Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TĆL Bygg
Rćbergs Bil Röjk Superwear Harrys Karlskrona

NĂ€R DeT TaR SiG iN.

Pussgurka och vÀrmespridare! 

Jag blev sĂ„ glad igĂ„r nĂ€r jag skrev ett inlĂ€gg och sĂ„g att du faktiskt Ă€r kvar trots min mĂ„nadslĂ„nga frĂ„nvaro ❀


Jag blev sÄ glad att jag hittade lust idag igen. Och för att det inte ska lÄta cheesy sÄ ska faktiskt tillÀggas att det fanns fler lyckofaktorer med i bilden:

1. Jag har serverat mig sjÀlv melon. Det bÀsta med att sommaren kommer. Denna ljuvliga rödblossiga boll som svalkar munnen sÄdÀr hÀrligt och saftigt.


2. Jag gjorde rÄrakor till lunch. Jag Àr inte nÄgon mÀsterkock och jag har inte heller samma glöd till mat som Moberg. Men jag sÀger dig en sak - rÄrakor kan jag tydligen!


3. JAG FICK SPRINGA PÅ BANA IDAG! Jag har haft en minibristning i baksida lĂ„r och har i 1,5 mĂ„nader fĂ„tt cykla, springa i vatten och köra rehab. Om det hade varit en fristĂ„ende hĂ€ndelse sĂ„ hade det sĂ€kert inte tröttat ut mig pĂ„ samma sĂ€tt som det gjorde nu. Men denna gĂ„ngen var jag SÅ nĂ€ra mitt gamla jag. 


Jag hade satt pers i djupa ben, klarat av mer hoppstyrka Àn tidigare, kÀnde mig hoppig och stark pÄ sÄ mÄnga sÀtt. Och jag hade ett skönt flyt ut över plankan i lÀngdhopp. 

Jag kÀnde mig nÀra.

DÀrför blev det extra jobbigt nÀr det under ett pass högg till orovÀckande hÄrt i baksidan.


Jag brukar möta det som hindrar mig med entusiasm och ork. Men det hÀr gjorde mig trött. 

PÄ nÄgot sÀtt kom det Ät mig djupare Àn tidigare. Jag kÀnde ett sting av bitterhet och aggression. Jag blev bÄde förbannad och ledsen pÄ samma gÄng. 

En matthetskÀnsla smög sin in. Och jag mÀrkte pÄ mina tankar att jag inte var glasklar i huvudet.


Jag fick myror i kroppen och sjÀlen. Ingenting kunde stilla mig och allt jag sÄg var en tickande klocka som hÄnade mig pÄ vÀggen som tornat upp sig framför mig.

Som tur vÀl var sÄ hade jag saker att sysselsÀtta mig med och jag tog tÄget upp till Stockholm för att trÀffa en specialist inom baksideskador: Carl Askling. 


Han hjÀlpte mig innan EM 2010 ocksÄ och vet bÄde hur man pratar till mig och ger mig instruktioner.

Han förstÄr att han behöver vara rak pÄ sak och tydlig och hÄlla mig stramt. Annars gör jag för mycket eller börjar för tidigt. 

Jag gick frÄn hans center med tre övningar. TRE! FörstÄ att nÄgot inom mig brast. 


SjÀlvklart sÄg jag för mig hur all min trÀning som jag dittills gjort bara gick till spillo. 

Och jag grÀt inte framför honom. Men jag grÀt nÀr jag Àntligen fick vara ensam igen. Och jag skrev ett sms till min förra trÀnare Miro Zalar. 


Att bli trött i sjÀlen Àr livsfarligt.

Och fÄr du inte en knuff i rÀtt riktning kan allting bli fel.

Och jag kÀnde hur det jag jobbat sÄ hÄrt för plötsligt höll pÄ att rinna mig ur hÀnderna. 

Miro var den första jag tÀnkte pÄ som skulle kunna ingjuta en gnutta jÀvlaranammar i mig. Och jag skrev nÄgot om att jag ville veta vad han sÄg hos mig som idrottare, vilka kvaliteter jag hade och varför han trodde pÄ mig. Jag minns inte riktigt.

Men jag minns att han svarade direkt och att jag höll andan innan jag öppnade det. En screenshot tog jag tydligen ocksÄ. 


Jag minns ocksĂ„ att jag skrev till honom att det hĂ€r var nĂ„got jag skulle hĂ„lla för mig sjĂ€lv. SĂ„ jag kan inte citera honom hĂ€r. Men det fina ligger Ă€ndĂ„ inte i det han skrev. Även om det var precis vad jag behövde, ocksĂ„. 

Det fina finns i att han förstod att jag behövde hjÀlp och att han svarade direkt. Att han faktiskt hade en tanke. Och att han alltid har varit en betydelsefull person för mig. 


Det fina finns ocksÄ i att vi inte Àr ensamma starka, Àven om vi klarar mycket och kommer lÄngt pÄ egen hand. Vi kan fÄ betydelsefull hjÀlp frÄn hÄll vi kanske inte ens tÀnker pÄ. Jag har aldrig skrivit nÄgot sÄdant till Miro efter att vi avslutade vÄrt samarbete. Men denna gÄngen var det som om att han var just den rÀtta att hjÀlpa mig. 


SÄ, hÀr sitter jag nu i min soffa med trÀningsvÀrk i benen. Jag Àr inte 100% glad men jag Àr inte heller arg. Jag kÀnner mig inte helt klar Àn (om man nu nÄgonsin blir det?). 

Jag litar inte pÄ baksidan helt Àven om jag kunde springa idag. Men det Àr bÀttre att vara hÀr Àn att vara bland rehabmaskiner och vatten.


Och min melon smakar ljuvligt. 

Jag har frÄgat dig tidigare, sÄ jag vet vad du gör nÀr du stöter pÄ motgÄngar. Men jag vet inte hur du gör nÀr du stöter pÄ motgÄngar och samtidigt fylls med en kÀnsla av tomhet? 

Det finns ett klokt citat: "det Àr inte svÄrt att vara modig om man inte Àr rÀdd".

Samma sak hÀr: det Àr inte svÄrt att möta motgÄngar om man Àr full av energi och tankarna Àr lÀtta att hantera. 


Hur tÀnker du? 

Vi ses i kommentarsfÀltet senare, jag ska hoppa in i duschen.

