Jag längtar så!

Lyssnar på min nya favoritlåt: “Jenny don´t be hasty” och gungar med i rytmerna. Den här låten är helt fantastisk! Lyssna på den! Jag fick höra den igår när min vän spelade den för mig… Har aldrig någonsin hört den förut. Nu har jag lyssnat på den hela morgonen Har ni fler härliga musiktips så GE DEM TILL MIG!

Har kört ett grymt morgonpass i bassängen. Idag trodde jag att jag skulle kräkas igen. Jag tog ut mig ordentligt och jag gillar att känna att jag plågar mig själv (som ni kanske redan har förstått). Jag och Margot pratade om detta för några veckor sedan. När det värker inombords så är träning alltid det bästa för då gör det ont någon annanstans. Man får lite avlastning och det är viktigt för att kunna behålla sina krafter. När jag blir trött är det som om att ett annat system slår på och jag kan fokusera på bättre saker än mina malande tankar.

Nu är det snart bara tre veckor tills jag åker till Sydafrika och det börjar pirra en aning i magen när jag tänker på det! Jag längtar efter värme och sol. Jag längtar efter att få träna två pass om dagen utomhus! Jag längtar så efter att få uppleva äventyret med mina vänner och min coach Leffe. Vi ska vara borta i en månad så vi kommer att hinna med så mycket skoj! När jag kommer dit så ska jag även få börja springa på bana igen och det är väl i ärlighetens namn det som jag längtar till mest

- vänta. Jag ska bara klicka igång favvo-låten igen .

Så. Vart var vi? Ja! Sydafrika. I år har jag två önskemål med min resa. Förutom att träningen ska gå så bra den bara kan så vill jag se valar! Jag fick tips av en kille som jag träffade för någon vecka sedan som sa att det fanns en vik där alla valar samlas och att man kan ta en guidad tur dit. DET tänker jag göra. Och jag ska få med mig de andra på det också Det andra är safari. Jag gjorde det aldrig förra gången jag var där men i år har vi tid.

Nu ska jag hämta mig en kopp kaffe och mysa vidare. Snart blir det lunch och sedan väntar pass två med Britta och bromsman. Vilken dejt!

Kramar tills vi hörs igen.

Nadja

Jag skulle ha skrivit något vackert.

Jag skulle ha skrivit något väldigt vackert ikväll. Jag kände att jag hade det inom mig.

Jag ville skriva om drömmar och framtidsplaner. Om längtan, lust och motivation. Jag ville skriva om alla tankar som snurrade runt i mitt huvud men jag insåg till sist att jag inte fick någon ordning på dem. Jag tänkte förstås skriva ändå.

Jag kände mig poetisk och lugn. Givetvis fanns också en känsla av nedstämdhet med i bilden. Det är en viktig ingrediens när en text ska bli riktigt bra. Om jag får säga vad jag tycker.

Så jag satte mig vid datorn, med Coco i knäet och en kopp te framför mig. Bakgrundsmusik, tända ljus och en tyst telefon. Men jag ville helt plötsligt inte dela med mig längre. Jag började kolla på gamla bilder istället och lät alla minnen komma till mig. Jag läste gamla mail, sms och vykort. Jag fastnade i det förflutna för en stund. Jag funderade på alla de olika vägar som jag har valt att vandra men kom inte fram till något som gjorde mig klokare.

Klokhet är något som jag eftersträvar. Många som jag pratar med tycks anse att klokhet är något som “kommer med åren” vilket säkert är helt sant till och från. Jag anser att klokhet kommer med erfarenhet och eftertanke, sen spelar det ingen roll hur gamla vi är. När vi funderar över saker som är jobbiga, utmanande eller varför inte pinsamma så har vi chansen att vara helt ärliga mot oss själva med vad och hur vi tänker. När vi är det så tror jag att vi kan bli klokare. När vi utsätter oss för situationer som är oss främmande och om vi sedan reflekterar över vad som hände så anser jag att vi växer som människor.

Jag har alltid varit oerhört ärlig mot mig själv. I mina tankar och i mitt tal inför mig själv. Jag har dessutom ofta känt att jag har haft svaren inom mig när jag väl har börjat leta. Idag känner jag inte så. Idag känner jag mig bara virrig. Jag antar att det får vara så en stund då. Jag har ingen ork att streta emot. Jag har sprungit 300-ingar på träningen idag och vill bara sova.

Jag är säker på att ni förstår.

Jag säger godnatt. Jag önskar er en god sömn och jag hoppas att vi hörs imorgon.

Kramar Nadja

Intervju på “Londonsvenskar”

Godmorgon världen!

Är tillbaka i min lägenhet och sitter med min frukost mmmm… jag var hungrig idag! Weehoo.

