Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TL Bygg
Rbergs Bil Rjk Superwear Harrys Karlskrona

JaG KäNDe EN KNöL.

Mellanlandning. 

Det är onsdag och jag sitter med en kaffekopp framför mig trots den sena timmen. 


Jag har uppdrag att slutföra inför morgondagen och jag kan känna stressen i mellangärdet... men jag tänkte komma in hit och fånga upp lite av din goa energi innan jag fortsätter. 

Jag vill berätta om det där som jag inte ville säga något om tidigare.


För ungefär två månader sedan så hittade jag en knöl i mitt högra bröst. 

Och jag vet vad du tänker - det som alla läkare också tänkte - men hon har ju inga bröst! 

Haha, som jag har skämtat om det här med min mamma och syster under pågående process. Du vet att jag gillar att bemöta mina utmaningar med humor. 


Så gjorde vi även nu. Även om jag märkte på mamma att hon visade mer vrede denna gången. Hon var arg för att kallelsen till undersökningarna inte kom för typ ett halvår sedan och hon tjatade på mig, med en förbannad ton, om att ringa och påskynda allting. 

Hon hetsade upp sig och sa: "du är ju för fan inte ens friskförklarad ännu! Dom borde ge dig en undersökning direkt!" 

Jag märkte på mig själv att jag gillade att det drog ut på tiden. Jag ville egentligen inte veta denna gången. Jag började förbereda mig mentalt på alla möjliga scenarion. Jag putsade min rustning och jag hade till och med en plan för hur jag skulle kunna få tävla den här säsongen om dom skulle säga "bröstcancer". 


Jag hade tänkt fråga om hur allvarligt det var, jag hade tänkt be dom att vänta med min behandling, jag hade tänkt få köra min sista säsong. 

Jag upptäckte knölen när jag stretchade bröstmuskeln inför ett kulpass. Den bara var där helt plötsligt. Hård, konstig, på bakre delen av bröstet. 

Jag tänkte ignorera det först. Jag menar; jag kan ju inte få bröstcancer också. Och inte nu. Inte nu när så mycket redan är genomgått. 

Jag berättade för mamma och hon fick känna på den. Hon gillade det inte och jag har nog aldrig sett henne så allvarlig som när hon sa: "du kollar upp det där... nu". 


Min bästa vän Alex följde med mig till sjukhuset och jag skulle få en tid för mammografi, ultraljud och punktion. 

Mina närmsta har vetat om det här, men jag kände att det var onödigt att blanda in dig i ett pre-war. Jag hade behövt dig fullt ut om det skulle vara något. 

Jag åkte till sjukhuset i tisdags. Jag var ensam och jag hasade mig igenom ett helt nytt sjukhus, nya golv under mina fötter. Och ändå så likt. 

Korridoren såg ut ungefär som på Karolinska och jag kunde känna igen doften. 

Tusen minnen flög upp i huvudet. Och tankarna surrade. 

"Här går jag. Igen. Mot något som kanske blir rond två. Hur kommer jag att hantera det en andra gång? Jag vet ju mer nu. Jag vet vad det innebär. Jag vet hur det känns. Kommer jag att vara lika glad? Kommer jag att känna samma hopp? Jag bara spekulerar. 

Jag måste sluta spekulera. 

Men hur blir det med min kropp? Kommer behandlingarna att förstöra mig igen? Vad ska jag säga till Agne? Vad ska jag säga till mina sponsorer? Vad ska jag säga till mamma? 

Tänk att jag går här helt ensam och ingen vet vad jag går emot. Jag kom in genom dom där svängdörrarna och jag kommer att gå ut igenom dom igen om några timmar och allting i världen kommer att vara som vanligt. Man är så liten på denna jord. 


Varför har inte mamma ringt? Varför har inte pappa önskat mig lycka till? Varför går jag här? 

Men det är säkert ingenting. Jag är ju mycket inbillningssjuk nu för tiden. Ja, det är jag. 

Och knölen har ju blivit mindre. Visst ändrar den i storlek hela tiden? Det är säkert ingenting. Jag är så löjlig. Och här går jag och tar upp tid för läkare och andra som är sjuka, på riktigt. Vad gör jag ens här? 

Vem ska jag ringa efteråt? Vem blir den första? Jag är helt ensam i en stad jag inte känner. Vem kommer och kramar mig? 

Ska jag ens ringa någon. Nej, jag har ju gjort upp en plan. Jag kanske ska hålla mig till den? 

Jag har ju tänkt att jag ska ta tid för mig själv efteråt. Jag ska gå ner till vattnet, plugga in musik i öronen och sväva iväg i tankarna. Jag ska inte ge min omgivning panik. Jag ska samla mig i min ensamhet först. 


Jag vet att jag lovade att ringa min syster Gisela direkt efteråt. Hon propsade på det. Men jag har ju faktiskt förberett henne på att jag kanske inte alls ringer. Jag har ju sagt att jag kanske vill vara ifred en stund. Hon måste förstå. Ja, det gör hon nog. Eller ringer hon och stirrar upp hela släkten som hon brukar? Jag kanske ska ringa henne bara och säga att hon kan vara lugn. Jag kanske ska ljuga? Säga att allt är bra, för att vinna lite tid? 

