Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TL Bygg
Rbergs Bil Rjk Superwear Harrys Karlskrona

NäR DeT TaR SiG iN.

Pussgurka och värmespridare! 

Jag blev så glad igår när jag skrev ett inlägg och såg att du faktiskt är kvar trots min månadslånga frånvaro ❤️


Jag blev så glad att jag hittade lust idag igen. Och för att det inte ska låta cheesy så ska faktiskt tilläggas att det fanns fler lyckofaktorer med i bilden:

1. Jag har serverat mig själv melon. Det bästa med att sommaren kommer. Denna ljuvliga rödblossiga boll som svalkar munnen sådär härligt och saftigt.


2. Jag gjorde rårakor till lunch. Jag är inte någon mästerkock och jag har inte heller samma glöd till mat som Moberg. Men jag säger dig en sak - rårakor kan jag tydligen!


3. JAG FICK SPRINGA PÅ BANA IDAG! Jag har haft en minibristning i baksida lår och har i 1,5 månader fått cykla, springa i vatten och köra rehab. Om det hade varit en fristående händelse så hade det säkert inte tröttat ut mig på samma sätt som det gjorde nu. Men denna gången var jag SÅ nära mitt gamla jag. 


Jag hade satt pers i djupa ben, klarat av mer hoppstyrka än tidigare, kände mig hoppig och stark på så många sätt. Och jag hade ett skönt flyt ut över plankan i längdhopp. 

Jag kände mig nära.

Därför blev det extra jobbigt när det under ett pass högg till oroväckande hårt i baksidan.


Jag brukar möta det som hindrar mig med entusiasm och ork. Men det här gjorde mig trött. 

På något sätt kom det åt mig djupare än tidigare. Jag kände ett sting av bitterhet och aggression. Jag blev både förbannad och ledsen på samma gång. 

En matthetskänsla smög sin in. Och jag märkte på mina tankar att jag inte var glasklar i huvudet.


Jag fick myror i kroppen och själen. Ingenting kunde stilla mig och allt jag såg var en tickande klocka som hånade mig på väggen som tornat upp sig framför mig.

Som tur väl var så hade jag saker att sysselsätta mig med och jag tog tåget upp till Stockholm för att träffa en specialist inom baksideskador: Carl Askling. 


Han hjälpte mig innan EM 2010 också och vet både hur man pratar till mig och ger mig instruktioner.

Han förstår att han behöver vara rak på sak och tydlig och hålla mig stramt. Annars gör jag för mycket eller börjar för tidigt. 

Jag gick från hans center med tre övningar. TRE! Förstå att något inom mig brast. 


Självklart såg jag för mig hur all min träning som jag dittills gjort bara gick till spillo. 

Och jag grät inte framför honom. Men jag grät när jag äntligen fick vara ensam igen. Och jag skrev ett sms till min förra tränare Miro Zalar. 


Att bli trött i själen är livsfarligt.

Och får du inte en knuff i rätt riktning kan allting bli fel.

Och jag kände hur det jag jobbat så hårt för plötsligt höll på att rinna mig ur händerna. 

Miro var den första jag tänkte på som skulle kunna ingjuta en gnutta jävlaranammar i mig. Och jag skrev något om att jag ville veta vad han såg hos mig som idrottare, vilka kvaliteter jag hade och varför han trodde på mig. Jag minns inte riktigt.

Men jag minns att han svarade direkt och att jag höll andan innan jag öppnade det. En screenshot tog jag tydligen också. 


Jag minns också att jag skrev till honom att det här var något jag skulle hålla för mig själv. Så jag kan inte citera honom här. Men det fina ligger ändå inte i det han skrev. Även om det var precis vad jag behövde, också. 

Det fina finns i att han förstod att jag behövde hjälp och att han svarade direkt. Att han faktiskt hade en tanke. Och att han alltid har varit en betydelsefull person för mig. 


Det fina finns också i att vi inte är ensamma starka, även om vi klarar mycket och kommer långt på egen hand. Vi kan få betydelsefull hjälp från håll vi kanske inte ens tänker på. Jag har aldrig skrivit något sådant till Miro efter att vi avslutade vårt samarbete. Men denna gången var det som om att han var just den rätta att hjälpa mig. 


Så, här sitter jag nu i min soffa med träningsvärk i benen. Jag är inte 100% glad men jag är inte heller arg. Jag känner mig inte helt klar än (om man nu någonsin blir det?). 