Tack för att du finns ❀

Nadja 




JaG KÀNDe EN KNöL.

Mellanlandning. 

Det Àr onsdag och jag sitter med en kaffekopp framför mig trots den sena timmen. 


Jag har uppdrag att slutföra inför morgondagen och jag kan kÀnna stressen i mellangÀrdet... men jag tÀnkte komma in hit och fÄnga upp lite av din goa energi innan jag fortsÀtter. 

Jag vill berÀtta om det dÀr som jag inte ville sÀga nÄgot om tidigare.


För ungefÀr tvÄ mÄnader sedan sÄ hittade jag en knöl i mitt högra bröst. 

Och jag vet vad du tÀnker - det som alla lÀkare ocksÄ tÀnkte - men hon har ju inga bröst! 

Haha, som jag har skÀmtat om det hÀr med min mamma och syster under pÄgÄende process. Du vet att jag gillar att bemöta mina utmaningar med humor. 


SĂ„ gjorde vi Ă€ven nu. Även om jag mĂ€rkte pĂ„ mamma att hon visade mer vrede denna gĂ„ngen. Hon var arg för att kallelsen till undersökningarna inte kom för typ ett halvĂ„r sedan och hon tjatade pĂ„ mig, med en förbannad ton, om att ringa och pĂ„skynda allting. 

Hon hetsade upp sig och sa: "du Àr ju för fan inte ens friskförklarad Ànnu! Dom borde ge dig en undersökning direkt!" 

Jag mÀrkte pÄ mig sjÀlv att jag gillade att det drog ut pÄ tiden. Jag ville egentligen inte veta denna gÄngen. Jag började förbereda mig mentalt pÄ alla möjliga scenarion. Jag putsade min rustning och jag hade till och med en plan för hur jag skulle kunna fÄ tÀvla den hÀr sÀsongen om dom skulle sÀga "bröstcancer". 


Jag hade tÀnkt frÄga om hur allvarligt det var, jag hade tÀnkt be dom att vÀnta med min behandling, jag hade tÀnkt fÄ köra min sista sÀsong. 

Jag upptÀckte knölen nÀr jag stretchade bröstmuskeln inför ett kulpass. Den bara var dÀr helt plötsligt. HÄrd, konstig, pÄ bakre delen av bröstet. 

Jag tÀnkte ignorera det först. Jag menar; jag kan ju inte fÄ bröstcancer ocksÄ. Och inte nu. Inte nu nÀr sÄ mycket redan Àr genomgÄtt. 

Jag berÀttade för mamma och hon fick kÀnna pÄ den. Hon gillade det inte och jag har nog aldrig sett henne sÄ allvarlig som nÀr hon sa: "du kollar upp det dÀr... nu". 


Min bÀsta vÀn Alex följde med mig till sjukhuset och jag skulle fÄ en tid för mammografi, ultraljud och punktion. 

Mina nÀrmsta har vetat om det hÀr, men jag kÀnde att det var onödigt att blanda in dig i ett pre-war. Jag hade behövt dig fullt ut om det skulle vara nÄgot. 

Jag Äkte till sjukhuset i tisdags. Jag var ensam och jag hasade mig igenom ett helt nytt sjukhus, nya golv under mina fötter. Och ÀndÄ sÄ likt. 

Korridoren sÄg ut ungefÀr som pÄ Karolinska och jag kunde kÀnna igen doften. 

Tusen minnen flög upp i huvudet. Och tankarna surrade. 

"HÀr gÄr jag. Igen. Mot nÄgot som kanske blir rond tvÄ. Hur kommer jag att hantera det en andra gÄng? Jag vet ju mer nu. Jag vet vad det innebÀr. Jag vet hur det kÀnns. Kommer jag att vara lika glad? Kommer jag att kÀnna samma hopp? Jag bara spekulerar. 

Jag mÄste sluta spekulera. 

Men hur blir det med min kropp? Kommer behandlingarna att förstöra mig igen? Vad ska jag sÀga till Agne? Vad ska jag sÀga till mina sponsorer? Vad ska jag sÀga till mamma? 

TÀnk att jag gÄr hÀr helt ensam och ingen vet vad jag gÄr emot. Jag kom in genom dom dÀr svÀngdörrarna och jag kommer att gÄ ut igenom dom igen om nÄgra timmar och allting i vÀrlden kommer att vara som vanligt. Man Àr sÄ liten pÄ denna jord. 


Varför har inte mamma ringt? Varför har inte pappa önskat mig lycka till? Varför gÄr jag hÀr? 

Men det Àr sÀkert ingenting. Jag Àr ju mycket inbillningssjuk nu för tiden. Ja, det Àr jag. 

Och knölen har ju blivit mindre. Visst Àndrar den i storlek hela tiden? Det Àr sÀkert ingenting. Jag Àr sÄ löjlig. Och hÀr gÄr jag och tar upp tid för lÀkare och andra som Àr sjuka, pÄ riktigt. Vad gör jag ens hÀr? 

Vem ska jag ringa efterÄt? Vem blir den första? Jag Àr helt ensam i en stad jag inte kÀnner. Vem kommer och kramar mig? 

Ska jag ens ringa nÄgon. Nej, jag har ju gjort upp en plan. Jag kanske ska hÄlla mig till den? 

Jag har ju tÀnkt att jag ska ta tid för mig sjÀlv efterÄt. Jag ska gÄ ner till vattnet, plugga in musik i öronen och svÀva ivÀg i tankarna. Jag ska inte ge min omgivning panik. Jag ska samla mig i min ensamhet först. 


Jag vet att jag lovade att ringa min syster Gisela direkt efterÄt. Hon propsade pÄ det. Men jag har ju faktiskt förberett henne pÄ att jag kanske inte alls ringer. Jag har ju sagt att jag kanske vill vara ifred en stund. Hon mÄste förstÄ. Ja, det gör hon nog. Eller ringer hon och stirrar upp hela slÀkten som hon brukar? Jag kanske ska ringa henne bara och sÀga att hon kan vara lugn. Jag kanske ska ljuga? SÀga att allt Àr bra, för att vinna lite tid? 

Nej. SÄdÀr kan man ju inte göra. Och förresten sÄ vet jag inte vad det hÀr Àr. Jag bara spekulerar".


Jag hade en klump i halsen nÀr jag satte mig i vÀntrummet pÄ VÀxjö Lasarett. 

