Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TL Bygg
Rbergs Bil Rjk Superwear Harrys Karlskrona

OjDå.

Nämen, det är visst nån som är tillbaka!  Det är sant som det står och det är också en mening från en av Lars Winnerbäcks sånger. Såklart. Jag kände att jag ville göra min entré med en poetisk touch. Hur mycket det nu blev av den varan lär vi vara oense om. Och jag är nog på din sida när jag tänker efter. Du märker att jag är på ett lustigt humör idag va?  Jag känner mig busig när vi inte har setts på länge. Nästan som om det vore en liten nyförälskelse.  Vad har hänt här då? Börja du! Jag gissar att du kommer att berätta en massa skoj, en del ledsamma saker och några spännande.  Till "mamman" vill jag gärna börja med att skicka ett hjärta ❤️ För jag vet att hon har det tufft.  Sen vill jag berätta att jag har föreläst för KHK i Karlskrona - på ENGELSKA! Min första föreläsning någonsin på detta språk som jag egentligen inte alls behärskar.  Men jag hade min suveräna vän Alex till min hjälp och i två dagar satt vi inlåsta och skrev ner hela föreläsningen för hand. För att sedan börja jobba med att tala den.  En enorm utmaning för mig. Du kan ju förstå alla dessa fackord som jag knappt ens förstår på svenska...  Men, resultatet blev BRA ta mig tusan! Och jag är jättenöjd och stolt över mig själv.  Och stackars Alex fick inte göra mycket under hennes visit hos mig. Men med tanke på att hon har börjat sticka så kanske hon inte brydde sig.  När jag gick in i min egen värld satt hon där i soffan och jobbade med något mörklila garn som ska bli en halsduk.  Så mysigt. Trots allt.  Och jag är så lyckligt lottad som har hittat min vän i livet.  Förutom plugg och föreläsning så har träning stått på schemat. Och så bra det har gått!  Jag är stark men ändå lätt. Och jag har satt pers i korta benböj! Mitt först pers någonsin efter cancern!  Jag märkte direkt av min nyvunna styrka under längdpasset några dagar senare: för det gick så bra.  Däremot fick jag sota för det några dagar senare för kroppen är inte riktigt van när jag höjer nivån på det jag gör. Och jag fick vara flexibel i mina pass några dagar efteråt. Ingenting nytt alltså. Du har säkert också börjat se mönster och små tecken bara genom det jag skriver. Snart kan du bli tränare själv om du skulle vilja det 🙂  "Jaha, du vill träna en grupp? Vilken utbildning har du?" - "Den bästa! Nadjas blogg!"  Ha, ändå en söt tanke.  Nä, nu ska jag göra lite nytta i det här livet. Vad ska du göra?  Puss och kram och PS. På måndag sticker jag på läger igen 😉 

Så ViLL jaG BLi.