Jag litar inte på baksidan helt även om jag kunde springa idag. Men det är bättre att vara här än att vara bland rehabmaskiner och vatten.


Och min melon smakar ljuvligt. 

Jag har frågat dig tidigare, så jag vet vad du gör när du stöter på motgångar. Men jag vet inte hur du gör när du stöter på motgångar och samtidigt fylls med en känsla av tomhet? 

Det finns ett klokt citat: "det är inte svårt att vara modig om man inte är rädd".

Samma sak här: det är inte svårt att möta motgångar om man är full av energi och tankarna är lätta att hantera. 


Hur tänker du? 

Vi ses i kommentarsfältet senare, jag ska hoppa in i duschen.

Tack för att du finns ❤️

Nadja 




Du HaR iNGeN aNiNG.

Heeej från ett litet bakelsemonster ❤ Jag är äntligen hemma i Växjö igen. Det har varit en lång resa och det är alltid härligt att få komma hem till sin egen säng även om det är fantastiskt att vara utomlands.  Min säng är den bästa.  Och idag ska jag få träffa min coach Agne igen. Det var ett tag sedan jag såg honom nu. Jag tror att han kommer att bli glad över att se hur min muskelmassa har växt till sig.  Jag ser fram emot en träningsperiod här nere nu. Mina träningskompisar har haft en veckas vila och är säkert hur redo som helst för att köra igång. Och dom spar aldrig på något krut. Så jag kommer att få kämpa hårt för att hålla jämna steg.  Jag har tränat mycket styrka i en period nu och det känns. Jag känner mig tyngre i kroppen men också mer sammansatt. Mer hel.  Jag märkte av styrkan när jag hoppade längd på Bosön. Visserligen bara med några få steg, men ändå. Jag kände att spänsten låg där någonstans och väntade på mig.  Den kommer sen när vi börjar lätta på allting... det ska bli så otroligt roligt att se vad som kan komma från den här kroppen.  Jag känner mig helt tom inombords när det gäller förväntningar. Känner mig som ett blankt blad.  Jag har varit så trött på att kämpa, så ofantligt less på motvindar, så trött på att uppbringa entusiasm inför varje litet förväntat framsteg att jag till slut har släppt det. Det får liksom lite bli som det blir.  Inte så att jag på något sätt har lagt mig ner för räkning. Inte på något sätt gett upp något.  Men jag är försiktig med vad jag delar med mig av till andra. Dom bilder jag har i mitt huvud och det jag skulle vara nöjd med att prestera vet bara jag. Och det känns bra så.  Det känns som om att jag behåller mer energi på det sättet.  Den här resan, fram till idag, har varit så väldigt märklig. Från dom mörkaste dalar till små kullar där jag bara har kunnat ana solstrimmorna. Aldrig några höga toppar med vackra vyer. Tidigare i livet har jag kunnat uthärda djupa dalar mycket tack vare att jag fick belöning snabbt i form av det där höga.  Dom här senaste två åren av återhämtning från cancern har varit mer plana. Gråa. Jag har fått sänka min acceptans överallt. Jag har fått bli lycklig över sådant som jag skulle tagit för givet tidigare.  Jag har fått bli mindre kräsen.  Det har varit så mycket 90% uthärda och 10% lyckorus och tillfredsställelse.  Jag vet att många är trötta på mitt tjat. Men jag vet också att inte många har gått min resa.  Därför skiter jag i åsikterna om tjatet nu även om jag tog illa upp i början. Jag ville ha mer förståelse. Jag tyckte att det var elakt att ha en åsikt om hur snabbt jag borde komma tillbaka efter avsliten hälsena och cancer.  Jag kunde irritera mig på att människor trodde att allting var så enkelt. Än idag kan det störa mig. Men då har jag den här insikten: det finns ingen där ute, vad jag vet, som bär samma ryggsäck som jag. Och så länge det inte finns, så kan ingen heller säga något om det.  Ingen annan har heller referensramar. Ingen annan vet heller hur lång tid det bör ta. Det kanske tar ett år, två år... eller så tar det all tid och går inte alls.  Vem vet?  