Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TL Bygg
Rbergs Bil Rjk Superwear Harrys Karlskrona

YoU RiSe ABoVe IT aLL.

04:45 och hela mitt system vaknar upp. Jag tänker instinktivt att jag måste ha försovit mig och får den där känslan av kyla och stress i kroppen som du säkert känner igen. Kollar på klockan och ser att den inte ens är 05:00.  Jag kan inte somna om.  Så jag gör en het kopp kaffe, fyller på en skvätt med mjölk och sätter mig här hos dig.  Jag är så väldigt glad och varm efter din respons på mitt senaste inlägg. Jag blev liksom trygg och lugn i efterhand av att veta att du är här.  När jag läste kommentarerna blev jag bara lycklig ❤️ Oavsett vad som händer omkring mig, så vet jag att jag har min armé här inne. Min bomullsliknande bädd av kärlek och öppenhet. Hit kan jag alltid komma och hämta det jag tror att vi alla behöver - uppbackning, inspiration, pepp och en dunk i ryggen då och då.  tack för att du ger mig den här platsen.  Solen stiger över Växjö och luften är frisk. Jag vet det eftersom jag glömde att stänga mina fönster igår. Det är kyligt i precis hela lägenheten. Jag tror att det blir en fin dag.  Och jag har släppt ut min instängda stress och jag har tränat bra. Jag har biffat på mig i styrkan - coach Agne sa till och med igår: "oj, du börjar se bitig ut Nadja!" Jag tar det som en komplimang. Jag menar, han måste ju ha vetat vad han gjorde när han la på mig all den här styrketräningen. Jag skulle bli starkare och det har jag blivit.  Jag gör nästan alltid som jag blir tillsagd när jag litar på någon. Det är en av mina styrkor - och en av mina svagheter.  När jag blir för nitisk kan det skada mig. Jag bara ska göra det jag har fått som uppgift. Jag ska klappa mig själv på axeln ändå, berätta att jag har blivit så väldigt bra på att lita till mig själv också. Och på min egen känsla.  När jag behöver vila så vet jag det. Så långt kommen är jag. Och då är jag inte gravid nej.  Nu vill jag berätta om något på riktigt roligt!  Du som följer mig på instagram har såklart redan sett; jag är alltid sist på bollen 😉  Men jag vill visa dig som inte har instagram:  Rio är utbytt mot den här älsklingen. En ståtlig Ford KUGA!  Jag hämtade henne på Råbergs bil förra veckan och hon gömde sig under ett skynke inne i bilhallen.  Jag var  pirrig inför mötet och bytet. Och innan jag lämnade Rio på parkeringen utanför så tittade jag på henne, tog ett djupt andetag och sa tack och hejdå.  Det är kanske svårt att förstå. Jag menar, det är plåt och plast och gummi. Men det jag kör har ju kommit att bli ett med mig. Mina bilar får stora affektionsvärden.  Mina bilar blir så mycket knutna till och avspeglade mot min personlighet, mina mål och det jag tror på.  Det blir också mitt varumärke, min hjälp under många år till alla mina träningspass och tävlingar.  Därför kan det aldrig vara bara en bil.  Jag har också bytt namnet på hemsidan. Du som är uppmärksam har säkert redan sett det.  Vi heter numera: You rise above it all ❤️ Som jag sa så blev det ingen ordlek den här gången. Varken jag eller min omgivningen kunde uppbringa kreativitet nog för att hitta något som jag kände passade.  Istället fastnade jag för en mening som innehåller  mycket mer.  You rise above it all står för så mycket inom mig.  Det står för vilja, hängivenhet och pannben. Det står för att orka lite till, hitta utvägar och att härda ut i dom mörkaste av stunder.  Meningen står för den grundläggande tron som ligger bakom mycket av det jag gör och många av dom beslut jag tar - allt blir bra.  Hur jävligt det än känns, hur ledsen jag än blir, hur knäckt och stjälpt jag än känner mig; så viskar något alltid i bakhuvudet på mig - "allt kommer att bli bra, du tar dig igenom det där". Du vet att pappa har lärt mig det. Och jag har många gånger tänkt: men kan han säga något annat?! Kan han ge mig ett bättre råd? Säger han så för att han är för lat för att komma på något bättre eller?  Men pappa är inte dum. Han kanske vet att upprepning är ett bra sätt att pränta in något på? För det har satt sig, och även om jag inte alltid tror på det fullt ut, så finns det där. Och det hjälper mig.  Men varför heter vi inte "allt blir bra" då?  Jo. Såhär är det.  "Allt blir bra" är en fin mening. Och det är ett bra sätt för en förälder att svalka en orolig dotter, kanske. Men det ger mig inte kraft. Det ger mig ett lugn.  Att allt blir bra gör mig kanske lugn för tillfället, men det gör mig också passiv. "Det löser sig, det ordnar sig..." Men vem löser det? Och vem ordnar det?  DU.  Du, du och bara du.  Det är DU som reser dig. Det är du som tar smällen och det är du som uppbringar entusiasm och ork.  Och jag tror på oss människor. Jag tror på vår förmåga och på att vi bär oändliga resurser inom oss. Jag vet vad vi kan åstadkomma när vi har viljan. Och jag vet att vi härdar ut när vi måste.  Några säger att vissa är av "klent psyke", "inte kommer att fixa det", "inte kan hantera situationen", "inte är lämpad".  Vilket jävla skitsnack.  En människa KAN. Det handlar bara om att vi ska lära oss. Och för det behövs det ibland lite hjälp utifrån, från människor runt omkring. Och det kanske kostar en del misslyckanden, det kanske kostar några fall ner på knä... men vi kan alltid resa oss igen!  You rise above it all står för min tro på dig, på mig själv och på vårt fantastiska psyke.  Det står för min tro på att vi kan vända vår nuvarande situation, vi kan göra bättre om det är vårt mål, vi kan tänka annorlunda om vi behöver.  Vi är fantastiska! Vi är formbara och vi har allt vi behöver högst upp på kroppen.  Vi är tåliga, vi är ståtliga varelser och vi kan stå pall för mycket mer än vad vi ibland tror.  Av just dom här anledningarna heter vi som vi heter nu.  Och jag ryser när jag ser min bil väntandes på parkeringen för att ta mig till mitt nästa träningspass. Det är som en enda stor post-it lapp med budskapet jag hoppas att du gillar lika mycket som jag: You rise above it all. Kom ihåg det ❤️  Kram och kärlek, Nadja 

