Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TL Bygg
Rbergs Bil Rjk Superwear Harrys Karlskrona

Envist framåt.

Torsdag kväll och jag sitter med dig i tankarna. Jag har sprungit intervaller på kvällspasset och jag utvecklas åt det håll jag vill. Jag har sänkt både mina snitt och topptider och kroppen växer sig allt starkare. Jag får ut mitt löpsteg bättre, jag har blivit mer hoppig och mina muskler studsar under huden. Jag är för det mesta trött och lite låg och går på energireserv, men det fanns ingenting annat att räkna med nu när hårdträningen väl satte igång. Min fördel denna gången är att jag var medveten om det innan jag klev in i det. Förra året hade jag glömt bort hur det var.  För det var så länge sedan. Jag fick en otroligt stor mental smäll då ingenting var som jag trodde.  Men, mentala smällar är min specialitet. Och som vanligt har vi bara en sak att göra: vi får välja.  Och jag är glad att jag valde att fortsätta stå i. För idag är jag bättre än då. Och jag närmar mig sakta men säkert den plats jag vill vara på.  Jag har satt "Agne-Nadja-pers" i både djupa ben, halva benböj, enbensbenböj och intervalltider.  Och på halva benböj är jag PRECIS lika stark som jag var innan jag slet av hälsenan och fick cancer!!!  DET, min vän därute, är min största seger hittills. Det var min utdelning till mig själv för att jag inte har slutat att hoppas.  Jag har ju aldrig vetat att det går att bli lika stark igen. Så du har säkert märkt mina tvivel många gånger.  Ingen har lovat mig att det går. Ingen läkare har sagt att kroppen ska kunna göra så. Jag har bara fått lita på att det ska bli så.  Och nu vill jag bocka av fler moment på min lista. Jag ska bli lika snabb, jag ska hoppa lika långt, jag ska bli lika uthållig igen.  Snabbhetsmässigt ligger jag tre tiondelar ifrån på 60 meter... det är inte mycket. Det hämtar jag in. Men sen är det snabbhetsuthålligheten. Och den är kruxig. Men Agne har en plan och jag följer den. Hoppstyrkan är inte heller på plats än, men jag har börjat lägga in mer och mer hopp och nog fan ska det där gå vägen det också!  Jag får plocka delar pö och pö. Jag får pussla och fortsätta vara tålmodig.  Förutom framsteg i träningen så har jag fyllt år... det blev inte mycket firande men jag tänker att jag sparar det tills siffran står i 35.  Viktigare denna gången är det att både trillingmorfar och Veronica här inne har fyllt år! ❤ Är det någon mer som jag har glömt?  Finns det fler vårbarn här inne?  GRATTIS till er från Växjö även om det kommer lite sent... ❤ Jag vill också berätta att min lillasyster Bella är en driven liten tös. Ja, hon kommer alltid att kallas "liten tös" då hon är minsta tjejen i skaran...  Bella har tillsammans med sin kille Peter ordnat världens häftigaste sommarnöje! Se här: På den här länken kan ni läsa om vad dom håller på med. Du och dina vänner kan åka ut på landet och spela beachvolleyboll tillsammans. Få maten serverad och tak över huvudet.  Och om du säger att du är skickad härifrån så ska jag ta mig tusan se till att du får en extra liten överraskning ❤ Kvällen närmar sig sitt slut. Någon av er kanske ska fira födelsedag, en annan kanske kollar tv, någon annan kanske hänger här. Oavsett vad du gör så hoppas jag att du mår bra och att du får sova gott inatt ❤ Puss och kram.

SMäRToR.

Fruuuukost... och jag sitter hemma efter ett åtta timmars sömn och besök hos naprapaten och kan äntligen röra mig igen.  Måndagens ståhej blev för tufft för mig. Efter ett styrkepass på morgonen med tusen och en övningar så borde jag förstått att kroppen skulle reagera.  När jag hade lagt mig i sängen för att sova och en stund senare försökte resa mig för att gå och kissa så kunde jag inte röra benen. Jag hade  ont i ryggen. Jag kom inte upp. Och det gjorde mig så jäkla rädd.  Vid minsta rörelse så högg det i hela ländryggen. Men jag förstår varför. För på kvällen sprang jag även häck. Benen kändes rappa på uppvärmningsövningarna men oerhört tunga under löpningarna.  Och Agne fnittrade såklart. "Jag förstååååååååår, jag fattar att det känns Nadja. Men det är såhär det ska vara". Och jag sa att jag vet att han vet, men att det är tungt ändå. Benen var som betong. Jag tog mig igenom hela passet och var nöjd efteråt.  Isade ner underbenen och åkte hem för att vila.  Igår vaknade jag med alldeles för svåra smärtor och fick åka på behandling istället för träning.  Det var ett bra beslut. För att springa igår hade inte varit ett alternativ.  Idag fortsätter vi att ta hand om kroppen och jag ska cykla 50 x 20 sekunder på lätt motstånd men väldigt snabbt.  Vi vill inte belasta ryggen dagen efter behandling, men jag kommer att vara fit for fight till helgen igen.  Sitter och pratar med Leo om det här just nu och jag berättade om vår träning för dagen. Hon var med förra året och då kunde jag inte springa någon häck alls. Så att jag kan springa nu är underbart bra!  Vi båda minns att vi bara satt på cykel vid den här tiden...  Kommer du ihåg när jag började klaga på ryggen? Var det efter SM eller innan?  Jag har lite tappat greppet om tiden...  Ett cykelpass väntar på mig och frukost innan det vore ju toppen. Eller vad tycker du?  Hoppas att du och din kropp mår bra. Snart gör vi helg!  Mamman: massa kramar till dig igenom dina undersökningar och behandlingar ❤️ Puss & kram  Och så det vackraste jag hört på väldigt länge: Läs meningen två gånger ❤️

