Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TL Bygg
Rbergs Bil Rjk Superwear Harrys Karlskrona

YoU RiSe ABoVe IT aLL.

04:45 och hela mitt system vaknar upp. Jag tänker instinktivt att jag måste ha försovit mig och får den där känslan av kyla och stress i kroppen som du säkert känner igen. Kollar på klockan och ser att den inte ens är 05:00.  Jag kan inte somna om.  Så jag gör en het kopp kaffe, fyller på en skvätt med mjölk och sätter mig här hos dig.  Jag är så väldigt glad och varm efter din respons på mitt senaste inlägg. Jag blev liksom trygg och lugn i efterhand av att veta att du är här.  När jag läste kommentarerna blev jag bara lycklig ❤️ Oavsett vad som händer omkring mig, så vet jag att jag har min armé här inne. Min bomullsliknande bädd av kärlek och öppenhet. Hit kan jag alltid komma och hämta det jag tror att vi alla behöver - uppbackning, inspiration, pepp och en dunk i ryggen då och då.  tack för att du ger mig den här platsen.  Solen stiger över Växjö och luften är frisk. Jag vet det eftersom jag glömde att stänga mina fönster igår. Det är kyligt i precis hela lägenheten. Jag tror att det blir en fin dag.  Och jag har släppt ut min instängda stress och jag har tränat bra. Jag har biffat på mig i styrkan - coach Agne sa till och med igår: "oj, du börjar se bitig ut Nadja!" Jag tar det som en komplimang. Jag menar, han måste ju ha vetat vad han gjorde när han la på mig all den här styrketräningen. Jag skulle bli starkare och det har jag blivit.  Jag gör nästan alltid som jag blir tillsagd när jag litar på någon. Det är en av mina styrkor - och en av mina svagheter.  När jag blir för nitisk kan det skada mig. Jag bara ska göra det jag har fått som uppgift. Jag ska klappa mig själv på axeln ändå, berätta att jag har blivit så väldigt bra på att lita till mig själv också. Och på min egen känsla.  När jag behöver vila så vet jag det. Så långt kommen är jag. Och då är jag inte gravid nej.  Nu vill jag berätta om något på riktigt roligt!  Du som följer mig på instagram har såklart redan sett; jag är alltid sist på bollen 😉  Men jag vill visa dig som inte har instagram:  Rio är utbytt mot den här älsklingen. En ståtlig Ford KUGA!  Jag hämtade henne på Råbergs bil förra veckan och hon gömde sig under ett skynke inne i bilhallen.  Jag var  pirrig inför mötet och bytet. Och innan jag lämnade Rio på parkeringen utanför så tittade jag på henne, tog ett djupt andetag och sa tack och hejdå.  Det är kanske svårt att förstå. Jag menar, det är plåt och plast och gummi. Men det jag kör har ju kommit att bli ett med mig. Mina bilar får stora affektionsvärden.  Mina bilar blir så mycket knutna till och avspeglade mot min personlighet, mina mål och det jag tror på.  Det blir också mitt varumärke, min hjälp under många år till alla mina träningspass och tävlingar.  Därför kan det aldrig vara bara en bil.  Jag har också bytt namnet på hemsidan. Du som är uppmärksam har säkert redan sett det.  Vi heter numera: You rise above it all ❤️ Som jag sa så blev det ingen ordlek den här gången. Varken jag eller min omgivningen kunde uppbringa kreativitet nog för att hitta något som jag kände passade.  Istället fastnade jag för en mening som innehåller  mycket mer.  You rise above it all står för så mycket inom mig.  Det står för vilja, hängivenhet och pannben. Det står för att orka lite till, hitta utvägar och att härda ut i dom mörkaste av stunder.  Meningen står för den grundläggande tron som ligger bakom mycket av det jag gör och många av dom beslut jag tar - allt blir bra.  Hur jävligt det än känns, hur ledsen jag än blir, hur knäckt och stjälpt jag än känner mig; så viskar något alltid i bakhuvudet på mig - "allt kommer att bli bra, du tar dig igenom det där". Du vet att pappa har lärt mig det. Och jag har många gånger tänkt: men kan han säga något annat?! Kan han ge mig ett bättre råd? Säger han så för att han är för lat för att komma på något bättre eller?  Men pappa är inte dum. Han kanske vet att upprepning är ett bra sätt att pränta in något på? För det har satt sig, och även om jag inte alltid tror på det fullt ut, så finns det där. Och det hjälper mig.  Men varför heter vi inte "allt blir bra" då?  Jo. Såhär är det.  "Allt blir bra" är en fin mening. Och det är ett bra sätt för en förälder att svalka en orolig dotter, kanske. Men det ger mig inte kraft. Det ger mig ett lugn.  Att allt blir bra gör mig kanske lugn för tillfället, men det gör mig också passiv. "Det löser sig, det ordnar sig..." Men vem löser det? Och vem ordnar det?  DU.  Du, du och bara du.  Det är DU som reser dig. Det är du som tar smällen och det är du som uppbringar entusiasm och ork.  Och jag tror på oss människor. Jag tror på vår förmåga och på att vi bär oändliga resurser inom oss. Jag vet vad vi kan åstadkomma när vi har viljan. Och jag vet att vi härdar ut när vi måste.  Några säger att vissa är av "klent psyke", "inte kommer att fixa det", "inte kan hantera situationen", "inte är lämpad".  Vilket jävla skitsnack.  En människa KAN. Det handlar bara om att vi ska lära oss. Och för det behövs det ibland lite hjälp utifrån, från människor runt omkring. Och det kanske kostar en del misslyckanden, det kanske kostar några fall ner på knä... men vi kan alltid resa oss igen!  You rise above it all står för min tro på dig, på mig själv och på vårt fantastiska psyke.  Det står för min tro på att vi kan vända vår nuvarande situation, vi kan göra bättre om det är vårt mål, vi kan tänka annorlunda om vi behöver.  Vi är fantastiska! Vi är formbara och vi har allt vi behöver högst upp på kroppen.  Vi är tåliga, vi är ståtliga varelser och vi kan stå pall för mycket mer än vad vi ibland tror.  Av just dom här anledningarna heter vi som vi heter nu.  Och jag ryser när jag ser min bil väntandes på parkeringen för att ta mig till mitt nästa träningspass. Det är som en enda stor post-it lapp med budskapet jag hoppas att du gillar lika mycket som jag: You rise above it all. Kom ihåg det ❤️  Kram och kärlek, Nadja 

