Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TĆL Bygg
Rćbergs Bil Röjk Superwear Harrys Karlskrona

Nya SöNDaGaR.

Hej sockertopp!  OnsdagskvĂ€llen Ă€r hĂ€r och min kropp börjar tighta till sig igen. AlltsĂ„ "tighta till sig" som i att huden börjar spĂ€nna runt musklerna. Det Ă€r en hĂ€rligt kĂ€nsla.  Jag ska egentligen inte alls skriva mycket idag. Men tvĂ„ saker vill jag ta upp:
  • NĂ€sta Ă„r tycker jag att vi ska dra ihop ett gĂ€ng som springer/gĂ„r i den mixade gruppen pĂ„ Rosa Bandet-loppet! Vad tror du om det? ❀
  • Söndag. Kom ihĂ„g den dagen. Numera kommer söndagarna att vigas Ă„t den hĂ€r tjejen:
Hon heter Malin och kastar spjut i svenska landslaget. Hon trĂ€nar i Göteborg med min före detta trĂ€nare Anders Walther och om det Ă€r nĂ„gon som Ă€r rolig att trĂ€na med sĂ„ Ă€r det Anders!  Detta betyder att Malin kör en mĂ€ngd med roliga och annorlunda övningar pĂ„ sina trĂ€ningspass! Och jag och Malin kom pĂ„ att det sĂ„klart ska delas med er, sĂ„ att ni kan plocka ut det ni vill och kanske hitta rolig inspiration i hennes trĂ€ning ❀  Varje söndag kommer Malin att ge er fyra nya övningar som ni sedan kan titta pĂ„ via hennes instagram: malincharlotte_  Jag har en liten hĂ€lsning frĂ„n Malin till er:
  • "Hejsan alla underbara lĂ€sare. 
Jag heter Malin Haglund och bor i Göteborg. Jag trĂ€nar friidrott och min gren Ă€r spjut.  Jag har fĂ„tt Ă€ran att sammarbeta med Nadja och kommer ha en "egen" dag pĂ„ hennes blogg dĂ€r jag lĂ€gger ut nĂ„gra videos och förklarar övningarna. 'Malins söndagar' kommer den heta. För mer inspiration kika in pĂ„ min Instagram; Malincharlotte_ " Hoppas du kommer att se fram emot söndagarna! Kanske en mĂ€ngd med bra övningar inför loppet vi ska köra tillsammans nĂ€sta Ă„r?? ❀ Nu ska jag ladda inför förelĂ€sningen jag ska hĂ„lla imorgon... en kaffe, ett tĂ€nt ljus och mjukisklĂ€der pĂ„.  Allt Ă€r som det ska. Och PS. Har du sett att du fĂ„tt svar pĂ„ din kommentar frĂ„n förra inlĂ€gget? Jag har varit SÅ effektiv idag â˜ș Puss och kram Tack för all vĂ€rme, Nadja 

1-0 TiLL ViLjaN.

GODMORGON DARLING ❀ HĂ€r fĂ„r du en toabild:  class= Eller ja... det Ă€r frĂ„n en bajjamajja. FrĂ„n i söndags. FrĂ„n ungefĂ€r en timme innan Rosa Bandet-loppet.  class= I söndags var det nĂ€mligen dags för min adept Jeanine att ta sig an sitt mĂ„l: att klara av milen pĂ„ Lidingöloppet.  Och hon hade ingen aning om att jag faktiskt skulle springa loppet med henne. Jag hade skrivit dagen innan att jag skulle komma och heja pĂ„ henne och alla andra som har jobbat runt henne sa samma sak.  Hon trodde in i det sista att hon skulle ta sig runt sjĂ€lv.  Jag bytte om i smyg, fick köra "nervös-kissen" tillsammans med projektets allt-i-allo Micke och överraskade sedan Jeanine mitt i hennes uppvĂ€rmning.  Loppet sköts ivĂ€g och Jeanine kĂ€mpade SÅ hĂ„rt och tappert. Hon fick svallningar under loppet (eftersom medicinerna hon fortfarande tar pĂ„verkar henne) och jag kunde inte göra mycket för att svalka henne. Hon sa att det kĂ€ndes som om att hon höll pĂ„ att brinna upp.  Jag försökte blĂ„sa pĂ„ henne, pĂ„ halsen, pannan, under tröjan... vi hĂ€llde kallt vatten pĂ„ hennes handleder och pĂ„ huvudet. Ingenting hjĂ€lpte. Och Ă€ndĂ„ fortsatte hon!  Hon Ă€r min hjĂ€ltinna alla dagar i veckan! Det har varit en enorm Ă€ra att fĂ„ göra det hĂ€r projektet tillsammans med ICA, Cancerfonden, Lidingöloppet och Jeanine. Jag har haft sĂ„ himla roligt och dessutom fick jag, som grĂ€dde pĂ„ moset, kĂ€nna pĂ„ hur det Ă€r att springa en mil.  Jag har inte gjort det tidigare, för jag trĂ€nar inte den typen av trĂ€ning. Men nu fick jag blodad tand och kan absolut tĂ€nka mig att ha det som ett stĂ„ende inslag i livet, en gĂ„ng per Ă„r.  SĂ„ fort det sista avsnittet av "Jeanines vĂ€g till Rosa Bandet-loppet" kommer ut sĂ„ delar jag det hĂ€r sĂ„ att du kan se det. Jag tror att du kommer att kĂ€nna peppen och sedan anmĂ€la dig till nĂ€sta Ă„rs lopp! Spring med mig och Jeanine vet jag! ❀ Förutom filminspelning och löpning sĂ„ har tvĂ„ roliga saker hĂ€nt:
  1. Jag har inlett min hÄrdtrÀning, pÄ riktigt.
  2. Jag har gjort en stor intervju i Runner's World.
Jag brukar vara dĂ„lig pĂ„ att dela med mig av intervjuer hĂ€r, för jag tĂ€nker att det inte Ă€r sĂ„ fruktansvĂ€rt roligt att lĂ€sa om mig igen om man redan gjort det en gĂ„ng.  Men nu var det lĂ€ngesedan och dessutom stĂ„r det om Jeanines uppladdning och upplĂ€gg i den sĂ„ den Ă€r mer Ă€n vĂ€rd att dela.  Det Ă€r tisdag och kroppen Ă€r stel efter milen i söndags. PĂ„ torsdag hĂ„ller jag i en förelĂ€sning hĂ€r i Stockholm innan jag Ă„ker ner mot VĂ€xjö igen.  Vad har du för skoj inplanerat i veckan? Jag vet att Cissi Ă€r pĂ„ lĂ€ger. Lyxosten. Jag vet att mamman kĂ€mpar för sitt liv. Heja dig! Jag vet att Nina K ocksĂ„ kĂ€mpar med smĂ€rtor. Puss och energi till dig! Jag vet att mĂ„nga av mina lĂ€sare sprang 3-milen i lördags och fortfarande har ont idag. Ni Ă€r sĂ„ BRA!  Uppdatera mig. Jag ska stĂ€lla mig i duschen, stretcha baksidorna och sen sĂ€tta pĂ„ en kanna kaffe. NĂ€r jag Ă€r klar sĂ€tter jag mig hĂ€r med dig.  Vi ses snart ❀  Puss.