Nej. Sådär kan man ju inte göra. Och förresten så vet jag inte vad det här är. Jag bara spekulerar".


Jag hade en klump i halsen när jag satte mig i väntrummet på Växjö Lasarett. 

Jag var SÅ mycket tuffare förra gången. Jag var så mycket lugnare. Jag minns inte att jag var såhär nojjig. 

När läkaren ropar mitt namn går jag in. Ett grått rum. Men en varm hand möter min i ett handslag. 

Jag tänker hela tiden: "dom kommer inte att hitta något, dom kommer inte att hitta något... och varför i helvete är jag ensam här?!"

Mina undersökningar går snabbt och läkaren som gör mitt ultraljud berättar att hon vet att jag har haft lymfom. Jag andas ut. Det var det mamma ville; att dom skulle vara medvetna. Veta om att jag är inte friskförklarad ännu. 

"Mamma kommer att bli nöjd" hinner jag tänka innan läkaren säger att hon inte ser någonting som är onormalt. 


Hon förklarar att körtlarna är aningen förstorade men att det inte är någon fara. Dom ser friska ut och så förklarar hon hur en sjuk körtel ser ut. Jag tittar på hennes skärm men är helt avdomnad. 

Jag blir inte ens glad. 

Två månader av inre stress skulle liksom komma ut. Jag plockar hispigt ihop mina saker, säger tack, rusar ut och påminner mig själv om igen om att jag borde skämmas som kommer till sjukhuset med en förstorad körtel! 

Jävla mamma att pressa mig att gå och kolla mig. 

Jag ringde inget samtal när jag kom ut. Jag andades den friska luften istället. Tänkte att allting fortfarande var exakt som vanligt, precis som jag hade trott. Människor på väg till sina egna ärenden, fåglar på bänken utanför, bilar i kö, ljud och ljus och liv i en salig blandning. 

Jag satte mig i Rio och började gråta. Jag tänkte att det borde vara av lättnad men jag kände det inte. 


Jag kände mig bara tom. Och besviken på mig själv för att jag hade varit så orolig och rädd där inne. Arg för att jag inte hade samma fighting-spirit som i rond 1. 

Jag satte på musiken i bilen och jag kollade på min mobil. Fortfarande inga sms, inga jagande samtal. "Bra, dom håller ihop och dom har lyssnat på mig" tänkte jag medan jag skickade iväg ett sms till Alex: "dom hittade ingenting!" 

Och jag fick svar tillbaka direkt: "vilken jävla lättnad!". 

Jag åkte och tankade, förbrukade tid i mitt liv som om att jag har mängder av den. Kissade på stationen, kollade på systers nummer i mobilen. Köpte en banan. Och ringde henne sedan. 


Hon svarade så att jag kunde se hennes sammanbitna ansiktsuttryck framför mig. Tonen på rösten avslöjade henne. 

Hon lät chockad när jag sa att allt var bra. Som om hon faktiskt trodde att jag ljög. Och jag skämdes återigen över att jag hade haft det som en plan. Hon hade nog aldrig gåttt på det om jag hade kört den. 

Hon känner mig. Och när jag träffade henne efteråt sa hon att jag hade varit tyst oroväckande länge i telefonen innan jag hade sagt att allt var bra. Det var ingenting jag själv minns. 

Jag hade säkert haft fullt upp med allt som snurrade inom mig. 

Så, nu sitter jag här. Fortfarande frisk och glad över livet. Och allting bara fortsätter att rusa på. Oavsett vad vi drabbas av. Jag vet att jag i min bok skrev: "tiden väntar inte på någon..." och jag känner det ännu mer tydligt just idag. 

Ingenting väntar. Vi behöver bara älska dom vi älskar, vara närvarande, ge varandra värme och lyfta varandra. 


Och jag bara spekulerar. Så som jag alltid gör. 

Var rädd om dig ❤️

Kram,

Nadja 




DiNa FoTSPåR. 

