Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TĆL Bygg
Rćbergs Bil Röjk Superwear Harrys Karlskrona

KĂ€NNeR Vi VaRaNDra?

Hej sommarglada du! 

Vad gör du och Àr det kul? 

Jag har precis kommit hem frĂ„n en sjutimmars resa frĂ„n Öland. Jag bor i Norrland och jag skulle inte frĂ„n Öland till Köpenhamn.

Det var bara OÄNDLIGA köer.

Köer som stod still. Köer som ringlade sig sÄ lÄngsamt framÄt att till och med en sengÄngare hade fÄtt stÄpÀls. 

Att hela Sveriges befolkning Ă€r förĂ€lskade i denna mysiga lilla ö hade jag ingen aning om. Nu Ă€r det visserligen brĂ„k om huruvida Öland Ă€r en ö eller inte, men vad vet jag. 

Vad tycker du? Kan man sĂ€ga att Öland Ă€r en ö? 


För att en ö ska kunna vara en ö finns det tydligen vissa kriterier som ska uppfyllas:

  • Det ska vara ett landomrĂ„de som Ă€r omgivet av vatten - check
  • Bebott av minst 50 personer - check 
  • Och saknar förbindelse (bro eller tunnel) till fastlandet - ajfan. 


Varför kom jag in pĂ„ det dĂ€r? Jo, för att jag Ă€r sĂ„ satans nyfiken av mig och var tvungen att kolla upp om jag verkligen kan skriva "ö" om Öland. 

Nu Àr jag dock inte sÄ nyfiken att jag gör en utredning av det. Och jag kollar inte kÀllor mot varandra utan nöjer mig med första bÀsta kÀlla som google serverar mig. SÄ det sÄ.


Det var sÄÄÄÄÄ lÀngesedan vi hördes och jag vet nÀstan inte hur jag ska uttrycka mig i skrift lÀngre. 

Jag har haft skrivpaus. Eller ingen ork. Eller bara varit för osugen. Osug Àr inte en bra kÀnsla. Den Àr kvalmig och jobbig och otroligt svÄrhanterad. Och nÄgon gÄng började jag pÄ ett inlÀgg som raderas nÀr jag var halvvÀgs in.

DÄ började jag grÄta. Och stÀngde ner mobilen. 

Jag tror att det var ren och skÀr trötthet. 


Jag brukar inte vara sÄ lÀttknÀckt. 
Vad har hÀnt sen sist dÄ? Ja du... MASSOR! 

Min syster Gisela har öppnat sin egen klÀdbutik i centrala Karlskrona och jag Àr en stolt storasyster. 


Butiken heter FAB och jag mÀrker att jag sÀger det lite extra utdraget: "Faaab" nÀr nÄgon undrar över namnet. Som för att fÄ prata om den lite lÀngre. 

Att vara stolt över nÄgon annan Àn sig sjÀlv Àr roligare, för dÄ kan man skryta ohÀmmat. Det Àr ofint att göra det om sig sjÀlv. 

Det vet alla.


Men det hĂ€r... det hĂ€r Ă€r SÅ roligt! Butiken ligger pĂ„ Ronnebygatan 47 och du Ă€r vĂ€lkommen in nĂ€r helst du vill. 

KlÀderna Àr sÄ somriga, kvinnliga, busiga och klassiska pÄ samma gÄng. 


OM du gÄr in dÀr... dÄ bara mÄste du sÀga att du hÀnger hÀr inne ocksÄ. Jag Àr inne i en kÀnslig period och kommer antagligen börja grÄta för det ocksÄ annars. 

No pressure. 

Och över till nÄgot annat - anledningen till att jag inte haft sÄ mycket tid över för att skriva, förutom olusten, har varit trÀning och reklamfilm. 


Jag har, och hÄller fortfarande pÄ med, en inspelning för ICA i samarbete med Cancerfonden och Lidingöloppet. 

Det Àr en miniserie dÀr jag har fÄtt Àran att vara trÀnare för en tjej som ocksÄ har haft cancer men som nu vill trÀna upp sig.


Tjejen, den hÀr kraftfulla och tuffa kvinnan, heter Jeanine och hon förgyller programmet med sin envishet och sina brinnande ögon. 

Jag gillar henne verkligen och nÀr jag var uppe i Stockholm förra gÄngen passade jag pÄ att trÀffa henne bara för att fika. 


Hon har det dÀr som jag beundrar sÄ mycket hos andra mÀnniskor: mjukhet men ÀndÄ ett jÀvlaranammar, attityd men ÀndÄ inte stöddig, en stark vilja men ÀndÄ inte pÄstridig. 

Jag ska trÀna henne fram till rosa bandet loppet i september och avsnitt 1-3 Àr redan ute! 

Vill du se dom sÄ ska du fÄ en lÀnk:

Den hÀr gÄr direkt till avsnitt 1
jag hoppas hoppas hoppas att du vill se den och följa vÄr vÀg mot den dÀr jobbiga milen. 

Ja, EN mil Àr jobbigt för mig. Jag Àr en explosiv idrottare. Men mÄste jag sÄ dammar jag sÄklart av en mil. Men det tar emot. Det ska jag inte ljuga om.


Hrm. Var det nÄgot mer? 

NÀ, jag tror inte det. Jag tror att jag mÄste hoppa in i duschen bara. Jag fullkomligt osar skit. 

Visst Àr det jobbigt nÀr du inte klarar av att sitta i nÀrheten av dig sjÀlv för att du inte luktar gott? 

Jag hoppas att du har en bra sommar. Att du grillar massor och att solen tittar till dig sÄ ofta det gÄr.

Puss pĂ„ nosen ❀



DeT SPRiDS GLĂ€DJe.

Oh la laaa vĂ€nnen dĂ€r,  Jag Ă€r hemma igen!  Sverige snöar och jag Ă€r fortsatt sjuk. Jag reste hela dagen igĂ„r. LĂ€mnade hotellet 05.45 och Barcelona 08.10.  Satte fötterna pĂ„ svensk mark vid 12.30-tiden för att sedan ta tĂ„get mot VĂ€xjö 17.21.  Behöver jag sĂ€ga att jag var trött nĂ€r VĂ€xjö vĂ€lkomnade mig 21.50?  Visst Ă€r det irriterande nĂ€r jag skriver ut varje minut? 😉  NĂ„got annat som Ă€r irriterande Ă€r SJ. SjĂ€lvklart stötte tĂ„get pĂ„ problem, vilket Ă€r helt okej. Problem Ă€r en del av livet, och SJ. Vad som dĂ€remot inte Ă€r okej Ă€r att SJ:s personal stĂ„r och fullkomligt tokskriker pĂ„ oss som kommer frĂ„n det försenade tĂ„get till den andra anslutningen.  "Skynda er! Snabba pĂ„! Hoppa bara in! Kom igen dĂ„Ă„Ă„Ă„!" Jag menar, att dom Ă€r stressade Ă€r knappast vĂ„rt fel men stress gör nĂ„got med mĂ€nniskor. Det Ă€r nĂ€stan lite lĂ€skigt.  Hur reagerar du pĂ„ stress? NĂ€r minuterna Ă€r rĂ€knade, nĂ€r du har en deadline som du kĂ€nner att du inte hanterar? Vad gör du dĂ„?  Det Ă€r absolut mitt eget fel att jag hade problem med att fĂ„ med min stora packning pĂ„ tĂ„get, men jag hade inte rĂ€knat med att fĂ„ springa  200-meters perrongintervaller med den.  Nog om det. Vi har roligare saker att prata om Ă€n sĂ„.  TrĂ€ningsresan med ATEA har varit ett minne för livet. Jag har fĂ„tt en chans att testa pĂ„ min coachningsförmĂ„ga och jag gillar det mycket.  Jag har fĂ„tt lĂ€ra ut hopp, löpning, armpendling, styva fötter och hĂ„llning.  Jag har fĂ„tt lĂ€ra kĂ€nna nya vinnarskallar, fĂ„tt se nĂ€r mĂ€nniskor tar ut sig fullstĂ€ndigt, ta hand om en skada och kĂ€nna pĂ„ stĂ€mningen och sammanhĂ„llningen i ett företag som öser pĂ„ framĂ„t.  Min livslust Ă€r stor och jag Ă€r sugen pĂ„ att testa pĂ„ mĂ„nga saker, som du vet. SĂ„ nu Ă€r min nya lust att starta trĂ€ningsresor! Det kommer sĂ€kert inte att hĂ€nda, jag har annat att tĂ€nka pĂ„ nu. Men det Ă€r en kittlande tanke.  Och jag tror att intresset skulle vara stort.  FörstĂ„ sĂ„ roligt att Ă„ka ivĂ€g tillsammans: trĂ€na med musik, Ă€ta bra mat, lyssna pĂ„ inspirerande förelĂ€sningar och trĂ€na lite till?!  Skulle du haka pĂ„ om jag ordnade nĂ„got sĂ„dant?  Klockan nĂ€rmar sig 11.00 och jag vill skicka ivĂ€g en grattishĂ€lsning till en kvinna som jag inte tror att du kĂ€nner Ă€nnu:  Hon heter Anette och nĂ€r jag har tid över frĂ„n trĂ€ning och andra Ă„taganden sĂ„ fĂ„r jag utnyttja min utbildning pĂ„ henne och hennes mans företag ApelgĂ„rden AB.  Jag fĂ„r en chans att utveckla andra sidor hos mig sjĂ€lv och jag fĂ„r ta ansvar pĂ„ andra omrĂ„den Ă€n inom trĂ€ning. En balans av idrott och att anvĂ€nda hjĂ€rnan tror jag Ă€r ett vinnande koncept.  Jag vet att jag gjorde sĂ„ mellan 2008-2011 och jag reagerade vĂ€ldigt bra pĂ„ den kombinationen.  Jag vill gratta henne hĂ€r eftersom hon Ă€r som ni: hon tĂ€nker pĂ„ sina medmĂ€nniskor och hon hjĂ€lper till om hon kan.  Och visst Ă€r det sĂ„ att döttrar ofta hyllar sina egna mammor, men jag som kĂ€nner Anette lite mer nu kan inte annat Ă€n att hĂ„lla med om det som hennes dotter Jennifer har skrivit till henne:  En oerhört vacker text som vi alla sĂ€kert kan kopiera över till dom som betyder mest för oss i vĂ„ra liv.  SĂ„, GRATTIS pĂ„ din dag Anette. Tack för att du Ă€r en sĂ„ inspirerande medmĂ€nniska ❀ Nu har klockan sprungit ivĂ€g igen... jag kom in i den dĂ€r berömda bubblan.  Jag sĂ€tter ett finger mot den och sprĂ€cker den. Jag behöver ju göra annat ocksĂ„. Ingen trĂ€ning idag dock, jag har halsont och min kropp fĂ„r vila.  Ta hand om dig, dom du har omkring dig och dom som inspirerar dig.  Kram ❀