Jag var SÅ mycket tuffare förra gĂ„ngen. Jag var sĂ„ mycket lugnare. Jag minns inte att jag var sĂ„hĂ€r nojjig. 

NÀr lÀkaren ropar mitt namn gÄr jag in. Ett grÄtt rum. Men en varm hand möter min i ett handslag. 

Jag tÀnker hela tiden: "dom kommer inte att hitta nÄgot, dom kommer inte att hitta nÄgot... och varför i helvete Àr jag ensam hÀr?!"

Mina undersökningar gÄr snabbt och lÀkaren som gör mitt ultraljud berÀttar att hon vet att jag har haft lymfom. Jag andas ut. Det var det mamma ville; att dom skulle vara medvetna. Veta om att jag Àr inte friskförklarad Ànnu. 

"Mamma kommer att bli nöjd" hinner jag tÀnka innan lÀkaren sÀger att hon inte ser nÄgonting som Àr onormalt. 


Hon förklarar att körtlarna Àr aningen förstorade men att det inte Àr nÄgon fara. Dom ser friska ut och sÄ förklarar hon hur en sjuk körtel ser ut. Jag tittar pÄ hennes skÀrm men Àr helt avdomnad. 

Jag blir inte ens glad. 

TvÄ mÄnader av inre stress skulle liksom komma ut. Jag plockar hispigt ihop mina saker, sÀger tack, rusar ut och pÄminner mig sjÀlv om igen om att jag borde skÀmmas som kommer till sjukhuset med en förstorad körtel! 

JÀvla mamma att pressa mig att gÄ och kolla mig. 

Jag ringde inget samtal nÀr jag kom ut. Jag andades den friska luften istÀllet. TÀnkte att allting fortfarande var exakt som vanligt, precis som jag hade trott. MÀnniskor pÄ vÀg till sina egna Àrenden, fÄglar pÄ bÀnken utanför, bilar i kö, ljud och ljus och liv i en salig blandning. 

Jag satte mig i Rio och började grÄta. Jag tÀnkte att det borde vara av lÀttnad men jag kÀnde det inte. 


Jag kÀnde mig bara tom. Och besviken pÄ mig sjÀlv för att jag hade varit sÄ orolig och rÀdd dÀr inne. Arg för att jag inte hade samma fighting-spirit som i rond 1. 

Jag satte pÄ musiken i bilen och jag kollade pÄ min mobil. Fortfarande inga sms, inga jagande samtal. "Bra, dom hÄller ihop och dom har lyssnat pÄ mig" tÀnkte jag medan jag skickade ivÀg ett sms till Alex: "dom hittade ingenting!" 

Och jag fick svar tillbaka direkt: "vilken jÀvla lÀttnad!". 

Jag Äkte och tankade, förbrukade tid i mitt liv som om att jag har mÀngder av den. Kissade pÄ stationen, kollade pÄ systers nummer i mobilen. Köpte en banan. Och ringde henne sedan. 


Hon svarade sÄ att jag kunde se hennes sammanbitna ansiktsuttryck framför mig. Tonen pÄ rösten avslöjade henne. 

Hon lÀt chockad nÀr jag sa att allt var bra. Som om hon faktiskt trodde att jag ljög. Och jag skÀmdes Äterigen över att jag hade haft det som en plan. Hon hade nog aldrig gÄttt pÄ det om jag hade kört den. 

Hon kÀnner mig. Och nÀr jag trÀffade henne efterÄt sa hon att jag hade varit tyst orovÀckande lÀnge i telefonen innan jag hade sagt att allt var bra. Det var ingenting jag sjÀlv minns. 

Jag hade sÀkert haft fullt upp med allt som snurrade inom mig. 

SÄ, nu sitter jag hÀr. Fortfarande frisk och glad över livet. Och allting bara fortsÀtter att rusa pÄ. Oavsett vad vi drabbas av. Jag vet att jag i min bok skrev: "tiden vÀntar inte pÄ nÄgon..." och jag kÀnner det Ànnu mer tydligt just idag. 

Ingenting vÀntar. Vi behöver bara Àlska dom vi Àlskar, vara nÀrvarande, ge varandra vÀrme och lyfta varandra. 


Och jag bara spekulerar. SÄ som jag alltid gör. 