SĂ„ ViLL jaG BLi.

Hej du fina, Vi behöver prata om en sak. IgĂ„r kvĂ€ll satt jag i bilen pĂ„ vĂ€g till trĂ€ningen och fick ett besked som Ă€ndrar min livssituation oerhört.  Till det bĂ€ttre. Till det lugnare. Till det tryggare.  Och anledningen till att jag lĂ„ter sĂ„ mystisk Ă€r för att det var helt oförberett och det Ă€r ingenting som heller kommer att bli officiellt.  Och eftersom det Ă€r en anonym utstrĂ€ckt hand sĂ„ vill jag passa pĂ„ att tacka hĂ€r. För personerna vet vilka dom Ă€r.  TĂ€nk att det finns mĂ€nniskor dĂ€r ute, som helt spontant vill hjĂ€lpa en annan mĂ€nniska? Bara för att. Bara för att "dom sjĂ€lva vet hur det Ă€r att ha det tufft".  Bara för att "det Ă€r sĂ„ man gör, man ska alltid vara ödmjuk".  Jag började sĂ„klart lipa. Jag har svĂ„rt att hantera kĂ€nslor som uppkommer nĂ€r mĂ€nniskor visar sina stora hjĂ€rtan.  Det fĂ„r mig ocksĂ„ att tĂ€nka pĂ„ vad jag gör för andra mĂ€nniskor: kan jag göra mer? PĂ„ vilket sĂ€tt kan jag glĂ€dja nĂ„gon annan?  SĂ„ det dĂ€r man lĂ€ser om ibland; att vĂ€nlighet föder vĂ€nlighet, kĂ€nner jag stĂ€mmer bra in pĂ„ mig. FĂ„r du ocksĂ„ den kĂ€nslan nĂ€r nĂ„gon ser dig, tror pĂ„ dig, hjĂ€lper dig?  Jag kan sĂ„klart kĂ€nna den kĂ€nslan och handla vĂ€nligt Ă€ven om jag nu inte blir sedd pĂ„ det dĂ€r sĂ€ttet, men jag tycker att det Ă€r en vĂ€ckarklocka.  Jag vill egentligen bara sĂ€ga tack ❀ Jag Ă€r övervĂ€ldigad, varm i hjĂ€rtat och blandar min tacksamhet med trĂ€ningsvĂ€rk... För efter det dĂ€r samtalet igĂ„r sĂ„ trĂ€nade jag Ă€n mer som en galning. Jag kĂ€nde mig sĂ„ enormt energisk och lustfylld och jag hade mer stuns i kroppen Ă€n pĂ„ tidigare styrkepass.  Jag körde benböj, enbensbenböj och utfallssteg och en massa övningar för överkroppen. Vid 21-tiden ringer coach och jag svarar: "Nadja mitt i trĂ€ningen..." Han sĂ€ger: "ja, jag ser det!" Jag visste att jag var ensam pĂ„ HPC sĂ„ jag undrade vad fasen han pratade om och det visade sig att för sĂ€kerhetens skull sĂ„ har dom ansvariga en kamera pĂ„ gymmet fredagar till söndagar.  Coach kunde alltsĂ„ se mig och jag passade pĂ„ att be om att han skulle skriva sms om han sĂ„g nĂ„gra detaljer i tekniken som behövde förbĂ€ttras.  Efter varje trĂ€ningspass skriver jag alltid en kort kommentar till mig sjĂ€lv - om hur det har gĂ„tt, hur energinivĂ„n har varit, hur dom mentala tankegĂ„ngarna har förflutit och om det Ă€r nĂ„got jag behöver jobba pĂ„ till nĂ€sta pass.  Efter detta passet skrev jag bara: "ASBRA!".  Och en stor fet smiley. Fanns inte sĂ„ mycket annat att sĂ€ga.  Jag skulle ha kört vĂ„rens första höjdpass idag. Men eftersom jag var sliten idag efter passet igĂ„r, sĂ„ fick jag bara lĂ„ngjogga och köra stretch. Det gör ingenting, för jag lyckades blinka till mig att fĂ„ hoppa höjd imorgon istĂ€llet. SĂ„, sĂ„ kommer det att bli.  Segrar kan komma i olika former och jag Ă€lskar dom trots att dom ibland Ă€r smĂ„.  Nu tar vi lördagskvĂ€ll tycker jag.  BerĂ€tta gĂ€rna hur du mĂ„r, det var sĂ„ lĂ€ngesedan jag hörde av dig ❀ Puss och kram frĂ„n en glad.

Du HaR iNGeN aNiNG.