Du HaR iNGeN aNiNG.

Heeej frĂ„n ett litet bakelsemonster ❀ Jag Ă€r Ă€ntligen hemma i VĂ€xjö igen. Det har varit en lĂ„ng resa och det Ă€r alltid hĂ€rligt att fĂ„ komma hem till sin egen sĂ€ng Ă€ven om det Ă€r fantastiskt att vara utomlands.  Min sĂ€ng Ă€r den bĂ€sta.  Och idag ska jag fĂ„ trĂ€ffa min coach Agne igen. Det var ett tag sedan jag sĂ„g honom nu. Jag tror att han kommer att bli glad över att se hur min muskelmassa har vĂ€xt till sig.  Jag ser fram emot en trĂ€ningsperiod hĂ€r nere nu. Mina trĂ€ningskompisar har haft en veckas vila och Ă€r sĂ€kert hur redo som helst för att köra igĂ„ng. Och dom spar aldrig pĂ„ nĂ„got krut. SĂ„ jag kommer att fĂ„ kĂ€mpa hĂ„rt för att hĂ„lla jĂ€mna steg.  Jag har trĂ€nat mycket styrka i en period nu och det kĂ€nns. Jag kĂ€nner mig tyngre i kroppen men ocksĂ„ mer sammansatt. Mer hel.  Jag mĂ€rkte av styrkan nĂ€r jag hoppade lĂ€ngd pĂ„ Bosön. Visserligen bara med nĂ„gra fĂ„ steg, men Ă€ndĂ„. Jag kĂ€nde att spĂ€nsten lĂ„g dĂ€r nĂ„gonstans och vĂ€ntade pĂ„ mig.  Den kommer sen nĂ€r vi börjar lĂ€tta pĂ„ allting... det ska bli sĂ„ otroligt roligt att se vad som kan komma frĂ„n den hĂ€r kroppen.  Jag kĂ€nner mig helt tom inombords nĂ€r det gĂ€ller förvĂ€ntningar. KĂ€nner mig som ett blankt blad.  Jag har varit sĂ„ trött pĂ„ att kĂ€mpa, sĂ„ ofantligt less pĂ„ motvindar, sĂ„ trött pĂ„ att uppbringa entusiasm inför varje litet förvĂ€ntat framsteg att jag till slut har slĂ€ppt det. Det fĂ„r liksom lite bli som det blir.  Inte sĂ„ att jag pĂ„ nĂ„got sĂ€tt har lagt mig ner för rĂ€kning. Inte pĂ„ nĂ„got sĂ€tt gett upp nĂ„got.  Men jag Ă€r försiktig med vad jag delar med mig av till andra. Dom bilder jag har i mitt huvud och det jag skulle vara nöjd med att prestera vet bara jag. Och det kĂ€nns bra sĂ„.  Det kĂ€nns som om att jag behĂ„ller mer energi pĂ„ det sĂ€ttet.  Den hĂ€r resan, fram till idag, har varit sĂ„ vĂ€ldigt mĂ€rklig. FrĂ„n dom mörkaste dalar till smĂ„ kullar dĂ€r jag bara har kunnat ana solstrimmorna. Aldrig nĂ„gra höga toppar med vackra vyer. Tidigare i livet har jag kunnat uthĂ€rda djupa dalar mycket tack vare att jag fick belöning snabbt i form av det dĂ€r höga.  Dom hĂ€r senaste tvĂ„ Ă„ren av Ă„terhĂ€mtning frĂ„n cancern har varit mer plana. GrĂ„a. Jag har fĂ„tt sĂ€nka min acceptans överallt. Jag har fĂ„tt bli lycklig över sĂ„dant som jag skulle tagit för givet tidigare.  Jag har fĂ„tt bli mindre krĂ€sen.  Det har varit sĂ„ mycket 90% uthĂ€rda och 10% lyckorus och tillfredsstĂ€llelse.  Jag vet att mĂ„nga Ă€r trötta pĂ„ mitt tjat. Men jag vet ocksĂ„ att inte mĂ„nga har gĂ„tt min resa.  DĂ€rför skiter jag i Ă„sikterna om tjatet nu Ă€ven om jag tog illa upp i början. Jag ville ha mer förstĂ„else. Jag tyckte att det var elakt att ha en Ă„sikt om hur snabbt jag borde komma tillbaka efter avsliten hĂ€lsena och cancer.  Jag kunde irritera mig pĂ„ att mĂ€nniskor trodde att allting var sĂ„ enkelt. Än idag kan det störa mig. Men dĂ„ har jag den hĂ€r insikten: det finns ingen dĂ€r ute, vad jag vet, som bĂ€r samma ryggsĂ€ck som jag. Och sĂ„ lĂ€nge det inte finns, sĂ„ kan ingen heller sĂ€ga nĂ„got om det.  Ingen annan har heller referensramar. Ingen annan vet heller hur lĂ„ng tid det bör ta. Det kanske tar ett Ă„r, tvĂ„ Ă„r... eller sĂ„ tar det all tid och gĂ„r inte alls.  Vem vet?  SĂ„ kan du tĂ€nka nĂ€r du gĂ„r igenom nĂ„got svĂ„rt som andra har Ă„sikter om: ingen annan har faktiskt en jĂ€vla aning. Aning om dina omstĂ€ndigheter, dina kĂ€nslor, dina reaktioner, ditt sĂ€tt att ta dig framĂ„t. Och sĂ„ lĂ€nge ingen annan heller har kopierat ditt liv och dina försök RAKT AV - ja, dĂ„ kan dom heller inte sĂ€ga nĂ„gonting.  Du har all rĂ€tt att tycka att det Ă€r slitsamt, ett helvete, kanske till och med omöjligt; men Ă€ndĂ„ ha viljan att försöka.  