Riovanschen
Riovanschen

Huvudpartners

Infratek Maxim Infratek Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TL Bygg
Rbergs Bil Rjk Superwear

MATHöRNAN.

God lunch!

Det kan jag verkligen säga nu, för jag har lagat den själv! :-) 

  
Jag har nämligen precis varit med i P4:s program ”Mathörnan” och har fått leka mästerkock. 

Otroligt skojigt och uppfriskande. 

 

  

Och eftersom jag för tillfället är – som mamma så fint beskriver det – hemlös, så lagade jag allting i hennes hus. 

Hon har ett stort och rymligt kök. Det är bra för en sådan yvig person som jag. 

 
Dagens lunch bestod av fläskfilé-gryta med mängder av grönsaker och ris. 

Det är en special-rätt som min syster Gisela har lärt mig och nästan det enda jag kan laga ordentligt :-D 

  
 
Reporter var Lena König och jag kände direkt hon steg in genom dörren att det var en kvinna med massor av energi och ett öppet sinne. 

  Det är en fantastisk känsla när reportrar hakar på, skrattar och är lättsamma. Och samtidigt proffsiga. 

De blir som vänner. Och intervjuerna blir alltid så mycket roligare. 

  Så fort jag får en länk så ska jag såklart lägga upp den här. 

  
  
Både mamma och pappa var med under intervjun. Jag trodde att de skulle trilla av stolarna av skratt när jag rörde runt i grytan, kollade riset och intervjuades samtidigt. 

 
   

   


Vi åt ute på altanen och kände oss somriga och nöjda. Diskuterade humor, varför man fastnar för en annan människa och självklart drog pappa ett skämt.

 
  Klockan närmar sig träningstid och jag är glad att jag har fyllt på med mycket mat. För idag blir det lång träning för mig. 

Först kula och direkt efter löpning… 

Så, träningsmoode on. 

Och ett PS:

Någon frågade om min mascara. Det är den bästa i världen och jag köper den på H&M. Den heter Loréal Voluminous x5, extra black. 

  
STORA PUSSEN PÅ ER ❤️

 
   

 PEP-TALK:

   

  

Pirr i magen.

Med gamnacke och morgonfrissa av högsta kvalité så hänger jag över mobilen. Ivrig att få fram något till er.

  
Men telefonen ringer och jag blir avbruten. Och min lugg som nu börjar bli lång faller ner i ansiktet på ett irriterande sätt. 

Jag har träningsvärk men längtar ändå till kvällens träning. 

Det blir styrka idag!

 
Eftersom jag planerar att tävla i mitten på juni så är motivationen på topp. Allt jag gör blir lite extra viktigt. Längtan till träningspassen blir mer påtaglig. För det är bara där jag kan förbättras och förändra. 

  
Igår var jag i Växjö och tränade med gruppen. 

  
Nu går vi in i en period där alla har mer specifik grenträning men vi kör ändå samtidigt. Det är toppen! 

Vi håller på med olika grenar och eftersom de andra redan nu börjar tävla så kör de annorlunda jämfört med mig.   

Jag kör fortfarande mer grundträning.

Molly (till vänster på bilden) mådde inte bra och avstod träning och Alexander var äntligen hemma från mycket resande och förgyllde vårt pass med sin goa energi och sitt glada leende. 

  
Alexander är sprinter/häcklöpare i landslaget och att se hans lätta steg är bra för att fylla på min bank av peppande idrottsbilder i huvudet. 

Agne och Tobbe var på plats också såklart. 

 
Själv körde jag 10*100 meter, trepunktsstarter och 10*80 meter. Med blandade småhopp som avslutning.  
  
Vill också passa på att tacka er för att ni firade mina bristningar med mig. 

Och att ni bjöd på er själva och berättade om era. Sånt där gillar jag. Självdistans kan vara något av det fränaste jag vet! 

Det där operfekta är så perfekt något sätt. 

 
Nu ropar duschen på mig:

”Nadja, koooom! Jag känner hela vägen hit hur hur du stinker. Kom så fixar vi det.”

