Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TL Bygg
Rbergs Bil Rjk Superwear Harrys Karlskrona

OjDå.

Nämen, det är visst nån som är tillbaka!  Det är sant som det står och det är också en mening från en av Lars Winnerbäcks sånger. Såklart. Jag kände att jag ville göra min entré med en poetisk touch. Hur mycket det nu blev av den varan lär vi vara oense om. Och jag är nog på din sida när jag tänker efter. Du märker att jag är på ett lustigt humör idag va?  Jag känner mig busig när vi inte har setts på länge. Nästan som om det vore en liten nyförälskelse.  Vad har hänt här då? Börja du! Jag gissar att du kommer att berätta en massa skoj, en del ledsamma saker och några spännande.  Till "mamman" vill jag gärna börja med att skicka ett hjärta ❤️ För jag vet att hon har det tufft.  Sen vill jag berätta att jag har föreläst för KHK i Karlskrona - på ENGELSKA! Min första föreläsning någonsin på detta språk som jag egentligen inte alls behärskar.  Men jag hade min suveräna vän Alex till min hjälp och i två dagar satt vi inlåsta och skrev ner hela föreläsningen för hand. För att sedan börja jobba med att tala den.  En enorm utmaning för mig. Du kan ju förstå alla dessa fackord som jag knappt ens förstår på svenska...  Men, resultatet blev BRA ta mig tusan! Och jag är jättenöjd och stolt över mig själv.  Och stackars Alex fick inte göra mycket under hennes visit hos mig. Men med tanke på att hon har börjat sticka så kanske hon inte brydde sig.  När jag gick in i min egen värld satt hon där i soffan och jobbade med något mörklila garn som ska bli en halsduk.  Så mysigt. Trots allt.  Och jag är så lyckligt lottad som har hittat min vän i livet.  Förutom plugg och föreläsning så har träning stått på schemat. Och så bra det har gått!  Jag är stark men ändå lätt. Och jag har satt pers i korta benböj! Mitt först pers någonsin efter cancern!  Jag märkte direkt av min nyvunna styrka under längdpasset några dagar senare: för det gick så bra.  Däremot fick jag sota för det några dagar senare för kroppen är inte riktigt van när jag höjer nivån på det jag gör. Och jag fick vara flexibel i mina pass några dagar efteråt. Ingenting nytt alltså. Du har säkert också börjat se mönster och små tecken bara genom det jag skriver. Snart kan du bli tränare själv om du skulle vilja det 🙂  "Jaha, du vill träna en grupp? Vilken utbildning har du?" - "Den bästa! Nadjas blogg!"  Ha, ändå en söt tanke.  Nä, nu ska jag göra lite nytta i det här livet. Vad ska du göra?  Puss och kram och PS. På måndag sticker jag på läger igen 😉 

AllT GöR DiG STaRKaRe.