I’m OFF.

Woop woop och hej lördagskväll, hej kära du och hej VILA!  Huvudet dunkar och tröttheten gör mig slö, men jag kan ändå glädjas över min ledighet.  Jag firar den inte stort. Men jag firar. En halv melon är inköpt, kaffe på kvällen unnar jag mig med ett leende och popcorn med smörsmak ska in i den här munnen.  Igår fick kroppen sig en rejäl omgång. Du har ju koll på vad jag körde. Jag gnällde några timmar innan, just här. Varje vecka har jag som mål att öka på mina vikter, om så bara med ett kilo. Jag gillar att se att jag går framåt. Jag älskar att klara lite mer varje pass.  Därför är det bra att vi börjar på så låga vikter. Agne tänker att vi först behöver vänja oss, inte hetsa som vi tävlingsmänniskor så snabbt gärna gör. Och jag lyder honom, men jag har samtidigt stenkoll på vilka vikter jag hade på vilka repitioner förra vintern.  Jag ser snabbt att jag har gått framåt.  Och övningen du ser ovan; press bakom nacke, kunde jag inte köra alls förra vinter eftersom jag fick problem med kastaxeln.  I vinter kan jag köra. Och jag får en chans att bli riktigt stark i överkroppen igen.  Jag fick heller aldrig köra chins och dips, för axeln bara gav upp så fort jag gjorde någonting ovanför huvudet eller där axeln skulle pressa något uppåt. Jag kan inte köra fullt ut nu heller, men igår kom jag på att jag kan köra excentriskt!  Jag tar mig upp och håller emot hela vägen ner. Och det funkar!  Jag blir så sjukt lycklig när jag hittar lösningar på något som försöker hindra mig.  Och behöver jag säga att min bröstrygg och mina latz inte är okej idag?  Jag har såååååå ont.  Jag märker att jag inte har kört det här på fler, flera år.  Men vilken fantastisk träning. Jag är överförtjust i att göra övningar med bara kroppen. Jag tror på den stabiliteten man får när man kan kontrollera kroppen utan vikter.  Jag tror på kombinationen av vikter och egen kroppsstyrka.  Blir vi bara starka utan att kunna röra oss smidigt så tror jag inte att vi kan utnyttja våra krafter ändå.  Min klocka visar precis innan 19 och jag räknar timmarna jag får vila till nästa pass. För i morse var det tungt på riktigt.  Med mina stolpiga ben skulle jag springa backe tillsammans med resten av gruppen. Det var en gemensam känsla av trötthet över oss alla när vi möttes på HPC för att få skjuts ut i skogen av Agne.  Vi har alla ont, men att göra det smärtsamma tillsammans underlättar. Att få ännu mer ont i grupp har sin charm.  Jag är en sådan som oftast tystnar när jag upplever smärta. Allt mitt fokus läggs på att ta mig igenom.  Lisa däremot är grym på att peppa och hejar ofta på oss andra precis innan ett lopp eller när vi flåsar efter ett.  8 x 100 meter plus 3 x 200 meter i backe var uppgiften vi tillsammans skulle lösa.  Jag såg stjärnor och fick syra och var tyst som en mus efteråt.  Smärtan tar över hela mitt system och gör mig både arg och stolt. Idrott är alltid en cocktail av känslor.  Vad gör du som du egentligen inte mår bra av men som du gör ändå för att du vet att du kommer att må bra senare?  Visst är det en rolig fråga? För om jag bara tänker bort idrotten för en sekund så har jag själv svårt att komma på något i det "vanliga livet".  Nu kommer jag att pussa dig på pannan och önska en trevlig lördag. Jag ska plöja några avsnitt Suits och njuta av att jag inte behöver träna kroppen ett skit imorgon.  Puss & kram kämpe där ute ❤️

DiNa FoTSPåR. 

