Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TL Bygg
Rbergs Bil Rjk Superwear Harrys Karlskrona

Envist framåt.

Torsdag kväll och jag sitter med dig i tankarna. Jag har sprungit intervaller på kvällspasset och jag utvecklas åt det håll jag vill. Jag har sänkt både mina snitt och topptider och kroppen växer sig allt starkare. Jag får ut mitt löpsteg bättre, jag har blivit mer hoppig och mina muskler studsar under huden. Jag är för det mesta trött och lite låg och går på energireserv, men det fanns ingenting annat att räkna med nu när hårdträningen väl satte igång. Min fördel denna gången är att jag var medveten om det innan jag klev in i det. Förra året hade jag glömt bort hur det var.  För det var så länge sedan. Jag fick en otroligt stor mental smäll då ingenting var som jag trodde.  Men, mentala smällar är min specialitet. Och som vanligt har vi bara en sak att göra: vi får välja.  Och jag är glad att jag valde att fortsätta stå i. För idag är jag bättre än då. Och jag närmar mig sakta men säkert den plats jag vill vara på.  Jag har satt "Agne-Nadja-pers" i både djupa ben, halva benböj, enbensbenböj och intervalltider.  Och på halva benböj är jag PRECIS lika stark som jag var innan jag slet av hälsenan och fick cancer!!!  DET, min vän därute, är min största seger hittills. Det var min utdelning till mig själv för att jag inte har slutat att hoppas.  Jag har ju aldrig vetat att det går att bli lika stark igen. Så du har säkert märkt mina tvivel många gånger.  Ingen har lovat mig att det går. Ingen läkare har sagt att kroppen ska kunna göra så. Jag har bara fått lita på att det ska bli så.  Och nu vill jag bocka av fler moment på min lista. Jag ska bli lika snabb, jag ska hoppa lika långt, jag ska bli lika uthållig igen.  Snabbhetsmässigt ligger jag tre tiondelar ifrån på 60 meter... det är inte mycket. Det hämtar jag in. Men sen är det snabbhetsuthålligheten. Och den är kruxig. Men Agne har en plan och jag följer den. Hoppstyrkan är inte heller på plats än, men jag har börjat lägga in mer och mer hopp och nog fan ska det där gå vägen det också!  Jag får plocka delar pö och pö. Jag får pussla och fortsätta vara tålmodig.  Förutom framsteg i träningen så har jag fyllt år... det blev inte mycket firande men jag tänker att jag sparar det tills siffran står i 35.  Viktigare denna gången är det att både trillingmorfar och Veronica här inne har fyllt år! ❤ Är det någon mer som jag har glömt?  Finns det fler vårbarn här inne?  GRATTIS till er från Växjö även om det kommer lite sent... ❤ Jag vill också berätta att min lillasyster Bella är en driven liten tös. Ja, hon kommer alltid att kallas "liten tös" då hon är minsta tjejen i skaran...  Bella har tillsammans med sin kille Peter ordnat världens häftigaste sommarnöje! Se här: På den här länken kan ni läsa om vad dom håller på med. Du och dina vänner kan åka ut på landet och spela beachvolleyboll tillsammans. Få maten serverad och tak över huvudet.  Och om du säger att du är skickad härifrån så ska jag ta mig tusan se till att du får en extra liten överraskning ❤ Kvällen närmar sig sitt slut. Någon av er kanske ska fira födelsedag, en annan kanske kollar tv, någon annan kanske hänger här. Oavsett vad du gör så hoppas jag att du mår bra och att du får sova gott inatt ❤ Puss och kram.

BeHöVeR DiN HjÄLp.

