Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TL Bygg
Rbergs Bil Rjk Superwear Harrys Karlskrona

På LiV & DöD.

Söndag efter midsommar... 

 class=

Jag är mer urlakad än utvilad. Midsommarnatten blev lång. 

Vi spelade kort alldeles för sent. Mest för att jag blev förbannad över mitt underläge och inte kunde ge mig förrän jag kunde få gå och lägga mig med en vinst...
class=

På riktigt hade jag sådana SKITKORT i ungefär fyra timmar att jag var beredd att kasta ett glas i väggen. Jag menar, någon gång under fyra timmars spel borde man kunna få en dräglig hand.

Men icke då. Här skulle det vara mellankort i en Bismarck där min pappa läxade upp mig efter varje omgång. 

 class=

Jag fick kritik för att jag inte svarade upp på den färg han hade "visat" mig, för att jag inte kom tillbaka i den färg jag skulle sett men inte hade uppfattat, för att jag sakade för höga kort när jag borde ha krupit och ja... du förstår ju. 

Det där kan göra vem som helst förbannad. 

Och pappa rev sitt hår. 

 class=

Förutom fight i kortspel så var midsommar och dagen efter härliga. 

Vi åt massor av mat och lekte lekar som sig bör. 

 class=

Mamma och Allan var lekledare och jag har kritik att framför *höjer en hand*.

För det första så hade dom strama regler, vilket i och för sig jag tycker är bra. Men bara om man FÖLJER dom. 

 class=

Nu ändrades alla regler efter behov och det vet vi ju alla vad det gör med en tävlingsmänniska... ingen bra utgång på det där. 

Dessutom: så höll mamma på det gula laget vilket hon inte ens försökte dölja. Fräckis! 

 class=

Som tur var så var det blå laget utomordentligt överlägsna vilket lättade mitt inre tryck något. Men jag vet nu att vi ska ha opartiska domare till nästa år. Ja, det kommer att bli en stående "Skärvaboda-Kamp" det här. 

 class=

Vill du vara med så kan du med fördel anmäla dig här hos mig 😉 

Jag kommer att vara rättvis med lagindelningen och du kommer att få rätt uppladdning och tak över huvudet. 

 class=
Kransar kommer jag att anlita "mamman" till att göra och massage kommer Alex att få bistå med (var beredd på att muskelbristningar kan förekomma). 

Vad säger du? Blir du sugen eller vettskrämd? 😀

 class=
Hur firade du din och er midsommar? Var det lugnt och stilla eller blev det ett sånt där hejdundrande partaj? 

Jag borde ju minnas från förra året men guldfisken här gör faktiskt inte det 😂

 class=
Om jag hinner imorgon så ska du få en uppdatering på träningsfronten. Det har gått såååå bra, fram till den dag jag skulle trycka på lite extra i längd ut över plankan... 

Nu är min handbroms i och alternativ träning står på schemat. Det är inte lika roligt att prata om så jag spar det tills vi hörs igen ❤️

 class=
Puss och kram och GLAD MIDSOMMARHELG till dig.

Nadja 

 class=

 class=

 class=

Det är igång.

Gaaaaah!  Jag sitter som naglad här: Redan innan det började fick skärmen åka upp. Ingenting ska missas. För idag kör Bianca Salming sin första riktigt stora mångkamp och du vet ju att min gästbloggare Jonas Hedman skrev om henne senast.  Vi hoppades på att hon skulle få vara med och det fick hon. Hon har inlett bra på första grenen 60 meter häck (8.87) och snart väntar höjdhopp. Hennes bästa gren.  Så sjukt spännande!  Och samtidigt hoppar Torneus längdkval. Han har redan direktkvalat med sitt längsta hopp för säsongen: 7.96.  Och vid 12.45 kommer allas vår Sanna Kallur att inta den röda läckra banan...  En annan person jag tycker att du kan hålla ett extra öga på är min klubbkompis Fanny Roos. Hon stöter kula 10.50 och gör det riktigt bra. Där har du en kvinna med krut i kroppen!  Själv laddar jag med frukost för att senare springa intervaller.  Jag blir så OTROLIGT pepp när jag får kolla på ett mästerskap innan jag själv ska träna.  Jag kom hem sent i förgår och har mått lite dåligt sen min magsjuka dag i Spanien. Jag åt en dålig jäkla schnitzel och blev liggandes med kramper, svettningar och huvudvärk en hel dag.  Så igår skulle jag egentligen ha kört både höjd och styrka men fick lägga om och åkte till Bosön för att köra igenom kroppen lätt med jogg, lätta hopp rakt fram istället för upp och spjutlöpningar.  Det var en härlig känsla att vara tillbaka på Bosön. Det är skön stämning där varje gång. Och en massa personer som jag känner.  Bland annat fick jag träffa den här sötnosen: Annica. Hon är en riktig solstråle och kämpe och varje gång jag träffar henne så får jag världens största och varmaste kram. Vig är hon också, gammal gymnast som hon är. Nu börjar snart höjdhoppet för kvinnliga femkampen och jag bara måste hänga med i det! Så jag lämnar dig och säger puss och kram så länge ❤ PS. Bara 900 klick kvar tills vi når en miljon visningar på instagram... grrrr 