Ja ja, jag kommer. 

  
  
  
  

Rör mig inte! 

Här ligger jag. Instängd i mammas hus. 

Fan. 

Vad är värre än influensa? 

Mamma tar det sämre än mig och gnäller hela tiden om att jag smittar henne. Så fort jag rör något skriker hon till: ”Nej! Ta inte där!”

  

Igår låg jag en stund på badrumsgolvet och mammas kille Allan försökte peppa mig lite: ”är du förkyld eller?”

Mmm, det är bara en liten förkylning som kommer ut genom munnen. 

Eftersom Allan åkte iväg på jobb så erbjöd mamma mig att ligga på hans plats i sängen över natten. Hon var nog lite orolig ändå. 

Jag svettades och imorse grymtade hon när hon behövde bädda om. 

”Hur många grader måste jag tvätta det här i nu för att få bort allt?!”

  

Jag frågade om hon ville ha en kram och hon tjöt till. ”Rör mig inte unge!”

Haha, jag har sådan makt för tillfället. 

Jag har ätit ett halvt Digestivekex på två dagar och känner mig klen till och med i fingrarna. 

Jag känner mig stressad över möten som jag hade inplanerade och nu på söndag åker jag på träningsläger. 

Jag behöver bli frisk! 

 

Det är fint väder ute och precis innan jag blev sjuk satte jag nytt pers i Ruzzle: 117 ord. 

 

 När jag försökte spela i förgår kom jag upp i 60… Hela skärmen snurrade. Och mamma vann alla matcher till sin egen enorma förtjusning. 

Nej vet ni… Jag orkar inte skriva mer. 

Ville bara ha lite stöd och pepp.  

När jag ringde min manager Jonas imorse så skrattade han bara: ”det var inte så bra att ringa mig va? Här fick du inte mycket medlidande”. 

 

 Han sa det på ett sött sätt så jag tänkte att var nog lite gulligt ändå. 

Efter två dagar inomhus blir jag rastlös, trots att jag är helt utan ork. 

Så jag försökte med ett FaceTime-samtal till min syster Bissan, som inte heller hon gullade med mig. 

”Nu gör du ‘jag-är-stark-posen’ och rycker upp dig. Det blir mycket bättre då!” 

  

Tackar. 

(Nu skrev jag mer ändå – jag är på bättringsvägen!) 

Det goda skrattet sägs förlänga livet. Jag har redan bestämt att jag ska bli 103 så efter de här bilderna kanske jag kan komma upp i 104? 

 

 

  

  

 Å peppen för tusan! Glöm inte pep-talket! 

 

  

  

Dagens motivation

Så ja.

20121222-115409.jpg

”Släpp den där heliumballongen Nadja”

img_1420

Bild från "Fight for life"

Jag har varit ute och kissat lilla Coco till en återigen stjärnklar himmel. Jag försökte att njuta men frös mest. Jag ville lyssna på musik men hade glömt mina hörlurar.

Nu är jag inne i värmen igen och sitter i min stora soffa och försöker att bli trött. Jag är egentligen trött men inte så trött att jag kan somna. Förstår ni skillnaden?

Så istället för att sova sjunker jag in i en massa tankar. Jag funderar över livet. Vad som ska hända. Varför vi väljer vissa vägar. Varför vi tar vissa beslut. Varför vi undviker andra.

Hur kommer det sig att det ibland blir så väldigt jobbigt att bestämma sig? Är det då man inte ska tänka så mycket utan bara handla? Jag hörde någon klok man säga någon gång att ”Vad du än gör, så GÖR något. Stå inte stilla. Bara ta ett beslut”. Jag kommer inte ihåg vem som sa det men orden ekar ofta i mitt huvud. Jag ogillar att vara obeslutsam. Jag gillar att vara beslutsam. Jag vet – meningarna säger samma sak men de klingar olika inom mig beroende på vilken av dem jag väljer att upprepa i mitt huvud.