Nu JäKLaR.

Måndagspuss!  Och hej såklart.  En intensiv vecka har tagit sin början och nu håller jag i mig.  Vi börjar med nyheternas nyhet: BILEN! Jag var på Råbergs Bil tidigare idag för att kika på skönheten som ska tuffa runt mig till och från träningspassen mina sista idrottsår.  En fräsch, kraftfull och elegant KUGA ska rulla under min kropp.  Det känns vemodigt att säga hejdå till Rio. Jag hade en klump i magen varje steg in mot Råbergs dörrar, men det släppte när jag väl fick sätta mig i min nya kompis.  Jag har verkligen känt att Rio (en Ford ST) har varit SÅ mycket jag. Den har stått för det där pigga, snabba och envisa i mig. Och namnet - min revansch... jag älskade det namnet!  Och även om det inte blev OS i Rio så fick jag min revansch.  Jag har fått tävla igen, jag har tränat upp mig från botten igen och jag har tagit mig tillbaka.  Därför är det nu dags för något nytt.  Och som du vet så kommer vårt nya namn att presenteras samtidigt som bilen lanseras.  Det är ingen ordlek denna gången. Det är mer en mening som jag har burit i bakhuvudet ett tag och som jag känner ger mig energi och styrka.  Det är en mening jag kan stå för fullt ut som jag känner står för någonting vi alltid ska komma ihåg i livet.  Jag längtar till jag får presentera det för dig.  Om du vill och vågar så får du gärna gissa!  Har du rätt så kommer jag inte att säga det, men du kommer att veta sen när jag slår upp portarna till vårt nya hem ❤️ Det är alltid roligt att ha rätt.  Imorgon är det tisdag - som om du inte visste det - och jag ska iväg på något som jag gärna vill dela med mig av till dig om någon dag eller två. Så skit i tisdagen nu.  På onsdag får jag mellanlanda en stund, träna ifred och bara vara innan torsdagen bjuder på en rolig grej!  Tillsammans med sjukt sköna brudarna Elin och Alma ska jag hålla i ett träningspass i Växjö!  Tjejerna går andra året på ProCivitas gymnasium och har under året drivit UF-företaget Träningsglädje UF.  Dom vill få igång människor, vill att vi ska röra på oss lekfullt och enkelt och på torsdag har dom dessutom sett till att alla pengar går direkt till Lekterapin på Växjö Lasarett! ❤️ Så, självklart hoppas jag på att se dig där. Svettandes med mig. Passet är anpassat för alla. Det är den egna kroppen som gäller och du gör vad du kan med det du har.  Kan du inte komma men känner att du ändå vill bidra till insamlingen så kan du swisha tjejernas insamlingskonto - tel: 1231882950.  Vad säger du? Kommer du? Vågar du? Ska vi kramas?  Men jaaaaaaaaaaa!  Så. Där somnade mina fingrar.  Bloggtiden för mig är slut. Jag har skaffat mig deadlines. Annars blir jag sittande med milslånga texter som folk rullar ögonen över och gäspar till.  Vill inte vara med om detta.  Så nu: sov gott. Ladda för torsdag och skicka hit en slängpuss! 

