Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TĆL Bygg
Rćbergs Bil Röjk Superwear Harrys Karlskrona

JaG KÀNDe EN KNöL.

Mellanlandning. 

Det Àr onsdag och jag sitter med en kaffekopp framför mig trots den sena timmen. 


Jag har uppdrag att slutföra inför morgondagen och jag kan kÀnna stressen i mellangÀrdet... men jag tÀnkte komma in hit och fÄnga upp lite av din goa energi innan jag fortsÀtter. 

Jag vill berÀtta om det dÀr som jag inte ville sÀga nÄgot om tidigare.


För ungefÀr tvÄ mÄnader sedan sÄ hittade jag en knöl i mitt högra bröst. 

Och jag vet vad du tÀnker - det som alla lÀkare ocksÄ tÀnkte - men hon har ju inga bröst! 

Haha, som jag har skÀmtat om det hÀr med min mamma och syster under pÄgÄende process. Du vet att jag gillar att bemöta mina utmaningar med humor. 


SĂ„ gjorde vi Ă€ven nu. Även om jag mĂ€rkte pĂ„ mamma att hon visade mer vrede denna gĂ„ngen. Hon var arg för att kallelsen till undersökningarna inte kom för typ ett halvĂ„r sedan och hon tjatade pĂ„ mig, med en förbannad ton, om att ringa och pĂ„skynda allting. 

Hon hetsade upp sig och sa: "du Àr ju för fan inte ens friskförklarad Ànnu! Dom borde ge dig en undersökning direkt!" 

Jag mÀrkte pÄ mig sjÀlv att jag gillade att det drog ut pÄ tiden. Jag ville egentligen inte veta denna gÄngen. Jag började förbereda mig mentalt pÄ alla möjliga scenarion. Jag putsade min rustning och jag hade till och med en plan för hur jag skulle kunna fÄ tÀvla den hÀr sÀsongen om dom skulle sÀga "bröstcancer". 


Jag hade tÀnkt frÄga om hur allvarligt det var, jag hade tÀnkt be dom att vÀnta med min behandling, jag hade tÀnkt fÄ köra min sista sÀsong. 

Jag upptÀckte knölen nÀr jag stretchade bröstmuskeln inför ett kulpass. Den bara var dÀr helt plötsligt. HÄrd, konstig, pÄ bakre delen av bröstet. 

Jag tÀnkte ignorera det först. Jag menar; jag kan ju inte fÄ bröstcancer ocksÄ. Och inte nu. Inte nu nÀr sÄ mycket redan Àr genomgÄtt. 

Jag berÀttade för mamma och hon fick kÀnna pÄ den. Hon gillade det inte och jag har nog aldrig sett henne sÄ allvarlig som nÀr hon sa: "du kollar upp det dÀr... nu". 


Min bÀsta vÀn Alex följde med mig till sjukhuset och jag skulle fÄ en tid för mammografi, ultraljud och punktion. 

Mina nÀrmsta har vetat om det hÀr, men jag kÀnde att det var onödigt att blanda in dig i ett pre-war. Jag hade behövt dig fullt ut om det skulle vara nÄgot. 

Jag Äkte till sjukhuset i tisdags. Jag var ensam och jag hasade mig igenom ett helt nytt sjukhus, nya golv under mina fötter. Och ÀndÄ sÄ likt. 

Korridoren sÄg ut ungefÀr som pÄ Karolinska och jag kunde kÀnna igen doften. 

Tusen minnen flög upp i huvudet. Och tankarna surrade. 

"HÀr gÄr jag. Igen. Mot nÄgot som kanske blir rond tvÄ. Hur kommer jag att hantera det en andra gÄng? Jag vet ju mer nu. Jag vet vad det innebÀr. Jag vet hur det kÀnns. Kommer jag att vara lika glad? Kommer jag att kÀnna samma hopp? Jag bara spekulerar. 

Jag mÄste sluta spekulera. 

Men hur blir det med min kropp? Kommer behandlingarna att förstöra mig igen? Vad ska jag sÀga till Agne? Vad ska jag sÀga till mina sponsorer? Vad ska jag sÀga till mamma? 

TÀnk att jag gÄr hÀr helt ensam och ingen vet vad jag gÄr emot. Jag kom in genom dom dÀr svÀngdörrarna och jag kommer att gÄ ut igenom dom igen om nÄgra timmar och allting i vÀrlden kommer att vara som vanligt. Man Àr sÄ liten pÄ denna jord. 


Varför har inte mamma ringt? Varför har inte pappa önskat mig lycka till? Varför gÄr jag hÀr? 

Men det Àr sÀkert ingenting. Jag Àr ju mycket inbillningssjuk nu för tiden. Ja, det Àr jag. 

