Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TL Bygg
Rbergs Bil Rjk Superwear Harrys Karlskrona

NäR DeT TaR SiG iN.

Pussgurka och värmespridare! 

Jag blev så glad igår när jag skrev ett inlägg och såg att du faktiskt är kvar trots min månadslånga frånvaro ❤️


Jag blev så glad att jag hittade lust idag igen. Och för att det inte ska låta cheesy så ska faktiskt tilläggas att det fanns fler lyckofaktorer med i bilden:

1. Jag har serverat mig själv melon. Det bästa med att sommaren kommer. Denna ljuvliga rödblossiga boll som svalkar munnen sådär härligt och saftigt.


2. Jag gjorde rårakor till lunch. Jag är inte någon mästerkock och jag har inte heller samma glöd till mat som Moberg. Men jag säger dig en sak - rårakor kan jag tydligen!


3. JAG FICK SPRINGA PÅ BANA IDAG! Jag har haft en minibristning i baksida lår och har i 1,5 månader fått cykla, springa i vatten och köra rehab. Om det hade varit en fristående händelse så hade det säkert inte tröttat ut mig på samma sätt som det gjorde nu. Men denna gången var jag SÅ nära mitt gamla jag. 


Jag hade satt pers i djupa ben, klarat av mer hoppstyrka än tidigare, kände mig hoppig och stark på så många sätt. Och jag hade ett skönt flyt ut över plankan i längdhopp. 

Jag kände mig nära.

Därför blev det extra jobbigt när det under ett pass högg till oroväckande hårt i baksidan.


Jag brukar möta det som hindrar mig med entusiasm och ork. Men det här gjorde mig trött. 

På något sätt kom det åt mig djupare än tidigare. Jag kände ett sting av bitterhet och aggression. Jag blev både förbannad och ledsen på samma gång. 

En matthetskänsla smög sin in. Och jag märkte på mina tankar att jag inte var glasklar i huvudet.


Jag fick myror i kroppen och själen. Ingenting kunde stilla mig och allt jag såg var en tickande klocka som hånade mig på väggen som tornat upp sig framför mig.

Som tur väl var så hade jag saker att sysselsätta mig med och jag tog tåget upp till Stockholm för att träffa en specialist inom baksideskador: Carl Askling. 


Han hjälpte mig innan EM 2010 också och vet både hur man pratar till mig och ger mig instruktioner.

Han förstår att han behöver vara rak på sak och tydlig och hålla mig stramt. Annars gör jag för mycket eller börjar för tidigt. 

Jag gick från hans center med tre övningar. TRE! Förstå att något inom mig brast. 


Självklart såg jag för mig hur all min träning som jag dittills gjort bara gick till spillo. 

Och jag grät inte framför honom. Men jag grät när jag äntligen fick vara ensam igen. Och jag skrev ett sms till min förra tränare Miro Zalar. 


Att bli trött i själen är livsfarligt.

Och får du inte en knuff i rätt riktning kan allting bli fel.

Och jag kände hur det jag jobbat så hårt för plötsligt höll på att rinna mig ur händerna. 

Miro var den första jag tänkte på som skulle kunna ingjuta en gnutta jävlaranammar i mig. Och jag skrev något om att jag ville veta vad han såg hos mig som idrottare, vilka kvaliteter jag hade och varför han trodde på mig. Jag minns inte riktigt.

Men jag minns att han svarade direkt och att jag höll andan innan jag öppnade det. En screenshot tog jag tydligen också. 


Jag minns också att jag skrev till honom att det här var något jag skulle hålla för mig själv. Så jag kan inte citera honom här. Men det fina ligger ändå inte i det han skrev. Även om det var precis vad jag behövde, också. 

Det fina finns i att han förstod att jag behövde hjälp och att han svarade direkt. Att han faktiskt hade en tanke. Och att han alltid har varit en betydelsefull person för mig. 


Det fina finns också i att vi inte är ensamma starka, även om vi klarar mycket och kommer långt på egen hand. Vi kan få betydelsefull hjälp från håll vi kanske inte ens tänker på. Jag har aldrig skrivit något sådant till Miro efter att vi avslutade vårt samarbete. Men denna gången var det som om att han var just den rätta att hjälpa mig. 


Så, här sitter jag nu i min soffa med träningsvärk i benen. Jag är inte 100% glad men jag är inte heller arg. Jag känner mig inte helt klar än (om man nu någonsin blir det?). 

Jag litar inte på baksidan helt även om jag kunde springa idag. Men det är bättre att vara här än att vara bland rehabmaskiner och vatten.


Och min melon smakar ljuvligt. 

Jag har frågat dig tidigare, så jag vet vad du gör när du stöter på motgångar. Men jag vet inte hur du gör när du stöter på motgångar och samtidigt fylls med en känsla av tomhet? 

Det finns ett klokt citat: "det är inte svårt att vara modig om man inte är rädd".

