Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TL Bygg
Rbergs Bil Rjk Superwear Harrys Karlskrona

Envist framåt.

Torsdag kväll och jag sitter med dig i tankarna. Jag har sprungit intervaller på kvällspasset och jag utvecklas åt det håll jag vill. Jag har sänkt både mina snitt och topptider och kroppen växer sig allt starkare. Jag får ut mitt löpsteg bättre, jag har blivit mer hoppig och mina muskler studsar under huden. Jag är för det mesta trött och lite låg och går på energireserv, men det fanns ingenting annat att räkna med nu när hårdträningen väl satte igång. Min fördel denna gången är att jag var medveten om det innan jag klev in i det. Förra året hade jag glömt bort hur det var.  För det var så länge sedan. Jag fick en otroligt stor mental smäll då ingenting var som jag trodde.  Men, mentala smällar är min specialitet. Och som vanligt har vi bara en sak att göra: vi får välja.  Och jag är glad att jag valde att fortsätta stå i. För idag är jag bättre än då. Och jag närmar mig sakta men säkert den plats jag vill vara på.  Jag har satt "Agne-Nadja-pers" i både djupa ben, halva benböj, enbensbenböj och intervalltider.  Och på halva benböj är jag PRECIS lika stark som jag var innan jag slet av hälsenan och fick cancer!!!  DET, min vän därute, är min största seger hittills. Det var min utdelning till mig själv för att jag inte har slutat att hoppas.  Jag har ju aldrig vetat att det går att bli lika stark igen. Så du har säkert märkt mina tvivel många gånger.  Ingen har lovat mig att det går. Ingen läkare har sagt att kroppen ska kunna göra så. Jag har bara fått lita på att det ska bli så.  Och nu vill jag bocka av fler moment på min lista. Jag ska bli lika snabb, jag ska hoppa lika långt, jag ska bli lika uthållig igen.  Snabbhetsmässigt ligger jag tre tiondelar ifrån på 60 meter... det är inte mycket. Det hämtar jag in. Men sen är det snabbhetsuthålligheten. Och den är kruxig. Men Agne har en plan och jag följer den. Hoppstyrkan är inte heller på plats än, men jag har börjat lägga in mer och mer hopp och nog fan ska det där gå vägen det också!  Jag får plocka delar pö och pö. Jag får pussla och fortsätta vara tålmodig.  Förutom framsteg i träningen så har jag fyllt år... det blev inte mycket firande men jag tänker att jag sparar det tills siffran står i 35.  Viktigare denna gången är det att både trillingmorfar och Veronica här inne har fyllt år! ❤ Är det någon mer som jag har glömt?  Finns det fler vårbarn här inne?  GRATTIS till er från Växjö även om det kommer lite sent... ❤ Jag vill också berätta att min lillasyster Bella är en driven liten tös. Ja, hon kommer alltid att kallas "liten tös" då hon är minsta tjejen i skaran...  Bella har tillsammans med sin kille Peter ordnat världens häftigaste sommarnöje! Se här: På den här länken kan ni läsa om vad dom håller på med. Du och dina vänner kan åka ut på landet och spela beachvolleyboll tillsammans. Få maten serverad och tak över huvudet.  Och om du säger att du är skickad härifrån så ska jag ta mig tusan se till att du får en extra liten överraskning ❤ Kvällen närmar sig sitt slut. Någon av er kanske ska fira födelsedag, en annan kanske kollar tv, någon annan kanske hänger här. Oavsett vad du gör så hoppas jag att du mår bra och att du får sova gott inatt ❤ Puss och kram.

SNaRT EN MiLjON!