Heeej frĂ„n ett litet bakelsemonster ❀ Jag Ă€r Ă€ntligen hemma i VĂ€xjö igen. Det har varit en lĂ„ng resa och det Ă€r alltid hĂ€rligt att fĂ„ komma hem till sin egen sĂ€ng Ă€ven om det Ă€r fantastiskt att vara utomlands.  Min sĂ€ng Ă€r den bĂ€sta.  Och idag ska jag fĂ„ trĂ€ffa min coach Agne igen. Det var ett tag sedan jag sĂ„g honom nu. Jag tror att han kommer att bli glad över att se hur min muskelmassa har vĂ€xt till sig.  Jag ser fram emot en trĂ€ningsperiod hĂ€r nere nu. Mina trĂ€ningskompisar har haft en veckas vila och Ă€r sĂ€kert hur redo som helst för att köra igĂ„ng. Och dom spar aldrig pĂ„ nĂ„got krut. SĂ„ jag kommer att fĂ„ kĂ€mpa hĂ„rt för att hĂ„lla jĂ€mna steg.  Jag har trĂ€nat mycket styrka i en period nu och det kĂ€nns. Jag kĂ€nner mig tyngre i kroppen men ocksĂ„ mer sammansatt. Mer hel.  Jag mĂ€rkte av styrkan nĂ€r jag hoppade lĂ€ngd pĂ„ Bosön. Visserligen bara med nĂ„gra fĂ„ steg, men Ă€ndĂ„. Jag kĂ€nde att spĂ€nsten lĂ„g dĂ€r nĂ„gonstans och vĂ€ntade pĂ„ mig.  Den kommer sen nĂ€r vi börjar lĂ€tta pĂ„ allting... det ska bli sĂ„ otroligt roligt att se vad som kan komma frĂ„n den hĂ€r kroppen.  Jag kĂ€nner mig helt tom inombords nĂ€r det gĂ€ller förvĂ€ntningar. KĂ€nner mig som ett blankt blad.  Jag har varit sĂ„ trött pĂ„ att kĂ€mpa, sĂ„ ofantligt less pĂ„ motvindar, sĂ„ trött pĂ„ att uppbringa entusiasm inför varje litet förvĂ€ntat framsteg att jag till slut har slĂ€ppt det. Det fĂ„r liksom lite bli som det blir.  Inte sĂ„ att jag pĂ„ nĂ„got sĂ€tt har lagt mig ner för rĂ€kning. Inte pĂ„ nĂ„got sĂ€tt gett upp nĂ„got.  Men jag Ă€r försiktig med vad jag delar med mig av till andra. Dom bilder jag har i mitt huvud och det jag skulle vara nöjd med att prestera vet bara jag. Och det kĂ€nns bra sĂ„.  Det kĂ€nns som om att jag behĂ„ller mer energi pĂ„ det sĂ€ttet.  Den hĂ€r resan, fram till idag, har varit sĂ„ vĂ€ldigt mĂ€rklig. FrĂ„n dom mörkaste dalar till smĂ„ kullar dĂ€r jag bara har kunnat ana solstrimmorna. Aldrig nĂ„gra höga toppar med vackra vyer. Tidigare i livet har jag kunnat uthĂ€rda djupa dalar mycket tack vare att jag fick belöning snabbt i form av det dĂ€r höga.  Dom hĂ€r senaste tvĂ„ Ă„ren av Ă„terhĂ€mtning frĂ„n cancern har varit mer plana. GrĂ„a. Jag har fĂ„tt sĂ€nka min acceptans överallt. Jag har fĂ„tt bli lycklig över sĂ„dant som jag skulle tagit för givet tidigare.  Jag har fĂ„tt bli mindre krĂ€sen.  Det har varit sĂ„ mycket 90% uthĂ€rda och 10% lyckorus och tillfredsstĂ€llelse.  Jag vet att mĂ„nga Ă€r trötta pĂ„ mitt tjat. Men jag vet ocksĂ„ att inte mĂ„nga har gĂ„tt min resa.  DĂ€rför skiter jag i Ă„sikterna om tjatet nu Ă€ven om jag tog illa upp i början. Jag ville ha mer förstĂ„else. Jag tyckte att det var elakt att ha en Ă„sikt om hur snabbt jag borde komma tillbaka efter avsliten hĂ€lsena och cancer.  Jag kunde irritera mig pĂ„ att mĂ€nniskor trodde att allting var sĂ„ enkelt. Än idag kan det störa mig. Men dĂ„ har jag den hĂ€r insikten: det finns ingen dĂ€r ute, vad jag vet, som bĂ€r samma ryggsĂ€ck som jag. Och sĂ„ lĂ€nge det inte finns, sĂ„ kan ingen heller sĂ€ga nĂ„got om det.  Ingen annan har heller referensramar. Ingen annan vet heller hur lĂ„ng tid det bör ta. Det kanske tar ett Ă„r, tvĂ„ Ă„r... eller sĂ„ tar det all tid och gĂ„r inte alls.  Vem vet?  SĂ„ kan du tĂ€nka nĂ€r du gĂ„r igenom nĂ„got svĂ„rt som andra har Ă„sikter om: ingen annan har faktiskt en jĂ€vla aning. Aning om dina omstĂ€ndigheter, dina kĂ€nslor, dina reaktioner, ditt sĂ€tt att ta dig framĂ„t. Och sĂ„ lĂ€nge ingen annan heller har kopierat ditt liv och dina försök RAKT AV - ja, dĂ„ kan dom heller inte sĂ€ga nĂ„gonting.  Du har all rĂ€tt att tycka att det Ă€r slitsamt, ett helvete, kanske till och med omöjligt; men Ă€ndĂ„ ha viljan att försöka.  