Samma sak här: det är inte svårt att möta motgångar om man är full av energi och tankarna är lätta att hantera. 


Hur tänker du? 

Vi ses i kommentarsfältet senare, jag ska hoppa in i duschen.

Tack för att du finns ❤️

Nadja 




Du HaR iNGeN aNiNG.

Heeej från ett litet bakelsemonster ❤ Jag är äntligen hemma i Växjö igen. Det har varit en lång resa och det är alltid härligt att få komma hem till sin egen säng även om det är fantastiskt att vara utomlands.  Min säng är den bästa.  Och idag ska jag få träffa min coach Agne igen. Det var ett tag sedan jag såg honom nu. Jag tror att han kommer att bli glad över att se hur min muskelmassa har växt till sig.  Jag ser fram emot en träningsperiod här nere nu. Mina träningskompisar har haft en veckas vila och är säkert hur redo som helst för att köra igång. Och dom spar aldrig på något krut. Så jag kommer att få kämpa hårt för att hålla jämna steg.  Jag har tränat mycket styrka i en period nu och det känns. Jag känner mig tyngre i kroppen men också mer sammansatt. Mer hel.  Jag märkte av styrkan när jag hoppade längd på Bosön. Visserligen bara med några få steg, men ändå. Jag kände att spänsten låg där någonstans och väntade på mig.  Den kommer sen när vi börjar lätta på allting... det ska bli så otroligt roligt att se vad som kan komma från den här kroppen.  Jag känner mig helt tom inombords när det gäller förväntningar. Känner mig som ett blankt blad.  Jag har varit så trött på att kämpa, så ofantligt less på motvindar, så trött på att uppbringa entusiasm inför varje litet förväntat framsteg att jag till slut har släppt det. Det får liksom lite bli som det blir.  Inte så att jag på något sätt har lagt mig ner för räkning. Inte på något sätt gett upp något.  Men jag är försiktig med vad jag delar med mig av till andra. Dom bilder jag har i mitt huvud och det jag skulle vara nöjd med att prestera vet bara jag. Och det känns bra så.  Det känns som om att jag behåller mer energi på det sättet.  Den här resan, fram till idag, har varit så väldigt märklig. Från dom mörkaste dalar till små kullar där jag bara har kunnat ana solstrimmorna. Aldrig några höga toppar med vackra vyer. Tidigare i livet har jag kunnat uthärda djupa dalar mycket tack vare att jag fick belöning snabbt i form av det där höga.  Dom här senaste två åren av återhämtning från cancern har varit mer plana. Gråa. Jag har fått sänka min acceptans överallt. Jag har fått bli lycklig över sådant som jag skulle tagit för givet tidigare.  Jag har fått bli mindre kräsen.  Det har varit så mycket 90% uthärda och 10% lyckorus och tillfredsställelse.  Jag vet att många är trötta på mitt tjat. Men jag vet också att inte många har gått min resa.  Därför skiter jag i åsikterna om tjatet nu även om jag tog illa upp i början. Jag ville ha mer förståelse. Jag tyckte att det var elakt att ha en åsikt om hur snabbt jag borde komma tillbaka efter avsliten hälsena och cancer.  Jag kunde irritera mig på att människor trodde att allting var så enkelt. Än idag kan det störa mig. Men då har jag den här insikten: det finns ingen där ute, vad jag vet, som bär samma ryggsäck som jag. Och så länge det inte finns, så kan ingen heller säga något om det.  Ingen annan har heller referensramar. Ingen annan vet heller hur lång tid det bör ta. Det kanske tar ett år, två år... eller så tar det all tid och går inte alls.  Vem vet?  Så kan du tänka när du går igenom något svårt som andra har åsikter om: ingen annan har faktiskt en jävla aning. Aning om dina omständigheter, dina känslor, dina reaktioner, ditt sätt att ta dig framåt. Och så länge ingen annan heller har kopierat ditt liv och dina försök RAKT AV - ja, då kan dom heller inte säga någonting.  