Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TL Bygg
Rbergs Bil Rjk Superwear Harrys Karlskrona

NäR DeT TaR SiG iN.

Pussgurka och värmespridare! 

Jag blev så glad igår när jag skrev ett inlägg och såg att du faktiskt är kvar trots min månadslånga frånvaro ❤️


Jag blev så glad att jag hittade lust idag igen. Och för att det inte ska låta cheesy så ska faktiskt tilläggas att det fanns fler lyckofaktorer med i bilden:

1. Jag har serverat mig själv melon. Det bästa med att sommaren kommer. Denna ljuvliga rödblossiga boll som svalkar munnen sådär härligt och saftigt.


2. Jag gjorde rårakor till lunch. Jag är inte någon mästerkock och jag har inte heller samma glöd till mat som Moberg. Men jag säger dig en sak - rårakor kan jag tydligen!


3. JAG FICK SPRINGA PÅ BANA IDAG! Jag har haft en minibristning i baksida lår och har i 1,5 månader fått cykla, springa i vatten och köra rehab. Om det hade varit en fristående händelse så hade det säkert inte tröttat ut mig på samma sätt som det gjorde nu. Men denna gången var jag SÅ nära mitt gamla jag. 


Jag hade satt pers i djupa ben, klarat av mer hoppstyrka än tidigare, kände mig hoppig och stark på så många sätt. Och jag hade ett skönt flyt ut över plankan i längdhopp. 

Jag kände mig nära.

Därför blev det extra jobbigt när det under ett pass högg till oroväckande hårt i baksidan.


Jag brukar möta det som hindrar mig med entusiasm och ork. Men det här gjorde mig trött. 

På något sätt kom det åt mig djupare än tidigare. Jag kände ett sting av bitterhet och aggression. Jag blev både förbannad och ledsen på samma gång. 

En matthetskänsla smög sin in. Och jag märkte på mina tankar att jag inte var glasklar i huvudet.


Jag fick myror i kroppen och själen. Ingenting kunde stilla mig och allt jag såg var en tickande klocka som hånade mig på väggen som tornat upp sig framför mig.

Som tur väl var så hade jag saker att sysselsätta mig med och jag tog tåget upp till Stockholm för att träffa en specialist inom baksideskador: Carl Askling. 


Han hjälpte mig innan EM 2010 också och vet både hur man pratar till mig och ger mig instruktioner.

Han förstår att han behöver vara rak på sak och tydlig och hålla mig stramt. Annars gör jag för mycket eller börjar för tidigt. 

Jag gick från hans center med tre övningar. TRE! Förstå att något inom mig brast. 


Självklart såg jag för mig hur all min träning som jag dittills gjort bara gick till spillo. 

Och jag grät inte framför honom. Men jag grät när jag äntligen fick vara ensam igen. Och jag skrev ett sms till min förra tränare Miro Zalar. 


Att bli trött i själen är livsfarligt.

Och får du inte en knuff i rätt riktning kan allting bli fel.

Och jag kände hur det jag jobbat så hårt för plötsligt höll på att rinna mig ur händerna. 

Miro var den första jag tänkte på som skulle kunna ingjuta en gnutta jävlaranammar i mig. Och jag skrev något om att jag ville veta vad han såg hos mig som idrottare, vilka kvaliteter jag hade och varför han trodde på mig. Jag minns inte riktigt.

Men jag minns att han svarade direkt och att jag höll andan innan jag öppnade det. En screenshot tog jag tydligen också. 


Jag minns också att jag skrev till honom att det här var något jag skulle hålla för mig själv. Så jag kan inte citera honom här. Men det fina ligger ändå inte i det han skrev. Även om det var precis vad jag behövde, också. 

Det fina finns i att han förstod att jag behövde hjälp och att han svarade direkt. Att han faktiskt hade en tanke. Och att han alltid har varit en betydelsefull person för mig. 


Det fina finns också i att vi inte är ensamma starka, även om vi klarar mycket och kommer långt på egen hand. Vi kan få betydelsefull hjälp från håll vi kanske inte ens tänker på. Jag har aldrig skrivit något sådant till Miro efter att vi avslutade vårt samarbete. Men denna gången var det som om att han var just den rätta att hjälpa mig. 


Så, här sitter jag nu i min soffa med träningsvärk i benen. Jag är inte 100% glad men jag är inte heller arg. Jag känner mig inte helt klar än (om man nu någonsin blir det?). 

