att han förstod att jag behövde hjälp och att han svarade direkt. Att han faktiskt hade en tanke. Och att han alltid har varit en betydelsefull person för mig. 


Det fina finns också i att vi inte är ensamma starka, även om vi klarar mycket och kommer långt på egen hand. Vi kan få betydelsefull hjälp från håll vi kanske inte ens tänker på. Jag har aldrig skrivit något sådant till Miro efter att vi avslutade vårt samarbete. Men denna gången var det som om att han var just den rätta att hjälpa mig. 


Så, här sitter jag nu i min soffa med träningsvärk i benen. Jag är inte 100% glad men jag är inte heller arg. Jag känner mig inte helt klar än (om man nu någonsin blir det?). 

Jag litar inte på baksidan helt även om jag kunde springa idag. Men det är bättre att vara här än att vara bland rehabmaskiner och vatten.


Och min melon smakar ljuvligt. 

Jag har frågat dig tidigare, så jag vet vad du gör när du stöter på motgångar. Men jag vet inte hur du gör när du stöter på motgångar och samtidigt fylls med en känsla av tomhet? 

Det finns ett klokt citat: "det är inte svårt att vara modig om man inte är rädd".

Samma sak här: det är inte svårt att möta motgångar om man är full av energi och tankarna är lätta att hantera. 


Hur tänker du? 

Vi ses i kommentarsfältet senare, jag ska hoppa in i duschen.

Tack för att du finns ❤️

Nadja 




Du HaR iNGeN aNiNG.