Du har rĂ€tt till allt det dĂ€r. Jag vet att jag ibland sjĂ€lv har sneglat pĂ„ andra mĂ€nniskor och tĂ€nkt: men vad hĂ„ller han/hon pĂ„ med? Hur svĂ„rt ska det vara?  Men av min resa sĂ„ har jag lĂ€rt mig att det inte Ă€r sjysst att tĂ€nka sĂ„. Eller ens givande. Det Ă€r rent av bara idiotiskt. Och jag har fĂ„tt tĂ€nka om.  Jag vet inte vad mĂ€nniskan jag precis kritiserar i mitt inre faktiskt gĂ„r igenom. Jag har inte hela bilden. Jag ser inte in bakom kulisserna. Jag Ă€r bara en medmĂ€nniska som Ă€r snabb att dömma.  Och varje gĂ„ng jag gör det sĂ„ skĂ€ms jag för mig sjĂ€lv. Men tanken ovan hjĂ€lper mig.  Den hjĂ€lper mig att hĂ„lla fötterna pĂ„ jorden, sĂ„ som pappa alltid har önskat att jag ska göra. PĂ„ den punkten har jag i alla fall lyckats. Och misslyckats pĂ„ sĂ„ vĂ€ldigt mĂ„nga andra.  NĂ€r jag var ung lĂ€ste jag ett citat nĂ„gonstans. Jag lĂ€ste mĂ€ngder med sĂ„dana, och gör fortfarande, sĂ„ frĂ„ga mig inte varifrĂ„n det kommer. Men det fastnade. Och jag har det i bakhuvudet vart jag Ă€n gĂ„r.  SĂ„hĂ€r: "Din uthĂ„llighet Ă€r mĂ„ttet pĂ„ hur mycket du tror pĂ„ dig sjĂ€lv".  Det har följt med mig genom intervaller, genom personliga problem, genom allting egentligen. Jag har alltid kĂ€nt en enorm tro pĂ„ mig sjĂ€lv. Men det har ocksĂ„ kostat energi. Efter en hĂ„rd utmaning har jag kĂ€nt mig urholkad. Förbrukad och fĂ€rdig.  Det kostar att plocka fram bra tankar. Och det stĂ„r alltid och vĂ€ger mot frĂ„gan: "Ă€r det vĂ€rt det?". SĂ„ lĂ€nge vi kan svara JA dĂ€r, ja... dĂ„ tĂ€nker jag att det Ă€r vĂ€l bara att köra. Vad finns det att vara rĂ€dd för?  Jag har hittat mĂ€ngder med svar pĂ„ den frĂ„gan: jag kan vara rĂ€dd för precis allt. Kanske du ocksĂ„. Men vem fan orkar? Jag tröttnade pĂ„ att vara rĂ€dd. Lika mycket som jag snabbt tröttnade pĂ„ att vara "dĂ„lig". DĂ€rför pressar jag mig pĂ„ mina trĂ€ningspass, dĂ€rför gĂ„r jag all in, dĂ€rför fĂ„r det bĂ€ra eller brista.  För jag Ă€r inte rĂ€dd lĂ€ngre.  Jag har varit rĂ€dd för att dö, för vad folk ska tycka, för min framtid, för att ta fel beslut, för att sĂ€ga fel saker, för att inte duga, för att ingen ska tro pĂ„ mig, för att publicera texter, för att orken ska ta slut... i omgĂ„ngar.  Men sĂ„ lĂ€nge du vet, nĂ„gonstans djupt inom dig, att du hanterar det, att det Ă€r övergĂ„ende och att ingen egentligen bryr sig, sĂ„ har du allt du behöver.  Att ingen egentligen bryr sig Ă€r en magisk tanke. För om vi ska vara Ă€rliga - hur snabbt slĂ€pper vi inte saker? Hur snabbt kommer det inte nĂ„got nytt att prata om? Denna morgonens nyheter Ă€r redan mentalt veckogamla.  Dessutom har alla fullt upp med sig sjĂ€lva.  Vi vinner alltid mycket mer pĂ„ att köra vĂ„rt eget race. Det vi innerst inne tror och hoppas pĂ„. Vi vinner sjĂ€lvrespekt genom att vĂ„ga fullfölja vĂ„r lĂ€ngtan.  Vi bĂ€r vĂ„ra huvuden högre, vi stĂ„r mer rakryggade pĂ„ denna jord och vi glöder mer, Ă€ven om vi alldeles sĂ€kert ser löjligt tilltufsade ut ibland.  Det Ă€r vad jag tror.  Jag tror pĂ„ dig som sliter i det tysta, Ă€ven om jag kanske sneglar snett ibland av gammal vana. Jag tror pĂ„ dig som sĂ€ger att du vill men att det inte har visat sig Ă€n. Jag tror pĂ„ dig som sĂ€ger att du kĂ€nner att du kan men inte har gjort det Ă€n.  Jag tror pĂ„ dig som sticker ut hakan Ă€ven om den sticker ut mer Ă€n vad som Ă€r allmĂ€nt accepterat. Jag tror pĂ„ dig som kĂ€nner att du inte har det dĂ€r "lilla extra". För jag vet att vi alla kan plocka fram det. Det Ă€r inte fĂ„ förunnat. Det Ă€r en sak att lĂ€ra sig och att tro pĂ„.  Jag tror pĂ„ dig som "missade tĂ„get", som tog omvĂ€gen, som drog det kortaste strĂ„et.  Jag tror pĂ„ dig som misslyckas, jag tror pĂ„ dig som har förklaringar som omgivningen gĂ€rna gör om till "bortförklaringar". Jag tror pĂ„ dig som Ă€r utrĂ€knad.  Ibland rĂ€cker det att bara veta det.  Puss ❀  