Var rĂ€dd om dig ❀

Kram,

Nadja 




AGNe ÄR MiN RyGGRaD

Vem Ă€r din?  Visst Ă€r det konstigt... Ibland gör vi chansningar i livet som senare visar sig vara det absolut bĂ€sta vi kunde gjort. Ibland fĂ„r vi utdelning för vĂ„rt mod, vĂ„r vĂ„ghalsighet och för att vi gĂ„r för det vi tror pĂ„.  Jag började trĂ€na med Agne för snart 10 mĂ„nader sedan. Haltande kom jag till trĂ€ningarna. Fick inte göra allt som dom andra gjorde och fick ofta se pĂ„ nĂ€r resten av gĂ€nget körde skiten ur sig.  Med brinnande ögon frĂ„gade jag Agne om jag fick göra mer, vara med mer, försöka mig pĂ„ nĂ„got nytt. Testa att passera Ă€nnu en milstolpe.  Alltid lika lugnt bemötte han mig med ord som "tĂ„lamod" och "kontinuitet".  "Du ska hĂ„lla ihop. Du behöver mer tid. Vi kan inte gĂ„ för fort fram. Du fĂ„r vĂ€nta". Hur mĂ„nga gĂ„nger har jag hört dom meningarna?  Jag visste nĂ„gonstans inom mig att han hade helt rĂ€tt attityd inför min iver. Men jag testade Ă€ndĂ„ honom flera gĂ„nger. "Ett hopp till? En stöt till?"  Hela vĂ€gen har han stĂ„tt dĂ€r med hakan högt och bergfast blick - "Glöm det. Du ska trĂ€na imorgon igen".  Ingen stress. Aldrig nĂ„gon panik. Aldrig nĂ„gon lust att hetsa fram resultat som han vet kommer, om jag hĂ„ller ihop. Inte brĂ„ttom till nĂ„got. 34.80. Det sĂ€ger dig inte ett skit. Men för mig betyder det allt.  Det Ă€r min ansats i lĂ€ngdhopp. Den jag hade i juli 2013 och den jag hade innan jag sprang rakt in i ett berg av motgĂ„ngar.  I förrgĂ„r, tre Ă„r senare, var jag ute pĂ„ den igen! Exakt samma ansats.  17 steg av ren jĂ€vla lycka. HĂ€rifrĂ„n kan vi jobba pĂ„ nĂ„got bra.  Agne Ă€r för mig just den supercoach alla hyllade honom som under tiden han trĂ€nade KlĂŒft.  TrĂ€nare hyllas oftast just sĂ„ - en bra adept = en bra trĂ€nare. NĂ€r adepten sen försvinner sĂ„ Ă€r demontrĂ€naren borta. Eller?  Jag har pĂ„ nĂ€ra hĂ„ll fĂ„tt se att det inte var en tillfĂ€llighet att Carro blev just sĂ„dĂ€r bra som hon blev (förutom att hon hade en sinnessjuk talang, men Ă€ven talanger ska hĂ„llas ihop).  Agne har total koll.  Agne besitter ett lugn jag aldrig tidigare kĂ€nt. Agne dundrar in hopp och tro i varje aktiv bara genom sitt sĂ€tt att se dom.  Han pratar vĂ€ldigt sĂ€llan resultat, sĂ€ger att fokus ligger pĂ„ andra saker. Resultaten kommer Ă€ndĂ„ om vi fokuserar rĂ€tt frĂ„n början. NĂ€r han mĂ€ter mina lĂ€ngdhopp fĂ„r jag aldrig veta nĂ„gra lĂ€ngder. Han bara ler, sĂ€ger "hrmm" och ber mig att hoppa igen. TĂ€nka pĂ„ nĂ„gon detalj han vill se mig göra bĂ€ttre. KĂ€nna rytmer mer.  Han tror pĂ„ sina aktiva men kan likavĂ€l slĂ€nga ur sig: "bĂ€ttre kan du, jag vet att du kan bĂ€ttre. Det dĂ€r var inte bra" nĂ€r nĂ„got inte Ă€r sĂ„ som vi vill.  Men han sĂ€ger det till mig, inte framför nĂ„gon annan. Han skulle aldrig fĂ„ mig att kĂ€nna mig liten och drar mig alltid Ă„t sidan sĂ„ att vi ska kunna prata ifred.  Han Ă€r iskall. Men utstrĂ„lar samtidigt sĂ„ oerhört mycket vĂ€rme. Han Ă€r den dĂ€r klippan vi alla behöver ha i vĂ„ra liv.  Är det nĂ„got som saknas, sĂ„ ser han till att det finns till nĂ€sta gĂ„ng. Jag mĂ€rker att han hĂ„ller distans nĂ€r mĂ€nniskor frĂ„gar hur det gĂ„r. Han skapar en bubbla runt trĂ€ningsgruppen dĂ€r inte mĂ„nga kommer in. I den hĂ€r bubblan kĂ€nns allt sĂ„ tryggt. Vi Ă€r ett team dĂ€r alla hejar pĂ„ varandra.  Han har glömt mig till vissa trĂ€ningspass, jag har tjurat och blivit arg. Men Ă€ndĂ„ har vi inte rykt ihop Ă€nnu. SĂ„dĂ€r som Carro trodde att vi skulle göra.  Jag kan inte riktigt sĂ€tta ord pĂ„ vad det Ă€r han förmedlar pĂ„ varje trĂ€ning, men det Ă€r nĂ„got som andas tillit till oss aktiva, en tro pĂ„ vĂ„r förmĂ„ga som jag aldrig kommer att kunna beskriva.  Jag har hamnat sĂ„ vĂ€ldigt rĂ€tt.  Jag har hamnat hos en mĂ€nniska som fullkomligt Ă€lskar idrotten och allt runt omkring den.  MĂ„nga gĂ„nger kan han slĂ„ ut med hĂ€nderna och sĂ€ga: "Kolla, sĂ„ hĂ€rligt det hĂ€r Ă€r. Det hĂ€r Ă€r det bĂ€sta jag vet!"  Och jag tror honom. Agne Ă€lskar ocksĂ„ det hĂ€r livet. Han vet att det betyder upp och ner, fram och bak i ett evigt trixande. Och han sĂ€ger ibland att det Ă€r just tjusningen.  Det Ă€r idrotten.  Jag bara ryser nĂ€r jag hör det dĂ€r. För det betyder att han Ă€r rustad för bĂ„de med och motgĂ„ng.  En person som bara vill se resultat kan inte sĂ€ga sĂ„dĂ€r. För dĂ„ tar glĂ€djen slut dĂ€r resultaten uteblir.  Kanske var det just dĂ€rför Agne vĂ„gade tacka ja nĂ€r jag frĂ„gade om jag fick trĂ€na med honom? För att han njuter av utmaningen, striden, lyckan nĂ€r vi tillsammans snubblar över ytterligare en tröskel?  Det har inte hĂ€nt mĂ„nga gĂ„nger, men ibland, dĂ„ och dĂ„, sĂ„ bara vet du att du Ă€r med rĂ€tt mĂ€nniskor. Det kĂ€nns som en sjĂ€lvklarhet inom dig. Som ett extra hem. Som om ni delar samma visioner i huvudet. Som om att ni ser likadana inre bilder. Jag sĂ€ger ibland till Agne att jag Ă€r sĂ„ glad att jag har fĂ„tt den hĂ€r chansen. Och han svarar tillbaka att han Ă€r glad att fĂ„ trĂ€na mig. Att det Ă€r roligt.  Och han kan sĂ€ga det i en bil pĂ„ vĂ€g frĂ„n en tĂ€vling dĂ€r det inte gick som vi trodde, eller efter ett pass dĂ€r jag fĂ„tt bryta eller Ă€ndra om.  Roligt, trots att jag kanske fĂ„tt krĂ€mpor igen eller inte kan följa trĂ€ningsplaneringen alls pĂ„ nĂ„gra veckor. Roligt...? Visst ser man lĂ€ngre Ă€n till resultaten om man kan sĂ€ga sĂ„, sĂ„ fort man ser en uppförsbacke?  Tack Agne, för att du Ă€r den du Ă€r.  MĂ„nga har rĂ€ddat mig genom Ă„ren, jag har rĂ€knat dom alla och har koll pĂ„ vartenda mĂ€nniska som nĂ„gonsin lyft mig. Du kommer att fĂ„ en alldeles speciell plats i boken om mitt liv. 