Heeej från ett litet bakelsemonster ❤ Jag är äntligen hemma i Växjö igen. Det har varit en lång resa och det är alltid härligt att få komma hem till sin egen säng även om det är fantastiskt att vara utomlands.  Min säng är den bästa.  Och idag ska jag få träffa min coach Agne igen. Det var ett tag sedan jag såg honom nu. Jag tror att han kommer att bli glad över att se hur min muskelmassa har växt till sig.  Jag ser fram emot en träningsperiod här nere nu. Mina träningskompisar har haft en veckas vila och är säkert hur redo som helst för att köra igång. Och dom spar aldrig på något krut. Så jag kommer att få kämpa hårt för att hålla jämna steg.  Jag har tränat mycket styrka i en period nu och det känns. Jag känner mig tyngre i kroppen men också mer sammansatt. Mer hel.  Jag märkte av styrkan när jag hoppade längd på Bosön. Visserligen bara med några få steg, men ändå. Jag kände att spänsten låg där någonstans och väntade på mig.  Den kommer sen när vi börjar lätta på allting... det ska bli så otroligt roligt att se vad som kan komma från den här kroppen.  Jag känner mig helt tom inombords när det gäller förväntningar. Känner mig som ett blankt blad.  Jag har varit så trött på att kämpa, så ofantligt less på motvindar, så trött på att uppbringa entusiasm inför varje litet förväntat framsteg att jag till slut har släppt det. Det får liksom lite bli som det blir.  Inte så att jag på något sätt har lagt mig ner för räkning. Inte på något sätt gett upp något.  Men jag är försiktig med vad jag delar med mig av till andra. Dom bilder jag har i mitt huvud och det jag skulle vara nöjd med att prestera vet bara jag. Och det känns bra så.  Det känns som om att jag behåller mer energi på det sättet.  Den här resan, fram till idag, har varit så väldigt märklig. Från dom mörkaste dalar till små kullar där jag bara har kunnat ana solstrimmorna. Aldrig några höga toppar med vackra vyer. Tidigare i livet har jag kunnat uthärda djupa dalar mycket tack vare att jag fick belöning snabbt i form av det där höga.  Dom här senaste två åren av återhämtning från cancern har varit mer plana. Gråa. Jag har fått sänka min acceptans överallt. Jag har fått bli lycklig över sådant som jag skulle tagit för givet tidigare.  Jag har fått bli mindre kräsen.  Det har varit så mycket 90% uthärda och 10% lyckorus och tillfredsställelse.  Jag vet att många är trötta på mitt tjat. Men jag vet också att inte många har gått min resa.  Därför skiter jag i åsikterna om tjatet nu även om jag tog illa upp i början. Jag ville ha mer förståelse. Jag tyckte att det var elakt att ha en åsikt om hur snabbt jag borde komma tillbaka efter avsliten hälsena och cancer.  Jag kunde irritera mig på att människor trodde att allting var så enkelt. Än idag kan det störa mig. Men då har jag den här insikten: det finns ingen där ute, vad jag vet, som bär samma ryggsäck som jag. Och så länge det inte finns, så kan ingen heller säga något om det.  Ingen annan har heller referensramar. Ingen annan vet heller hur lång tid det bör ta. Det kanske tar ett år, två år... eller så tar det all tid och går inte alls.  Vem vet?  Så kan du tänka när du går igenom något svårt som andra har åsikter om: ingen annan har faktiskt en jävla aning. Aning om dina omständigheter, dina känslor, dina reaktioner, ditt sätt att ta dig framåt. Och så länge ingen annan heller har kopierat ditt liv och dina försök RAKT AV - ja, då kan dom heller inte säga någonting.  Du har all rätt att tycka att det är slitsamt, ett helvete, kanske till och med omöjligt; men ändå ha viljan att försöka.  Du har rätt till allt det där. Jag vet att jag ibland själv har sneglat på andra människor och tänkt: men vad håller han/hon på med? Hur svårt ska det vara?  Men av min resa så har jag lärt mig att det inte är sjysst att tänka så. Eller ens givande. Det är rent av bara idiotiskt. Och jag har fått tänka om.  Jag vet inte vad människan jag precis kritiserar i mitt inre faktiskt går igenom. Jag har inte hela bilden. Jag ser inte in bakom kulisserna. Jag är bara en medmänniska som är snabb att dömma.  Och varje gång jag gör det så skäms jag för mig själv. Men tanken ovan hjälper mig.  Den hjälper mig att hålla fötterna på jorden, så som pappa alltid har önskat att jag ska göra. På den punkten har jag i alla fall lyckats. Och misslyckats på så väldigt många andra.  När jag var ung läste jag ett citat någonstans. Jag läste mängder med sådana, och gör fortfarande, så fråga mig inte varifrån det kommer. Men det fastnade. Och jag har det i bakhuvudet vart jag än går.  Såhär: "Din uthållighet är måttet på hur mycket du tror på dig själv".  Det har följt med mig genom intervaller, genom personliga problem, genom allting egentligen. Jag har alltid känt en enorm tro på mig själv. Men det har också kostat energi. Efter en hård utmaning har jag känt mig urholkad. Förbrukad och färdig.  Det kostar att plocka fram bra tankar. Och det står alltid och väger mot frågan: "är det värt det?". Så länge vi kan svara JA där, ja... då tänker jag att det är väl bara att köra. Vad finns det att vara rädd för?  Jag har hittat mängder med svar på den frågan: jag kan vara rädd för precis allt. Kanske du också. Men vem fan orkar? Jag tröttnade på att vara rädd. Lika mycket som jag snabbt tröttnade på att vara "dålig". Därför pressar jag mig på mina träningspass, därför går jag all in, därför får det bära eller brista.  För jag är inte rädd längre.  Jag har varit rädd för att dö, för vad folk ska tycka, för min framtid, för att ta fel beslut, för att säga fel saker, för att inte duga, för att ingen ska tro på mig, för att publicera texter, för att orken ska ta slut... i omgångar.  Men så länge du vet, någonstans djupt inom dig, att du hanterar det, att det är övergående och att ingen egentligen bryr sig, så har du allt du behöver.  Att ingen egentligen bryr sig är en magisk tanke. För om vi ska vara ärliga - hur snabbt släpper vi inte saker? Hur snabbt kommer det inte något nytt att prata om? Denna morgonens nyheter är redan mentalt veckogamla.  Dessutom har alla fullt upp med sig själva.  Vi vinner alltid mycket mer på att köra vårt eget race. Det vi innerst inne tror och hoppas på. Vi vinner självrespekt genom att våga fullfölja vår längtan.  Vi bär våra huvuden högre, vi står mer rakryggade på denna jord och vi glöder mer, även om vi alldeles säkert ser löjligt tilltufsade ut ibland.  Det är vad jag tror.  Jag tror på dig som sliter i det tysta, även om jag kanske sneglar snett ibland av gammal vana. Jag tror på dig som säger att du vill men att det inte har visat sig än. Jag tror på dig som säger att du känner att du kan men inte har gjort det än.  Jag tror på dig som sticker ut hakan även om den sticker ut mer än vad som är allmänt accepterat. Jag tror på dig som känner att du inte har det där "lilla extra". För jag vet att vi alla kan plocka fram det. Det är inte få förunnat. Det är en sak att lära sig och att tro på.  Jag tror på dig som "missade tåget", som tog omvägen, som drog det kortaste strået.  Jag tror på dig som misslyckas, jag tror på dig som har förklaringar som omgivningen gärna gör om till "bortförklaringar". Jag tror på dig som är uträknad.  Ibland räcker det att bara veta det.  Puss ❤  

Lördagspepp!

För att göra er kväll lite lättare, kanske morgondagens träning eller svårighet - varsågoda:

20131005-224937.jpg En till.

20131005-225012.jpg Och så den sista.

20131005-225034.jpg Hoppas ni sover gott inatt <3 Kramar Tiger

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.