Så kan du tänka när du går igenom något svårt som andra har åsikter om: ingen annan har faktiskt en jävla aning. Aning om dina omständigheter, dina känslor, dina reaktioner, ditt sätt att ta dig framåt. Och så länge ingen annan heller har kopierat ditt liv och dina försök RAKT AV - ja, då kan dom heller inte säga någonting.  Du har all rätt att tycka att det är slitsamt, ett helvete, kanske till och med omöjligt; men ändå ha viljan att försöka.  Du har rätt till allt det där. Jag vet att jag ibland själv har sneglat på andra människor och tänkt: men vad håller han/hon på med? Hur svårt ska det vara?  Men av min resa så har jag lärt mig att det inte är sjysst att tänka så. Eller ens givande. Det är rent av bara idiotiskt. Och jag har fått tänka om.  Jag vet inte vad människan jag precis kritiserar i mitt inre faktiskt går igenom. Jag har inte hela bilden. Jag ser inte in bakom kulisserna. Jag är bara en medmänniska som är snabb att dömma.  Och varje gång jag gör det så skäms jag för mig själv. Men tanken ovan hjälper mig.  Den hjälper mig att hålla fötterna på jorden, så som pappa alltid har önskat att jag ska göra. På den punkten har jag i alla fall lyckats. Och misslyckats på så väldigt många andra.  När jag var ung läste jag ett citat någonstans. Jag läste mängder med sådana, och gör fortfarande, så fråga mig inte varifrån det kommer. Men det fastnade. Och jag har det i bakhuvudet vart jag än går.  Såhär: "Din uthållighet är måttet på hur mycket du tror på dig själv".  Det har följt med mig genom intervaller, genom personliga problem, genom allting egentligen. Jag har alltid känt en enorm tro på mig själv. Men det har också kostat energi. Efter en hård utmaning har jag känt mig urholkad. Förbrukad och färdig.  Det kostar att plocka fram bra tankar. Och det står alltid och väger mot frågan: "är det värt det?". Så länge vi kan svara JA där, ja... då tänker jag att det är väl bara att köra. Vad finns det att vara rädd för?  Jag har hittat mängder med svar på den frågan: jag kan vara rädd för precis allt. Kanske du också. Men vem fan orkar? Jag tröttnade på att vara rädd. Lika mycket som jag snabbt tröttnade på att vara "dålig". Därför pressar jag mig på mina träningspass, därför går jag all in, därför får det bära eller brista.  För jag är inte rädd längre.  Jag har varit rädd för att dö, för vad folk ska tycka, för min framtid, för att ta fel beslut, för att säga fel saker, för att inte duga, för att ingen ska tro på mig, för att publicera texter, för att orken ska ta slut... i omgångar.  Men så länge du vet, någonstans djupt inom dig, att du hanterar det, att det är övergående och att ingen egentligen bryr sig, så har du allt du behöver.  Att ingen egentligen bryr sig är en magisk tanke. För om vi ska vara ärliga - hur snabbt släpper vi inte saker? Hur snabbt kommer det inte något nytt att prata om? Denna morgonens nyheter är redan mentalt veckogamla.  Dessutom har alla fullt upp med sig själva.  Vi vinner alltid mycket mer på att köra vårt eget race. Det vi innerst inne tror och hoppas på. Vi vinner självrespekt genom att våga fullfölja vår längtan.  Vi bär våra huvuden högre, vi står mer rakryggade på denna jord och vi glöder mer, även om vi alldeles säkert ser löjligt tilltufsade ut ibland.  Det är vad jag tror.  Jag tror på dig som sliter i det tysta, även om jag kanske sneglar snett ibland av gammal vana. Jag tror på dig som säger att du vill men att det inte har visat sig än. Jag tror på dig som säger att du känner att du kan men inte har gjort det än.  Jag tror på dig som sticker ut hakan även om den sticker ut mer än vad som är allmänt accepterat. Jag tror på dig som känner att du inte har det där "lilla extra". För jag vet att vi alla kan plocka fram det. Det är inte få förunnat. Det är en sak att lära sig och att tro på.  Jag tror på dig som "missade tåget", som tog omvägen, som drog det kortaste strået.  Jag tror på dig som misslyckas, jag tror på dig som har förklaringar som omgivningen gärna gör om till "bortförklaringar". Jag tror på dig som är uträknad.  Ibland räcker det att bara veta det.  Puss ❤  

MoT VåR SiSTa BeRGSToPP.