DeN DäR KäNSLaN.

Vännen där, En halvbrun Casadei sitter här och tänker på dig. Jag har varit på läger i Torremolinos med mitt träningsgäng och jag är så glad och vältränad.  Jag blir bättre och starkare, snabbare och smidigare för varje dag. Jag tror att jag sa det i mitt senaste inlägg också men jag bara måste få säga det igen!  För jag blir så fantastiskt motiverad när det här flytet infinner sig... Det var nog fyra år sedan sist. Fyra år sedan jag kände hur allting gick uppåt istället för det där plana som man som idrottare många gånger behöver fighta sig igenom.  Det är aldrig roligt att stanna för länge på en och samma nivå, men nödvändigt för att kroppen ska klara av steget efter.  Vi har haft underbara dagar tillsammans i Spanien jag och gänget. Vi har lärt känna varandra bättre och vi har skrattat massor. Och träffat nya vänner.  Jag och Moa (som springer häck och hoppar längd) pratade om att livet på läger är så avslappnat och bra. Det är bra för att man äter, sover, leker, tränar, tränar, tränar och mellan passen tänker på annat än träning.  Det är så viktigt för systemet att man får logga ut och koppla bort ibland. Att tänka träning 24/7 är ingenting jag tror på. Det finns dom som gör det, och jag har testat men fick inte önskat resultat.  Mina bästa resultat har alltid kommit när jag har mått som bäst vid sidan om träningen. När jag har haft nära till skratt, bra relationer och viktigt stöd från familj och vänner.  När är du ditt bästa jag? Har du tänkt på det någon gång?  När har du kunnat prestera under press? När skakar du av dig misslyckanden snabbast och försöker igen? Vid vilka tillfällen har du som starkast plöjt dig igenom dina motgångar?  Jag minns att jag innan Finnkampen 2012, där jag också satte personligt rekord i längd (6.33) tänkte på min syster Giselas skratt innan hoppet.  Jag hörde hennes röst och såg hennes lyckliga ansikte framför mig och kände mig så stark.  Humor och glädje har en enorm kraft!  Humor ger oss också en chans att se krävande situationer som lite mer lättsamma.  Håller du med mig? ❤️ Jag är hemma i Stockholm en snabbis idag. Jag behöver hämta ut mitt nya pass som kommit till Solna för att sedan åka vidare på nästa uppdrag:  Barcelona med min huvudpartner ATEA!  Jag ska träna skiten ur dom i fem dagar och jag hoppas att dom kommer att uppskatta min hest skrikande röst genom tuffa intervaller och hoppstyrkepass.  Efter det åker jag tillbaka till Växjö igen för att börja förbereda mig inför tävlingsdebut...  Jag är SÅ taggad och förväntansfull. Hoppas att du är det också.  Puss på nosen och ha Glad Valborg i efterskott ❤️

GoDNaTTPuSS.