NyTT På iNGåNG.

God morgon härliga du,  Lördag och vårkänslor. Nybryggt kaffe och musik i öronen.  Jag sitter hemma hos mamma och Allan igen. Det var längesedan jag var här.  Igår kväll kollade vi tydligen på Let's Dance. Mamma tjöt: "sätt på tv:n! Nu kommer Let's Dance, snabba er!" som om att hon var sex år och höll på att missa Bolibompa.  Allan och jag satte oss snällt till rätta men eftersom jag inte har följt programmet så tröttnade jag ganska snabbt och satte mig vid husets nya matsalsbord för att spela Candy Crush istället.  Jag gjorde en kopp te och lyssnade till mamma och Allans kommentarer om danssteg, felbedömningar och om att lägga sig för tidigt. Det blir högljutt när diskussionerna drar igång här och vare sig man vill det eller inte så blir man indragen.  Igår var en rolig dag annars: jag tränade hoppstyrka på förmiddagen vilket blev ett pass som gick över förväntan!  Jag var inte precis lätt i kroppen (jag har lagt på mig vikt igen efter all styrketräning) men jag klarade av alla 350 hopp och fick inte ont av dom. Dessutom skrattade mitt hjärta hela passet - hoppstyrka är som du vet ett favoritmoment i träningen.  Efter träningen åkte jag direkt hem till - kryss i taket - en matlåda.  Jag vet, det är svårt att tro att jag lagar mat. Men jag har faktiskt bättrat på den biten och jag tror minsann att jag har en talang.  Jag har gjort tolv matlådor och det är bara att käka när jag har tränat. Jag åt medan jag kollade gamla avsnitt av solsidan på datorn.  Sedan bar det iväg till Karlskrona. Ett möte bokat med Råbergs Bil och Compani56 stod på programmet.  Vackra, starka Rio ska bytas ut och få ett nytt namn. Bilen ska vara enhetlig med bloggen så uppsvinget här kommer när bilen är klar ❤ Är du nyfiken på det nya? Jag är! Jag har lämnat tankar och idéer till Compani56 men jag vet inte alls hur det kommer att bli eller se ut.  Jag har samma känsla nu som när jag var liten och hade lämnat in en fotorulle för framkallning och fick vänta i flera veckor på resultatet. Jag har kollat min mejlkorg flera gånger redan trots att jag vet att det ska dröja minst en vecka innan jag får ett utkast.  Det är min nyfikna och sprudlande sida som tar över helt.  Mycket har hänt i mitt liv dom senaste månaderna och jag har inte skrivit om allt. Jag har inte haft ork att dela med mig.  Jag fick för ett tag sedan reda på att vissa människor reagerar avundsjukt när jag berättar om saker som går bra. Och det gjorde ont i mig att höra. Det gjorde ont att människor kan följa och peppa och stötta när det går dåligt för att sedan få vassa och elaka tungor när det väl är lite medvind.  Sådant är för mig falskt.  Och jag blir ledsen över att människor kan vara så småaktiga.  Det är klart att det var lätt att "tycka synd om mig" när jag hade cancer - jag kunde ju faktiskt dö. Men att jag sedan får hjälp i min idrottsliga satsning från olika håll sticker tydligen oerhört i vissa människors ögon.  Och det är sorligt på flera sätt. Dom här personerna verkar ha tappat fokus på sitt eget. Att skapa sig något eget. Att lägga energi på sin egen passion istället för att beklaga sig över hur jag har det.  Om ni är sugna så kan vi byta? Vad sägs om det? Jag delar gärna med mig. Du kan fråga mig om råd när du sliter av din hälsena. När du sen får cancer tre månader senare så vet jag precis hur du ska gå till väga.  Och om någon där ute fortfarande tror på och stöttar dig efter det så kommer jag att heja på dig. Även när du inte hör eller ser.  Hur fungerar du som läser det här? Är du avundsjuk på andra människor? Man kan ju vara avundsjuk på så många olika sätt. Som min mamma: "faaaan Nadja! Vad roligt! Det är fantastiskt, men lite avundsjuk blir jag allt" och en liten blinkning på det.  Eller som dom i kategorin här ovan, som kan se dig i ögonen men snacka skit bakom ryggen?  Hrm... ingen bra touch på det här inlägget nu känner jag. Men det är ändå värt att ta upp. För problemet finns överallt omkring oss även om jag större delen av livet har känt mig förskonad från dessa små elakingar.  Jag har en stor tro på människan och på vår förmåga och anledningen till att jag tar upp det här är för att min tro blir lite stukad.  Fan, kan vi inte bara vara glada för varandras skull?  Det tycker jag. Jag är glad för din skull.  Kaffeskål och glad lördag ❤  

HoN LåG STeGeT FöRe.