Hej du fina, Vi behöver prata om en sak. Igår kväll satt jag i bilen på väg till träningen och fick ett besked som ändrar min livssituation oerhört.  Till det bättre. Till det lugnare. Till det tryggare.  Och anledningen till att jag låter så mystisk är för att det var helt oförberett och det är ingenting som heller kommer att bli officiellt.  Och eftersom det är en anonym utsträckt hand så vill jag passa på att tacka här. För personerna vet vilka dom är.  Tänk att det finns människor där ute, som helt spontant vill hjälpa en annan människa? Bara för att. Bara för att "dom själva vet hur det är att ha det tufft".  Bara för att "det är så man gör, man ska alltid vara ödmjuk".  Jag började såklart lipa. Jag har svårt att hantera känslor som uppkommer när människor visar sina stora hjärtan.  Det får mig också att tänka på vad jag gör för andra människor: kan jag göra mer? På vilket sätt kan jag glädja någon annan?  Så det där man läser om ibland; att vänlighet föder vänlighet, känner jag stämmer bra in på mig. Får du också den känslan när någon ser dig, tror på dig, hjälper dig?  Jag kan såklart känna den känslan och handla vänligt även om jag nu inte blir sedd på det där sättet, men jag tycker att det är en väckarklocka.  Jag vill egentligen bara säga tack ❤ Jag är överväldigad, varm i hjärtat och blandar min tacksamhet med träningsvärk... För efter det där samtalet igår så tränade jag än mer som en galning. Jag kände mig så enormt energisk och lustfylld och jag hade mer stuns i kroppen än på tidigare styrkepass.  Jag körde benböj, enbensbenböj och utfallssteg och en massa övningar för överkroppen. Vid 21-tiden ringer coach och jag svarar: "Nadja mitt i träningen..." Han säger: "ja, jag ser det!" Jag visste att jag var ensam på HPC så jag undrade vad fasen han pratade om och det visade sig att för säkerhetens skull så har dom ansvariga en kamera på gymmet fredagar till söndagar.  Coach kunde alltså se mig och jag passade på att be om att han skulle skriva sms om han såg några detaljer i tekniken som behövde förbättras.  Efter varje träningspass skriver jag alltid en kort kommentar till mig själv - om hur det har gått, hur energinivån har varit, hur dom mentala tankegångarna har förflutit och om det är något jag behöver jobba på till nästa pass.  Efter detta passet skrev jag bara: "ASBRA!".  Och en stor fet smiley. Fanns inte så mycket annat att säga.  Jag skulle ha kört vårens första höjdpass idag. Men eftersom jag var sliten idag efter passet igår, så fick jag bara långjogga och köra stretch. Det gör ingenting, för jag lyckades blinka till mig att få hoppa höjd imorgon istället. Så, så kommer det att bli.  Segrar kan komma i olika former och jag älskar dom trots att dom ibland är små.  Nu tar vi lördagskväll tycker jag.  Berätta gärna hur du mår, det var så längesedan jag hörde av dig ❤ Puss och kram från en glad.

Ja, Du Må LeVa.