Jag litar inte på baksidan helt även om jag kunde springa idag. Men det är bättre att vara här än att vara bland rehabmaskiner och vatten.


Och min melon smakar ljuvligt. 

Jag har frågat dig tidigare, så jag vet vad du gör när du stöter på motgångar. Men jag vet inte hur du gör när du stöter på motgångar och samtidigt fylls med en känsla av tomhet? 

Det finns ett klokt citat: "det är inte svårt att vara modig om man inte är rädd".

Samma sak här: det är inte svårt att möta motgångar om man är full av energi och tankarna är lätta att hantera. 


Hur tänker du? 

Vi ses i kommentarsfältet senare, jag ska hoppa in i duschen.

Tack för att du finns ❤️

Nadja 




Så ViLL jaG BLi.

Hej du fina, Vi behöver prata om en sak. Igår kväll satt jag i bilen på väg till träningen och fick ett besked som ändrar min livssituation oerhört.  Till det bättre. Till det lugnare. Till det tryggare.  Och anledningen till att jag låter så mystisk är för att det var helt oförberett och det är ingenting som heller kommer att bli officiellt.  Och eftersom det är en anonym utsträckt hand så vill jag passa på att tacka här. För personerna vet vilka dom är.  Tänk att det finns människor där ute, som helt spontant vill hjälpa en annan människa? Bara för att. Bara för att "dom själva vet hur det är att ha det tufft".  Bara för att "det är så man gör, man ska alltid vara ödmjuk".  Jag började såklart lipa. Jag har svårt att hantera känslor som uppkommer när människor visar sina stora hjärtan.  Det får mig också att tänka på vad jag gör för andra människor: kan jag göra mer? På vilket sätt kan jag glädja någon annan?  Så det där man läser om ibland; att vänlighet föder vänlighet, känner jag stämmer bra in på mig. Får du också den känslan när någon ser dig, tror på dig, hjälper dig?  Jag kan såklart känna den känslan och handla vänligt även om jag nu inte blir sedd på det där sättet, men jag tycker att det är en väckarklocka.  Jag vill egentligen bara säga tack ❤ Jag är överväldigad, varm i hjärtat och blandar min tacksamhet med träningsvärk... För efter det där samtalet igår så tränade jag än mer som en galning. Jag kände mig så enormt energisk och lustfylld och jag hade mer stuns i kroppen än på tidigare styrkepass.  Jag körde benböj, enbensbenböj och utfallssteg och en massa övningar för överkroppen. Vid 21-tiden ringer coach och jag svarar: "Nadja mitt i träningen..." Han säger: "ja, jag ser det!" Jag visste att jag var ensam på HPC så jag undrade vad fasen han pratade om och det visade sig att för säkerhetens skull så har dom ansvariga en kamera på gymmet fredagar till söndagar.  Coach kunde alltså se mig och jag passade på att be om att han skulle skriva sms om han såg några detaljer i tekniken som behövde förbättras.  Efter varje träningspass skriver jag alltid en kort kommentar till mig själv - om hur det har gått, hur energinivån har varit, hur dom mentala tankegångarna har förflutit och om det är något jag behöver jobba på till nästa pass.  Efter detta passet skrev jag bara: "ASBRA!".  Och en stor fet smiley. Fanns inte så mycket annat att säga.  Jag skulle ha kört vårens första höjdpass idag. Men eftersom jag var sliten idag efter passet igår, så fick jag bara långjogga och köra stretch. Det gör ingenting, för jag lyckades blinka till mig att få hoppa höjd imorgon istället. Så, så kommer det att bli.  Segrar kan komma i olika former och jag älskar dom trots att dom ibland är små.  Nu tar vi lördagskväll tycker jag.  Berätta gärna hur du mår, det var så längesedan jag hörde av dig ❤ Puss och kram från en glad.

Vi SKa SKRiVa EN Bok. 