DiNa FoTSPÄR. 

Jag vaggade fram och tillbaka i lĂ€genheten, med tĂ„rar rinnande lĂ€ngs med kinderna. TĂ„rar för allt som gĂ„tt förlorat och tĂ„rar av tacksamhet för allt som vunnits.   KĂ€nslor av styrka och samtidigt svaghet rusade runt i hela kroppen. Bra tankar blandades med dom dĂ„liga. Lust och ovilja pĂ„ samma gĂ„ng.  RĂ€dsla och en kĂ€nsla av jĂ€vlaranammar avlöste varandra. Jag var i ett mentalt kaos dagen innan min sjukampsstart.  Jag tĂ€nkte Ă„ ena sidan att jag skulle vara stolt, Ă„ andra sidan att jag aldrig mer hade rĂ€tten att visa mig pĂ„ en arena. Jag tĂ€nkte att jag tĂ€nker för mycket och i nĂ€sta vĂ€nda tĂ€nkte jag att "jag lĂ€r mig av det hĂ€r, bara tĂ€nk".  Jag hittade ingen balans. Jag hittade inget lugn. Jag hittade inget bra förhĂ„llningssĂ€tt till det jag nu skulle göra. Allt jag hört genom Ă„ren flög förbi i huvudet pĂ„ mig.  Mammas ord om uthĂ„llighet, och att jag vinner pĂ„ att vara konsekvent och mĂ„linriktad. Pappas ord om att "allt blir bra - du kan". Miro Zalars rĂ„d om att ju mer jag lĂ€r kĂ€nna mig sjĂ€lv - desto bĂ€ttre kan jag bli i min idrott. Leffes pĂ„minnelse om att du aldrig kommer att kĂ€nna dig helt redo.  Agnes trygghet i orden om att "det kommer, bara vi Ă€r smarta". Hans frĂ„ga - "för vem gör du det hĂ€r?" som alltid tar mig tillbaka till min unga barndoms dröm. Din uppmuntran och ditt tĂ„lamod med mig. Den hĂ€r berg och dalbanan.  Jag har mĂ„nga gĂ„nger funderat över hur lĂ€nge mĂ€nniskor orkar vara med. Hur lĂ€nge orka andra mĂ€nniskor peppa och behĂ„lla sin tro? Men jag kĂ€nner mig trygg med dig som mitt pansar. Jag har mĂ€rkt att du Ă€r uthĂ„llig, precis som jag.  Och nĂ€r Agne stĂ€ller sin frĂ„ga om vem jag gör det hĂ€r för, sĂ„ svarar jag alltid: "för mig sjĂ€lv". För sĂ„ har det alltid varit.  Men det Ă€r egentligen inte fullt ut sant. För jag har mĂ€rkt att jag gör det för sĂ„ mĂ„nga fler. Jag gör det i grunden för det som fortfarande brinner inom mig. Men jag gör det lika mycket för dig som har det tufft och behöver se att det gĂ„r.  Jag gör det för den som ligger sjuk just nu och som kanske, kanske kan fĂ„ styrka i den hĂ€r resan. Jag gör det för dig som vill kĂ€nna det dĂ€r som jag ville kĂ€nna nĂ€r jag hade det som tyngst - hoppfullhet och möjlighet.  NĂ€r jag hittar den dĂ€r Ă€rligheten i mig sjĂ€lv, dĂ„ har jag lĂ€ttare för att kĂ€nna stolthet över det jag gör. För om vi bara kollar pĂ„ resultaten i helgen sĂ„ kan jag inte ens i min vildaste fantasti förstĂ„ att mĂ€nniskor skulle vara intresserad av det.  Men jag har ocksĂ„ förstĂ„tt att resultat betyder mindre jĂ€mfört med den resa vi gör. BĂ„de du och jag. Du kanske tror att folk runt omkring bara kollar pĂ„ vad du presterar. Men jag har fĂ„tt tĂ€nka om.  Jag har mĂ€rkt att mĂ€nniskor ocksĂ„ ser kampen och allt som ligger bakom. Det finns mĂ€nniskor som ser hur du sliter.  NĂ€r du har klĂ€mt ut din första unge sĂ„ vet miljontals andra mammor dĂ€r ute hur du har kĂ€nt. Vilken smĂ€rta du har upplevt. Och dom hejar pĂ„ dig. NĂ€r du har tagit din examen sĂ„ vet tusentals andra studenter vilken krigare du Ă€r. Hur mycket tentaĂ„ngest du har haft. Hur du har fĂ„tt leva pĂ„ nudlar och suttit uppe sena nĂ€tter för att lĂ€ra dig allt du ska kunna. NĂ€r du tar ditt körkort sĂ„ kan hundratusentals andra bilister förstĂ„ din lycka och stolthet. Dom kan kĂ€nna anspĂ€nningen inför uppkörningen och den torra munnen under uppskrivningen.  Vi kan relatera till varandras resor och upplevelser och vi kan stĂ€rka varandra. Precis som du stĂ€rker mig i allt det hĂ€r. Det kanske Ă€r det som Ă€r nyckeln - du kan kĂ€nna hur jag kĂ€mpar.  För du har ocksĂ„ gĂ„tt igenom besvikelser, du har ocksĂ„ varit tvungen att bita ihop och komma igen. Du har ocksĂ„ trott att det skulle gĂ„ vĂ€gen men det visade sig gĂ„ Ă„t helvete.  Du har ocksĂ„ fĂ„tt kĂ€mpa med tankar som Ă€r lĂ€skiga och obekvĂ€ma. Du har ocksĂ„ kĂ€nt lyckan i peppen frĂ„n andra mĂ€nniskor. MedmĂ€nniskorna.  Du har ocksĂ„ kĂ€nt nĂ€r vinden har vĂ€nt, dom smĂ„ framstegen. Du vet hur det kĂ€nns nĂ€r allting lossnar. Du vet hur det kĂ€nns att fĂ„ ytterligare ett bakslag. Du vet hur lĂ€tt det Ă€r att kĂ€nna sig missmodig. Men du vet alldeles sĂ€kert ocksĂ„ att det gĂ„r att hitta inspiration till att fortsĂ€tta. Du gör det varje dag. Med allt stort och smĂ„tt som du tampas med.  SĂ„ nĂ€r jag tittar tillbaka pĂ„ min helg, sĂ„ tĂ€nkte jag först att det inte blev som jag ville.  Men nĂ€r jag har suttit ner och skrivit sĂ„ har jag förstĂ„tt att det blev bĂ€ttre! Jag ville klara av alla sju grenar, jag klarade fem. En besvikelse? Ja, om vi bara kollar pĂ„ mĂ„let att klara alla sju.  Men inte om vi vet bakgrunden.  Jag har alltid stĂ„ngat mitt brunhĂ„riga huvud blodigt genom alla utmaningar jag stött pĂ„. Jag har tĂ€nkt att det Ă€r sĂ„ man gör nĂ€r man vill nĂ„got riktigt mycket. Det Ă€r sĂ„ jag visar mig sjĂ€lv att jag verkligen vill.  Men Ă€r det dĂ€r verkligen sant?  NĂ€r jag hade pratat med Agne om det hĂ€r sĂ„ gick det upp ett ljus för mig. "Vi ska göra det hĂ€r, men inte till vilket pris som helst" var hans ord som fick mig att haja till.  "Inte till vilket pris som helst..." För mig har det alltid varit "till vilket pris som helst!" Men i helgen insĂ„g jag vad mitt pris riskerade att bli - ytterligare en skada. Var jag beredd att betala det?  Absolut inte. Den tiden har jag inte. Skulle jag fĂ„ en stor skada nu sĂ„ skulle det betyda slutet pĂ„ allt det hĂ€r.  SĂ„ nĂ€r jag vaknade upp med smĂ€rta i bĂ„de rygg och hĂ€lsena dag tvĂ„, sĂ„ ringde alla dom dĂ€r varningsklockorna som jag i alla Ă„r sĂ„ dumdristigt har ignorerat. I tron pĂ„ att jag har varit tuff och stark nĂ€r jag har bitit ihop.  Jag körde lĂ€ngdhoppet ocksĂ„ igĂ„r, klarade av alla tre hopp och fick med mig en hel femkamp. Men dĂ€r satte bĂ„de jag och Agne stopp.  Agne Ă€r bra pĂ„ att ta beslut. Och han tar dom snabbt. SĂ„ fort jag hade förklarat hur ont jag verkligen hade sĂ„ var det liksom inget snack om saken. Jag vĂ€rmde upp till spjutet ocksĂ„ men fick inte luft nĂ€r jag försökte att kasta. LĂ„sningen i ryggen gjorde mig orörlig.  Och jag kĂ€nde mig som en förlorare. Instinktivt ville jag sĂ€ga till Agne att jag Ă„ngrade mig, att jag inte hade ont lĂ€ngre.  Men han hade redan genomskĂ„dat mig.  Och jag avslutade mitt SM. Men som Agne sa nĂ€r vi pratade: "oavsett vad sĂ„ vinner vi. Kan du köra sĂ„ vinner vi sju grenar. Kan du inte sĂ„ vinner vi att du bryter mönster. Du tar ett klokt beslut." Just kloka beslut Ă€r nĂ„got nytt för mig. Och dĂ€rför kĂ€nner jag mig som en vinnare idag.  Jag har ont precis överallt och fingrar och fötter krampar hela tiden. Men jag ska fĂ„ tvĂ„ veckors vila och jag Ă€r redan sugen pĂ„ höstens hĂ„rda trĂ€ning. Just nu vet jag att jag kommer att klara av att tĂ€vla i femkamp inomhus i vinter. Bara det Ă€r en galen tanke!  Om jag vĂ€nder huvudet och kollar bakĂ„t, sĂ„ ser jag en krokig vĂ€g. Jag ser fotsteg, storlek 40, som skapat spĂ„r som ser ut som om nĂ„gon rumlat hem frĂ„n krogen. Höger, vĂ€nster, höger igen och sĂ„ Ă€nnu mer höger. Och jag kan inte lĂ„ta bli att fnittra lite.  Jag har inte varit full, jag har bara försökt att ta mig mot mitt mĂ„l. Det Ă€r vad dom dĂ€r fotspĂ„ren betyder. SĂ„ söta.  Jag hoppas att du ocksĂ„ Ă€r glad över alla fotspĂ„r du lĂ€mnar bakom dig. Ett i taget.  "Det du Ă€lskar Ă€r alltid vĂ€rt en omgĂ„ng till". Nu tassar vi vidare ❀