Om ni vill så kan ni besöka Londonsvenskar.com och läsa deras intervju med mig.

Är ni mycket i London? Är det några av er som har skaffat biljetter till OS nästa år?!

Jag tar sista tuggan på min smörgås och hoppar in i duschen.

Mer om allt och inget senare.

Kramar Nadja

Vad gör man när man känner sig i obalans?

Vänner… är ni också små funderande varelser? Känner ni ibland att ni tänker för mycket? Att allting stundtals blir ganska rörigt och att ni känner er i obalans eller oharmoniska?
Jag känner så någon gång ibland.
Jag blir mer sluten. Vill vara ifred med mina tankar. Vill försöka hitta det där inom mig som gnager och känns fel.
När jag inte är i balans så brukar jag ta till små knep.
Jag blir en otrevlig, tystare och mer irriterad människa när jag inte är i balans så att hitta de där knepen är värdefullt.

Jag brukar åka iväg i min bil. Lyssna på hög musik, sjunga med och när jag behöver så gråter jag. Det är alltid lika skönt att gråta. Det vet ni att jag tycker
Sen brukar jag sätta mig vid den plats där jag kör förbi och där jag får en känsla av att jag vill vara. Det kan bli vart som helst. Jag bara kör omkring. Och sedan hittar jag en plats, stannar bilen och sätter mig där. Jag har ofta min musikspelare med mig så att jag kan sitta och lyssna på mina favoritlåtar. Ofta hamnar jag utomhus och det är alltid lika energigivande att bara sitta där och andas in luften. Att rensa huvudet och komma på bättre tankar.

Ett annat knep är film. Vilken bra grej. Jag kryper upp i min soffa med min filt och sjunker in i den värld jag har framför mig. Igår såg jag feel-good-filmen “Eat,Pray,Love” och jag kände mig så lycklig efteråt. En annan feel-good-film är “Notting Hill”. Vackra Julia Roberts får mig alltid att må bra.

Ett tredje knep är mina små stenar som jag har hemma. Det är en sådan sten som ni ser på bilden här bredvid. De är helt fantastiska. Det står olika ord och meningar på alla stenar och jag håller i den sten som betyder mest för mig just för stunden.

Ett fjärde knep är att tänka “enkelhet” och att “allt händer av en anledning”. Det är tankegångar som får mig lugn och när jag går djupare in på dem så får dem mig alltid mer balanserad, glad och mer stresstålig.

Har ni några knep?

Kram Nadja

Kajsa Bergqvist inspirerar på träningen

Äntligen! Äntligen, äntligen, äntligen hoppar jag höjd igen!! Och vem har jag som tränare tror ni? Jo, världens bästa Kajsa! Kan jag få det bättre? Kan jag vara gladare? Jag säger alltid att allt är möjligt, men just nu tror jag att det är OMÖJLIGT att få det bättre än vad jag har det

Vi bokade in passet redan förra veckan och jag var snabb att förklara att jag faktiskt inte gjort någonting liknande sedan operationerna och att vi skulle ta det lite försiktigt. Kajsa var helt med på noterna och sa: “Vi ska leka höjd, Nadja. Bara skutta lite och göra andra roliga övningar” och jag blev så glad och pirrig. Jag har sett fram emot det är passet varje dag sedan vi bokade in det Jag har också varit nervös. Nervös som satan för hur knäet skulle reagera. Skulle det svullna upp? Skulle jag få den där “låsnings-känslan”? Skulle jag vara för klen? Eller skulle det rentav bara funka?

Vi har kört pytte-lite hoppstyrka så jag trodde inte att jag skulle få hoppa med någon ansats idag. Det gjorde vi inte heller. Jag fick köra med “fri” ansats och hoppa lite som jag ville. OCH JAG KLARADE DET!!! Jag hoppade! Det sved lite i knäet och leden kändes aningen stel men fan så nöjd jag är! Jag kände mig som alltid när jag tränar en gren efter ett längre uppehåll: kantig och vilsen. Men efter några hopp blev jag säkrare och till nästa vecka tror jag nog att jag kan sätta världsrekord igen

Efter hoppen körde vi igenom magen och ryggen. Så härligt det var! Vilken energi hon sprider, Kajsa. Det här var precis vad jag behövde just nu… när min energinivå har legat på noll och sommaren har känts alltför långt bort. Nu känner jag mig på banan igen och lite lättare.

I morse åkte jag till Bosön för att ta det lugnt och basta en timme. Jag ville koppla av. Andas ut. Jag ville vara ifred. Jag kände ett oerhört stort behov av det. Jag vet inte vart det kom ifrån. Jag njöt i fulla drag när jag satt där i bastun med min bok och en flaska vatten. Kroppen värkte och jag kände att den mådde gott av detta förslag från mig själv Jag tänkte att jag skulle mjukas upp inför eftermiddagens träning med Kajsa. Jag ville vara bra förberedd och studsig.