Du har all rätt att tycka att det är slitsamt, ett helvete, kanske till och med omöjligt; men ändå ha viljan att försöka.  Du har rätt till allt det där. Jag vet att jag ibland själv har sneglat på andra människor och tänkt: men vad håller han/hon på med? Hur svårt ska det vara?  Men av min resa så har jag lärt mig att det inte är sjysst att tänka så. Eller ens givande. Det är rent av bara idiotiskt. Och jag har fått tänka om.  Jag vet inte vad människan jag precis kritiserar i mitt inre faktiskt går igenom. Jag har inte hela bilden. Jag ser inte in bakom kulisserna. Jag är bara en medmänniska som är snabb att dömma.  Och varje gång jag gör det så skäms jag för mig själv. Men tanken ovan hjälper mig.  Den hjälper mig att hålla fötterna på jorden, så som pappa alltid har önskat att jag ska göra. På den punkten har jag i alla fall lyckats. Och misslyckats på så väldigt många andra.  När jag var ung läste jag ett citat någonstans. Jag läste mängder med sådana, och gör fortfarande, så fråga mig inte varifrån det kommer. Men det fastnade. Och jag har det i bakhuvudet vart jag än går.  Såhär: "Din uthållighet är måttet på hur mycket du tror på dig själv".  Det har följt med mig genom intervaller, genom personliga problem, genom allting egentligen. Jag har alltid känt en enorm tro på mig själv. Men det har också kostat energi. Efter en hård utmaning har jag känt mig urholkad. Förbrukad och färdig.  Det kostar att plocka fram bra tankar. Och det står alltid och väger mot frågan: "är det värt det?". Så länge vi kan svara JA där, ja... då tänker jag att det är väl bara att köra. Vad finns det att vara rädd för?  Jag har hittat mängder med svar på den frågan: jag kan vara rädd för precis allt. Kanske du också. Men vem fan orkar? Jag tröttnade på att vara rädd. Lika mycket som jag snabbt tröttnade på att vara "dålig". Därför pressar jag mig på mina träningspass, därför går jag all in, därför får det bära eller brista.  För jag är inte rädd längre.  Jag har varit rädd för att dö, för vad folk ska tycka, för min framtid, för att ta fel beslut, för att säga fel saker, för att inte duga, för att ingen ska tro på mig, för att publicera texter, för att orken ska ta slut... i omgångar.  Men så länge du vet, någonstans djupt inom dig, att du hanterar det, att det är övergående och att ingen egentligen bryr sig, så har du allt du behöver.  Att ingen egentligen bryr sig är en magisk tanke. För om vi ska vara ärliga - hur snabbt släpper vi inte saker? Hur snabbt kommer det inte något nytt att prata om? Denna morgonens nyheter är redan mentalt veckogamla.  Dessutom har alla fullt upp med sig själva.  Vi vinner alltid mycket mer på att köra vårt eget race. Det vi innerst inne tror och hoppas på. Vi vinner självrespekt genom att våga fullfölja vår längtan.  Vi bär våra huvuden högre, vi står mer rakryggade på denna jord och vi glöder mer, även om vi alldeles säkert ser löjligt tilltufsade ut ibland.  Det är vad jag tror.  Jag tror på dig som sliter i det tysta, även om jag kanske sneglar snett ibland av gammal vana. Jag tror på dig som säger att du vill men att det inte har visat sig än. Jag tror på dig som säger att du känner att du kan men inte har gjort det än.  Jag tror på dig som sticker ut hakan även om den sticker ut mer än vad som är allmänt accepterat. Jag tror på dig som känner att du inte har det där "lilla extra". För jag vet att vi alla kan plocka fram det. Det är inte få förunnat. Det är en sak att lära sig och att tro på.  Jag tror på dig som "missade tåget", som tog omvägen, som drog det kortaste strået.  Jag tror på dig som misslyckas, jag tror på dig som har förklaringar som omgivningen gärna gör om till "bortförklaringar". Jag tror på dig som är uträknad.  Ibland räcker det att bara veta det.  Puss ❤  