Ett brev kommer skickat... från mitt i natten. Direkt hem till Sverige från varmare land.  Jag kan inte sova. Jag är trött och huvudet dunkar. Men dom har någon form av tävling femhundra meter bort från hotellet och den där speakern har skrikit oavbrutet från morgon till kväll.  Jag är så jävla trött på honom.  Igår morse ringde klockan 06.30. Det var löpdags och sju kilometer skulle avverkas.  Det gjorde dom. Såklart. Men oj så jag fick slita.  Sju kilometer är LÅNGT. Alltså, 800 meter är min längsta tävlingsdistans men Agne menar att man ska fundera på hur många meter man egentligen springer under en hel mångkamp.  Han har som vanligt en poäng.  När klockan ringer om några timmar har jag cirkelträning innan frukost (gud bevare mig) och på eftermiddagen väntar ett styrkepass.  Jag kör styrka var tredje dag just nu och det märks överallt på kroppen: jag får knappt på mig jeansen jag kom hit i! Och tröjor börjar strama runt vingarna igen. Precis som innan jag blev sjuk.  Jag var ett litet monster då förstår du 😉  På tal om monster så tycker jag att det här bör uppmärksammas just för att det är monstertokigt: Ser du att snart EN MILJON människor har kollat på det här klippet på min instagram?!?! Hur sjukt är inte det?? Varje morgon jag vaknar så är det nya likes på den där.  Jag tycker bara det är så fränt.  Sluttjafsat om det (OM det inte blir över en miljon visningar för då kommer du att få höra det igen banne mig).  Vad brukar du göra när du inte kan sova? Går du upp och hittar på något eller räknar du får, ligger och andas och väntar ut tiden?  Jag känner mig så oerhört tappad på kreativitet just nu men tyckte att det var en bra idé att hälsa på här inne ❤  Nu ska jag försöka somna om... jag ska skutta upp och hämta öronproppar som jag givetvis har med mig. Jag vet hur det kan bli när man sover någonstans som inte är hemma. Puss och kram och godmorgon ❤

EN VåG aV HoPP.

Vi är tillsammans igen!  Winnerbäck och jag hänger i soffan och jag drar djupa andetag av njutning.  Ensamhet är bara härligt när jag själv väljer det. Och det har jag gjort just nu. När nya låtar kommer vill jag vara ensam. Höra vartenda ord, försöka förstå budskapen. Dra paralleller till mig eget liv.  Alltid träffar han lika rätt.  På ett eller annat sätt.  "Jag ska försöka stå stadigt när världen välter...." Jag gjorde en radiointervju i morse.  Det lagades mat i studion och jag fick äran att vara gäst. Att jag sen fick smaka den goda fruktsalladen blev lite pricken över i:et. Jag har inte fått någon länk ännu så jag vet inte vart jag ska skicka dig. Men du får en så fort jag hittat den.  Direkt efter intervjun åkte jag till Markus-massör för att ta hand om den kropp som satt personligt rekord för nya Nadja på 60 meter!  SÅ GALET HÄRLIGT! Det är en känsla utan dess like när benen börjar pinna på. Resten av kroppen har ibland lite svårt att hinna med men det är sånt som kommer ju fler snabba lopp jag springer.  Det är en kick att kunna slå sig själv och det man har presterat tidigare. Det är alltid den mest tillfredställande känslan. Att veta att jag gör något rätt. Att känna att träningen ger resultat.  Och att ha Agne vid min sida gör mig stark. Han är stabil och tydlig. Självsäker och planerande.  Precis det Carro gav mig som råd när jag frågade henne om vad jag kunde förvänta mig av samarbetet med Agne: "raka rör Nadja, det är alltid raka rör".  Hur många människor i din närhet kör med raka rör? Visst är det enklare att veta vart man har andra om man vet att dom alltid säger som det är, som dom känner, vad dom tänker?  Så har vi sparat det största till sist: gårdagens hjältinna!  SANNA KALLUR!  Hur ska någon kunna sätta ord på det magnifika som hände på Stadion igår? Vem ska klara av att hylla denna kvinna som visat en hel värld att allt finns inom oss om vi håller ut och biter ihop?  Jag vill läsa den artikel som får ihop det här. Vem reser statyn? Vem flyttar kungaparets alla prylar från slottet? Vem namnger stjärnan på himlen? Vem designar nästa års frimärke? Vem delar ut bragdguldet?  Det är så lätt att sitta hemma och klanka ner på någon annan. Att säga att "det där kommer inte att funka serrö, det där blir för svårt". Det är lätt att vara expert i soffan med en chipspåse i handen och tycka att våra hjältar ska lägga av. Eller hur?  Den här hjältinnan har aldrig gett upp. Och det kraftfulla i allt det här, det där som gör det hela extra underbart, det är att någon satte chipsen i halsen igår.  Jag vill nästan alla människor väl, men människor som försöker att förminska andras ambitioner, mål och drömmar har jag inte mycket för. Jag tycker synd om dom. För när slutade dom själva sträva efter något?  Det Sanna gjorde igår är en våg av hopp mot allt det där.  Låt oss blåsa medvind i varandras ryggar! Alla gånger vi kan och får möjlighet.  Med ny energi ska jag plocka undan här hemma innan jag drar iväg på ett styrkepass. Snabba ryck, benböj och hopp står på programmet.  Det blir mitt sista pass inför helgens tävling i Halmstad på söndag.  Håller du tummarna? ❤️ Ha en hoppfull dag. Här får du en puss på pannan.  Nadja 

DeN iNRE KaMPeN.