Igår rasade jag fullkomligt samman känslomässigt.  Med huvudet mot ratten, händerna om öronen och med ett dunkande bröst satt jag kvar i bilen medan regnet smattrade mot rutorna.  Ni har hört storyn förut. Eller hur? Men igår var det ingenting sådant. Det var ren och skär glädje. Bara lite lycka som rann över. Ett lyckorus som jag inte kunde ta hand om.  En tacksamhet så stor att jag var tvungen att göra korstecknet mellan panna, mage, axel, axel flera gånger om. Fråga mig inte vem jag tror att jag tackade. Men jag behövde tacka någon.  Jag kom till träningen med träningsvärk efter bra längdhopp på full ansats i måndags och explosiva kulkast i förrgår och hade förvarnat Agne om att kroppen kanske inte skulle vara helt fit for fight för häck och snabba lopp.  Jag skulle i alla fall komma dit och värma och känna efter. Sådär som vi alltid gör.  Direkt när jag börjar jogga så känner jag att benen är med mig. Och ännu mer när jag väl får på mig spikskorna. När jag får en sådan bekräftelse så kan inte ens Agne stoppa mig.  (Eller jo. Det kan han. Men det passade in så fint att skriva sådär) Agne hämtar block och jag ställer fram en häck på den gula markeringen där den ska stå.  Höjer den till ÅTTIOFYRA centimeter istället för som förra veckan: 76. Precis som Agne hade lovat så skulle jag få ta nästa steg denna dag.  Min tävlingshöjd. Tre år sedan sist med block och attack.  Alla dessa grenar som ska pusslas ihop. Det här var den sista att köra fullt ut.  En avsliten hälsena, några månader med cancer och otaliga rehabtimmar senare så klippte jag mina tävlingshäckar som om ingenting har hänt. Som om tiden stått stilla.  Och min enda reaktion var ett jäkla gapflabb. Jag stod bara och garvade framför Agne. Han log åt mig, gav mig en high five och sa: "hörru, skratta inte bort all energi nu". Eller ja, något i den stilen. För jag minns inte ordagrant om jag ska vara ärlig. Jag var helt uppsluppen. Borta men ändå totalt fokuserad.  Block och tre häckar. Två fot kort - precis som förut. Precis sådär som jag gjorde innan. Precis sådär som träningslivet såg ut då.  Jag är inte lika säker ännu, jag är inte lika stabil och rapp i stegen mellan häckarna. Men jag kunde inte brytt mig mindre just nu.  Det enda jag kunde säga till mig själv hela bilresan hem var "fy fan vad bra jag är. Fy fan, fy fan... FY FAN SÅ JÄKLA GRYMT! Gaaaaaaaah!"  Om jag hyllade Agne igår, så hyllade jag även mig själv bara några timmar efteråt.  Anledningen till att jag satt kvar i bilen var för att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Bilen har sett och hört så mycket och i den har jag bekänt det mesta, gråtit och skrattat och hittat lugn.  Bilen är som en liten kokong av kärlek.  Jag ville ringa hela världen. Berätta för alla att jag släpat den sista biten till sin rätta plats.  Jag ville ha en kram, en dunk i ryggen, någon som förstod allting.  Jag ville höra någon annan skratta med mig. Dela min glädje. Känna exakt samma som jag.  Men så kom jag på att den enda som sett, känt och varit med på allt in i minsta detalj - det är ju jag själv.  Ingen annan skulle ändå förstå allt som ligger bakom. Ingen annan skulle förmodligen förstå min glädje över att kunna springa över rödvitmålade plankor igen.  Så jag fick göra precis som med sorgerna jag har känt: jag fick känna i min ensamhet.  Jag lyfte till slut huvudet, fällde ner solskyddet och öppnade spegeln. Stirrade mig själv i ögonen. Försökte se vad som fanns där inne. Glada, tårfyllda ögon. Och starka tankar. Okuvliga tankar. Beslutsamhet.  Det var längesedan jag kände mig så mentalt stark som igår. Och som jag har saknat den känslan.  När jag kom innanför dörren slängde jag direkt ett öga på min fotovägg. Ketchup, mamma och pappa. Systrar, bror. Barndomsminnen. Och så en stor bild i svartvitt som jag fått av Peter Holgersson från hans bildserie från cancertiden. En tjej med kalt huvud, tuff i skinnjacka men märkbart sjuk. Rakt ut och helt spontant pekade jag på mig själv som en psykopat och log mellan tårarna: "Ha! Där fick du! Jag ger mig inte! Märker du det?!"  Hahaha, alltså, du skulle sett mig. Jag lovar att du hade skrattat med mig då.  Jag kände en sådan oerhörd makt över omständigheterna. Jag kände mig sådär oslagbar som jag nästan aldrig känner mig annars. Jag kunde inte laga mat, jag kunde inte kolla mobilen. Jag kunde inte dricka vatten. Jag ställde aldrig ner väskan.  Jag stod bara där och kollade på alla scener som helt plötsligt spelades upp i mitt huvud. Alla dessa vackra men smärtsamma minnen som idag gör mig stark. Som idag får mig att tro att jag klarar av precis vad som helst.  Jag mindes löftet jag gav mig själv i en sjukhussäng en natt på Karolinska för snart två år sedan:  "Om jag får en chans till så kommer jag att ta den. Jag kommer aldrig att vika ner mig, jag kommer att härda ut allt för att få tävla på toppnivå igen. Jag lovar. Om någon hör mig, så ge mig bara en chans till." Varma känslor spred sig från magen och ut i fingertopparna. Upp igen och ut som tårar.  Åh, så jag skulle vilja att du var där då.  Åh, så jag önskar att du känner att det här är något jag delar med dig som följt mig hela jävla vägen.  Upp och ner, fram och bak och sidospår ibland. Du har också pusslat ihop det här.  Du har praktiskt taget satt ihop en alldeles egen sjukamp. Allt du har delat med dig av och allt du har kommenterat och lyft så fort du har kunnat. Alla dessa känslor vi har pratat om här inne, alla tankar du så tålmodigt har tagit del av och besvarat.  Nu återstår en sista sak på vår resa och det är att få ihop allt det här till en sjukamp på två dagar. Att klara av påfrestningen. Vi har byggt grunden och nu börjar det roliga. Du kommer att höra mig gnälla, jag ska inte ljuga. Du kommer att behöva trösta mig fler gånger. Och säkert jag dig. Behöva skicka mod och kraft och kärlek flera gånger om.  Men en sak vet jag mer säkert än någonsin förut - fy fasen så kul vi kommer att ha längs med vägen!  Del två. Hörde du startskottet?  Mot den sista bergstoppen där borta ❤️