Goooood morgon  Jag kommer med solsken till dig! Även om jag ser lite sliten ut på bilden.  Mina sjukdomsdagar verkar vara över men fasen vilken mardröm det är att vara sjuk.  Inte så mycket för att jag mått dåligt, utan mer för den inre stressen.  Den där stressen i huvudet om att jag vill komma igång med träningen. Jag kommer aldrig att lära mig att hantera den. Hur gammal jag än blir.  När mina vardagliga rutiner ruckas så inser jag också hur lite andra aktiviteter jag har i mitt liv.  När jag inte får träna som jag brukar så står jag handfallen. Visserligen kanske det hade varit annorlunda om jag hade varit frisk, för då hade jag spelat beachvolley eller åkt till någon skön stad för lite sommarhäng. Men ändå.  Jag fick köra mitt första riktiga pass igår - och Agne sparade inte på krutet.  5*100 meter - 6*40 meter med småhäckar och avslutningsvis 6*200 meter.  Vi tog allting pö om pö och checkade av hals och andning efter varje moment.  Redan efter häcken sa Agne att han inte trodde att vi skulle köra alla 200-ingar, men jag fixade det finfint. Blev brutalt trött i benen såklart, men njöt av att återigen tagit mig igenom smärtans land.  Idag varvar vi ned ett snäpp för att inte göra samma misstag som förra veckan då vi körde på med kvalitetspass i både höjd, häck och längd. Så det står kula på schemat. Plus att jag ska köra axelövningar.  Till sist vill jag be dig om en tjänst. Du vet sådär som jag gjorde när jag skulle döpa min mops, som till slut fick namnet Ketchup.  Jag behöver ett nytt namn till vår sida här! Kort, finurligt och kraftfullt ska det vara.  Jag har en del idéer själv, men vill höra vad du skulle vilja döpa oss till.  Det kan vara ett ord, det kan vara en härlig mening.  Det ska stå för den här resan, allt som är kvar av den. Det ska handla om att vi hänger i trots att det är jobbigt ibland, trots att vi stöter på motgångar. Det ska andas hopp och tillit till allt det vi kan utföra.  Bolla idéer med mig!  Nu blir det frukost. Jag vaknade 06.00, kramp i höger skinka men sugen på kaffe. Nu kurrar magen också. Går inte att ignorera.  Puss på nosen ❤️ Och nu - HUMOR! 

BLow Me.

Ny vecka, måndag eftermiddag, 2016 och tiden tickar på... Midsommar väntar runt hörnet. Är du laddad?  Själv fick jag en chock. När mamma sa att det snart är midsommar satte jag i halsen. Det kan inte vara midsommar redan! Jag är inte redo.  Jag har inte planerat något. Och framförallt: jag vill ju tävla. Jag vill inte fira midsommar. Jag vill inte tappa en tävlingshelg för att äta potatis och sill. Jag funderar på att öppna en tävling under midsommarhelgen. "Spänstiga, nyktra små grodorna" ska den heta och det ska bara vara hoppgrenar. Folk får komma och kolla fulla och glada, vråla och klappa händerna så mycket dom vill. Förstå trycket i en sådan publik?  Ståpäls.  Jag var inte i närheten av ståpäls i helgen. Tyvärr. Kroppen kändes rapp och pigg men jag hanterar inte vindarna speciellt bra. Jag är inte så säker på min ansats ännu att jag kan springa likadant hela tiden när det varierar mellan -1,5 och + 2.0.  Det blir minst en fot skillnad framme vid plankan och jag trampar över eller kommer för långt ifrån.  Men det är sånt här jag får jobba med nu tills jag blir säkerheten själv igen. Ansatslöpning har alltid varit min grej tidigare. Jag var nästan alltid perfekt på plankan. Men då hade jag tränat många timmar ansats och rytm och det har jag inte gjort på samma sätt nu.  Så Agnes eviga kommentar om tålamod får lugna mig idag.  Jag var förbannnad igår efter att ha stannat på 5.56 men samtidigt såg jag att ettan, Moa, var lika frustrerad efter 5.66 och visste att hon hade hoppat runt 6 meter förra helgen. Jag fick ta hjälp av hennes resultat för att få bekräftelse på att jag ändå hade mer i kroppen.  Och att jag är i närheten av så duktiga tjejer är också positivt. Då kommer snart mina resultat också.  Överraskningen för dagen stod Eva-Lotta och hennes man för!  När ni bloggläsare dyker upp i verkliga livet känner jag mig sådär varm och lycklig. Jag har träffat Eva-Lotta tidigare men det var senast när jag var sjuk och hon har ju aldrig sett mig tävla. Det var så sött att se dom sitta uppe på gräset på kullen i publiken och le.  I morse stötte jag kula. Hade fruktansvärt ont i kroppen när jag vaknade och trodde inte att det skulle funka, men efter en längre uppvärmning vaknade systemet och jag ger mig själv klart godkänt.  Bra tryck, aningen sämre med farten men stabila längder och teknik.  Ikväll kör jag styrka. Ingen jäkla vila här inte. Agne ger mig vila imorgon istället. Att vi gör så beror på att jag inte får tävla till helgen som kommer. Däremot ser jag mycket fram emot helgen två veckor framåt: då väntar världsungdomsspelen i Göteborg!  Det är på dom banorna jag har mina två längsta längdhopp hittills (6.33 och 6.30) och jag fullkomligt älskar att hoppa där.  Arenan är mäktig, stor och kraftfull. Banorna är snabba och stämningen är alltid lika bra. Herr Crona brukar vara speaker och lockar alltid publiken till klapp och tjut.  Är du i närheten så kom och lyft mig. Kom och skrik dig hes. Fira friidrotten med mig.  En timmes vila på det här och sen ska jag välta gymmet.  Hoppas du får en sjukt bra dag, att kaffet är hett och gott och att själen mår bra ❤️ Puss och kram 