Hej fina julfirande (?) vän ❤ Har du haft det bra och avkopplande? Har du hittat lugnet eller stressat med skinka och köttbullar och glögg och rödbetssallad?  Jag fick värsta chocken under jul. Jag har ju bara ätit plant based food ett tag och tänkte att jag måste testa lite julskinka och ägg när det ändå är julafton. Mmmm, det hade säkert varit suveränt gott om jag inte hade fått feber och frossa och totalt magras!  Och det fick mig att tänka: kanske är det verkligen inte bra för kroppen med animaliska produkter? För varför reagerade jag inte sådär när jag bytte från kött till plant based? Varför mådde jag bara bra då?  En massa frågor väcktes hos mig och nu mår jag illa bara jag tänker kött.  Så därför har jag nu handlat hem "nyttigt" igen.  Så idag har min rening börjat igen och jag har bara behövt besöka toan tre gånger jämfört med ungefär 12 under julen. Lite inside information bara 😉  Till middag blev det vegofärs i bröd och mängder med sallad, stekta champinjoner och sojabönor med vitlök. Så jäkla gott!  Och enkelt...  Nu är jag inne på mat igen. Jag blir så fokuserad på mina små projekt. Om dom inspirerar mig.  Annat som inspirerar mig är träning och den har varit fortsatt lugn. Precis som livet här inne och även på instagram.  Jag har försökt att vila från att stressas av sociala medier... det är skönt ett tag, och sen saknar jag allting. Bilder och intryck och dig. Ketchup är fortfarande med mig på allting och han är mer närgången är någonsin tidigare. Jag vet att någon undrade vart han har varit och han har hängt med Gunnars föräldrar Britt och Lars under några månader. Detta för att jag inte ville ha med honom när jag tränar och reser och föreläser.  Han har det bättre där när mitt liv bara är stressigt. Och jag vill att han ska må bra och få sin dos av uppmärksamhet. Det lilla livet...  Det är tur att jag har ett extra stopp här hos mamma och Allan också. För där fick han vara medan jag för fyra dagar sedan stack upp till Stockholm för ett blixtinkallat möte med en potentiellt ny samarbetspartner.  Jag fick bra vibbar i magen direkt när jag klev in på kontoret! Kolla vilket häftigt mottagande.  Min sponsor Råbergs Bil räddade mig eftersom Rio är på lagning. Jag fick låna en bil utan att blinka och den hade effekter inuti kan man säga. På hemvägen såg det ut såhär: Och nej, jag såg inte ens hur jag tog bilden, jag hade ögonen på vägen och mobilen vid bröstet och tryckte bara av i blindo.  Men ser ni vad det står? Haha, "varning: trött förare. Ta en paus nu".  Så jäkla häftigt.  Under julen har vi fått finfrämmat av lillasyster Daniela också.  Hon kom, hon sågs, hon segrade:  Det mysiga Lexington-inredda rummet i huset där alla vill bo hade hon bokat för flera månader sedan och den som ville sova över fick snällt dra sig till sjöstugan.  Vidriga syster. Hur kan man ens planera så långt i förväg?! Vem har tid med att boka ett rum hos sin egen mamma? Grrrrr.  Svar: En syster som vet att man slåss om platser likt hela havet stormar eftersom man har sex andra konkurrenter.  Jag har bokat det rummet till nästa år redan nu. Sorry Daniela. Den såg du inte komma va? 😉  (Nöjd_tjej_83)  Jag sitter hos mamma och laddar upp batterierna ytterligare innan jag ska åka och träna i Växjö imorgon.  Jag hoppas att du haft en skön ledighet och har fyllt på med en massa bra grejer. Kärlek, värme, vila och humor.  Jag önskar dig en god fortsättning och skickar en puss ❤

DeT BöRjaR Nu.

