SM Guld och pers i Sätra

Äntligen fick jag känna mig lite piggare i kroppen!! En helt underbar känsla! Och på detta så fick jag med mig en riktigt bra hoppserie: 6.12 - 6.02 - 6.22 - 6.18 - 6.14 - 6.23! Känner mig stabil och stark i min löpning och det känns som om att jag snart hittar nyckeln till de riktigt långa hoppen

Orkar inte uppdatera för mycket ikväll… jag är helt toktrött och behöver sova. Jag får berätta mer ingående imorgon… Sov gott alla därute! Kram Tiggy

Ps. Challe! Du var absolut bäst i hela publiken!!!

6.11 i GE-galan, vinst och nytt sverigeårsbästa

 

Innan jag började med att uppdatera bloggen så läste jag mina kommentarer från föregående inlägg och jag måste få skryta med vilka “duktiga” läsare jag har! Ni hade redan sett resultatet från Globen och hunnit med att gratta innan jag fick upp det här. Vad härligt! Inte för att jag är världens snabbaste med att uppdatera men jag är fasen ingen snigel heller

Jag blir så glad att ni följer bloggen och min idrottskarriär!

Tävlingen igår då. Hade inga högre förhoppningar egentligen eftersom den där mattheten i kroppen inte riktigt hade gett med sig och jag hade ingen aning om hur kroppen skulle kännas. Jag visste inte om jag skulle känna som i helgen då jag upplevde mig själv som snabb i dem små rörelserna men så fort jag skulle ta stora kliv så gick det långsammare. Jag visste inte heller om jag skulle bli andfådd av ingenting bara för att jag har en förkylning på G. Men nu kändes kroppen helt ok. Inte alls någon toppform. inte alls sådär lätt och skön som jag vet att jag kan känna mig men den funkade och svarade lite bättre när jag satte ner fötterna i marken.

Jag tror att den största anledningen till att det gick bra var att jag hade VÄRLDENS BÄSTA HEJARKLACK från min klubb på plats!! Dem skrek mitt namn hela tiden och dem fick mig att känna mig bäst i hela Globen. Tack alla ni underbara som lyfte mig i gropen Tack också till syster Bella som tog hand om mina sponsorer och tack sponsorerna för att ni kom! Mycket tackande här. Tack är bra

Nu känner jag att jag måste vara så otrevligt och lämna er med detta “halvfärdiga inlägg”. Jag har en fotografering på Bosön för MONDO alldeles strax och sedan ska jag hjälpa AKAZIA med att hålla i en mångkamp för Canal Digital…

Måste rusa! kram på er till ikväll…

Å det gick…

 

… upp och ner. Upp i kula och mycket ner på 60m. Egentligen så borde jag inte vara ett dugg missnöjd eftersom jag vet vad det beror på: jag känner mig hängig och matt och har haft ont i halsen i veckan. Men ni vet säkert hur det är: man vill alltid vara på topp när man tävlar! Kände mig liksom lite sömning och kände att blicken var lite suddig. I kulan blev det ju nu ett inomhuspers med längden 13.26 men jag kände VERKLIGEN att det fanns så mycket mer i kroppen och att jag inte hittade den där rätta positionen. Så därför är jag inte helt 100 % nöjd med resultatet trots att det var pers. Men jag är glad. Och det är absolut bra. Men inte superbra. Det var liksom inte så att jag skrek av lycka.

På 60 m ville nog kroppen bara inte vara pigg. Jag kände mig okej under uppvärmningen och när jag körde mina lätta stegringar. Men så fort jag skulle trycka på så kände jag motståndet i kroppen. Jag är verkligen sugen på att släppa på träningen nu så att jag får känna flytet i löpningen!

 

Andra roliga(re) resultat var slangens tangerande pers på 60m!! Och pers i kulan! Han är helt klart på G den killen. Om ni vill se honom tävla så kom till GE-galan och Globen (där även jag ska köra längd). Slangen och Nicke Wiberg kommer att köra en trekamp där som man INTE vill missa! Speciellt inte nu när Slangen visar denna formen!

 

Jag och syster Bella har ätit thaimat och sitter nu vid våra datorer som två fån och försöker ladda inför morgondagens tävlingar. Bella gör som sagt comeback och nu börjar jag märka på henne att tävlingsdjävulen vaknar mer och mer. Hon drar sig undan lite, vill sitta och skriva och dricka sitt te. Jag känner igen mig sååå mycket. Jäkligt kul att se ett sånt beteende hos någon annan.

Nu ska Bella och jag lägga oss med benen i högläge en stund… Sen ska vi försöka komma i säng TIDIGT! Vårt mål idag är klockan 22.00… Yes Yes Yes! So long mina vänner! Kramar från en trött tiger…

VM-kval och pers :)

Kära vänner. Jag vet inte vart jag ska börja. Det känns som om att jag aldrig kommer att kunna återberätta hela den här tävlingen för er. Och det känns tråkigt. För jag önskar att ni kunde få uppleva den stämning och känsla som jag fick uppleva under Europacupen.