MåNGKaMPs-SM!

En kram med baskelusker kommer här.  Natten har varit vidrig, som sig bör. Hela sängen var en våt pöl när jag vaknade upp 06.00. Min envishet har hindrat mig från att ta Alvedon men vid 8-tiden stod jag inte ut längre. Jag messade Agne och frågade om han kunde komma förbi och rädda livet på mig. Och det gjorde han. JÄKLAR vilken effekt det hade. En halvtimme senare bara rann det från hela kroppen! Och timmen efter hade marken slutat att gunga.  Obetalbart.  Nog om sjukdom och krämpor. Det är ju bara för tråkigt. Jag är en mästare på att gnälla när jag lägger den sidan till.  Nu ska det handla om Jonas Hedman och hans text till oss.  Idag handlar det om mångkamp eftersom det är SM i helgen. Jag ville så gärna vara med där men Agne har en annan plan. Jag är bra grundtränad nu men behöver bli betydligt starkare för att kunna ta mig till nästa nivå.  Ett bra argument som jag köper och lyssnar till.  Men det finns andra som är intressanta att följa till helgen. Läs, så får du veta mer om den gren jag är så förälskad i ❤ Vilka har chans att kvala in till inne-EM när mångkamps-SM avgörs till helgen?  I helgen är det dags för mångkamps-SM i Uddevalla. Mångkamp är sin alldeles egen grengrupp inom friidrotten och den har också sitt eget SM – både utomhus och inomhus. Då samlas friidrottare i alla åldrar och gör upp om medaljerna, från ungdomar till seniorer, och totalt handlar det om hela tolv åldersklasser.  I somras arrangerades mångkamps-SM i Falun och kommande helg är det dags för inomhus-SM i Rimnershallen i Uddevalla. Herrarnas sjukamp går lördag-söndag medan kvinnliga femkampen avgörs under södagen. Där gör regerande mästarinnan Bianca Salming, 18, en spännande start och ska försöka förbättra det personliga rekord på 4338 poäng som hon satte i Tallinn förra helgen. Det var personligt rekord med nästan trehundra poäng och placerar henne sexa genom tiderna i Sverige på listan som toppas av Carolina Klüft (4948 poäng 2005). Biancas serie innehöll flera personliga rekord, bland annat i höjd. – Det var helgens höjdpunkt! Personligt rekord inomhus med sex centimeter, säger Bianca som satte personbästa i tre av de fem grenarna. Bildtext: Bianca Salming, i mitten, är favorit till SM-titeln i femkamp på söndag. Bilden är från mångkamps-SM i Falun i somras där övriga medaljörer var Lovisa Linde, Täby (silver), t v, och Malin Skogström, Hässelby (brons). Foto: Jonas Hedman Kan Bianca Salming sätta personbästa? Biancas mål är att kvala in till inne-EM i Belgrad första helgen i mars och för att göra det måste hon vara bland de åtta bästa i årsstatistiken. Just nu är hon fyra men det finns de som ännu inte tävlat så definitivt svar på om hon blir uttagen kommer att dröja flera veckor till. Fredrik och Petter gör upp om guldet I herrklassen lär det komma att handla om två hässelbyare – Fredrik Samuelsson, 20, och Petter Olson, 25. Fredrik var tia i EM-tiokampen i Amsterdam i somras och inledde året på ett lysande sätt med 5920 p i en sjukamp i Sätra i början på januari. Det förde upp honom till tredje plats på den svenska genom-tiderna-listan och kan mycket väl räcka för att kvalificera sig till inne-EM. Petter representerade Sverige i inne-EM 2015 och inne-VM i USA för ett år sedan och har chansen att kvala in även i år. Det kan bli en spännande kamp om segern i Rimnershallen! Bildtext: Hässelbys Fredrik Samuelsson var i somras EM-tia i tiokamp och är titelförsvarare när inne-SM i sjukamp avgörs till helgen. Foto: Jonas Hedman Ännu mer spännande är det ofta i junior- och ungdomsklasserna eftersom friidrottare i den åldern utvecklas så snabbt. Bland de anmälda finns flera som varit med i internationella junior- och ungdomsmästerskap. Totalt är över hundra friidrottare anmälda till mångkamps-SM i Uddevalla. Mattias Sunneborn anmäld till veteran-SM Friidrott är en sport för alla åldrar inklusive veteraner och de har också sitt mångkamps-SM till helgen. Detta i Nyköping där de på söndag den 12 februari gör upp om medaljerna i femkamp i åtminstone 14 klasser.  Åtminstone? Ja, hur många klasser det blir beror på hur många riktigt gamla veteraner som kommer till start. Ibland blir det deltagare i såväl 85- som 90-årsklasserna! Bland de anmälda finns Mattias Sunneborn som i höstas blev veteranvärldsmästare i tiokamp i M45-klassen och då bara var 179 poäng från världsrekordet. Men på söndag handlar det alltså om bara hälften så många grenar. /Jonas Hedman   Läs intervjun med Bianca Salming på friidrottaren.com: Intervju med Bianca här Ps Nadja gjorde mångkampscomeback i höstas men kommer tyvärr inte att vara med i Uddevalla i helgen vilket hon berättar om i denna text. Mångkamp inomhus: Män sjukamp: 60 m, längd, kula, höjd samt dag två 60 m häck, stav och 1000 m. Kvinnor femkamp: 60 m häck, höjd, kula, längd och 800 m. För den som vill veta ännu mer så finns en bra text här: Kvaljakt... Roligt att få en inblick i min värld va?  Jag fortsätter mitt kurerande. Om några dagar åker jag ju till solen och mitt efterlängtade träningsläger och jag bara MÅSTE bli frisk! ❤ Ta hand om dig och håll dig borta från hostande monster.