Morgonen nalkas... Jag är hemma i Växjö igen. Efter två dagar i Borås, en i Nybro och två dagar i Karlskrona. Jag har varit på äventyr vet du! Och inte vilket äventyr som helst. För jag har tävlat! Jag vet. Jag borde sagt till dig. Men jag ville göra allt i min ensamhet. För att inte få frågor jag inte kan svara på, förhoppningar jag inte kan leva upp till och stress jag inte kan hantera. Men just nu är jag SÅ lycklig och lättad och jag älskar att jag vågat komma igång igen. Älskar alla bra människor omkring mig som får mig att tänka offensivt och modigt. I början var jag nervös som du vet, eftersom Agne tidigt sa att jag var tvungen att jobba med min acceptans-nivå. Jag gjorde som han sa och kände till slut att allt är tillåtet. Det får gå precis hur som helst, för det stora i varje resa vi gör, det är oftast att bara sätta igång. Gör vi inte det så blir vi stående. Stilla och på samma plats. Med tid som rinner ifrån oss. Visioner i huvudet och väldigt lite action i verkliga livet. Jag ville inte låta min vision om att få slå mitt personliga rekord igen, bara bli en grej i mitt huvud. Jag ville börja fightas för den, på riktigt. Men för att få göra det så var jag tvungen att utsätta mig för något som jag inte trodde att jag var 110% förberedd på. Men kroppen höll och jag kände mig sådär som jag gjorde när jag var sju år och mamma och pappa hade packat picknick-korgen för en heldag på friidrottsarenan. Leo, mamma, Allan, Gunnar och Agne var alla på plats för att se mina första stapplande steg mot något större. Jag hade tidigt och med hjälp utifrån bestämt mig för att oavsett vad som händer, så ska jag njuta och vara glad. Inte en enda gång tänker jag slå ner på mig själv för att jag inte presterar som förut. Inte en enda tanke ska vara självömkan eller hånfull. Jag hade ställt in mig på att känna glädjen i kroppen och fokusera på det stora i att jag tävlar i något så explosivt som längdhopp, igen. Och det funkade. Hjärtat dunkade och efter varje hopp satt jag på min tigerhandduk med ett stort leende. 5.67 blev resultatet i längdhoppet och jag kunde inte slå på mig själv efter det. Det var inte i närheten av något jag gjort tidigare. Men jag har heller aldrig börjat från en sådan här botten, någon gång. Jag har aldrig tidigare tagit mig igenom en sådan här stor motgång. Aldrig övervunnit så många negativa tankar eller fightats så mycket med mig själv, som jag har gjort de två senaste åren. Jag har nog i ärlighetens namn aldrig lidit mer, idrottsligt, än vad jag har gjort den här tiden. Många gånger när jag satt i bilen efter fruktansvärda träningspass slog jag på ratten med knytnävarna och förbannade mitt livsöde. Svor åt att vägen tillbaka var så in i helvetes lång. Fräste snor åt alla håll och kanter. Grät så att huvudet höll på att sprängas. Knep igen ögonen, så hårt att jag kanske skulle slippa öppna dom igen. Jag höjde musiken till högsta volym och tyckte så jäkla synd om mig själv. Tänkte "jag skiter i det här nu, det är inte värt det" och satt med pekfingret på Agnes telefonnummer. Jag skulle bara säga att jag inte vill mer. Att jag bara har snackat skit hela tiden. Att jag inte har energi nog att ta mig mera framåt. Att jag inte har den mentala styrkan som krävs. Jag skulle bara säga förlåt och att han måste förstå. Jag skulle slänga mobilen all världens väg och aldrig mer tänka friidrott. Men jag ringde aldrig det där samtalet. Inte en enda gång. Istället gick jag med tunga steg upp i lägenheten och satte mig vid mina blanka papper. Skrev av mig. Och varje gång dök en tanke upp i bakhuvudet: "Försök igen. Imorgon blir det bättre. Håll ut lite bara". Många gånger kunde jag inte prata med någon. För vägen tillbaka har hela tiden varit mitt eget val, och jag har inte velat belasta dom som har trott på mig med mer än vad dom redan fått stå ut med. Jag kände mig ofta precis sådär ensam som under mina mest ensamma nätter i cancerland. Jag har suttit i sängar, stått i duschar, tvättstugor och inne på toaletter på träningsanläggningar med tårar som jag inte har velat visa någon. Hopplöshet som jag inte har orkat dela med mig av. Jag har stirrat på min kropp i spegeln och bett om lite samarbete. Bett om mindre smärta och mer styrka. Bett om mer gensvar. Med klumpar i halsen har jag svarat att allt är bra när någon har frågat hur det går, för jag har inte orkat prata om fler uppförsbackar. Har haft fullt upp med att hitta strategier för att ta mig framåt. Då tänkte jag att jag inte har tid att prata om hur tungt det är. Det har varit bättre att gå den kampen i mitt eget huvud. Och jag tror att jag nu vunnit en delseger. Visst är det häftigt, vad vi klarar av?! Visst är det mäktigt när vi äntligen får lite vind i våra tröga segel? Då är helt plötsligt allting möjligt igen. Och när vi ser tillbaka på alla gånger vi har lidit så är det svårt att förstå att vi varit så nära på att ge upp bara för att det har gjort ont inom oss. Tiden har en förmåga att ta bort den där värsta känslan inom oss. Tänk om jag hade ringt Agne vid något av dom där tillfällena i bilen? Då hade jag aldrig fått känna det jag känner nu: stolthet. Och större känslor och djupare glädje kommer jag att få uppleva. Om jag fortsätter att hänga i och hålla ut. Allt handlar om det. Och när jag stänger den här boken om några år så kommer jag utan tvekan ha rätten att säga till mig själv att jag gjorde allt jag kunde. Men där är vi inte ännu. Vi har många kapitel kvar och 5.67 var bara mitt första avstamp på vägen som jag så många gånger har känt varit nära att knäcka mig. Har jag klarat av tre år av tvivel och mental trötthet så kan det här livets alla omständigheter bara glömma att jag viker mig nu när jag fått vatten på min kvarn. Vem var det som sa: "det bästa har inte hänt än"? Hoppfull människa. Det blir mitt nya mantra under den här sista färden. Använd det du också ❤️ Puss och kram, Nadja