Och knölen har ju blivit mindre. Visst Àndrar den i storlek hela tiden? Det Àr sÀkert ingenting. Jag Àr sÄ löjlig. Och hÀr gÄr jag och tar upp tid för lÀkare och andra som Àr sjuka, pÄ riktigt. Vad gör jag ens hÀr? 

Vem ska jag ringa efterÄt? Vem blir den första? Jag Àr helt ensam i en stad jag inte kÀnner. Vem kommer och kramar mig? 

Ska jag ens ringa nÄgon. Nej, jag har ju gjort upp en plan. Jag kanske ska hÄlla mig till den? 

Jag har ju tÀnkt att jag ska ta tid för mig sjÀlv efterÄt. Jag ska gÄ ner till vattnet, plugga in musik i öronen och svÀva ivÀg i tankarna. Jag ska inte ge min omgivning panik. Jag ska samla mig i min ensamhet först. 


Jag vet att jag lovade att ringa min syster Gisela direkt efterÄt. Hon propsade pÄ det. Men jag har ju faktiskt förberett henne pÄ att jag kanske inte alls ringer. Jag har ju sagt att jag kanske vill vara ifred en stund. Hon mÄste förstÄ. Ja, det gör hon nog. Eller ringer hon och stirrar upp hela slÀkten som hon brukar? Jag kanske ska ringa henne bara och sÀga att hon kan vara lugn. Jag kanske ska ljuga? SÀga att allt Àr bra, för att vinna lite tid? 

Nej. SÄdÀr kan man ju inte göra. Och förresten sÄ vet jag inte vad det hÀr Àr. Jag bara spekulerar".


Jag hade en klump i halsen nÀr jag satte mig i vÀntrummet pÄ VÀxjö Lasarett. 

Jag var SÅ mycket tuffare förra gĂ„ngen. Jag var sĂ„ mycket lugnare. Jag minns inte att jag var sĂ„hĂ€r nojjig. 

NÀr lÀkaren ropar mitt namn gÄr jag in. Ett grÄtt rum. Men en varm hand möter min i ett handslag. 

Jag tÀnker hela tiden: "dom kommer inte att hitta nÄgot, dom kommer inte att hitta nÄgot... och varför i helvete Àr jag ensam hÀr?!"

Mina undersökningar gÄr snabbt och lÀkaren som gör mitt ultraljud berÀttar att hon vet att jag har haft lymfom. Jag andas ut. Det var det mamma ville; att dom skulle vara medvetna. Veta om att jag Àr inte friskförklarad Ànnu. 

"Mamma kommer att bli nöjd" hinner jag tÀnka innan lÀkaren sÀger att hon inte ser nÄgonting som Àr onormalt. 


Hon förklarar att körtlarna Àr aningen förstorade men att det inte Àr nÄgon fara. Dom ser friska ut och sÄ förklarar hon hur en sjuk körtel ser ut. Jag tittar pÄ hennes skÀrm men Àr helt avdomnad. 

Jag blir inte ens glad. 

TvÄ mÄnader av inre stress skulle liksom komma ut. Jag plockar hispigt ihop mina saker, sÀger tack, rusar ut och pÄminner mig sjÀlv om igen om att jag borde skÀmmas som kommer till sjukhuset med en förstorad körtel! 

JÀvla mamma att pressa mig att gÄ och kolla mig. 

Jag ringde inget samtal nÀr jag kom ut. Jag andades den friska luften istÀllet. TÀnkte att allting fortfarande var exakt som vanligt, precis som jag hade trott. MÀnniskor pÄ vÀg till sina egna Àrenden, fÄglar pÄ bÀnken utanför, bilar i kö, ljud och ljus och liv i en salig blandning. 

Jag satte mig i Rio och började grÄta. Jag tÀnkte att det borde vara av lÀttnad men jag kÀnde det inte. 


Jag kÀnde mig bara tom. Och besviken pÄ mig sjÀlv för att jag hade varit sÄ orolig och rÀdd dÀr inne. Arg för att jag inte hade samma fighting-spirit som i rond 1. 

Jag satte pÄ musiken i bilen och jag kollade pÄ min mobil. Fortfarande inga sms, inga jagande samtal. "Bra, dom hÄller ihop och dom har lyssnat pÄ mig" tÀnkte jag medan jag skickade ivÀg ett sms till Alex: "dom hittade ingenting!" 

Och jag fick svar tillbaka direkt: "vilken jÀvla lÀttnad!". 

Jag Äkte och tankade, förbrukade tid i mitt liv som om att jag har mÀngder av den. Kissade pÄ stationen, kollade pÄ systers nummer i mobilen. Köpte en banan. Och ringde henne sedan. 