Jag vaggade fram och tillbaka i lägenheten, med tårar rinnande längs med kinderna. Tårar för allt som gått förlorat och tårar av tacksamhet för allt som vunnits.   Känslor av styrka och samtidigt svaghet rusade runt i hela kroppen. Bra tankar blandades med dom dåliga. Lust och ovilja på samma gång.  Rädsla och en känsla av jävlaranammar avlöste varandra. Jag var i ett mentalt kaos dagen innan min sjukampsstart.  Jag tänkte å ena sidan att jag skulle vara stolt, å andra sidan att jag aldrig mer hade rätten att visa mig på en arena. Jag tänkte att jag tänker för mycket och i nästa vända tänkte jag att "jag lär mig av det här, bara tänk".  Jag hittade ingen balans. Jag hittade inget lugn. Jag hittade inget bra förhållningssätt till det jag nu skulle göra. Allt jag hört genom åren flög förbi i huvudet på mig.  Mammas ord om uthållighet, och att jag vinner på att vara konsekvent och målinriktad. Pappas ord om att "allt blir bra - du kan". Miro Zalars råd om att ju mer jag lär känna mig själv - desto bättre kan jag bli i min idrott. Leffes påminnelse om att du aldrig kommer att känna dig helt redo.  Agnes trygghet i orden om att "det kommer, bara vi är smarta". Hans fråga - "för vem gör du det här?" som alltid tar mig tillbaka till min unga barndoms dröm. Din uppmuntran och ditt tålamod med mig. Den här berg och dalbanan.  Jag har många gånger funderat över hur länge människor orkar vara med. Hur länge orka andra människor peppa och behålla sin tro? Men jag känner mig trygg med dig som mitt pansar. Jag har märkt att du är uthållig, precis som jag.  Och när Agne ställer sin fråga om vem jag gör det här för, så svarar jag alltid: "för mig själv". För så har det alltid varit.  Men det är egentligen inte fullt ut sant. För jag har märkt att jag gör det för så många fler. Jag gör det i grunden för det som fortfarande brinner inom mig. Men jag gör det lika mycket för dig som har det tufft och behöver se att det går.  Jag gör det för den som ligger sjuk just nu och som kanske, kanske kan få styrka i den här resan. Jag gör det för dig som vill känna det där som jag ville känna när jag hade det som tyngst - hoppfullhet och möjlighet.  När jag hittar den där ärligheten i mig själv, då har jag lättare för att känna stolthet över det jag gör. För om vi bara kollar på resultaten i helgen så kan jag inte ens i min vildaste fantasti förstå att människor skulle vara intresserad av det.  Men jag har också förstått att resultat betyder mindre jämfört med den resa vi gör. Både du och jag. Du kanske tror att folk runt omkring bara kollar på vad du presterar. Men jag har fått tänka om.  Jag har märkt att människor också ser kampen och allt som ligger bakom. Det finns människor som ser hur du sliter.  När du har klämt ut din första unge så vet miljontals andra mammor där ute hur du har känt. Vilken smärta du har upplevt. Och dom hejar på dig. När du har tagit din examen så vet tusentals andra studenter vilken krigare du är. Hur mycket tentaångest du har haft. Hur du har fått leva på nudlar och suttit uppe sena nätter för att lära dig allt du ska kunna. När du tar ditt körkort så kan hundratusentals andra bilister förstå din lycka och stolthet. Dom kan känna anspänningen inför uppkörningen och den torra munnen under uppskrivningen.  Vi kan relatera till varandras resor och upplevelser och vi kan stärka varandra. Precis som du stärker mig i allt det här. Det kanske är det som är nyckeln - du kan känna hur jag kämpar.  För du har också gått igenom besvikelser, du har också varit tvungen att bita ihop och komma igen. Du har också trott att det skulle gå vägen men det visade sig gå åt helvete.  Du har också fått kämpa med tankar som är läskiga och obekväma. Du har också känt lyckan i peppen från andra människor. Medmänniskorna.  Du har också känt när vinden har vänt, dom små framstegen. Du vet hur det känns när allting lossnar. Du vet hur det känns att få ytterligare ett bakslag. Du vet hur lätt det är att känna sig missmodig. Men du vet alldeles säkert också att det går att hitta inspiration till att fortsätta. Du gör det varje dag. Med allt stort och smått som du tampas med.  Så när jag tittar tillbaka på min helg, så tänkte jag först att det inte blev som jag ville.  Men när jag har suttit ner och skrivit så har jag förstått att det blev bättre! Jag ville klara av alla sju grenar, jag klarade fem. En besvikelse? Ja, om vi bara kollar på målet att klara alla sju.  Men inte om vi vet bakgrunden.  Jag har alltid stångat mitt brunhåriga huvud blodigt genom alla utmaningar jag stött på. Jag har tänkt att det är så man gör när man vill något riktigt mycket. Det är så jag visar mig själv att jag verkligen vill.  Men är det där verkligen sant?  När jag hade pratat med Agne om det här så gick det upp ett ljus för mig. "Vi ska göra det här, men inte till vilket pris som helst" var hans ord som fick mig att haja till.  "Inte till vilket pris som helst..." För mig har det alltid varit "till vilket pris som helst!" Men i helgen insåg jag vad mitt pris riskerade att bli - ytterligare en skada. Var jag beredd att betala det?  Absolut inte. Den tiden har jag inte. Skulle jag få en stor skada nu så skulle det betyda slutet på allt det här.  Så när jag vaknade upp med smärta i både rygg och hälsena dag två, så ringde alla dom där varningsklockorna som jag i alla år så dumdristigt har ignorerat. I tron på att jag har varit tuff och stark när jag har bitit ihop.  Jag körde längdhoppet också igår, klarade av alla tre hopp och fick med mig en hel femkamp. Men där satte både jag och Agne stopp.  Agne är bra på att ta beslut. Och han tar dom snabbt. Så fort jag hade förklarat hur ont jag verkligen hade så var det liksom inget snack om saken. Jag värmde upp till spjutet också men fick inte luft när jag försökte att kasta. Låsningen i ryggen gjorde mig orörlig.  Och jag kände mig som en förlorare. Instinktivt ville jag säga till Agne att jag ångrade mig, att jag inte hade ont längre.  Men han hade redan genomskådat mig.  Och jag avslutade mitt SM. Men som Agne sa när vi pratade: "oavsett vad så vinner vi. Kan du köra så vinner vi sju grenar. Kan du inte så vinner vi att du bryter mönster. Du tar ett klokt beslut." Just kloka beslut är något nytt för mig. Och därför känner jag mig som en vinnare idag.  Jag har ont precis överallt och fingrar och fötter krampar hela tiden. Men jag ska få två veckors vila och jag är redan sugen på höstens hårda träning. Just nu vet jag att jag kommer att klara av att tävla i femkamp inomhus i vinter. Bara det är en galen tanke!  Om jag vänder huvudet och kollar bakåt, så ser jag en krokig väg. Jag ser fotsteg, storlek 40, som skapat spår som ser ut som om någon rumlat hem från krogen. Höger, vänster, höger igen och så ännu mer höger. Och jag kan inte låta bli att fnittra lite.  Jag har inte varit full, jag har bara försökt att ta mig mot mitt mål. Det är vad dom där fotspåren betyder. Så söta.  Jag hoppas att du också är glad över alla fotspår du lämnar bakom dig. Ett i taget.  "Det du älskar är alltid värt en omgång till". Nu tassar vi vidare ❤️