UPPDATERiNG.

Torsdagens morgon närmar sig lunch och jag har en ny favoritlåt!  "Sun is shining" med Axwell^Ingrosso.    Det där är inte min nya utsikt, men tankarna för mig till ett sådant ställe när jag hör låten. Vackra bilder och bra toner kan få mig att drömma mig bort när som helst och oavsett vad håller på med för tillfället.  Min tystnad denna gången beror såklart på att träningen gör mig trött.    Jag tränar lite mer för varje vecka. Och i takt med att jag klarar av mer så blir belastningarna högre på kroppen.  Ibland får jag ta något steg tillbaka, som vi har lärt oss är fullt naturligt och nödvändigt, eller hur?        Jag har inte längre någon koll på vad jag har berättat och inte berättat för er. Men jag tror minsann inte att ni har hört att jag har klarat av att köra ett häckpass på "höga häckar". Det betyder samma höjd som när jag tävlar!  Det var 2,5 år sen sist. Tidigare har jag bara kunnat springa två pass på 76 cm. Nu fixade jag 84 cm men med korta avstånd mellan häckarna eftersom vi inte kan belasta foten fullt ännu.     Vi är F Ö R S I K T I G A.     Och innan jag klarade av det här så var jag i Stockholm (som ni vet) och kollade upp mitt hjärta.  Tydligen så kan man - i VISSA fall - få skador på hjärtat efter den medicinen för cancern som jag fick. Och jag vill vara absolut säker på att jag inte har ett skadat hjärta.     Jag behöver ett friskt och starkt och oerhört pumpande hjärta om jag ska pressa mig med hård träning under hösten.  Jag vill vara fri i huvudet och inte springa runt och oroa mig.     Cykeltestet visade inget mer än bra kondition och ultraljudet sade "perfekta rytmer".  Nästa vecka ska jag även kolla med ett EKG över natten för att sedan kunna släppa allt det där.     Och min tävlingscomeback har vi skjutit fram några veckor.  Då träningen sliter mer och jag behöver mer återhämtning så känner vi inte att just en tävling skulle hjälpa till på traven.              Att kasta och springa smått och utan motstånd är en helt annan grej än att tävla för publik och med tanken att det ska presteras. Och både Agne och jag har dragit slutsatsen att det skulle göra mer skada än nytta i detta läge.     Men snart så.... Ser jag ut sådär i facet igen.  Oooooooo, förutom träning och hjärta så har vi ju åtminstone tre födelsedagsbarn att fira!  Nina K här på bloggen har fyllt år. GRATTIS Nina!  Och min syster Paula firades med en middag här i Karlskrona.     Och syster Giselas kille Calle skämdes bort med tårta och sen en mysig lunch i Kristianopel.     På tal om systrar så är väl ändå Gisela min knäppaste.  Såhär välkomnade hon mig och Leonita innan tårtätandet:    Jag ÄLSKAR dig syster! Du får mig alltid att skratta ❤️    Sun is shining and so are you...! Nu sommargarvar vi en stund.  Puss på nosen ❤️          Å nu, bara vackert:         

HOPPE-TOSSAN.