Hon svarade sÄ att jag kunde se hennes sammanbitna ansiktsuttryck framför mig. Tonen pÄ rösten avslöjade henne. 

Hon lÀt chockad nÀr jag sa att allt var bra. Som om hon faktiskt trodde att jag ljög. Och jag skÀmdes Äterigen över att jag hade haft det som en plan. Hon hade nog aldrig gÄttt pÄ det om jag hade kört den. 

Hon kÀnner mig. Och nÀr jag trÀffade henne efterÄt sa hon att jag hade varit tyst orovÀckande lÀnge i telefonen innan jag hade sagt att allt var bra. Det var ingenting jag sjÀlv minns. 

Jag hade sÀkert haft fullt upp med allt som snurrade inom mig. 

SÄ, nu sitter jag hÀr. Fortfarande frisk och glad över livet. Och allting bara fortsÀtter att rusa pÄ. Oavsett vad vi drabbas av. Jag vet att jag i min bok skrev: "tiden vÀntar inte pÄ nÄgon..." och jag kÀnner det Ànnu mer tydligt just idag. 

Ingenting vÀntar. Vi behöver bara Àlska dom vi Àlskar, vara nÀrvarande, ge varandra vÀrme och lyfta varandra. 


Och jag bara spekulerar. SÄ som jag alltid gör. 

Var rĂ€dd om dig ❀

Kram,

Nadja 




MiN TiD.

Solen skiner! Detta vĂ€der som bara inte kan bestĂ€mma sig. Det Ă€r som PMS, upp och ner. Glatt och grĂ„tt. SjĂ€lv Ă€r jag stabil.   Försöker bara förgĂ€ves att hitta rĂ€tt instĂ€llning hĂ€r pĂ„ bloggen. Bilderna verkar bli i fel format. Och jag fattar verkligen ingenting. Om du lĂ€ser frĂ„n mobilen sĂ„ Ă€r det lugnt. Men frĂ„n datorn blir allting bara fel. HjĂ€lp mig!! FörstĂ„r att det blir astrist att lĂ€sa nĂ€r bilderna Ă€r som flaggstĂ€nger. Förutom konstiga bilder och format som inte vill samarbeta sĂ„ har jag har en kropp som hĂ€nger med igen. Jag har pressat den ett tag. Testat av den. Kört mycket trĂ€ning och har kunnat gĂ„ framĂ„t. Det Ă€r dock alltid en lek med fram och bak. Som ung idrottare mĂ€rkte jag aldrig av det pĂ„ samma sĂ€tt. Det var sĂ„ mycket att bara "kötta pĂ„". Men med Ă„ldern (och mĂ„nga Ă„rs trĂ€ning) sĂ„ förstĂ„r jag att jag behöver vara mer lyhörd. I helgen förelĂ€ste jag som du vet. Och nĂ€r jag kom hem sĂ„ messade jag direkt till Agne. Jag ville hoppa lĂ€ngd! Denna gren som ligger mig sĂ„ varmt om hjĂ€rtat. Denna explosiva rörelse som krĂ€ver en hel del av kroppen men som ger sĂ„dana frihetskĂ€nslor att jag bara vill göra det varje dag. Det skulle sĂ„klart inte fungera. Men jag studsar runt mentalt inne i huvudet. LĂ€ngd och förelĂ€sning har gjort mig glad veckan som gick. Och meddelanden har gjort mig ledsen. Jag kĂ€nner att jag vill sĂ€ga en sak sĂ„ att jag kan fĂ„ lite förstĂ„else ocksĂ„. Jag försöker att svara kommentarer, mejl och sms sĂ„ gott jag kan. Men ibland hinner jag inte med. Speciellt inte nĂ€r det Ă€r djupa och lĂ„nga meddelanden. Jag har förstĂ„tt att en del blir arga och besvikna nĂ€r jag inte svarar. Men jag har inte alltid den tiden. Jag fĂ„r nya meddelanden varje dag och nĂ€r jag vĂ€l har svarat pĂ„ ett sĂ„ fĂ„r jag svar pĂ„ det ocksĂ„. Det Ă€r aldrig av ointresse eller kallt hjĂ€rta som jag inte svarar. Jag mĂ„ste bara göra annat ocksĂ„. Eftersom jag har valt att inte ha nĂ„gon annan som sitter med mina meddelanden och kommentarer, jag gillar nĂ€r det blir personligt, sĂ„ blir det tyvĂ€rr sĂ„hĂ€r ibland. Men jag kan inte ta att man skriver till mig att jag inte svarar för att jag inte bryr mig eller att det upplevs nonchalant. Jag Ă€r bara en person. Och jag försöker att skicka ut sĂ„ mycket kĂ€rlek och hejarop jag bara kan. Jag hoppas att du Ă€ndĂ„ kan kĂ€nna det ❀ VĂ€gen tillbaka bestĂ„r idag av styrketrĂ€ning. Jag behöver fĂ„ in mer power i benen! KĂ€nner det sĂ„ tydligt nĂ€r jag hoppar. Jag flyger lĂ€tt men saknar det rĂ€tta trycket. Och sĂ„ skriker en ny hög av tvĂ€tt pĂ„ mig. DET skulle jag kunna anstĂ€lla nĂ„gon till: fixa allt det dĂ€r vardagliga som oftast blir bortprioriterat. Jag kan inte gĂ„ runt som en skitgris. Min webbmaster Fabbe har svarat om bilderna sĂ„ snart ska det vara ordnat. Vi fĂ„r ha lite tĂ„lamod bara. Puss pĂ„ nosen och en önskan om en bra dag! Nadja 