SLäPP aLLVaReT.

Jag har tröttnat på all min musik och sökte på "gamla godingar" på Spotify och VIPS så har jag massa nygammalt att plugga igen öronen med.  Vad sägs om Highway Stars och "I am an astronaut"? Eller Ledins "Släpp hästarna fria".  Tack gode gud för musiken. Jag kan förändra känslotillstånd på fem minuter genom att lyssna på viss musik.  Idag vill jag vara glad och lättsam. Då blir det enkla och tralliga låtar. Jag har haft en otroligt pressad tid som fortfarande inte är över, men idag får jag chans att andas lite och det tänker jag göra.  Jag har visserligen två träningspass - både styrka och häcklöpning men det är inte samma sak som det andra som har hängt över mig. Livet kan vara så påfrestande ibland. Och jag märker att jag har lätt för att stressa upp mig när jag får för mycket på mitt bord i kombination med att det touchar mitt samvete.  Förfrågningar som är viktiga men som innebär jobb som förväntas göras gratis. Mejl från någon medmänniska som behöver något. Och jag vill säga JA till allt. Men räcker inte till.   Men igår jag läste en så väldigt bra text av Johannes Hansen som fick mig att ta ett djupt andetag istället för att vrida upp tempot ännu mer:  Speciellt gillar jag meningen om att inte ta sig själv på så stort allvar.  Jag menar, det jag inte kan ge finns det tusen andra som kan. Det finns ingen värld som står och faller med mig. Och jag skrattade när jag läste den där meningen.  Vem fan tror jag att jag är?!  Som du vet så gillar jag käftsmällar och där fick jag en. När du ser det lättsamma i livet går allt så mycket lättare. Det är bara när jag blandar in mina känslor som jag påverkas.  Min syster Daniela skrev ett lysande sms till mig en gång när jag gick på högvarv och tyckte att ingenting var gott nog.  Hon skrev: "Kära Nadja, du har liksom hjärtat utanpå kroppen..." Och det ligger så mycket i den meningen. Läs den igen och fundera på vad hon menade.  Vad tror du?  Träningen dessa veckor har gått över förväntan och jag trivs så väldigt bra i min kropp just nu.  Sedan testveckan jag gjorde där alla testvärden hade skjutit i höjden har jag fått nytt självförtroende.  Tillit till min egen förmåga och mitt psyke har jag alltid haft, men tron på att kroppen skulle hänga med denna höstträning har varit vacklande.  Jag hade en kittlande tanke när vi startade i september: tänk att få köra ALLA pass. Inte missa ett enda.  Och det höll ett tag. Tills hälsenor, baksidor och rygg började säga ifrån på grund av den totala belastningen.  Skillnaden detta året är att Agne och jag har alternativ som gör mig lika trött och utmattad. Det där kom vi på i somras och funkar lika bra under höstträning som när vi toppar formen.  Vi har också lagt till en övning för att stärka upp vänster vad som fanimej helt somnade till efter att hälsenan gick av.  Som du vet så har jag försökt med mycket: ström, vanliga tåhäv och fotstyrka till förbannelse.  Det hjälpte till en viss gräns. Men nu behöver jag ännu mer POWER.  Så vi kör i en maskin som fungerar precis som bromsman på Bosön. Jag får hålla emot tyngder som jag egentligen inte orkar och den styrs av en dator. Linor drar stången upp och ner. Inga vikter behövs.  På bara två veckor märker jag skillnad! Speciellt i den vanliga löpningen.  Det är tisdag lunch och jag är kissnödig.  Toan - jag kommer!  Puss & kram 

UNiKa MäNNiSKoR.

Jag fick ett mejl från min manager Jonas.  Han skrev: "Svara på det här" och sen ett bifogat meddelande om någonting om någon podd.  Jag läste bara snabbt men reagerade på namnet "unika människor". Det fastnade direkt och jag tyckte att det var en så galet häftig titel!  Jag svarade genast att jag gärna ville vara med. Det var något fängslande med namnet. Och jag började fundera på vem personen bakom var.  Visst hade jag sett det någonstans förut? Visst låg det i bakhuvudet?  Jag googlade och fick se mängder med fräna personer med rubriken "unika människor" Jojje Borssén är mannen bakom det hela. Och när han ringde upp mig en fredag för att spela in vårt avsnitt så hade jag höga förväntningar.  Och som dom infriades.  Klockan är 06.30 och jag måste iväg. Så detta är vad du får idag; en podd om livet, döden och längtan till något mer, eller mer av det som är. Klicka här för att lyssna från iTunes  Och här hittar du det i soundcloud Puss och kram och ha den bästa av dagar ❤️ Nadja 

LiVeT äR eN Jojo.