MeD HaNDeN På HjäRTaT.

Morning i stugan. Har dagen börjat bra?  Hos mig är den fin och den första koppen kaffe gör mig alltid lite småmysig.  Jag har dock träningsvärk och kan inte riktigt bestämma mig för om det är positivt eller negativt. Du ska snart få veta varför.  I förrgår lovade jag dig att springa andan ur Agne på kvällens 300-ing. Jag vet inte om han tappade luften, men jag satte i alla fall återigen ett rejält "Nadja-Agne-pers" och var sjukt nöjd trots att jag fegade en aning in i kurvan.  Min löpning blir bara bättre och bättre och med några månader av höstträning så är jag snart tillbaka där allt för två år sedan höll på att få sitt slut.  Jag ligger som du vet en bra bit efter i dom tekniska grenarna men nu känner jag äntligen att jag har häng på löpningen igen.  Jag är inte på samma tider som jag gjorde som bäst, men HERREGUD så långt jag har kommit!  Och det gör mig så fantastiskt motiverad.  Därför har jag och Agne nu bestämt att det blir mångkamps-SM till helgen!  Vi har ingen aning om vart det bär, men vi vet att vi är nyfikna på att se om jag kan genomföra en hel mångkamp i dagsläget.  Jag vet förutsättningarna, jag vet att jag inte kan förvänta mig någonting och att vi ska ta en gren i taget.  Jag har koll på ett ungefär vart jag ligger resultatmässigt och tar jag mig över 5000 poäng så får vi se det som godkänt. Då ska du veta att det är 900 poäng sämre än mitt personliga rekord och det smärtar oerhört att behöva förlika mig med att det är såhär just nu. Men man ska aldrig säga aldrig, varje tävling är ny och jag vet att allt har sin tid.  Med förnuftet så FÖRSTÅR jag. Men mitt tävlingshjärta blöder.  Du kanske tänker att det är onödigt att köra en mångkamp om jag nu känner såhär. Men jag vet att det inte är helt rätt heller.  Jag ser några fördelar med att tävla till helgen. Jag vet att det kommer att göra min kropp ännu starkare inför nästa säsong och den kommer att förstå vad det är den faktiskt ska göra: sju grenar på två dagar.  Jag kommer också att få träna på tre försök i både kula, längd och spjut. Vilket skiljer sig från en vanlig tävling där du har sex försök eller kast.  Jag kommer att återigen få uppleva hur kroppen mår efter en förstadag, hur det känns att vakna upp dag två för att hoppa längd med fyra grenar i benen dagen innan.  Det var tre år sedan sist!  Agne sa det så fint på sista passet denna veckan:  "Vi kan alltid önska att vi hade mer tid, men det har vi inte nu. Så det kan vi inte påverka."  Jag förstod att han måste ha tänkt ungefär som att "vi gör vad vi kan med det vi har, just nu".  Och det är en bra tanke. Det är en start och en början.  Tävlingen går i Falun, så det blir en bit att resa för mig på fredag.  Jag börjar på lördag morgon och då önskar jag all din tankekraft i present. Jag är så långt ifrån redo som det går att bli, men det finns ändå något att hämta ut här inom mig. Jag hoppas på att få till det i någon utav grenarna.  Vi har inte många referensramar. Jag har bara kört tre längdtävlingar, två kula, en spjut och ett häcklopp där jag fick springa dom sista tre häckarna med fel ben. Så det finns åtminstone plats för överraskningar.  Jag hoppas på pigga ben och energi som räcker för två långa dagar. Jag vill känna lust och glädje och jag vill kunna behålla min tacksamhet oavsett resultat. Det var det jag lovade mig själv när jag var sjuk. Så det är lite upp till bevis i helgen.  Jag kan alltid fortsätta att gnälla om hur det var förut. Innan cancern och den avslitna hälsenan. Jag kan älta det hela livet om jag vill, men det kommer inte att hjälpa mig nu.  Så jag behöver våga ge utrymme för Nya Nadja. Våga vara där jag är just nu.  Jag lyssnade som vanligt på Winnerbäck på vägen hem i bilen idag. Han sjöng något fantastiskt som jag vet att jag har nämnt för dig tidigare. I sin sång frågar han: "Tror du med handen på hjärtat att du vågar vara stark när det verkligen gäller?  Jag ser mig i spegeln och hoppas att jag är den jag tror." Jag ville bara skrika NEEEJ som svar på hans fråga. Men det gjorde jag inte, för jag har ett löfte att hålla.  Jag blir nyfiken igen - vad har du för löften till dig själv? ❤️ Nu är det frukosttajm, kaffeskål och puss. 

En aNNoRLuNDa RyGGsäCK.