God kväll livets vän där ute,  Hur är kvällen? Och har du börjat med dina D-vitamin?  Jag fick bra kommentarer av er alla som vanligt men hajade till extra när Kajsa skrev att det kan vara farligt att ta för mycket då kroppen inte kan göra sig av med det på samma sätt som med annat.  Jag kollade såklart upp det här och hittade följande: "D-vitamin lagras i kroppens fettvävnad och för mycket D-vitamin kan leda till förgiftning. Exakt var gränsen för överdosering av D-vitamin ligger är något som forskarna fortfarande inte är helt säkra på.  D-vitamin från solen bildas genom en kemisk reaktion i kroppen som sätts igång när solens UVB-strålar reagerar med en typ av kolesterol som finns i huden. Under en svensk högsommardag kan kroppen på ganska kort tid producera så mycket som 250 mikrogram D-vitamin. Detta är betydligt högre än den rekommenderade dagliga dosen, men eftersom produktionen regleras av huden är det omöjligt att överdosera D-vitamin från solen. Överskottet lagras istället i kroppens fettvävnad och frigörs gradvis efter behov. Men vi kan bara lagra D-vitamin till en viss gräns. Den som fyller på D-vitaminförråden ordentligt under sommaren kan lagra vitaminet i kroppen i upp till några månader men tyvärr inte tillräckligt länge för att det ska räcka hela vintern. Från oktober till mars behöver de flesta svenskar därför förlita sig på andra källor till D-vitamin" (Info från bristguiden.se) Dagens träning har återigen varit lugn, jag har varit alldeles för sliten den senaste tiden.  Det finns ingen vinst i att fortsätta köra över något som redan är nedkört.  Om vi bara kollar på träningsmängden från förra höstträningen så har jag ökat den med nästan 80%!  Förra vinter var det mycket cykel, ingen häck, inte alls så mycket styrka som nu och hälften av alla lopp som jag redan har genomfört denna höst.  Det vore underligt om inte kroppen så ifrån. Häftigt visserligen, men underligt.  Har du något roligt att göra ikväll eller blir det sängen nu?  Jag ska snart sova för jag tänker tidig morgon imorgon igen.  Innan jag kryper ner vill jag återigen dela med mig av Johannes Hansens härliga pepp. Jag gillar den killens tankegångar så mycket. Och ofta tycker jag att vi tänker väldigt lika men lika många gånger skriver han saker som jag känner att jag behöver jobba på.  Visst är han klok? Och även om han ibland skriver saker som man redan tycker att man vet så är det bra att påminnas ❤️ Nu blir det sängen, men först - lite kul! 

LaDDaR FöR LiVeT.