God sen morgon från ett elvagradigt Växjö.  Höstlöven klär marken och jag har köpt nya vinterskor.  Jag är förberedd på allt. Det kan slå om snabbt. Precis som livet självt.  Är du också redo? Eller vill du dra ut på det och hejda mörkret?  Mörker brukar göra mig trött. Jag påverkas av ljuset. Därför är det skönt att veta att träningsläger väntar i december/januari.  Året när jag var sjuk var det första året jag inte kunde åka iväg och jag minns att jag tyckte att vintern kändes onödigt lång.  Jag kom ihåg att jag reflekterade över att många människor aldrig kommer bort någonstans under vinterhalvåret och jag förstod helt plötsligt varför människor sa sig vara vintertrötta.  Visst är det roligt hur vi alltid kan lära oss att förstå på andra plan, när vi får fler erfarenheter i våra bagage?  Idag är en stor dag - för idag börjar min och min träningsgrupps hårdträning inför 2017!  Tuffa backar, skivstänger, otaliga löpmeter, gymnastiska övningar och kast väntar på oss.  Jag är mer pepp än vad det ser ut, men också nervös.  Jag har kört delar av Agnes hårdträning tidigare och vet vad den gjorde med mig då.  Jag förväntar mig inget mindre denna gången.  Därför är det som att stå vid en avgrund just nu. Jag bestämmer mig liksom för att ta klivet ut.  Jag behöver vara helt beredd på smärtor och gråt. Och jag tror att jag är det, men du vet ju också att det är en helt annan sak att tro någonting och att sedan faktiskt utsätta sig själv för det.  Jag har jobbat mycket under min viloperiod och har fått tänka på annat än träning. Huvudet är helt nollat på träning och mentalt är jag alldeles säkert 100% återhämtad.  Det ska bli spännande att se hur jag reagerar ikväll, på vårt första pass på nästan tre veckor.  Innan jag slutar så vill jag skicka en tanke till Kattis här inne som har slitit av sin hälsena... Jag lider med henne för jag vet hur handikappad man blir. Hur halv man känner sig. Och hur lång tid det tar att komma tillbaka.  Men jag känner också hennes jävlar anammar och hennes klös.  Jag håller också tummarna för att allt fortfarande går bra för "mamman" och jag skickar dig som behöver det en kram! ❤️ Ska koka några ägg nu. Behöver extra energi inför kvällen. Det känns nästan som att jag ska iväg och tävla. Märkligt...  Puss på pannan. Ha en glad måndag! 

DiNa FoTSPåR. 