Hello there...  Jag har fått finbesök! Eller ja, mamma och Allan kanske är mer rätt eftersom vi är i Skärvaboda.   Syster Bella är på plats med goda råd, nya historier och bananpannkakor...  Jag har hört om dessa pannkakor förut men banan är inte min favorit och jag har inte lockats av att stå och göra smet en tidig morgon.  Nu fixade Bella grejerna och jag blev förvånad över hur gott det var.  Och enkelt. I med ägg och mosa banan. Lite mjölk och ner i pannan. Ett perfekt mellanmål.  Bella försökte hävda att det passar som lunch också men jag rynkade på näsan. Jag skulle gå under om jag bara åt en pannkaka mitt på dagen. Skulle bli ett monster.  Igår hände massor av skojigheter. Förutom att jag chattade med dig på morgonkvisten så stötte jag mig igenom ett kulpass.  Det ösregnade ute så jag fick vara inne för en gångs skull.  Jag hittade en go känsla i många av stötarna och har två fokuspunkter som jag försöker att hålla mig till för att göra det enklare inför tävlingarna.  Självklart skenar jag iväg ibland när allting stämmer och tänker att jag ska lägga till ytterligare en detalj. För att jag tänker att det betyder utveckling. Men det blir oftast inte bra.  Färre saker - större koncentration. Bättre resultat.  Direkt efter träningen bar det iväg till Karlskrona. Eller nej, nu ljuger jag. Både lunch och sömn kom före. Men jag tänkte vara lat och korta ner texten.  Besök hos Gisela och Calle tillsammans med Bella blev nästa anhalt.  Piff och puff. Mina småsystrar som är så väldigt söta och lika varandra. Det är något speciellt med småsyskon. Småttingar. Vill på något sätt alltid ha en skyddande vinge över dom trots att dom klarar sig utmärkt själva.  Och av deras ansiktsuttryck att döma så känner dom samma sak när dom pratar med pappa. Gulligull hela tiden och "åhhh" avlöser "mmmm". Båda två är väldigt måna om att pappa mår bra och har en nära kontakt med honom.  Så idag ska vi upp till honom. Allihopa. Hälsa på och äta gott. Bilder från det kommer imorgon såklart.  Sist men inte minst - jag ska skriva en bok!  Det blev en bok förra året men som du vet så var det mycket fokus på dom vackra svartvita bilderna som Peter Holgersson tog på mig under tiden jag var sjuk.  Det fanns inte mycket plats för text. Ord, som jag älskar så mycket.  Därför har det startats en sida på kickstarter. Jag visste inte själv var det var för ett tag sedan men gillar idén mer och mer.  Här väljer man själv hur mycket man vill lägga in i projektet och man får alltid något tillbaka för det man bidrar med. Och det bästa av allt - det är riskfritt! Når vi inte målet så dras inga pengar. Tyvärr så får du inte din present då heller, men det är lite charmen med det hela.  Man är med och följer och stöttar det projekt man tror på och hejar på precis som om det vore en tävling.  Så vill du förhandsbeställa boken jag tänker skriva så gå in på länken här nedan och välj din present ❤️ Med livet som målbild Det ska bli så jäkla roligt att se hur det går. En bebis är född! Och jag är skitnödig. Nervös så att jag mår illa.  Men det är bra. Känslor är härligt.  Hoppashoppashoppas att du tittar in och vill vara med.  Nu är jag slut i huvudet. Djupa samtal med syster igår, det här nya projektet igång och en träning med massor av löpning som väntar.  Jag behöver luft.  Gah!  Vi hörs imorgon igen ❤️

MoT VåR SiSTa BeRGSToPP.