Du har rĂ€tt till allt det dĂ€r. Jag vet att jag ibland sjĂ€lv har sneglat pĂ„ andra mĂ€nniskor och tĂ€nkt: men vad hĂ„ller han/hon pĂ„ med? Hur svĂ„rt ska det vara?  Men av min resa sĂ„ har jag lĂ€rt mig att det inte Ă€r sjysst att tĂ€nka sĂ„. Eller ens givande. Det Ă€r rent av bara idiotiskt. Och jag har fĂ„tt tĂ€nka om.  Jag vet inte vad mĂ€nniskan jag precis kritiserar i mitt inre faktiskt gĂ„r igenom. Jag har inte hela bilden. Jag ser inte in bakom kulisserna. Jag Ă€r bara en medmĂ€nniska som Ă€r snabb att dömma.  Och varje gĂ„ng jag gör det sĂ„ skĂ€ms jag för mig sjĂ€lv. Men tanken ovan hjĂ€lper mig.  Den hjĂ€lper mig att hĂ„lla fötterna pĂ„ jorden, sĂ„ som pappa alltid har önskat att jag ska göra. PĂ„ den punkten har jag i alla fall lyckats. Och misslyckats pĂ„ sĂ„ vĂ€ldigt mĂ„nga andra.  NĂ€r jag var ung lĂ€ste jag ett citat nĂ„gonstans. Jag lĂ€ste mĂ€ngder med sĂ„dana, och gör fortfarande, sĂ„ frĂ„ga mig inte varifrĂ„n det kommer. Men det fastnade. Och jag har det i bakhuvudet vart jag Ă€n gĂ„r.  SĂ„hĂ€r: "Din uthĂ„llighet Ă€r mĂ„ttet pĂ„ hur mycket du tror pĂ„ dig sjĂ€lv".  Det har följt med mig genom intervaller, genom personliga problem, genom allting egentligen. Jag har alltid kĂ€nt en enorm tro pĂ„ mig sjĂ€lv. Men det har ocksĂ„ kostat energi. Efter en hĂ„rd utmaning har jag kĂ€nt mig urholkad. Förbrukad och fĂ€rdig.  Det kostar att plocka fram bra tankar. Och det stĂ„r alltid och vĂ€ger mot frĂ„gan: "Ă€r det vĂ€rt det?". SĂ„ lĂ€nge vi kan svara JA dĂ€r, ja... dĂ„ tĂ€nker jag att det Ă€r vĂ€l bara att köra. Vad finns det att vara rĂ€dd för?  Jag har hittat mĂ€ngder med svar pĂ„ den frĂ„gan: jag kan vara rĂ€dd för precis allt. Kanske du ocksĂ„. Men vem fan orkar? Jag tröttnade pĂ„ att vara rĂ€dd. Lika mycket som jag snabbt tröttnade pĂ„ att vara "dĂ„lig". DĂ€rför pressar jag mig pĂ„ mina trĂ€ningspass, dĂ€rför gĂ„r jag all in, dĂ€rför fĂ„r det bĂ€ra eller brista.  För jag Ă€r inte rĂ€dd lĂ€ngre.  Jag har varit rĂ€dd för att dö, för vad folk ska tycka, för min framtid, för att ta fel beslut, för att sĂ€ga fel saker, för att inte duga, för att ingen ska tro pĂ„ mig, för att publicera texter, för att orken ska ta slut... i omgĂ„ngar.  Men sĂ„ lĂ€nge du vet, nĂ„gonstans djupt inom dig, att du hanterar det, att det Ă€r övergĂ„ende och att ingen egentligen bryr sig, sĂ„ har du allt du behöver.  Att ingen egentligen bryr sig Ă€r en magisk tanke. För om vi ska vara Ă€rliga - hur snabbt slĂ€pper vi inte saker? Hur snabbt kommer det inte nĂ„got nytt att prata om? Denna morgonens nyheter Ă€r redan mentalt veckogamla.  Dessutom har alla fullt upp med sig sjĂ€lva.  Vi vinner alltid mycket mer pĂ„ att köra vĂ„rt eget race. Det vi innerst inne tror och hoppas pĂ„. Vi vinner sjĂ€lvrespekt genom att vĂ„ga fullfölja vĂ„r lĂ€ngtan.  Vi bĂ€r vĂ„ra huvuden högre, vi stĂ„r mer rakryggade pĂ„ denna jord och vi glöder mer, Ă€ven om vi alldeles sĂ€kert ser löjligt tilltufsade ut ibland.  Det Ă€r vad jag tror.  Jag tror pĂ„ dig som sliter i det tysta, Ă€ven om jag kanske sneglar snett ibland av gammal vana. Jag tror pĂ„ dig som sĂ€ger att du vill men att det inte har visat sig Ă€n. Jag tror pĂ„ dig som sĂ€ger att du kĂ€nner att du kan men inte har gjort det Ă€n.  Jag tror pĂ„ dig som sticker ut hakan Ă€ven om den sticker ut mer Ă€n vad som Ă€r allmĂ€nt accepterat. Jag tror pĂ„ dig som kĂ€nner att du inte har det dĂ€r "lilla extra". För jag vet att vi alla kan plocka fram det. Det Ă€r inte fĂ„ förunnat. Det Ă€r en sak att lĂ€ra sig och att tro pĂ„.  Jag tror pĂ„ dig som "missade tĂ„get", som tog omvĂ€gen, som drog det kortaste strĂ„et.  Jag tror pĂ„ dig som misslyckas, jag tror pĂ„ dig som har förklaringar som omgivningen gĂ€rna gör om till "bortförklaringar". Jag tror pĂ„ dig som Ă€r utrĂ€knad.  Ibland rĂ€cker det att bara veta det.  Puss ❀  