Jag vaggade fram och tillbaka i lägenheten, med tårar rinnande längs med kinderna. Tårar för allt som gått förlorat och tårar av tacksamhet för allt som vunnits.   Känslor av styrka och samtidigt svaghet rusade runt i hela kroppen. Bra tankar blandades med dom dåliga. Lust och ovilja på samma gång.  Rädsla och en känsla av jävlaranammar avlöste varandra. Jag var i ett mentalt kaos dagen innan min sjukampsstart.  Jag tänkte å ena sidan att jag skulle vara stolt, å andra sidan att jag aldrig mer hade rätten att visa mig på en arena. Jag tänkte att jag tänker för mycket och i nästa vända tänkte jag att "jag lär mig av det här, bara tänk".  Jag hittade ingen balans. Jag hittade inget lugn. Jag hittade inget bra förhållningssätt till det jag nu skulle göra. Allt jag hört genom åren flög förbi i huvudet på mig.  Mammas ord om uthållighet, och att jag vinner på att vara konsekvent och målinriktad. Pappas ord om att "allt blir bra - du kan". Miro Zalars råd om att ju mer jag lär känna mig själv - desto bättre kan jag bli i min idrott. Leffes påminnelse om att du aldrig kommer att känna dig helt redo.  Agnes trygghet i orden om att "det kommer, bara vi är smarta". Hans fråga - "för vem gör du det här?" som alltid tar mig tillbaka till min unga barndoms dröm. Din uppmuntran och ditt tålamod med mig. Den här berg och dalbanan.  Jag har många gånger funderat över hur länge människor orkar vara med. Hur länge orka andra människor peppa och behålla sin tro? Men jag känner mig trygg med dig som mitt pansar. Jag har märkt att du är uthållig, precis som jag.  Och när Agne ställer sin fråga om vem jag gör det här för, så svarar jag alltid: "för mig själv". För så har det alltid varit.  Men det är egentligen inte fullt ut sant. För jag har märkt att jag gör det för så många fler. Jag gör det i grunden för det som fortfarande brinner inom mig. Men jag gör det lika mycket för dig som har det tufft och behöver se att det går.  Jag gör det för den som ligger sjuk just nu och som kanske, kanske kan få styrka i den här resan. Jag gör det för dig som vill känna det där som jag ville känna när jag hade det som tyngst - hoppfullhet och möjlighet.  När jag hittar den där ärligheten i mig själv, då har jag lättare för att känna stolthet över det jag gör. För om vi bara kollar på resultaten i helgen så kan jag inte ens i min vildaste fantasti förstå att människor skulle vara intresserad av det.  Men jag har också förstått att resultat betyder mindre jämfört med den resa vi gör. Både du och jag. Du kanske tror att folk runt omkring bara kollar på vad du presterar. Men jag har fått tänka om.  Jag har märkt att människor också ser kampen och allt som ligger bakom. Det finns människor som ser hur du sliter.  När du har klämt ut din första unge så vet miljontals andra mammor där ute hur du har känt. Vilken smärta du har upplevt. Och dom hejar på dig. När du har tagit din examen så vet tusentals andra studenter vilken krigare du är. Hur mycket tentaångest du har haft. Hur du har fått leva på nudlar och suttit uppe sena nätter för att lära dig allt du ska kunna. När du tar ditt körkort så kan hundratusentals andra bilister förstå din lycka och stolthet. Dom kan känna anspänningen inför uppkörningen och den torra munnen under uppskrivningen.  Vi kan relatera till varandras resor och upplevelser och vi kan stärka varandra. Precis som du stärker mig i allt det här. Det kanske är det som är nyckeln - du kan känna hur jag kämpar.  För du har också gått igenom besvikelser, du har också varit tvungen att bita ihop och komma igen. Du har också trott att det skulle gå vägen men det visade sig gå åt helvete.  Du har också fått kämpa med tankar som är läskiga och obekväma. Du har också känt lyckan i peppen från andra människor. Medmänniskorna.  Du har också känt när vinden har vänt, dom små framstegen. Du vet hur det känns när allting lossnar. Du vet hur det känns att få ytterligare ett bakslag. Du vet hur lätt det är att känna sig missmodig. Men du vet alldeles säkert också att det går att hitta inspiration till att fortsätta. Du gör det varje dag. Med allt stort och smått som du tampas med.  Så när jag tittar tillbaka på min helg, så tänkte jag först att det inte blev som jag ville.  Men när jag har suttit ner och skrivit så har jag förstått att det blev bättre! Jag ville klara av alla sju grenar, jag klarade fem. En besvikelse? Ja, om vi bara kollar på målet att klara alla sju.  Men inte om vi vet bakgrunden.  Jag har alltid stångat mitt brunhåriga huvud blodigt genom alla utmaningar jag stött på. Jag har tänkt att det är så man gör när man vill något riktigt mycket. Det är så jag visar mig själv att jag verkligen vill.  Men är det där verkligen sant?  När jag hade pratat med Agne om det här så gick det upp ett ljus för mig. "Vi ska göra det här, men inte till vilket pris som helst" var hans ord som fick mig att haja till.  "Inte till vilket pris som helst..." För mig har det alltid varit "till vilket pris som helst!" Men i helgen insåg jag vad mitt pris riskerade att bli - ytterligare en skada. Var jag beredd att betala det?  Absolut inte. Den tiden har jag inte. Skulle jag få en stor skada nu så skulle det betyda slutet på allt det här.  Så när jag vaknade upp med smärta i både rygg och hälsena dag två, så ringde alla dom där varningsklockorna som jag i alla år så dumdristigt har ignorerat. I tron på att jag har varit tuff och stark när jag har bitit ihop.  Jag körde längdhoppet också igår, klarade av alla tre hopp och fick med mig en hel femkamp. Men där satte både jag och Agne stopp.  Agne är bra på att ta beslut. Och han tar dom snabbt. Så fort jag hade förklarat hur ont jag verkligen hade så var det liksom inget snack om saken. Jag värmde upp till spjutet också men fick inte luft när jag försökte att kasta. Låsningen i ryggen gjorde mig orörlig.  Och jag kände mig som en förlorare. Instinktivt ville jag säga till Agne att jag ångrade mig, att jag inte hade ont längre.  Men han hade redan genomskådat mig.  Och jag avslutade mitt SM. Men som Agne sa när vi pratade: "oavsett vad så vinner vi. Kan du köra så vinner vi sju grenar. Kan du inte så vinner vi att du bryter mönster. Du tar ett klokt beslut." Just kloka beslut är något nytt för mig. Och därför känner jag mig som en vinnare idag.  Jag har ont precis överallt och fingrar och fötter krampar hela tiden. Men jag ska få två veckors vila och jag är redan sugen på höstens hårda träning. Just nu vet jag att jag kommer att klara av att tävla i femkamp inomhus i vinter. Bara det är en galen tanke!  Om jag vänder huvudet och kollar bakåt, så ser jag en krokig väg. Jag ser fotsteg, storlek 40, som skapat spår som ser ut som om någon rumlat hem från krogen. Höger, vänster, höger igen och så ännu mer höger. Och jag kan inte låta bli att fnittra lite.  Jag har inte varit full, jag har bara försökt att ta mig mot mitt mål. Det är vad dom där fotspåren betyder. Så söta.  Jag hoppas att du också är glad över alla fotspår du lämnar bakom dig. Ett i taget.  "Det du älskar är alltid värt en omgång till". Nu tassar vi vidare ❤️

