Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TL Bygg
Rbergs Bil Rjk Superwear Harrys Karlskrona

YoU RiSe ABoVe IT aLL.

04:45 och hela mitt system vaknar upp. Jag tänker instinktivt att jag måste ha försovit mig och får den där känslan av kyla och stress i kroppen som du säkert känner igen. Kollar på klockan och ser att den inte ens är 05:00.  Jag kan inte somna om.  Så jag gör en het kopp kaffe, fyller på en skvätt med mjölk och sätter mig här hos dig.  Jag är så väldigt glad och varm efter din respons på mitt senaste inlägg. Jag blev liksom trygg och lugn i efterhand av att veta att du är här.  När jag läste kommentarerna blev jag bara lycklig ❤️ Oavsett vad som händer omkring mig, så vet jag att jag har min armé här inne. Min bomullsliknande bädd av kärlek och öppenhet. Hit kan jag alltid komma och hämta det jag tror att vi alla behöver - uppbackning, inspiration, pepp och en dunk i ryggen då och då.  tack för att du ger mig den här platsen.  Solen stiger över Växjö och luften är frisk. Jag vet det eftersom jag glömde att stänga mina fönster igår. Det är kyligt i precis hela lägenheten. Jag tror att det blir en fin dag.  Och jag har släppt ut min instängda stress och jag har tränat bra. Jag har biffat på mig i styrkan - coach Agne sa till och med igår: "oj, du börjar se bitig ut Nadja!" Jag tar det som en komplimang. Jag menar, han måste ju ha vetat vad han gjorde när han la på mig all den här styrketräningen. Jag skulle bli starkare och det har jag blivit.  Jag gör nästan alltid som jag blir tillsagd när jag litar på någon. Det är en av mina styrkor - och en av mina svagheter.  När jag blir för nitisk kan det skada mig. Jag bara ska göra det jag har fått som uppgift. Jag ska klappa mig själv på axeln ändå, berätta att jag har blivit så väldigt bra på att lita till mig själv också. Och på min egen känsla.  När jag behöver vila så vet jag det. Så långt kommen är jag. Och då är jag inte gravid nej.  Nu vill jag berätta om något på riktigt roligt!  Du som följer mig på instagram har såklart redan sett; jag är alltid sist på bollen 😉  Men jag vill visa dig som inte har instagram:  Rio är utbytt mot den här älsklingen. En ståtlig Ford KUGA!  Jag hämtade henne på Råbergs bil förra veckan och hon gömde sig under ett skynke inne i bilhallen.  Jag var  pirrig inför mötet och bytet. Och innan jag lämnade Rio på parkeringen utanför så tittade jag på henne, tog ett djupt andetag och sa tack och hejdå.  Det är kanske svårt att förstå. Jag menar, det är plåt och plast och gummi. Men det jag kör har ju kommit att bli ett med mig. Mina bilar får stora affektionsvärden.  Mina bilar blir så mycket knutna till och avspeglade mot min personlighet, mina mål och det jag tror på.  Det blir också mitt varumärke, min hjälp under många år till alla mina träningspass och tävlingar.  Därför kan det aldrig vara bara en bil.  Jag har också bytt namnet på hemsidan. Du som är uppmärksam har säkert redan sett det.  Vi heter numera: You rise above it all ❤️ Som jag sa så blev det ingen ordlek den här gången. Varken jag eller min omgivningen kunde uppbringa kreativitet nog för att hitta något som jag kände passade.  Istället fastnade jag för en mening som innehåller  mycket mer.  You rise above it all står för så mycket inom mig.  Det står för vilja, hängivenhet och pannben. Det står för att orka lite till, hitta utvägar och att härda ut i dom mörkaste av stunder.  Meningen står för den grundläggande tron som ligger bakom mycket av det jag gör och många av dom beslut jag tar - allt blir bra.  Hur jävligt det än känns, hur ledsen jag än blir, hur knäckt och stjälpt jag än känner mig; så viskar något alltid i bakhuvudet på mig - "allt kommer att bli bra, du tar dig igenom det där". Du vet att pappa har lärt mig det. Och jag har många gånger tänkt: men kan han säga något annat?! Kan han ge mig ett bättre råd? Säger han så för att han är för lat för att komma på något bättre eller?  Men pappa är inte dum. Han kanske vet att upprepning är ett bra sätt att pränta in något på? För det har satt sig, och även om jag inte alltid tror på det fullt ut, så finns det där. Och det hjälper mig.  Men varför heter vi inte "allt blir bra" då?  Jo. Såhär är det.  "Allt blir bra" är en fin mening. Och det är ett bra sätt för en förälder att svalka en orolig dotter, kanske. Men det ger mig inte kraft. Det ger mig ett lugn.  Att allt blir bra gör mig kanske lugn för tillfället, men det gör mig också passiv. "Det löser sig, det ordnar sig..." Men vem löser det? Och vem ordnar det?  DU.  Du, du och bara du.  Det är DU som reser dig. Det är du som tar smällen och det är du som uppbringar entusiasm och ork.  Och jag tror på oss människor. Jag tror på vår förmåga och på att vi bär oändliga resurser inom oss. Jag vet vad vi kan åstadkomma när vi har viljan. Och jag vet att vi härdar ut när vi måste.  Några säger att vissa är av "klent psyke", "inte kommer att fixa det", "inte kan hantera situationen", "inte är lämpad".  Vilket jävla skitsnack.  En människa KAN. Det handlar bara om att vi ska lära oss. Och för det behövs det ibland lite hjälp utifrån, från människor runt omkring. Och det kanske kostar en del misslyckanden, det kanske kostar några fall ner på knä... men vi kan alltid resa oss igen!  You rise above it all står för min tro på dig, på mig själv och på vårt fantastiska psyke.  Det står för min tro på att vi kan vända vår nuvarande situation, vi kan göra bättre om det är vårt mål, vi kan tänka annorlunda om vi behöver.  Vi är fantastiska! Vi är formbara och vi har allt vi behöver högst upp på kroppen.  Vi är tåliga, vi är ståtliga varelser och vi kan stå pall för mycket mer än vad vi ibland tror.  Av just dom här anledningarna heter vi som vi heter nu.  Och jag ryser när jag ser min bil väntandes på parkeringen för att ta mig till mitt nästa träningspass. Det är som en enda stor post-it lapp med budskapet jag hoppas att du gillar lika mycket som jag: You rise above it all. Kom ihåg det ❤️  Kram och kärlek, Nadja 