DiNa FoTSPÄR. 

Jag vaggade fram och tillbaka i lĂ€genheten, med tĂ„rar rinnande lĂ€ngs med kinderna. TĂ„rar för allt som gĂ„tt förlorat och tĂ„rar av tacksamhet för allt som vunnits.   KĂ€nslor av styrka och samtidigt svaghet rusade runt i hela kroppen. Bra tankar blandades med dom dĂ„liga. Lust och ovilja pĂ„ samma gĂ„ng.  RĂ€dsla och en kĂ€nsla av jĂ€vlaranammar avlöste varandra. Jag var i ett mentalt kaos dagen innan min sjukampsstart.  Jag tĂ€nkte Ă„ ena sidan att jag skulle vara stolt, Ă„ andra sidan att jag aldrig mer hade rĂ€tten att visa mig pĂ„ en arena. Jag tĂ€nkte att jag tĂ€nker för mycket och i nĂ€sta vĂ€nda tĂ€nkte jag att "jag lĂ€r mig av det hĂ€r, bara tĂ€nk".  Jag hittade ingen balans. Jag hittade inget lugn. Jag hittade inget bra förhĂ„llningssĂ€tt till det jag nu skulle göra. Allt jag hört genom Ă„ren flög förbi i huvudet pĂ„ mig.  Mammas ord om uthĂ„llighet, och att jag vinner pĂ„ att vara konsekvent och mĂ„linriktad. Pappas ord om att "allt blir bra - du kan". Miro Zalars rĂ„d om att ju mer jag lĂ€r kĂ€nna mig sjĂ€lv - desto bĂ€ttre kan jag bli i min idrott. Leffes pĂ„minnelse om att du aldrig kommer att kĂ€nna dig helt redo.  Agnes trygghet i orden om att "det kommer, bara vi Ă€r smarta". Hans frĂ„ga - "för vem gör du det hĂ€r?" som alltid tar mig tillbaka till min unga barndoms dröm. Din uppmuntran och ditt tĂ„lamod med mig. Den hĂ€r berg och dalbanan.  Jag har mĂ„nga gĂ„nger funderat över hur lĂ€nge mĂ€nniskor orkar vara med. Hur lĂ€nge orka andra mĂ€nniskor peppa och behĂ„lla sin tro? Men jag kĂ€nner mig trygg med dig som mitt pansar. Jag har mĂ€rkt att du Ă€r uthĂ„llig, precis som jag.  Och nĂ€r Agne stĂ€ller sin frĂ„ga om vem jag gör det hĂ€r för, sĂ„ svarar jag alltid: "för mig sjĂ€lv". För sĂ„ har det alltid varit.  Men det Ă€r egentligen inte fullt ut sant. För jag har mĂ€rkt att jag gör det för sĂ„ mĂ„nga fler. Jag gör det i grunden för det som fortfarande brinner inom mig. Men jag gör det lika mycket för dig som har det tufft och behöver se att det gĂ„r.  Jag gör det för den som ligger sjuk just nu och som kanske, kanske kan fĂ„ styrka i den hĂ€r resan. Jag gör det för dig som vill kĂ€nna det dĂ€r som jag ville kĂ€nna nĂ€r jag hade det som tyngst - hoppfullhet och möjlighet.  NĂ€r jag hittar den dĂ€r Ă€rligheten i mig sjĂ€lv, dĂ„ har jag lĂ€ttare för att kĂ€nna stolthet över det jag gör. För om vi bara kollar pĂ„ resultaten i helgen sĂ„ kan jag inte ens i min vildaste fantasti förstĂ„ att mĂ€nniskor skulle vara intresserad av det.  Men jag har ocksĂ„ förstĂ„tt att resultat betyder mindre jĂ€mfört med den resa vi gör. BĂ„de du och jag. Du kanske tror att folk runt omkring bara kollar pĂ„ vad du presterar. Men jag har fĂ„tt tĂ€nka om.  Jag har mĂ€rkt att mĂ€nniskor ocksĂ„ ser kampen och allt som ligger bakom. Det finns mĂ€nniskor som ser hur du sliter.  NĂ€r du har klĂ€mt ut din första unge sĂ„ vet miljontals andra mammor dĂ€r ute hur du har kĂ€nt. Vilken smĂ€rta du har upplevt. Och dom hejar pĂ„ dig. NĂ€r du har tagit din examen sĂ„ vet tusentals andra studenter vilken krigare du Ă€r. Hur mycket tentaĂ„ngest du har haft. Hur du har fĂ„tt leva pĂ„ nudlar och suttit uppe sena nĂ€tter för att lĂ€ra dig allt du ska kunna. NĂ€r du tar ditt körkort sĂ„ kan hundratusentals andra bilister förstĂ„ din lycka och stolthet. Dom kan kĂ€nna anspĂ€nningen inför uppkörningen och den torra munnen under uppskrivningen.  Vi kan relatera till varandras resor och upplevelser och vi kan stĂ€rka varandra. Precis som du stĂ€rker mig i allt det hĂ€r. Det kanske Ă€r det som Ă€r nyckeln - du kan kĂ€nna hur jag kĂ€mpar.  För du har ocksĂ„ gĂ„tt igenom besvikelser, du har ocksĂ„ varit tvungen att bita ihop och komma igen. Du har ocksĂ„ trott att det skulle gĂ„ vĂ€gen men det visade sig gĂ„ Ă„t helvete.  Du har ocksĂ„ fĂ„tt kĂ€mpa med tankar som Ă€r lĂ€skiga och obekvĂ€ma. Du har ocksĂ„ kĂ€nt lyckan i peppen frĂ„n andra mĂ€nniskor. MedmĂ€nniskorna.  Du har ocksĂ„ kĂ€nt nĂ€r vinden har vĂ€nt, dom smĂ„ framstegen. Du vet hur det kĂ€nns nĂ€r allting lossnar. Du vet hur det kĂ€nns att fĂ„ ytterligare ett bakslag. Du vet hur lĂ€tt det Ă€r att kĂ€nna sig missmodig. Men du vet alldeles sĂ€kert ocksĂ„ att det gĂ„r att hitta inspiration till att fortsĂ€tta. Du gör det varje dag. Med allt stort och smĂ„tt som du tampas med.  SĂ„ nĂ€r jag tittar tillbaka pĂ„ min helg, sĂ„ tĂ€nkte jag först att det inte blev som jag ville.  Men nĂ€r jag har suttit ner och skrivit sĂ„ har jag förstĂ„tt att det blev bĂ€ttre! Jag ville klara av alla sju grenar, jag klarade fem. En besvikelse? Ja, om vi bara kollar pĂ„ mĂ„let att klara alla sju.  Men inte om vi vet bakgrunden.  Jag har alltid stĂ„ngat mitt brunhĂ„riga huvud blodigt genom alla utmaningar jag stött pĂ„. Jag har tĂ€nkt att det Ă€r sĂ„ man gör nĂ€r man vill nĂ„got riktigt mycket. Det Ă€r sĂ„ jag visar mig sjĂ€lv att jag verkligen vill.  Men Ă€r det dĂ€r verkligen sant?  NĂ€r jag hade pratat med Agne om det hĂ€r sĂ„ gick det upp ett ljus för mig. "Vi ska göra det hĂ€r, men inte till vilket pris som helst" var hans ord som fick mig att haja till.  "Inte till vilket pris som helst..." För mig har det alltid varit "till vilket pris som helst!" Men i helgen insĂ„g jag vad mitt pris riskerade att bli - ytterligare en skada. Var jag beredd att betala det?  Absolut inte. Den tiden har jag inte. Skulle jag fĂ„ en stor skada nu sĂ„ skulle det betyda slutet pĂ„ allt det hĂ€r.  SĂ„ nĂ€r jag vaknade upp med smĂ€rta i bĂ„de rygg och hĂ€lsena dag tvĂ„, sĂ„ ringde alla dom dĂ€r varningsklockorna som jag i alla Ă„r sĂ„ dumdristigt har ignorerat. I tron pĂ„ att jag har varit tuff och stark nĂ€r jag har bitit ihop.  Jag körde lĂ€ngdhoppet ocksĂ„ igĂ„r, klarade av alla tre hopp och fick med mig en hel femkamp. Men dĂ€r satte bĂ„de jag och Agne stopp.  Agne Ă€r bra pĂ„ att ta beslut. Och han tar dom snabbt. SĂ„ fort jag hade förklarat hur ont jag verkligen hade sĂ„ var det liksom inget snack om saken. Jag vĂ€rmde upp till spjutet ocksĂ„ men fick inte luft nĂ€r jag försökte att kasta. LĂ„sningen i ryggen gjorde mig orörlig.  Och jag kĂ€nde mig som en förlorare. Instinktivt ville jag sĂ€ga till Agne att jag Ă„ngrade mig, att jag inte hade ont lĂ€ngre.  Men han hade redan genomskĂ„dat mig.  Och jag avslutade mitt SM. Men som Agne sa nĂ€r vi pratade: "oavsett vad sĂ„ vinner vi. Kan du köra sĂ„ vinner vi sju grenar. Kan du inte sĂ„ vinner vi att du bryter mönster. Du tar ett klokt beslut." Just kloka beslut Ă€r nĂ„got nytt för mig. Och dĂ€rför kĂ€nner jag mig som en vinnare idag.  Jag har ont precis överallt och fingrar och fötter krampar hela tiden. Men jag ska fĂ„ tvĂ„ veckors vila och jag Ă€r redan sugen pĂ„ höstens hĂ„rda trĂ€ning. Just nu vet jag att jag kommer att klara av att tĂ€vla i femkamp inomhus i vinter. Bara det Ă€r en galen tanke!  Om jag vĂ€nder huvudet och kollar bakĂ„t, sĂ„ ser jag en krokig vĂ€g. Jag ser fotsteg, storlek 40, som skapat spĂ„r som ser ut som om nĂ„gon rumlat hem frĂ„n krogen. Höger, vĂ€nster, höger igen och sĂ„ Ă€nnu mer höger. Och jag kan inte lĂ„ta bli att fnittra lite.  Jag har inte varit full, jag har bara försökt att ta mig mot mitt mĂ„l. Det Ă€r vad dom dĂ€r fotspĂ„ren betyder. SĂ„ söta.  Jag hoppas att du ocksĂ„ Ă€r glad över alla fotspĂ„r du lĂ€mnar bakom dig. Ett i taget.  "Det du Ă€lskar Ă€r alltid vĂ€rt en omgĂ„ng till". Nu tassar vi vidare ❀

JaG BLiR BÀTTRe! 