JaG VaR BuSiG

Fredag!     Är det en bra dag?  Jag snorar fortfarande men vaknade med någon procents mindre halsont.  Det är ju ändå alltid något.  Min kropp verkar ha ställt in sig på att vakna upp 08.30 helt plötsligt. Känns som en mer human tid att gå upp än 06.00.  Igår var jag busig.  Pratade med Agne och kom överens om att jag skulle få testa köra ett teknikpass i kula. Eftersom halsen verkar vara mer än seg så ville vi se om det fanns någonting jag kan göra under tiden.      Teknik sliter inte på kroppen på det sätt som till exempel styrka eller löpningar gör. Och jag vill verkligen göra NÅGOT så i min iver så åkte jag till Ljungby för att leka av mig lite.       En annorlunda träningsarena bjöd Agne mig på, minst sagt. Mitt på Ljungby torg.  Och det gick okej med tanke på att kroppen är trött och jag inte rört mig på 11 dagar.     Innan träningen var jag som jag berättade hos min far och åt.  Barnasinnet i honom tog över och mitt i tuggandet så skulle det skjutas med luftgevär. Pappa bor mitt ute i skogen så han har ett perfekt lekställe.        Jag är rädd för alla former av vapen och smällar, även om jag är GRYM när det gäller femkampen på Gröna Lund! Då kan jag skjuta med vad som helst. Såklart.  På kvällen serverades jag hemlagad pytt i panna hos Gisela och Calle och fick fotmassage i över en timme.     Jag VET. Jag är bortskämd. Vi behöver inte prata mer om det.  Jag har dock ingen jag kan äta frukost hos, så den behöver jag fixa själv nu.  Och det kurrar i magen så jag blir kortvarig idag.  Hoppas ni får en skön start på er helg! Puss & kram.           Boom!  Nu skrattar vi av oss.          

DeN LåNGA ReSAN.

Sovmorgon.  Det var precis vad den här kroppen behövde, för nu jäklar ska ni få höra på nyheter!  Vet ni vad den här bilden betyder:    Förutom att den betyder många timmars slit, operation och väntan, så betyder den också HÖJDHOPP!! Den andra grenen i en mångkamp men den som vi väntat med att försöka träna till allra sist.  Upphoppsbenet är samma som där hälsenan gick av. Och ni kan ju historien sen innan: när jag fick ta av booten och skulle börja rehaba så fick jag cancer.     En hälsena brukar ta upp till ett år för att läka, min har tagit två. Och det är fortfarande en bit kvar.    Jag har väntat och längtat. Och jag har varit arg och ledsen och trött.  Jag har pendlat mellan att orka mer, lite till, och att springa in i en vägg med huvudet före och skrika att jag inte pallar en sekund till.     Men så har jag alltid kommit tillbaka till allt som det här bottnar i: förälskelsen i idrotten jag håller på med.  Allt det där som får mig att känna mig så fri. Rörelserna, farterna, det graciösa i varje gren. Det som är roligt när kroppen är med på noterna.     Det där jag älskade redan som barn. Innan jag ens hade presterat något. Innan jag visste att det skulle bli mitt "jobb" i framtiden.  När jag blir trött går jag alltid tillbaka till kärnan.  VARFÖR jag började från början. Hur kände jag då? Vad fick mig att gå till träningen då? Varför var det det roligaste jag visste?     Och varje gång jag fått kontakt med den där riktiga känslan, så har jag lyft på hakan och sträckt på mig.  "Det här ska jag fixa" har jag tänkt och bara fortsatt att gå framåt.     Det du älskar är alltid värt en omgång till.     Så när jag nu fick ställa mig framför höjdhoppsmattan igen, 2,5 år senare, så vällde känslorna över och jag fick backa från min ansatspunkt.  Jag var tvungen att samla mig.  Jag är inte religös, men jag kollade upp mot himlen och jag vet egentligen inte vem jag tackade. Men jag tackade.  Tackade för att jag stod där, levande och någorlunda hel.  Tackade för att jag skulle få försöka igen.     Så jag tog fyra steg. Och började med att studsa upp på mattan.  Mattan. Typ 80 centimer hög.  Ni förstår nivån.  Sen lägger Agne upp en ribba framför mig och jag blir stirrig. Litar inte på att foten ska hålla.  Och jag frågar honom: "Hälsenan är ju sydd, den är ju hel, eller hur?" Han bara ler.  Och jag fortsätter: "alltså, menar du att jag ska hoppa över den där som ett riktigt höjdhopp? Ska jag floppa över den?" Han står där, lugn och med mobilen redo i handen för att filma.  Och jag tänker att den här mannen har ändå sett ungefär allt, klart att han inte skulle utsätta mig för något som jag inte klarar av.  Så jag hoppar.     Inte högt. Men det är inte det som det här handlar om.  Det här handlar om att våra resor som vi gör alltid förtjänar mer från oss.  Finns det ett halmstrå av hopp någonstans, i dig eller hos någon annan - så greppa efter det.  För våra passioner är värda det!     Så nu har jag alltså tränat lite av alla grenar i en sjukamp.  Det är den 16:e juli. Året är 2015.  Och den långa resan fortsätter.  Vart den tar mig? Ingen aning.  Att veta vart man vill betyder inte att man vet vart man slutar. Vad som ska hända.  Jag har en vision med allt jag gör, och jag ger den allt jag har. Mer kan jag aldrig göra.     Det enda jag kan vara helt säker på, är att jag känner att det är värt det.  Tack för att ni förgyller alla steg jag tar med era hejarop och små emoji-hjärtan.       