Nu VäNDeR DeT.

"... När rimfrosten glittrar, då står hon vid dörr'n och vill in..."    Det är en textrad från en av Winnerbäcks sånger och jag nynnade på den när jag närmade mig hemma idag efter min promenad. Det var frost överallt igen.  Vackert, friskt och klart. Men det var ju nästan vår igår!     Har vädret PMS med alla dessa svängningar?  När jag har ungefär 200 meter kvar till min egen dörr så passerar jag ett hus. Ser en vitklädd man komma på min högra sida med en stor plastpåse i handen. När jag passerar honom säger jag "hej hej!" Och han svarar direkt "Godmorgon, morning! Vilken strålande dag va?"     Ha ha, vilken underbar kille. I morgonrock hade han gått ut också. För att slänga soporna. Jag log hela sista biten hem och tänkte: "ja, det är nog en strålande dag trots allt".  Har något hunnit göra dig glad idag? En god kopp kaffe kanske? Att du vaknade utvilad? Utan smärta? Något gulligt godmorgon-sms?     Vet du vad som gjorde mig glad igår?  Att jag kom ut från träningen efter två timmar och det första jag lägger märke till är att det inte är bäcksvart!  Klockan var 17.00 och ljuset var fortfarande där!     Varje år det händer så blir min känsla att "nu vänder det!" Det är det här som är det fina med mörka tider: det är så skönt att få uppleva kontrasten.  Det är säkert ännu ett ålderstecken 😉     Jag stötte kula igår. Och körde lätt stabiliserings-styrka.  Idag har jag bara ett pass för på lördag tänker jag ta mig tusan tävla i KULA!     Jag håller på att lära in en ny teknik och vill se hur den fungerar i en mer stressad situation.  Det är en sak att den fungerar bra till och från på träning. Men det är en helt annan när jag vill stöta långt.  Min uppgift blir att hålla mig till tekniken och bita mig i läppen om längden inte blir den jag önskar. Och blir den som jag önskar så får jag en bonus.  Spännande va?!     Nu när jag ändå sitter med makten i mina fingrar så ska jag passa på att skicka Krille en hälsning. Han pikade mig igår om att jag var seg med mina svar här till era kommentarer.  Kan vi bara kollektivt enas om att han bara får säga något när han själv hinner med att svara på alla kommentarer på bloggen varje dag? 🙂  Låter ändå som en fair deal tycker jag.    Puss på dig Krille!  Nu har jag dragit ut på tiden igen... Och jag undrar om det är någon som har tips på hur jag ska hålla mitt kaffe varmt medan jag bloggar? Det kallnar så snabbt.  Grrrr.     En härlig torsdag hoppas jag att du får! Helgen närmar sig... ❤️         

OVäRdeRLiGt.