Gulbruna höstlöv ligger över mammas altan här utanför och jag undrar hur allting kan gå så snabbt.  På någon vecka är allting förändrat. Träd och blommor, gräsmattor och vattentemperaturer.  Jag roddar i planeringar; Stockholm och TV4:s morgonsoffa står på schemat. Och en mil i Lidingöspåret för Cancerfondens insamling på söndag.  Och den här gången är jag inte ensam - alla syskon plus mamma ska följa med! Jag kan inte minnas sist vi alla var samlade.  Vi ska tillsammans gå en mil i Rosa Bandets lopp.  1 av 3 får cancer sägs det. Och det är precis vad som har hänt i vår familj. Av sex tjejer (lillebror Adam är vår minsting men får stanna hemma) så har två fått cancer. Min storasyster Helena fick sjukdomen bara månader innan mig.  Så att gå det här loppet där varje startplats ger pengar till cancerforskningen känns väldigt meningsfullt och viktigt.  Vi alla får motion och en upplevelse och samtidigt kommer det in pengar till Cancerfonden.  Andra kommer säkert att springa, men då vi är på så olika nivå allihop så bestämdes det att vi får knata. Hand i hand. Alla ska i mål.  Förstå synen på det här! Du kan bara inte missa det. Du kanske till och med ska springa själv?  Då ses vi! Och jag ser fram emot den stora kramen.  Vill du läsa mer om loppet så gör du det HÄR. Jag lyssnar på Winnerbäck och dricker en kaffe. Laddar för en heldag med en massa jobb. Stinker svett och behöver duscha. Margot är arg för att mamma är borta och tittar inte ens åt mitt håll. Härligt sällskap.  När Margot vill vara ifred passar jag på att kolla Facebook och ser att mini-me dyker upp lite varstans: Min samarbetspartner ATEA har dragit igång årets IT-arena och dom har passat på att trycka upp en docka precis i min size. Dockan följer med över hela Sverige. Precis som lastbilen du sett tidigare.  Hur sött är det inte?  Vissa har roligare än andra med här dockan - marknadschefen Sallbring gjorde såhär: Nu väntar jag bara på att få en snygg musche också 😉  Jag har blivit lovad att få hem den här dockan när turnén är slut.  Hur svårt kommer det bli att förklara för folk som kommer på besök: "Ja men här har jag en docka av mig själv. Har inte alla det? Rockartister och OS-medaljörer är överskattat, jag kör en på mig själv" Ha ha, kommer att bli såååå fåfäng.  Nä. Nog om det. Huvudet snurrar. Jag tog en paus här hos dig för att få vila lite. Men nu är vilan slut.  Vi får helt enkelt höras en annan dag. Och kanske synas på söndag!  Puss och kram  PS. Sorry för rubriken igår, syftade på gastroskopin och ville ha lite uppmärksamhet 😉  Och det här blir nog ändå dagens garv:

DeT äR öVeR.

Hej, jag har saknat dig!  Har du det bra och är du redo för hösten?  Jag har sprungit rakt in i livets alla utmaningar och har inte haft en sekund över. Jag har visserligen träningsvila men har då passat på att utmana mig själv på andra områden. Det har tagit alla mina dagars timmar. Helt självvalt, såklart. Krävande ja, men herregud så gott jag sover på nätterna.  När jag var 18 och tog studenten började jag direkt plugga på högskolan till beteendevetare. Jag pluggade tre år innan jag drog vidare upp till Stockholm. Det är denna utbildning jag använder mig av i min nya utmaning.  Den 3:e oktober börjar min hårdträningsperiod och då är jag återigen inne i mina gamla rutiner. Då kommer vi att ha mer tid för varandra.  Du som har koll, vet att jag var i Stockholm förra veckan. Jag genomgick min gastroskopi och jag tog bilder för min nya träningskollektion som jag gör tillsammans med RÖJK.  Inför gastroskopin var jag som vanligt retlig, jag svor över Stockholmstrafiken, det alldeles för tidiga klockslaget och att jag inte hade fått äta. Jag hade sagt till min läkare att jag behöver mycket lugnande inför undersökningen och jag tror att jag frågade sjuksyster ungefär fyra gånger om hon hade noterat detta.  Hon lovade att hon hade koll.  Alex satt med mig inne på rummet. Vid mina fötter. Med en hand på min vad. Hon klappade lite på mig. Hon gav mig den där medkännande blicken.  Jag sa att jag inte ville. Och att det där bedövningsmedlet dom sprutar i munnen och halsen verkade för mycket. Jag kunde inte svälja och jag började tro att jag skulle kvävas. Alex påminde mig om att jag hade sagt samma sak förra gången. Jag behövde inte vara orolig.  Sen lägger jag mig på vänster sida. Får på mig den där plastiga remmen med en ihålig klump mellan tänderna som gör att jag inte kan stänga munnen.  Jag får mitt lugnande och känner hur jag långsamt försvinner bort. Jag hinner kika på skärmen när slangen går ner förbi matstrupen och noterar att den är fin. Jag hulkar och spyr kraftigare denna gången. Och några minuter senare får jag lite mer lugnande.  Jag minns ingenting från dom sista minutrarna. Men Alex berättade att allt hade sett bra ut, bara små ärr från förr. Och läkaren tog biopsi - vävnadsprov - i vanlig ordning. Jag får alldeles säkert svar på detta om några veckor.  I sömnen hade jag tydligen bett Alex om en selfie. Jag minns absolut ingenting från det här men jag skrattade när hon berättade.  Alex hade förklarat för läkaren att det är till bloggen och att det är viktigt. Läkaren hade hakat på och sagt: "ta på krigsskadan här också då: och pekat på mitt plåster på armen där jag hade fått mitt lugnande.  Vilken läkare! Vilken humor! Ha ha. Hade jag varit vid medvetande så hade jag gapskrattat. Både av lättnad och av den roliga kommentaren.  Efter undersökningen låg jag däckad i en och en halv timme.  Vaknade till en gång och bad Alex ta en bild (det verkar väldigt viktigt för mig det där), sen somnade jag om igen.  Alex satt så lugnt vid min sida hela tiden. Gav mig tiden jag behövde.  När jag vaknat upp bestämde vi oss för att fira livet. Och medan jag fortsatte att halvsova i bilen sprang Alex in i affären och handlade allt gott du kan tänka dig.  Vi fikade en stund innan vi båda två insåg att tröttheten var övermäktig oss båda. Vi sov i flera timmar. Som två små barn efter en första dag i skolan.  Samma morgon hade jag klivit upp 05.00 för att fotografera min nya kollektion Casadei + RÖJK tillsammans med min samarbetspartner.  Jag var helt slut. Men oerhört lycklig över resultatet: Hos RÖJK och Addnature hittar ni kollektionen om ni vill kika närmre på den.  Fantastiska Rickard Croy tog bilderna.  Visst är dom läckra?!  Jag hade tur att det inte var några speciella close ups, för jag såg på riktigt drogad ut så tidigt på morgonen. Ögonen som små råttpittar och kinderna hängandes ner till halsen.  Efter det här har min energinivå legat släpande så idag har jag försökt att ta igen. Vilket jag läst mig till att det inte går, men det känns i alla fall mentalt bra.  Klockan är snart efter 18 men jag tänker ändå vara busig och unna mig en kaffe. På alla sätt, så känner jag att jag är värd det.  Jag vill också passa på att skicka en tanke till Annika som jag vet brukar vara här inne. Hon har precis fått beskedet att hon har cancer och all energi jag brukar få av alla er skickar jag direkt vidare till henne ❤️ Skål för livet!  Puss på pannan!  Längsta kramen! 