”Du VaR ALDRiG KLaR”

Jag har hört det förut, men aldrig riktigt tagit det till mig.  Det dĂ€r med att acceptera en lĂ€gstanivĂ„ nĂ€r en tĂ€vlingssĂ€song ska inledas.  IgĂ„r hoppade jag lĂ€ngd igen. Och det var roligt som vanligt och kroppen börjar svara frĂ„n all styrka och all trĂ€ning som jag har pumpat den full med.  Men det fattas fortfarande snabbhet. Jag behöver rappare ben. Piggare fötter. SpĂ€nstigare steg. En mer aktiv fotisĂ€ttning. Och en större jĂ€mnhet.  Agne drog mig Ă„t sidan efter passet. Sökte min blick och jag vek undan. Visste vad han skulle sĂ€ga.  Han pratade Ă€ndĂ„: "Nadja, det ser skitbra ut. Kroppen hĂ€nger med! Och det Ă€r super. Men jag vill att du ska vara medveten om att vad som helst kan hĂ€nda nĂ€r du nu ska börja tĂ€vla. Du kan inte krĂ€va för mycket i början. Och du behöver leka med tanken att du kanske gör 5.50 likavĂ€l som 6 meter. Klarar du det?" Jag bet i lĂ€ppen och önskade att nĂ„gon annan kunde svara Ă„t mig.  SĂ„klart jag inte kan acceptera 5.50?!   Eller, kan jag?  Tanken snurrade nĂ„gra varv i skallen. SĂ„g mitt namn framför resultatet. MĂ„dde illa direkt.  Sen funderade jag pĂ„ varför. Och hade fortfarande inte svarat pĂ„ hans frĂ„ga.  Sen sa jag nĂ„got osammanhĂ€ngande. Om att han inte skulle sĂ€tta upp grĂ€nser i mitt huvud. Om att han inte skulle fĂ„ mig att tĂ€nka pĂ„ att det kunde gĂ„ sĂ„ dĂ„ligt.  Jag argumenterade emot medan han log.  Sen sa han: "DĂ„ sĂ€ger vi det pĂ„ ett annat sĂ€tt. En lĂ€gstanivĂ„ handlar inte om vad jag tror att du kommer att göra, nu eller i framtiden. Det handlar om att du ska klara av att acceptera och inte bli förbannad och arg efterĂ„t oavsett resultat i den inledande tĂ€vlingen. Ju mer du kan acceptera nerĂ„t, desto större kan det bli uppĂ„t. Du Ă€r inte van, har inte tĂ€vlat pĂ„ 3 Ă„r och en tĂ€vling Ă€r nĂ„got annat Ă€n trĂ€ning. Det Ă€r bra att leka med tanken bara".  Min blick i hans. Lite tjurig. Fortfarande oförstĂ„ende, men med en vilja att försöka förstĂ„.  SĂ„ jag sa: "okej, jag ska försöka jobba med det. Men det kan inte bara vara ord. Jag mĂ„ste kĂ€nna det ocksĂ„. PĂ„ riktigt acceptera".  BestĂ€mt svarade han: "bra, för du kommer inte att fĂ„ tĂ€vla förrĂ€n du har gjort dig vĂ€n med tanken".  Och jag gapade. Menar mannen allvar?  Ja, det gjorde han. För han vĂ€nde pĂ„ klacken och gick. Som han alltid gör nĂ€r han vet att jag Ă€ndĂ„ inte har mer vettigt att sĂ€ga mer Ă€n att streta emot pĂ„ mitt barnsliga sĂ€tt.  PĂ„ vĂ€gen hem var jag inte lika glad lĂ€ngre. Jag kĂ€nde direkt att jag har ett stort jobb framför mig. Jag behöver lĂ€ra mig att det kan gĂ„ hur som helst.  Tidigare i min karriĂ€r har jag alltid haft en bakgrund med mig in i en sĂ€song. En bakgrund som kanske inte varit speciellt lĂ„ng eller sammanhĂ€ngande men jag hade i alla fall aldrig haft cancer eller kört rehan i över 1 Ă„r. DĂ„ visste jag mer vart jag lĂ„g.  Nu har jag fan ingen aning. Och det var vĂ€l den knappen han tryckte pĂ„ och som rörde upp kĂ€nslor inom mig.  Och du vet ju sedan tidigare vad jag gör nĂ€r jag blir defensiv. Jag tar fram tanken jag Ă€r rĂ€dd för och sĂ€ger den högt. KĂ€nner den. FrĂ„gar mig sjĂ€lv vad som Ă€r det vĂ€rsta som kan hĂ€nda.  Jag vill inte misslyckas. Jag vill inte vara "dĂ„lig".  Jag vill inte göra mig sjĂ€lv besviken. SĂ„ jag tog hjĂ€lp. Och fick det hĂ€r sms:et tillbaka nĂ„gon halvtimme senare: "Du oroar dig för vad folk ska sĂ€ga om du hoppar fem meter... Men du glömmer helt bort alla cancersjuka som följer dig och som bara vill se dig göra det omöjliga möjligt. Visa att det gĂ„r att resa sig, rispa döden blodig med en vĂ€ssad spiksko och bara ta sig ut pĂ„ banan igen. Det finns mĂ€nniskor i tusentals som bara vill se dig försöka, mĂ€nniskor som lever med dig och genom dig. Och sĂ„ finns det ett litet tigerhjĂ€rta som har fĂ„tt vĂ€nta lĂ€nge nog nu pĂ„ att fĂ„ pumpa ditt adrenalin rĂ€tt ner i benen.  Det finns en hjĂ€rna som skriker desperat efter utmaningen, som Ă€r trött pĂ„ vardagens smetiga lunk. Hela din kropp skiter helt i resultatet, det Ă€r tĂ€vlingen, pulsen, möjligheten som drivit den genom cellgifter och motgĂ„ngar. Du var inte klar nĂ€r du blev sjuk, du fick inte vĂ€lja sjĂ€lv nĂ€r du skulle sluta. Du har inte fĂ„tt en chans till revansch, du har slitit dig till den. SĂ„ om nĂ„gon ynklig mĂ€nniska skrattar Ă„t ett misslyckande sĂ„ lĂ„t dem göra det.  För pĂ„ riktigt, om du tĂ€nker bara lite pĂ„ de senaste tre Ă„ren, var ser du ett misslyckande??? Att du överlevt cancer, Ă€r det ett misslyckande? Att du Ă€r snyggare nu Ă€n innan cellgifterna, Ă€r det ett misslyckande?? Att du Ă„ker land och rike runt och hĂ„ller bejublade föredrag, Ă€r det ett misslyckande? Eller att du och Peter vunnit world press photo, Ă€r det ett misslyckande?  TĂ€nk en vĂ€nda till sĂ„ fattar du nog att ett hopp pĂ„ fem meter i det hela stora Ă€r ett minimalt bakslag. Det Ă€r de första hoppen... och det Ă€r vĂ€l just pĂ„ hoppet man lever.  SĂ„ lĂ„t de som vill, hĂ„na dig. Innan sommaren Ă€r över stĂ„r de Ă€ndĂ„ i kön för att fĂ„ din autograf. Det Ă€r sĂ„ det funkar. SĂ„ ut och njut nu... du fĂ„r hoppa, det var inte din tur att dö. NĂ„gon dĂ€r uppe gillar dig och en hel vĂ€rld hĂ€r nere Ă€lskar dig enbart för att du Ă€r envis nog att försöka.  Och sen Ă€r det vĂ€l sĂ„ att du bara Ă€lskar att hoppa, att flyga och landa... att kĂ€nna dig fri som du brukar sĂ€ga. SĂ„ hoppa din jĂ€vul, hoppa och njut... en meter hit eller dit, va fan spelar det för roll?  Jonas gĂ„r 30tusen meter varje dag, men du kommer att fĂ„ en större kick av ynka fem meter." Jag skratt-grĂ€t genom hela meddelandet. Ironi, humor och ett lĂ€tt inslag av jĂ€vlaranammar och "skit samma".  Nu kan ni fĂ„ gissa vem som skrev det dĂ€r.  Du som har följt resan frĂ„n början vet sĂ„klart direkt.  Jag ska inte störa dig mer, jag ska ut och springa skiten ur dom hĂ€r benen. Bara för att jag kan.  Puss & kram och kĂ€rlek ❀