DeN LĂ„NGA ReSAN.

Sovmorgon.  Det var precis vad den hĂ€r kroppen behövde, för nu jĂ€klar ska ni fĂ„ höra pĂ„ nyheter!  Vet ni vad den hĂ€r bilden betyder:    Förutom att den betyder mĂ„nga timmars slit, operation och vĂ€ntan, sĂ„ betyder den ocksĂ„ HÖJDHOPP!! Den andra grenen i en mĂ„ngkamp men den som vi vĂ€ntat med att försöka trĂ€na till allra sist.  Upphoppsbenet Ă€r samma som dĂ€r hĂ€lsenan gick av. Och ni kan ju historien sen innan: nĂ€r jag fick ta av booten och skulle börja rehaba sĂ„ fick jag cancer.     En hĂ€lsena brukar ta upp till ett Ă„r för att lĂ€ka, min har tagit tvĂ„. Och det Ă€r fortfarande en bit kvar.    Jag har vĂ€ntat och lĂ€ngtat. Och jag har varit arg och ledsen och trött.  Jag har pendlat mellan att orka mer, lite till, och att springa in i en vĂ€gg med huvudet före och skrika att jag inte pallar en sekund till.     Men sĂ„ har jag alltid kommit tillbaka till allt som det hĂ€r bottnar i: förĂ€lskelsen i idrotten jag hĂ„ller pĂ„ med.  Allt det dĂ€r som fĂ„r mig att kĂ€nna mig sĂ„ fri. Rörelserna, farterna, det graciösa i varje gren. Det som Ă€r roligt nĂ€r kroppen Ă€r med pĂ„ noterna.     Det dĂ€r jag Ă€lskade redan som barn. Innan jag ens hade presterat nĂ„got. Innan jag visste att det skulle bli mitt "jobb" i framtiden.  NĂ€r jag blir trött gĂ„r jag alltid tillbaka till kĂ€rnan.  VARFÖR jag började frĂ„n början. Hur kĂ€nde jag dĂ„? Vad fick mig att gĂ„ till trĂ€ningen dĂ„? Varför var det det roligaste jag visste?     Och varje gĂ„ng jag fĂ„tt kontakt med den dĂ€r riktiga kĂ€nslan, sĂ„ har jag lyft pĂ„ hakan och strĂ€ckt pĂ„ mig.  "Det hĂ€r ska jag fixa" har jag tĂ€nkt och bara fortsatt att gĂ„ framĂ„t.     Det du Ă€lskar Ă€r alltid vĂ€rt en omgĂ„ng till.     SĂ„ nĂ€r jag nu fick stĂ€lla mig framför höjdhoppsmattan igen, 2,5 Ă„r senare, sĂ„ vĂ€llde kĂ€nslorna över och jag fick backa frĂ„n min ansatspunkt.  Jag var tvungen att samla mig.  Jag Ă€r inte religös, men jag kollade upp mot himlen och jag vet egentligen inte vem jag tackade. Men jag tackade.  Tackade för att jag stod dĂ€r, levande och nĂ„gorlunda hel.  Tackade för att jag skulle fĂ„ försöka igen.     SĂ„ jag tog fyra steg. Och började med att studsa upp pĂ„ mattan.  Mattan. Typ 80 centimer hög.  Ni förstĂ„r nivĂ„n.  Sen lĂ€gger Agne upp en ribba framför mig och jag blir stirrig. Litar inte pĂ„ att foten ska hĂ„lla.  Och jag frĂ„gar honom: "HĂ€lsenan Ă€r ju sydd, den Ă€r ju hel, eller hur?" Han bara ler.  Och jag fortsĂ€tter: "alltsĂ„, menar du att jag ska hoppa över den dĂ€r som ett riktigt höjdhopp? Ska jag floppa över den?" Han stĂ„r dĂ€r, lugn och med mobilen redo i handen för att filma.  Och jag tĂ€nker att den hĂ€r mannen har Ă€ndĂ„ sett ungefĂ€r allt, klart att han inte skulle utsĂ€tta mig för nĂ„got som jag inte klarar av.  SĂ„ jag hoppar.     Inte högt. Men det Ă€r inte det som det hĂ€r handlar om.  Det hĂ€r handlar om att vĂ„ra resor som vi gör alltid förtjĂ€nar mer frĂ„n oss.  Finns det ett halmstrĂ„ av hopp nĂ„gonstans, i dig eller hos nĂ„gon annan - sĂ„ greppa efter det.  För vĂ„ra passioner Ă€r vĂ€rda det!     SĂ„ nu har jag alltsĂ„ trĂ€nat lite av alla grenar i en sjukamp.  Det Ă€r den 16:e juli. Året Ă€r 2015.  Och den lĂ„nga resan fortsĂ€tter.  Vart den tar mig? Ingen aning.  Att veta vart man vill betyder inte att man vet vart man slutar. Vad som ska hĂ€nda.  Jag har en vision med allt jag gör, och jag ger den allt jag har. Mer kan jag aldrig göra.     Det enda jag kan vara helt sĂ€ker pĂ„, Ă€r att jag kĂ€nner att det Ă€r vĂ€rt det.  Tack för att ni förgyller alla steg jag tar med era hejarop och smĂ„ emoji-hjĂ€rtan.       

MiND GaMe.