Mörkret hänger tungt över ön där jag förut bodde och runt om mig står levande ljus och en tekopp.  Jag har tagit mig upp till Stockholm och Lidingö eftersom jag snart ska åka iväg på läger.  Jag mår lite bättre. Febern är puts väck men i halsen går ett rör av smärta fortfarande. Jag har sovit några timmar mitt på dagen idag också. Någon dag till, sen känner jag att det här är förbi.  Även min kära mor (som jag tror var källan till mitt haveri) har varit toksjuk och hon och hennes man Allan har underhållit mig bäst dom har kunnat från sin säng. Hoppas du mår bättre nu mamma, din lilla giftpinne!  Innan jag åkte gjorde jag det mysigt hemma.  Jag städade och rensade skåp så mycket jag orkade. Allt för att få komma hem till något som är fräscht. Jag menar, jag kommer ju att behöva matcha mitt nya tillstånd.  Däremot orkade jag inte med garderoberna. Jag har träningskläder till förbannelse. Det är en ren och skär räddning när jag dubbelpass och har andra grejer att stå i samtidigt och inte hinner att tvätta. Då klarar jag mig i alla fall i en månad utan panik men det är inte roligt när det kommer till att vika och lägga fint...  Idag är ingen vanlig dag. Förutom att sjukdomen viker hädan så fyller också min minsta lillasyster år. Gabriela.  Gabriela ses nog av dom allra flesta som ett charmtroll. Hon plirar med sina djupt bruna ögon och fladdrar med sina oerhört långa fransar. Ögonen gör att hon alltid tycks så närvarande i det hon har framför sig.  Hon har ett djupt sinne och diskuterar gärna allting fram och tillbaka.  Hon är fantastiskt målinriktad och samtidigt känslig. Hon är planerande och omtänksam. Hon har säkert redan nu köpt presenter till alla i familjen då deras födelsedagar kommer år 2023.  Ibland när jag har svårt att få saker gjorda så kan jag tänka på Bella. Hon hade gjort det direkt. Jag kan skriva det jag ska göra på en lista och sen gå och träna. Och den där listan städar jag sen undan.  För att bli mer effektiv, bli mer som Bella, så brukar jag peppa mig med att googla "effektivitet".  Har du testat det?  Här är en lista jag hittade (produktivitetsbloggen) för ett tag sedan, med pepp-punkter som jag brukar läsa när jag behöver ge mig själv en kick i rumpan: • Snacka inte stort. Ofta är det de som pratar vitt och brett om stora saker som får lite gjort. Håll fötterna på marken. • Vänta inte på att saker ska ”ordna sig”. Istället för att vänta på att saker ska hända, se till att de händer. • Skippa den tjaskiga inställningen. Du väljer din inställning, en bättre inställning ger bättre beslut, beteenden och resultat. • Ät inte skräp. Vad du äter påverkar hur du mår. Du vet precis vad som är skräp och du vet hur du brukar må efter att du ätit det. Sluta äta det. • Gör inte livet svårare än nödvändigt. Livet är svårt nog som det är, det finns ingen anledning att trassla till saker. • Gör saker tidigt på morgonen. Kan du bocka av något på att-göra-listan innan andra vaknat ökar chansen att du fortsätter göra bra saker resten av dagen. Och du har hela tiden ett försprång på alla andra. • Skit händer och livet är inte rättvist – lev med det. Det är inte hur man har det utan hur man tar det. Ibland går det inte din väg, än sen? • Fokusera inte (och häng inte upp dig på) saker du inte kan påverka. Att lägga tid på saker som ligger utanför din kontroll är definitionen av tidsslöseri. Lägg kraften där du kan förändra. • Undvik inte saker du är rädd för. Att stoppa huvudet i sanden gör bara att du visar röven för resten av världen. Det vill vi inte. Utmana dig själv och tänj dina gränser. • Överanalysera inte saker. Att tänka mycket är stort, att tänka lite är större. Låt dig inte fångas i besattheten av att analysera allt i minsta detalj. Så, nu har du inga ursäkter längre. Kör hårt. Gillade du den? Visst har man hört det förut. Men det är ändå bra att påminnas.  Nu säger GRATTIS till min syster som jag hoppas läser det här och går och kokar mer te.  Sen väntar en lång natts sömn.  Tors hammare och jag säger godnatt ❤

GoDNaTTPuSS.

God kväll livets vän där ute,  Hur är kvällen? Och har du börjat med dina D-vitamin?  Jag fick bra kommentarer av er alla som vanligt men hajade till extra när Kajsa skrev att det kan vara farligt att ta för mycket då kroppen inte kan göra sig av med det på samma sätt som med annat.  Jag kollade såklart upp det här och hittade följande: "D-vitamin lagras i kroppens fettvävnad och för mycket D-vitamin kan leda till förgiftning. Exakt var gränsen för överdosering av D-vitamin ligger är något som forskarna fortfarande inte är helt säkra på.  D-vitamin från solen bildas genom en kemisk reaktion i kroppen som sätts igång när solens UVB-strålar reagerar med en typ av kolesterol som finns i huden. Under en svensk högsommardag kan kroppen på ganska kort tid producera så mycket som 250 mikrogram D-vitamin. Detta är betydligt högre än den rekommenderade dagliga dosen, men eftersom produktionen regleras av huden är det omöjligt att överdosera D-vitamin från solen. Överskottet lagras istället i kroppens fettvävnad och frigörs gradvis efter behov. Men vi kan bara lagra D-vitamin till en viss gräns. Den som fyller på D-vitaminförråden ordentligt under sommaren kan lagra vitaminet i kroppen i upp till några månader men tyvärr inte tillräckligt länge för att det ska räcka hela vintern. Från oktober till mars behöver de flesta svenskar därför förlita sig på andra källor till D-vitamin" (Info från bristguiden.se) Dagens träning har återigen varit lugn, jag har varit alldeles för sliten den senaste tiden.  Det finns ingen vinst i att fortsätta köra över något som redan är nedkört.  Om vi bara kollar på träningsmängden från förra höstträningen så har jag ökat den med nästan 80%!  Förra vinter var det mycket cykel, ingen häck, inte alls så mycket styrka som nu och hälften av alla lopp som jag redan har genomfört denna höst.  Det vore underligt om inte kroppen så ifrån. Häftigt visserligen, men underligt.  Har du något roligt att göra ikväll eller blir det sängen nu?  Jag ska snart sova för jag tänker tidig morgon imorgon igen.  Innan jag kryper ner vill jag återigen dela med mig av Johannes Hansens härliga pepp. Jag gillar den killens tankegångar så mycket. Och ofta tycker jag att vi tänker väldigt lika men lika många gånger skriver han saker som jag känner att jag behöver jobba på.  Visst är han klok? Och även om han ibland skriver saker som man redan tycker att man vet så är det bra att påminnas ❤️ Nu blir det sängen, men först - lite kul! 