DiN TiD.

MĂ„ndag igen och vi har lagt Ă€nnu en vecka bakom oss.     Tiden bara forsar ivĂ€g. KĂ€nner du det ocksĂ„?  Hur kan vi uppleva att tiden ibland stĂ„r still nĂ€r det andra gĂ„nger upplevs susa förbi oss?  Jag har lĂ€st mycket om tid. Och gillade det speciellt mycket nĂ€r jag var sjuk.  Men det har alltid varit svĂ„rt att hitta ett bestĂ€mt förhĂ„llningssĂ€tt till tid, tycker jag. Jag pendlar i min uppfattning om den.     NĂ€r jag hade cancer kĂ€nde jag helt plötsligt att jag inte hade sĂ„ vĂ€ldigt mycket tid. Att livet var för kort. Samtidigt som jag kĂ€nde att dagarna mellan cellgifterna segade sig fram. Jag ville att den skulle gĂ„ snabbare sĂ„ att jag snabbare kunde bli frisk och komma tillbaka till full trĂ€ning. En blandning alltsĂ„. Och allt, en uppfattning i mitt huvud.  För tiden ÄR ju bara. Den Ă€r egentligen varken för kort eller lĂ„ng.  Och tiden verkar fĂ„ en viss betydelse nĂ€r jag stĂ€ller den mot nĂ„got. NĂ€r jag tĂ€nker pĂ„ att jag ska Ă„ka ivĂ€g pĂ„ lĂ€ger om en vecka sĂ„ gĂ„r tiden lĂ„ngsamt. Men nĂ€r jag tĂ€nker pĂ„ att jag ska tĂ€vla i sommar sĂ„ kĂ€nns det som om att den gĂ„r för snabbt.  NĂ€r jag kom till insikt om att jag faktiskt kunde dö, sĂ„ tyckte jag att tiden hade för brĂ„ttom. NĂ€r jag jĂ€mförde min tid dĂ„, med en hel livstid, sĂ„ kĂ€ndes det för kort att leva bara till 30.  HĂ€nger du med i tankarna? Och hur tĂ€nker du om tid?     Att vara djup sĂ„hĂ€r pĂ„ en mĂ„ndagsmorgon kanske inte Ă€r din grej, men har du nĂ„gon tanke sĂ„ dela gĂ€rna med dig.  Vi ska vara lite lĂ€ttsamma nu istĂ€llet! För igĂ„r hade vi ett födelsedagsbarn i huset.     Gunnar fyllde Ă„r! Han fullkomligt hatar att fira, vad det Ă€n mĂ„ vara, och han kom lindrigt undan igĂ„r. TvĂ„ gĂ„nger fika, var det han behövde stĂ„ ut med. Annars inget stĂ„hej eller jippo.  SĂ„hĂ€r var lĂ€get typ hela dagen:    Och jag förstĂ„r honom. För pĂ„ lördagen hade hans dotter Nellie fest eftersom hon fyllde bara nĂ„gra dagar innan. Och det blev bĂ„de middag och fest inom loppet av tvĂ„ dagar...           PĂ„ Nellies fest fick jag ocksĂ„ Ă€ran att trĂ€ffa en av mina blogglĂ€sares söner... Johan Lundh!    Det Ă€r alltid lika kul nĂ€r jag trĂ€ffar nĂ„gon och de sĂ€ger "jag lĂ€ser din blogg" eller "min mamma följer dig".  Jag blir sĂ„ rörd och full av vĂ€rme. Tycker att det Ă€r ASKUL. SĂ„ Lena, hĂ€r fĂ„r du en KRAM ❀ TvĂ„ grejer till innan vi slutar:  HĂ€ngde ni med i premiĂ€ren av dokumentĂ€ren VĂ€gen tillbaka ? Min trĂ€ningskompis Lisa gjorde det snabbt och jag fick direkt en bild frĂ„n henne:    Även min hĂ„rt kĂ€mpande höjdhoppskompis Dronsfield skickade en bild som gjorde mig glad.     Det Ă€r sĂ„ fint med mĂ€nniskor som vĂ„gar ge uppmuntran och heja pĂ„ andra.  Även mina tidningar hemma i staun hakade pĂ„ och Magnus lĂ„nga jobb och mĂ„nga timmar fick synas pĂ„ bĂ„da förstasidorna.     Sydöstran och BLT lĂ€nkade till dokumentĂ€ren.     Och jag kĂ€nner all kĂ€rlek frĂ„n staden som jag vuxit upp i.     Har du inte sett den Ă€n och vill se den nu, sĂ„ klicka bara HÄR sĂ„ kommer du direkt till uppspelning. Det sista jag vill ta med handlar om min syster som Ă€r vĂ€rldens lyxost och Ă€r pĂ„ Hawaii med sin pojkvĂ€n.     Gabriela (Bella som ni kĂ€nner henne) tĂ€vlar alltid i olika tĂ€vlingar, speciellt nĂ€r det handlar om skor. Och nu vill vi Ă€ndĂ„ att hon vinner!  Hon har dessutom blivit lovad att fĂ„ en walk-in-closet frĂ„n pojkvĂ€nnen om hon vinner och det unnar man Ă€ndĂ„ varje levande kvinna.  GĂ„r man in pĂ„ den hĂ€r lĂ€nken och klickar i gillar sĂ„ har hon chans att vinna ett par skor.  Vad gör man inte för sin syster? 🙂     Nu sĂ€ger jag tack och hej, för min trĂ€ning vĂ€ntar pĂ„ mig. Först ett kulpass och senare lite löpning (som jag för övrigt körde Ă€ven i helgen och höll pĂ„ att stryka med).  Det var sĂ„Ă„Ă„Ă„Ă„Ă„Ă„ jobbigt. Men skönt efterĂ„t.     Puss pĂ„ nosen och ha den bĂ€sta mĂ„ndagen!             