MiND GaMe.

Upp och hoppa vänner.  Tisdagens äventyr väntar på oss.     Hur mår era kroppar idag?  Min stavas S T E L.  För ni måste hållit tummarna som galningar igår vid 16.00. För jag sprang häck!     Såklart som Bambi först. Som att snurra runt i en torktumlare och inte veta vart du befinner dig. Armarna flaxade lite överallt men jag får mer och mer koll och jag skrattade och körde in ett finger i sidan på Agne och sa:  "Snart har jag koll igen. Snart blir jag kaxig!"    "Är inte du alltid kaxig?" kontrade han och jag krävde en high five.  Och jag funderade på det han sagt medan jag gick bort till startlinjen för tredje gången. Jag är inte kaxig när jag är rädd. Men jag är kaxig i mitt tänk om att jag klarar av saker trots att jag är rädd. Jag litar på att jag kommer att fixa det. Och så brukar jag tänka: "Vad är det värsta som kan hända?" Igår var det värsta att jag skulle trampa snett och slita av den andra hälsenan. Det andra var att jag skulle trilla rakt in i häckarna.     Men de tankarna hanterade jag med att tänka att om jag sliter av den andra hälsenan så skulle den ändå gått av förr eller senare. Jag kan inte vara rädd för det hela livet. Det kommer bara att göra mina rörelser än mer osäkra. Och vi vet ju alla vad rädsla och osäkerhet gör: de hämmar oss. Och det är ofta då vi gör något dumt. Trampar snett, attackerar häcken i fel position, lämnar längdhoppsplankan med ett genomtramp... Och om jag trillar. Ja, då kommer det att göra lite ont ett tag. Men smärtor går över.    Visst är det intressant?  Alla dessa saker i huvudet som bara är tankar.  Mind game.     Jag är så glad för min träningsgrupp och miljön som jag nu får chansen att utvecklas i.  Det är så högt i tak och vi peppar varandra sådär gott hela tiden.          Alla borde ha sin egen grupp att gå till. För när en grupp mår bra gör den dig otroligt stark och skänker energi.        Jag tänker att även vi här är en grupp. Hos er har jag så många gånger hämtat styrka och ork. Här inne har jag fått ventilera allt jag velat och aldrig blivit dömd. Jag har fått ett höjt pekfinger då och då, det hör till.  Men aldrig är någon elak.  Det är precis så jag vill ha det. Vi vinner ingenting på att vara elaka mot varandra. Aldrig någonsin.  Kan vi peppa någon i vår närhet så ska vi göra det.     Snällhet är STYRKA!  Tack för att ni är platsen jag alltid kan söka mig till.     Nu behöver jag vara effektiv.  Träning vid 15-tiden och innan dess ska jag hämta ut ett paket från min samarbetspartner Maxim, äta lunch med syster och hennes kille, svara på mejl och några av era kommentarer och bädda rent sängen.  Önskar er en toppendag!  Puss & kram.             

Gästblogg – Annika!

Idag har det återigen blivit dags för en av er där ute att blogga här hos oss. 



Jag tycker att det är ett roligt inslag eftersom ni får läsa andra ord än mina hela tiden. Vi får chans att tänka i andra banor. 