Envist framåt.

Torsdag kväll och jag sitter med dig i tankarna. Jag har sprungit intervaller på kvällspasset och jag utvecklas åt det håll jag vill. Jag har sänkt både mina snitt och topptider och kroppen växer sig allt starkare. Jag får ut mitt löpsteg bättre, jag har blivit mer hoppig och mina muskler studsar under huden. Jag är för det mesta trött och lite låg och går på energireserv, men det fanns ingenting annat att räkna med nu när hårdträningen väl satte igång. Min fördel denna gången är att jag var medveten om det innan jag klev in i det. Förra året hade jag glömt bort hur det var.  För det var så länge sedan. Jag fick en otroligt stor mental smäll då ingenting var som jag trodde.  Men, mentala smällar är min specialitet. Och som vanligt har vi bara en sak att göra: vi får välja.  Och jag är glad att jag valde att fortsätta stå i. För idag är jag bättre än då. Och jag närmar mig sakta men säkert den plats jag vill vara på.  Jag har satt "Agne-Nadja-pers" i både djupa ben, halva benböj, enbensbenböj och intervalltider.  Och på halva benböj är jag PRECIS lika stark som jag var innan jag slet av hälsenan och fick cancer!!!  DET, min vän därute, är min största seger hittills. Det var min utdelning till mig själv för att jag inte har slutat att hoppas.  Jag har ju aldrig vetat att det går att bli lika stark igen. Så du har säkert märkt mina tvivel många gånger.  Ingen har lovat mig att det går. Ingen läkare har sagt att kroppen ska kunna göra så. Jag har bara fått lita på att det ska bli så.  Och nu vill jag bocka av fler moment på min lista. Jag ska bli lika snabb, jag ska hoppa lika långt, jag ska bli lika uthållig igen.  Snabbhetsmässigt ligger jag tre tiondelar ifrån på 60 meter... det är inte mycket. Det hämtar jag in. Men sen är det snabbhetsuthålligheten. Och den är kruxig. Men Agne har en plan och jag följer den. Hoppstyrkan är inte heller på plats än, men jag har börjat lägga in mer och mer hopp och nog fan ska det där gå vägen det också!  Jag får plocka delar pö och pö. Jag får pussla och fortsätta vara tålmodig.  Förutom framsteg i träningen så har jag fyllt år... det blev inte mycket firande men jag tänker att jag sparar det tills siffran står i 35.  Viktigare denna gången är det att både trillingmorfar och Veronica här inne har fyllt år! ❤ Är det någon mer som jag har glömt?  Finns det fler vårbarn här inne?  GRATTIS till er från Växjö även om det kommer lite sent... ❤ Jag vill också berätta att min lillasyster Bella är en driven liten tös. Ja, hon kommer alltid att kallas "liten tös" då hon är minsta tjejen i skaran...  Bella har tillsammans med sin kille Peter ordnat världens häftigaste sommarnöje! Se här: På den här länken kan ni läsa om vad dom håller på med. Du och dina vänner kan åka ut på landet och spela beachvolleyboll tillsammans. Få maten serverad och tak över huvudet.  Och om du säger att du är skickad härifrån så ska jag ta mig tusan se till att du får en extra liten överraskning ❤ Kvällen närmar sig sitt slut. Någon av er kanske ska fira födelsedag, en annan kanske kollar tv, någon annan kanske hänger här. Oavsett vad du gör så hoppas jag att du mår bra och att du får sova gott inatt ❤ Puss och kram.

