Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TL Bygg
Rbergs Bil Rjk Superwear Harrys Karlskrona

YoU RiSe ABoVe IT aLL.

04:45 och hela mitt system vaknar upp. Jag tänker instinktivt att jag måste ha försovit mig och får den där känslan av kyla och stress i kroppen som du säkert känner igen. Kollar på klockan och ser att den inte ens är 05:00.  Jag kan inte somna om.  Så jag gör en het kopp kaffe, fyller på en skvätt med mjölk och sätter mig här hos dig.  Jag är så väldigt glad och varm efter din respons på mitt senaste inlägg. Jag blev liksom trygg och lugn i efterhand av att veta att du är här.  När jag läste kommentarerna blev jag bara lycklig ❤️ Oavsett vad som händer omkring mig, så vet jag att jag har min armé här inne. Min bomullsliknande bädd av kärlek och öppenhet. Hit kan jag alltid komma och hämta det jag tror att vi alla behöver - uppbackning, inspiration, pepp och en dunk i ryggen då och då.  tack för att du ger mig den här platsen.  Solen stiger över Växjö och luften är frisk. Jag vet det eftersom jag glömde att stänga mina fönster igår. Det är kyligt i precis hela lägenheten. Jag tror att det blir en fin dag.  Och jag har släppt ut min instängda stress och jag har tränat bra. Jag har biffat på mig i styrkan - coach Agne sa till och med igår: "oj, du börjar se bitig ut Nadja!" Jag tar det som en komplimang. Jag menar, han måste ju ha vetat vad han gjorde när han la på mig all den här styrketräningen. Jag skulle bli starkare och det har jag blivit.  Jag gör nästan alltid som jag blir tillsagd när jag litar på någon. Det är en av mina styrkor - och en av mina svagheter.  När jag blir för nitisk kan det skada mig. Jag bara ska göra det jag har fått som uppgift. Jag ska klappa mig själv på axeln ändå, berätta att jag har blivit så väldigt bra på att lita till mig själv också. Och på min egen känsla.  När jag behöver vila så vet jag det. Så långt kommen är jag. Och då är jag inte gravid nej.  Nu vill jag berätta om något på riktigt roligt!  Du som följer mig på instagram har såklart redan sett; jag är alltid sist på bollen 😉  Men jag vill visa dig som inte har instagram:  Rio är utbytt mot den här älsklingen. En ståtlig Ford KUGA!  Jag hämtade henne på Råbergs bil förra veckan och hon gömde sig under ett skynke inne i bilhallen.  Jag var  pirrig inför mötet och bytet. Och innan jag lämnade Rio på parkeringen utanför så tittade jag på henne, tog ett djupt andetag och sa tack och hejdå.  Det är kanske svårt att förstå. Jag menar, det är plåt och plast och gummi. Men det jag kör har ju kommit att bli ett med mig. Mina bilar får stora affektionsvärden.  Mina bilar blir så mycket knutna till och avspeglade mot min personlighet, mina mål och det jag tror på.  Det blir också mitt varumärke, min hjälp under många år till alla mina träningspass och tävlingar.  Därför kan det aldrig vara bara en bil.  Jag har också bytt namnet på hemsidan. Du som är uppmärksam har säkert redan sett det.  Vi heter numera: You rise above it all ❤️ Som jag sa så blev det ingen ordlek den här gången. Varken jag eller min omgivningen kunde uppbringa kreativitet nog för att hitta något som jag kände passade.  Istället fastnade jag för en mening som innehåller  mycket mer.  You rise above it all står för så mycket inom mig.  Det står för vilja, hängivenhet och pannben. Det står för att orka lite till, hitta utvägar och att härda ut i dom mörkaste av stunder.  Meningen står för den grundläggande tron som ligger bakom mycket av det jag gör och många av dom beslut jag tar - allt blir bra.  Hur jävligt det än känns, hur ledsen jag än blir, hur knäckt och stjälpt jag än känner mig; så viskar något alltid i bakhuvudet på mig - "allt kommer att bli bra, du tar dig igenom det där". Du vet att pappa har lärt mig det. Och jag har många gånger tänkt: men kan han säga något annat?! Kan han ge mig ett bättre råd? Säger han så för att han är för lat för att komma på något bättre eller?  Men pappa är inte dum. Han kanske vet att upprepning är ett bra sätt att pränta in något på? För det har satt sig, och även om jag inte alltid tror på det fullt ut, så finns det där. Och det hjälper mig.  Men varför heter vi inte "allt blir bra" då?  Jo. Såhär är det.  "Allt blir bra" är en fin mening. Och det är ett bra sätt för en förälder att svalka en orolig dotter, kanske. Men det ger mig inte kraft. Det ger mig ett lugn.  Att allt blir bra gör mig kanske lugn för tillfället, men det gör mig också passiv. "Det löser sig, det ordnar sig..." Men vem löser det? Och vem ordnar det?  DU.  Du, du och bara du.  Det är DU som reser dig. Det är du som tar smällen och det är du som uppbringar entusiasm och ork.  Och jag tror på oss människor. Jag tror på vår förmåga och på att vi bär oändliga resurser inom oss. Jag vet vad vi kan åstadkomma när vi har viljan. Och jag vet att vi härdar ut när vi måste.  Några säger att vissa är av "klent psyke", "inte kommer att fixa det", "inte kan hantera situationen", "inte är lämpad".  Vilket jävla skitsnack.  En människa KAN. Det handlar bara om att vi ska lära oss. Och för det behövs det ibland lite hjälp utifrån, från människor runt omkring. Och det kanske kostar en del misslyckanden, det kanske kostar några fall ner på knä... men vi kan alltid resa oss igen!  You rise above it all står för min tro på dig, på mig själv och på vårt fantastiska psyke.  Det står för min tro på att vi kan vända vår nuvarande situation, vi kan göra bättre om det är vårt mål, vi kan tänka annorlunda om vi behöver.  Vi är fantastiska! Vi är formbara och vi har allt vi behöver högst upp på kroppen.  Vi är tåliga, vi är ståtliga varelser och vi kan stå pall för mycket mer än vad vi ibland tror.  Av just dom här anledningarna heter vi som vi heter nu.  Och jag ryser när jag ser min bil väntandes på parkeringen för att ta mig till mitt nästa träningspass. Det är som en enda stor post-it lapp med budskapet jag hoppas att du gillar lika mycket som jag: You rise above it all. Kom ihåg det ❤️  Kram och kärlek, Nadja 