Jag hann också med att sova en timme och när jag vaknade var jag piggare och mer på hugget. Jag har verkligen inte varit mig lik de senaste veckorna men idag under höjdhoppet kände jag igen mig själv för en stund. Det glädjer mig.

Jag har frågat mig själv så många gånger dessa veckorna: “Vad är det du behöver Nadja? Vad är det du vill ha? Vad saknas?”. Jag har bara inte hittat något svar och det har irriterat mig. Det har stressat mig. Idag tänkte jag: “Vad fan, skit samma. Jag kanske aldrig kommer att hitta några svar. Jag kanske bara ska andas en gång och låta saker och ting vara för en stund? Det som sker, det sker”. Tanken spred lugn inom mig och den känns värdefull. Varför ska allting alltid vara så kämpigt? Varför ska jag hela tiden kämpa emot verkligheten? Saker och ting är ändå så som dem är. William (min mentala tränare) sa de gamla visdomsorden och rådet att strunta i det som jag inte kan förändra och förändra det jag kan. Så enkelt det är med tankar ibland

Jag har tagit en lång dusch och luktar så gott när jag sitter här i soffan. Jag dricker mitt te och lyssnar på goa låtar, filosoferar och funderar och ifrågasätter massa saker. Jag ska alldeles strax skriva min träningsdagbok och sedan dammsuga badrummet. Litervis med sand har hamnat på mattan efter mina längdhopp för några dagar sedan men jag har inte orkar städat bort det. Upps.

Jag önskar er den bästa kvällen.

Kramar från Lidingös bästa soffhörn!

Nadja

Vilket bra nyhetsbrev!

Jag köper ofta saker från “Kreativ Insikt” för jag älskar det dem gör! Dem gör små peppingkort med fina bilder på, de har vykort, tavlor och stenar med ordspråk och citat på. Ja, ni hör ju: som gjort för Nadja Casadei När jag var hemma i Karlskrona senast så fick jag med mig syster Giselas ALLA kort! Tack fina, fina du! Dem hjälper mig mycket!
När man har handlat i webbutiken får man sedan dessa glädjande nyhetsbrev. Och jag kan inte annat än att le när jag läser det. Såhär lyder Carolinas senaste nyhetsbrev:

“Tänk att vi människor rymmer så otroligt mycket, från det svartaste svarta till det vitaste vita – och allt däremellan! Det är fantastiskt vilken palett av tankar, känslor, drömmar, egenskaper, attityder och handlingar som vi har att välja mellan.

Och ändå är det så lätt att fastna i samma beteenden, tankar och känslor som förut… Jag undrar om det inte är en av våra största utmaningar som människor, att lära oss att bryta oss loss från tidigare generationer och från tidigare mönster (om de inte är bra för oss) och istället välja vår egen väg, välja fler av våra positiva goda sidor, som vi alla har inom oss, att måla med.

Den positiva målarburken innehåller så mycket som är till gagn för oss alla – attityder som ger respekt och utrymme, språk som ger styrka att växa och utvecklas, handlingar som gör gott i världen, tankar och omtankar som sprider kärlek och värme och hjälper oss själva, dem omkring oss och hela jorden att leva så bra som möjligt. Och så får vi själva så mycket tillbaka, så det är rent egoistiskt att göra det!

Jag har i en av de nya kollektionerna för våren, Änglakraft, använt änglar som metaforer för just våra allra finaste egenskaper, som till exempel tillit, kärleksfullhet, ödmjukhet, kreativitet, godhet, inspiration, tålamod och vidsynthet.

För oavsett om vi tror att änglar existerar eller inte, så är det lätt att tänka sig änglar som symboler för till exempel godhet och kärlek, eller hur? Och det är precis det som vi och vår jord verkligen behöver nu.

Dessutom har änglar förmågan att inge hopp, de för in ljus och kärlek i livet och tröstar när vi tillfälligt har gått vilse i livets snårskog.

Så varför inte ta änglarna till hjälp för att plocka fram dina mest änglalika sidor och fira dem! Du är en ängel på jorden, för du har alla de sidor som änglarna sägs besitta, inuti. Med kärlek i hjärtat kan vi alla välja att använda oss av dessa goda sidor, utveckla dem, ge dem som gåva till oss själva och andra.

Och ha tålamod och överseende med oss själva när vi inte alla gånger lyckas… För alla gör så gott de kan. Det viktiga är inte att alltid göra rätt, det viktiga är att det kommer från hjärtat.

Allt gott till dig, ängel på jorden. Tack för att du finns.

Beställ vår nya inspirerande vårkatalog!
För dig som vill hitta dina inre änglakvaliteter - och njuta längs med vägen. Du beställer katalogen här: www.kreativinsikt.se.