”NäR aLLTiNG VäNDeR…”

Hej du, Tisdag lunch har kommit och jag skulle behöva fräscha till mina naglar: Jag gillar ju egentligen att pilla med sånt där men just nu prioriterar jag annat.  Jag får se lite sketen ut ett tag.  Jag rycker ändå mest i skivstänger och knyter träningsdojjor med dom här händerna.  Jag vill visa dig en sak.  Min coach Agne har en dotter som heter Frida och hon håller nu på med ett projekt i skolan.  Hon ska tillsammans med sina kompisar ge ut en bok med historier från människor som berättar om sin cancerresa. Delar av vinsten går direkt till Cancerstiftelsen i Kronoberg. Sådana projekt som jag har en förkärlek till och det var givet att jag tackade ja till att skriva om min resa där. Om du zoomar in så kan du se ett litet utdrag från boken och min text.  Och om du är sugen på att beställa den så ska jag ta reda på vart du kan göra det ❤️ Äh, nu svarade Frida snabbt på mitt sms. Det räcker med att ni mejlar hit: cancerviveuf@gmail.com För 100kr blir den din!  Decemberdagarna rusar fram och vi kan snart fira in ett nytt år.  Ett nytt år är för dom flesta en fräsch nystart och det kommer att bli så även för dig och mig.  Vi håller på med ett nytt hem till oss. Det ska renoveras här inne och jag har ju tidigare bett dig om input. Jag har läst allt och sitter nu och spånar för fullt.  Jag tror att du kommer att gilla det nya.  Framtiden är hoppfull.  Jag hoppas att du känner det.  Idag har jag prehab på schemat och ska träffa sjukgymnast Lena på mitt träningscenter här i Växjö. Om jag lyckas charma Agne så får jag säkert köra lite överkropp efteråt.  Jag behöver mer pump i armarna om den där kulan ska flyga något i vinter.  Puss på pannan och bästa dagen kära du, Nadja 

LiVeT äR eN Jojo.