MeD HaNDeN På HjäRTaT.

Morning i stugan. Har dagen börjat bra?  Hos mig är den fin och den första koppen kaffe gör mig alltid lite småmysig.  Jag har dock träningsvärk och kan inte riktigt bestämma mig för om det är positivt eller negativt. Du ska snart få veta varför.  I förrgår lovade jag dig att springa andan ur Agne på kvällens 300-ing. Jag vet inte om han tappade luften, men jag satte i alla fall återigen ett rejält "Nadja-Agne-pers" och var sjukt nöjd trots att jag fegade en aning in i kurvan.  Min löpning blir bara bättre och bättre och med några månader av höstträning så är jag snart tillbaka där allt för två år sedan höll på att få sitt slut.  Jag ligger som du vet en bra bit efter i dom tekniska grenarna men nu känner jag äntligen att jag har häng på löpningen igen.  Jag är inte på samma tider som jag gjorde som bäst, men HERREGUD så långt jag har kommit!  Och det gör mig så fantastiskt motiverad.  Därför har jag och Agne nu bestämt att det blir mångkamps-SM till helgen!  Vi har ingen aning om vart det bär, men vi vet att vi är nyfikna på att se om jag kan genomföra en hel mångkamp i dagsläget.  Jag vet förutsättningarna, jag vet att jag inte kan förvänta mig någonting och att vi ska ta en gren i taget.  Jag har koll på ett ungefär vart jag ligger resultatmässigt och tar jag mig över 5000 poäng så får vi se det som godkänt. Då ska du veta att det är 900 poäng sämre än mitt personliga rekord och det smärtar oerhört att behöva förlika mig med att det är såhär just nu. Men man ska aldrig säga aldrig, varje tävling är ny och jag vet att allt har sin tid.  Med förnuftet så FÖRSTÅR jag. Men mitt tävlingshjärta blöder.  Du kanske tänker att det är onödigt att köra en mångkamp om jag nu känner såhär. Men jag vet att det inte är helt rätt heller.  Jag ser några fördelar med att tävla till helgen. Jag vet att det kommer att göra min kropp ännu starkare inför nästa säsong och den kommer att förstå vad det är den faktiskt ska göra: sju grenar på två dagar.  Jag kommer också att få träna på tre försök i både kula, längd och spjut. Vilket skiljer sig från en vanlig tävling där du har sex försök eller kast.  Jag kommer att återigen få uppleva hur kroppen mår efter en förstadag, hur det känns att vakna upp dag två för att hoppa längd med fyra grenar i benen dagen innan.  Det var tre år sedan sist!  Agne sa det så fint på sista passet denna veckan:  "Vi kan alltid önska att vi hade mer tid, men det har vi inte nu. Så det kan vi inte påverka."  Jag förstod att han måste ha tänkt ungefär som att "vi gör vad vi kan med det vi har, just nu".  Och det är en bra tanke. Det är en start och en början.  Tävlingen går i Falun, så det blir en bit att resa för mig på fredag.  Jag börjar på lördag morgon och då önskar jag all din tankekraft i present. Jag är så långt ifrån redo som det går att bli, men det finns ändå något att hämta ut här inom mig. Jag hoppas på att få till det i någon utav grenarna.  Vi har inte många referensramar. Jag har bara kört tre längdtävlingar, två kula, en spjut och ett häcklopp där jag fick springa dom sista tre häckarna med fel ben. Så det finns åtminstone plats för överraskningar.  Jag hoppas på pigga ben och energi som räcker för två långa dagar. Jag vill känna lust och glädje och jag vill kunna behålla min tacksamhet oavsett resultat. Det var det jag lovade mig själv när jag var sjuk. Så det är lite upp till bevis i helgen.  Jag kan alltid fortsätta att gnälla om hur det var förut. Innan cancern och den avslitna hälsenan. Jag kan älta det hela livet om jag vill, men det kommer inte att hjälpa mig nu.  