DiNa FoTSPåR. 

Jag vaggade fram och tillbaka i lägenheten, med tårar rinnande längs med kinderna. Tårar för allt som gått förlorat och tårar av tacksamhet för allt som vunnits.   Känslor av styrka och samtidigt svaghet rusade runt i hela kroppen. Bra tankar blandades med dom dåliga. Lust och ovilja på samma gång.  Rädsla och en känsla av jävlaranammar avlöste varandra. Jag var i ett mentalt kaos dagen innan min sjukampsstart.  Jag tänkte å ena sidan att jag skulle vara stolt, å andra sidan att jag aldrig mer hade rätten att visa mig på en arena. Jag tänkte att jag tänker för mycket och i nästa vända tänkte jag att "jag lär mig av det här, bara tänk".  Jag hittade ingen balans. Jag hittade inget lugn. Jag hittade inget bra förhållningssätt till det jag nu skulle göra. Allt jag hört genom åren flög förbi i huvudet på mig.  Mammas ord om uthållighet, och att jag vinner på att vara konsekvent och målinriktad. Pappas ord om att "allt blir bra - du kan". Miro Zalars råd om att ju mer jag lär känna mig själv - desto bättre kan jag bli i min idrott. Leffes påminnelse om att du aldrig kommer att känna dig helt redo.  Agnes trygghet i orden om att "det kommer, bara vi är smarta". Hans fråga - "för vem gör du det här?" som alltid tar mig tillbaka till min unga barndoms dröm. Din uppmuntran och ditt tålamod med mig. Den här berg och dalbanan.  Jag har många gånger funderat över hur länge människor orkar vara med. Hur länge orka andra människor peppa och behålla sin tro? Men jag känner mig trygg med dig som mitt pansar. Jag har märkt att du är uthållig, precis som jag.  Och när Agne ställer sin fråga om vem jag gör det här för, så svarar jag alltid: "för mig själv". För så har det alltid varit.  Men det är egentligen inte fullt ut sant. För jag har märkt att jag gör det för så många fler. Jag gör det i grunden för det som fortfarande brinner inom mig. Men jag gör det lika mycket för dig som har det tufft och behöver se att det går.  Jag gör det för den som ligger sjuk just nu och som kanske, kanske kan få styrka i den här resan. Jag gör det för dig som vill känna det där som jag ville känna när jag hade det som tyngst - hoppfullhet och möjlighet.  När jag hittar den där ärligheten i mig själv, då har jag lättare för att känna stolthet över det jag gör. För om vi bara kollar på resultaten i helgen så kan jag inte ens i min vildaste fantasti förstå att människor skulle vara intresserad av det.  Men jag har också förstått att resultat betyder mindre jämfört med den resa vi gör. Både du och jag. Du kanske tror att folk runt omkring bara kollar på vad du presterar. Men jag har fått tänka om.  Jag har märkt att människor också ser kampen och allt som ligger bakom. Det finns människor som ser hur du sliter.  När du har klämt ut din första unge så vet miljontals andra mammor där ute hur du har känt. Vilken smärta du har upplevt. Och dom hejar på dig. När du har tagit din examen så vet tusentals andra studenter vilken krigare du är. Hur mycket tentaångest du har haft. Hur du har fått leva på nudlar och suttit uppe sena nätter för att lära dig allt du ska kunna. När du tar ditt körkort så kan hundratusentals andra bilister förstå din lycka och stolthet. Dom kan känna anspänningen inför uppkörningen och den torra munnen under uppskrivningen.  Vi kan relatera till varandras resor och upplevelser och vi kan stärka varandra. Precis som du stärker mig i allt det här. Det kanske är det som är nyckeln - du kan känna hur jag kämpar.  