Så idag är det Annikas tur. Tjejen som gav mig den där skojiga adventskalendern i vykortsformat (om ni minns) och hon som ALLTID kommenterar glatt och eftertänksamt på varje inlägg. 


Här är Annikas härliga tankar:

"För några veckor sedan var jag inne på Nadjas jobb och sa hej och kollade om det hade kommit in något nytt roligt som jag ville ha. Nadja var sprudlande glad och jag fick äntligen se boken med stort B! Den var så fin! 

Första uppslaget jag fick upp var med bilden på Nadja ståendes på en brygga med vattnet bakom sig. Den bilden är en av mina favoriter och kommer nog alltid att vara. Jag vet inte riktigt varför den är en favorit men den visar på något sätt ett lugn samtidigt som den berättar en historia. 

Efter att vi pratat, dragit dåliga skämt och Nadja föreslagit lite allt möjligt jag kunde köpa frågade hon om jag ville skriva ett inlägg. Jag? Ett inlägg? Nej, det kan inte jag! Vad skulle jag kunna bidra med? Jag har inget intressant att skriva om. 

Jag tackade för erbjudandet men tackade samtidigt nej eftersom jag kände att jag inte var den personen som skulle kunna eller helt av våga skriva ett. Efter några dagar, när frågan inte riktigt hade försvunnit från mina tankebanor, skrev jag till Nadja och berättade att jag kunde tänka mig att skriva ett inlägg ändå. Frågan hade sjunkit in och jag hade kommit på ett ämne som jag tror vi behöver påminnas om. Vad det här inlägget egentligen ska handla om? Jag tänkte beröra ämnet, eller om man vill kalla det rubriken, att våga.


Det har, i några dagar nu, skickats tankesignaler hit och dit i mitt huvud kring ämnet att våga. Vad har jag vågat i mitt liv? 

Måste man våga göra saker eller kan man helt enkelt följa strömmen och stanna i sin bekvämlighetszon? Är man tråkig om man inte gör något exceptionellt? 

Måndagen den 18 juni 2012 vågade jag göra något jag aldrig gjort förut. Alla vänner och bekanta var bortresta eller jobbade, själv satt jag hemma i soffan hos mina föräldrar och kollade alla uppdateringar på de sociala medier jag använder. Helt plötsligt läser jag en uppdatering om att en organisation i Göteborg behöver hjälp med olika sysslor, så som att bygga ihop möbler och organisera, för att de anställda ska kunna fortsätta arbeta med det stora pappersarbetet/projektet de håller på med.

 Jag tvekar inte en sekund, jag åker dit! När jag sitter på pendeltåget in till stan och Ung Cancer slår det mig, vad håller jag på med?! Jag vågar inte göra något sådant här, jag har ju ingen vän eller familjemedlem med mig som kan rädda mig om jag klantar till det eller får prestationsångest. Jag vågar inte prata med personer jag inte känner! 

Väl där går allting utmärkt och jag jobbar tillsammans med en kille som är riktigt trevlig och har grym humor. Vi har riktigt roligt och vi pratar om allt möjligt. 

När jag sitter på pendeln hem den dagen tänker jag efter på vad jag varit med om och vad jag lovade innan jag gick därifrån, jag hade lovat att komma tillbaka nästa dag... 

Vid ett sådant tillfälle hade jag kunnat fått panik och ångrat att jag hade sagt att jag skulle komma tillbaka men på något sätt var det här vändningen, jag ville tillbaka! Tisdagen var lika bra, rolig och lärorik som måndagen och jag lärde känna ännu en person som sedan visats sig bli en av mina bästa vänner.


Att våga är något jag tror att många vill men personerna i fråga har inte styrkan, impulsen eller chansen till att göra det. Att våga behöver inte handla om att bestiga det största berget till en början utan att våga kan handla om att ta ett pyttelitet steg i rätt riktning. Kanske handlar det om att le till personen du sätter dig bredvid på tunnelbanan eller fråga efter en viss vara i mataffären. Att avancera till att göra något större måste få ta tid. 

Jag hängde på Ung cancer-kontoret alla lediga timmar och dagar jag hade i 2 1/2 år. Där fann jag människor som tänkte likadant som mig, människor som tänkte tvärtemot mig och människor som fick mig att le, skratta och gråta. Ung cancer var ett steg i rätt riktning för mig men vad kunde bli nästa? 

Jag har alltid sagt att jag vill flytta från Halland och bo i Stockholm ett tag. Vad jag skulle göra var redan bestämt men om jag skulle våga var mer ett problem. Efter ett tag när allt började bli verklighet, när jag var tvungen att söka jobb och leta lägenhet, blev det som en självklarhet att jag skulle våga. Jag hade ju redan tagit första steget i och med måndagen den 18 juni 2012.


Att våga är något Nadja har gjort. Nadja har låtit journalister och fotografer vara med henne i alla möjliga situationer och hon har bjudit in oss läsare i att få följa med i hennes tankar, känslor och upplevelser när det kommer till skador och att drabbas av den j*vla skitsjukdomen. Nadja har visat att man får bryta ihop men att man kan komma igen.