Varje dag tar jag nya steg framåt. Ibland små, ibland lite större och någon gång kommer ett jättekliv.  Idag kändes som en sådan dag.     Jag har hoppat längdhopp i Växjö idag och känslan av att vara idrottare "på riktigt igen" var starkare än på väldigt länge.  Agne håller mig såklart hårt och vill gå långsamt fram, men en på tusen så får jag ta i några procent mer och testa kroppen.     Vi diskuterar och han är så klok. Jag förstår inte att han kan hålla sig till sin linje när jag börjar lägga på charmen 😉  När jag ber om ett hopp till så är han sådär smart och påminner om tålamodet och att jag ska hålla ihop. Det är faktiskt DET som gör mig bra i slutänden.     Om jag skadar mig igen så utvecklas jag inte.  När han påminner mig om det så kommer jag på att jag inte har all världens tid kvar, som jag trodde att jag hade när jag var yngre. Och då blir jag lugn.     Så, längdhoppet idag var mitt bästa sedan både hälsenan och cancern.  SOM JAG NJÖT!           När vi började hoppade jag på 7 steg. Nu är jag ute på 11.  Och jag upptäcker att jag inte är snabb nog att kunna hålla tekniken när farten blir högre. Jag behöver öva.  Behöver bli starkare i kroppen. Mer tålig. Och snabbare i mina rörelser.    Gaaaaah!! Ser ni inte hur KUL det ser ut?! Bli ni inte jättesugna på att hoppa själva?     Förutom längd så sprang jag även 10*100 meter och tränade vaden på vibrationsplatta efteråt.     Behöver jag säga att jag sov TVÅ timmar när jag och Leonita kom hem till Karlskrona igen?  Fy fasen, kroppen skriker "återhämta mig"! Så jag ger den det.  Att Leonita sympatisov med mig får ni ta med henne. Stackarn är ju med och tar tusentals bilder på varje pass.  Men idag fick hon i alla fall betalt. I form av inspiration. För precis när vi skulle packa in grejer i bilen för att åka studsar Carro ut från sin bil och ropar "heeeej".     Denna grymma tjej som är allt annat än bara idrottsprestationer.  Här med hennes mamma Inga-Lill som har hjälpt till under "Carro Camp" på Värendsvallen i några dagar.    Jag har glömt att berätta för Carro att jag tagit över hennes gamla tränare så självklart diskuterade vi det.  "Raka rör med Agne, Nadja!" var hennes råd. Haha, kan bara tänka mig vilka fina raka rör de hade gentemot varandra. Det gillar jag.  Nu är klockan 20.47 och jag ska upp tidigt imorgon för att kasta spjut i Växjö. En kopp te och lite snack med Leonita innan jag söker sängen.  Massa varma kramar och go energi till er ❤️          

Solhälsningen.

Sådärja.  Då var vi äntligen framme!  Jag ligger utslagen i sängen, trött efter en natt av resande.     Jag kom till Malmö igår kväll. Åkte direkt till syster Bissan och hennes kille Daniel för att få njuta av hemlagade hamburgare.    Ryktet på sms löd:  "Han gör de bästa hamburgarna i stan!" Det kunde jag såklart inte missa.    Och goda var dem! Och skratta fick jag göra. Som alltid när jag träffar min familj och deras respektive, som tur är allt som oftast är lika knasiga som oss.  Daniel och Bissan har en sådan härligt ironisk men ändå kärleksfull ton mellan varandra. De är mjuka mitt i allt stenhårt.  En puss här, en puss där. Sen lite diskussion om livsviktiga saker.   Båda två har en master i argumentation så jag sitter mest och lyssnar till deras kloka infallsvinklar och funderingar.  Och kommer på mig själv med att tänka: "hur kan de hålla sig så lugna när de är så oense?" Fascinerande.   Men så är båda två revisorer också... 😉  Nu kan jag tänka mig att ni är nyfikna på att se hur det är här på Fuerteventura!   Jag har inte hållit världsklass med kameran men jag stegrar under veckan.   03.30 ringde klockan inatt. Vi skulle ta tåget från Malmö till Kastrup.  Jag blir alltid svettig och irriterad när jag väcks den tiden på dygnet.  Min väska vägde in på 24,3 kilo och hon vid disken sa inte ett pip. Jag andades ut.   (Gah! Nu är nätet långsamt också!) Försöker slänga upp de fina bilderna medan jag fortfarande har tålamod.    Om 25 minuter är det middag här. Så nu flyttar jag fram och tillbaka här i soffan för att hitta den perfekta spotten som ska ge mig uppladdning av bilderna.  En blogg utan bilder är en död blogg.   Börjar bli nervös att våra humorbilder inte kommer att få en chans.  Jag skruvar redan på mig av otålighet. Det är inte ett bra tecken...  Varje bild "misslyckas" ungefär fem gånger och jag trycker "försök ladda upp igen" hårdare och hårdare. Som om internet till slut ska förstå att jag snart tappar det.  Nu satsar vi på humor istället.  Imorgon hänger jag i samlingsrummet när jag pratar med er. Där är nätet snabbt som tåget.  Puss! Och värme och sol hem till er ❤️         