Tick tack, tick tack... godmorgon, hej det var längesedan och oj så vintern kom bara över en natt. Hur har du haft det under tiden vi har lekt med radiotystnaden?  Nytt jobb? Upptäckt någon ny serie? Har du tränat? Eller kanske vilat? Har du lekt med dina barn eller kanske gjort ett till? Har du pluggat? Läst någon bok du kan rekommendera? Har du hållt dig frisk? Ätit någon ny maträtt? Har någonting alls förändrats?  Hos mig lunkar livet på. Samtidigt som det stormar i vissa hörn.  Jag har kört en testvecka med Agne, jag har varit fram och tillbaka i Stockholm, jag har fått veta saker jag inte vill veta, jag har gjort två intervjuer och jag har fått ryggen knäckt. Det sliter åt alla håll och kanter just nu. Lite bra åt vänster, lite dåligt åt höger. En gosig blandning av allting.  Och när jag tyckte att det var som mest jobbigt igår så scrollade jag förbi det här citatet, som jag naturligt har levt efter tidigare men som jag lite har glömt bort i min tankehets: Det ÄR verkligen sådär. Jag har märkt det tydligt dom gånger jag har jämfört vissa egna reaktioner med andras. Och givetvis när jag jämfört egna tidigare reaktioner med nya.  Som när jag var ung och fick ont i kroppen - "inga problem. Jag fixar det. Det försvinner snart". Jag letade lösningar och övningar som skulle kunna vara bra. Medan jag idag när jag får ont blir mer ledsen. Tappar lite ork. Börjar ifrågasätta mig själv.  Eller som med mitt cancerbesked - jag var inte rädd när läkaren berättade, jag kände all kraft i min kropp och jag reagerade offensivt. Idag känner jag annorlunda. Jag är också här mer rädd. Mer försiktig. Reagerar annorlunda på sjukdom idag.  Eller som innan jag träffade Agne - 10 lopp var MÅNGA lopp. Idag är 10 lopp semester. Typ "öh, är det inte mer?" Allt är reaktioner i våra huvuden. Tankar vi skapar eller väljer genom erfarenheter vi skaffat oss.  Frågan är då om vi kan välja att alltid reagera på det där starka och bra sättet som vi har lyckats göra förut?  Jag tror det. Men jag tror att det kräver stor insats av oss. Det krävs medvetenhet och vakenhet, har jag märkt. Och ibland är vi inte medvetna och vakna. Vad gör vi då?  Vem påminner oss?  Jag försöker påminna mig själv genom notiser på mobilen. Lappar i min kalender. Genom att ringa min syster som alltid ser saker så enkelt: "inga problem det där Nadja, det är väl enkelt?"  Jag rotar i det här eftersom jag behöver den där enkelheten nu. Jag har ont i ryggen, jag saknar den där hundraprocentiga energin och jag har jobbiga saker att ta tag i som hänger över mitt huvud.  Men när det börjar kännas övermäktigt har jag ytterligare en tanke som stöttar mig. Den kommer från pappa: "allt blir bra, allt blir som det ska".  Och jag är fortfarande övertygad om att vi fixar våra utmaningar. För vi är modigare än vi tror, mer anpassningsbara än vi anar och uthålligare än någon annan vet om.  För dig som är nyfiken på hur testveckan gick så kan jag bara säga en sak - jag har utvecklats!  Jag är hästlängder bättre än förra året. Jag väger ett kilo mindre men är ändå starkare. Jag har bättre syreupptagning och jag hoppar högre!  Jag är starkare i magen och jag är mer tålig över lag.  Jag har kommit så väldigt, väldigt långt. Men varje nytt stadie kräver nytt tänk och annan energi och jag glömmer ibland bort att njuta av mina framsteg.  Jag vill bara ha mer. Bli snabbare, starkare, spänstigare.  Och jag blir arg när jag inte levererar på den nya nivån jag tagit mig till.  Men jag är medveten om det. Så ibland hjälper mina påminnelser på mobilen mig att stanna upp och jag tackar mig själv för att jag biter ihop. För att jag härdar ut när det gör ont.  Jag är väldigt nöjd med mina testresultat och har ungefär två månader kvar av hård träning innan jag tänker inleda en inomhussäsong som jag inte har kört sedan 2012.  Nu skiter vi i det här...  Heja oss och allt vi klarar av!  Puss & kram ❤️

DiNa FoTSPåR. 