SLäPP aLLVaReT.

Jag har tröttnat på all min musik och sökte på "gamla godingar" på Spotify och VIPS så har jag massa nygammalt att plugga igen öronen med.  Vad sägs om Highway Stars och "I am an astronaut"? Eller Ledins "Släpp hästarna fria".  Tack gode gud för musiken. Jag kan förändra känslotillstånd på fem minuter genom att lyssna på viss musik.  Idag vill jag vara glad och lättsam. Då blir det enkla och tralliga låtar. Jag har haft en otroligt pressad tid som fortfarande inte är över, men idag får jag chans att andas lite och det tänker jag göra.  Jag har visserligen två träningspass - både styrka och häcklöpning men det är inte samma sak som det andra som har hängt över mig. Livet kan vara så påfrestande ibland. Och jag märker att jag har lätt för att stressa upp mig när jag får för mycket på mitt bord i kombination med att det touchar mitt samvete.  Förfrågningar som är viktiga men som innebär jobb som förväntas göras gratis. Mejl från någon medmänniska som behöver något. Och jag vill säga JA till allt. Men räcker inte till.   Men igår jag läste en så väldigt bra text av Johannes Hansen som fick mig att ta ett djupt andetag istället för att vrida upp tempot ännu mer:  Speciellt gillar jag meningen om att inte ta sig själv på så stort allvar.  Jag menar, det jag inte kan ge finns det tusen andra som kan. Det finns ingen värld som står och faller med mig. Och jag skrattade när jag läste den där meningen.  Vem fan tror jag att jag är?!  Som du vet så gillar jag käftsmällar och där fick jag en. När du ser det lättsamma i livet går allt så mycket lättare. Det är bara när jag blandar in mina känslor som jag påverkas.  Min syster Daniela skrev ett lysande sms till mig en gång när jag gick på högvarv och tyckte att ingenting var gott nog.  Hon skrev: "Kära Nadja, du har liksom hjärtat utanpå kroppen..." Och det ligger så mycket i den meningen. Läs den igen och fundera på vad hon menade.  Vad tror du?  Träningen dessa veckor har gått över förväntan och jag trivs så väldigt bra i min kropp just nu.  Sedan testveckan jag gjorde där alla testvärden hade skjutit i höjden har jag fått nytt självförtroende.  Tillit till min egen förmåga och mitt psyke har jag alltid haft, men tron på att kroppen skulle hänga med denna höstträning har varit vacklande.  Jag hade en kittlande tanke när vi startade i september: tänk att få köra ALLA pass. Inte missa ett enda.  Och det höll ett tag. Tills hälsenor, baksidor och rygg började säga ifrån på grund av den totala belastningen.  Skillnaden detta året är att Agne och jag har alternativ som gör mig lika trött och utmattad. Det där kom vi på i somras och funkar lika bra under höstträning som när vi toppar formen.  Vi har också lagt till en övning för att stärka upp vänster vad som fanimej helt somnade till efter att hälsenan gick av.  Som du vet så har jag försökt med mycket: ström, vanliga tåhäv och fotstyrka till förbannelse.  Det hjälpte till en viss gräns. Men nu behöver jag ännu mer POWER.  Så vi kör i en maskin som fungerar precis som bromsman på Bosön. Jag får hålla emot tyngder som jag egentligen inte orkar och den styrs av en dator. Linor drar stången upp och ner. Inga vikter behövs.  På bara två veckor märker jag skillnad! Speciellt i den vanliga löpningen.  Det är tisdag lunch och jag är kissnödig.  Toan - jag kommer!  Puss & kram 

UNiKa MäNNiSKoR.