OjDå.

Nämen, det är visst nån som är tillbaka!  Det är sant som det står och det är också en mening från en av Lars Winnerbäcks sånger. Såklart. Jag kände att jag ville göra min entré med en poetisk touch. Hur mycket det nu blev av den varan lär vi vara oense om. Och jag är nog på din sida när jag tänker efter. Du märker att jag är på ett lustigt humör idag va?  Jag känner mig busig när vi inte har setts på länge. Nästan som om det vore en liten nyförälskelse.  Vad har hänt här då? Börja du! Jag gissar att du kommer att berätta en massa skoj, en del ledsamma saker och några spännande.  Till "mamman" vill jag gärna börja med att skicka ett hjärta ❤️ För jag vet att hon har det tufft.  Sen vill jag berätta att jag har föreläst för KHK i Karlskrona - på ENGELSKA! Min första föreläsning någonsin på detta språk som jag egentligen inte alls behärskar.  Men jag hade min suveräna vän Alex till min hjälp och i två dagar satt vi inlåsta och skrev ner hela föreläsningen för hand. För att sedan börja jobba med att tala den.  En enorm utmaning för mig. Du kan ju förstå alla dessa fackord som jag knappt ens förstår på svenska...  Men, resultatet blev BRA ta mig tusan! Och jag är jättenöjd och stolt över mig själv.  Och stackars Alex fick inte göra mycket under hennes visit hos mig. Men med tanke på att hon har börjat sticka så kanske hon inte brydde sig.  När jag gick in i min egen värld satt hon där i soffan och jobbade med något mörklila garn som ska bli en halsduk.  Så mysigt. Trots allt.  Och jag är så lyckligt lottad som har hittat min vän i livet.  Förutom plugg och föreläsning så har träning stått på schemat. Och så bra det har gått!  Jag är stark men ändå lätt. Och jag har satt pers i korta benböj! Mitt först pers någonsin efter cancern!  Jag märkte direkt av min nyvunna styrka under längdpasset några dagar senare: för det gick så bra.  Däremot fick jag sota för det några dagar senare för kroppen är inte riktigt van när jag höjer nivån på det jag gör. Och jag fick vara flexibel i mina pass några dagar efteråt. Ingenting nytt alltså. Du har säkert också börjat se mönster och små tecken bara genom det jag skriver. Snart kan du bli tränare själv om du skulle vilja det 🙂  "Jaha, du vill träna en grupp? Vilken utbildning har du?" - "Den bästa! Nadjas blogg!"  Ha, ändå en söt tanke.  Nä, nu ska jag göra lite nytta i det här livet. Vad ska du göra?  Puss och kram och PS. På måndag sticker jag på läger igen 😉 

