Har vi glömt varandra?

Vänner!

Så längesedan det var! Hur har ni haft det? Det var ju nästan två veckor sedan som jag skrev något nu.

Jag har verkligen inte haft någon lust eller ork att sätta mig här vid datorn… Jag har tränat hårt och har känt mig ordentligt utmattad efter varje pass. Det är konstigt att något som jag tycker är så kul kan kännas stressande när jag inte har fullt så mycket energi som jag brukar ha.

Det hade varit perfekt att blogga varje dag dessa veckor för det har hänt så mycket Bland annat så har jag gjort en inspelning som jag tyvärr inte kan berätta så mycket om än. Men så fort jag får klartecken så ska ni självklart både få information och se klippet Det var väldigt kul och annorlunda att ha kameror och proffsigt folk hemma i lägenheten. Att få prata om aningen djupare ämnen än idrott var också motiverande. Jaja… ni får se själva senare.

Jag har tränat som en idiot. Mitt tuffaste pass var mina lopp på 400 meter efter ett styrkepass med djupa benböj! Jag kunde knappt röra benen och jag fick sådan syra. Jag ville verkligen bara försvinna. Just där och då undrade jag vad fan jag höll på med. Jag tänkte att “jag skiter i vilket!” och “gud så löjligt det är med idrott!” när det var som jobbigast. Ingenting av mina annars så positiva och starka tankar kunde slå igenom. Jag var uppriktigt förbannad över mitt val av passion här i livet. Jag sprang sex stycken lopp. På kvällen somnade jag redan vid 21.30. Varm och fullständigt förstörd. Det kändes som om att jag skulle få feber och vartenda led i kroppen värkte. Coach Leffe hade sagt “det här kommer du att ha nytta av när du börjar tävla” på träningen timmarna innan och jag tänkte att han inte hade en aning om vad han snackade om. Men det har han såklart. Som vanligt. Jag kommer att bli urstark!

Vet ni vad jag har gjort mer då?

Jo. Jag har varit på Vasamuseet! Alldeles ensam. Det var väldigt mycket trevligare än jag hade förväntat mig! Min pappa från Italien och mina två italienska kusiner var på besök förra veckan och efter en tripp till Vasamuseet så talade dem om det så målande och glatt att jag var tvungen att gå dig själv. Och som jag mös. Jag gick runt i långsamt takt och läste på alla skyltar, tog bilder och åt sedan en halvgod lunch i deras restaurang. Jag var så glad när jag åkte hemåt för jag brukar aldrig göra något sånt här! Jag brukar bara vila hemma när jag inte har träning men nu tog jag verkligen tag i dagen och gjorde något på egen hand. Väldigt uppiggande

Mer som har hänt är att jag (eller, jag och jag. DE ordnade den!) har haft en sponsorträff med företaget Blomquist. Det blev en kväll på Gröna Lund där jag självklart ingick i ett lag som tävlade mot andra lag i en femkamp. Tja. Behöver ni gissa vinnarna? Nej. Jag tror inte det var

Några karuseller blev det också och shit så jag skrek. Jag ångrar mig ju varje gång när jag märker att jag sitter fast och inte kan ta mig därifrån. Jag tycker egentligen inte att det är speciellt läskigt men jag stirrar upp mig själv. Det är lite småmysigt

Det blir inte mer än så här just nu. Jag ska sova. För imorgon ska jag och min träningskompis Danne åka till Kista Galleria och strosa omkring. På kvällen har jag ett tufft styrkepass.

Sov gott och jag hoppas att vi hörs lite snabbare den här gången…

Kramar Nadja

Kan man springa ihjäl sig…

 

…. så gör jag nog det snart!!!!

Jag är ledsen att det har tagit så många dagar för mig att uppdatera hemsidan med information till er… men jag har faktiskt vandrat lite på knäna. Jag har varit så trött, så trött. Jag har tränat två pass varje dag och sprungit lopp som fått mig att fundera på hur dum i huvudet jag egentligen är som utsätter mig för det här frivilligt! Jag har kört min tuffaste vecka någonsin under min tid med Leffe (nej rättelse, faktiskt inte bara under hans tid utan även den tuffaste som jag någonsin kört med NÅGON!) och det har verkligen tagit på mina krafter. Men fan vad nöjd jag är!

Jag har sprungit 500-ingar, 400-ingar och 120 m:s lopp hela veckan lång. På detta hoppstyrka, kaststyrka, bålstyrka, allmän styrka, ja för katten, säg vilken form av träning ni vill - jag har kört den! När jag hade 2*3*120 meter så trodde jag på ALLVAR att jag skulle dö där och då. Vid närmare eftertanke så tror jag nog att jag var vid gränsen och vände. Jag låg vid kulringen och gnydde. Försökte resa mig men benen ville inte bära mig. La mig på rygg, la mig i fosterställning, ställde mig på alla fyra och så la jag mig ner igen. Inget var bekvämt. Tänkte: “För attan Nadja din mes! Upp igen! Inte kan du dö här! Det är bara lite mjölksyra! Ingen dör av mjölksyra!” och så vände jag tillbaka. Skällde lite på Leffe för att hela kroppen gjorde så j*vla ont och tänkte för mig själv att folk som inte har sprungit dessa lopp på den här procenten inte vet vad smärta är.

Idag hade jag mitt sista sprintpass och det var ett “genomblödande pass” som innebar 4*400 m och 1*300m. Men jag kan ju säga att om jag så hade gått dessa loppen så hade mina ben upplevts som betongpelare. H E R R E G U D vad kroppen är sliten! Men tänk vad pigg jag kommer att få vara till mångkampsfesten i Götzis!

Jag äter lite mellanmål nu, för än kan jag inte knyta ihop säcken för vecka 12… jag har kaststyrka, baksida och bålstabilitet kvar innan jag kan gå och lägga mig för kvällen. Åh, jäklar vad jag ska sova!

Pappa, jag ringer och ringer men du svarar aldrig! Skärpning

Jag hoppas att det är okej att jag stjäler lite av er styrka och energi därute? Så får ni tillbaka det av mig när jag piggnar till igen.

Kramar Tiggy