Jag fick ett mejl från min manager Jonas.  Han skrev: "Svara på det här" och sen ett bifogat meddelande om någonting om någon podd.  Jag läste bara snabbt men reagerade på namnet "unika människor". Det fastnade direkt och jag tyckte att det var en så galet häftig titel!  Jag svarade genast att jag gärna ville vara med. Det var något fängslande med namnet. Och jag började fundera på vem personen bakom var.  Visst hade jag sett det någonstans förut? Visst låg det i bakhuvudet?  Jag googlade och fick se mängder med fräna personer med rubriken "unika människor" Jojje Borssén är mannen bakom det hela. Och när han ringde upp mig en fredag för att spela in vårt avsnitt så hade jag höga förväntningar.  Och som dom infriades.  Klockan är 06.30 och jag måste iväg. Så detta är vad du får idag; en podd om livet, döden och längtan till något mer, eller mer av det som är. Klicka här för att lyssna från iTunes  Och här hittar du det i soundcloud Puss och kram och ha den bästa av dagar ❤️ Nadja 

GLaD i LiVeT.

Ja men hej där fina du... Det är måndag och jag tänker inte fixa frillan. Jag tänker lägga min energi på att springa andan ur Agne ikväll. Jag är tuff idag. Direkt efter 600-ingen i fredags var jag inte allt för stöddig, men när den värsta smärtan väl hade lagt sig så kände jag hur jag fylldes av bra känslor igen.  Jag satte "Nadja-Agne-pers" i ännu ett delmoment och jag tycker att det är väldigt roligt att summera träningspass för tillfället. Jag njuter medan jag kan, för är det något vi har lärt oss om resan så är det att den går upp och ner.  Vi kastade spjut innan och jag hittade varken teknik eller känsla denna gången.  Men även här märkte jag utveckling - jag noterade att det var "en sån dag", pratade av mig lite med Agne innan vi bestämde att vi var redo för att gå ner och ta nya tag med löpningen istället.  Jag älskar när jag lyckas fokusera om, släppa och gå vidare.  Den mentala styrkan växer för varje gång jag lyckas med något sådant. Jag tror på att långvariga, nya tankesätt handlar mycket om att våga bara tänka en tanke annorlunda än vad man gjort tidigare. Och att sedan följa den tanken fullt ut. Inte avbryta den för att vi blir rädda eller osäkra någonstans på vägen.  Jag har märkt på mig själv att jag kan vara väldigt kaxig just innan ett lopp, eller en utmaning, men bli vek under tiden eller precis när det väl ska till att göras.  Och det är inte bra, för då vill jag per automatik och av rädsla backa. Men när jag lyckas att behålla min beslutsamhet och är lite hård mot mig själv - då ser jag alltid skillnad i resultatet efteråt.  Det är så mycket ett mindgame alltihop.  Jag är på bra humör och glad i livet för tillfället. Jag har hittat nya och spännande uppgifter att göra och jag har sovit bra på nätterna.  Jag sover bra när jag känner att jag gör nytta och skillnad någonstans och det minskar även min otålighet på träningarna. Någon form av balans kanske?  Känner du igen dig i det du också?  Jag kom precis på att jag har glömt att berätta en rolig händelse! När jag var på återbesök i Stocholm så passade jag på att träffa min syster Bella som bor kvar i storstaden.  Hon pluggar där uppe och spelar beachvolleyboll så fort hon får chansen. Efter för stora ryggsmärtor för några år sedan slutade hon tyvärr alldeles för tidigt med friidrotten.  Men hon är fortsatt intresserad av träning och framförallt spänst. Så jag körde ett pass med henne och hennes kompis Linn. Sjukt kul!  Om jag får säga det. Jag pressade dom genom hopp och kast och lite annat smått och gott. Båda tjejerna bet ihop och strålade ikapp vilka uppgifter jag än gav dom.  Tänkte tyst att jag säkert hade gjort det för lätt för dom.  Men dagen efter frågade jag syster hur hon mådde och jag fick svaret via FB: Jag skrattade rakt ut åt hennes sätt att skriva och ringde upp direkt. Ville bara se så att hon levde. Och det gjorde hon, i allra högsta grad. "Ja, alltså jag känner ju". Det gör ont i rumpan. Men jag har varit med om värre".  Värre?! Min spontana reaktion var att åka upp och köra ett pass till med dom. Och när jag sa det högt frågade hon nyfiket: "Men är målet att jag inte ska kunna röra mig efteråt eller?".  Och det fick mig att tänka till.  Självklart är det inte det som är målet. Men jag hade någonstans tänkt att både hon och Linn skulle få känna på hur ett riktigt hårt träningspass känns. Och jag underskattade deras nuvarande form. Vilket störde mig.  "Vi kör fler rundor nästa gång, det klarar ni!" blev mitt svar. Och syster fnittrade.  "Okej då. Jag är på. Säkert Linn också."  Hrm. Den lille spjuvern har för mycket energi. Stark och spänstig är hon också.  Tidningen fick nys om mina träningsmetoder och ringde upp Bella dagen efter. Vill ni läsa intervjun så gör ni det på den här länken. Nu är klockan mycket och jag har en träning att förbereda mig på. Både höjd och en snabb 300-ing finns på programmet. Jag är laddad och det är fint väder ute. Jag vet att jag kommer att bli trött - men för första gången på väldigt länge så ser jag fram emot det!  Puss på nosen och ha en kul dag. Imorgon ska jag berätta ännu en rolig grej för dig! ❤️ PS. Sorry alla män, men det här citatet är så roligt och jag bara älskar att mamma har slängt upp skylten där hennes sambo Allan för det mesta står - i köket. 