Jag vaggade fram och tillbaka i lägenheten, med tårar rinnande längs med kinderna. Tårar för allt som gått förlorat och tårar av tacksamhet för allt som vunnits.   Känslor av styrka och samtidigt svaghet rusade runt i hela kroppen. Bra tankar blandades med dom dåliga. Lust och ovilja på samma gång.  Rädsla och en känsla av jävlaranammar avlöste varandra. Jag var i ett mentalt kaos dagen innan min sjukampsstart.  Jag tänkte å ena sidan att jag skulle vara stolt, å andra sidan att jag aldrig mer hade rätten att visa mig på en arena. Jag tänkte att jag tänker för mycket och i nästa vända tänkte jag att "jag lär mig av det här, bara tänk".  Jag hittade ingen balans. Jag hittade inget lugn. Jag hittade inget bra förhållningssätt till det jag nu skulle göra. Allt jag hört genom åren flög förbi i huvudet på mig.  Mammas ord om uthållighet, och att jag vinner på att vara konsekvent och målinriktad. Pappas ord om att "allt blir bra - du kan". Miro Zalars råd om att ju mer jag lär känna mig själv - desto bättre kan jag bli i min idrott. Leffes påminnelse om att du aldrig kommer att känna dig helt redo.  Agnes trygghet i orden om att "det kommer, bara vi är smarta". Hans fråga - "för vem gör du det här?" som alltid tar mig tillbaka till min unga barndoms dröm. Din uppmuntran och ditt tålamod med mig. Den här berg och dalbanan.  Jag har många gånger funderat över hur länge människor orkar vara med. Hur länge orka andra människor peppa och behålla sin tro? Men jag känner mig trygg med dig som mitt pansar. Jag har märkt att du är uthållig, precis som jag.  Och när Agne ställer sin fråga om vem jag gör det här för, så svarar jag alltid: "för mig själv". För så har det alltid varit.  Men det är egentligen inte fullt ut sant. För jag har märkt att jag gör det för så många fler. Jag gör det i grunden för det som fortfarande brinner inom mig. Men jag gör det lika mycket för dig som har det tufft och behöver se att det går.  Jag gör det för den som ligger sjuk just nu och som kanske, kanske kan få styrka i den här resan. Jag gör det för dig som vill känna det där som jag ville känna när jag hade det som tyngst - hoppfullhet och möjlighet.  När jag hittar den där ärligheten i mig själv, då har jag lättare för att känna stolthet över det jag gör. För om vi bara kollar på resultaten i helgen så kan jag inte ens i min vildaste fantasti förstå att människor skulle vara intresserad av det.  Men jag har också förstått att resultat betyder mindre jämfört med den resa vi gör. Både du och jag. Du kanske tror att folk runt omkring bara kollar på vad du presterar. Men jag har fått tänka om.  Jag har märkt att människor också ser kampen och allt som ligger bakom. Det finns människor som ser hur du sliter.  När du har klämt ut din första unge så vet miljontals andra mammor där ute hur du har känt. Vilken smärta du har upplevt. Och dom hejar på dig. När du har tagit din examen så vet tusentals andra studenter vilken krigare du är. Hur mycket tentaångest du har haft. Hur du har fått leva på nudlar och suttit uppe sena nätter för att lära dig allt du ska kunna. När du tar ditt körkort så kan hundratusentals andra bilister förstå din lycka och stolthet. Dom kan känna anspänningen inför uppkörningen och den torra munnen under uppskrivningen.  Vi kan relatera till varandras resor och upplevelser och vi kan stärka varandra. Precis som du stärker mig i allt det här. Det kanske är det som är nyckeln - du kan känna hur jag kämpar.  För du har också gått igenom besvikelser, du har också varit tvungen att bita ihop och komma igen. Du har också trott att det skulle gå vägen men det visade sig gå åt helvete.  Du har också fått kämpa med tankar som är läskiga och obekväma. Du har också känt lyckan i peppen från andra människor. Medmänniskorna.  Du har också känt när vinden har vänt, dom små framstegen. Du vet hur det känns när allting lossnar. Du vet hur det känns att få ytterligare ett bakslag. Du vet hur lätt det är att känna sig missmodig. Men du vet alldeles säkert också att det går att hitta inspiration till att fortsätta. Du gör det varje dag. Med allt stort och smått som du tampas med.  Så när jag tittar tillbaka på min helg, så tänkte jag först att det inte blev som jag ville.  Men när jag har suttit ner och skrivit så har jag förstått att det blev bättre! Jag ville klara av alla sju grenar, jag klarade fem. En besvikelse? Ja, om vi bara kollar på målet att klara alla sju.  Men inte om vi vet bakgrunden.  Jag har alltid stångat mitt brunhåriga huvud blodigt genom alla utmaningar jag stött på. Jag har tänkt att det är så man gör när man vill något riktigt mycket. Det är så jag visar mig själv att jag verkligen vill.  Men är det där verkligen sant?  När jag hade pratat med Agne om det här så gick det upp ett ljus för mig. "Vi ska göra det här, men inte till vilket pris som helst" var hans ord som fick mig att haja till.  "Inte till vilket pris som helst..." För mig har det alltid varit "till vilket pris som helst!" Men i helgen insåg jag vad mitt pris riskerade att bli - ytterligare en skada. Var jag beredd att betala det?  Absolut inte. Den tiden har jag inte. Skulle jag få en stor skada nu så skulle det betyda slutet på allt det här.  Så när jag vaknade upp med smärta i både rygg och hälsena dag två, så ringde alla dom där varningsklockorna som jag i alla år så dumdristigt har ignorerat. I tron på att jag har varit tuff och stark när jag har bitit ihop.  Jag körde längdhoppet också igår, klarade av alla tre hopp och fick med mig en hel femkamp. Men där satte både jag och Agne stopp.  Agne är bra på att ta beslut. Och han tar dom snabbt. Så fort jag hade förklarat hur ont jag verkligen hade så var det liksom inget snack om saken. Jag värmde upp till spjutet också men fick inte luft när jag försökte att kasta. Låsningen i ryggen gjorde mig orörlig.  Och jag kände mig som en förlorare. Instinktivt ville jag säga till Agne att jag ångrade mig, att jag inte hade ont längre.  Men han hade redan genomskådat mig.  Och jag avslutade mitt SM. Men som Agne sa när vi pratade: "oavsett vad så vinner vi. Kan du köra så vinner vi sju grenar. Kan du inte så vinner vi att du bryter mönster. Du tar ett klokt beslut." Just kloka beslut är något nytt för mig. Och därför känner jag mig som en vinnare idag.  Jag har ont precis överallt och fingrar och fötter krampar hela tiden. Men jag ska få två veckors vila och jag är redan sugen på höstens hårda träning. Just nu vet jag att jag kommer att klara av att tävla i femkamp inomhus i vinter. Bara det är en galen tanke!  Om jag vänder huvudet och kollar bakåt, så ser jag en krokig väg. Jag ser fotsteg, storlek 40, som skapat spår som ser ut som om någon rumlat hem från krogen. Höger, vänster, höger igen och så ännu mer höger. Och jag kan inte låta bli att fnittra lite.  Jag har inte varit full, jag har bara försökt att ta mig mot mitt mål. Det är vad dom där fotspåren betyder. Så söta.  Jag hoppas att du också är glad över alla fotspår du lämnar bakom dig. Ett i taget.  "Det du älskar är alltid värt en omgång till". Nu tassar vi vidare ❤️

MoT VåR SiSTa BeRGSToPP.

