Det här är till dig Nadja…

Godkväll vänner!

Jag vet att jag lovade er en text som jag själv har skrivit… Nu blir det istället en text som jag fick av min syster Bella för en massa år sedan. Bella och jag står varandra väldigt nära och vi peppar alltid varandra när vi behöver. Hon är klok och vacker och har så många egenskaper som jag beundrar. Hon är alltid ärlig mot mig och säger inte bara det jag behöver höra utan också sanningen. Hon tränar också friidrott och har haft det tufft med skador genom åren.
Här är hennes text till mig:

“Jag faller tillbaka, tillbaka till 14 års ålder och drömmer om drömmarna som aldrig slog in. Jag sitter i mitt flickrum, som är smyckat med diplom och utmärkelse av olika slag. Allt för att jag varje dag ska bli påmind om att den framtid jag drömmer om kan bli verklig. Där hänger medaljer av olika valörer, men mest guld, och jag får stora fjärilar i magen när jag synar dem och tänker tillbaka på vinnandets stund. Applåder, fint väder, dåligt väder, doften av nyklippt fotbollsgräs, skriken, stödet från kamraterna och familjen, en tränares stolthet, min egen stolthet!
Det kittlas i benen på mig och jag längtar redan efter nästa tävling. Jag får överskottsenergi och bara måste träna. Så jag går ut till gymmet utanför mitt rum, sätter på Gyllene Tider på högsta volym och jagar mina drömmar på löpbandet.
Tröttheten är underbar, ju tröttare jag blir desto närmre kommer jag mitt mål. Jag känner mig oövervinnerlig, stark, bra och ärligt lycklig.
Detta är det jag vill - att bli bäst i världen som man så simpelt säger.
Jag dansar i nästan två år. Leker fram mina resultat. Det är detta jag vill mest och det kan ingen ta ifrån mig. Kan det vara såhär lätt att bli bäst i världen tänkte barnet i mig. Kan det vara så att man får leka sig igenom livet? Och få sina drömmar uppfyllda? Det är ju som lördagsgodis varje dag.
Det bästa utav allt är att jag har min syster bredvid mig. Hon och jag ska bli bäst i världen tillsammans. Vi ska ta guld varannan gång, så att ingen blir ledsen. Gud, jag måste vara den mest lyckligt lottade personen som går i ett par spikskor?

Jag är 18 år, 4 månader och 17 dagar gammal idag. Det är lördag och jag ska nog ut och dricka vin med min pojkvän. Jag har inte stått på en friidrottsarena på 2 månader, 14 dagar och 45 minuter. Mina drömmar är genomskinliga. Och hur mycket jag än springer på det där löpbandet så tycks de inte komma närmre.
Min syster är i Stockholm och vinner för fullt, utan mig.
Hon har trillat, rest sig igen och trillat ytterligare några gånger och rest sig lite till. Lite högre för varje gång.
Jag har trillat men är inte halvvägs tillbaka. Är det för att jag inte är stark längre? För att jag inte är oövervinnerlig? Är det för att jag är dålig? För att jag inte är en vinnare? Är det för att jag inte vill mer? Eller varför reser jag mig inte upp!? Varför ställer jag mig inte på de där benen som brukade kittlas så mycket och kämpar, och gör det som jag alltid har älskat? VARFÖR!?

Det är kaos. Men i allt kaos så finns det en guldklimp. Hon har allt det som jag drömde om när jag var 14 år.
Hon är en vinnare. En kämpe. Hon är bäst. Precis så bra som jag alltid drömde om att bli.
Så, Nadja Emelie Nathalie Casadei, hjälper du mig upp? “

Du kan och du orkar!

Min andra text som jag lovade er i förgår kommer ikväll. Först ett bra citat:

Intervju med mig på Shapemeup.se!

Om ni går in på den här länken http://shapemeup.se/nadja-casadei-tranar-sjukamp-pa-heltid/ så hittar ni en alldeles ny intervju med mig. Charlotte Josefsson heter tjejen som har gjort intervjun och det är också hon som varit med och startat upp denna fantastiska idrott/hälsa/tränings-sida som just Shape me up är!

Bästa!

Det här läser jag varje dag nu för tiden…

Sakta men säkert mer som vanligt…

Igår började så äntligen min verklighet att bli som den alltid brukar vara… jag fick träna! Det vore kanske ett hån mot mina friidrottskollegor (och alla andra atleter) att använda ordet “träna” just i det här sammanhanget, men jag fick åtminstone röra lite på mig under strukturerade former och under uppsyn av en sjukgymnast

Det är ett stort steg! För nu har jag ett rehabschema att gå efter. Och jag kan planera mina dagar och jag kan se framför mig hur jäkla frisk och stark jag kommer att bli!

Mitt “träningsschema” består av följande:

* Cykel 2* 15 min

* Magliggande bensparkar (helt UTAN vikter!)

* Ligga på rygg och spänna låret i omgångar 3*5 sekunder * 10

* Tåhävningar (UTAN vikter)

* Gåträning i form av “tuppgång” och “rulla på foten”

* Sidliggande benlyft för att få kontakt med rumpmuskulaturen 2*10st/ben

Ja… ni ser ju… låter jobbigt va? Det jobbiga nu ligger inte i den fysiska biten utan i ATT GÖRA DET! När något blir så banalt och tråkigt (ja ni hörde, jag tycker att det är TRÅKIGT!) så tenderar det ibland att kännas en aning meninglöst och man kanske inte gör allt så bra som man kan göra det. Men: jag ska faan sätta världsrekord i rehab! Om det så är det sista jag gör.