Jag vaggade fram och tillbaka i lägenheten, med tårar rinnande längs med kinderna. Tårar för allt som gått förlorat och tårar av tacksamhet för allt som vunnits.   Känslor av styrka och samtidigt svaghet rusade runt i hela kroppen. Bra tankar blandades med dom dåliga. Lust och ovilja på samma gång.  Rädsla och en känsla av jävlaranammar avlöste varandra. Jag var i ett mentalt kaos dagen innan min sjukampsstart.  Jag tänkte å ena sidan att jag skulle vara stolt, å andra sidan att jag aldrig mer hade rätten att visa mig på en arena. Jag tänkte att jag tänker för mycket och i nästa vända tänkte jag att "jag lär mig av det här, bara tänk".  Jag hittade ingen balans. Jag hittade inget lugn. Jag hittade inget bra förhållningssätt till det jag nu skulle göra. Allt jag hört genom åren flög förbi i huvudet på mig.  Mammas ord om uthållighet, och att jag vinner på att vara konsekvent och målinriktad. Pappas ord om att "allt blir bra - du kan". Miro Zalars råd om att ju mer jag lär känna mig själv - desto bättre kan jag bli i min idrott. Leffes påminnelse om att du aldrig kommer att känna dig helt redo.  Agnes trygghet i orden om att "det kommer, bara vi är smarta". Hans fråga - "för vem gör du det här?" som alltid tar mig tillbaka till min unga barndoms dröm. Din uppmuntran och ditt tålamod med mig. Den här berg och dalbanan.  Jag har många gånger funderat över hur länge människor orkar vara med. Hur länge orka andra människor peppa och behålla sin tro? Men jag känner mig trygg med dig som mitt pansar. Jag har märkt att du är uthållig, precis som jag.  Och när Agne ställer sin fråga om vem jag gör det här för, så svarar jag alltid: "för mig själv". För så har det alltid varit.  Men det är egentligen inte fullt ut sant. För jag har märkt att jag gör det för så många fler. Jag gör det i grunden för det som fortfarande brinner inom mig. Men jag gör det lika mycket för dig som har det tufft och behöver se att det går.  Jag gör det för den som ligger sjuk just nu och som kanske, kanske kan få styrka i den här resan. Jag gör det för dig som vill känna det där som jag ville känna när jag hade det som tyngst - hoppfullhet och möjlighet.  När jag hittar den där ärligheten i mig själv, då har jag lättare för att känna stolthet över det jag gör. För om vi bara kollar på resultaten i helgen så kan jag inte ens i min vildaste fantasti förstå att människor skulle vara intresserad av det.  Men jag har också förstått att resultat betyder mindre jämfört med den resa vi gör. Både du och jag. Du kanske tror att folk runt omkring bara kollar på vad du presterar. Men jag har fått tänka om.  Jag har märkt att människor också ser kampen och allt som ligger bakom. Det finns människor som ser hur du sliter.  När du har klämt ut din första unge så vet miljontals andra mammor där ute hur du har känt. Vilken smärta du har upplevt. Och dom hejar på dig. När du har tagit din examen så vet tusentals andra studenter vilken krigare du är. Hur mycket tentaångest du har haft. Hur du har fått leva på nudlar och suttit uppe sena nätter för att lära dig allt du ska kunna. När du tar ditt körkort så kan hundratusentals andra bilister förstå din lycka och stolthet. Dom kan känna anspänningen inför uppkörningen och den torra munnen under uppskrivningen.  Vi kan relatera till varandras resor och upplevelser och vi kan stärka varandra. Precis som du stärker mig i allt det här. Det kanske är det som är nyckeln - du kan känna hur jag kämpar.  För du har också gått igenom besvikelser, du har också varit tvungen att bita ihop och komma igen. Du har också trott att det skulle gå vägen men det visade sig gå åt helvete.  Du har också fått kämpa med tankar som är läskiga och obekväma. Du har också känt lyckan i peppen från andra människor. Medmänniskorna.  Du har också känt när vinden har vänt, dom små framstegen. Du vet hur det känns när allting lossnar. Du vet hur det känns att få ytterligare ett bakslag. Du vet hur lätt det är att känna sig missmodig. Men du vet alldeles säkert också att det går att hitta inspiration till att fortsätta. Du gör det varje dag. Med allt stort och smått som du tampas med.  Så när jag tittar tillbaka på min helg, så tänkte jag först att det inte blev som jag ville.  Men när jag har suttit ner och skrivit så har jag förstått att det blev bättre! Jag ville klara av alla sju grenar, jag klarade fem. En besvikelse? Ja, om vi bara kollar på målet att klara alla sju.  Men inte om vi vet bakgrunden.  Jag har alltid stångat mitt brunhåriga huvud blodigt genom alla utmaningar jag stött på. Jag har tänkt att det är så man gör när man vill något riktigt mycket. Det är så jag visar mig själv att jag verkligen vill.  Men är det där verkligen sant?  När jag hade pratat med Agne om det här så gick det upp ett ljus för mig. "Vi ska göra det här, men inte till vilket pris som helst" var hans ord som fick mig att haja till.  "Inte till vilket pris som helst..." För mig har det alltid varit "till vilket pris som helst!" Men i helgen insåg jag vad mitt pris riskerade att bli - ytterligare en skada. Var jag beredd att betala det?  Absolut inte. Den tiden har jag inte. Skulle jag få en stor skada nu så skulle det betyda slutet på allt det här.  Så när jag vaknade upp med smärta i både rygg och hälsena dag två, så ringde alla dom där varningsklockorna som jag i alla år så dumdristigt har ignorerat. I tron på att jag har varit tuff och stark när jag har bitit ihop.  Jag körde längdhoppet också igår, klarade av alla tre hopp och fick med mig en hel femkamp. Men där satte både jag och Agne stopp.  Agne är bra på att ta beslut. Och han tar dom snabbt. Så fort jag hade förklarat hur ont jag verkligen hade så var det liksom inget snack om saken. Jag värmde upp till spjutet också men fick inte luft när jag försökte att kasta. Låsningen i ryggen gjorde mig orörlig.  Och jag kände mig som en förlorare. Instinktivt ville jag säga till Agne att jag ångrade mig, att jag inte hade ont längre.  Men han hade redan genomskådat mig.  Och jag avslutade mitt SM. Men som Agne sa när vi pratade: "oavsett vad så vinner vi. Kan du köra så vinner vi sju grenar. Kan du inte så vinner vi att du bryter mönster. Du tar ett klokt beslut." Just kloka beslut är något nytt för mig. Och därför känner jag mig som en vinnare idag.  Jag har ont precis överallt och fingrar och fötter krampar hela tiden. Men jag ska få två veckors vila och jag är redan sugen på höstens hårda träning. Just nu vet jag att jag kommer att klara av att tävla i femkamp inomhus i vinter. Bara det är en galen tanke!  Om jag vänder huvudet och kollar bakåt, så ser jag en krokig väg. Jag ser fotsteg, storlek 40, som skapat spår som ser ut som om någon rumlat hem från krogen. Höger, vänster, höger igen och så ännu mer höger. Och jag kan inte låta bli att fnittra lite.  Jag har inte varit full, jag har bara försökt att ta mig mot mitt mål. Det är vad dom där fotspåren betyder. Så söta.  Jag hoppas att du också är glad över alla fotspår du lämnar bakom dig. Ett i taget.  "Det du älskar är alltid värt en omgång till". Nu tassar vi vidare ❤️

MeD HaNDeN På HjäRTaT.