HeJa UNGDoMeN.

Morning solstrĂ„le, Är det en bra onsdag idag?  SjĂ€lv har jag inte bestĂ€mt mig Ă€n. Jag hĂ€mtar andan efter en rolig förelĂ€sning i Malmö igĂ„r.  Jag var pĂ„ Videdals privatskolor och pratade för Ă„rskurs 4-9.  Det var vĂ€ldigt speciellt och nĂ„got jag aldrig har gjort tidigare.  Min förelĂ€sning innehĂ„ller ju en del "stora frĂ„gor". SĂ„dant du kanske inte har funderat över om du Ă€r mellan 11 och 17 Ă„r. SĂ„ jag var orolig innan jag Ă„kte dit. TĂ€nkte att ingen ville lyssna.  Men jag tycker att eleverna var hĂ€ftiga som hĂ€ngde pĂ„ och till och med stĂ€llde frĂ„gor. Och jag tog bort en del funderingar som jag har och som jag inte riktigt kĂ€nde skulle passa in.  Men efterĂ„t verkade dom glada och nöjda sĂ„ jag hoppas att dom fick med sig nĂ„got genom livet.  Om en enda person kĂ€nde sig peppad efter min timme sĂ„ Ă€r det stort. DĂ„ har det jag sagt i alla fall gjort lite skillnad. Och det betyder mycket för mig.  Min önskan Ă€r att dom kĂ€nner att dom klarar av det dom vill göra, Ă€ven om livet överraskar oss med saker som vi inte vill veta av ibland.  Jag Ă„kte direkt frĂ„n Malmö till trĂ€ningen pĂ„ HPC. Körde ett styrkepass som innebar att jag var hemma först 20.30 och dĂ€ckade redan vid 22.00.  Jag var helt slut och har inte vaknat en enda gĂ„ng inatt. Det Ă€r ovanligt för mig. Jag brukar Ă„tminstone gĂ„ upp för att kissa en gĂ„ng.  Idag har jag ett pass och en intervju. Och sen börjar jag ladda för morgondagen - för dĂ„ ska jag TILL GÖTEBORG och Göteborgsvarvet.  Jag ska förelĂ€sa dĂ€r klockan 16.00. Det Ă€r fri entrĂ© sĂ„ det Ă€r bara att dyka upp om du Ă€r sugen pĂ„ att trĂ€ffa mig och höra mig prata.  Jag brukar behöva en veckas uppladdning mellan förelĂ€sningarna men denna gĂ„ngen hade jag liksom inget val. Jag fĂ„r vila till helgen. Med lĂ€ngdhopp och spjut och sprint.  Till sist vill jag ge er ett hĂ€rligt musiktips - Richard Hawleys lĂ„t Run for me Ă€r SÅÅÅ skön.  Nu kör vi citat och humorbilder istĂ€llet tycker jag ❀ Vi ses imorgon.  Kram Nadja 

KoM, Vi GĂ„R.