Igår rasade jag fullkomligt samman känslomässigt.  Med huvudet mot ratten, händerna om öronen och med ett dunkande bröst satt jag kvar i bilen medan regnet smattrade mot rutorna.  Ni har hört storyn förut. Eller hur? Men igår var det ingenting sådant. Det var ren och skär glädje. Bara lite lycka som rann över. Ett lyckorus som jag inte kunde ta hand om.  En tacksamhet så stor att jag var tvungen att göra korstecknet mellan panna, mage, axel, axel flera gånger om. Fråga mig inte vem jag tror att jag tackade. Men jag behövde tacka någon.  Jag kom till träningen med träningsvärk efter bra längdhopp på full ansats i måndags och explosiva kulkast i förrgår och hade förvarnat Agne om att kroppen kanske inte skulle vara helt fit for fight för häck och snabba lopp.  Jag skulle i alla fall komma dit och värma och känna efter. Sådär som vi alltid gör.  Direkt när jag börjar jogga så känner jag att benen är med mig. Och ännu mer när jag väl får på mig spikskorna. När jag får en sådan bekräftelse så kan inte ens Agne stoppa mig.  (Eller jo. Det kan han. Men det passade in så fint att skriva sådär) Agne hämtar block och jag ställer fram en häck på den gula markeringen där den ska stå.  Höjer den till ÅTTIOFYRA centimeter istället för som förra veckan: 76. Precis som Agne hade lovat så skulle jag få ta nästa steg denna dag.  Min tävlingshöjd. Tre år sedan sist med block och attack.  Alla dessa grenar som ska pusslas ihop. Det här var den sista att köra fullt ut.  En avsliten hälsena, några månader med cancer och otaliga rehabtimmar senare så klippte jag mina tävlingshäckar som om ingenting har hänt. Som om tiden stått stilla.  Och min enda reaktion var ett jäkla gapflabb. Jag stod bara och garvade framför Agne. Han log åt mig, gav mig en high five och sa: "hörru, skratta inte bort all energi nu". Eller ja, något i den stilen. För jag minns inte ordagrant om jag ska vara ärlig. Jag var helt uppsluppen. Borta men ändå totalt fokuserad.  Block och tre häckar. Två fot kort - precis som förut. Precis sådär som jag gjorde innan. Precis sådär som träningslivet såg ut då.  Jag är inte lika säker ännu, jag är inte lika stabil och rapp i stegen mellan häckarna. Men jag kunde inte brytt mig mindre just nu.  Det enda jag kunde säga till mig själv hela bilresan hem var "fy fan vad bra jag är. Fy fan, fy fan... FY FAN SÅ JÄKLA GRYMT! Gaaaaaaaah!"  Om jag hyllade Agne igår, så hyllade jag även mig själv bara några timmar efteråt.  Anledningen till att jag satt kvar i bilen var för att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Bilen har sett och hört så mycket och i den har jag bekänt det mesta, gråtit och skrattat och hittat lugn.  Bilen är som en liten kokong av kärlek.  Jag ville ringa hela världen. Berätta för alla att jag släpat den sista biten till sin rätta plats.  Jag ville ha en kram, en dunk i ryggen, någon som förstod allting.  Jag ville höra någon annan skratta med mig. Dela min glädje. Känna exakt samma som jag.  Men så kom jag på att den enda som sett, känt och varit med på allt in i minsta detalj - det är ju jag själv.  Ingen annan skulle ändå förstå allt som ligger bakom. Ingen annan skulle förmodligen förstå min glädje över att kunna springa över rödvitmålade plankor igen.  Så jag fick göra precis som med sorgerna jag har känt: jag fick känna i min ensamhet.  Jag lyfte till slut huvudet, fällde ner solskyddet och öppnade spegeln. Stirrade mig själv i ögonen. Försökte se vad som fanns där inne. Glada, tårfyllda ögon. Och starka tankar. Okuvliga tankar. Beslutsamhet.  Det var längesedan jag kände mig så mentalt stark som igår. Och som jag har saknat den känslan.  När jag kom innanför dörren slängde jag direkt ett öga på min fotovägg. Ketchup, mamma och pappa. Systrar, bror. Barndomsminnen. Och så en stor bild i svartvitt som jag fått av Peter Holgersson från hans bildserie från cancertiden. En tjej med kalt huvud, tuff i skinnjacka men märkbart sjuk. Rakt ut och helt spontant pekade jag på mig själv som en psykopat och log mellan tårarna: "Ha! Där fick du! Jag ger mig inte! Märker du det?!"  Hahaha, alltså, du skulle sett mig. Jag lovar att du hade skrattat med mig då.  Jag kände en sådan oerhörd makt över omständigheterna. Jag kände mig sådär oslagbar som jag nästan aldrig känner mig annars. Jag kunde inte laga mat, jag kunde inte kolla mobilen. Jag kunde inte dricka vatten. Jag ställde aldrig ner väskan.  Jag stod bara där och kollade på alla scener som helt plötsligt spelades upp i mitt huvud. Alla dessa vackra men smärtsamma minnen som idag gör mig stark. Som idag får mig att tro att jag klarar av precis vad som helst.  Jag mindes löftet jag gav mig själv i en sjukhussäng en natt på Karolinska för snart två år sedan:  "Om jag får en chans till så kommer jag att ta den. Jag kommer aldrig att vika ner mig, jag kommer att härda ut allt för att få tävla på toppnivå igen. Jag lovar. Om någon hör mig, så ge mig bara en chans till." Varma känslor spred sig från magen och ut i fingertopparna. Upp igen och ut som tårar.  Åh, så jag skulle vilja att du var där då.  Åh, så jag önskar att du känner att det här är något jag delar med dig som följt mig hela jävla vägen.  Upp och ner, fram och bak och sidospår ibland. Du har också pusslat ihop det här.  Du har praktiskt taget satt ihop en alldeles egen sjukamp. Allt du har delat med dig av och allt du har kommenterat och lyft så fort du har kunnat. Alla dessa känslor vi har pratat om här inne, alla tankar du så tålmodigt har tagit del av och besvarat.  Nu återstår en sista sak på vår resa och det är att få ihop allt det här till en sjukamp på två dagar. Att klara av påfrestningen. Vi har byggt grunden och nu börjar det roliga. Du kommer att höra mig gnälla, jag ska inte ljuga. Du kommer att behöva trösta mig fler gånger. Och säkert jag dig. Behöva skicka mod och kraft och kärlek flera gånger om.  Men en sak vet jag mer säkert än någonsin förut - fy fasen så kul vi kommer att ha längs med vägen!  Del två. Hörde du startskottet?  Mot den sista bergstoppen där borta ❤️