Så ViLL jaG BLi.

Hej du fina, Vi behöver prata om en sak. Igår kväll satt jag i bilen på väg till träningen och fick ett besked som ändrar min livssituation oerhört.  Till det bättre. Till det lugnare. Till det tryggare.  Och anledningen till att jag låter så mystisk är för att det var helt oförberett och det är ingenting som heller kommer att bli officiellt.  Och eftersom det är en anonym utsträckt hand så vill jag passa på att tacka här. För personerna vet vilka dom är.  Tänk att det finns människor där ute, som helt spontant vill hjälpa en annan människa? Bara för att. Bara för att "dom själva vet hur det är att ha det tufft".  Bara för att "det är så man gör, man ska alltid vara ödmjuk".  Jag började såklart lipa. Jag har svårt att hantera känslor som uppkommer när människor visar sina stora hjärtan.  Det får mig också att tänka på vad jag gör för andra människor: kan jag göra mer? På vilket sätt kan jag glädja någon annan?  Så det där man läser om ibland; att vänlighet föder vänlighet, känner jag stämmer bra in på mig. Får du också den känslan när någon ser dig, tror på dig, hjälper dig?  Jag kan såklart känna den känslan och handla vänligt även om jag nu inte blir sedd på det där sättet, men jag tycker att det är en väckarklocka.  Jag vill egentligen bara säga tack ❤ Jag är överväldigad, varm i hjärtat och blandar min tacksamhet med träningsvärk... För efter det där samtalet igår så tränade jag än mer som en galning. Jag kände mig så enormt energisk och lustfylld och jag hade mer stuns i kroppen än på tidigare styrkepass.  Jag körde benböj, enbensbenböj och utfallssteg och en massa övningar för överkroppen. Vid 21-tiden ringer coach och jag svarar: "Nadja mitt i träningen..." Han säger: "ja, jag ser det!" Jag visste att jag var ensam på HPC så jag undrade vad fasen han pratade om och det visade sig att för säkerhetens skull så har dom ansvariga en kamera på gymmet fredagar till söndagar.  Coach kunde alltså se mig och jag passade på att be om att han skulle skriva sms om han såg några detaljer i tekniken som behövde förbättras.  Efter varje träningspass skriver jag alltid en kort kommentar till mig själv - om hur det har gått, hur energinivån har varit, hur dom mentala tankegångarna har förflutit och om det är något jag behöver jobba på till nästa pass.  Efter detta passet skrev jag bara: "ASBRA!".  Och en stor fet smiley. Fanns inte så mycket annat att säga.  Jag skulle ha kört vårens första höjdpass idag. Men eftersom jag var sliten idag efter passet igår, så fick jag bara långjogga och köra stretch. Det gör ingenting, för jag lyckades blinka till mig att få hoppa höjd imorgon istället. Så, så kommer det att bli.  Segrar kan komma i olika former och jag älskar dom trots att dom ibland är små.  Nu tar vi lördagskväll tycker jag.  Berätta gärna hur du mår, det var så längesedan jag hörde av dig ❤ Puss och kram från en glad.