"Att hålla allt inom sig hindrar glädjen i de kommande tillfällena att visa sig" är ett mantra som jag försöker upprepa för mig själv flera gånger om dagen, veckan och månaden. Att inte våga ska inte bli till ett problem eller negativ punkt där allt blir jobbigt eller stort, att inte våga ska ses som en produkt som går att utveckla. 

Ingenting är färdigutvecklat, ingenting är till ända. Skriv ner dina tankar, problempunkter eller mål du vill sträva efter och ta ett steg i taget, i din takt. Du kommer själv känna dig stolt att du gjort något som hjälpt eller handlar om dig själv. Personerna i din närhet kommer även se en uppoffring, en uppoffring för dig själv.


Tack Nadja för att du är du och för att du på ett självklart sätt visar hur man kan tänka, agera och vara som medmänniska, vän och idrottsförebild.

Kram Annika ❤️





Som i en bubbla

Jag är som en dålig kopia av Forrest Gump tror jag, eller mer som Rainman. Lever i min lilla stressbubbla, jobbar för mycket och sover för lite. Och det är jäkligt viktigt att gnälla över jul och några extra kilon på magen.

20131216-200006.jpg Så klickar man upp Nadjas blogginlägg och får en kospark i magen. Visst fan tänker jag, hon har ju cancer. Och så är hon rädd också!!

20131216-195846.jpg Brukar kolla på henne vissa nätter, bara sådär i smyg. Ibland när hon inte kan sova så umgås hon med er. Skriver frenetiskt, och jag kan se att hon både skrattar och gråter av era kommentarer. Brukar tänka att hon är galen som ska svara på allt, jag skulle aldrig hinna det själv fast jag vill det mer än något annat. Hon flyr till er när hon tror att jag sover, hon vill inte störa mig med att vara rädd. När jag tror att hon är på toaletten för att cellgifterna förstört magen, då står hon ensam i mörkret och gråter.

20131216-200324.jpg Sen kommer hon tyst in i sovrummet och umgås med er. Vet att hon inte vill ha det på något annat sätt, men det vill jag. Jag kanske också ska börja smygskriva på nätterna och trösta henne jag också. Men det är förbannat svårt att hitta vart hon skriver, eftersom hon hoppar vilt mellan alla inlägg vi skrivit. Som sagt så ska alla få svar !

20131216-200558.jpg Så idag har min dag bestått av dåligt samvete. Ska inte ha det och jag vet att Nadja blir irriterad över det. Men det är bra att få de här smällarna ibland, att bli väckt från den meningslösa vardagen som man faller in i allt för lätt.

20131216-200216.jpg Vad skulle hända om ett jobb kanske blir klart först i januari !? Lite lidande för kunden, ja såklart. Men skulle de få det värre än Nadja, när hon står och torkar tårarna på fönstret och tittar ut över tomma mörka gator och känner att döden faktiskt jagar henne!? Tror inte det. Nog dags för mig att slänga några cancerkort på bordet också. Tala om hur det är för alla kunder och bara säga att Nadja kommer i första hand !! Bra att jag kommer på det nu när hon snart är frisk va 🙂

20131216-200737.jpg Måste ge lite mer av min tid till det som är viktigt. Är dålig på det. Tävlingsmänniskan i mig jagar hela tiden gränser. Nu måste jag backa lite och jag tror det är bra. Jäkligt bra ! Men först ska jag se till att Nadja putsar bort snor och tårar från fönstret... några gränser måste vi ju ändå ha 🙂

20131216-200900.jpg Bästa kvällen till er och återigen tack för att ni lyfter Nadja när jag inte jag räcker till. Er humor och empati suddar ut alla gränser... vi förenas på ett sätt som borde vara norm, men tyvärr är undantag. Hjältar är ni... och jag tror att ni känner det 🙂

Delar mitt ljusa mörker

Hej och godmorgon sötlökar! Har ni sovit gott? Kanske lika gott som jag eller lika dåligt som Gunnar? Stackaren... Nätterna verkar vara hans största fiende. Tillsammans med sötsuget. Att inte få somna är så hemskt. Jag har aldrig haft problem med det men har fått smakprov till och från nu när jag har blivit sjuk och när tankarna har blivit för många och rädslan har löpt amok i mitt rofyllda sinne.

20131216-080715.jpg Någon här på bloggen frågade om jag alltid är positiv, om jag inte har några mörka stunder alls. Det finns bara ett svar på den frågan. Svaret är att jag visst har mörka stunder. Så mörka att jag känner mig som den mest ensamma människa i världen.

20131216-080502.jpg Förra veckan hade jag en sådan natt. Jag vaknade. Det var mörkt och tyst. Bara Gunnar andades bredvid mig. Det verkade som om han för en gångs skull faktiskt sov så jag ville inte störa honom. Jag började se framför mig hur folk skrev på min Wall på Facebook. Dem skrev inte längre "du klarar det!" eller "du är stark Nadja!". Det stod "RIP Nadja" över hela min Facebook och jag fick panik där i sängen. Kunde inte ligga kvar. Gick upp och ut till vardagsrummet. Ställde mig med näsan tryckt mot ett av dem stora fönstren och kollade ut på den tomma gatan. Fönstret var kallt, tårarna på mina kinder så varma.