Igår rasade jag fullkomligt samman känslomässigt.  Med huvudet mot ratten, händerna om öronen och med ett dunkande bröst satt jag kvar i bilen medan regnet smattrade mot rutorna.  Ni har hört storyn förut. Eller hur? Men igår var det ingenting sådant. Det var ren och skär glädje. Bara lite lycka som rann över. Ett lyckorus som jag inte kunde ta hand om.  En tacksamhet så stor att jag var tvungen att göra korstecknet mellan panna, mage, axel, axel flera gånger om. Fråga mig inte vem jag tror att jag tackade. Men jag behövde tacka någon.  Jag kom till träningen med träningsvärk efter bra längdhopp på full ansats i måndags och explosiva kulkast i förrgår och hade förvarnat Agne om att kroppen kanske inte skulle vara helt fit for fight för häck och snabba lopp.  Jag skulle i alla fall komma dit och värma och känna efter. Sådär som vi alltid gör.  Direkt när jag börjar jogga så känner jag att benen är med mig. Och ännu mer när jag väl får på mig spikskorna. När jag får en sådan bekräftelse så kan inte ens Agne stoppa mig.  (Eller jo. Det kan han. Men det passade in så fint att skriva sådär) Agne hämtar block och jag ställer fram en häck på den gula markeringen där den ska stå.  Höjer den till ÅTTIOFYRA centimeter istället för som förra veckan: 76. Precis som Agne hade lovat så skulle jag få ta nästa steg denna dag.  Min tävlingshöjd. Tre år sedan sist med block och attack.  Alla dessa grenar som ska pusslas ihop. Det här var den sista att köra fullt ut.  En avsliten hälsena, några månader med cancer och otaliga rehabtimmar senare så klippte jag mina tävlingshäckar som om ingenting har hänt. Som om tiden stått stilla.  Och min enda reaktion var ett jäkla gapflabb. Jag stod bara och garvade framför Agne. Han log åt mig, gav mig en high five och sa: "hörru, skratta inte bort all energi nu". Eller ja, något i den stilen. För jag minns inte ordagrant om jag ska vara ärlig. Jag var helt uppsluppen. Borta men ändå totalt fokuserad.  Block och tre häckar. Två fot kort - precis som förut. Precis sådär som jag gjorde innan. Precis sådär som träningslivet såg ut då.  Jag är inte lika säker ännu, jag är inte lika stabil och rapp i stegen mellan häckarna. Men jag kunde inte brytt mig mindre just nu.  Det enda jag kunde säga till mig själv hela bilresan hem var "fy fan vad bra jag är. Fy fan, fy fan... FY FAN SÅ JÄKLA GRYMT! Gaaaaaaaah!"  Om jag hyllade Agne igår, så hyllade jag även mig själv bara några timmar efteråt.  Anledningen till att jag satt kvar i bilen var för att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Bilen har sett och hört så mycket och i den har jag bekänt det mesta, gråtit och skrattat och hittat lugn.  Bilen är som en liten kokong av kärlek.  Jag ville ringa hela världen. Berätta för alla att jag släpat den sista biten till sin rätta plats.  Jag ville ha en kram, en dunk i ryggen, någon som förstod allting.  Jag ville höra någon annan skratta med mig. Dela min glädje. Känna exakt samma som jag.  Men så kom jag på att den enda som sett, känt och varit med på allt in i minsta detalj - det är ju jag själv.  Ingen annan skulle ändå förstå allt som ligger bakom. Ingen annan skulle förmodligen förstå min glädje över att kunna springa över rödvitmålade plankor igen.  Så jag fick göra precis som med sorgerna jag har känt: jag fick känna i min ensamhet.  Jag lyfte till slut huvudet, fällde ner solskyddet och öppnade spegeln. Stirrade mig själv i ögonen. Försökte se vad som fanns där inne. Glada, tårfyllda ögon. Och starka tankar. Okuvliga tankar. Beslutsamhet.  Det var längesedan jag kände mig så mentalt stark som igår. Och som jag har saknat den känslan.  När jag kom innanför dörren slängde jag direkt ett öga på min fotovägg. Ketchup, mamma och pappa. Systrar, bror. Barndomsminnen. Och så en stor bild i svartvitt som jag fått av Peter Holgersson från hans bildserie från cancertiden. En tjej med kalt huvud, tuff i skinnjacka men märkbart sjuk. Rakt ut och helt spontant pekade jag på mig själv som en psykopat och log mellan tårarna: "Ha! Där fick du! Jag ger mig inte! Märker du det?!"  Hahaha, alltså, du skulle sett mig. Jag lovar att du hade skrattat med mig då.  Jag kände en sådan oerhörd makt över omständigheterna. Jag kände mig sådär oslagbar som jag nästan aldrig känner mig annars. Jag kunde inte laga mat, jag kunde inte kolla mobilen. Jag kunde inte dricka vatten. Jag ställde aldrig ner väskan.  Jag stod bara där och kollade på alla scener som helt plötsligt spelades upp i mitt huvud. Alla dessa vackra men smärtsamma minnen som idag gör mig stark. Som idag får mig att tro att jag klarar av precis vad som helst.  Jag mindes löftet jag gav mig själv i en sjukhussäng en natt på Karolinska för snart två år sedan:  "Om jag får en chans till så kommer jag att ta den. Jag kommer aldrig att vika ner mig, jag kommer att härda ut allt för att få tävla på toppnivå igen. Jag lovar. Om någon hör mig, så ge mig bara en chans till." Varma känslor spred sig från magen och ut i fingertopparna. Upp igen och ut som tårar.  Åh, så jag skulle vilja att du var där då.  Åh, så jag önskar att du känner att det här är något jag delar med dig som följt mig hela jävla vägen.  Upp och ner, fram och bak och sidospår ibland. Du har också pusslat ihop det här.  Du har praktiskt taget satt ihop en alldeles egen sjukamp. Allt du har delat med dig av och allt du har kommenterat och lyft så fort du har kunnat. Alla dessa känslor vi har pratat om här inne, alla tankar du så tålmodigt har tagit del av och besvarat.  Nu återstår en sista sak på vår resa och det är att få ihop allt det här till en sjukamp på två dagar. Att klara av påfrestningen. Vi har byggt grunden och nu börjar det roliga. Du kommer att höra mig gnälla, jag ska inte ljuga. Du kommer att behöva trösta mig fler gånger. Och säkert jag dig. Behöva skicka mod och kraft och kärlek flera gånger om.  Men en sak vet jag mer säkert än någonsin förut - fy fasen så kul vi kommer att ha längs med vägen!  Del två. Hörde du startskottet?  Mot den sista bergstoppen där borta ❤️