Ett år ung

Jättegod och mumsig morgon på er! 20140717-092523-33923307.jpg Hur länge har vi varit ifrån varandra nu? Känns som en evighet. Jag har jobbat, tränat, lekt och sovit i en enda stor röra. Har glömt bort hur slitsamt det är att jobba samtidigt som man tränar och har inte haft så mycket energi över.

20140717-092652-34012799.jpg I förgår var en speciell dag för mig. Ni som har följt mig ett tag vet vad det handlar om. I förgår vid 11.30 var det EXAKT ett år sedan jag slet av min hälsena på ett förberedande träningspass inför mitt VM-kval i Finland en vecka senare.

20140717-092745-34065478.jpg Det var den första skadan i min karriär som fick min värld att rasa lite. Jag blev trött. Ordentligt kantstött. Utnött. Vissnade. Som om något inom mig plötsligt dött. Men sen pratade jag med pappa och Kajsa Bergqvist och kom på andra tankar: jag skulle tillbaka och hälsenan skulle bli stark igen.

20140717-093105-34265404.jpg Jag gick med stövel i tre månader och en vecka efter jag fått ta av den och skulle påbörja min rehab fick jag beskedet om cancern i mage och hals. Men då var jag på något sätt redan så blåslagen att månen hade kunnat trilla ner i huvudet på mig och jag hade knappt märkt något. Jag var inne i någon form av fight-mode och kände att jag kommer att klara allt.

20140717-093238-34358054.jpg Och nu är vi här. Ett år har gått och mer omvälvande saker har hänt under det här året än under hela min 31-åriga livstid. Har ni försökt samla ihop era intryck under ett år av era liv någon gång? Skriver ni dagbok? Utvärderar ni era liv? Eller lever ni bara? Jag är en periodare. Funderar för mycket ibland. För lite ibland och ingenting allt för ofta.