”Bara lite till”

God magisk morgon vänner, Några dagar har gått sedan jag berättade för er om Regina Gräns och mitt samarbete...     Smycket som heter Soldier Girl. Responsen har varit SÅ rolig och stor och glad och både jag och Regina pratade igår om hur tacksamma vi är för att det blev så bra.    Och vi blev positivt överraskade att till och med männen gillade det!     Men nu över till det ni är vana vid att jag tjatar över: träningen.  Gah. Tror ni att jag ligger i eller?!    Jag har klarat av en mycket större träningsmängd än jag trodde att jag skulle klara av vid den här tiden och min lilla vad växer och värker. Och vet ni vad jag tänker när det går tungt?    "Bara lite till". Lite till för alla läsare som tror på mig, lite till för alla sjuka där ute som behöver en gnutta hopp. Lite till för alla som hejar på mig i tysthet. För mina samarbetspartners. För alla där ute som har det tungt. Lite till, för er!    Jag har alltid tidigare bara haft idrotten för mig själv. Alltid tänkt "lite till" för min egen skull.  Nu har jag fått en ny dimension i mitt idrottande. Det behöver inte alltid vara bara för mig. Jag har ett större ansvar än så.  Vi är fler på denna resan.    Varje seger får jag dela med fler än mig själv, varje tung dag lättas av er som finns omkring mig. I verkliga livet eller här på bloggen.  Det är ett enormt stöd som jag känner när allt i mig skriker "NEJ! Inte mer nu!"    Och alla klyschor som finns om sådant här skulle passa in just nu.  Ni kommer aldrig att ana hur mycket mer jag orkar tack vare er och de nya tankarna som jag nu har i mitt huvud.     Att göra den här resan tillbaka till eliten innebär så mycket mer än bara träning. Den betyder till exempel också uppdrag för alla de företag som jag samarbetar med och som tror på mig och hjälper mig med stort hjärta och härlig tro.  Så just nu flänger jag runt en del.     Jag var i Stockholm för intervjuer och fotografering för några dagar sedan. Det vet ni.  Men ni kanske inte vet att jag fotades för ATEA:S räkning?      Ryno heter fotografen, som fotade nu och som ofta är med på mästerskap. Han var med på både VM och EM när jag tävlade så vi känner varandra sedan innan.     När du känner en fotograf så tycker jag alltid att bilderna blir aningen bättre. Man slappnar av på ett annat sätt.         Läcker nummerlapp ATEA har fixat också va?? Ser fram emot att få bära den på riktigt snart igen.  Idag styr Rio som vanligt mot Växjö igen. Jag har ett långpass nu på morgonen och direkt efter det åker jag mot Stockholm igen.     Jag ska snabbt vidare till Luleå för ett kul uppdrag med ATEA och sen ska jag och Regina starta försäljningen av WARRIOR innan jag åker hemåt.  Jag vet vad "Ezter" och "Kattis" kommer att skriva nu: "Gud så du flänger tös. Blir trött bara av att läsa!" 😉    En flaska med citronvatten på det här sen är jag redo för spjut och mängder av löpningar!  Boooom!  Och puss på er ❤️          Och nu, lite rått bara för att vi kan:   

Ny samarbetspartner: Infratek

Det är en härligt solig dag och jag får äntligen berätta för ALLA att mina nya huvudsponsor heter: 

INFRATEK

 


Ni som följer mig på instagram (tigernadja) kunde redan för några dagar sedan se den här bilden.  