För du har också gått igenom besvikelser, du har också varit tvungen att bita ihop och komma igen. Du har också trott att det skulle gå vägen men det visade sig gå åt helvete.  Du har också fått kämpa med tankar som är läskiga och obekväma. Du har också känt lyckan i peppen från andra människor. Medmänniskorna.  Du har också känt när vinden har vänt, dom små framstegen. Du vet hur det känns när allting lossnar. Du vet hur det känns att få ytterligare ett bakslag. Du vet hur lätt det är att känna sig missmodig. Men du vet alldeles säkert också att det går att hitta inspiration till att fortsätta. Du gör det varje dag. Med allt stort och smått som du tampas med.  Så när jag tittar tillbaka på min helg, så tänkte jag först att det inte blev som jag ville.  Men när jag har suttit ner och skrivit så har jag förstått att det blev bättre! Jag ville klara av alla sju grenar, jag klarade fem. En besvikelse? Ja, om vi bara kollar på målet att klara alla sju.  Men inte om vi vet bakgrunden.  Jag har alltid stångat mitt brunhåriga huvud blodigt genom alla utmaningar jag stött på. Jag har tänkt att det är så man gör när man vill något riktigt mycket. Det är så jag visar mig själv att jag verkligen vill.  Men är det där verkligen sant?  När jag hade pratat med Agne om det här så gick det upp ett ljus för mig. "Vi ska göra det här, men inte till vilket pris som helst" var hans ord som fick mig att haja till.  "Inte till vilket pris som helst..." För mig har det alltid varit "till vilket pris som helst!" Men i helgen insåg jag vad mitt pris riskerade att bli - ytterligare en skada. Var jag beredd att betala det?  Absolut inte. Den tiden har jag inte. Skulle jag få en stor skada nu så skulle det betyda slutet på allt det här.  Så när jag vaknade upp med smärta i både rygg och hälsena dag två, så ringde alla dom där varningsklockorna som jag i alla år så dumdristigt har ignorerat. I tron på att jag har varit tuff och stark när jag har bitit ihop.  Jag körde längdhoppet också igår, klarade av alla tre hopp och fick med mig en hel femkamp. Men där satte både jag och Agne stopp.  Agne är bra på att ta beslut. Och han tar dom snabbt. Så fort jag hade förklarat hur ont jag verkligen hade så var det liksom inget snack om saken. Jag värmde upp till spjutet också men fick inte luft när jag försökte att kasta. Låsningen i ryggen gjorde mig orörlig.  Och jag kände mig som en förlorare. Instinktivt ville jag säga till Agne att jag ångrade mig, att jag inte hade ont längre.  Men han hade redan genomskådat mig.  Och jag avslutade mitt SM. Men som Agne sa när vi pratade: "oavsett vad så vinner vi. Kan du köra så vinner vi sju grenar. Kan du inte så vinner vi att du bryter mönster. Du tar ett klokt beslut." Just kloka beslut är något nytt för mig. Och därför känner jag mig som en vinnare idag.  Jag har ont precis överallt och fingrar och fötter krampar hela tiden. Men jag ska få två veckors vila och jag är redan sugen på höstens hårda träning. Just nu vet jag att jag kommer att klara av att tävla i femkamp inomhus i vinter. Bara det är en galen tanke!  Om jag vänder huvudet och kollar bakåt, så ser jag en krokig väg. Jag ser fotsteg, storlek 40, som skapat spår som ser ut som om någon rumlat hem från krogen. Höger, vänster, höger igen och så ännu mer höger. Och jag kan inte låta bli att fnittra lite.  Jag har inte varit full, jag har bara försökt att ta mig mot mitt mål. Det är vad dom där fotspåren betyder. Så söta.  Jag hoppas att du också är glad över alla fotspår du lämnar bakom dig. Ett i taget.  "Det du älskar är alltid värt en omgång till". Nu tassar vi vidare ❤️