Reste vit flagg från sängen när jag vaknade. Time-out. Stopp. Hjälp mig upp.  Gå ingenstans innan du har slitit upp mig.  Helgen blev blandad för mig. Ett nytt årsbästa i godkänd vind - 5.75 direkt i första hoppet kändes stabilt. Att det var första gången på 17 steg peppade mig och jag kände att jag har bra med fart in mot plankan men ryggar en aning precis innan och litar inte på att jag hanterar hastigheten ännu.  Dessutom är jag fortfarande alldeles för fokuserad på plankan och på att få ett godkänt hopp vilket gör att jag inte släpper loss 100%.  Så det blev 5.75, tramp i dom andra hoppen och full satsning i sista.  Jag attackerade som en galning in men hade NOLL KOLL framme vid plankan och landade på 5.66 stående, ungefär.  Kroppen föll framåt och jag var inte stark nog att lyckas hålla upp överkroppen och göra "mig stor" i uthoppet.  En träningssak.  En motiverande sådan. För precis som jag skrev i mitt förra inlägg så har vi en fin grund nu.  Och jag blev förvånad över att löpningen såg så pass bra ut.  Min kropp HAR DET! Allt finns här! Det, tillsammans med min motivation, kommer att ta mig tillbaka.  Några orosmoment är hanterade:  - rädslan för att inte orka alla sex hopp på full ansats. - tvivel på att jag skulle kunna få tillbaka min snabbhet.  Jag blir mer och mer säker på att det mesta i livet handlar om sådana här saker: att göra det trots att vi är oroliga eller rädda eller inte tror på oss själva varje sekund.  Jag ville se för mig själv om det var så. Jag har varit sugen på att testa hur mycket jag kan utföra trots allt jag känner.  Hur mycket kan vi kontrollera själva?  Det är SÅ spännande.  Och vi kan alltid testa oss själva.  När jag kom från tävlingen på Ullevi så var jag först besviken på mig själv. Jag tyckte att jag borde ha hoppat längre. Jag blev resultatfokuserad. Ledsen bara för att jag hade förväntat mig mer.  Så på hotellet släpade jag alla mina väskor fyra trappor upp. Jag straffade mig genom att låta bli hissen.  Var så trött i benen men tänkte i varje steg att det var rätt åt mig. "Gå bara. Du får ta hissen när du gör det du ska".  Så om jag hade haft en hiss till min lägenhet en trappa upp igår SA HADE JAG TAGIT DEN!  För jag använde min besvikelse till att åka till Värendsvallen på kvällen, möta upp underbara Agne och springa intervaller.  Jag var så trött. Jag hade SÅ ont i ländrygg och huvud och diskuterade med Agne om vi ändå inte skulle skjuta på det till måndag.  Men jag vill utveckla mitt pannben och vet att det förmodligen är så här jag kommer att känna en andradag i mångkamp. Så varför inte bara träna på det? Träna under sådana förhållanden som jag ändå kommer att utsättas för senare?  Med dom tankarna sa både Agne och jag: "vi kör!" och jag la benen snabbt i högläge för att få några minuters återhämtning.  19.30 gled jag in på ett soligt men kyligt Värendsvallen. Började värma med cementben. Och det enda som gick i mitt huvud var "du blir stark av det här, det här är viktigt för framtiden. Du måste göra jobbet".  En 600-ing som start och fem minuter senare en 400-ing.  När jag gick i mål fick Agne springa efter ispåsar, för jag kände bokstavligen inte mina ben.  Domnad, smärta i vartenda cell och givetvis så frågade jag mig själv vad jag håller på med. Så som jag alltid gör när jag upplever smärta utöver det vanliga.  Jag stånkade och stönade och skrek. När syran slår till känns det på riktigt som om att jag ska dö. Och jag kan inte göra någonting mer än att härda ut. Det är vidrigt.  Med efteråt... EFTERÅT kära vän. Då känner man sig så sjukt stark!  Agne verkar känna mig bra redan nu för på min fråga varför jag gör det här svarade han direkt: "för att du älskar det!" Och jag svarade: "inte just nu, men jag kommer att älska det i efterhand. Ikväll".  Och så blev det. På kvällen kom alla positiva känslor. Känslan av att du inte viker ner dig, känslan av att du gör det du ska. Känslan av att du stretar emot allt som är naturligt.  Alla borde få känna dom där känslorna. Dom är verkligen livet.  Och förlåt om jag tjatar, men jag har på riktigt världens coolaste coach!!! Vem åker ner till vallen en söndag 19.30 för att se en galning springa lopp mot en målbild som dom flesta höjer på ögonbrynen åt? Jo - min coach gör det.  Det säger allt. Och kommer alltid att vara tillräckligt för mig. Handling på det viset är vackrare än alla ord i världen.  Jag får inte vila idag heller. Jag ska köra ett kulpass och mage och rygg och jag tror att vilan kommer imorgon. Men det gör mig ingenting. Jag skulle kunna träna varje timme om kroppen höll ihop för det.  Tack för allt ni skrev i förra inlägget. Jag har inte hunnit svara på allting men varje ord är läst och memorerat hos mig. Som styrka kommer det ut dom dagar jag behöver det. På så sätt är du med mig. På det där sättet finns du i din här kroppen genom varje träningspass och tävling jag gör.  Puss & kram och high five ❤️ PS. Tack Janne Bäck för fina bilder! Och den långa, jättestarka kramen jag fick. 