Hela veckan innan tävlingen hade varit så bra och jag kände mig i balans och var på ett gott humör hela tiden. Jag kände att hela jag var med i allt jag gjorde. När jag känner mig på det viset, så vet jag att jag har möjlighet att få ut det bästa ur min kropp. Jag skriver möjlighet, för ingenting är givet innan och i mångkamp kan allting hända oavsett hur bra form man är i eller hur harmonisk man än känner sig.

Jag var otroligt laddad till första grenen och hela uppvärmningen kändes lätt och bra och stark. Jag var helt fokuserad på min uppgift och längtade efter att få lägga mig i blocken. Jag minns inte jättemycket av loppet, men jag kommer ihåg den näst sista häcken där jag tyvärr föll igenom en aning och jag trodde att jag hade förlorat min chans till ett PB där. Jag fick ändå 14.18 och ett nytt personligt rekord och dagen hade börjat nästan perfekt.

Höjd sen då. Och en viss oro för hur mitt knä skulle kännas. Jag pratade av mig med min mentala tränare som fick mig att omfokusera och bara tänka höjdhopp vilket hjälpte väldigt mycket. Jag tog alla höjder direkt i första men började riva på 1.69 som jag tog först i tredje. Lite nervigt där kan jag säga. Jag visste att jag skulle behöva hoppa upp emot 1.72 för att ha en rimlig chans att klara VM-kvalgränsen så det taggade mig ordentligt och jag flög högt över både 1.69 och 1.72. Sluthöjden blev 1.75 vilket jag är VÄLDIGT glad över! Jag känner att jag har hittat hoppningen igen och det dröjer nog inte länge innan jag sätter nytt pers i den här grenen. Perset ligger på 1.78 och är från när jag var 18 år gammal. Tyvärr så stukade jag foten i upphoppet på 1.75 och kunde inte fortsätta hoppa. Trodde först hela mångkampen var över men landslagsläkarna var duktiga och lindade och kylde fort som f*n!

I kulan vet jag inte vad som hände. Instötningen gick jättedåligt och jag hade ont i foten. Jag försökte lugna ner mig och tänka teknik och så i första stöten bara satt allting. Jag gjorde 13.53 och fick ännu ett pers med mig i den här mångkampen :) 200m var inte lika kul. Min stukade fot är den som är första ben i blocken och det var den jag skulle trycka med. Det fanns inte så mycket tryck där kan jag säga. Jag försökte att bara ösa på i löpningen men kände att jag haltade en aning. Speciellt när jag blev trött på upploppet. 25.15 blev tiden och jag var inte speciellt nöjd med den sista grenen för dagen. Min fot värkte men jag var glad och upprymd över mina pers och såg verkligen fram emot andra dagens fighter.

Hela natten värkte foten och jag började bli orolig att jag inte skulle kunna tävla andra dagen. Stor som en elefantfot var den också :( Jag fick med nöd och näppe i den i skorna. I längden saknade jag krut i benen och stannade på 6 meter jämnt. Spjutet blev en riktig mardröm och gav resultatet 34.33. Jag hittade verkligen inte känslan och hade ont i foten varje gång jag satte i den där framme för att “stämma” i utkastet.

Jag förstod att jag skulle behöva springa fort på 800m, men att det skulle krävas 2.08 för att ta mig till VM… det trodde jag kanske inte riktigt.

Hur som helst. Jag började ladda om. Tänka nytt och tänka stort. Jag vet vad som finns i min kropp, så egentligen tvivlade jag aldrig. Men tanken på att jag MÅSTE lyckas där och då, var den som skulle kunna stjälpa mig. Jag kunde hantera alla mina tankar och vända de till något bra och jag har aldrig någonsin tidigare känt mig SÅ bestämd och SÅ målinriktad. Jag kunde titta min mentala tränare i ögonen innan loppet och säga: “Jag kommer att fixa det här”. Det var en underbar känsla!

Jag minns inte hur min kropp kändes i loppet. Jag upplevde bara en så skön styrka i hela mig och kommer ihåg alla rop och skrik runt om banan. Speciellt slangen som skrek: “det är NU du måste våga Nadja! Det är bara att köra!” och Leffes: “Spring Nadja! Spring för VM! Du ska till VM Nadjaaaaa!”

 Haha. Jag ryser när jag tänker tillbaka på det. Och jag tackar Ellinor Rosenquist som drog mig i mitt lopp hela första varvet. Och tack till alla er som skrek tills ni inte hade någon röst kvar.

 Nu ska jag bara vila i en hel vecka innan hårdträningen inför VM drar igång.

Vi ses i Berlin på Olympiastadion

 Kramar Nadja