Morning i stugan. Har dagen börjat bra?  Hos mig är den fin och den första koppen kaffe gör mig alltid lite småmysig.  Jag har dock träningsvärk och kan inte riktigt bestämma mig för om det är positivt eller negativt. Du ska snart få veta varför.  I förrgår lovade jag dig att springa andan ur Agne på kvällens 300-ing. Jag vet inte om han tappade luften, men jag satte i alla fall återigen ett rejält "Nadja-Agne-pers" och var sjukt nöjd trots att jag fegade en aning in i kurvan.  Min löpning blir bara bättre och bättre och med några månader av höstträning så är jag snart tillbaka där allt för två år sedan höll på att få sitt slut.  Jag ligger som du vet en bra bit efter i dom tekniska grenarna men nu känner jag äntligen att jag har häng på löpningen igen.  Jag är inte på samma tider som jag gjorde som bäst, men HERREGUD så långt jag har kommit!  Och det gör mig så fantastiskt motiverad.  Därför har jag och Agne nu bestämt att det blir mångkamps-SM till helgen!  Vi har ingen aning om vart det bär, men vi vet att vi är nyfikna på att se om jag kan genomföra en hel mångkamp i dagsläget.  Jag vet förutsättningarna, jag vet att jag inte kan förvänta mig någonting och att vi ska ta en gren i taget.  Jag har koll på ett ungefär vart jag ligger resultatmässigt och tar jag mig över 5000 poäng så får vi se det som godkänt. Då ska du veta att det är 900 poäng sämre än mitt personliga rekord och det smärtar oerhört att behöva förlika mig med att det är såhär just nu. Men man ska aldrig säga aldrig, varje tävling är ny och jag vet att allt har sin tid.  Med förnuftet så FÖRSTÅR jag. Men mitt tävlingshjärta blöder.  Du kanske tänker att det är onödigt att köra en mångkamp om jag nu känner såhär. Men jag vet att det inte är helt rätt heller.  Jag ser några fördelar med att tävla till helgen. Jag vet att det kommer att göra min kropp ännu starkare inför nästa säsong och den kommer att förstå vad det är den faktiskt ska göra: sju grenar på två dagar.  Jag kommer också att få träna på tre försök i både kula, längd och spjut. Vilket skiljer sig från en vanlig tävling där du har sex försök eller kast.  Jag kommer att återigen få uppleva hur kroppen mår efter en förstadag, hur det känns att vakna upp dag två för att hoppa längd med fyra grenar i benen dagen innan.  Det var tre år sedan sist!  Agne sa det så fint på sista passet denna veckan:  "Vi kan alltid önska att vi hade mer tid, men det har vi inte nu. Så det kan vi inte påverka."  Jag förstod att han måste ha tänkt ungefär som att "vi gör vad vi kan med det vi har, just nu".  Och det är en bra tanke. Det är en start och en början.  Tävlingen går i Falun, så det blir en bit att resa för mig på fredag.  Jag börjar på lördag morgon och då önskar jag all din tankekraft i present. Jag är så långt ifrån redo som det går att bli, men det finns ändå något att hämta ut här inom mig. Jag hoppas på att få till det i någon utav grenarna.  Vi har inte många referensramar. Jag har bara kört tre längdtävlingar, två kula, en spjut och ett häcklopp där jag fick springa dom sista tre häckarna med fel ben. Så det finns åtminstone plats för överraskningar.  Jag hoppas på pigga ben och energi som räcker för två långa dagar. Jag vill känna lust och glädje och jag vill kunna behålla min tacksamhet oavsett resultat. Det var det jag lovade mig själv när jag var sjuk. Så det är lite upp till bevis i helgen.  Jag kan alltid fortsätta att gnälla om hur det var förut. Innan cancern och den avslitna hälsenan. Jag kan älta det hela livet om jag vill, men det kommer inte att hjälpa mig nu.  Så jag behöver våga ge utrymme för Nya Nadja. Våga vara där jag är just nu.  Jag lyssnade som vanligt på Winnerbäck på vägen hem i bilen idag. Han sjöng något fantastiskt som jag vet att jag har nämnt för dig tidigare. I sin sång frågar han: "Tror du med handen på hjärtat att du vågar vara stark när det verkligen gäller?  Jag ser mig i spegeln och hoppas att jag är den jag tror." Jag ville bara skrika NEEEJ som svar på hans fråga. Men det gjorde jag inte, för jag har ett löfte att hålla.  Jag blir nyfiken igen - vad har du för löften till dig själv? ❤️ Nu är det frukosttajm, kaffeskål och puss. 