Du HaR iNGeN aNiNG.

Heeej från ett litet bakelsemonster ❤ Jag är äntligen hemma i Växjö igen. Det har varit en lång resa och det är alltid härligt att få komma hem till sin egen säng även om det är fantastiskt att vara utomlands.  Min säng är den bästa.  Och idag ska jag få träffa min coach Agne igen. Det var ett tag sedan jag såg honom nu. Jag tror att han kommer att bli glad över att se hur min muskelmassa har växt till sig.  Jag ser fram emot en träningsperiod här nere nu. Mina träningskompisar har haft en veckas vila och är säkert hur redo som helst för att köra igång. Och dom spar aldrig på något krut. Så jag kommer att få kämpa hårt för att hålla jämna steg.  Jag har tränat mycket styrka i en period nu och det känns. Jag känner mig tyngre i kroppen men också mer sammansatt. Mer hel.  Jag märkte av styrkan när jag hoppade längd på Bosön. Visserligen bara med några få steg, men ändå. Jag kände att spänsten låg där någonstans och väntade på mig.  Den kommer sen när vi börjar lätta på allting... det ska bli så otroligt roligt att se vad som kan komma från den här kroppen.  Jag känner mig helt tom inombords när det gäller förväntningar. Känner mig som ett blankt blad.  Jag har varit så trött på att kämpa, så ofantligt less på motvindar, så trött på att uppbringa entusiasm inför varje litet förväntat framsteg att jag till slut har släppt det. Det får liksom lite bli som det blir.  Inte så att jag på något sätt har lagt mig ner för räkning. Inte på något sätt gett upp något.  Men jag är försiktig med vad jag delar med mig av till andra. Dom bilder jag har i mitt huvud och det jag skulle vara nöjd med att prestera vet bara jag. Och det känns bra så.  Det känns som om att jag behåller mer energi på det sättet.  Den här resan, fram till idag, har varit så väldigt märklig. Från dom mörkaste dalar till små kullar där jag bara har kunnat ana solstrimmorna. Aldrig några höga toppar med vackra vyer. Tidigare i livet har jag kunnat uthärda djupa dalar mycket tack vare att jag fick belöning snabbt i form av det där höga.  Dom här senaste två åren av återhämtning från cancern har varit mer plana. Gråa. Jag har fått sänka min acceptans överallt. Jag har fått bli lycklig över sådant som jag skulle tagit för givet tidigare.  Jag har fått bli mindre kräsen.  Det har varit så mycket 90% uthärda och 10% lyckorus och tillfredsställelse.  Jag vet att många är trötta på mitt tjat. Men jag vet också att inte många har gått min resa.  Därför skiter jag i åsikterna om tjatet nu även om jag tog illa upp i början. Jag ville ha mer förståelse. Jag tyckte att det var elakt att ha en åsikt om hur snabbt jag borde komma tillbaka efter avsliten hälsena och cancer.  Jag kunde irritera mig på att människor trodde att allting var så enkelt. Än idag kan det störa mig. Men då har jag den här insikten: det finns ingen där ute, vad jag vet, som bär samma ryggsäck som jag. Och så länge det inte finns, så kan ingen heller säga något om det.  Ingen annan har heller referensramar. Ingen annan vet heller hur lång tid det bör ta. Det kanske tar ett år, två år... eller så tar det all tid och går inte alls.  Vem vet?  Så kan du tänka när du går igenom något svårt som andra har åsikter om: ingen annan har faktiskt en jävla aning. Aning om dina omständigheter, dina känslor, dina reaktioner, ditt sätt att ta dig framåt. Och så länge ingen annan heller har kopierat ditt liv och dina försök RAKT AV - ja, då kan dom heller inte säga någonting.  Du har all rätt att tycka att det är slitsamt, ett helvete, kanske till och med omöjligt; men ändå ha viljan att försöka.  