Men jag har hållit på nyheten här eftersom jag ville vänta in Infrateks egna ord och pressmeddelande. 

HÄR HAR NI DET OM NI VILL LÄSA OCH SE BILDER

 


 

 

För mig är det här ett superspännande samarbete där Jonas (min manager) har lagt upp en plan tillsammans med Infratek så att båda ska få ut det bästa möjliga av varandra. 

Jag har aldrig tidigare jobbat med någon så proffsig som Jonas så alla samarbeten som jag knyter nu känner jag är av högsta kvalitet. 

 


Att få samarbeta med Infratek är en ära för mig. Det är ett starkt företag med mycket energi och vilja. Jag märkte det direkt när jag klev in i rummet för att för första gången träffa ledningen. 

Varma, öppna och pigga människor satt runt bordet. 

 

  

Min uppgift kommer att handla mycket om inspiration. Jag får vara med på deras konferenser, träffa deras anställda och utmana de i roligheter. Vad roligheter innebär kommer ni att få höra om längre fram 🙂 

  

Jag kommer att bära deras logga i de flesta sammanhang och om jag får bestämma så sitter Infratek på läktaren när jag gör min riktiga comeback. 

Som idrottare är alla former av samarbeten en kick. 

  

Att ha ett företag med sig i ryggen som man vet tror på en, stärker självförtroendet och det gör att i alla fall jag känner att jag har en ännu större uppgift: allt jag gör, gör jag för oss. 

När jag tränade igår tänkte jag på Infratek. Tänkte att de var med mig. Ville att passet skulle bli bra. Ville att jag skulle orka lite till. 

Det är en stor känsla. En känsla av ansvar som jag gillar. 

 


Förutom nytt samarbete så har jag på köpet fått en jäkla förkylning. 

Jag tränade hårt igår och mådde dåligt på kvällen. Idag var jag inte alls kry när klockan ringde 07.15 och jag skulle förbereda mig för ett morgonpass. 

Så jag har fått vila ordinerat istället för kulteknik och löpning. 

Min uppgift idag: mota bort baskelusker. Vatten, te och vila. 

Och citron är bra. Kanske lite ingefära också? 

Och skratt. Att skratta läker ta mig tusan ALLT. 

 


 

  

 Och så lite pepp-bilder på det... 

 

  

 

Vet att många av er är sjuka där ute också... Så nu kryar vi på oss. 

Kram! ❤️

 



Du kan. Jag vet att du kan!

Tillbaka, likt en boomerang i världsklass. Har haft mina tre mest stressiga veckor i livet.

(null) Och nu har jag veckan framför mig där jag ska vila, stänga av mobilen och bara njuta av träning, familj och vänner. Har jag till exempel berättat om min nya koordinator Jonas? Som ska hjälpa mig i fyra år framöver. Jag säger koordinator eftersom han själv inte vill kalla sig "manager". Men han gör saker som en manager gör. Och han gör det bra! Han är faktiskt till och med fantastisk. Han håller inte bara koll på allt som händer omkring mig, utan även på hur jag sköter träningen. Han frågar hela tiden om jag "tar det lugnt" och "sover bra".

(null) Vilket jag inte har gjort fram till nu men det är för att det har krävts mycket av mig den senaste tiden. Och jag älskar det! Så jag hakar på. Det ska det tydligen bli ändring på nu. Jonas säger hela tiden: "Ta du hand om din kropp och träning så sköter jag resten, okej?" Förra veckan var jag i Uppsala för att lyssna på Kjell Enhager. Mental coach i absolut toppklass.

(null) Jonas jobbar med honom. Så jag fick biljetter till föreläsningen och även äta middag med Kjell och hans fru efteråt.

(null) Det som gör mig nyfiken på sådana här människor är att de besitter en tanke om att allt är möjligt. Jag tycker mig höra det när Kjell pratar. Han är energisk och på hugget, samtidigt som han är varm och bryr sig om andra. En exakt beskrivning av Jonas också. Jag märker att jag börjar omge mig mer och mer med människor som har stark TRO.