Jag har alltid varit beslutsam i mitt liv. När jag ville rädda min karriär så flyttade jag till Stockholm (med coach Leffes hjälp), när jag behövde springa på en viss tid för att kvala in till VM i Berlin så gjorde jag det, när jag blev sviken av en person som jag litade på mycket så sa jag tack och hej och var rädd om mig själv i första hand, när jag bestämmer mig för att ha godisförbud så har jag alltid kunnat hålla det, när jag har velat ha ett jobb så har jag fixat ett, när jag har stått inför situationer som har krävt ett val av mig så har jag valt.

Varför har jag inget av det där kvar nu? Varför gör jag inte det som jag vet är bäst för mig? Jag kan bara inte. Det går inte. Jag vet inte hur man gör längre. Hur bestämmer man sig? Kan man tappa en sådan förmåga?

Är det i sådan här lägen som människor brukar säga ”jag vet vad jag har, men inte vad jag får”?

Är det bakom den tanken som man gömmer sig?

Jag vet så mycket som skulle kunna vara 100% . Just nu nöjer jag mig med betydligt mindre än så. Hur kan jag göra så mot mig själv? Varför agerar jag så?

img_1424

Från "Fight for life"

Min syster Bissan sa så klokt: ”Kommer du ihåg när man gick med den där heliumballongen i handen när man var liten? Visst, det var kul ett tag och man höll så hårt i den man bara kunde. Men visst var det jävligt skönt när man väl bestämde sig för att släppa den och låta den flyga vidare mot himlen? ”

Jag skrattade så åt hennes uttryck. Hon slänger sig alltid med en massa egna metaforer. Det är underbart. Jag älskar henne så mycket.

Även om hon inte förstår (eller har kunskap om) min situation så har hon alltid bra saker att säga. Hon får mig alltid att tro på att det finns lösningar om jag bara letar lite till. Och när jag inte orkar leta så ger hon alternativ. Och om jag väljer något helt annat än det som hon har föreslagit så säger hon bara: ”Bra Nadja, gör så. Det blir bra!” och jag känner en enorm värme inom mig över hennes förstående sätt och mjuka framtoning.

Jag gillar förändringar i livet. Jag tycker att förändringar rör om, gör att jag vaknar till och skärper mina sinnen. Men nu för tiden gillar jag förändringar som andra gör och som ”drabbar” mig – jag har svårt att skapa förändringen själv. DÄR har vi det ! Sådan var jag inte tidigare. Då förändrade jag det mesta hela tiden. Varför förändrar jag inte nu? Kommer tveksamhet med åren eller har jag bara blivit rädd?

Jag har skrivit en lista med allt som jag vill ändra på. Jag antar att en lista inte kommer att förändra ett skit. Eller så förändrar den allt.

Listan medvetandegör mig.

Jag trycker på några tangenter… tänkte skriva en tanke till men ångrade mig. Beslutsam var det ja…

mina-fina-systrar

Mina fina systrar. Bella, jag & Bissan.

Jag hör syster Bissans ord om och om igen: ”Du har följt med det sjunkande skeppet ner. Nu behöver du kanske inte stanna kvar och fastna i dyn på botten också? Allt blir bra, så upp med dig”.

Ni förstår. Jag har en livs levande citatbok till mitt förfogande. Jag har en pepp-maskin utan dess like och ändå famlar jag runt som en jävla tönt. Men det är väl som man säger om hästen: ”Man kan leda den till vattnet men inte tvinga den att dricka”. Haha, jadå jag kan också en del metaforer! Jag hittar bara inte på dem själv som Bissan gör :)

Jag har fullt upp med att skriva listor.

Ironi.

Gud, så jag älskar ironi.

Och gud som jag älskar att jag alltid till slut tröttnar på att tänka och tycker att det skulle vara mycket skönare att krypa ner i sängen. Nu får det räcka med funderande för idag. Tack för att ni funderade med mig :)

Jag känner mig tio kilo lättare. Fortfarande fattig på beslut men att vara lätt är en skön känsla.

Imorgon vaknar vi till en värld där vi alla vet precis hur vi vill ha det och där vi gör vad som krävs för att få det.

Godnattkramar till er.

Nadja

Riovanschen
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.