MeD HaNDeN På HjäRTaT.

Morning i stugan. Har dagen börjat bra?  Hos mig är den fin och den första koppen kaffe gör mig alltid lite småmysig.  Jag har dock träningsvärk och kan inte riktigt bestämma mig för om det är positivt eller negativt. Du ska snart få veta varför.  I förrgår lovade jag dig att springa andan ur Agne på kvällens 300-ing. Jag vet inte om han tappade luften, men jag satte i alla fall återigen ett rejält "Nadja-Agne-pers" och var sjukt nöjd trots att jag fegade en aning in i kurvan.  Min löpning blir bara bättre och bättre och med några månader av höstträning så är jag snart tillbaka där allt för två år sedan höll på att få sitt slut.  Jag ligger som du vet en bra bit efter i dom tekniska grenarna men nu känner jag äntligen att jag har häng på löpningen igen.  Jag är inte på samma tider som jag gjorde som bäst, men HERREGUD så långt jag har kommit!  Och det gör mig så fantastiskt motiverad.  Därför har jag och Agne nu bestämt att det blir mångkamps-SM till helgen!  Vi har ingen aning om vart det bär, men vi vet att vi är nyfikna på att se om jag kan genomföra en hel mångkamp i dagsläget.  Jag vet förutsättningarna, jag vet att jag inte kan förvänta mig någonting och att vi ska ta en gren i taget.  Jag har koll på ett ungefär vart jag ligger resultatmässigt och tar jag mig över 5000 poäng så får vi se det som godkänt. Då ska du veta att det är 900 poäng sämre än mitt personliga rekord och det smärtar oerhört att behöva förlika mig med att det är såhär just nu. Men man ska aldrig säga aldrig, varje tävling är ny och jag vet att allt har sin tid.  Med förnuftet så FÖRSTÅR jag. Men mitt tävlingshjärta blöder.  Du kanske tänker att det är onödigt att köra en mångkamp om jag nu känner såhär. Men jag vet att det inte är helt rätt heller.  Jag ser några fördelar med att tävla till helgen. Jag vet att det kommer att göra min kropp ännu starkare inför nästa säsong och den kommer att förstå vad det är den faktiskt ska göra: sju grenar på två dagar.  Jag kommer också att få träna på tre försök i både kula, längd och spjut. Vilket skiljer sig från en vanlig tävling där du har sex försök eller kast.  Jag kommer att återigen få uppleva hur kroppen mår efter en förstadag, hur det känns att vakna upp dag två för att hoppa längd med fyra grenar i benen dagen innan.  Det var tre år sedan sist!  Agne sa det så fint på sista passet denna veckan:  "Vi kan alltid önska att vi hade mer tid, men det har vi inte nu. Så det kan vi inte påverka."  Jag förstod att han måste ha tänkt ungefär som att "vi gör vad vi kan med det vi har, just nu".  Och det är en bra tanke. Det är en start och en början.  Tävlingen går i Falun, så det blir en bit att resa för mig på fredag.  Jag börjar på lördag morgon och då önskar jag all din tankekraft i present. Jag är så långt ifrån redo som det går att bli, men det finns ändå något att hämta ut här inom mig. Jag hoppas på att få till det i någon utav grenarna.  Vi har inte många referensramar. Jag har bara kört tre längdtävlingar, två kula, en spjut och ett häcklopp där jag fick springa dom sista tre häckarna med fel ben. Så det finns åtminstone plats för överraskningar.  Jag hoppas på pigga ben och energi som räcker för två långa dagar. Jag vill känna lust och glädje och jag vill kunna behålla min tacksamhet oavsett resultat. Det var det jag lovade mig själv när jag var sjuk. Så det är lite upp till bevis i helgen.  Jag kan alltid fortsätta att gnälla om hur det var förut. Innan cancern och den avslitna hälsenan. Jag kan älta det hela livet om jag vill, men det kommer inte att hjälpa mig nu.  Så jag behöver våga ge utrymme för Nya Nadja. Våga vara där jag är just nu.  Jag lyssnade som vanligt på Winnerbäck på vägen hem i bilen idag. Han sjöng något fantastiskt som jag vet att jag har nämnt för dig tidigare. I sin sång frågar han: "Tror du med handen på hjärtat att du vågar vara stark när det verkligen gäller?  Jag ser mig i spegeln och hoppas att jag är den jag tror." Jag ville bara skrika NEEEJ som svar på hans fråga. Men det gjorde jag inte, för jag har ett löfte att hålla.  Jag blir nyfiken igen - vad har du för löften till dig själv? ❤️ Nu är det frukosttajm, kaffeskål och puss. 