Opp och hoppa Tor, slå på trumman bror. Det är dans här i Växjö inatt... Jag somnade med linserna i ögonen igår och vaknade med den där "Valhalla-låten" i huvudet i morse.  Varför vet jag inte, men den är så trallvänlig och vi sjöng den ofta i skolan när jag var liten.  Jag har sovit oroligt och haft så ont i ryggen att jag har kvidit vid varje vändning. Att springa häck två dagar samma vecka och med bara en dags mellanrum är inget jag är van vid.  Men OJ, jag levererade! Agne var mer bestämd än tidigare pass. "Fokus idag Nadja, attack. Rakt fram och inga tveksamheter. Okej?" Jag inledde med block och en häck och tyckte själv att jag öste på. Jag studsade fram till Agne med ett leende: "Den var bra va?! Det kändes bättre än andra pass!" Agne som verkar känna att jag har mer att ge, sa bara: "Nä, bättre kan du. Vad var det där? Du måste ATTACKERA. Aggressivt! Ligga på mer" och så började han visa med hela kroppen. Vevade med armarna och gjorde något försök att leverera ett fighter-face.  Jag förstod direkt att jag behövde lägga in en högre växel. Det måste alltså finnas en nivå till i den här kroppen. Och jag hittade den där jävlar anammar-känslan inom mig, den från förr. Den där jag hade när det inte fanns några tveksamheter.  Tidigare hittade jag den alltid när jag själv ville. Men det är så mycket som har hänt på vägen att jag har svårare för att hitta den nu.  Men både du och jag har sett att den finns och den glimtar till ibland.  Så jag sprang på mina bästa tider hittills med Agne och klarade av sex häckar med bara en fot kort, flera gånger om dessutom.  Jag var otroligt nöjd när vi packade ihop. Varje vunnet pass packar jag ner i min nya ryggsäck.  Allt det bra väger lätt. Ryggsäcken kommer bara att bli lättare och lättare att bära. Ingen normal ryggsäck med andra ord.  Men så är den här resan med Agne inte så värst vardaglig heller.  Den är utmanande, irriterande, våghalsig, tålamodsprövande och alldeles, alldeles underbar. Och jag märker att den kräver massor av tid.  Så det är tur att jag har vigt mina tre kommande år åt just det här.  Du kanske undrar vad jag har för mål nu när det inte blev som jag ville med Riovanschen?  Du kanske tänker att luften skulle ha sipprat ut? Att motivationen skulle fått sig en smäll?  Men det är precis tvärtom. Jag brinner fortfarande.  Min motivation är aldrig knuten till enstaka delmål utan handlar om en helhet. Riovanschen var just ett sådant delmål. Och på något sätt ett långskott.  Jag känner vad som finns i den här kroppen, men visste också att det handlade om att få ihop SJU grenar och inte en.  Jag har överraskat mig själv tidigare i livet men var också fullt medveten om att det hela krävde NOLL bakslag, tusen framsteg och en kropp med full återhämtningskraft.  Jag vet att Agne skakade på huvudet när jag sa vad jag ville.  Han förstod direkt att vägen dit skulle bli för lång i förhållande till tiden vi hade. Och att den skulle skada mig.  Jag blev arg på honom när han sa vad han trodde och jag minns att jag tänkte "jag ska visa dig din jävel. Ingen sätter upp gränser för vad jag kan göra".  Men det handlade aldrig om det. Idrott går inte att stressa fram på det sättet. Jag har stressat i hela min karriär. Stressat och gått sönder.  Tagit mig till ett mästerskap - gått sönder. Vunnit någon SM-medalj - gått sönder.  Jag har aldrig fått hålla ihop under lång tid. Topparna har varit höga och dalarna så fruktansvärt djupa.  Så visst har jag mål kvar! Ett av dom är att hålla ihop kroppen över tid; att få träna allt jag vill.  Får jag göra det så vet jag att jag har mycket mer att ge. Jag vill slå mitt personliga rekord i mångkamp och jag vill tävla på fler mästerskap. Både EM och VM.  Att jag kan har jag aldrig tvivlat på. Har jag tvivlat på något så har det varit på om tiden ska räcka till.  Men jag har förstått att det är dumt att sätta upp mål mot en tidsram när det handlar om kroppen. En säljare kan sätta upp ett visst antal produkter som ska ut inom en viss tid, en artist kan sätta upp x antal konserter med exakta datum.  Jag kan inte göra så, för kroppen bestämmer ändå. Jag kan följa min planering till punkt och pricka, vara noggrann ut i fingertopparna och ändå inte hinna fram "i tid". Och varje gång jag har satt upp ett datum för mina comebacker så har jag fått en allvarlig skada.  Jag slitit baksidor, opererat knän, haft otaliga stressfrakturer och slitit av hälsenan.  Det är bara att inse att mitt tidigare sätt att ta mig mot ett mål inte har fungerat.  Eller jo, jag tog mig till VM när jag skulle. EM likaså. Jag fixade det. Men alltid med resultatet att jag fått avbryta säsongen efteråt. Jag gick sönder varje gång. Jag var aldrig hållbar. Jag tävlade på en nivå där min kropp kunde prestera en gång. Sedan orkade den inte.  Dom här sista åren vill jag ha en stabil grund där jag kan ta mig till ett mästerskap och ändå ha mer att ge när mästerskapet är över.  Men en sådan grund kräver timmar, dagar och månader av klok träning. Och jag ska medge att det är drygt ibland. Jag är van vid snabba resultat.  Denna gången har jag både strypkoppel på mig och en bromskloss framför mig. Agne hjälper mig på varje pass. Påminner som du vet om långsiktighet.  Känns ändå komiskt att börja tänka sådär och vara 33 år.  Så sött på något sätt. Men sent ska syndaren vakna.  Så, nu vet du. Vi kommer att hänga ihop i minst tre år till. Du har mycket blogg kvar att läsa.  Ha tålamod med mig, vi får snart fira ❤️ Puss på nosen, största kramen och kärlek.  Och så lite skratt på det:

PReSSaD öVeR GRäNSeN.

