Tonuspass, tävling och tankar

Morgonen började med ett tonushöjande styrkepass med både frivändningar och överstötar. Allt för att jag få ska få in lite kraft och power i kroppen igen efter mitt snart en månads långa uppehåll från kvalitativ träning. Ikväll ska jag nämligen köra en liten tävling på Stadion. Det blir återigen kula eftersom baksidan inte är helt hundra ännu.

Sitter just nu vid mitt köksbord och njuter av nybryggt kaffe och en strålande sol utanför fönstret.  Jag behöver vattna blommorna och dammsuga, packa väskan inför ikväll, duscha, ringa syster, signera bilder, maila min tränare, vika tvätt och plocka undan disken. Jag hittar bara inte startknappen på mig själv. Sitter här och skriver till er istället. För tillfället känns det som det absolut viktigaste. Eller bara det enda som jag orkar just nu Man blir så fort bekväm…

Men jag vet också att jag snart hittar energin och kommer att göra allt det ovan nämnda i en stormande fart! Jag är som en virvelvind när jag sätter den sidan till.

Om jag hinner ikväll så får ni höra resultatet av kultävlingen. Om ni skulle dö av nyfikenhet (vilket jag tror är högst osannolikt) så hittar ni resultat på friidrott.se.

Kram så länge och njut av solen!

Allt för min syster…

 

Kvällen igår gick i tårarnas tecken. Det var faktiskt riktigt skönt om man bortser från den smärtan jag fick i mitt bröst när jag såg filmen “Allt för min syster“. Jag gillar att gråta. Jag tror att jag har sagt det till er förut. (Om inte annat så såg ni det på VM ) Det liksom lättar på det tryck man känner att man har inom sig när man blir ledsen. Det kanske är en typisk “tjejgrej”? Men i så fall tycker jag att fler män borde prova! Det är en skön befrielse.

“Allt för min syster” får dig att älska och uppskatta ditt liv. Den är inte alls djup och jobbig och svår utan bara en vacker berättelse om det enda liv vi alla har fått och som många av oss glömmer att leva/njuta av/utmana…

Så ofta som vi låter småsaker förmörka våra dagar. Till vilken nytta då? Så många gånger som, i alla fall jag, inte nöjer mig med det lilla utan bara vill ha mer och större och bättre saker. Hur ska det sluta om man hela tiden håller på så? Den här filmen fick mig att känna glädje till det där lilla igen. Även om jag tycker att jag har blivit MYCKET bättre på den tanken i det stora hela dem senaste åren… Men: bättre kan bli bäst (motsägelsefullt?). 

Avslutningsvis vill jag skicka med er ett citat som jag gillar:

“Det gör ingenting om du trampar modigt på jorden, den tål det nog!”