SeX GeTiNGaR!

H a L L å, H o Ho, är det någon kvar här?  Jag är tillbaka i Växjö igen, tillbaka till rutiner och tillbaka hos dig. Jag är som en urvattnad trasa just nu. Trött hela vägen in i själen.  Har inte hunnit med att blogga alls under dagarna då jag satt i OS-studion. Tiden har inte funnits.  Jag har varit i sändning på morgonen, åkt hem för vila och träna och sedan direkt in till studion igen för att sända på kvällen.  Det har varit en fantastisk upplevelse och jag vet att några av er kollade! Så gulligt. Det gjorde mig glad.  Att få sitta på "andra sidan" kändes ovanligt men var en nyttig erfarenhet. I vanliga fall så pratar jag ju själv med media. Nu var det jag som skulle försöka prata om mina vänners prestationer.  Hade jag suttit framför tv:n själv så hade jag bara tänkt med hjärtat, varit stolt över precis allt. Men i studion fick jag testa att ha på mig opartiska glasögon. Försöka att bedöma en prestation utan att bli alltför känslosam. Det var galet svårt!  Utöver det här så har jag fått träffa många nya fräna människor. Glada, energiska och väldigt varma. Det är lätt att som idrottare få en känsla inför media som inte är speciellt bra. Jag vet att många tänker att media bara vill förstöra och skriva eller säga elaka saker.  Och så kan det förstås vara ibland.  Men det jag kände på Expressen var att dom verkligen vill förstå idrottaren. Inte bara kapa någon vid fotknölarna. Och jag tror att det var därför jag fick komma in med mina tankar från en idrottares perspektiv.  Nu kan ju inte jag som ensam person stå för alla idrottare och deras känslor. Men jag kan förstå när man "inte har den där dagen", jag fattar att det kan gå åt helvete, även om det är ett OS. Jag förstår att vi inte är robotar som kan leverera bara för att vi förväntas.  Och det var skönt att få förklara det när några av våra svenska medaljhopp inte kom upp till samma nivåer som tidigare under säsongen.  Det är så mycket lättare att skriva ner någon än att verkligen försöka förstå. Och därför tycker jag att Expressen förtjänar sex getingar! Dom vill förstå mer.  Jag gillar att jag fick säga det jag ville, jag fick utrymme att försöka förklara saker och ting.  Personerna bakom kulisserna var underbara att jobba med och stämningen var en helt annan än jag hade förväntat mig. Jag hade tänkt mig ett hårdare klimat. Men icke då. Här sprutade det värme och skratt och höga tak.  Både idrotten och media är beroende av varandra och det är bättre att vi samarbetar och vill varandra väl. Nu menar jag såklart inte att man bara ska smeka medhårs och tycka att allt är så jäkla bra, men jag tycker att man alltid kan försöka hitta förklaringar istället för att slänga skit på varandra.  Nu har jag fått se insidan på den andra sidan och jag är positivt överraskad. Glad över att jag fick chansen.  Och jag ser fram emot nästa gång jag själv tävlar i ett mästerskap och får höra hur allting refereras. Jag vet att det såklart kommer att vara både ris och ros, men alldeles säkert med djupare förklaringar och större förståelse.  Jag är också glad över att jag aldrig har mediatränats. Det märkte jag nu när jag satt vid sidan om - så mycket roligare det är att lyssna på människor som pratar från hjärtat och säger oväntade saker.  Både till exempel Khaddi och Skoog sprutar ut äkthet och värme. Nu vet jag inte om dom har mediatränats men dom sticker ut. Och det är uppfriskande. Och det är lättare att ta en sådan person till sig som tittare.  Inte för att det är ett mål i sig, men  det är en reflektion ifrån det jag varit med om dessa nio dagar.  Tack Expressen för att jag fick vara med på OS-resan!  Jag har en skvätt kaffe kvar och ska snart äta lunch med coach Agne. Jag har saknat honom och vi behöver prata ihop oss. Han behöver få höra mer ingående om träningen som varit i Stockholm och jag behöver smittas av hans lugn.  Jag hoppas att du finns kvar här trots min frånvaro... Såhär länge ska jag inte vara borta igen. Om det inte dyker upp något värsting-projekt som jag behöver ta tag i såklart. Men det finns inget planerat just nu.  Puss och kram och kärlek från Växjö ❤️