Tar livet slut för det här?!

nadja-dricker

Återhämtningsdryck.

Kära vänner, hej på er. Hur har ni det ? Mår ni bra ? Har er sommar börjat som ni har tänkt er ? Min har inte det. Jag sitter och äter på min knäckemacka och för varje tugga jag tar så spänner jag käkarna aningen hårdare. Jag är SÅ arg. SÅ besviken. Fan, finns det inga större bokstäver på det här tangentbordet!? Hur skriver jag så att ni känner det jag känner? Hur får jag ut det jag har inom mig? Jag kom hem från min mångkamp i Norge igår och i söndags gick jag i mål på 800 meter. Jag visste redan innan loppet att jag inte skulle klara av min EM-kvalgräns på 5920 poäng. Det spelade ingen roll hur jag sprang för det som krävdes - 2.04 - kändes övermäktigt till och med för mig som alltid tror på att allt är möjligt i alla situationer. Först trodde jag att det fanns en chans eftersom min tränare och vår förbundskapten Ulrik hade räknat ut att det "bara" skulle behövas 2.06 för att göra min poäng. Situationen var precis densamma som när jag kvalade in till VM i Berlin för tre år sedan och jag kände att det fanns en gnutta hopp. 2.06 är en tid som jag tror att jag kan göra. Jag laddade på i någon halvtimme innan coach Leffe kom upp till mig i vilorummet och berättade att de hade räknat fel. 2.04 skulle jag springa på, såklart. Nehe du. Den fysiken har jag inte just nu. Inte den skallen heller. Den uppgiften hade varit alldeles för stor för mig.
img_3103

Tessi & jag

2.06 är två sekunder snabbare än mitt pers och när jag satte mitt pers fick jag verkligen uppbringa styrka, vilja och fokus. Idag är jag bättre fysiskt så hade jag laddat på som jag vet att jag kan så hade jag klarat av 2.06. Men INTE 2.04!!! Min syster, pojkvän, föräldrar, sponsorer och vänner skrev peppande sms och försökte väcka den där tron inom mig. Men vad hjälper ord när man inte tror på det själv? Dem värmer, men de gör inte att jag springer på 2.04. Jag åkte till Norge för att kvala in till EM. Jag kände mig i oerhört bra form. Jag var studsig och snabb i fötterna och jag var otroligt mentalt laddad. Så kommer vi till arenan på lördagsmorgonen och det regnar (igen), är 10 grader (igen) och MOTVIND. Men som ni nu vet så har jag lärt mig att vädret är som det är och jag kan ändå bara göra det jag ska: springa så fort som jag bara kan. Visst högg det till i mig av irritation ( det ska jag absolut inte sticka under stol med) men jag vände snabbt tanken till att jag skulle klara av min uppgift ändå och jag värmde upp för häcken. Fick en väldigt bra start men tappade på slutet av loppet och kom i mål på 14.14 med -1,6 i ansiktet. Det var bra. Det var okej. I min pers-serie hade jag 14.18 med betydligt bättre vindar och värme så det här var ett styrkebesked. Jag gick till höjden. Höjden som har varit ett orosmoment på grund av för lite träning. Men jag gick in tidigt i tävlingen och försökte att hoppa mig till mer vana. Jag kände mig lätt och spänstig och mot slutet av tävlingen (som för övrigt tog 3,5 timmar. I regn) upplevde jag en STOR frihet. Jag vågade attackera och springa på i kurvan och jag HOPPADE. Jag var inte rädd för foten eller knäet vilket gjorde att jag inte bara slängde mig in utan faktiskt fick till ett upphopp. Jag rev hårfint på 1.67 ( i min pers-serie hade jag 1.75) men var ändå nöjd efteråt: Jag var ju stabil i min löpning och jag hoppade upp på samma ställe i varje hopp. Jag kan börja träna höjd på riktigt alldeles snart och det gjorde mig lycklig. Jag tror nog att de flesta kan känna igen sig i känslan av osäkerhet. Ni vet, när man inte har gjort sin läxa, eller tränat inför den där uppvisningen. Visst blir man lite valpig då? Visst blir allting lite mer trevande då?
img_3076

Våra naglar var redo!