Gooooodmorgon mitt i snöstormen,     Jag sitter skyddad inomhus, än så länge. Om någon timme åker jag och tränar för att efter det åka mot Stockholm.  För imorgon åker jag ju som ni vet till London för att föreläsa för ATEA!     Och innan jag tar flyget så ska jag på en intervju hos P4 på Radiohuset. Vi ska prata om träning, den här bloggen och dokumentärfilmandet.  Programmet sänds på eftermiddagen så håll utkik om du har tid.     På resan får jag med mig världens goaste Alex. Känns skönt att ha en vän med sig när jag för första gången föreläser i ett annat land. Stöd gör alltid att jag mår och presterar bättre.  Igår var en nervös dag. Jag körde två träningspass, det första gick skit. Så som det kan bli ibland.    Och upp på det så lös ALLA lampor i bilen.  Den som tror att jag blev skräckslagen räcker upp en hand.     (Såhär lite snö har vi inte, men RIO är så ren här att ni får den bilden)  Jag ringer min sponsor Ford i panik och säger att bilen har damp. Kenny, som har huvudansvaret för samarbeten hos Ford, lugnade mig och skulle hjälpa mig. Och som han hjälpte mig!  På tre minuter så hade han ringt Ervin på Ford i Växjö och jag var välkommen dit precis när jag ville.     Jag fick en kopp kaffe medan de kollade bilen. Ovärderlig hjälp. Grym service! Känner mig så trygg med Ford. Kan fasen inget om bilar, men det kan dem.  Glad och lättad åkte jag till pass nummer två som var löpning. Vi har sjukstuga i träningsgruppen just nu så det blev ett flexibelt pass där vi fick känna efter vad vi orkade med.     Kallebäck fick hjälpa mig att massera upp min vad då jag får ont i hälsenan när musklerna omkring blir för stela.  Inte skönt alls, men vilken skillnad det gör.     Att många i gruppen har blivit sjuka kan bero på att vi alla samlades hos Malin och Alex för några dagar sedan. Vi hade tacofrossa och lekte lekar.     Tacos... Matgudens gåva till folket.     Enkelt och variationsrikt. Kan äta det flera dagar i rad!        Att söta Lisa bjöd på sig själv gjorde ju att Tacosen smakade ännu lite bättre:     Att göra grejer tillsammans med gruppen tycker jag skapar sammanhållning och en känsla av tillhörighet. Jag trivs med de här människorna.  Och jag får skratta när jag träffar dem. En av de viktigaste ingredienserna i mitt liv.     Nu ska jag träna på föreläsningen igen. Sen äta något gott och ladda för träning.  Imorgon kommer du att få en gästblogg! Och inte vem som helst; utan en tjej som har tävlat på både EM, VM och OS.  Nyfiken? Vi ses imorgon då 🙂  Stor puss och kram ❤️ Nadja             

Jag är hungrig igen

Spaniens sol steker mig här på balkongen. Jag svettas floder och dricker både kaffe och vatten i mängder. Jag äter nötter blandat med majskorn och jag lyssnar på nya låtar som jag har fått från en vän.

20140507-173134.jpg Jag andas djupt ner i magen och försöker vara i det där nuet som alla pratar så frenetiskt om. Visst är det svårt? Fokuserar man inte stenhårt så flyger tankarna iväg direkt. På något man gjorde imorse, någon man träffat eller något man ser fram emot.

20140507-173348.jpg Och jag njuter av det. Försöker lära mig att mitt leva i nuet inte bara handlar om att känna doften från det kaffe du dricker utan att kombinera detta med tankar på sådant du gillar. Om det så är framtid eller dåtid, det spelar ingen roll. Så länge du NJUTER.

20140507-173554.jpg Att vara närvarande kan inte enbart betyda att det du har framför dig räknas. Jag vill inte tro det. För i så fall har jag aldrig varit närvarande. Jag har diskuterat livet och kärleken med en vän över telefon i flera timmar och vi kom inte fram till något speciellt. Det var befriande och kul. Jag fick vackra texter skickade till mig och tänkte tanken att livet kan vara så enkelt om vi vill.