Gooood förmiddag goding!  SĂ„hĂ€r har jag sovit i tvĂ„ dagar. Hos mamma och Allan har jag fĂ„tt husrum och mat. Jag Ă„kte hit i fredags för att fira lilla Ludde som fyllde fyra Ă„r. Han ville visa pĂ„ fingrarna och frĂ„gade mig "hur mĂ„nga Ă€r det dĂ„? SĂ„hĂ€r" och höll upp alla fingrar pĂ„ handen.  Jag fĂ€llde ner ett av dom och han skrattade. Lilla sötnosen. Min systerson som aldrig mer kommer att fĂ„ sover över hos mig. Ja, du vet ju historien.  Han bjöd pĂ„ tĂ„rta och bullar och jag kom med mjuka paket. NĂ€r han öppnade sa han förvĂ„nat: "men, det Ă€r ju skor... Present dĂ„?" Haha, ja du Ludde. Du fĂ„r ta det med din mamma. Leksaker finns liksom i överflöd. En frĂ€sch outfit Ă€r mycket hĂ€ftigare.  Han kommer att fatta nĂ€r han blir stor. Jag lĂ€mnade syster sent och blev vĂ€lkomnad hos mamma och Allan med tĂ€nda ljus ute vid sjöstugan. Sista sommaren har gjort kvĂ€llarna uthĂ€rdliga.  IgĂ„r hade jag bara ett trĂ€ningspass och pĂ„ det en enda snabb 200-ing. Jag var bĂ„de skeptisk och nervös innan. Sista jag sprang en 200-ing hade jag feber och krampkĂ€nning och jag ville slĂ„ den tiden.  Vilket i sig egentligen inte borde varit svĂ„rt. Men grejen var att jag kĂ€nde mig ringrostig efter all hĂ€cklöpning.  Stela ljumskar och tighta baksidor. SĂ„dant som fĂ„r mig att bli Ă„terhĂ„llsam nĂ€r jag ska springa riktigt snabbt.  Men nĂ€r jag hade vĂ€rmt upp mĂ€rkte jag att jag hade tryck i steget och pĂ„ stegringsloppen kĂ€nde jag att benen rullade pĂ„.  Jag satte "Nadja-Agne-pers" med nĂ€stan TVÅ sekunder!  Det hade jag verkligen inte förvĂ€ntat mig och nĂ€r jag ringde Agne för att be honom gissa tid sĂ„ lĂ€t det som om att han inte trodde pĂ„ mig.  Jag vet att han ville frĂ„ga om jag kanske inte sprang 180 meter istĂ€llet för 200, men han vĂ„gade inte.  Jag blev sĂ„ JÄKLA glad!! Jag blev sĂ„dĂ€r vĂ€ldigt nöjd. Kanske Ă€r det alla 300-400-600 meter jag har sprungit som Ă€ntligen börjar göra mig löpstark?  Vad det Ă€n Ă€r som Agne gör, sĂ„ verkar det vara rĂ€tt. Det verkar fungera pĂ„ min kropp.  Jag kan knappt bĂ€rga mig inför hösttrĂ€ningen. Jag vill sĂ€tta igĂ„ng nu. TĂ€nk att fĂ„ komma in i all hĂ„rdtrĂ€ning pĂ„ den hĂ€r nivĂ„n? FörstĂ„ att fĂ„ bygga vidare pĂ„ det hĂ€r?  Det Ă€r sĂ„ spĂ€nnande att jag blir stissig. Jag vill springa backlopp, köra tung styrka, kasta tunga saker, lĂ€gga fler löpmeter bakom mig. TĂ€nk vad en sĂ„dan höst kan göra med kroppen?!  Förra hösten kunde jag vara med pĂ„ ca 50% av trĂ€ningen. Men sĂ„ kom jag frĂ„n ingenstans ocksĂ„.  Jag hade svĂ„rt för att springa tvĂ„ dagar i rad. Jag behövde vila oftare Ă€n dom andra tjejerna. Jag kunde inte hĂ„lla tempo och jag fick syra för ingenting.  Idag Ă€r lĂ€get annorlunda. Kroppen Ă€r full av kraft. NĂ€r jag hade kvittrat klart för Agne om trĂ€ningen igĂ„r sĂ„ fick han utrymme att prata och det enda han sa var: "lĂ€gg dig i bubbelbadet nu, vi hörs imorgon".  Jag gjorde som han sa och den stjĂ€rnklara kvĂ€llen gjorde mig filosofisk.  Jag lutade huvudet bakĂ„t och tankarna kom: "fasen sĂ„ coolt, jag kunde varit död. Men istĂ€llet utvecklas varje cell i min kropp. Och jag kan pressa den igen. Precis sĂ„dĂ€r som jag bad om." Jag försökte kĂ€nna mig tacksam. För sĂ„dana tankar brukar framkalla den kĂ€nslan hos mig.  Men igĂ„r kĂ€nde jag ingenting. Jag var tom. Jag lĂ„g bara dĂ€r. Som ett skal omsluten av hettande vatten.  Blev nĂ€stan irriterande pĂ„ mig sjĂ€lv. Undrade för mig sjĂ€lv om det Ă€r sĂ„hĂ€r det börjar... Är det nu jag börjar gĂ„ tillbaka till mitt gamla tankesĂ€tt; dĂ€r jag alltid förvĂ€ntade mig att jag skulle fĂ„ resultat för det arbete jag la ner. DĂ€r jag tog för givet att trĂ€ningen jag genomförde skulle utveckla mig.  Jag vill inte bli sĂ„n dĂ€r igen.  Jag vill vara sĂ„dan som jag har varit fram till nu - dĂ€r jag blivit lycklig över alla framsteg för att jag inte riktigt har vetat hur kroppen skulle ta emot pĂ„frestningarna.  Men hur hejdar man en kĂ€nsla? Hur sĂ€tter man stopp för förvĂ€ntningar?  BerĂ€tta för mig om du vet.  Avslutningsvis sĂ„ vill jag berĂ€tta tvĂ„ saker. Den första Ă€r att jag har fĂ„tt trĂ€ffa Ă€nnu en av er dĂ€r ute. Emilia som har följt bloggen frĂ„n start mötte upp mig i Lidingö Centrum förra veckan nĂ€r jag var dĂ€r. Hon kom med sin man och sina tvĂ„ barn och vi fikade pĂ„ cheesecake och kaffe. Pratade om allt och jag blev Ă€ven hĂ€r lite fundersam - hur kan ni alla vara sĂ„ sjukt hĂ€rliga!?  Jag orkar liksom inte.  NĂ„gon av er som lĂ€ser mĂ„ste ju vara riktiga skithuvuden? NĂ„gon mĂ„ste ju vara butter och bitsk? Eller har jag bara fantastiska lĂ€sare? Bland er 100 000 mĂ„ste det ju finnas nĂ„gon som som jag inte gillar?  Jag kanske inte ska dra i för stora vĂ€xlar nu, eftersom jag bara har trĂ€ffat ca tjugo stycken av er. Men ÄNDÅ.  Du förstĂ„r min tanke. SĂ„ Ă€r du ett riktigt pucko sĂ„ ta kontakt med mig. Jag vill trĂ€ffa ett pucko. FörstĂ„ sĂ„ uppfriskande. Vi möts och bara ogillar varandra direkt. Jag kommer sĂ„klart Ă€ndĂ„ att krĂ€va en selfie med dig. Det ingĂ„r i mötet.  Hrm. Nu kom jag in pĂ„ sidospĂ„r igen. Det har vi inte tid med, för jag ska Ă„ka mot Stockholm.  Imorgon har jag nĂ€mligen Ă„terkontroll hos min lĂ€kare Claes. Det var den andra grejen jag skulle berĂ€tta.  Klockan 10.00 kliver jag in pĂ„ Karolinska. Rakryggad och mindre orolig Ă€n för tvĂ„ mĂ„nader sedan. Jag tĂ€nker att min kropp inte hade kunnat prestera sĂ„ som den gör om jag hade varit sjuk igen.  Nu skriker mamma att det Ă„skar och att hon mĂ„ste dra ut modemet till internet!  Paaaanik!  MĂ„ste lĂ€mna dig NU.  Puuuuuusssss dĂ„ ❀

HoN TaNKaR MiG.