(null) För mig är det en OTROLIGT viktig ingrediens i livet. Jag vill omge mig med människor som tänker stort och modigt. Vi behöver inte något negativt från någon annan då vi oftast har fullt upp med våra egna negativa tankar. Kan ni hålla med om det? Jag hoppas att ni har bra människor omkring er. Om inte. Gå därifrån. Jag vet. Det låter så enkelt. Det är det inte.

(null) Många gånger har jag fastnat med folk som inte har något glatt att säga. Och jag frågar mig varje gång varför jag fortfarande är där. Men när du stöter på guldklimpar så förstår du, kanske, att det inte är värt att lyssna på sådant som inte stärker dig. Vi behöver stärka varandra!

(null) Har ni till exempel tänkt på näthat någon gång? Människor spyr ur sig galla över allt och alla: Allt är fel, inget går, allt är svårt och nåde dig om du sticker ut din haka åt något håll. De finns även live. Bort med dem! Kan du välja mellan att höja eller sänka någon? Höj alltid. Jag tror på det.

(null) Tänk att få stärka en annan individ? Vilken ära! Det är därför jag hela tiden har älskat min blogg. Det enda som ni har sagt till mig är att jag klarar mig. Att jag ser stark ut. Att jag är uthållig och vacker utan hår. Ni har varit mina bästa vänner. De största mentala tränarna och människorna som har höjt istället för sänkt. Hur känns det? 🙂

(null) Ikväll har jag lyckats jogga 50 minuter ute i skogen. Har inte klarat av det tidigare. Fick gå några gånger men kroppen var ändå med på noterna och snart klarar jag 30 minuter non-stop. Vartenda framsteg noteras. Mitt huvud ska fyllas med plus istället för minus. Och till sommaren ska jag tävla igen.

(null) Jag lyssnar inte till någon som säger att det inte går. Men jag lyssnar till de som säger: "Det kommer att bli svårt, och jobbigt, och du kommer att gråta. Men du kan!" Att vara realistisk är aldrig fel. Det är en förutsättning för att veta vart jag är på väg och veta vilka verktyg jag ska ta till för att ta mig tillbaka. Jag vill bara att ni ska somna med en känsla ikväll som säger er att DET GÅR.

(null) Vill du? Orkar du? Satsar du? Nöter du? Har du en längtan? DÅ GÅR DET!!! Heja dig! Nu ska jag kolla på tv. Slappa och låta Ketchup varma mig. Puss mina hjältar ❤️

Tankar om IFK Lidingö & Carro

Måndag. Ännu en ny vecka för oss att leva. Jag får börja min med att skriva om min friidrottsklubb IFK Lidingö. Jag tänkte först inte alls ge mig in i diskussionen om huruvida Caroline (min härliga vän som är sjuk i hjärntumör) har blivit felbehandlad eller ej av klubben, men efter kommentarer och mejl så förstod jag att jag tydligen förväntas göra ett uttalande. IMG_5070.JPG Och jag har tankar om situationen. Vet ni vad det handlar om? Ni får en kort sammanfattning här: Lidingö har en sida där de presenterar sina elitaktiva. Där får alla som har varit topp 10 i landet de senaste två åren stå med. Blir man skadad ett år så får man alltså fortfarande stå kvar för att inte känna press och stress. Sidan har ingenting med ditt bidrag i klubben att göra utan visar bara de två senaste åren aktiva atleter. Därifrån har man nu plockat bort Carro plus två tjejer till, alla mina vänner, såklart. Men att Carro blev bortplockad just nu var känsligt och Carros mamma Paula skrev ett inlägg på sin blogg där hon fullkomligt slaktade klubben. För att de inte har ringt Carro och berättat innan, hon upptäckte det själv när hon var inne på hemsidan. Man kunde låtit Carros namn stå kvar så som situationen ser ut. Just det förstår jag fullt ut. Och jag tycker så synd om Carro som ska behöva vara ledsen och känna att klubben inte stöttar henne. För det är just det: den här klubben stöttar ALLTID.

IMG_7792.JPG Om jag bara pratar från eget håll så var det till exempel den här klubben som tog mig under sina vingar när jag för nio år sedan kom som en skadeskjuten fågel till Lidingö. Med några USM och JSM-medaljer och landskamper i bagaget visserligen, men långt ifrån någon toppform. Jag var ingenting man satsade på. Men det gjorde den här klubben. Precis som de gjorde med Carro när hon kom. Vilket jag tycker är synd att det inte omnämns. Hon fick den högsta elitbudgeten trots att hon inte hade tävlat på väldigt länge, bara för att man TRODDE på henne och stöttade henne. Klubben såg den potential vi alla ser i Carro. Och det gör ont i mig när Paula nu skriver att klubben är skit.