Varma hälsningar,
Carolina”

Titta, jag hoppar!

Ser ni?! Kan ni förstå?! Kan ni känna min glädje?! Kan ni känna den där känslan man känner när glädjen är så stark att det liksom svider till lite i näsan? Känslan man får när man känner en överväldigande tacksamhet? Tacksamhet för allt det fina som finns omkring er men som ni kanske inte alltid tänker på. Jag är så glad att jag fick möjlighet att operera min två knän och att Sven Jönhagen gjorde ett så pass bra jobb att jag nu kan göra mycket träning utan smärta! Igår kunde jag göra en massa olika hoppövningar, som visserligen kändes lite, men aldrig som innan när jag har kört samma träning. Det blir lite varmt och det känns att någon har varit inne i knäna och “rotat runt”, men det är inte samma sylvassa smärta som förut. Det är inte samma hugg eller hämmande känsla som då. Och jag känner mig bara lättad och glad.
Jag vet att jag har allt jag behöver för att nå mina mål när jag får vara skadefri. Jag känner det så tydligt i min kropp. Så fort jag får vara fri och slippa smärtan så känner jag mig så ohämmad och stark och smidig. Det känns som om att jag kan göra precis vad jag vill. Som om att kroppen bara vill hoppa högre, springa snabbare och kasta saker hur många meter som helst. Hela kroppen skriker “använd mig! Utmana mig! Mera kan du! Kom igen!”. Jag älskar den känslan mer än något annat. När jag får den känslan känner jag mig oövervinnerlig. Då känner jag mig fulländad. Som om att min kropp föddes för att göra just det där.
Vet ni vad jag har börjat med? Jag har börjat klappa mina knän. Som när man klappar en katt. Och så tänker jag att dem är friska och bra. Ja, jag vet att det låter nästan religöst, men vad tusan. Jag tror bara att dem behöver lite kärlek och omtanke.

Jag är upprymd och vill bara träna mer och mer och mer. Men det är nu som jag behöver vara smart (för en gångs skull)
Det är nu Leffe stramar tyglarna en aning. Han ser så tydligt på mig när jag börjar lägga till lite mer än vad jag ska. Han är min räddare i sådana situationer. Vi har blivit mycket bättre båda två på att säga “stopp, nu räcker det!” men ibland vinner min charm över hans beslutsamhet och då brukar jag få en stöt till eller ett hopp till
Vi brukar skratta åt det här, Leffe och jag. Det är alltid lika roligt när jag börjar med mina övertalningsförsök: “Men Leffe, BARA en till. EN ENDA. Kom igen nu va. Kooom iggeeeen Leffe. Så farligt kan det ju inte vara? Jag ska faktiskt klara en hel mångkamp snart så… ” och så lite *blink* *blink* med ögonen och så får jag en stöt till. Jag kan alla hans svagheter nu

Men… jag kanske ska sluta att övertala honom. Och bara göra det jag ska.
Ja, så får det bli. Varför var inte det mitt nyårslöfte? (förmodligen för att jag vet att jag inte kommer att hålla det )

Gott folk, kära vänner… nu ska jag byta om för jag ska till Bosön och få massage av Elvis. Jag har precis sprungit sex stycken 200 meters lopp och behöver lite avkoppling. Vi hörs snart igen.
Kram Nadja

Fantastiska visdomsord!

Är det okej?

Tonuspass, tävling och tankar

Morgonen började med ett tonushöjande styrkepass med både frivändningar och överstötar. Allt för att jag få ska få in lite kraft och power i kroppen igen efter mitt snart en månads långa uppehåll från kvalitativ träning. Ikväll ska jag nämligen köra en liten tävling på Stadion. Det blir återigen kula eftersom baksidan inte är helt hundra ännu.

Sitter just nu vid mitt köksbord och njuter av nybryggt kaffe och en strålande sol utanför fönstret.  Jag behöver vattna blommorna och dammsuga, packa väskan inför ikväll, duscha, ringa syster, signera bilder, maila min tränare, vika tvätt och plocka undan disken. Jag hittar bara inte startknappen på mig själv. Sitter här och skriver till er istället. För tillfället känns det som det absolut viktigaste. Eller bara det enda som jag orkar just nu Man blir så fort bekväm…

Men jag vet också att jag snart hittar energin och kommer att göra allt det ovan nämnda i en stormande fart! Jag är som en virvelvind när jag sätter den sidan till.

Om jag hinner ikväll så får ni höra resultatet av kultävlingen. Om ni skulle dö av nyfikenhet (vilket jag tror är högst osannolikt) så hittar ni resultat på friidrott.se.

Kram så länge och njut av solen!

Nästa sida »