Du har rätt till allt det där. Jag vet att jag ibland själv har sneglat på andra människor och tänkt: men vad håller han/hon på med? Hur svårt ska det vara?  Men av min resa så har jag lärt mig att det inte är sjysst att tänka så. Eller ens givande. Det är rent av bara idiotiskt. Och jag har fått tänka om.  Jag vet inte vad människan jag precis kritiserar i mitt inre faktiskt går igenom. Jag har inte hela bilden. Jag ser inte in bakom kulisserna. Jag är bara en medmänniska som är snabb att dömma.  Och varje gång jag gör det så skäms jag för mig själv. Men tanken ovan hjälper mig.  Den hjälper mig att hålla fötterna på jorden, så som pappa alltid har önskat att jag ska göra. På den punkten har jag i alla fall lyckats. Och misslyckats på så väldigt många andra.  När jag var ung läste jag ett citat någonstans. Jag läste mängder med sådana, och gör fortfarande, så fråga mig inte varifrån det kommer. Men det fastnade. Och jag har det i bakhuvudet vart jag än går.  Såhär: "Din uthållighet är måttet på hur mycket du tror på dig själv".  Det har följt med mig genom intervaller, genom personliga problem, genom allting egentligen. Jag har alltid känt en enorm tro på mig själv. Men det har också kostat energi. Efter en hård utmaning har jag känt mig urholkad. Förbrukad och färdig.  Det kostar att plocka fram bra tankar. Och det står alltid och väger mot frågan: "är det värt det?". Så länge vi kan svara JA där, ja... då tänker jag att det är väl bara att köra. Vad finns det att vara rädd för?  Jag har hittat mängder med svar på den frågan: jag kan vara rädd för precis allt. Kanske du också. Men vem fan orkar? Jag tröttnade på att vara rädd. Lika mycket som jag snabbt tröttnade på att vara "dålig". Därför pressar jag mig på mina träningspass, därför går jag all in, därför får det bära eller brista.  För jag är inte rädd längre.  Jag har varit rädd för att dö, för vad folk ska tycka, för min framtid, för att ta fel beslut, för att säga fel saker, för att inte duga, för att ingen ska tro på mig, för att publicera texter, för att orken ska ta slut... i omgångar.  Men så länge du vet, någonstans djupt inom dig, att du hanterar det, att det är övergående och att ingen egentligen bryr sig, så har du allt du behöver.  Att ingen egentligen bryr sig är en magisk tanke. För om vi ska vara ärliga - hur snabbt släpper vi inte saker? Hur snabbt kommer det inte något nytt att prata om? Denna morgonens nyheter är redan mentalt veckogamla.  Dessutom har alla fullt upp med sig själva.  Vi vinner alltid mycket mer på att köra vårt eget race. Det vi innerst inne tror och hoppas på. Vi vinner självrespekt genom att våga fullfölja vår längtan.  Vi bär våra huvuden högre, vi står mer rakryggade på denna jord och vi glöder mer, även om vi alldeles säkert ser löjligt tilltufsade ut ibland.  Det är vad jag tror.  Jag tror på dig som sliter i det tysta, även om jag kanske sneglar snett ibland av gammal vana. Jag tror på dig som säger att du vill men att det inte har visat sig än. Jag tror på dig som säger att du känner att du kan men inte har gjort det än.  Jag tror på dig som sticker ut hakan även om den sticker ut mer än vad som är allmänt accepterat. Jag tror på dig som känner att du inte har det där "lilla extra". För jag vet att vi alla kan plocka fram det. Det är inte få förunnat. Det är en sak att lära sig och att tro på.  Jag tror på dig som "missade tåget", som tog omvägen, som drog det kortaste strået.  Jag tror på dig som misslyckas, jag tror på dig som har förklaringar som omgivningen gärna gör om till "bortförklaringar". Jag tror på dig som är uträknad.  Ibland räcker det att bara veta det.  Puss ❤  

FRySeR iHjäL.