Tick tack, tick tack... godmorgon, hej det var längesedan och oj så vintern kom bara över en natt. Hur har du haft det under tiden vi har lekt med radiotystnaden?  Nytt jobb? Upptäckt någon ny serie? Har du tränat? Eller kanske vilat? Har du lekt med dina barn eller kanske gjort ett till? Har du pluggat? Läst någon bok du kan rekommendera? Har du hållt dig frisk? Ätit någon ny maträtt? Har någonting alls förändrats?  Hos mig lunkar livet på. Samtidigt som det stormar i vissa hörn.  Jag har kört en testvecka med Agne, jag har varit fram och tillbaka i Stockholm, jag har fått veta saker jag inte vill veta, jag har gjort två intervjuer och jag har fått ryggen knäckt. Det sliter åt alla håll och kanter just nu. Lite bra åt vänster, lite dåligt åt höger. En gosig blandning av allting.  Och när jag tyckte att det var som mest jobbigt igår så scrollade jag förbi det här citatet, som jag naturligt har levt efter tidigare men som jag lite har glömt bort i min tankehets: Det ÄR verkligen sådär. Jag har märkt det tydligt dom gånger jag har jämfört vissa egna reaktioner med andras. Och givetvis när jag jämfört egna tidigare reaktioner med nya.  Som när jag var ung och fick ont i kroppen - "inga problem. Jag fixar det. Det försvinner snart". Jag letade lösningar och övningar som skulle kunna vara bra. Medan jag idag när jag får ont blir mer ledsen. Tappar lite ork. Börjar ifrågasätta mig själv.  Eller som med mitt cancerbesked - jag var inte rädd när läkaren berättade, jag kände all kraft i min kropp och jag reagerade offensivt. Idag känner jag annorlunda. Jag är också här mer rädd. Mer försiktig. Reagerar annorlunda på sjukdom idag.  Eller som innan jag träffade Agne - 10 lopp var MÅNGA lopp. Idag är 10 lopp semester. Typ "öh, är det inte mer?" Allt är reaktioner i våra huvuden. Tankar vi skapar eller väljer genom erfarenheter vi skaffat oss.  Frågan är då om vi kan välja att alltid reagera på det där starka och bra sättet som vi har lyckats göra förut?  Jag tror det. Men jag tror att det kräver stor insats av oss. Det krävs medvetenhet och vakenhet, har jag märkt. Och ibland är vi inte medvetna och vakna. Vad gör vi då?  Vem påminner oss?  Jag försöker påminna mig själv genom notiser på mobilen. Lappar i min kalender. Genom att ringa min syster som alltid ser saker så enkelt: "inga problem det där Nadja, det är väl enkelt?"  Jag rotar i det här eftersom jag behöver den där enkelheten nu. Jag har ont i ryggen, jag saknar den där hundraprocentiga energin och jag har jobbiga saker att ta tag i som hänger över mitt huvud.  Men när det börjar kännas övermäktigt har jag ytterligare en tanke som stöttar mig. Den kommer från pappa: "allt blir bra, allt blir som det ska".  Och jag är fortfarande övertygad om att vi fixar våra utmaningar. För vi är modigare än vi tror, mer anpassningsbara än vi anar och uthålligare än någon annan vet om.  För dig som är nyfiken på hur testveckan gick så kan jag bara säga en sak - jag har utvecklats!  Jag är hästlängder bättre än förra året. Jag väger ett kilo mindre men är ändå starkare. Jag har bättre syreupptagning och jag hoppar högre!  Jag är starkare i magen och jag är mer tålig över lag.  Jag har kommit så väldigt, väldigt långt. Men varje nytt stadie kräver nytt tänk och annan energi och jag glömmer ibland bort att njuta av mina framsteg.  Jag vill bara ha mer. Bli snabbare, starkare, spänstigare.  Och jag blir arg när jag inte levererar på den nya nivån jag tagit mig till.  Men jag är medveten om det. Så ibland hjälper mina påminnelser på mobilen mig att stanna upp och jag tackar mig själv för att jag biter ihop. För att jag härdar ut när det gör ont.  Jag är väldigt nöjd med mina testresultat och har ungefär två månader kvar av hård träning innan jag tänker inleda en inomhussäsong som jag inte har kört sedan 2012.  Nu skiter vi i det här...  Heja oss och allt vi klarar av!  Puss & kram ❤️

NäR du BLiR PåVeRKaD.