"BÀÀ, jag har funderat pĂ„ en sak. Du vet nĂ€r man pillar i nĂ€san och nĂ„gon frĂ„gar 'hittar du nĂ„got'?" Alex fortsatte kolla ner i sin mobil men hummade till svar. Jag fortsatte Ă€ndĂ„. Visste att hon skulle gilla poĂ€ngen.  "Visst Ă€r det lika irriterande som nĂ€r man gĂ€spar och nĂ„gon förstör gĂ€spen genom att sticka in ett finger i munnen!?"  BĂ„da tvĂ„ i skratt. Visst fan Ă€r det irriterande, visst fasen vill man pilla ifred. Man pillar ju liksom av en anledning.  "Det Ă€r nĂ„got som bara mĂ„ste bort. NĂ„got som ligger fel, bara sĂ„" fyllde Alex i genom skrattet som bara hon kan leverera. Det dĂ€r klingande, smittande, friska skrattet.  Alex har varit hos mig i nĂ„gra dagar och fyllt pĂ„ min energi. Direkt nĂ€r jag hĂ€mtade henne pĂ„ stationen sĂ„ mĂ€rkte jag att det var lĂ€ngesedan jag skrattade. SĂ„dĂ€r ordentligt. KĂ€nde mig nĂ€stan som ett skal nĂ€r vi kramades i bilen.  Jag saknar min vĂ€n.  Varje dag hĂ€r i VĂ€xjö saknar jag vĂ„ra tekvĂ€llar, spontana upptĂ„g och utflykter. Saknar vĂ„ra samtal. Saknar vĂ„ra höglĂ€sningar av nyfunna citat.  VĂ„ra galna funderingar. NĂ€r vi spĂ„rar pĂ„ nĂ„gon tanke vi fĂ„ngar upp.  Och livet kĂ€nns lite fattigare med henne 45 mil ifrĂ„n mig.  Alla som har trĂ€ffat Alex vet vad jag pratar om. Ingen kan undgĂ„ hennes enkelhet. Hennes lĂ€ttsamhet. Hur nĂ€ra hon har till skratt. Hur smarta svar hon har pĂ„ allt.  PĂ„ mĂ„ndagen hĂ€mtade jag upp henne. Vi Ă„t sallad och Ă„kte till mitt kulpass. PĂ„ min tigerfilt satt hon och tog bilder.  Hejade pĂ„ mig och skrattade nĂ€r jag vrĂ„lade: "bĂ€ttre kan jag!" och spĂ€nde bicepsmusklerna mot henne. FĂ„nade mig. "Jaaaa, bĂ€ttre kan du BÀÀ! Visa mig dĂ„!" PĂ„ kvĂ€llen drog vi till Karlskrona för att det var hennes önskemĂ„l. "Är Gisela och Calle hemma? Åh, kan vi inte Ă„ka dit i sĂ„ fall?" Jag var inte sen att hĂ€nga pĂ„. SjĂ€lvklart skulle vi till Karlskrona och galningarna dĂ€r hemma. Filmen "In to the Forrest" tog oss alla med storm och vi satt i soffan och filosoferade om hur vĂ„ra överlevnadschanser skulle vara om all elektricitet skulle försvinna.  Alex var tvĂ€rsĂ€ker: "om du var tvungen sĂ„ skulle du klara det, överlevnadsinstinkten du vet BĂ€". Jag var inte övertygad. Jag kan inget om överlevnad. Dessutom Ă€r jag lat. Men Alex skulle klara sig galant. Tydligen Calle ocksĂ„ för han var inte sen att hĂ€nga pĂ„: "Det finns solcellssystem. Jag hade köpt allt". Alex skeptisk: "du kan ju inte bara börja köpa nĂ€r krisen vĂ€l Ă€r hĂ€r, dĂ„ Ă€r allt slut i ett naffs. Du mĂ„ste börja buffra nu i sĂ„ fall".  Och sĂ„ var diskussionen igĂ„ng. Dessa diskussioner som jag kan lyssna pĂ„ i timmar om jag fick. Jag behöver inte sĂ€ga nĂ„got. Bara lyssna pĂ„ allt smart och korkat som sĂ€gs. För jag kan lova, det blandas hej vilt.  Och det Ă€r sĂ„ det ska vara. Alex uttryckte det bra nĂ€r vi kom till frĂ„gan om vad som hĂ€nder efter livet. NĂ€r vi dör: "HĂ€r mĂ„ste vi ha högt i tak, vi fĂ„r sĂ€ga vad vi tror allihopa, inte hoppa pĂ„ nĂ„gon. För vi vet ju ingenting egentligen. Ingen har svaren".  Och vi diskuterade paralleluniversum, andar, Ă„terfödelse, totalt mörker, och att hoppa in i andras kroppar.  Och sĂ„ Giselas argument: "Det hĂ€nder absolut ingenting. SĂ„ fĂ„niga ni Ă€r".  Denna blandning av mĂ€nniskor med olika tankar och tro. Det gör mig sĂ„ gott.  Jag blev helt plötsligt nyfiken - vad tror du hĂ€nder? Jag vet, stor frĂ„ga. Men har du nĂ„gon tanke sĂ„ shoot.  PĂ„ onsdagen trĂ€nade jag tidig styrka. KĂ€nde mig som ett djur. Stark och snabb.  SlĂ€ngde mig hem för att Ă€ta Ă€gg som Alex hade förberett för att sedan direkt dra till Göteborg och Liseberg.  Det Ă€r livet.  TrĂ€ning, vĂ€nner, spontanitet.  Mötte upp min andra sjĂ€lsfrĂ€nde hĂ€r i livet: Ulle. Han och barnen var i Göteborg och tog en extra dag pĂ„ Liseberg för att dela glĂ€djen med oss.  Åkband Deluxe gjorde att vi kunde springa före i köerna nĂ„gra gĂ„nger. Jag mĂ„dde illa till slut och regnet öste ner, sĂ„ medan dom andra avverkade Balder satt jag och djupandades för att inte spy.  Är jag inte 13 lĂ€ngre eller vad Ă€r problemet?  IgĂ„r hoppade jag lĂ€ngd i regnet och fick ett utbrott nĂ€r benen inte svarade som jag ville.  La mig raklĂ„ng pĂ„ marken med armarna som ett T ut frĂ„n kroppen och sĂ„g hur Agne stĂ€llde sig över mig. "Ska du ligga dĂ€r? Vad Ă€r fel?" "Benen. Benen svarar ju inte. Jag kĂ€nner mig galet stark och kraftfull men... " Agne med huvudet pĂ„ sned: "Jag ser att du Ă€r kraftfull. Du Ă€r bara inte tillrĂ€ckligt pigg. Men det Ă€r ett sĂ„dant pass idag. Du vet hur det Ă€r. Det Ă€r dom hĂ€r benen du har idag. Vi fĂ„r jobba med dom. Ska vi avsluta?" Som alltid slĂ€nger han fram en perfekt kombo av meningar som bara funkar sĂ„dĂ€r bra pĂ„ mig.  "NĂ€, jag ska göra ett hopp till. Jag vill inte sluta sĂ„dĂ€r..."  "Okej, men visa mig att du kan dĂ„". UtstrĂ€ckta hĂ€nder hjĂ€lpte mig upp och en dunk i ryggen senare sĂ„ satte jag i alla fall mitt sjĂ€tte hopp pĂ„ lĂ„ng ansats.  Det Ă€r dom smĂ„ segrarna som rĂ€knas i lĂ€ngden. Dom dĂ€r nĂ€r vi inte slĂ€nger in handduken trots att det skulle varit enklare.  Men dĂ„ krĂ€vs det att jag förstĂ„r skillnaden pĂ„ att lĂ€gga ner för att jag har ont och lĂ€gga ner för att det gĂ„r tungt. Det sista ska vi aldrig lĂ€gga oss för. Det var det som kĂ€ndes skönt igĂ„r. Jag sket i regnet, jag sket i tunga ben. Det tar jag med mig.  Jag kĂ€nner mig tung Ă€ven idag. Men har fĂ„tt vila. Och ikvĂ€ll kommer jag att fyllas med kĂ€rlek - för jag ska pĂ„ WINNERBÄCK! Han spelar pĂ„ SkĂ€rgĂ„rdsfesten i Karlskrona och jag har fĂ„tt intrĂ€de frĂ„n Paraply Produktion som tack för en krönika jag skrev för ett tag sedan.  Jag kommer att somna som en bĂ€bis inatt. Det behöver jag.  Jag ska packa en vĂ€ska och ge mig av mot Karlskrona. Massagen i morse har gjort mig seg i kolan men jag hinner inte vila nu.  Sjung med mig ikvĂ€ll - "om vi förlorar varandra hĂ€r i vimlet, sĂ„ minns att jag stĂ„r bakom dig".  ❀

MiN KRiTiSKa HeJaRKLaCK.