Fina du, här kommer en bekännelse:  Idrott gör ont. Idrott är smärta.  Och jag ska berätta för dig, för jag är en mästare på att gnälla - vilket jag fått höra några gånger. Men å andra sidan gnäller jag, gör jobbet, gnäller lite till och sedan jublar jag. Att gnälla tillhör mitt sätt att idrotta. Det blir så fina kontraster mot att alltid gå runt och tycka att allt är "kul, lätt, enkelt, nemas problemas".  När jag har ont, så får hela världen veta det. Vare sig dom vill eller inte. När jag är glad, samma sak.  Här filtreras inget. Här hålls inget igen.  Säkert stör det någon, men det är alltid saker vi gör som stör andra. Och det där har vi inte tid att rätta oss efter.  Igår trodde jag att Agne skulle ta död på mig.  Jag hade 4*600 meter på schemat efter ett häckpass på morgonen.  Till och med jag tyckte att det såg enkelt ut när jag bara läste det i siffror.  Men jag anade vad som väntade. Så jag förberedde mig så gott jag kunde.  Åt lunch direkt efter första passet, tog massage så fort jag kunde efter det och sedan en timmes skön sömn.  Jag vaknade upp med en kvalmig känsla.  En känsla av att jag liksom inte ville åka till träningen längre. Jag hade ju tyckt att det såg genomförbart ut när jag läste det på morgonen. Varför tvekade jag nu?  Vart hade mitt jävlaranammar tagit vägen? Har en attityd också formsvackor?  Japp, det har den. Och rätt attityd får jag alltid jobba mig till för att få fram. Jag behöver göra medvetna tankeval.  Jag började må dåligt hemma. Ont i magen och stressiga rörelser. Lite utav ett flyktbeteende du vet. Nästan så att det var sött.  När jag kommer till träningen flyger jag på Agne: "Alltså du, jag förstår inte. En 600-ing, kanske två, det förstår jag. Men FYRA? Vem har kommit på den siffran? Jag kommer ju inte kunna gå efter det där?" Och du känner Agne vid det här laget. Lite sådär finurlig, och igår nästan fnittrig.  "Jag har koll på det här, jag har en plan. Det är tillvänjning. Du behöver det".  Jahaja. "Jag behöver det..."  Efter order om att gå ut och värma upp fanns det inte mycket mer att göra. En perfekt sensommarkväll på vallen, mycket folk på arenan och många energifulla barn med spring i benen omkring mig.   "Det här var ju mysigt" tänkte jag ironiskt medan jag joggade runt, runt.  Agne kom ut för att kolla läget. "Hur känns det? Redo?" frågade han nyfiket och jag försökte moloket förklara att huvudet inte var med mig idag. Att jag kände mig mentalt mesig. Inte sådär ostoppbar som när vi sprang 600+400 meter för några veckor sedan.  Men jag fick inget medhåll. Inget gullande.  Och jag förstod ganska snabbt att det bara var att ta tjuren i hornen.  Istället för att peppa mig som jag brukar så vände jag på det och erkände att det skulle göra ont. I mitt huvud berättade jag för mig själv att syran skulle kännas i musklerna, benen skulle bli trötta, det skulle brinna i halsen och axlarna skulle bli sådär varma av alla pendlingar. Jag skulle ifrågasätta allting. Jag skulle få slita.  Jag visste att jag definitivt inte skulle njuta.  Jag delade också upp varje lopp i huvudet: 200 meter är lätt, upp till 400 meter klarar jag alltid och sen är det bara 200 meter kvar. Det fixar min vilja.  Sådär fick jag hålla på i fyra omgångar. Förstå att jag var mentalt utmattad när jag väl gick i mål för sista gången.  Jag låg som ett barn med rumpan upp i vädret och med huvudet i marken. Kippade efter andan. En klapp på ryggen från Agne som tyckte att det var bra jobbat.  "Upp och gå, rör på dig lite. Nu är du nöjd va?" Utan att se mig omkring och med ett huvud som rusade reste jag mig upp och började hasa mig bort mot andra sidan av arenan. Ville vara ensam med allt som gjorde ont inom mig. Ville inte ha beröm. Ville inte ha gulligull NU. Det ville jag ha innan.  