Glad eftermiddag darling,  Hur är livet?  Mitt är febrigt, frossigt och kräkigt. Jag har influensan!!  Det började igår på morgonen och eskalerade vid lunch. Jag sov i flera timmar. Var fast på annan ort och kunde inte ta mig hem. Men vid 18-tiden satte jag mig och styrde Rio mot växjö.  Aldrig har en resa gått så långsamt. Jag körde nog i 50 hela vägen. Allting bara gungade.  Jag har sovit i två par mjukisbyxor och två tjocktröjor. Och inte ätit mer än tre djungelvrål och två fruktgodisar på två dagar. Börjar känna mig liiiiite matt nu.  Fick ett ryck för en timme sen och tänkte att jag bara måste beställa hem pizza. Det var en bra tanke men jag klarade bara av att äta en slice. Jag blev dock väldigt glad över att det fungerade med hemkörning! Har aldrig testat det här i Växjö tidigare. Men det var smidigt och toppen. Så fort jag reser mig upp så snurrar huvudet så att gå ut för att handla var liksom inte något alternativ.  Är vi fler sjuka här inne eller är jag helt ensam?  Det som är bra med att vara sjuk är att det inte finns en tillstymmelse av rastlöshet. Det finns liksom ingenting att göra. Man kan bara ligga platt fall. Somna, vakna och somna om igen.  Det som sticker i mig är att jag missar träningspass. Igår skulle jag har sprungit 200-ingar och 150-meters lopp. Lite snabbare än tidigare. Självklart blev det ingenting med det.  Att träna när jag är sjuk är ett big NO NO. Sen kan vi ju diskutera vad "sjuk" innebär, men du fattar.  Bara jag sitter och skriver nu så blir jag trött. Jag behöver gå och lägga mig.  Men först vill jag berätta att det kommer en gästbloggare hit: Jonas Hedman.  Han är skribent och ett friidrottsorakel ala Lennart Julin. Han har koll på det mesta. Och han kommer att uppdatera oss på det roliga inom friidrottsvärlden.  Redan imorgon kommer ett inlägg som handlar om min gren: mångkamp! Ni som gillar friidrott får chans att ställa frågor och få bakom-kulisserna-tips.  Roligt va? 🙂  Nu behöver jag kurera mig. Snälla ge mig tips på hur man får bort det där som alla säger att man bara måste "vänta och vila ut".  Någon sitter säkert på en mirakelkur ❤ Puss på nosen och ha en frisk och glad kväll, Nadja 

ÖVeRRaSKNiNG.

Hej kära torsdag, hej kära du ❤ Det doftar nystädat och fräscht i hela lägenheten.  Jag har haft dom här småttingarna plus föräldrar på besök i två dagar.  Och innan dom lämnade mig så städade dom så rent att du kan slicka på golven om du har fallenhet för sådant.  Givetvis såg det ut som ett bombnedslag under tiden men Gisela och Calle vet hur man lämnar med stil.  Och överallt hade dom lagt små lappar med budskap: "vi älskar dig", "du är bäst" och så en liten teckning från barnen.  Att komma hem trött och jävlig efter en heldag ute på vift och mötas av sånt där är väl ändå en kick.  Vi har egentligen inte gjort något speciellt. Bara att få hänga med dessa humorister är glädje nog.  Jag tänkte på det när jag klev upp 06.00 igår och råkade väcka gänget   - det första dom gör är att dra ett skämt och att skratta. Bästa starten på en dag.  Under tiden jag har tränat så har dom roat sig själva och som en överraskning fixade dom ny lampa till köksbordet, nya gardiner till sovrummet och sommarlampor till mina andra fönster.  Det var som ett nytt hem. Träningen rullar på som den ska och jag börjar känna mig starkare i kroppen igen nu när jag har lagt till både fisk och ägg i kosten.  Jag riktigt känner hur kroppen suger åt sig. Jag blir aningen tyngre men inte så att det stör i varken löpning eller hopp.  Någon är säkert nyfiken på vikt och jag kan berätta att jag är 1.74 lång och har varit som absolut starkast när jag legat på 64-65 kilo.  Under VM i Berlin var jag nere på 59 och kände mig snabb men långt ifrån stark. När jag satte mitt personliga rekord i sjukamp vägde jag 62,5. Det var vad jag var nere på nu också med plant based mat, men skillnaden är att jag ligger i hårdträning nu.  I hårdträning har jag alltid vägt runt 66-67 tidigare. Det är aldrig bra att gå ner för mycket för tidigt eller under en längre period. Att väga lätt är en sak som fungerar för mig när jag tävlar.  Inte när jag tränar riktigt hårt.  Min uppgift idag är att springa 3 x 300 meter + 3 x 200 meter. Jag ska som vanligt ladda med gröt och nötter och bär. Och hoppas på en skön känsla i löpningen.  Imorgon fyller min älskade pappa 70 år och jag med familj ska fira honom ordentligt!  Han har fått besök från släkten i Italien så jag kan tänka mig att det kommer att bli livat.  Jag håller dig uppdaterad ❤ Mot gröten, musklerna piper.  Puss och kram, Nadja 