FöRSta TaNKeN.

Nu sĂ„ - let's GO.    En ny dag ska levas. Men jag undrar om man nĂ„gonsin kĂ€nner sig redo för det pĂ„ morgonen? Gör du det?  Personligen kĂ€nner jag alltid att jag vill ligga kvar i sĂ€ngen, sova lite till, blunda mer, slippa alla mĂ„sten.     Jag tror inte heller att jag Ă€r den som vaknar med tanken ovan. Även om jag har försökt tvinga mig sjĂ€lv nĂ„gra gĂ„nger.  Vilken Ă€r din första tanke pĂ„ morgonen? Om du ska vara HELT Ă€rlig nu. Den dĂ€r spontana, direkta tanken nĂ€r morgonklockan ringer?     Eftersom dagarna Ă€r sĂ„ vĂ€ldigt planerade och jag vet exakt vad det Ă€r jag ska göra i trĂ€ningsvĂ€g, sĂ„ finns det egentligen inte sĂ„ mycket annat som kan trilla in i mitt liv.  Och jag Ă€r nyfiken pĂ„ om det Ă€r skillnad för dig som kanske vaknar med en superpositiv kĂ€nsla varje dag och direkt.  För mig kommer den positiva kĂ€nslan och tanken mer till kaffet. Typ.     LĂ„ng inledning och en hyllning till det svarta guldet.  IgĂ„r hade jag en sĂ„n dĂ€r "nĂ€ra-döden-upplevelse" igen. Men aningen mildare Ă€n förra veckan. Jag körde samma lopp som dem ni fick lĂ€sa om nĂ€r jag diktade ihop rader om mina trĂ€ningskompisar, lĂ„g kvar pĂ„ den frusna marken och undrade hur jag skulle orka.  Minns du?  IgĂ„r var jag LITE starkare!     Jag sprang lite snabbare, fick sĂ„klart syra OCH kramp, men hade en helt annan attityd och kĂ€nde mig okej stark.  TrĂ€ningen gĂ„r Ă€ndĂ„ framĂ„t! Och jag och Linde kramades efterĂ„t. Nöjda och belĂ„tna.     PĂ„ kvĂ€llen fick jag sms frĂ„n Hampus som skrev att lĂ€nken till podden sĂ„klart inte fungerar.  Han vet att teknik inte tilltalar mig sĂ„ han försökte sĂ„klart lĂ€tta upp stĂ€mningen.     Och imorse nĂ€r jag vaknade hade jag meddelande frĂ„n Cica att hon inte kan klicka pĂ„ den.  SÅ VI TESTAR IGEN! HĂ€r Ă€r den. Tror jag.    Nu vill jag visa bilder frĂ„n mitt första julbord i Stockholm!  Jag Ă€r en sucker för julbord och fullkomligt Ă€lskar det.  Och pĂ„ LĂ„ngĂ€ngens GĂ„rd pĂ„ Lidingö hittar du myset du vill ha.    Öppen spis, tĂ€nda ljus, lĂ„gt i tak och mĂ€ngder med alldeles för god mat.           Har du varit pĂ„ ditt första julbord Ă€n? Eller sparar du dig till julen?           Jag vet i alla fall att Linde ska pĂ„ sitt första idag. SĂ„ jag önskar dig lycka till 😉  Man bör alltid sĂ€ga "lycka till" nĂ€r folk ska pĂ„ julbord. För man vet aldrig hur dem slutar.     Nu Ă€r jag igĂ„ng och frukost blir nĂ€sta punkt. Jag Ă€r hungrig mest hela tiden.  Jag vet, ett sundhetstecken.  Puss & kram och glad torsdag! Nadja           (Vackra ord frĂ„n "poetensord" pĂ„ Instagam)    

