Alldeles strax…

Har varit uppe sedan 06.00 imorse. Känner mig hur pigg och glad som helst konstigt nog. Eller, så konstigt är det kanske inte eftersom jag faktiskt somnade redan 20.20 igår! Är inte det ganska bra jobbat?!
Alldeles strax ska jag in och köra bromsman med Britta och sedan fortsätter dagen med en massa roligheter.

Vi hörs senare, kram
Nadja

Hur lycklig tror ni att jag är idag?

Idag är dagen då jag använder en röd penna i min kalender. Och jag skriver med stora bokstäver:

JAG SPRANG HELT SMÄRTFRITT FÖR FÖRSTA GÅNGEN I KARRIÄREN.

Jag är så förbannat glad. Jag vet att jag har varit glad ganska många gånger i den här bloggen, så det är kanske inget nytt. Idag känner jag mig glad på ett annat sätt. Det är svårt att förklara. Har ni varit skadade någon gång? Har ni varit skadade i fler år? Sådär så att det blir det enda ni tänker på, så fort ni reser er upp från en stol, bär en tung väska eller går mot bussen eller bilen. Smärtan är alltid där och den blir till slut en del av er. När ni sedan ska träna eller lära in ett nytt rörelsemönster så är skadan där i bakhuvudet och ni rör er omedvetet lite “fel”. Det blir aningen snett och ni belastar kroppen ojämnt.

Så har jag haft det i HELA MIN KARRIÄR. Jag har alltid fått kompromissa. Jag har alltid fått lägga om, byta ut eller dra ifrån.

Jag gnäller inte. Jag lovar. Jag är inte bitter på det sättet som jag märker att jag får det att framstå som. Jag har bara ett behov av berätta om det mentalt jobbiga som kommer med skador. Det sätter sig i varje cell av din kropp. Det bildas ett smärtminne som gärna påminner dig dag som natt om att det är något som inte är riktigt 100 %.

Idag lyckades jag nog att lura det där smärtminnet och det är därför jag är så glad!

Jag var rädd och orolig innan vi skulle börja. Jag sa till min sjukgymnast Anna innan löpningen att jag var så nervös. Jag var nervös för att det skulle sticka och hugga så som det har gjort innan. Och jag var rädd för det där bakslaget. Jag tänkte också att det skulle vara jobbigt att först klara av ett lopp för att sedan få ont redan i andra loppet och behöva avsluta passet. Hade det varit första gången jag var skadad så hade jag inte varit lika orolig (jag vet hur positiv jag var de första åren!) men det där jäkla smärtminnet har mig i ett järngrepp.

Vi började lugnt och stilla och jag fick jogga genom att sätta ner hälen först - en mardröm för en friidrottare som vill springa högt på fotbladet - men vad gjorde det nu när jag inte kände något!?

Jag kände mig så studsig och lätt. Jag hade så mycket spring i benen! Jag ville bara lämna Anna och Leffe och ge mig ut i skogen och aldrig mer sluta springa. Jag hade visserligen stupat redan efter några kilometer men vad hade det spelat för roll?

Jag kommer inte att får springa mer i veckan för stegringen kommer att ske L Å N G S A M  T denna gång så jag får snällt hoppa ner i bassängen på Bosön och ha tålamod. Tålamod. Vilket ord alltså. Det gör mig nästan lite irriterad.

Jag kan skriva hur mycket som helst om det här men inser att det bara blir trist och upprepande.

Jag avslutar med ett ordspråk som är ett av mina favoriter. Och när ni tänker att jag är en envis jävel, vet då att jag har det här i bakhuvudet:

“Din uthållighet är måttet på hur mycket du tror på dig själv”

Kramar på er mina vänner

Nadja Casadei

Anna tar hand om mig

Anna From hjälper mig med min kropp och hon är SÅÅ duktig! Jag blir lika tagen varje gång jag träffar henne. Hennes energi och glädje smittar av sig och hon peppar mig när det känns kämpigt. Jag får sådan hjälp här på Bosön och det gör mig så lycklig!

Lyckad testdag!

Redan sedan dag ett när Leffe gav mig pappret i handen har jag sett den där lilafärgade rutan på mitt träningsschema. I den har det stått “TESTDAG” och det har alltid pirrat lite i min mage när jag har läst det ordet. Idag var den dagen. Testdagen.
Hur skulle det testas då undrar säkert ni. Jo, jag skulle få köra en 200-ing snabbare än tidigare och efter full vila (ungefär 12-15 min) så skulle jag få köra igenom ett 150 meters lopp. Vilken lycka!
Som bonus på allt det här fick jag ha mina spikskor på mig!!! Det är ju helt galet när jag tänker efter. Det kändes verkligen som om att jag tog ett steg till framåt i den här processen. Och jag log hela träningen. Leffe undrade varför jag “lyste så”. Hur kan man undra något sådant!? Jag utvecklas ju. Jag kan springa med mina ben och knäna känns bra!
Det var längesedan nu som jag kände mig så nöjd och tillfreds.
Inte ens nu, några timmar efter träningen gör knäna nämnvärt ont. De ömmar lite, som muskler gör efter hård belastning. Men det är inte som förut när jag var tvungen att isa, halta och bara kände hur oron spred sig i hela min kropp…
Jultomten behöver inte besöka mig i år. Jag har redan fått det jag vill ha. Ett kvitto på att min rehab går åt rätt håll och att jag kommer att vara helt smärtfri om några månader. Wow!
Jag lyssnar på Chris Norman och dricker te och ska alldeles strax göra mig i ordning för kvällen.
Jag hoppas att ni har det bra såhär dagarna innan jul.
Vi hörs imorgon!
Kram på er // Nadja

Älskade träning!