Vi TeSTaR NyTT.

Godmorgon...  Jag vet, nu svimmar du! Klockan är 05.00 och jag är uppe och skriver.  Det är för att natten har varit orolig både för mig och Ketchup. Han har haft ont i magen då han fick nytt hundgodis igår och har velat gå ut och bajsa flera gånger.  Han krafsar, nosar och hoppar ner från sängen när han vill berätta att det är dags för utgång. Och vimmelkantigt och vindögt är det bara att gå upp.  Denna gången orkade jag inte gå och lägga mig utan satte mig här hos dig istället.  Jag passar på att få saker gjorda istället. Kaffebryggaren är igång och dom 100-procentiga ljusen är tända.  Och känslan av att största delen av Sverige sover vid den här tiden gör det extra mysigt...  Träningen igår gick bra och var lätt, men jag känner ändå av den nu när jag inte fått sova alla timmar som jag borde fått sova. Det blev oerhört lugn långjogg, precis som planerat...  Och stabilitetsövningar och styrkeövningar i kontrollerade former.  Kroppen känns piggare än för två veckor sedan då jag nästan gick över gränsen för vad den orkar med och det svider inte lika mycket i muskulaturen nu som då.  Jag tror att jag låg för nära vad jag klarar av just nu och därför reagerade på alla håll och kanter med trötthet och syrakänslor och irritation. Som du vet så experimenterar jag mycket för att hitta den perfekta kombinationen mellan träning, vila, återhämtning och kost.  Jag har provat glutenfri kost, jag har provat isbad och bubbelpool, jag har testat massage och ström. Jag har testat D-vitamin, citronvatten på morgonen, att minska ner på kaffet, att gå upp bestämda tider varje morgon, morgonpromenader och stretch innan läggdags.  Det känns verkligen som om att jag har provat allt.  Det som har gett bästa effekt har i återhämtningform har varit massage. Jag svarar otroligt bra på det. Och har inga problem med att ta massage en timme innan ett träningspass. När jag kör isbad blir jag stum. Massagen ger mig en känsla av smidighet samtidigt som jag behåller trycket i kroppen.  Kostmässigt har jag haft större problem med att hitta rätt.  Varje gång jag provar något nytt så ger jag det minst en månad. Sedan utvärderar jag hur jag tycker att det fungerar.  När jag åt glutenfritt blev jag väldigt lätt i kroppen, kände nig fräsch och pigg men tappade styrkemässigt.  Nu ska jag istället prova att leva på plant based food.  Det vill säga allt som kommer från växtriket. Det blir mängder med bönor, frön, nötter och rotfrukter och inget animaliskt. Jag brukar vilja läsa på innan och har sett en dokumentär som heter "food choices". Se den om du inte har sett den! Finns på Netflix. Du får mycket förklarat på ett bra sätt där. Men jag tycker inte att det räcker och vet att för varje grej som sägs vara bra, så finns det kritiker som säger annat.  Jag hittade till den här sidan när jag letade efter kritik för det här sättet att leva: Med kritiska ögon - läs den här Jag vet att vi hela tiden får berättat för oss hur vi ska leva och äta och göra för att må bra. Och råden vi får är alltid lika spännande.  Jag har dock svårt att tro att ett råd kan gälla för alla människor och vill gärna hitta det som passar bäst för mig och min livsstil.  Därför provar jag innan jag säger att det inte fungerar, eller fungerar - för mig.  Jag tror att vi alla är olika. Och reagerar olika på det vi stoppar i oss. Vi gör av med olika mycket energi och är olika känsliga för vissa livsmedel.  Och vi vet att vi har kolhydrater, proteiner och fetter som vi ska få i oss. Jag är så tråkig att jag tror på måttlighet i allting, men jag kan inte vara helt övertygad förrän jag har testat.  Så det gör jag nu. Och du får hänga med på det nya sättet att leva! ❤️ Jag vill se om jag blir piggare, starkare och fräschare när jag äter alla dessa plant based måltider.  Inget kött, inga ägg, inga mjölkprodukter... jag har för mig att simmaren Lars Frölander fick bra resultat när jag la om kosten åt detta hållet. Har du hört något om det?  Nu ska vi se om detta stämmer också på mig... roligt va?! Klockan är 06.14 och jag har suttit och skrivit i en timme. Ketchup snarkar vid mina fötter och jag tänker försöka sova lite till innan jag går upp för frukost - gröt och frukter och frön.  Puss och kram i massor, hoppas du sover några timmar till! ❤️