LiTaR PĂ„ PaPPa.

VĂ€xjömorgonen gryr.  Jag sitter i en grĂ„melerad soffa, med en kopp kaffe framför mig och tĂ€nda ljus. Kroppen skriker att jag ska gĂ„ och lĂ€gga mig igen.     SjĂ€lvklart undrar den vad jag hĂ„ller pĂ„ med.  Det vĂ€rker under fötterna, nacken Ă€r stel, baksidorna vill krampa och jag ojjar mig som en gammal tant varje gĂ„ng jag ska resa mig.  Viloveckan gick alldeles för snabbt och jag Ă€r nu tillbaka i full trĂ€ning med tre hĂ„rda veckor framför mig.  Det hĂ€r Ă€r första gĂ„ngen i min idrottskarriĂ€r som jag pĂ„ riktigt har uppskattat en hel vecka med lugna moment.     Tidigare har jag alltid tjatat: "mer, mer, vi hinner inte vila! Vi mĂ„ste trĂ€na!" Jag kommer aldrig igen att sĂ€ga sĂ„dĂ€r. Jag trĂ€nar nog och tillrĂ€ckligt för första gĂ„ngen i mitt liv. Och jag har fĂ„tt uppleva en ny tanke: "jag vet inte om jag pallar..."    Jag har börjat sova pĂ„ dagarna igen. En timme direkt efter lunch. NĂ€r jag vaknar har jag ingen aning om vart jag Ă€r eller vilket Ă„r det Ă€r.  Jag stupar i sĂ€ng och jag Ă€ter sedan mellanmĂ„l. Jag Ă€r inne i "det".  IgĂ„r sprang vi lopp ute i rusket. Bra för psyket. Bra för andningen. Och till sommaren hoppas jag att Ă€ven smĂ€rtan kommer att ha varit bra. För igĂ„r gillade jag den inte.     Men Lisa och jag peppade varandra med att "vi kommer att vara SÅ starka i sommar!"  En pepp som gick som ett sus genom mitt huvud. Jag vet inte hur trovĂ€rdigt det lĂ€t nĂ€r jag svarade "ja, som fasen" och jag minns knappt Lisas röst eller hennes övertygelse.     Jag vet att Agne skrek pĂ„ oss. PĂ„ upploppen av alla lopp kunde jag höra honom: "Bra jobbat! HĂ€rlig löpning! SĂ„ ska det se ut!" Jag orkade varken reagera eller tacka för stödet. Jag ville bara hem och sova.     Idag har jag tvĂ„ pass framför mig; spjut och sprint. Och mellan det en intervju. Jag kommer att fixa det. Men jag lĂ€ngtar redan till söndag dĂ„ jag ska fĂ„ vila.  Jag har kommit in i livet hĂ€r nere bra. Men jag kĂ€nner mig ofta ensam. Det Ă€r mĂ„nga timmar i tysthet. Och eftersom jag inte har nĂ„got nĂ€t Ă€n sĂ„ kan jag inte komma in och hĂ€lsa pĂ„ er hĂ€r.  Men jag vĂ€njer mig. Och pappa har lovat mig att allt blir bra. SĂ„ jag flyter med tiden och jag litar pĂ„ hans ord.     Det Ă€r skönt att fĂ„ skriva till er igen.  Det var mĂ„nga dagar sedan nu.  PĂ„ fredag Ă„ker jag upp till Stockholm. Jag ska pĂ„ middag med min gamla klubb IFK Lidingö och fĂ„ sĂ€ga hejdĂ„ och kramas för de nio Ă„r jag varit med i klubben. Det blir mysigt ❀ Nu, en riktig frukost och sedan pĂ„ med trĂ€ningsklĂ€der.  Stor varm kram, Nadja         

HÀr Àr de sanna hjÀltarna.