Jag lĂ„g i en solstol pĂ„ SkĂ€rvaboda och blundade för att skydda ögonen mot det starka ljuset. En citronfjĂ€ril flög förbi och mamma tjöt: "sĂ„g du Nadja? Tur-fjĂ€rilen var hĂ€r hos oss! En till!"  "Nej, vart Ă€r den?" En suck frĂ„n mamma. "Man mĂ„ste hĂ„lla ögonen öppna hĂ€r i livet, annars missar man sin chans..." Det var bara en vanlig dag. Med den vanliga solen och det vanliga smĂ„snacket. Men meningen gick rakt in i mig. SĂ„ mycket som gömmer sig i dom dĂ€r orden. Och jag vet inte ens om mamma sjĂ€lv var medveten om hur fint sagt det var.  Vardagspoesi.  Senare pĂ„ kvĂ€llen satt vi borta vid sjöstugan och pratade minnen. Mycket om hur det var för henne under tiden jag hade cancer.  Jag kom pĂ„ att jag faktiskt aldrig har pratat med mamma om det. Har aldrig hört hennes syn pĂ„ det som hĂ€nde. Och jag blev fĂ€ngslad. SĂ„ mycket jag missat under tiden som jag sjĂ€lv befunnit mig i stormens öga. SĂ„ oerhört fokuserad jag har varit; pĂ„ mig sjĂ€lv.  Jag har förstĂ„tt att det har varit jobbigt för mina nĂ€rmaste, sĂ„klart. Men nĂ€r mamma sĂ„ inlevelsefullt mĂ„lade upp dagen dĂ„ jag ringde henne och berĂ€ttade om vad som hĂ€rjade i min kropp, dĂ„ fick jag ont i hjĂ€rtat pĂ„ riktigt.  Att se henne uppleva minnet igen var mĂ€rkligt. Hon berĂ€ttade om hur hon hade gĂ„tt upp till pappa utan att veta vad hon gjorde. Hur hon hade grĂ„tit nĂ€r hon kom fram och pappa hade undrat var det var.  NĂ€r han inte fattade skrek hon: "Nadja har cancer!!!!" vĂ€nde pĂ„ klacken och gick hem igen.  DĂ€r skrattade vi bĂ„da, för hon berĂ€ttade sĂ„ otroligt roligt mitt i allt det tragiska. Min alltid lika humoristiska mamma.  Jag var forfarande nyfiken pĂ„ massor och passade pĂ„ med mina funderingar.  "Du hĂ€lsade aldrig pĂ„ mig pĂ„ sjukhuset... Pappa var dĂ€r hela tiden" sa jag frĂ„n ingenstans.  Mamma med sina solglasögon pĂ„, huvudet vĂ€nt ut mot vattnet: "nej jag vet, alla jag har hĂ€lsat pĂ„ har dött..."  En klump i magen. "Men du trodde vĂ€l att jag skulle bli frisk..? Eller?" En suck. Eller nĂ„got försök att hĂ€mta andan.  "Jag vet inte.. Jag vet inte vad jag trodde". Och jag slussades tillbaka till sjukhusscener, provtagningar, hĂ„ravfall, skrattanfall pĂ„ olĂ€mpliga stĂ€llen, första gĂ„ngen jag trĂ€ffade familjen med rakat huvud och med slang i halsen...  Och tillbaka igen. Till utsikten pĂ„ SkĂ€rvaboda Resort. Till solnedgĂ„ngen och den fuktiga kvĂ€llen.  SĂ„ underligt allt Ă€r.  Mammas lite mer nedtonade röst gjorde mig uppmĂ€rksam. "Se bara till att ha roligt Nadja, ha alltid roligt. Okej?" Det kunde jag lova henne. Kanske inte alltid, varje sekund. Jag behöver ju springa idiot-intervaller ocksĂ„. Men i övrigt, ja, det ska nog gĂ„.  Och frĂ„n djupaste allvar till det mest lĂ€ttsamma: "Ditt höjdhopp pĂ„ Instagram var hemskt. Du hoppar som jag nĂ€r jag var 12. Du ligger som ett streck i luften. Vart Ă€r bĂ„gen?" Haha, tror du att jag blev paff? Jag som trodde att hon skulle gilla hoppet. Tycka att framstegen Ă€r bra. Men icke.  "Men vadĂ„ mamma, jag hoppar ju med fel ben! Det Ă€r vĂ€l bra? Jag har inte lĂ€rt mig riktigt Ă€n och det hĂ€r Ă€r vĂ€l bĂ€ttre Ă€n i början?" "Nej, jag tycker inte att det ser bra ut. Jag hade aldrig lagt ut den" och sĂ„ ett skratt.  "Jag mĂ„ste ju vara Ă€rlig. Jag ljuger aldrig för dig." Lite stött ringde jag Agne. Högt och tydligt förklarade jag för honom vad mamma just sagt och jag sneglade pĂ„ mamma för att se om hon Ă„ngrade sitt uttalande.  Icke dĂ„. Med hakan högt i luften tittade hon bestĂ€mt tillbaka pĂ„ mig. Agne skrattade till en början men som vanligt förstod han att det lĂ„g en gnutta allvar i det hela och att jag behövde snabbt understöd.  "Du kan inte jĂ€mföra dig med vart du varit innan. Inte nu. Du har börjat om. Du har bytt ben och Ă€r inte i samma fysiska form Ă€n. Men det kommer. Du fĂ„r visa din mamma att hon har fel istĂ€llet." Hans klarsynthet fick mig att andas djupare. Jag var nĂ€mligen en millimeter ifrĂ„n att Ă„ka till VĂ€stra Mark och börja hoppa höjd men efter att Agne sagt sitt sĂ„ tog jag det med ro.  "Ge din mamma en kram" avslutade han med innan vi sa att vi skulle höras imorgon för en uppdatering av hĂ€lsenan. Ja du ser, allting hĂ€nder pĂ„ SkĂ€rvaboda. Högt och lĂ„gt, gulligt och bitskt. VĂ€lkommen nĂ€r du vill.  IgĂ„r var jag tillbaka i trĂ€ning pĂ„ VĂ€rendsvallen. Det blev intervallerna som jag skulle ha sprungit i lördags men sköt pĂ„ eftersom hĂ€lsenan ömmade.  IgĂ„r gjorde den inte det lĂ€ngre och jag kan lĂ€gga ytterligare ett bra pass i min ryggsĂ€ck.  600+400+600+400 meter. Tipp tipp tapp.  Aningen snabbare lopp denna gĂ„ngen. Lite mer smĂ€rta i benen. Lite mer arg pĂ„ Agne. Som för övrigt vĂ€nde kinden mot mig nĂ€r jag var klar: "HĂ€r, slĂ„ om du vill". Haha, aldrig. Men en vacker dag kanske jag bara mĂ„ste...?  Vad sĂ€ger du? Inte om att slĂ„ Agne pĂ„ kĂ€ften, utan om dagen?  Ska vi sĂ€tta igĂ„ng?  Jag tror det. Kaffe och frukost - hĂ€r kommer jaaaag.  Pussar ❀

BaRa LiTe iRRiTeRaD.