Efteråt var jag så arg. Vimmelkantig släpade jag mig över gräset. Barfota med skorna i handen som jag inte ens minns hur jag fick av mig. Och jag svor åt min egen envishet. "Du är så jävla pantad Nadja. Så oerhört dum. Skulle det HÄR vara roligt? Nä, just det! Aj aj aj" Ansiktet brände av sol och svett och puls. Benen fuktiga, bultande, nästan inre blödande.  Jag väntade in känslan av att vara nöjd, men började istället att lipa. Oh, så skönt det är att gråta när jag är trött in i benmärgen. En trötthetslip klämde jag fram bara sådär.  Fröken dramaqueen levererade alla skalor av känslor på bara en och en halv timme. Och tänkaren inom mig jobbade dubbelpass:  "Hur kan det här vara så jobbigt? Hur kan jag ha gjort två-noll-jävla-åtta på 800 meter? Hur har jag kunnat springa SÅ snabbt? Hur ska jag någonsin komma ner på dom tiderna igen om jag känner såhär nu? Hur lång är vägen tillbaka? Hur många sådana här pass behöver jag genomlida? Kommer det att kännas lättare nästa vecka? Fast då kan det inte vara fyra idiotlopp igen, väl? Eller, kan det? Nej, så kan han inte ha tänkt". Hundra tankar senare hängde jag med händerna i gallret mot läktaren, som en banan.  Böjde ner huvudet och fick till en djup och skön suck. La ena fotens utsida mot marken för att stretcha den. Slängde ett öga ner på mina ben. Sniffade mig själv under armen, fy fan. Jag hade verkligen svettats.  Släppte taget om gallret och armarna föll längs med sidorna. Skönt. Jag är klar. Vart är Agne?  Gående över gräsmattan ser jag honom. Med sin lite vaggande stil var det lätt att känna igen honom även om jag fortfarande såg både suddigt och i kors.  Han sträckte armarna i luften och gav mig två high fives. Två. Det var jag värd.  Och jag började le. Vilket jäkla team vi är alltså.  Agne tog första steget till konversation: "Du kommer nog inte att må så bra imorgon..." och ett litet skratt på det.  Jag skrattade också. För det var första gången han sa något sådant. Det var så ärligt. Det var så retfullt. Men samtidigt så otroligt charmigt.  Jag svarade:  "Nähe? TROR du inte? Jag mår 'inte bra' redan nu. Jag har aldrig blivit såhär pressad. Vad är det här för något?"  Bara ett leende från Agne. Det där leendet som säger mig att han vet vad han gör.  Jag köpte det rakt av.  Tillsammans gick vi över gräset. Bort mot min tigerhandduk som så troget klär upp varje tartanbana jag besöker.  När Agne ska gå hör jag honom ropa från dörren: "nästa vecka kommer det att kännas lättare!" Hela jag frös till is. "Vaddå nästa vecka? Kännas lättare med vad?" Jag kunde höra min egen röst skaka vid varje bokstav jag klämde fram.   "Ja, det här kör vi nästa vecka igen. Hejdå!" En smäll i dörren och han var borta. Själv stod jag kvar med uppspärrade ögon och en smygande huvudvärk.  "Han är galen... Han är SÅ galen" tänkte jag men ett leende spred sig ändå helt oväntat i mitt ansikte.  "Jag kommer att bli så sjukt bra av den här träningen!" Kollade mobilen och såg att syster Gisela hade skrivit. Hon frågade när vi skulle ses och jag svarade att jag håller på att träna ihjäl mig. Inte riktigt tid för att ses just nu.  Hon är bara så underbar min syster. Hennes perfekta ironi och sätt att hänga på i allt jag säger gör mig sådär barnsligt skrattig varje gång.  Jag har fruktansvärt ont i kroppen idag, men det gör ju inget eftersom jag "bara" har styrka idag. In med lite power i mina långlöparben. Så att jag kan hoppa högt i höjd imorgon.  Ledsen att allt handlade om träning idag, det bara blev så. Jag blev så chockad igår och behövde reda ut det här om jag ska klara av ett likadant pass nästa vecka.  Gud, ge mig styrka.  Solly bye bye ❤️

