Jag vill inte!

Hej på er!

Vet ni? Jag har fan ingen lust alls att skiva här idag. Jag är trött, irriterad och vill egentligen bara vara ifred. Men jag fick så dåligt samvete när jag tänkte på att jag skulle skita i att uppdatera idag också så jag trotsade min grinighet och satte mig här ändå. Jag har fixat mig en kopp te, satt på bra musik, tänt ljus i hela rummet och ska försöka att få ihop några rader. Om inte annat så kan jag ju skriva om hur arg jag känner mig. Det kan nog bli några A4-sidor

Nej. Så dryg ska jag inte vara. Säkert hade någon gillat det. Till skillnad från allt annat positivt jag pinar er med hela tiden. Ibland är det så väldigt skönt att vara negativ. Ni vet, om det är så man känner, så tycker jag att det är bättre att få känna så ett tag istället för att hela tiden försöka “få bort det”. När jag blir på det här humöret så tänker jag allt oftare att jag låter det vara så. Det kommer ju inte att vara livet ut så varför slösa ÄNNU mer energi på att streta emot. Jag är lite arg, lite ledsen och nedstämd och sen rycker jag upp mig av mig själv Det kommer om man inte pressar på. Försök få ni se. Om ni inte redan gör på det sättet förstås. Det är säkert bara jag som är sent ute med att komma på det.

I onsdags förra veckan åkte jag hem till Karlskrona. Karlskrona är kul. Det är inte kul att bo i stan men det är jäkligt kul att åka hem och hälsa på då och då. Jag träffade mina vänner och min familj, fikade som alltid, dansade, tränade och nästan det bästa av allt: besökte alla mina gamla barndomsplatser!

Jag åkte runt i bilen i flera timmar, runt hela Karlskrona först och sedan till Rödeby. Lyssnade på bra musik och blev nostalgisk. Jag blev så nostalgisk att jag var tvungen att parkera bilen för att få bort alla tårar från ögonen. Jag tog på mig mina hörlurar och började gå omkring i området. Jag kollade alla hus där mina vänner bodde när vi var små. Mindes alla lekar vi lekte och började le när jag kom att tänka på alla hyss vi gjorde. Jag blev alldeles varm inombords när jag såg vårt gamla hus, gatan jag växte upp på och skogen bredvid huset som vi gjorde om till en trädgård där bara “Bissan & Nadja var välkomna”. Jag gick den väg jag i många år gick till skolan. Jag kom ihåg mina små steg, hur det hade doftat på kvällarna när jag gick hem på tok för sent från någon kompis och ån som rann bredvid mig och som jag alltid ville hoppa i men alltid peppade någon annan till att göra.

Jag var uppe vid “Dackestugan”. Jag önskar att jag kunde skriva att det var där jag fick min första kyss (det hade varit så romantiskt) men jag tror snarare att jag fick min första kyss under ett täcke i ett mörkt rum i någon kompis säng. Dackestugan fick mig att minnas annat. Det var här jag åkte skidor hela vintrarna. Det var här vi grillade korv och satt och sjöng vid eldar med varm choklad i händerna. Det var den här lokalen man kunde hyra om man skulle ha fest. Det gjorde jag och mina kompisar. Det var tydligen också här som mamma och pappa kom förbi (oanmälda. Mamma berättade i lördags) och “skämde ut” mig framför mina vänner. Mina föräldrar - på min fest! Gud, det går ju inte. Det fattar ju vem som helst! Vilka puckon till föräldrar jag hade just då.

Jag gick förbi kyrkogården. Den ligger precis vid min gamla skola så jag var alltid tvungen att passera den när jag skulle hem. Och tänka sig - jag kom ihåg att jag aldrig var det minsta mörkrädd! Jag gick till och med där på kvällarna, ensam eller tillsammans med någon. Det spelade ingen roll. För jag var inte rädd. Jag undrade varför jag har blivit det nu. När jag gick förbi tänkte jag att det såg vackert ut. Det såg rofyllt ut att kyrkogården låg precis mitt i allting. Inte hotfullt, inte läskigt. Bara fint. Tända ljus på några av gravarna och en upplyst kyrka. Skolgården där jag spelade kula och gungade och fotbollsplanen i grus där jag utmanade killarna en stund varje rast. “Dalen” , en stor hålighet där alla åkte pulka på vintrarna medan den på somrarna förvandlades till ett ställe för barnen att rulla nedför eller bara en väg för att komma ner till skogarna där vitsipporna växte och ån som jag skrev om tidigare fortsatte att rinna fram. Det var vackert i “Dalen”. Här närde jag många drömmar. Här sprang jag upp och ner när jag ville träna mina då så smala ben. Om jag var ledsen gick jag hit. Om jag ville busa gick jag dit. Om jag och mina kompisar ville ha picknick gick vi dit.

Jag förvånades över att allting, precis allting, såg så oerhört litet ut. Jag minns ju allt som väldigt, storslaget och mäktigt. Jag kände mig nu istället som en jätte på besök i pytte-land.

Fan. Det här blev inte alls som jag hade tänkt mig. Jag märker nu att jag skulle kunna fortsätta att skriva om min barndom i flera timmar. Men jag vet. Ni behöver inte säga det till mig - jag skriver det för mig själv sen Hur kul är det att lyssna på någon annans minnen? Som man inte ens har varit en del av. Ibland är det kul. Speciellt om det är en person som kan uttrycka sig med lite mer färg än vad jag kan.

Jag ska berätta om min träning imorgon. Den har gått bra! Och nej, jag var inte med på SM. Jag hårdtränar ju! Jag trodde att jag hade berättat det för er. Eller så har jag missat det.

Jag ska spela några omgångar “Wordfeud” till innan jag går och lägger mig. Jag ska sätta mig i min mys-fåtölj och och låta ljusen brinna ut. Är det någon som vet hur länge de där jäklarna brinner? Så jag inte blir sittandes hela natten

Stor, varma kramar till er. Vi hörs imorgon.

Nadja

Kul kväll med bästa vännen!

Hej mitt i natten!

Skulle egentligen sova nu men kunde inte få ro och sen kände jag mig inte riktigt klar med dagen… Jag måste ju berätta för er om min kära barndomsvän Ullis! Om ni gillar att träffa människor som fascinerar er så ska ni definitivt träffa Ullis. Hon är rolig, kvicktänkt och ironisk och hon bangar inte för något. Så när jag frågade henne om hon ville hänga med till skidbacken i Rödeby så var hon inte sen att säga “JAAA”. Tösen skulle ha pluggat historia hela kvällen men kunde inte motstå det lockande i att få återuppleva saker som man alltid gjorde i sin barndom. Bra beslut. Du kan plugga imon Ullis!

Innan jag lägger mig ska jag ta fram kameran och plåta något utanför fönstret som pappa har ropat om flera gånger nu… “Kom Nadiz! Du måste se hur fint det är här! Ta med dig kameran!” Jag har tappat bort hans husnycklar så jag känner att det verkligen är läge att göra PRECIS som han säger

Godnatt på er jultomtar, stjärngossar, tärnor och pepparkaksgubbar… den 24:e närmar sig… Puss & kram