Nästa gren var kula och förra helgen stötte jag 13.34 på SAYO vilket gjorde att jag hade förhoppningar om att plocka igen poäng i den här grenen. Och plockade poäng gjorde jag. Mot Estkampen. Där hade jag 12.49 och nu fick jag till 13.18. En långt ifrån bra stöt men det var pluspoäng och jag kunde inte gnälla. I min pers-serie hade jag dock 13.53, men det enda jag jämförde mig med var Estkampen då det var min senaste tävling. Någon timme senare var det dags för 200 meter. Ooooo, så jag gillar att springa 200 meter. Jag känner mig alltid så mäktigt på upploppet ! Känner mig som en gasell med stora kliv och när jag jobbar kraftfullt med armarna så orkar jag alltid lite till. Jag fick bana tre (perfekt!) och tänkte att jag skulle ta mig förbi min motståndare på banan utanför innan kurvan var slut. Det gjorde jag. På upploppet slog motvinden mot mig som om att jag sprang rakt in i en vägg. Ja, det är inte överdrivet på något sätt. Det var verkligen så. Mätaren visade på -1,5 men det kan de där norrmännen ju bara glömma att det var. Det där var minst lika mycket mot som vi hade med när vi var i Estland. Min tid blev 25.06 och jag var aningen mer förbannad efteråt. Jag sprang ju så bra! Varför fick inte det synas på tiden?! Jag vet att det är onödigt - men känslan av orättvisa kom över mig. Den där förtjänade jag INTE. Jag var snabb och jag höll på upploppet. Jag ville skjuta vartenda vädergud i hela världen (ja, jag tror att det hade hjälpt och känts bättre).
img_3043

Foto: Deca Text & Bild.

Alla ni som säger att man inte ska "skylla ifrån sig": Här har ni lite material. Jag ger er allt ni vill ha. För jag SKYLLER på vädret. Och det är befriande. Det är KLART att poängen hade sett annorlunda ut om det var sommarvarmt och medvindar. Ingen kan säga något annat. Alltså är vädret en förklaring. Sedan kan man absolut tycka att lägsta-nivån ska vara så pass bra att jag klarar av att kvala i 10 grader, motvind och regn, men så tycker inte jag just nu. Hade jag haft tre skadefria år bakom mig så hade jag också kunnat tycka så. Men nu har jag gjort två knäoperationer och kört rehab i två år och tycker helt tvärtom. Jag hade behövt lite hjälp. Jag hade behövt en knuff i ryggen. För jag är inte så säker på 5900-poäng ännu. Jag är inte så pass bra att jag bara kan ställa ut skorna. Men jag kommer att bli det. Men på vägen dit hade jag SÅ väldigt gärna velat tävla på EM. Jag sov gott den natten (trots allt) och jag hade som vanligt målet att slå min kära mor i längden. Jag tycker att det är ett kul mål. Det gör mig taggad och jag ler alltid lite inombords inför varje nytt hopp för jag vet att det innebär en ny chans 🙂 Jag började trevande med 5.87 och blev förbannad. Jag frös och höll på att tappa fokus. Mitt andra hopp blev också runt 5.80. Aj aj aj. Det var inte förrän underbara Sofia Linde hoppade 6.06 i sista omgången som jag tände till. img_1420ALDRIG att jag skulle förlora den här längdtävlingen! A L D R I G. Plötsligt pirrade det i mig sådär härligt igen och min lust blev stor. Jag märkte en brutal skillnad inför sista hoppet. Jag ville ha tävling! Det var ju det som saknades! Helt plötsligt kändes det som när jag tävlade på SM i Sätra när jag och Jessica sporrade varandra i varje hopp. Det är SÅDANT jag går igång på och jag tackar fröken Linde för mitt sista hopp. Jag gjorde 6.13 och kunde knyta näven. Jag ville ha längre men orkade inte mer än sådär den dagen. Jag var varken nöjd eller missnöjd just då. Kände faktiskt nästan ingenting. Det är först nu i efterhand som jag känner mig nöjd med resultatet. Där och då bytte jag direkt fokus till spjut. Jag visste att jag behövde ett riktigt långt spjutkast för att min EM-kvalchans inte skulle rinna mig ur händerna men fick aldrig riktigt till det. Jag är galet stabil och är mycket nöjd med hur jag har jobbat med grenen den senaste tiden men saknar dem där topparna. Jag har fortfarande inte lärt mig att ta i utan att spänna mig och kan därför inte få ut allt jag har inom mig. Mitt resultat blev 37.60 och jag insåg direkt att EM var VÄÄÄÄÄÄLDIGT långt borta. Jag kände mig tom. Som ett ihåligt skal. Trött. Eller så kände jag ingenting. Jag kan inte identifiera tillståndet. Och nu när jag har skrivit såhär många rader så bryr jag mig inte heller längre. Jag skriver så mycket. Det är så många ord. Jag vill HA UT DET FRÅN KROPPEN. Jag är trött på mina ord. Jag vet vad jag har inom mig. Jag vet vad min kropp kan. Jag undrar när jag får visa det. Coach menar att jag behöver mer sammanhängande träning. Tiden har varit för knapp. Det menar jag med. Men jag vill ÄNDÅ. Utan sammanhängande träning och TROTS operationer. Jag vill så mycket trots alla omständigheter. Jag vet hur lite jag har tränat. Jag vet att jag har opererat mig. Jag vet att jag har varit borta i tre år från mångkampen. Jag VET att det krävs kontinuitet. Jag vet så mycket (kaxigt, eller hur?). Jag tänkte tanken igår: "Vad händer nu? Tar livet slut?". Som den drama-queen jag är 😉 Nog fasen gör det inte det.
img_0250