Kan nĂ„gon komma och ta tempen pĂ„ mig? 

IgĂ„r slog jag alla rekord: 

20.50 lĂ„g jag nerbĂ€ddad i sĂ€ngen. 

Trött efter en dag med trĂ€ning och besök hos syster Gisela, hennes kille och barnen. 

ï»żï»ż

Ju mer jag trĂ€ffar min systers familj, desto mer imponerad blir jag av alla mammor och pappor dĂ€r ute. 

HUR ORKAR NI? 

ï»ż


Det Ă€r inte det att barn inte Ă€r SUPERMYSIGT, men nĂ€r fĂ„r ni tid över för er sjĂ€lva? 

NĂ€r fĂ„r ni vila? Ta en kaffe i tystnad? Kolla pĂ„ tv ostört? Skicka ett sms utan att nĂ„gon krĂ€ver er uppmĂ€rksamhet vid sidan om? NĂ€r hinner ni tvĂ€tta? Diska? 

NĂ€r hinner ni ringa era vĂ€nner? NĂ€r har ni krafter över att trĂ€ffa dem? 

ï»ż

NĂ€r jag trĂ€ffar Gisela och Calle sĂ„ Ă€r det full rulle frĂ„n morgon till kvĂ€ll. 

Gisela lagar mat med en unge hĂ€ngande i ena armen och om Calle ska duscha sĂ„ Ă€r dörren öppen eftersom minstingen vill in till pappa. 

Barnen vill leka, kolla barnprogram, Ă€ta och jaga katten samtidigt och mamma och pappa ska ha ögon Ă„t alla hĂ„ll. 

ï»żï»ż

Det ska pillas pĂ„ ALLT, skĂ„p ska rivas ut och pastapaket ska tömmas pĂ„ golvet. Alla glas som stĂ„r pĂ„ nĂ„got bord Ă€r i riskzonen att tömmas pĂ„ mattan. 

Stolar ska bestigas och kan man hoppa medan man stĂ„r pĂ„ dem sĂ„ Ă€r det jackpot. 

NĂ€r det Ă€r middag ska barnen Ă€ta först, lyckas du sjĂ€lv fĂ„ in en gaffel i munnen sĂ„ har du Ă€tit nog för dagen. 

ï»ż

ï»żEna sekunden gurglar skratten och i nĂ€sta ï»żï»żskĂ€r grĂ„ten i öronen. NĂ„gon Ă€r missnöjd med nĂ„got och det Ă€r svĂ„rt att identifiera exakt VAD. 

Du har en tröja pĂ„ dig som fĂ„r vara ren under tvĂ„ utandningar. Nycklar försvinner, och du skickar sms till halva telefonboken dĂ€r det stĂ„r "gjslexbalrgj hakenmet" eftersom en ettĂ„ring inte har lĂ€rt sig stava Ă€nnu. 

Jag Ă€r djupt imponerad och tackar mig sjĂ€lv för att jag valt friidrotten i fyra Ă„r till. 

ï»żï»ż

Förra gĂ„ngen jag var nere i Karlskrona köpte jag öronproppar till Gisela. Jag tĂ€nkte att det kunde vara skönt att fĂ„ höra tystnade nĂ„gon gĂ„ng igen. Men hon anvĂ€nder de sĂ€llan. Hon tycks ha vant sig. 

Ni mammor och pappor Ă€r de sanna hjĂ€ltarna! Att sĂ€tta precis allt och sig sjĂ€lv Ă„t sidan Ă€r inget jag kan relatera till. Hur gör ni?! 

ï»ż

ï»żAtt vara förĂ€lder Ă€r ett heltidsarbete utan dess like. Det spelar ingen roll om du Ă€r sjuk, har en dĂ„lig dag eller "inte orkar". Du behöver finnas dĂ€r Ă€ndĂ„. 

Hur gör ni nĂ€r ni vill ha semester? Vem beviljar den? 

Men kanske det Ă€r likt en dröm Ă€ndĂ„? 

Du Ă€lskar det, du orkar för att kĂ€rleken Ă€r sĂ„ stor, du Ă€r positiv ibland, negativ ibland ï»żoch ofta tĂ€nker du att det Ă€r vĂ€rt allt. 

ï»żï»ż

Det hĂ€r var dagens hyllning till alla förĂ€ldrar. Heder och respekt Ă„t er. 

SjĂ€lv ska jag passa pĂ„ att duscha lĂ€ngre Ă€n nödvĂ€ndigt. Bara för att jag helt plötsligt insĂ„g vĂ€rdet i det. 

Sen ska jag trĂ€na igen. Inte alls lika utmattande som att uppfostra barn. 

Jag vĂ„gar inte ens klaga över trĂ€ningsvĂ€rken i min kropp. 