Tv-SäNDNiNG & STaDSKaMP.

Jag har ett termotäcke i sängen eftersom jag är väldigt frusen av mig, men inatt ångrade jag djupt mitt inköp. Jag vaknade upp som en liten blöt pöl.  Svettig och äcklig. Det är vidrigt att vara för varm på natten.  Jag har haft ont i ländryggen och varje gång jag får det så lägger jag en kudde under knävecken för att försöka jämna ut trycket. Testa det om du har ryggont. Sen är det inte bra att sitta sådär i soffan har jag lärt mig. Men när jag skriver till dig har jag ingen mysigare plats.  Om du bor i Karlskrona så har du säkert koll på att det var Skärgårdsfest i helgen.  Det var där Winnerbäck spelade. Det skrev jag kanske också.  Men jag hade inte utrymme att berätta om skärgårdskampen. Paula Gullbing var konferencier och hade satt ihop stadslag där jag fick äran att vara lagkapten för ett av gängen.  Kampen var uppdelad i tre omgångar där publiken skulle rösta fram bästa bilden från varje utförd utmaning.  Du bara måste se våra bidrag. Jag tyckte nämligen att vi gjorde det bra!  Första uppgiften värmde såklart mitt hjärta:   - hitta en Lars Winnerbäck look a like.  Det här var vad vi fann: Är du riktigt uppmärksam så ser du att han håller handen sådär fint bakom huvudet. Precis som Winnerbäck gör på ett av sina omslag.  Det är detaljerna som räknas.  Uppgift två - hitta så många Pokémonspelare/Pokémonanknytningar som möjligt.  Vi tog löpet ner till Hoglands park. Och fann dessa: Jag spelar inte Pokémon själv men blev förvånad över hur många som strosade omkring i parken och hade roligt. Folk såg ändå glada ut. Jag har såklart läst Schulmans artikel om att folk ska vara som zombies, men här var spelarna tillmötesgående och härliga.  Sista uppgiften då?  Samla så många skostorlekar du bara kan på en och samma bild och i storleksordning...  Publiken hjälpte till och vi fick till och med in en liten sötnos med storlek 20!  Trots all hjälp slutade vi tvåa men var lika glada för det. Vi fick ju hänga med vår stad för en stund och jag var så hungrig att jag höll på att gå under där på scenen. Vinnande laget skulle vara med och utse vinnare i en danstävling. Jag hade svimmat tror jag. Och när jag är hungrig försvinner lite av min tävlingsinstinkt.  Det där med att hungriga vargar jagar bäst... Det ska till en sjukamp för att det ska stämma på mig tydligen.  Jag piggnade i alla fall till när jag såg att min samarbetspartner Atea hade smällt upp ett tält på torget.  Sprang fram till dom för att hälsa. Känner mig ju ändå som en i familjen.  Dom är precis överallt. Godbitar! Dom hade sprungit stadsloppet och mötte mig med ett leende när jag kom fram.  Sen var jag såklart tvungen att ta en selfie från scenen. Ett måste från varje scen du står på. Att inte Winnerbäck har tänkt på det?  Det blev mycket skärgårdsfestival här nu. Jag märker det. Men det är stort här i Karlskrona och jag är stolt över vår stad som arrangerar något sånt här.  Jag tror att det kommer att växa mer och mer för varje år.  Fan, min högra hand har somnat. Jag kan inte sitta såhär längre.  Oh, för tusan! Jag har har ju glömt: jag kan äntligen berätta för dig vad jag ska göra under OS.  Jag ska jobba med Expressen-tv och deras sändningar. Sitta i studion och prata friidrott morgon och kväll och träna där emellan.  Vad tror du om det? Visst låter det spännande?!  Så vill du höra min blekingska dialekt och alla grodor jag kommer att leverera så är det bara att slå på live-sändningarna.  Jag hade såklart hellre varit på plats för att tävla själv, men som du vet så har allt tagit lite längre tid än jag räknade med (som det brukar göra) och ett mer utförligt inlägg om det kommer.  Närmast tänker jag fokusera på en god frukost. Jag blir irriterad på allt när hungern slår till. Vill inte bli ovän med dig på köpet.  Så puss och hej och på återseende ❤️