GLaD i LiVeT.

Ja men hej där fina du... Det är måndag och jag tänker inte fixa frillan. Jag tänker lägga min energi på att springa andan ur Agne ikväll. Jag är tuff idag. Direkt efter 600-ingen i fredags var jag inte allt för stöddig, men när den värsta smärtan väl hade lagt sig så kände jag hur jag fylldes av bra känslor igen.  Jag satte "Nadja-Agne-pers" i ännu ett delmoment och jag tycker att det är väldigt roligt att summera träningspass för tillfället. Jag njuter medan jag kan, för är det något vi har lärt oss om resan så är det att den går upp och ner.  Vi kastade spjut innan och jag hittade varken teknik eller känsla denna gången.  Men även här märkte jag utveckling - jag noterade att det var "en sån dag", pratade av mig lite med Agne innan vi bestämde att vi var redo för att gå ner och ta nya tag med löpningen istället.  Jag älskar när jag lyckas fokusera om, släppa och gå vidare.  Den mentala styrkan växer för varje gång jag lyckas med något sådant. Jag tror på att långvariga, nya tankesätt handlar mycket om att våga bara tänka en tanke annorlunda än vad man gjort tidigare. Och att sedan följa den tanken fullt ut. Inte avbryta den för att vi blir rädda eller osäkra någonstans på vägen.  Jag har märkt på mig själv att jag kan vara väldigt kaxig just innan ett lopp, eller en utmaning, men bli vek under tiden eller precis när det väl ska till att göras.  Och det är inte bra, för då vill jag per automatik och av rädsla backa. Men när jag lyckas att behålla min beslutsamhet och är lite hård mot mig själv - då ser jag alltid skillnad i resultatet efteråt.  Det är så mycket ett mindgame alltihop.  Jag är på bra humör och glad i livet för tillfället. Jag har hittat nya och spännande uppgifter att göra och jag har sovit bra på nätterna.  Jag sover bra när jag känner att jag gör nytta och skillnad någonstans och det minskar även min otålighet på träningarna. Någon form av balans kanske?  Känner du igen dig i det du också?  Jag kom precis på att jag har glömt att berätta en rolig händelse! När jag var på återbesök i Stocholm så passade jag på att träffa min syster Bella som bor kvar i storstaden.  Hon pluggar där uppe och spelar beachvolleyboll så fort hon får chansen. Efter för stora ryggsmärtor för några år sedan slutade hon tyvärr alldeles för tidigt med friidrotten.  Men hon är fortsatt intresserad av träning och framförallt spänst. Så jag körde ett pass med henne och hennes kompis Linn. Sjukt kul!  Om jag får säga det. Jag pressade dom genom hopp och kast och lite annat smått och gott. Båda tjejerna bet ihop och strålade ikapp vilka uppgifter jag än gav dom.  Tänkte tyst att jag säkert hade gjort det för lätt för dom.  Men dagen efter frågade jag syster hur hon mådde och jag fick svaret via FB: Jag skrattade rakt ut åt hennes sätt att skriva och ringde upp direkt. Ville bara se så att hon levde. Och det gjorde hon, i allra högsta grad. "Ja, alltså jag känner ju". Det gör ont i rumpan. Men jag har varit med om värre".  Värre?! Min spontana reaktion var att åka upp och köra ett pass till med dom. Och när jag sa det högt frågade hon nyfiket: "Men är målet att jag inte ska kunna röra mig efteråt eller?".  Och det fick mig att tänka till.  Självklart är det inte det som är målet. Men jag hade någonstans tänkt att både hon och Linn skulle få känna på hur ett riktigt hårt träningspass känns. Och jag underskattade deras nuvarande form. Vilket störde mig.  "Vi kör fler rundor nästa gång, det klarar ni!" blev mitt svar. Och syster fnittrade.  "Okej då. Jag är på. Säkert Linn också."  Hrm. Den lille spjuvern har för mycket energi. Stark och spänstig är hon också.  Tidningen fick nys om mina träningsmetoder och ringde upp Bella dagen efter. Vill ni läsa intervjun så gör ni det på den här länken. Nu är klockan mycket och jag har en träning att förbereda mig på. Både höjd och en snabb 300-ing finns på programmet. Jag är laddad och det är fint väder ute. Jag vet att jag kommer att bli trött - men för första gången på väldigt länge så ser jag fram emot det!  Puss på nosen och ha en kul dag. Imorgon ska jag berätta ännu en rolig grej för dig! ❤️ PS. Sorry alla män, men det här citatet är så roligt och jag bara älskar att mamma har slängt upp skylten där hennes sambo Allan för det mesta står - i köket. 

Nästa sida »

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.