"Hujedamig sĂ„nt barn han var..." Astrid Lindgrens bĂ€sta fĂ„r mig att smĂ„le sĂ„hĂ€r pĂ„ morgonkvisten och jag kĂ€nner mig busig som lyssnar pĂ„ barnmusik.  Jag har haft en glad helg med vĂ€nner och jĂ€kligt bra trĂ€ning. Och jag har varit duktig med att lĂ€gga ifrĂ„n mig mobilen.  Kanske mycket tack vare att min kamera har tvĂ€rdött Ă„t bĂ„da hĂ„llen nu. Varken frontkameran eller den vanliga fungerar...  Som tur Ă€r sĂ„ har dokumenterande Magnus följt mig hack i hĂ€l, sĂ„ jag har fĂ„tt med det mesta Ă€ndĂ„.  Vi börjar frĂ„n fredagen!  Min trĂ€ningskompis och vĂ€n Lisa har fyllt 25 Ă„r och det skulle sĂ„klart firas. (Grattis Ă€ven till dig gull-Jakob!)  Vi samlades hos Ericas förĂ€ldrar och blev bortskĂ€mda med grillat, Carro-KlĂŒft-tröjor, kubbspel och hembakat bröd och kladdkaka.  Och trots att graderna smög ner till kyliga 9 pĂ„ kvĂ€llen sĂ„ hĂ€ngde vi utomhus.  Sommaren ska allt kĂ€nna sig vĂ€lkommen.  Att hĂ€nga i gĂ€ng gör mig alltid lite mer glad. Jag Ă€r uppvuxen i en stor familj och gillar nĂ€r mĂ€nniskor samlas och har roligt tillsammans. Vi har alltid haft öppna dörrar hemma och folk har kunnat komma och gĂ„ som dom vill.  Jag vill sjĂ€lv ha det sĂ„ nu trots att jag inte har en egen familj.  I en stor grupp blir samtalen sĂ„ hĂ€rliga, alla bidrar med sina historier och skĂ€mt. Och nĂ€r du kĂ€nner för det sĂ„ kan du bara sitta tyst och lyssna och njuta.  SĂ„, söta Lisa firades men vi blev ganska tidiga hemĂ„t eftersom lördagen innebar lĂ€ngdhopp för min del. Jag ville vara pigg och pĂ„ hugget till det passet.  Jag visste att det fanns en möjlighet att jag skulle fĂ„ gĂ„ ut pĂ„ min lĂ„nga ansats för första gĂ„ngen pĂ„ TRE ÅR, och det gjorde mig nĂ€stan tĂ€vlingsnervös.  Agne lĂ€t mig sova ut och jag fick komma till vallen runt 11.30. En perfekt tid för en kropp som tar tid pĂ„ sig för att komma igĂ„ng.  Och min möjlighet kom och jag tog chansen. Jag fick backa ytterligare tvĂ„ steg och bara jag skriver meningen nu sĂ„ sticker det i nĂ€san.  Jag kĂ€nner mig sĂ„ otroligt stolt. Det Ă€r en kĂ€nsla som Ă€r svĂ„r att beskriva.  Jag har tragglat genom en tid dĂ€r det har varit vĂ€ldigt svĂ„rt att se mĂ„let. Jag har inte kunnat rĂ€kna med nĂ„got. Inte vĂ„gat lita pĂ„ att nĂ„got ska fungera. Jag har med suddigt seende bara försökt att ta en dag i taget.  NĂ€r jag slet av hĂ€lsenan 2013 sĂ„ trodde jag att karriĂ€ren var över. Jag kunde inte tĂ€nka klart. Jag hittade inte det dĂ€r naturliga jĂ€vlar-anammat som brukade finnas dĂ€r.  Det var som om nĂ„got dog inom mig.  Det kanske kan vara svĂ„rt att hĂ€nga med i dom tankarna, men tĂ€nk att du ser det du Ă€lskar och har jobbat hĂ„rt och lĂ€nge för bara försvinna. Och du kanske helt mĂ„ste byta inriktning och tankesĂ€tt. Det gĂ„r pĂ„ en millisekund och du Ă€r inte beredd.  Du kommer till jobbet idag och chefen har plockat undan frĂ„n ditt skrivbord: du Ă€r inte vĂ€lkommen mer. Eller du kommer hem och din respektive har packat vĂ€skorna. Ni ska inte leva tillsammans lĂ€ngre.  Man ska inte jĂ€mföra saker, men jag vill försöka fĂ„ dig att kĂ€nna kĂ€nslan. Och meningarna ovan Ă€r mitt bĂ€sta försök.  Att jag tre mĂ„nader senare fick cancer kĂ€nns som en parantes.  Jag var redan nere pĂ„ botten och den smĂ€llen blev konstigt nog inte lika hĂ„rd. Mentalt.  Det var bara att börja krypa. FramĂ„t och alltid lite mer Ă€n dagen innan. Att jag skulle kunna köra nĂ„got fullt ut inom friidrotten igen visste jag inget om.  Men jag hoppades. Och jag kunde ligga och lĂ€ngta pĂ„ nĂ€tterna. Mellan tankarna pĂ„ att livet kunde ta slut imorgon och att ingenting blir som vi tror. Jag blandade mĂ€ngder av tvivel med smĂ„ andetag av hopp.  Och jag lyssnade inte pĂ„ nĂ„gon som sa att det inte skulle gĂ„.  Jag hade varken tid eller lust till det.  MĂ€nniskor sa att det viktigaste var att överleva. NĂ€he?  Det var sĂ„klart en förutsĂ€ttning för att jag nĂ„gonsin skulle kunna fĂ„ göra nĂ„got annat. Men att drömma har aldrig skadat nĂ„gon.  SĂ„ det gjorde jag. Och varje litet framsteg och bakslag har jag firat och förbannat med dig.  Att ta sig framĂ„t i livet, oavsett vad, krĂ€ver energi. SĂ„ det Ă€r mer Ă€n viktigt att vi gör vĂ„ra resor med mĂ€nniskor som ser möjligheter. Som förstĂ„r vad just du brinner för.  Och hur lĂ„ng den dĂ€r vĂ€gen Ă€n ser ut att vara, sĂ„ tar dom dig i handen och föser bort den tjocka dimman med den andra. Och nĂ€r det inte funkar sĂ„ bara gĂ„r dom dĂ€r med dig. Lika vilsna som du.  Dom vet, precis som du, att det viktiga just dĂ„ bara Ă€r att lunka pĂ„. Inte prata om att det inte kommer att funka. Inte ifrĂ„gasĂ€tta allting. Inte komma med pekpinnar. Inte pĂ„pekar att du har hybris. Vilken stor passion innehĂ„ller inte en gnutta hybris?  De bra mĂ€nniskorna gör vekligheten lite mer rosenrosa. För det Ă€r det som fungerar nĂ€r allting annat Ă€r ett helvete.  SĂ„ nĂ€r ditt nĂ€sta helvete trillar ner över dig, se till att du har "rĂ€tt" mĂ€nniskor omkring dig.  Ta tag i hĂ€nderna som vill hĂ„lla i dina. Ingen annan behöver egentligen veta vart ni Ă€r pĂ„ vĂ€g. Det du vill göra, Ă€r för dig. Du behöver inte förklara dina passioner för nĂ„gon. Du behöver inte försvara dom.  LĂ„t mĂ€nniskor som vill slĂ„ igen dörrar göra det nĂ„gon annanstans. Hur mĂ„nga gĂ„nger du orkar resa dig igen, bestĂ€mmer bara du.  I lördags kĂ€nde jag att jag reste mig för ungefĂ€r 50:e gĂ„ngen. Och det Ă€r alldeles perfekt och vĂ€ldigt mycket vĂ€rt det. Att jag sedan har mĂ€nniskor runt mig som fortfarande orkar se pĂ„ nĂ€r jag kravlar omkring kanske bara Ă€r tur. Eller, Ă€r det?  Om jag inte stöter pĂ„ fler bakslag nu, sĂ„ Ă€r jag tĂ€vlingsredo om ungefĂ€r en mĂ„nad.  Och det kommer att bli i lĂ€ngdhopp. Inte bara kula och spjut.  Det har tagit sin tid. Du har sĂ€kert mĂ€rkt det. Och mer tid kommer att krĂ€vas. Det spelar ingen roll just nu. Jag har varit igenom större dimridĂ„er Ă€n sĂ„. Tid Ă€r allt jag har.  Kom, sĂ„ fortsĂ€tter vi att gĂ„â€ïž

NĂ€sta sida »

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.