Så jag behöver våga ge utrymme för Nya Nadja. Våga vara där jag är just nu.  Jag lyssnade som vanligt på Winnerbäck på vägen hem i bilen idag. Han sjöng något fantastiskt som jag vet att jag har nämnt för dig tidigare. I sin sång frågar han: "Tror du med handen på hjärtat att du vågar vara stark när det verkligen gäller?  Jag ser mig i spegeln och hoppas att jag är den jag tror." Jag ville bara skrika NEEEJ som svar på hans fråga. Men det gjorde jag inte, för jag har ett löfte att hålla.  Jag blir nyfiken igen - vad har du för löften till dig själv? ❤️ Nu är det frukosttajm, kaffeskål och puss. 

FöR LiVeT.

God morgon fredag! Jag vaknade innan klockan ringde idag. Har sovit bra men drömt tråkigt. Jag är en sån där som drömmer tydligt och i färg. Vilket gör att jag ofta har roliga nätter. Om det inte är mardrömmar jag har. Inatt var det varken mardrömmar eller något kul. Bara vanliga scener. Och inte alls lika häftiga som dom brukar vara. En ohäftig natt. Men kanske en desto häftigare dag? Jag har inte så mycket planerat för dagen. Jag har ett lätt pass som betyder jogg, mage, rygg och snabba upphopp. Och en omgång massage. Efter längdhoppet igår så behöver kroppen få några timmar med lugn och ro för att kunna suga åt sig av min nya nivåhöjning. När jag satte mig här hos dig idag så sa fingrar och huvud "no no". Jag upplevde nästan lite skrivkramp. Det händer ju ibland. Men jag tänkte "ha, glöm det! Här är det jag som bestämmer". Det är skönt att ta kontrollen över känslorna ibland. Så funderade jag på vad jag vill berätta idag. Och kom på det självklara: Jag vill berätta om Tiger-Nadjafonden hos Cancerfonden. Min partner Atea fortsätter att hjälpa människor och forskare på vägen mot ett friskt liv: dom har återigen samlat ihop pengar till alla oss härute. Denna gången motionerade dom ihop 50.000 kronor!!! Varje år har företaget något som heter http://www.sverigestafetten.se och alla väljer tillsammans vart dom vill att pengarna ska gå. En tjej som heter Elmina peppade på lite extra och skrev ett inlägg som ni kan hitta om ni följer länken jag visade här ovan. Och över 80% på hela Atea hakade på och började röra på sig för att få in så mycket pengar som möjligt. Det är tredje gången sedan vårt samarbete inleddes som dom går in och gör skillnad för människor i svåra situationer. Jag hade svårt att på riktigt uppskatta en sådan här gest när jag aldrig hade haft cancer själv. Men när jag blev sjuk så insåg jag snabbt att alla sådana här mänskliga handlingar betyder mer än något annat. Det betyder hopp för någon som är sjuk just nu. Det betyder mer tid för den som får behandlingar. Det betyder fler timmar för forskare att kunna ta fram ett botemedel som biter. Innan jag fick cancer var jag så säker: jag blir aldrig sjuk. Inte sjuk i någonting. Jag hade ingen uppfattning om hur många som faktiskt blir sjuka. Men alla känner vi någon. Och Atea förstår mer än vad jag förstod då. Och dom bidrar med hjälp trots att dom egentligen inte behöver. Dom kunde valt något annat. Pengarna kunde gått till en fotbollsklubb, eller till större löner, eller till något coolt evenemang. Men det gör dom inte. Dom går till våra nära och kära, dom går till livet. Och jag är så oerhört stolt över att ha dom som samarbetspartner. Mycket Atea här på bloggen nu. Jag vet. Men det blir så när dom bara inte kan sluta att beröra mig. Vi kaffeskålar för allt det goda och fnittrar lite för att få fart på den här fredagen. Puss ❤️ Och så avslutar vi med ett tänkvärt citat...  