IMG_2736.JPG Jag vet också att klubben har förberett en stor överraskning för Carro. För att hylla och peppa henne. Och för att visa att man fortfarande tror på henne. Samtidigt som jag älskar den här klubben, vilket givetvis gör mig partisk, så håller jag med Paula om att man hade kunnat ringa och berätta innan så att Carro hade sluppit känna sig sparkad på. Jag vet hur det är att sitta i en skitig situation med livet på spel, men jag kan aldrig riktigt förstå Carros situation som kämpar mot en tumör i hjärnan. Jag vill bara att man ser på situationen som den är. Klubben har fryst Carros konto så att hon ska kunna komma tillbaka när hon är redo och bli sådär härligt bra och stark igen. Carro och jag bor ihop på alla läger och jag saknar min spralliga roomie och jag vet att så fort hon kan träna och tävla igen så kommer hon att få sitt stöd som är till för just det ändamålet. Nu försöker klubben stötta på ett annat sätt. Med bland annat den här överraskningen de fixat som jag såklart inte kan skriva mer om. Det är ju en överraskning 🙂 När vi ändå är inne på stöttning så ska jag givetvis kommentera hur det var för mig när jag var sjuk. Jag slet av hälsenan och en vecka efter att jag tog av booten (en form av gips) fick jag beskedet om cancer. Jag togs inte bort från den här sidan som Carro nu tagits bort ifrån eftersom jag hade tävlat inom två år. Jag var bästa svenska i Europacupen det året och var bara 100 poäng ifrån VM-kvalgränsen. Jag låg topp 10 i flera grenar och jag vann landskampen Estkampen.

IMG_0336.JPG Men när jag skulle diskutera ekonomisk stöttning så var det självklart att de sänkte mig några nivåer. Eftersom jag inte tävlade på hela förra året. Jag var sjuk. Jag kunde inte ligga på samma nivå av stöttning eftersom det kommer andra lovande aktiva under mig som också behöver bidrag. Och man var tydlig med att säga att just den här diskussionen handlar om IDROTTEN.

IMG_4836.JPG De kunde inte ge mig ett lika högt bidrag som tidigare, baserat på medmänsklighet. Jag blev ledsen först, tyckte att allt kändes orättvist. JAG VAR JU SJUK. Kände mig bortprioriterad (trots att jag fick stöd men inte lika mycket). Såhär skulle det ju inte varit om jag inte hade fått cancer. Ville reagera precis så som Paula skrev att hon reagerade.

IMG_7799.JPG Jag undrade om det inte fanns någon känsla kvar alls i det här landet. Jag satte på mig offerkoftan i två dagar. Men sen pratade jag med mina nära och kära och de fick mig att förstå att det här är två skilda saker. Känslorna av besvikelse och att jag var arg ville inte riktigt lägga sig först men efter ett tag sjönk det in och jag fylldes av revanschlust istället. Det är några som har undrat om samma sak hände mig eller om man gör skillnad på "folk och folk" (vad det nu ska betyda). Man gör alltså inte skillnad på folk och folk. Man gör skillnad på hur vi presterar. Vilket jag inte alltid gillar, men det är spelets regler och både jag och Carro behöver spela efter dem.

IMG_7800.JPG Att få en känsla av att man bedömas efter prestationer enbart är en mycket stressande känsla. En känsla jag har fått jobba många timmar med. Både med mental tränare och med mig själv. Och det är ingenting Carro behöver just nu. Hon behöver lugn och ro. Därför ligger allt fryst i väntan på att hon ska komma tillbaka. Helt fair om ni undrar vart jag står. Sen gör vi alla fel ibland. Och hur försiktigt vi än går så trampar vi alltid någon på tårna. Klubben kunde ringt Carro. Det hade jag också velat. Men att klubben inte stöttar eller ställer upp är en allt för orättvis bild som jag inte kan ställa mig bakom. Jag saknar dig Carro! Du har några sms som du inte har läst och humorbilder som väntar på dig ❤️ Nu går jag och tränar. Puss på er. Nadja

IMG_7096.JPG

Nästa sida »

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.