20140717-091932-33572463.jpg Jag har kommit underfund med att jag mer och mer bara vill leva. Samtidigt som jag söker det där som gör att hela min inställning till livet vänds upp och ner. Ja, ni vet ju. Man skulle ändå kunna tro att cancern skulle bidra till en sådan vändning. Men vi har pratat om det här. Och det största som påverkades var min inställning till tiden.

20140717-095718-35838371.jpg Så nu lever vi vidare och firar våra andetag istället! Jag firade att hälsenan fyllde ett år, såklart.

20140717-093725-34645247.jpg Alex överraskade mig med en taxiresa till Urban Deli och bjöd på salami och ost till förbannelse.

20140717-093705-34625936.jpg Älskar att fira, älskar salami, älskar överraskningar. Mmmmm.

20140717-093826-34706120.jpg Det blev en bra kväll och dagen efter firade jag med lopp och styrka och kände att hälsenan höll. Igår fortsatte jag fira livet med ett besök hos min syster och hennes pojkvän Peter. De har köpt lägenhet på Kungsholmen och jag bjöds på middag.

20140717-094532-35132822.jpg

20140717-094623-35183574.jpg

20140717-094633-35193934.jpg Jäkligt mysigt och oj så stor hon har blivit, lillasyster som alltid skulle vara just lillasyster. Helt plötsligt känns hon sju gånger mer vuxen än mig 🙂

20140717-094723-35243098.jpg

20140717-095002-35402758.jpg Idag är jag fri från både träning och jobb och kommer att placera mig strategiskt under solen. Hittar vi något att fira så firar vi det. Annars kan vi bara ta en kaffe. Humor blir det vare sig ni vill eller inte. Energi och solpuss på er

20140717-095418-35658026.jpg Ha ha ha. Att sitta på snygga mattor är annars en grymt frän affärsidé.

20140717-095457-35697594.jpg

20140717-095505-35705298.jpg puss❤️puss❤️puss❤️puss❤️puss❤️

Till signaturen ”Hmm”

Så snabbt saker och ting kan ändras. Framförallt känslor och attityder. Tack till signaturen "hmm" som skrev den här kommentaren på min blogg precis: "let's face it. du är 29 och kommer aldrig vinna det där guldet i OS som du vill. Du blir inte heller bättre och med åldern kommer du bara bli än sämre. Kanske lika bra att lägga ner idrottskarriären och satsa på livet utanför medan du fortfarande är hyggligt ung? säger det inte för att vara taskig utan för att vara realistisk" En bättre kommentar än så tror jag inte att man kan säga till mig. Nu gissar jag förstås bara, men den här människan har säkert haft ett svårt liv med massor av motgångar som denne aldrig har klarat av och säkert har personen heller aldrig haft någon dröm. Eller haft en dröm men varit för feg för att våga sikta mot den. Och konstigt nog är det alltid dessa människor som säger saker som gör det ännu mer värt att kämpa för mina drömmar. Jag blir aldrig ledsen eller irriterad över sådana kommentarer. Jag blir alltid bara mer motiverad. Ni vet, sådär motiverad att träningen dagen efter, och alla andra dagar efter det, blir sjukt fokuserade och hårda. Jag har fungerat så i hela mitt liv och kommer alltid att fungera så.

20130301-213519.jpg Det som jag tycker är synd är att personen är lika rädd för att ha en egen vision som denne är för att skriva ut sitt namn och stå för sin åsikt (förmodligen skäms personen, men det är inget att skämmas för, visst?) Det är det enda som jag kan störa mig på: fega, rädda människor som bara vågar säga sin åsikt när denne inte syns eller röjer sin riktiga identitet. För som vi alla vet så är sådana här kommentarer förknippade med ganska trista, trötta och pessimistiska människor, och det vill ju ingen egentligen bli sedd som. Därför står man inte för det man tycker. Tror jag. Jag vill ändå tacka dig "hmm". För att du är sådär feg och inte har så mycket att göra en fredagskväll. Att du faktiskt tog dig tid att skriva till MIG! Jag hoppas att du snart hittar din egen dröm att följa och lägga energi på. Och är det så att du stöter på motgångar som du känner att du inte klarar av så mejla gärna. Jag sitter inne på en hel del tips 🙂 Jag fick en liten kommentar, du fick ett helt inlägg. Tänkte att du behöver något att läsa i din ensamhet. Kram Nadja

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.