Sprutfobi och svart bälte

Aldrig tidigare har jag lidit så mycket för någon annans skull! Det var nästan så att jag själv fick panik när vi tog hissen upp till översta våningen och rehabcentret i Lidingö centrum.

Min kära syster Bella skulle ta två sprutor i ryggen igår och hon darrade som ett litet asplöv hela den dagen. Turligt nog så hade hon bett om lugnande redan innan hon hade kommit dit så alla var förberedda på att hon kunde bli en mycket jobbig patient. Men SÅ jobbig, det trodde inte ens jag! Det kanske till Bellas försvar ska tilläggas att hon är OERHÖRT spruträdd.

Vi fick hur som helst sätta oss i ett eget behandlingsrum och invänta läkare och Bella var så stirrig och nervös att jag inte kunde låta bli att skratta. Ni vet, när man egentligen inte får skratta, då kan man aldrig hålla sig! När hon ligger där på britsen och försöker slappna av och jag sitter vid skrivbordet och käkar nötter så stormar det plötsligt in en person genom dörren som glatt säger: “Hej! Jag ska köra upp ett stolpiller i rumpan på dig!”

 Vi visste inte alls hur vi skulle reagera. Jag blev helt stum och Bella tittade på mig. Jag vände bort blicken för jag hade ingen aning om hur hon skulle hantera det där! Bella stammar till slut fram: “öh… jag tror att jag klarar det själv… tack”.

När doktorn hade lämnat rummet (ja, det var doktorn som inte ens presenterade sig!) brast vi ut i ett hejdlöst skratt! För mig var det där det roligaste som hänt på mycket länge. Jag är inte säker på att Bella tycker detsamma.

Bella fick två stolpiller som inte verkade påverka henne det minsta och vi bad om något starkare. Hon fick  något mycket starkt, som jag inte kan skriva ut här, och inte ens efter den första MUGGEN var hon borta. Hon fick en till och äntligen började hon bli lite konstig. Inte modig. Bara konstig. När hon fick den första sprutan höll jag på att kräkas! Doktorn höll på så länge och körde in den så långt och Bella skrek så jag fan trodde att hon skulle dö. Hennes sjukgymnast hängde över henne för att hålla ner henne och mina armar fick blodstopp efter att hon skulle hållit mig “i handen”. Herregud, vilken upplevelse säger jag bara. Det tog nästan 2,5 timmar för henne att ta de där sprutorna. Men nu är det gjort. Och jag ber till gudarna att hennes rygg blir bra så att hon kan börja träna på riktigt igen!

Avslutningsvis måste jag säga att jag är löjligt stolt över min storasyster Paula som tog sitt svarta bälte i karate i söndags! På mors dag och allt. Och som hon har kämpat för det där. Om ni vill så kan ni läsa det fina reportaget de gjorde om henne hemma i Karlskrona på den här länken http://www.sydostran.se/index.75799—1.html

Grattis syster!

Nu ska jag laga mat och vänta på att min pojkvän kommer hem.

Vi hörs snart igen!

Kramar Nadja