Upp och hoppa vĂ€nner.  Tisdagens Ă€ventyr vĂ€ntar pĂ„ oss.     Hur mĂ„r era kroppar idag?  Min stavas S T E L.  För ni mĂ„ste hĂ„llit tummarna som galningar igĂ„r vid 16.00. För jag sprang hĂ€ck!     SĂ„klart som Bambi först. Som att snurra runt i en torktumlare och inte veta vart du befinner dig. Armarna flaxade lite överallt men jag fĂ„r mer och mer koll och jag skrattade och körde in ett finger i sidan pĂ„ Agne och sa:  "Snart har jag koll igen. Snart blir jag kaxig!"    "Är inte du alltid kaxig?" kontrade han och jag krĂ€vde en high five.  Och jag funderade pĂ„ det han sagt medan jag gick bort till startlinjen för tredje gĂ„ngen. Jag Ă€r inte kaxig nĂ€r jag Ă€r rĂ€dd. Men jag Ă€r kaxig i mitt tĂ€nk om att jag klarar av saker trots att jag Ă€r rĂ€dd. Jag litar pĂ„ att jag kommer att fixa det. Och sĂ„ brukar jag tĂ€nka: "Vad Ă€r det vĂ€rsta som kan hĂ€nda?" IgĂ„r var det vĂ€rsta att jag skulle trampa snett och slita av den andra hĂ€lsenan. Det andra var att jag skulle trilla rakt in i hĂ€ckarna.     Men de tankarna hanterade jag med att tĂ€nka att om jag sliter av den andra hĂ€lsenan sĂ„ skulle den Ă€ndĂ„ gĂ„tt av förr eller senare. Jag kan inte vara rĂ€dd för det hela livet. Det kommer bara att göra mina rörelser Ă€n mer osĂ€kra. Och vi vet ju alla vad rĂ€dsla och osĂ€kerhet gör: de hĂ€mmar oss. Och det Ă€r ofta dĂ„ vi gör nĂ„got dumt. Trampar snett, attackerar hĂ€cken i fel position, lĂ€mnar lĂ€ngdhoppsplankan med ett genomtramp... Och om jag trillar. Ja, dĂ„ kommer det att göra lite ont ett tag. Men smĂ€rtor gĂ„r över.    Visst Ă€r det intressant?  Alla dessa saker i huvudet som bara Ă€r tankar.  Mind game.     Jag Ă€r sĂ„ glad för min trĂ€ningsgrupp och miljön som jag nu fĂ„r chansen att utvecklas i.  Det Ă€r sĂ„ högt i tak och vi peppar varandra sĂ„dĂ€r gott hela tiden.          Alla borde ha sin egen grupp att gĂ„ till. För nĂ€r en grupp mĂ„r bra gör den dig otroligt stark och skĂ€nker energi.        Jag tĂ€nker att Ă€ven vi hĂ€r Ă€r en grupp. Hos er har jag sĂ„ mĂ„nga gĂ„nger hĂ€mtat styrka och ork. HĂ€r inne har jag fĂ„tt ventilera allt jag velat och aldrig blivit dömd. Jag har fĂ„tt ett höjt pekfinger dĂ„ och dĂ„, det hör till.  Men aldrig Ă€r nĂ„gon elak.  Det Ă€r precis sĂ„ jag vill ha det. Vi vinner ingenting pĂ„ att vara elaka mot varandra. Aldrig nĂ„gonsin.  Kan vi peppa nĂ„gon i vĂ„r nĂ€rhet sĂ„ ska vi göra det.     SnĂ€llhet Ă€r STYRKA!  Tack för att ni Ă€r platsen jag alltid kan söka mig till.     Nu behöver jag vara effektiv.  TrĂ€ning vid 15-tiden och innan dess ska jag hĂ€mta ut ett paket frĂ„n min samarbetspartner Maxim, Ă€ta lunch med syster och hennes kille, svara pĂ„ mejl och nĂ„gra av era kommentarer och bĂ€dda rent sĂ€ngen.  Önskar er en toppendag!  Puss & kram.             

GĂ€stblogg – Annika!

Idag har det Ă„terigen blivit dags för en av er dĂ€r ute att blogga hĂ€r hos oss. 

ï»żï»ż

Jag tycker att det Ă€r ett roligt inslag eftersom ni fĂ„r lĂ€sa andra ord Ă€n mina hela tiden. Vi fĂ„r chans att tĂ€nka i andra banor. 

SĂ„ idag Ă€r det Annikas tur. Tjejen som gav mig den dĂ€r skojiga adventskalendern i vykortsformat (om ni minns) och hon som ALLTID kommenterar glatt och eftertĂ€nksamt pĂ„ varje inlĂ€gg. 


HÀr Àr Annikas hÀrliga tankar:

"För nĂ„gra veckor sedan var jag inne pĂ„ Nadjas jobb och sa hej och kollade om det hade kommit in nĂ„got nytt roligt som jag ville ha. Nadja var sprudlande glad och jag fick Ă€ntligen se boken med stort B! Den var sĂ„ fin! 

Första uppslaget jag fick upp var med bilden pĂ„ Nadja stĂ„endes pĂ„ en brygga med vattnet bakom sig. Den bilden Ă€r en av mina favoriter och kommer nog alltid att vara. Jag vet inte riktigt varför den Ă€r en favorit men den visar pĂ„ nĂ„got sĂ€tt ett lugn samtidigt som den berĂ€ttar en historia. 

Efter att vi pratat, dragit dĂ„liga skĂ€mt och Nadja föreslagit lite allt möjligt jag kunde köpa frĂ„gade hon om jag ville skriva ett inlĂ€gg. Jag? Ett inlĂ€gg? Nej, det kan inte jag! Vad skulle jag kunna bidra med? Jag har inget intressant att skriva om. 

Jag tackade för erbjudandet men tackade samtidigt nej eftersom jag kÀnde att jag inte var den personen som skulle kunna eller helt av vÄga skriva ett. Efter nÄgra dagar, nÀr frÄgan inte riktigt hade försvunnit frÄn mina tankebanor, skrev jag till Nadja och berÀttade att jag kunde tÀnka mig att skriva ett inlÀgg ÀndÄ. FrÄgan hade sjunkit in och jag hade kommit pÄ ett Àmne som jag tror vi behöver pÄminnas om. Vad det hÀr inlÀgget egentligen ska handla om? Jag tÀnkte beröra Àmnet, eller om man vill kalla det rubriken, att vÄga.


Det har, i nĂ„gra dagar nu, skickats tankesignaler hit och dit i mitt huvud kring Ă€mnet att vĂ„ga. Vad har jag vĂ„gat i mitt liv? 

MĂ„ste man vĂ„ga göra saker eller kan man helt enkelt följa strömmen och stanna i sin bekvĂ€mlighetszon? Är man trĂ„kig om man inte gör nĂ„got exceptionellt? 

MÄndagen den 18 juni 2012 vÄgade jag göra nÄgot jag aldrig gjort förut. Alla vÀnner och bekanta var bortresta eller jobbade, sjÀlv satt jag hemma i soffan hos mina förÀldrar och kollade alla uppdateringar pÄ de sociala medier jag anvÀnder. Helt plötsligt lÀser jag en uppdatering om att en organisation i Göteborg behöver hjÀlp med olika sysslor, sÄ som att bygga ihop möbler och organisera, för att de anstÀllda ska kunna fortsÀtta arbeta med det stora pappersarbetet/projektet de hÄller pÄ med.