Blickar framåt.

Sommaren är lång. Jag har Finnkampen, SM och en mångkamp i Holland kvar. Det känns futtigt just nu men är fortfarande mina enda chanser att få ut något av det som jag hela tiden pratar om: resultaten. Ah. Nu känns det lite bättre. Jag har fått gnälla av mig. Jag har fått tycka lite synd om mig själv. Det var det som behövdes. Jag tror att det är viktigt att få vältra sig i självömkan en dag eller två när man har misslyckats med att nå sitt mål. Att stänga inne saker och förneka det man känner tror jag bara slår tillbaka efter en tid. Jag tar skiten nu så att jag kan ladda om med positiv energi och bra tankar. Ut med det geggiga för att ge plats åt det nya! Och mitt i skiten så var det mycket som var bra med min mångkamp! Det låter som om att jag är helt missnöjd men det är jag långt ifrån. Jag håller ju fortfarande ihop. Och då har jag gjort TVÅ mångkamper inom loppet av TVÅ veckor 🙂 Inte är det dåligt inte. Det är bara det att ambitionen var högre än vad som nu blev. Jag jobbar vidare. Denna gången lite mer tålmodigt än tidigare år. Jag tränar smartare. Jag kör mer kvalitet. Jag lyssnar mer på det som skriker "AJ!" i kroppen och jag är mentalt så mycket starkare än jag någonsin har varit tidigare. Jag tackar min sponsorer, mina vänner, min familj och min tränare Leffe, som står bakom mig trots att jag ännu inte fått ut det som jag pratar om. Jag vet - det är inte mina resultat som gör mig som människa värdig och älskvärd men folk omkring mig kan tappa tron på min förmåga och jag kommer att märka av det. Och vare sig jag vill det eller inte så tror jag att det kommer att påverka mig. Lite eller mycket. Det är olika från individ till individ. Just idag är jag glad för att jag har så många bra människor omkring mig. Människor som ser bortom resultat och som, precis som jag, vet att de kommer. Var det någon som såg programmet om Ara igår på SVT ? Ara visade sin passion, sin glöd och sin vilja så äkta och naket . Det fick mig att tänka på hur mycket jag älskar idrott. Finns det någon annan plats som kan ge dig allt det där som idrotten ger ?! För mig om känslomänniska kan jag inte se att det finns något roligare att hålla på med! Jag har redan stakat ut min väg mot 2016. Och på resan dit finns det alldeles säkert ännu fler besvikelser att ta sig igenom, men minst lika många glädjestunder. Jag känner mest för framgångarna men vet också att dem inte hade varit lika sköna om inte motgångarna fanns. Mina käkar är inte längre lika spända (kanske beror på att jag har ätit upp knäcket för länge sedan!) och jag är sugen på träning fast jag vet att jag ska vila och återfå mina krafter. Allt inom mig brinner och jag ger mig inte förrän jag har fått ut vartenda millimeter av det som jag vet att min kropp kan utföra. Så många drömmar idrotten väcker. Jag är innerligt tacksam för att jag får chansen att leva ut min. Nu ger jag mig. Har ni somnat? Eller är ni också taggade? Vi ses på banorna där ute. Eller någon helt annanstans. Kramar, Nadja