VäXeR uPp.

Gooo möra från ett vinterland som jag enkelt omvandlar genom att göra såhär:    Hur har din helg varit? Jag bloggade ingenting eftersom jag hade fullt upp med bland annat...     Jag vet, res dig upp på stolen som du precis trillade ner ifrån. Och skrubba bort det där korset i taket. För nu ska jag bli GRYM i köket!  Som ni vet sedan tidigare så lagar jag aldrig mat. Jag har liksom inte kunnat eller varit intresserad heller för den delen.  Men nu tar jag ändå steget.     Jag fick en grym gjutjärnsgryta i julklapp och tänker använda den på alla möjliga sätt. Har redan lagat två olika sorters grytor.     Men nej, det kommer inte att bli en matblogg det här. Även om jag tycker att tanken på en massa läckra maträtter känns lockande...        Har inte gett mig in på det italienska köket ännu, men det kommer också. Pappa ska få briljera och lära ut.  Helgen har bestått av ett pass. Ett pyttelitet sådant då jag fortfarande känner mig trött på ett konstigt sätt och avvaktar löpning med hälsenan.     Jag roade mig med intervjuer istället. Magnus som dokumentär-filmar följer mig i hasorna och jag får annat att tänka på än att älta varför jag känner trötthet.     Så jag hejade på Erica och Lisa som sprang motståndslöpning och hoppade längd.              Idag startar min dag med kulstötning... Sen laga egen lunch för att direkt efter sova en timme och därefter göra mig redo för pass nummer två.     Jag har ingen tv så jag kommer att missa Cancergalan som sänds ikväll. Men ni som har möjlighet: se den!  Även denna gången skulle jag åkt upp till Stockholm för att gå på den, men jag känner att det är viktigt att jag fokuserar på vila och träning just nu. Jag håller inte ihop annars...     Nu är det hög tid för frukost... En riktig kulstötarfrukost vill jag ha!  Äggröra, smörgås, skinka och kaffe. Mmmmm...  Puss & kram så länge  Ta hand om dig ❤️            

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.