 Jag tvekar inte en sekund, jag Ă„ker dit! NĂ€r jag sitter pĂ„ pendeltĂ„get in till stan och Ung Cancer slĂ„r det mig, vad hĂ„ller jag pĂ„ med?! Jag vĂ„gar inte göra nĂ„got sĂ„dant hĂ€r, jag har ju ingen vĂ€n eller familjemedlem med mig som kan rĂ€dda mig om jag klantar till det eller fĂ„r prestationsĂ„ngest. Jag vĂ„gar inte prata med personer jag inte kĂ€nner! 

VĂ€l dĂ€r gĂ„r allting utmĂ€rkt och jag jobbar tillsammans med en kille som Ă€r riktigt trevlig och har grym humor. Vi har riktigt roligt och vi pratar om allt möjligt. 

NĂ€r jag sitter pĂ„ pendeln hem den dagen tĂ€nker jag efter pĂ„ vad jag varit med om och vad jag lovade innan jag gick dĂ€rifrĂ„n, jag hade lovat att komma tillbaka nĂ€sta dag... 

Vid ett sÄdant tillfÀlle hade jag kunnat fÄtt panik och Ängrat att jag hade sagt att jag skulle komma tillbaka men pÄ nÄgot sÀtt var det hÀr vÀndningen, jag ville tillbaka! Tisdagen var lika bra, rolig och lÀrorik som mÄndagen och jag lÀrde kÀnna Ànnu en person som sedan visats sig bli en av mina bÀsta vÀnner.


Att vĂ„ga Ă€r nĂ„got jag tror att mĂ„nga vill men personerna i frĂ„ga har inte styrkan, impulsen eller chansen till att göra det. Att vĂ„ga behöver inte handla om att bestiga det största berget till en början utan att vĂ„ga kan handla om att ta ett pyttelitet steg i rĂ€tt riktning. Kanske handlar det om att le till personen du sĂ€tter dig bredvid pĂ„ tunnelbanan eller frĂ„ga efter en viss vara i mataffĂ€ren. Att avancera till att göra nĂ„got större mĂ„ste fĂ„ ta tid. 

Jag hĂ€ngde pĂ„ Ung cancer-kontoret alla lediga timmar och dagar jag hade i 2 1/2 Ă„r. DĂ€r fann jag mĂ€nniskor som tĂ€nkte likadant som mig, mĂ€nniskor som tĂ€nkte tvĂ€rtemot mig och mĂ€nniskor som fick mig att le, skratta och grĂ„ta. Ung cancer var ett steg i rĂ€tt riktning för mig men vad kunde bli nĂ€sta? 

Jag har alltid sagt att jag vill flytta frÄn Halland och bo i Stockholm ett tag. Vad jag skulle göra var redan bestÀmt men om jag skulle vÄga var mer ett problem. Efter ett tag nÀr allt började bli verklighet, nÀr jag var tvungen att söka jobb och leta lÀgenhet, blev det som en sjÀlvklarhet att jag skulle vÄga. Jag hade ju redan tagit första steget i och med mÄndagen den 18 juni 2012.


Att vÄga Àr nÄgot Nadja har gjort. Nadja har lÄtit journalister och fotografer vara med henne i alla möjliga situationer och hon har bjudit in oss lÀsare i att fÄ följa med i hennes tankar, kÀnslor och upplevelser nÀr det kommer till skador och att drabbas av den j*vla skitsjukdomen. Nadja har visat att man fÄr bryta ihop men att man kan komma igen.



"Att hĂ„lla allt inom sig hindrar glĂ€djen i de kommande tillfĂ€llena att visa sig" Ă€r ett mantra som jag försöker upprepa för mig sjĂ€lv flera gĂ„nger om dagen, veckan och mĂ„naden. Att inte vĂ„ga ska inte bli till ett problem eller negativ punkt dĂ€r allt blir jobbigt eller stort, att inte vĂ„ga ska ses som en produkt som gĂ„r att utveckla. 

Ingenting Àr fÀrdigutvecklat, ingenting Àr till Ànda. Skriv ner dina tankar, problempunkter eller mÄl du vill strÀva efter och ta ett steg i taget, i din takt. Du kommer sjÀlv kÀnna dig stolt att du gjort nÄgot som hjÀlpt eller handlar om dig sjÀlv. Personerna i din nÀrhet kommer Àven se en uppoffring, en uppoffring för dig sjÀlv.


Tack Nadja för att du Àr du och för att du pÄ ett sjÀlvklart sÀtt visar hur man kan tÀnka, agera och vara som medmÀnniska, vÀn och idrottsförebild.

Kram Annika â€ïž





Bebis in tha house

Godmorgon frĂ„n en lycklig hundmamma! Vilken fantastisk liten valp vi har fĂ„tt 🙂

20131222-071533.jpg Han har sovit hela natten. Och vĂ€ckte mig med ett pip runt 06.30 för att han ville bajsa. Jag trodde han ville bajsa inomhus? 🙂

20131222-071652.jpg Han har blivit som en i familjen direkt och Gunnars döttrar och deras kompisar Ă€lskar honom redan. IgĂ„r lekte dem honom trött. Det kanske var dĂ€rför han sov sĂ„ gott? 🙂 Somnade först vid Gunnars öra och sen lite varstans.

20131222-071855.jpg

20131222-071919.jpg

20131222-071952.jpg

20131222-075516.jpg Min pappa kom upp med Ketchup igĂ„r vid 17-tiden. Och det roliga var att han hade kört 60 mil men det var knappt nĂ„gon som noterade hans ankomst. Alla slĂ€ngde sig över hunden 🙂

20131222-072820.jpg AlltsĂ„... Det hĂ€r inlĂ€gget kommer att ta tvĂ„ timmar, för Ketchup tuggar pĂ„ allt, vill ha uppmĂ€rksamhet och biter mig i tĂ„rna 🙂

20131222-074308.jpg Och nÀr jag tar upp honom sÄ lÀgger han sig över mina hÀnder sÄ att jag inte ska kunna skriva till er.

20131222-075213.jpg MÄste bara sÀga mitt i alla hundbilder att jag fick ett sÄ himla fint samtal frÄn Nina K hÀr pÄ bloggen igÄr. Hon hade en fantastisk historia att berÀtta och rörde mig till tÄrar... Vill bara sÀga att du Àr en riktigt cool kÀmpe Nina! Och jag beundrar ditt mod.