BLow Me.

Ny vecka, måndag eftermiddag, 2016 och tiden tickar på... Midsommar väntar runt hörnet. Är du laddad?  Själv fick jag en chock. När mamma sa att det snart är midsommar satte jag i halsen. Det kan inte vara midsommar redan! Jag är inte redo.  Jag har inte planerat något. Och framförallt: jag vill ju tävla. Jag vill inte fira midsommar. Jag vill inte tappa en tävlingshelg för att äta potatis och sill. Jag funderar på att öppna en tävling under midsommarhelgen. "Spänstiga, nyktra små grodorna" ska den heta och det ska bara vara hoppgrenar. Folk får komma och kolla fulla och glada, vråla och klappa händerna så mycket dom vill. Förstå trycket i en sådan publik?  Ståpäls.  Jag var inte i närheten av ståpäls i helgen. Tyvärr. Kroppen kändes rapp och pigg men jag hanterar inte vindarna speciellt bra. Jag är inte så säker på min ansats ännu att jag kan springa likadant hela tiden när det varierar mellan -1,5 och + 2.0.  Det blir minst en fot skillnad framme vid plankan och jag trampar över eller kommer för långt ifrån.  Men det är sånt här jag får jobba med nu tills jag blir säkerheten själv igen. Ansatslöpning har alltid varit min grej tidigare. Jag var nästan alltid perfekt på plankan. Men då hade jag tränat många timmar ansats och rytm och det har jag inte gjort på samma sätt nu.  Så Agnes eviga kommentar om tålamod får lugna mig idag.  Jag var förbannnad igår efter att ha stannat på 5.56 men samtidigt såg jag att ettan, Moa, var lika frustrerad efter 5.66 och visste att hon hade hoppat runt 6 meter förra helgen. Jag fick ta hjälp av hennes resultat för att få bekräftelse på att jag ändå hade mer i kroppen.  Och att jag är i närheten av så duktiga tjejer är också positivt. Då kommer snart mina resultat också.  Överraskningen för dagen stod Eva-Lotta och hennes man för!  När ni bloggläsare dyker upp i verkliga livet känner jag mig sådär varm och lycklig. Jag har träffat Eva-Lotta tidigare men det var senast när jag var sjuk och hon har ju aldrig sett mig tävla. Det var så sött att se dom sitta uppe på gräset på kullen i publiken och le.  I morse stötte jag kula. Hade fruktansvärt ont i kroppen när jag vaknade och trodde inte att det skulle funka, men efter en längre uppvärmning vaknade systemet och jag ger mig själv klart godkänt.  Bra tryck, aningen sämre med farten men stabila längder och teknik.  Ikväll kör jag styrka. Ingen jäkla vila här inte. Agne ger mig vila imorgon istället. Att vi gör så beror på att jag inte får tävla till helgen som kommer. Däremot ser jag mycket fram emot helgen två veckor framåt: då väntar världsungdomsspelen i Göteborg!  Det är på dom banorna jag har mina två längsta längdhopp hittills (6.33 och 6.30) och jag fullkomligt älskar att hoppa där.  Arenan är mäktig, stor och kraftfull. Banorna är snabba och stämningen är alltid lika bra. Herr Crona brukar vara speaker och lockar alltid publiken till klapp och tjut.  Är du i närheten så kom och lyft mig. Kom och skrik dig hes. Fira friidrotten med mig.  En timmes vila på det här och sen ska jag välta gymmet.  Hoppas du får en sjukt bra dag, att kaffet är hett och gott och att själen mår bra ❤️ Puss och kram 

Nästa sida »

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.