Jag såg två filmer igår: The Intern och Sex and the city.  Den första har jag aldrig hört något om men blev positivt överraskad. VILKEN FILM! Vilken käftsmäll. Den handlar om en pensionär som har blivit änkling och vill göra något mer i livet än att bara vänta in sista vilan. Han söker till ett seniorprogram på en glödhet fashion-arbetsplats.  Där träffar han den unga bossen och karriärkvinnan som bygger sitt imperium, bit för bit. Målmedvetet och på bekostnad av allt annat runt omkring henne. Robert De Niro kommer in i hennes liv och balanserar upp det hela. Du får se underbara kontraster mellan då och nu, hur en gentleman slår omkull dagens samhälle och hur relationer kan gå i kras om du inte är uppmärksam. I två timmar satt jag klistrad och både skrattade och grät. Jag knaprade på min lunchfalafel och skulle träna någon timme efter filmens slut.  Jag tänkte mitt i den att det kanske inte var så bra att jag blev så känslosam och eftertänksam innan ett pass. Men faktum var att jag kom till mitt spjutpass mer lättad än jag vaknade upp på morgonen.  Jag kände mig tacksam och glad, lätt i kroppen och väldigt uppgiftsorienterad.  Och jag genomförde mitt bästa spjutpass på väldigt länge. Agne satt på läktaren och tjoade åt mina kast. Jag kastade bra längder och vi fokuserade på detaljer där jag oftast brister - som att få i vänsterbenet i utkastet till exempel.  Det säger dig säkert ingenting, men får jag chansen så ska jag visa dig någon gång.  Efteråt sprang jag gräslopp på en stekhet arena. Njöt av sommarens sista ryck och av att ha en kropp som fungerar.  Sprang barfota och tänkte "starka fötter" genom varje lopp. Barfotalöpning (då och då) är SÅ väldigt bra om du vill bli stabil i kroppen från grunden. Testa!  Jag ville inte lämna arenan. Två timmar hade passerat men jag hade inget att komma hem till. Kunde lika gärna köra mage och rygg också, så det gjorde jag.  När hungern kickade in styrde jag Rio mot köpcentret för att handla kvällsmat. Köpte med mig två växter. Tillsammans med nötter, ägg, kyckling och bönor. Och kaffegrädde.  En varukorg som skriker ensamhet. Men samtidigt så mycket självständighet. Och jag njuter alltid av att handla. Jag gillar att bygga bo. Jag gillar att ha ett fullt förråd.  Tillsammans med min kvällsmat satte jag på "sex and the city". Filmen, du vet.  Har aldrig sett den och har aldrig tidigare varit intresserad av att se den.  Jag är ingen girly-girl på det sättet. Är visserligen hejdlöst intresserad av kläder men inte av timslånga fikamöten, smink och färgglada drinkar.   Men oj, så fel jag fick.  Det räckte visst med att vara känslomänniska för att gilla filmen.  Jag grät och blev förbannad i ena sekunden. Skrattade och knöt näven i den andra.  Det slog mig att budskapet var det som jag själv tror så mycket på: tillsammans klarar vi mer. Fyra tjejer som gör allt för varandra. Fyra tuffa brudar som har skinn på näsan och kunde föra genomtänkta samtal.  Jag gillade det. Jag gillade blandningen av lättsamt och stickande smärtsamt. Jag kunde känna igen mig i mycket. Det handlade ändå i stora delar om LIVET.  Och allt som handlar om livet gör mig nyfiken.  Det finns så mycket att lära, det finns så många vändor i tankarna som vi ännu inte har tänkt. Det finns fler sätt att se på saker än dom vi tror, det finns fler sätt att förlåta på. Och det finns definitivt fler ronder att gå. Saker att lämna bakom oss och nya att uppleva.  Jag satt och gapade när filmen var slut. På soffkanten och med armbågarna på knäna, huvudet i händerna. Började tänka.  Jag ifrågasätter ofta mitt eget liv. Och alltid lite extra när jag sett en film som berört mig. Jag gillar att ifrågasätta - är det såhär här jag vill ha det? Är jag på rätt spår? Vart ska jag? Gör jag rätt val?  Med livet i stort hamnar jag ofta där. Bara för att utvärdera och se så att det jag gör leder mig dit jag vill. Det är bra, för jag kan sällan ljuga för mig själv. Jag känner direkt i magen när något är fel.  Och jag vet att jag oftast bara gör bra ifrån mig när jag är på rätt spår. Jag är en sån där människa som fungerar sämre när jag får en obehaglig känsla i maggropen. Kan du känna igen det? Jag blir passiv och återhållsam och tvär när något känns fel. Alla dom egenskaper som jag är stolt över hos mig själv står inte pall om jag börjar ana ugglor i mossen.  Därför är det viktigt att det spår jag är inne på känns rätt, för då står jag emot motgångar bättre och jag tar oftast bättre och mer modiga beslut.  Sen ska det läggas handling till allt det här. Och det är inte alltid det lättaste. Men handling är det som i slutänden gör skillnaden.  Tror jag.  Usch. Det här blev långt. Och så mycket pladder. Sorry för det. Jag kom liksom in i min bubbla igen.  Jag känner mig utvilad idag trots att jag vaknade och var mörkrädd inatt. Och jag ska inte träna förrän ikväll så jag har massor av tid på mig att ladda.  Mängder med häckar ska passeras idag. Det luktar syra lång väg. Hej och hå. Det kommer att gå.  Hoppas du får en solig dag, vi hörs imorgon igen ❤️