20131222-075810.jpg Den största morgonkramen till dig <3 Min pappa Àr en man som gillar att skratta och dra skÀmt. Och igÄr försökte han stjÀla uppmÀrksamhet frÄn Ketchup genom höglÀsa den hÀr historien:

20131222-080411.jpg Det hjĂ€lpte inte. Men jag snappade i alla fall upp sĂ„ pass mycket att jag minns att jag ville dela med mig av den till er 🙂 Ah! Just det! IkvĂ€ll ska ni ju bĂ€nka er! Kl 19.00 sĂ€tter ni förhoppningsvis pĂ„ SVT1 och kollar pĂ„ Sportspegeln.

20131222-080900.jpg Jag Ă€r med dĂ€r dĂ„ 🙂 Nu har lilla bebben Ă€ntligen somnat... PĂ„ min arm! Och jag som Ă€r van att skriva med tvĂ„ hĂ€nder.

20131222-081237.jpg

20131222-081309.jpg Shit... SĂ„ hĂ€r mĂ„nga bilder har ett inlĂ€gg aldrig fĂ„tt tidigare! Å dĂ„ har jag Ă€ndĂ„ haft Gunnar att tillgĂ„ hela tiden 😉 Nej ni. Jag fĂ„r skriva lite senare igen. Har helt kommit av mig och Ă€r enarmad dessutom. Avslutar med Ă€nnu mer humor:

20131222-081600.jpg Puss och kram Nu ska jag ocksĂ„ blunda medan Ketchup Ă€r lugn ❀ ❀ ❀ ❀ ❀

Livet sĂ„ som du lĂ€rde mig…

du-gar-bredvid-migHar en riktig nostalgi-kvÀll hÀr hemma. Lyssnar pÄ gammal musik, tittar pÄ gamla bilder och lÀser gamla texter. NÀr jag var ung skrev jag oerhört mycket. Skrev om allt jag kÀnde och allt jag tyckte och tÀnkte. Idag hittade jag tvÄ texter som jag tÀnkte publicera för er. Den jag skriver hÀr ikvÀll handlar om en person som har betytt vÀldigt mycket för mig som idrottskvinna men faktiskt mest som person. Texten Àr skriven den 17:e jan 2006 klockan 22:06... varsÄgoda: Du sa: "Det gÀller att hÄlla huvudet kallt, att vÄga satsa trots att allting omkring dig talar för att du ska misslyckas". Du sa att jag blir en starkare tjej om jag lÀr mig att skaka av mig saker som hÀnder mig. Du trodde att jag kunde lÀra mig allting. Du trodde att du visste hur mycket jag ville. Du trodde kanske att du visste vilka möjligheter som fanns inom mig, och att du visste vÀgen till att utveckla dem. I mina ögon var du den som ocksÄ trodde sig kÀnna till mina begrÀnsningar och jag var den som skulle visa dig att det inte fanns nÄgra. Du lÀrde mig om livet. Du ville att jag skulle vara skyddad, att jag skulle vara lÀrd nÀr jag gav mig ut. Och jag vet att du sÄ innerligt önskade mig framgÄngen. Du skrek Ät mig ibland. Vi skrek Ät varandra. Du skrek för att du tyckte att jag saknade intresse, eller nÀr jag inte var tillrÀckligt förberedd, eller nÀr du tyckte jag inte sÄg 100-procentig ut. Du skrek inte för att du var elak utan för att du visste vad som krÀvdes om jag ville nÄ min dröm. Och du gillade aldrig att linda in saker lite snyggt utan var bara Àrlig och rak. Du sa att det var okej att jag drömde mig bort ibland. Att det var sunt att vilja byta liv dÄ och dÄ. Som för att hÄlla drömmarna vid liv. Du sa att det var nyttigt att "mÄ piss". Du ville att jag skulle fÄ kÀnna alla livets smÀrtor och prövningar, för du trodde pÄ erfarenhetens kraft. Du sa ocksÄ: "Nadja, ensam Àr stark" och jag ville tro pÄ dig. Jag försökte hitta den styrkan hos mig sjÀlv. Men jag kÀnde mig aldrig riktigt Àrlig nÀr jag avskÀrmade mig sjÀlv. Jag visste att jag hade missförstÄtt dina ord. Du sa: "Det kommer, ju Àldre du blir. Du kommer att förstÄ. Och desto mer tror jag att du kommer att vilja vara för dig sjÀlv". Jag Àr hÀr nu. Jag Àr Àldre. Och jag vet inte vad jag kÀnner. Du sa att jag alltid kommer att stÄ mig sjÀlv nÀrmast. Att jag aldrig skulle svika mig sjÀlv, i varken handling eller tal. Jag skulle alltid hÄlla mig sjÀlv om ryggen. Vara min egen bÀsta vÀn och vÄrda mig sjÀlv. Du sa "att lyssna Àr toppen!" Ta det folk sÀger till dig och tÀnk sedan ut en egen lösning eller stÀll frÄgor". Du trodde pÄ att jag hade fina tankar. Du sa att jag var en klok tjej. Att jag var lillgammal, insiktsfull. Du litade pÄ mig. vanskap-2Jag fick ett brev av dig dÀr du skrev: "FortsÀtt alltid att vara den du Àr!" Vad Àr jag nu? Du sa att jag skulle klara vad som helst. Att mycket skulle vara jobbigt, men aldrig omöjligt. Du sa att det alltid skulle finnas vÀgar att vÀlja mellan. Att det alltid skulle finnas alternativ. Du lovade mig att det alltid skulle finnas mÀnniskor som skulle tro pÄ mig, Àven om det kanske kÀndes som om att alla vÀnde mig ryggen. Gissa hur rÀtt du fick... Du sa "Se inÄt. Bry dig inte om det dÀr utanför. Det Àr du och det du har framför ögonen. Ingenting mer. Ingenting mindre". NÀr jag fyllde 18 Är fick jag en tiger av dig. Du sa att den alltid skulle följa med mig. Att den var DU. Vi satt pÄ marken pÄ idrottsplatsen och pratade och jag trodde att du hade svaret pÄ allt. Och vet du? Det tror jag fortfarande."

NĂ€sta sida »

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.