Äntligen, äntligen äntligen!
Jag kan springa! Jag kan studsa häckgång! Och visst tänker ni, det har jag väl gjort innan. Och ja säger jag, det har jag. Fast inte utan smärta! Idag hade jag och Leffe vår lilla testdag för att se hur knäna har reagerat på det nya upplägget vi bestämde oss för för ca en månad sen. Det har funkat. Allt känns bra och jag går runt och ler
Det är en fantastisk känsla. Även om jag vet att det är VÄLDIGT lång väg kvar. Jag har en månad av rehab kvar. Minst. Och sedan dröjer det ytterligare ett tag innan jag kommer att kunna maxa ett höjd eller längdhopp. Men vad spelar det för roll när jag vet att jag kommer att få göra det smärtfritt?! Och eftersom jag inte kommer att tävla inomhus så behöver jag inte känna någon stress. Jag kan koppla bort allt runt omkring och bara fokusera på att bli starkare, snabbare och mer balanserad Vilken förmån!

Ett stort steg framåt i träningen!

Känner mig så glad och fylld av lust när jag tänker på min träning igår! Jag kunde nämligen köra mer än någonsin tidigare efter operationerna av mina båda knän. Jag kunde köra en massa olika häckgångsövningar och till och med köra löpstyrka i joggfart med dragmaskinen efter mig

Jag och Leffe kom på många nya roliga övingar över häckarna och jag riktigt kände glädjen bubbla inom mig. Jag blev dock väldigt andfådd så jag undrar vart min fina forna kondition har tagit vägen!? Men om två veckor ska jag få prova på att springa 200-ingar så då kommer väl flåset bli bättre.

Kändes hur som helst underbart att få vara igång på lite mera allvar och jag ville bara dela med mig av mitt framsteg till er. Nu ska jag gå och lägga mig så att min kropp får sin välförtjänta återhämtning

Kramar Nadja

Shopping = rehab

Det blev de där skinnbyxorna som jag varnade för i mitt tidigare inlägg jag kunde inte hålla mig!

Fräsch bild?

Operation två av två är klar och såhär ser det ut idag. Svullet knä och massa blod som vill ut… Hoppas ni inte äter lunch medan ni läser det här rapport om läkning och rehab kommer. Kram, kram och kram igen / Nadja

Blommor från Leffe & Janne

När jag kom ut från operationen på Danderyds sjukhus så fick jag de här fina blommorna av min tränare Leffe och min marknadsförare Janne sååå gulligt av dem! Nu är båda operationerna genomförda och allt ser ut att ha gått bra! Känns faktiskt mycket mindre i det här knäet denna gången… Det känns knappt som om att de har varit inne där och rotat men blöder gör det… Nu ska jag vila en dag till innan jag börjar med lite cykel och allmän rehab. En spännande tid väntar!! Kram Nadja

Sakta men säkert mer som vanligt…

Igår började så äntligen min verklighet att bli som den alltid brukar vara… jag fick träna! Det vore kanske ett hån mot mina friidrottskollegor (och alla andra atleter) att använda ordet “träna” just i det här sammanhanget, men jag fick åtminstone röra lite på mig under strukturerade former och under uppsyn av en sjukgymnast

Det är ett stort steg! För nu har jag ett rehabschema att gå efter. Och jag kan planera mina dagar och jag kan se framför mig hur jäkla frisk och stark jag kommer att bli!

Mitt “träningsschema” består av följande:

* Cykel 2* 15 min

* Magliggande bensparkar (helt UTAN vikter!)

* Ligga på rygg och spänna låret i omgångar 3*5 sekunder * 10

* Tåhävningar (UTAN vikter)

* Gåträning i form av “tuppgång” och “rulla på foten”

* Sidliggande benlyft för att få kontakt med rumpmuskulaturen 2*10st/ben

Ja… ni ser ju… låter jobbigt va? Det jobbiga nu ligger inte i den fysiska biten utan i ATT GÖRA DET! När något blir så banalt och tråkigt (ja ni hörde, jag tycker att det är TRÅKIGT!) så tenderar det ibland att kännas en aning meninglöst och man kanske inte gör allt så bra som man kan göra det. Men: jag ska faan sätta världsrekord i rehab! Om det så är det sista jag gör.

Nu ska jag iväg och träna skallen lite. William och jag ska ha ett snack och planera för framtiden.

Vi hörs inom kort. Kram och kram och kram (jag är lite kelsjuk just nu känner jag )

Nästa sida »