FÖRVäNTNiNGaR.

Gooood solig morgon darling...  04.30 vaknade jag till. Försökte sova vidare men insåg runt 05-snåret att det var lika bra att gå upp - och börja tvätta.  Varför är det så svårt att somna om ibland? Igår sov jag tio timmar, inatt bara fem.  Jag kommer alldeles säkert att däcka när det här inlägget är klart.  Jag tycker att det var roligt att ni var så många som var villiga att försöka hänga på min idé om att tacka sin kropp. Jag trodde ni skulle såga mig vid fotknölarna.  Men jag borde vetat sen tidigare är ni har öppna sinnen hela bunten. En fin egenskap.  Och så har jag en fråga: kan man få ont i körtlarna kring halsen om man har svullet tandkött eller ont i  en tand?  Jag pallar liksom inte börja googla skiten för då har jag påbörjad hjärtinfarkt, digerdöden och allt där emellan.  Som ni läste igår så var gårdagen lättsam när det gäller träningsmängd. Jag var sliten och fick världens bästa massage av en ny kille som heter Markus.  I en och en halv timme jobbade han med min kropp och jag skrek högt några gånger när han träffade dom ömma punkterna och ändå fortsatte att hålla kvar sin armbåge trots att jag hade spasmer.  Ni som tror att massage är skönt - no no no....!  Det är skönt efteråt. Men under tiden är det en pina. Som ett riktigt tufft träningspass.  Jag blev hungrig som en GRIS av behandling och åkte hem och fullkomligt tryckte i mig mat och vätska. Allt i kroppen kommer igång av en sådan behandling.  Vid 16.30 åkte jag till vallen för att köra stabilitet. Lisa sprang häck och jag kunde köra allting utomhus och ändå se på och vara med.  På kvällen var jag effektiv och satt med papper och svarade på mejl. Speciellt ett var roligt. En man skrev att han "förväntar sig 6.60 i längd, 14 M i kula, 47 meter i spjut och 1.85 i höjd"  Jag började såklart att skratta här hemma. Det är resultat jag aldrig gjort tidigare. Jag är närmst i kula (13.79) och i längd ligger mitt pers 30 centimeter från den här mannens "förväntande resultat" (6.33).  Resultat gjorda innan cancern och den avslitna hälsenan.  Det är klart att det är kul att någon är engagerad. Men att förvänta sig sådana resultat av mig idag kommer bara att göra honom besviken. När jag försökte svara så var det enda jag fick till svar: "det är bara Rio."  Mmmm, exakt så. Det är bara Rio. Jag kan inte bara beställa resultat från min kropp på det där sättet. Oavsett vilken tävling som stundar.  Det vet alla som håller på med idrott. Det är en process och det tar tid. Och jag behöver ta allting i rätt ordning. Sen kommer resultaten. Om dom kommer i rätt tid? Vem har någon aning om det? Inte jag i alla fall, och då är det ändå jag som håller på att träna med den här kroppen varje dag.  Men det är fint att någon annan förväntar sig saker från mig.  Nog om det. Klockan 11.00 ska jag kasta spjut. Får se om jag kan hiva iväg 600 gram ungefär 47 meter redan idag.  Pussgurkor, nu äter vi frukost!  Och så den roligaste:

Nästa sida »

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.