Hej vĂ€nnen!  LĂ€ngesedan nu. Har haft mycket att stĂ„ i. Och har dessutom blivit dunderförkyld med feber och halsont.  Idag har jag min bĂ€sta dag och tĂ€nkte genast att jag mĂ„ste kolla in hĂ€r.  Höra hur du har det, vad du gör och om du Ă€r lika förbannad som jag?  Jag Ă€r inte förbannad för min egen skull. Jag Ă€r sĂ„ vĂ€ldigt ledsen för Erica Jarder och Mikael Ekvall.  TvĂ„ friidrottare som hur vi Ă€n vrider och vĂ€nder pĂ„ det har i OS att göra men som Ă€ndĂ„ fĂ„tt ett NEJ frĂ„n SOK.  Jag Ă€r inte den som gillar att ge mig in i diskussioner egentligen. Jag tar vĂ€ldigt sĂ€llan stĂ€llning till saker publikt. Men nĂ€r jag gör det sĂ„ Ă€r det för att det pĂ„ riktigt svider i hjĂ€rtat pĂ„ mig. NĂ€r nĂ„got Ă€r orĂ€ttvist, nĂ€r man gör skillnad pĂ„ mĂ€nniskor och förminskar andras prestationer sĂ„ spyr jag.  Har du sett OS-uttagningarna? Har du hĂ€ngt med?  Jag kan inte ge allt för mycket bakgrundsinformation för dĂ„ fĂ„r jag sitta hĂ€r hela natten och skriva. Men jag kan visa den hĂ€r tweeten sĂ„ förstĂ„r ni Ekvalls situation: FörstĂ„ dĂ„ att den tiden Ă€r pĂ„ ett jĂ€vla MARATON! Hur fan kan man dra en grĂ€ns pĂ„ det sĂ€ttet och samtidigt skicka andra som varit betydligt lĂ€ngre ifrĂ„n sina kvalgrĂ€nser?  Hur tĂ€nker man? Vill man bara visa makt eller Ă€r det en personfrĂ„ga?  HUR gĂ„r resonemanget hĂ€r? Ekvall har klarat den internationella grĂ€nsen. BĂ€sta svenska tiden pĂ„ 25 Ă„r.  Men hey, kan du inte liiiiiite bĂ€ttre?  Du vet, om vi skiter i att skicka dig nu sĂ„ kommer du att bli pepp som fan och sĂ€tta vĂ€rldsrekord nĂ€sta Ă„r. För sĂ„ funkar det vet du. Vi vet hur det funkar. Vi vet att motgĂ„ng föder medgĂ„ng. För vi har sjĂ€lva tĂ€vlat pĂ„ den hĂ€r nivĂ„n och har total koll. Vi vet att om vi drar undan mattan sĂ„dĂ€r hĂ€rligt sĂ„ kommer fler unga att vilja börja med just maraton.  Och du mĂ„ste förstĂ„ att vi inte har hur mycket pengar som helst. Och du kan inte Ă„ka dit och komma pĂ„ 20:e plats. Det Ă€r anskrĂ€mligt. Det skulle ju inte se bra ut. Det skulle inte vara bra för din motivation. För det vet vi. Vi kan det hĂ€r. Och du har inte dĂ€r att göra.  JAG BLIR GALEN!  Jag vet inte hur Ekvalls huvud funkar, men tro fan att det hĂ€r Ă€r en kĂ€ftsmĂ€ll som heter duga. Och Ă€ven om han kanske stĂ„r upp efter den sĂ„ Ă€r det fortfarande nĂ„got som han inte förtjĂ€nar.  Erica Jarder dĂ„? EM-medaljös. Men det var ju hundra Ă„r sedan och det kan ju inte hĂ€nda igen. För det Ă€r gigantisk skillnad pĂ„ EM och OS och Erica hade sĂ€kert bara tur. Sen har hon ju inte hoppat lĂ„ngt en mĂ„nad innan OS, eller under hela sommaren, sĂ„ hon fĂ„r inte heller Ă„ka. Hon har ju faktiskt bara gjort 6.60 i Ă„r.  Men tĂ€nk den hĂ€r tanken dĂ„: hon hoppade lĂ„ngt förra Ă„ret, och har lagt sin planering till att vara som bĂ€st UNDER OS. Inte före och inte efter.  Och argumentet att hon inte tog sig till final pĂ„ EM funkar sĂ„dĂ€r va? Det var fler som inte tog sig till final och som fĂ„r Ă„ka.  Det Ă€r mĂ€nniskor det handlar om hĂ€r. HĂ€r gör vi skillnad pĂ„ personer. Inte resultat. Inte om dom tog sig till final eller inte. För dĂ„ skulle fler fĂ„tt ett nej om den förklaringen skulle hĂ„lla hela vĂ€gen ut.  Man kan inte sĂ€ga en sak, sĂ€tta upp en grĂ€ns och sen göra undantag bara för vissa.  Vad Ă€r det för jĂ€vla skit? Kan nĂ„gon snĂ€lla bara svara pĂ„ VARFÖR man gör sĂ„dĂ€r?  PĂ„ vilket sĂ€tt skulle det vara bra för nĂ„gon idrottare? Vem har kommit pĂ„ att alla höjer sig ett snĂ€pp om man överdriver kvalgrĂ€nser?  Allt snack om vĂ€rldsranking och topp 8 blir sĂ„ himla fĂ„nigt i sĂ„dana hĂ€r lĂ€gen. Vilka av vĂ„ra just nu uttagna idrottare ligger topp 8?  Alla - förutom SOK - vet att varje tĂ€vling Ă€r en ny tĂ€vling, allt kan hĂ€nda nĂ€r duktiga och ambitiösa idrottare fĂ„r chansen. Det visade Jarder nĂ€r hon tog sin medalj i lĂ€ngdhopp pĂ„ EM. Hon var inget medaljhopp innan hon kom dit. Men hon höjde sig och var bĂ€st nĂ€r det gĂ€llde, för att hon fick chansen.  Hon kunde lika gĂ€rna fĂ„tt stanna hemma och trĂ€nat vidare ytterligare ett Ă„r för nĂ„got mĂ€sterskap som hon senare aldrig skulle fĂ„tt Ă„ka till. Hon kunde fortsatt trĂ€na, trĂ€na, trĂ€na... I all evighet. Utan att nĂ„gonsin fĂ„ mĂ€ta sina krafter. SĂ„ nöjda vi skulle vara dĂ„. Bara trĂ€na du. För det Ă€r ju det som gör en duktig idrottare. Du ska inte behöva tĂ€vla ihjĂ€l dig flicka lilla.  Äcklad, det Ă€r vad jag Ă€r.  Det spelar ingen roll att jag Ă€r Ă€cklad. Eller att nĂ„gon annan Ă€r det heller, SOK gör Ă€ndĂ„ som dom vill. Men det funkar inte hur lĂ€nge som helst.  SĂ€tt upp vilka regler och grĂ€nser som helst, folk kommer att börja bojkotta OS till slut. Hur stort det Ă€n Ă€r. Vet man att man Ă€ndĂ„ aldrig fĂ„r Ă„ka sĂ„ kommer idrottare att sĂ€tta upp andra mĂ„l, göra nĂ„gon annan tĂ€vling större. Prioritera annorlunda. Statusen kommer att försvinna. Det kommer att bli ett skĂ€mt.  Idrottare kommer att sĂ€ga "nej tack, jag satsar pĂ„ VM istĂ€llet. Men tack för frĂ„gan" till slut.  SĂ€tt upp grĂ€nser kors och tvĂ€rs och skyhögt om det Ă€r vad ett OS krĂ€ver, men behandla alla lika. Kan det vara för mycket begĂ€rt?  Det hĂ€r Ă€r inte rĂ€ttvist nĂ„gonstans och det förstör vĂ„r idrott.  Avslutningsvis Ă€r jag vĂ€ldigt glad för alla coolingar som nu fĂ„tt chansen och jag borde inte lagt energi pĂ„ att skriva allt det hĂ€r. Men jag kĂ€nde att jag behövde fĂ„ det ur mig. Jag vet att om det hade varit jag som satt dĂ€r med en klarad internationell grĂ€ns, men Ă€ndĂ„ inte fick Ă„ka, sĂ„ hade jag fullkomligt exploderat.  Jag hade aldrig nĂ„gonsin velat representera SOK i nĂ„gonting efter en sĂ„dan diss.  OS Ă€r stort, men det Ă€r inte allt. Och det finns andra tĂ€vlingar och medaljer som fĂ„r vĂ„ra svenska hjĂ€rtan att klappa av stolthet. NĂ€r Jarder plockar placeringar pĂ„ VM nĂ€sta Ă„r sĂ„ kommer det hĂ€r att vara en piss i Mississippi.  DĂ„ kommer vi att hylla henne och ingen kommer att förstĂ„ varför hon aldrig fick Ă„ka pĂ„ det dĂ€r OS:et. Men det kommer liksom inte att spela nĂ„gon roll dĂ„, för vĂ„r idrott och vĂ„rt slit bakom kulisserna Ă€r inte för SOK.  Och medalj eller inte, idrott Ă€r mycket mer Ă€n sĂ„. Det Ă€r hopp och tro och en kĂ€nsla för alla som sitter framför tv:n. Det dĂ€r pirret och förhoppningen att nĂ„gon skrĂ€ller ovĂ€ntat. SlĂ„r sitt personliga rekord och fĂ„r tusen nya unga kids att börja med en idrott.   Jag bara hoppas att Jarder och Ekvall skakar av sig skiten och fortsĂ€tter framĂ„t. Revansch har drivit mĂ€nniskor till vansinne tidigare. Och att gĂ„ sin egen vĂ€g Ă€r alltid sĂ„ mycket hĂ€ftigare Ă€n att lĂ„ta sig kuvas nĂ€r andra mĂ€nniskor försöker stoppa nĂ„got man kĂ€mpar med.  Heja Erica och heja Mikael!  Och lycka till alla friidrottshjĂ€ltar som fĂ„tt klartecken. Ni Ă€r vĂ€rda era platser lika mycket som jag tycker att Jarder och Ekvall Ă€r ❀ Nu ska jag dricka en kaffe och kurera vidare. Och fundera pĂ„ hur SOK ska lösa sörjan med Abeba. Jag har missat sex dagar av vĂ€rdefull trĂ€ning. Försöker att dĂ€mpa stressen och det Ă€r sĂ€kert dĂ€rför jag har energi över att sitta hĂ€r och brusa upp.  Puss och kram kĂ€ra du, vi hörs snart igen. 

NĂ€sta sida »

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.