KoM iGeN, LiVeT.

Vackra, kloka, varma vänner.  Min tillflyktsplats när ingenting annat hjälper. Tack för era tips och tankar på mitt förra inlägg.  Jag var för trött för att sätta mig och svara men jag satte på skön musik och läste vartenda ord ni skrev.  Omtanke i alla dess former är bra och jag tror på det. När "verklig" kontakt känns jobbig, så är en blogg fantastisk. Jag tror bara inte att man får fastna i det. Så att det blir allt man har till slut.  Men ibland känns det som om att ni är dom enda som faktiskt förstår.  Ni har varit med så länge. På hela resan. Och det märks uppenbarligen tydligt på mitt sätt att skriva när något inte är som det brukar.  Det är också kärlek. En annan form bara!  Men jag sätter högt pris på det.  Många av er skrev att jag behöver vila. Det har jag inte gjort.  Livet utanför pågår ju oavsett hur det här inne ser ut.  Så jag satte mig i bilen mot Kivik för att spela in en reklamfilm för min samarbetspartner Råbergs Bil och Ford.  Spelade Steve Earl:s "the Galway Girl" på högsta volym och kunde för första gången på veckor dra ett andetag så djupt att det nådde hela vägen ner i magen.  De grönskande landskapen, de knoppande träden, skuggorna över vägen, de vida vyerna... Allt runt omkring bilen fick mig att komma ner i varv för en stund.  Jag åkte i skymningen och ville aldrig stanna.  Tänkte: "nu drar jag. Om jag bara fortsätter framåt, flera mil förbi Kivik... Vad skulle hända då?"  En väldigt energirik tanke. Den där tanken som säger dig att du fortfarande faktiskt kan göra precis som du vill. Om du vågar. Om du tycker att det är värt det.  Jag kom på att jag inte vill någon annanstans. Jag vill bara vila lite. Köra fler mil i min bil. Stänga av mobilen. Vara ensam med mig själv. Två timmar och tjugo minuter senare kände jag mig redo för nästa uppdrag.  Killarna i filmteamet hade fixat mat till mig och rummet jag fick var litet men inbjudande och charmigt.   Jag ställde klockan 04.10 och hade svårt för att somna. Tänkte såklart att jag skulle försova mig.  Hela tisdagen ägnades åt inspelning. På häpnadsväckande platser. Med både soluppgångar, långa stränder, Sagan om ringen-skogar, skottlandsliknande kullar och soledgångar.  Allt på en och samma gång. Så när jag kom hem igår natt, tvärdog jag. Väskorna ställde jag i hallen. Kläderna fulla med sand kastade jag av mig i badrummet och mascaran fick sitta kvar på ögonfransarna. Ringen på fingret och "survivor-armbandet" runt handleden. Kroppen oduschad.  Det var inte läge att tänka på dagen efter. Jag sket i allt. Så skönt det kändes.  I morse sov jag ut. Ställde aldrig någon klocka och mobilen var satt i flygplansläge.  Nu har jag kommit igång och jag ska få massage kl 13.00. Sen väntar ett tufft styrkepass framåt eftermiddagen. Jag samlar mina krafter på alla sätt jag kan nu.  Och jag längtar till ni får se reklamfilmen! Jag tror att ni kommer att gilla den! ❤️ Jag hoppas att bilderna är i rätt format idag. Annars får ni läsa från mobilen tills min webbmaster Fabbe har hittat felet.  Onsdagen har kommit med sol till Växjö och livet stormar vidare. Heja oss!  Puss och kram  Nadja 

Nästa sida »

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.