Jag är på G igen!!

Weeeehooo! Jag är fortfarande glad. Jag mår fortfarande bra i kroppen och jag äter frukost i soffan bara för att jag tyckte att jag var värd det 😀 Min mångkamp i helgen var inte på något sätt en fullträff. Jag hade "missar" i höjd, 200 och längd. Och ändå kunde jag göra 5834 poäng. Ca 70 från mitt pers och bara 120 poäng från VM-gränsen. Mina ben kändes galet pigga och jag log inombords mest hela tiden. Jag log för att min kropp återigen visar att den håller ihop. Den klarar verkligen av mångkamp. Och det är ju det här jag vill göra. Jag har kämpat hårt med min rehab av alla möjliga ställen på kroppen och nu kanske jag kan få lite betalt för alla dem tuffa månader (år!) som jag har tagit mig igenom. Jag känner så starkt att jag är värd det. Är det fel att tänka så ? Det var senast i april som jag knappt kunde springa för mikrobristningen i min hälsena. Idag sitter jag här och har klarat två dagar av god prestation.

20130702-085942.jpg Å jag är på något sätt inte nöjd. Jag vill mer. Jag kommer att satsa stenhårt minst fyra år till. Och jag ska försöka att göra det smart. Jag har många bra människor omkring mig som har stöttat mig länge och som alla också börjar lära sig hur vi ska gå till väga med allt. Hela teamet, med Leffe i spetsen, har bättre koll på min kropp och på vad den behöver.

20130702-090317.jpg Min mångkamp i stort var en stabil serie med, som jag själv det det, EN bra grenträff. Och det var i kulan (spjut var bra också! ). Jag har stött långt både på träning och tävling och visste att jag kunde, men jag brukar ha problem i just mångkamp. Därför var jag nöjd med mig själv att jag fick till det i sista stöten. 13.56 är OK. 14 kommer nästa gång 🙂 I längd började jag med två tramp och fick därför säkerhetshoppa sista... Där har jag massor av poäng att hämta och jag ska träna ansatser så fort jag får börja röra mig igen 🙂 Just den här grenen har blivit lite lidande (precis som höjd i alla år) eftersom jag inte har kunnat hoppa eller springa normalt. Nu på tävlingen var jag så snabb att jag fick backa min ansats 1,5 meter !!!! Jag hade ingen aning om hur jag skulle bete mig, men skönt kändes det 😀

20130702-091019.jpg Mina lagkompisar: Sofia Linde, Elin Tornehed och Tessi Jernbeck var inte alls speciellt nöjda med sina prestationer men dem höll humöret uppe och jag trivdes i gänget. Sköna tjejer och vi hade mysigt och kul mellan grenarna och i halvtid. Tack hörrni 🙂 Speciellt tack till söta Linde som hjälpte mig på 800 meter genom att dra första 400-ingen på en perfekt tid :-*

20130702-091314.jpg Jag känner mig otroligt motiverad och inspirerad inför fortsättningen. Både av säsongen och dem kommande åren. Men dem närmsta dagarna nu ska jag bara vila och ta det lugnt 🙂 Det har också blivit ganska skönt !

20130702-091802.jpg Och som ni ser på nummerlappen så ses vi i alla fall med säkerhet på EM nästa år 😉

20130702-091932.jpg Nu blir det en dusch! Tack och hej, Nadja

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.