Hur lycklig tror ni att jag är idag?

nadja-tokig-liten

Ja, jag är glad!

Idag är dagen då jag använder en röd penna i min kalender. Och jag skriver med stora bokstäver: JAG SPRANG HELT SMÄRTFRITT FÖR FÖRSTA GÅNGEN I KARRIÄREN. Jag är så förbannat glad. Jag vet att jag har varit glad ganska många gånger i den här bloggen, så det är kanske inget nytt. Idag känner jag mig glad på ett annat sätt. Det är svårt att förklara. Har ni varit skadade någon gång? Har ni varit skadade i fler år? Sådär så att det blir det enda ni tänker på, så fort ni reser er upp från en stol, bär en tung väska eller går mot bussen eller bilen. Smärtan är alltid där och den blir till slut en del av er. När ni sedan ska träna eller lära in ett nytt rörelsemönster så är skadan där i bakhuvudet och ni rör er omedvetet lite "fel". Det blir aningen snett och ni belastar kroppen ojämnt. Så har jag haft det i HELA MIN KARRIÄR. Jag har alltid fått kompromissa. Jag har alltid fått lägga om, byta ut eller dra ifrån. Jag gnäller inte. Jag lovar. Jag är inte bitter på det sättet som jag märker att jag får det att framstå som. Jag har bara ett behov av berätta om det mentalt jobbiga som kommer med skador. Det sätter sig i varje cell av din kropp. Det bildas ett smärtminne som gärna påminner dig dag som natt om att det är något som inte är riktigt 100 %. Idag lyckades jag nog att lura det där smärtminnet och det är därför jag är så glad!
nadja-springer-hack

Snart så...

Jag var rädd och orolig innan vi skulle börja. Jag sa till min sjukgymnast Anna innan löpningen att jag var så nervös. Jag var nervös för att det skulle sticka och hugga så som det har gjort innan. Och jag var rädd för det där bakslaget. Jag tänkte också att det skulle vara jobbigt att först klara av ett lopp för att sedan få ont redan i andra loppet och behöva avsluta passet. Hade det varit första gången jag var skadad så hade jag inte varit lika orolig (jag vet hur positiv jag var de första åren!) men det där jäkla smärtminnet har mig i ett järngrepp. Vi började lugnt och stilla och jag fick jogga genom att sätta ner hälen först - en mardröm för en friidrottare som vill springa högt på fotbladet - men vad gjorde det nu när jag inte kände något!? Jag kände mig så studsig och lätt. Jag hade så mycket spring i benen! Jag ville bara lämna Anna och Leffe och ge mig ut i skogen och aldrig mer sluta springa. Jag hade visserligen stupat redan efter några kilometer men vad hade det spelat för roll? 😀 Jag kommer inte att får springa mer i veckan för stegringen kommer att ske L Å N G S A M  T denna gång så jag får snällt hoppa ner i bassängen på Bosön och ha tålamod. Tålamod. Vilket ord alltså. Det gör mig nästan lite irriterad. Jag kan skriva hur mycket som helst om det här men inser att det bara blir trist och upprepande. Jag avslutar med ett ordspråk som är ett av mina favoriter. Och när ni tänker att jag är en envis jävel, vet då att jag har det här i bakhuvudet: "Din uthållighet är måttet på hur mycket du tror på dig själv" Kramar på er mina vänner Nadja Casadei

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.