Nu ska jag iväg och träna skallen lite. William och jag ska ha ett snack och planera för framtiden.

Vi hörs inom kort. Kram och kram och kram (jag är lite kelsjuk just nu känner jag )

Om att komma igen…

“Hon står där, mitt ute på fältet, med pilbågen stödd på foten.

Fixerar tavlan med blicken. Stilla.

Inte en rörelse.

Det duggregnar.

Så tar hon upp en pil ur kogret. Snäpper fast den självlysande nocken på strängen och lägger skaftet tillrätta på pilhyllan.

Tittar mot tavlan igen. Ett par djupa andetag.

- Rakt i bara, tänker hon och nickar.

Alla förberedelser är klara. Handen i bågen, fingrarna runt strängen, balans i kroppen. Nu är det bara att bestämma sig. Så börjar hon arbeta, lyfter bågen mot tavlan samtidigt som hon jobbar isär. Tryck framåt och tryck bakåt. Kraften kommer ur koncentrationen. Inte för mycket muskelarbete utan bara precis så mycket som behövs.

Där är allt på plats. Hon ökar arbetet och koncentrationen mot tavlan och känner skottet gå.

Blicken är kvar, mitt i tavlan, 50 meter bort.

Så hörs ljudet av en pil som sätter sig i målet. I tavlans vita centrum ser hon en självlysande orange liten fläck.

- Rakt i bara, ler hon och nickar.

Drar ett djupt andetag i den friska fuktiga luften. Så laddar hon igen.

Så enkelt är det när allting stämmer. Hon har tränat varje litet moment, en bit i taget, tills kroppen kan rörelserna utantill. Hon skulle nästan kunna göra det här med förbundna ögon.  Det svåraste är att behålla initiativet och kontrollen. När skjutmomentet automatiseras är det lätt hänt att kroppen tar över och börjar bestämma själv. Låter konstigt förstås, men det är som om tanken kopplas bort från rörelsen och den bara blir.

Kroppen är lat. En kropp utan medveten tanke och disciplin vill rationalisera och förenkla. Göra det så lätt som möjligt. Så fungerara det plötsligt inte längre som det ska. Skotten går snabbare och snabbare. Osäkerheten slår rot. Det blir analys och värdering av varje moment. Kroppen måste jobba hårdare. Det krävs mer fysisk och psykisk kraft. Det går inte att lita på något.

Hon minns en jakttävling, där det började strula efter bara halva första varvet. Hon hade inte skjutit så värst många tävlingar förut. Tankarna började snurra. “Vad gör jag för fel? Det här kunde jag ju. Vad har hänt?” Hon riktade tanken mot en massa olika punkter, försökte hitta roten till det onda och hon upptäckte flera brister. Medveten om alla fel började hon räkna poäng. Hur mycket hade hon råd att tappa? Inte mycket till. Hon måste skärpa sig.

Hon satt tyst för sig själv i pausen, kände sig misslyckad och trött på alltihop. Önskade att allt var över. Som tur var kom Cilla fram till henne och frågade hur det var.

Cilla är en obotlig optimist som tror att allt är till för att lära oss något nytt, viktigt.

- Jaså, sa hon, det är du som har vunnit en tunna skit idag. Och den kör du huvudet i. Alldeles frivilligt. Vad har du kvar framför dig? Ett antal mål som alla innehåller vardera tjugo poäng. Dem kan du ta eller tappa. Men du har visst släppt dem redan nu, innan du ens sett målen.

- Tunnan med skit kommer du att få släpa på hela varvet men du behöver inte ta någonting ur den. Det är tungt, men du kommer att klara det. Visst finns det något som du kan riktigt bra, trycket i båghanden till exempel, tänk på det innan du ska skjuta. Försök att minnas hur det känns när det går bra. Sen bestämmer du dig för att just så ska det bli den här gången. Titta rätt i tavlan och tala gärna om för den precis vad du ska till att göra. Strunta i poängen du, den kommer sen.

- När du vet vad du ska göra tar du ett djupt andetag, koncentrera dig på uppgiften och utför den. Lätt! Så känner du efter: godkänt, bra eller riktigt bra? Så ser du till att vara lite sjyst mot dig själv för du har ändå en rätt besvärlig börda idag. Varje gång du får ett “godkänt, bra eller riktigt bra” så lägger du det i tunnan ovanpå skiten. Du ska se att det väger upp. Till slut har du trängt undan all skit och då lovar jag att det blir mycket lättare.

- När du kommer hem kan du gå tillbaka, börja om från början. Då plockar du fram träningsdagboken och går igenom varje litet moment. Läs hur det var förut. Jämför med hur det känns nu. Hitta något som fungerar. Förstärk det som är bra. Skapa säkerhet. Så måste du ha tålamod. Du kommer att lära dig mycket om dig själv… Iväg nu och upp med huvudet!

Hon gick varvet ut med nytt mod för hon insåg att en tunna skit kan man faktiskt ha nytta av.

Sen den gången har hon alltid med sig sin Cilla. När som helst, var som helst, kan hon ta fram bilden av Cillas ansikte. Be om råd eller få tröst.

Fast för det mesta räcker det för henne att påminna sig om att möjligheter alltid finns.”

Från boken “Att spränga gränser” av Ingrid Mogren & Lotta Trosell.

« Föregående sida