Så BRa Var DeT iNTe…

Freeeedag ho hey Om inte tiden lugnar ner sitt tempo en aning så är jag 100 imorgon. Kul på ett sätt kanske, för då bjuder jag in till fest.  Tråkigt bara att 67 år swishat förbi så snabbt.  På tal om att swisha så funkar inte den funktionen på min nya mobil. Jag behöver göra om proceduren och installera om allting från datorn.  Men jag har bättre saker för mig. Jag hoppar höjd med en gnutta timing igen!  I onsdags hoppade jag för första gången med en känsla som kändes som på det andra benet, det ben jag haft sedan jag var sju år.  Jag attackerade in i kurvan, sträckte på mig - lång och ståtlig. Kaxig och kraftfull. Och nästan, nästan nailade en snygg båge över ribban.  Den här grenen är tålamodsprövande mina vänner. Jag får kämpa med ett huvud som egentligen vill gå på autopilot och en kropp som vill slänga sig åt andra hållet.  Jag skrek som en dåre där på Vallen när jag klarade 1.60. Nytt personligt rekord på fel ben.  Agne kunde inte hålla sig för skratt men dämpade mig: "lugn nu, så bra var det inte".  Haha, ja ja. JOOO. Så bra var det visst!  Testa att skriva en uppsats med vänster hand istället för höger. Testa att skjuta en boll med ditt andra ben. Testa att göra något spegelvänt i hög hastighet.  SÅ bra var det visst, Agne 😉  Nog om det. Det var det roligaste den här veckan men vi ska nog kunna klämma fram något annat skoj också innan vi avslutar.  Jag vill tacka dig för ditt engagemang med den här sidans nya namn ❤️ Jag har inte kunnat bestämma mig för något än, men brukar behöva tid för att smälta nya idéer innan jag sätter dom i verket.  Min förkylning har satt sina spår och det var först i onsdags som jag började känna mig piggelin igen. Det märks direkt på träningen. Den där lilla procenten av extra energi behövs när jag tränar.  Är det någon som vet hur man presterar utan energi?  Kula, sprint, styrka, kast och spjut har jag hunnit med. Jag är nöjd med utvecklingen såhär långt och håller på att fylla upp kroppen med kraft till nästa tävling.  Mitt besök på sjukhus blev uppskjutet till 29:e augusti, då det blev missförstånd och min läkare ska på semester.  Gör mig ingenting. Jag vill inte förstöra mitt flow just nu.  Jag är en flitens myra idag: jag tvättar och ska springa häck vid 10-tiden. Jag hoppas på pigga och glada ben och ett jävlar anammar som får Agne att undra vad som har hänt.  Jag ska ringa min syster och störa på FaceTime. Lilla Ludde och Jakob blir i alla fall fånigt fnittriga när moster ringer.  Nu ringer min timer också. Färdig tvätt ska in i tumlaren. Jag bör sätta fart.  Om en vecka kan jag berätta något roligt för er. Det handlar om att ni kommer att kunna se mig i tv-sammanhang. Jag berättar såklart mer när det är dags! ❤️ Nu piper jag iväg.  Puss och kram från södra Sverige 

Nästa sida »

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.