20131216-080843.jpg Jag tänkte på min död. På att jag, egentligen, inte har någon som helst koll på någonting. Och att cancern faktiskt gör precis som den vill hur bra jag än tänker. Den kan välja att härja runt i min kropp tills jag inte orkar mer. Den kan äta upp mig. Förgöra mig. Den är lömsk och oberäknelig och där, mitt i natten, ensam mot fönstret så var den oerhört skrämmande också.

20131216-080615.jpg Jag tänkte tankar som att det här kanske var min sista julafton, att jag hade upplevt min sista sommar, att jag hade hälsat på nere i Karlskrona för sista gången, att mamma skulle få behålla lilla Ketchup för sig själv, att syster Bella skulle komma hem till en tom lägenhet, att det här kanske till och med var min sista natt... Jag tänkte att Gunnar skulle hitta mig här, på vardagsrumsgolvet, dagen efter när ljuset letat sig fram till oss igen.

20131216-081347.jpg Jag grät stilla. Inte sådär hejdlöst som jag brukar när jag blir riktigt ledsen. Lät bara tårarna och tankarna komma. Jag hade en mörk stund. Och jag hade ingen hos mig. Klockan var mitt i natten och impulsen att ringa mamma hejdade jag med den förnuftiga tanken att "jag skulle skrämma ihjäl henne om jag ringde nu, jag låter bli". Jag fick härda ut ensam. Det måste vi alla göra ibland.

20131216-081519.jpg Men jag kan säga att ingen positiv tanke i världen fick mig lugn just där och då. Jag kunde bara stå där och titta ut, låta tankarna komma och gå, skölja över mig, igenom mig. Jag försökte intala mig själv att allt skulle bli bra. "Det är väl klart att det blir bra" var min klena tröst till mig själv. Sedan minns jag en sak som min mentala tränare William har lärt mig: Släpp. Gör inte motstånd. Acceptera så löses det upp av sig självt.

20131216-081757.jpg Så jag gjorde så. Lät mig själv vara rädd. Ha den där mörka stunden. Tillät mig att vara liten. Snyftade. Snörvlade. Tryckte till och med kinderna mot glaset till slut. Gillade kylan mot den nu hettande huden. Och så blev jag arg. Arg för att jag inte hade någon att ringa. Det är ju så många som säger att man får "ringa när som helst". Men vad krävs det av mig för att jag ska våga "ringa när som helst"? Det krävs ett stort mod att ringa och störa någon sådär mitt i natten. Och jag blev arg för att jag inte hade det modet. Tills jag applicerade Williams tanke även här och blev lugn. Kanske jag inte behövde vara arg? För vad skulle jag säga till den jag ringt upp: "Hej, det är bara jag. Stör jag? Nej men vad bra. Jo, tack allt är bra här. Jag har lite nattlig dödsångest bara".

20131216-081958.jpg Hrm. Jag tror inte att det skulle funka. Eller så skulle det. Vi får inte veta. För dem där mörkaste nätterna utkämpar jag kriget ensam. Inte för att jag nödvändigtvis måste utan för att alternativet skrämmer minst lika mycket. Jag kunde till slut gå och lägga mig den där natten. Jag kände inte den ro som jag trodde skulle komma över mig efter två timmars stirrande på ingenting, men jag kände att jag inte skulle orka stirra två timmar till. Det var lika bra att gå tillbaka till sovrummet.

20131216-082237.jpg Jag slöt ögonen och drömde mardrömmar. Men morgonen därpå vaknade jag och jag levde. Det gjorde mig alldeles överlycklig. Den natten fick mig att älska den kommande dagen så mycket mer. Det är verkligen sant att vi alla mår dåligt ibland. Vi tvivlar, undrar och funderar. Det måste få vara så. Det tillhör vår utveckling. Tror jag.

20131216-082704.jpg Det här blev ett långt svar på en kort fråga. Men jag tycker att den är viktig. Jag tycker att det är viktigt att ni får veta att jag inte alls alltid skrattar. Det blir en så skev bild av verkligheten då. Jag är ledsen jag också. Och liten och sådär rädd. Jag försöker bara att se det positiva i allting när jag väl slutat vara rädd. Och när jag är rädd så låter jag det vara. Jag vet att det kommer bättre dagar. Och jag vet att vi klarar allt vi utsätts för. Även när vi tror att vi inte gör det. Här får ni ännu ett av mina favoritcitat som jag brukar läsa när något känns kämpigt:

20131216-082751.jpg Idag är en glad dag! Så nu låter vi inte det här lite dystra inlägget tynga ner oss. Idag ska jag träffa min idrottsläkare som omväxling 🙂 Vi ska kolla så att hälsenan ser bra ut. Jäkligt kul och precis vad jag är redo för. Vi hörs ikväll igen Puss och kram

20131216-083204.jpg Foto vid fönstret i färg: Ylwa Yngvesson Svartvita foto: Peter Holgersson Foto på ballonger: Instagram, sert_mehmert Andra: privata

Nästa sida »

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.