Puss och kram och solig dag till er. 

PS. VĂ„rbilderna fĂ„r vĂ€nta. Jag hade faktiskt barn igĂ„r 😉 

ï»żï»ż

ï»żï»ż

ï»żï»ż

ï»żï»ż



En evighet som inte finns.

Vet ni vilken den vanligaste frÄgan jag fÄr nu för tiden Àr? 20140624-101335-36815414.jpg - Nadja, har ditt liv förÀndrats sedan du fick cancer? Ser du annorlunda pÄ livet nu? Och jag kÀnner mig alltid lika otillrÀcklig. TÀnker att det förvÀntas ett klokt svar. Ett svar som kÀnns rakt in i hjÀrtat pÄ den jag pratar med. Ett svar som kan förÀndra nÄgot för nÄgon.

20140624-101845-37125512.jpg Jag har inga sÄdan svar. Jag bidrar inte med nÄgonting. Jag tycker sjÀlv att jag Àr i stort sett samma Nadja nu som dÄ, Àven om jag samtidigt och delvis mÀrker att jag har förÀndrats otroligt mycket. Men det Àr sÄ mÄnga delar pÄ olika plan och jag kan inte förmÄ mig att sÀtta ord pÄ det Ànnu. TunghÀfta. Orkar inte grÀva. Hittar inte just nu energin till att vara djup.

20140624-102014-37214472.jpg Men sÄ kommer jag pÄ en sak. En sak som jag mÀrker att jag tÀnker pÄ dagligen. En sak jag tÀnkte pÄ nÀr jag borstade tÀnderna igÄr kvÀll, nÄgot jag tÀnkte pÄ nÀr jag Ät min lunch och i samma sekund som jag tÀnkte sÀga nej till ett förslag.

20140624-102152-37312104.jpg Det Àr den enklaste av tankar och sÀkert den mest slitna meningen i vÀrldshistorien, men det Àr den som pÄ riktigt har slagit rot i mig. Lyssna nu. Tiden vÀntar inte pÄ nÄgon.

20140624-102611-37571396.jpg Den vÀntar inte pÄ dig. Inte pÄ mig. Inte pÄ att ditt mod ska bli tillrÀckligt stort eller pÄ att du ska fÄ lust. Den vÀntar inte pÄ din resa nÀsta sommar eller pÄ att du ska byta jobb. Den vÀntar inte pÄ att du ska vakna till en ny morgon.

20140624-103015-37815707.jpg Vi har SÅ LITE tid. Och den gĂ„r nĂ€r den vill. Den lĂ€mnar oss varje dag. Tiden tickar pĂ„ medan du vĂ€nder och vrider pĂ„ argument till varför du inte skulle vĂ„ga. Tiden rinner dig ur hĂ€nderna för varje sekund du tvekar. Inte orkar. Inte "har tid". De flesta av oss fĂ„r besök igen. Dag efter dag. Ny tid. - Hej, hej. AnvĂ€nd mig!

20140624-103125-37885949.jpg Men det finns de som inte fÄr fler minuter, timmar. En dag, Àr dagen din sista. TÀnk pÄ det. Det kan vara idag. Det kunde varit igÄr. Tiden Àr rÀknad för oss alla. Alla friska, alla sjuka, alla rika, alla hungriga, alla kÀra.

20140624-103304-37984443.jpg NÄgon skrev en mening en gÄng som har satt sig i mitt minne. Det var sÄ bra att jag bara ser orden framför mig. Vem som skrev den eller vart jag lÀste den minns jag inte. SÄhÀr: "Vi kalkylerar med en evighet som inte finns" Vi planerar med tid som vi inte ens vet om vi har.

20140624-103339-38019282.jpg Det dĂ€r Ă€r en kĂ€ftsmĂ€ll varje gĂ„ng. Smash smash. VarsĂ„god, Nadja. Å, som jag kan njuta av kĂ€ftsmĂ€llar. Jag kĂ€nner mig alltid mer levande efter en kĂ€ftsmĂ€ll.

20140624-103433-38073060.jpg Vilka Àr era största kÀftsmÀllar? NÀr vaknar ni upp pÄ riktigt? NÀr kÀnner ni att ni lever mer Àn nÄgonsin tidigare? NÀr jag tÀnker pÄ tiden, som jag förut alltid tog för given, sÄ piggnar jag till. Vill Àlska mer innerligt, kÀnna djupare, vara nÀrmre, skratta mer.

20140624-103953-38393622.jpg Förut har jag tÀnkt samma tanke, men aldrig kÀnt sÄ Àkta. Cancern fick mig att kÀnna tanken pÄ helt annat sÀtt. DET, Àr vad som har förÀndrats.

20140624-104437-38677146.jpg

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.