SaMLeVNaDSFöRSöK.

Heeeej cybervän där ute,  Gissa vem jag har på besök! Jag förmodar att du gissar fel och säger det direkt: KETCHUUUUUP!! Min älskade, charmiga och busiga mops har fått åka hela vägen från Stockholm till mig.  Och som han ylade när jag hämtade honom. Blev fan tårögd av kärleken han visade. Han har fått hänga med på alla mina upptåg och somnar som en sten om kvällarna. Snarkar som ett ånglok men är lika pigg och studsig som vanligt på dagarna. Jag trodde att han blivit mer mopsig: du vet sådär rulltig och hängig och slö. Men han är precis så atletisk som sist jag träffade honom. Han har hållit formen fint.  Vi har varit hos mamma och hälsat på Margot. Margot löper och Ketchup vill hela tiden förföra sitt eget kött och blod. Jag har fått springa som ett jehu efter dom båda för att förhindra samlevnad. Usch och fy. Någon måtta får det väl ändå va?    Ketchup bad mig hälsa till dig också. Han undrade hur familjen mår och jag sa att allt är bra men att vi hörs lite mer sällan än tidigare eftersom mamma har haft mycket att göra.  Han bad mig även säga att han har lärt sig high five och att du gärna får testa om du träffar honom.  Förra veckan var jag i Stockholm dels för att hämta Ketchup, men också för att träffa en potentiell ny samarbetspartner och hålla i en föreläsning.  Spännande med nya händelser men oj så trött jag blir.  Som tur är så har jag haft lågintensiv träning och kunnat kombinera det med olika uppdrag.  Denna veckan blir det en ökning så jag kommer säkert att känna av det mentalt. Ketchup också. För med, det ska han. På allting.  Som en förlängd del av mig själv. Som den bästa kompis han är.  Mycket hund i det här inlägget, men vem mår dålig av något så sött? ❤️ Nu behöver jag vila en timme innan jag ger mig iväg på träning. Lugn långjogg och benböj och vader blir det.  Glad fjärde advent i efterskott och massor av energi och glädje till den nya veckan får du HÄR ❤️ Puss och kram  Nadja 

Nästa sida »

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.