20140507-173703.jpg Jag gör ofta mitt liv väldigt svårt. Tänker för mycket, agerar för lite, låter chanser svepa förbi, ångrar mig, tänker att jag inte ska vara till besvär, frågar för mycket eller frågar för lite. Allt det där är sånt skit som jag tänker bli bättre på att lägga av med. Hängde ni med på den?

20140507-173916.jpg Jag ska göra sånt jag känner för, bli lika modig som min vän Alex och vara med människor som lyfter mig och skrattar med mig. Tiden här i Spanien har lärt mig det åtminstone. Jag har skrattat som aldrig förr. Och det har läkt mig inifrån och ut. Jag tror att om jag hade haft någon cancer kvar i tigerkroppen så hade den flytt av allt mitt högljudda garvande.

20140507-174022.jpg Berätta för mig: Umgås ni med någon bara av artighet? För att vara snälla? För att det förväntas av er? För att det alltid varit så?

20140507-174601.jpg Jag känner mig hungrig igen. Jag är nyfiken på livet och vill lära mig saker. Idag började jag med att skriva ner spanska meningar. Jag har gjort en överenskommelse här nere. Och det är att jag till nästa år ska ta mig fram med spanskan på just det här lägret. Jag är SÅ peppad.

20140507-174826.jpg Träningen här går bra men hälsenan är trög. Jag har kommit i bättre och bättre form och jag ser en ljusning på den här resan. Jag tränar två pass vissa dagar medan jag helt plötsligt behöver vila nästa dag fast det står träning på schemat. Det gör mig inget. Jag håller mig lugn nu. Vad Gunnar än vill säga om det 😛

20140507-174908.jpg Jag är motiverad och lustfylld och tänker på vad den belgiska tränaren Vim sa till mig för några dagar sedan. Det är Tia Hellebauts (höjdhoppstjejen) man och han är fantastiskt klok och oerhört lekfull. Vi pratade om rytm i kroppen, och om vad som får oss att släppa loss och om vilka beteenden som gynnar sig bäst inom idrott. Han sa: "Always keep the child AND the animal in you, alive".

20140507-175155.jpg Man brukar ju säga att man ska behålla barnet inom sig. Men det djuriska då? Det där hungriga, galna, mäktiga?!? Det ska vi också behålla!! Nu rinner svetten ner för ögonen... Ser fan ingenting.

20140507-175238.jpg Jag kanske ska gå in? Väntar ni? Hänger ni på? Jaaaaa. Vi går in. Gud så skönt. Nu ser jag ju allt dravel jag skriver till och med 😉 Blev ni glada när ni äntligen fick ett inlägg från Gunnar förresten?! Han har smittat mig med sin slöhet så jag måste erkänna att jag är värre nu 🙁 Men ni förstår, det vet jag. Den här resan tillbaka kräver sitt engagemang. Och jag lägger tid på att träna, sova, äta och umgås med de härliga människorna här.

20140507-175744.jpg Jag vet att ni unnar mig det <3

20140507-175851.jpg

20140507-175917.jpg

20140507-180045.jpg

20140507-180149.jpg Jag skulle tränat ett pass till ikväll men har känt av halsen och är försiktig. Ska stöta kula imorgon och springa gräslopp och vill inte missa ännu ett pass så jag vilar nu istället. Bra drag va? 😉 Nu stänger vi butiken. Det var mysigt att få prata med er igen. Humordags va?! Weeehooooooooo. SÅ JÄVLA MYCKET HUMORDAGS!!

20140507-180508.jpg

20140507-180527.jpg Äh, en till pallar vi! 🙂 Den här är fan bäst:

20140507-180655.jpg Största pussen till er, mina fallskärmar varje gång jag behöver ❤️

På väg!

Godmorgon alla stjärnorna! Skriver inte så mycket nu för jag behöver hålla koll på Gunnar medan han kör. Män med stora leksaker ni vet 😉

20131128-073635.jpg Plus att jag faktiskt känner att jag mår lite illa redan... Har aldrig haft tendenser till att bli åksjuk men nu ligger det något och lurar. Vi har sex timmar i bil på väg ner till Karlskrona. Det finns inte en chans att jag kan hålla mig borta från er så länge, så vi hörs igen.

20131128-073818.jpg (Dagens bilbild) Gunnar i trafiken idag:

20131128-074149.jpg

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.