En aNNoRLuNDa RyGGsäCK.

Opp och hoppa Tor, slå på trumman bror. Det är dans här i Växjö inatt... Jag somnade med linserna i ögonen igår och vaknade med den där "Valhalla-låten" i huvudet i morse.  Varför vet jag inte, men den är så trallvänlig och vi sjöng den ofta i skolan när jag var liten.  Jag har sovit oroligt och haft så ont i ryggen att jag har kvidit vid varje vändning. Att springa häck två dagar samma vecka och med bara en dags mellanrum är inget jag är van vid.  Men OJ, jag levererade! Agne var mer bestämd än tidigare pass. "Fokus idag Nadja, attack. Rakt fram och inga tveksamheter. Okej?" Jag inledde med block och en häck och tyckte själv att jag öste på. Jag studsade fram till Agne med ett leende: "Den var bra va?! Det kändes bättre än andra pass!" Agne som verkar känna att jag har mer att ge, sa bara: "Nä, bättre kan du. Vad var det där? Du måste ATTACKERA. Aggressivt! Ligga på mer" och så började han visa med hela kroppen. Vevade med armarna och gjorde något försök att leverera ett fighter-face.  Jag förstod direkt att jag behövde lägga in en högre växel. Det måste alltså finnas en nivå till i den här kroppen. Och jag hittade den där jävlar anammar-känslan inom mig, den från förr. Den där jag hade när det inte fanns några tveksamheter.  Tidigare hittade jag den alltid när jag själv ville. Men det är så mycket som har hänt på vägen att jag har svårare för att hitta den nu.  Men både du och jag har sett att den finns och den glimtar till ibland.  Så jag sprang på mina bästa tider hittills med Agne och klarade av sex häckar med bara en fot kort, flera gånger om dessutom.  Jag var otroligt nöjd när vi packade ihop. Varje vunnet pass packar jag ner i min nya ryggsäck.  Allt det bra väger lätt. Ryggsäcken kommer bara att bli lättare och lättare att bära. Ingen normal ryggsäck med andra ord.  Men så är den här resan med Agne inte så värst vardaglig heller.  Den är utmanande, irriterande, våghalsig, tålamodsprövande och alldeles, alldeles underbar. Och jag märker att den kräver massor av tid.  Så det är tur att jag har vigt mina tre kommande år åt just det här.  Du kanske undrar vad jag har för mål nu när det inte blev som jag ville med Riovanschen?  Du kanske tänker att luften skulle ha sipprat ut? Att motivationen skulle fått sig en smäll?  Men det är precis tvärtom. Jag brinner fortfarande.  Min motivation är aldrig knuten till enstaka delmål utan handlar om en helhet. Riovanschen var just ett sådant delmål. Och på något sätt ett långskott.  Jag känner vad som finns i den här kroppen, men visste också att det handlade om att få ihop SJU grenar och inte en.  Jag har överraskat mig själv tidigare i livet men var också fullt medveten om att det hela krävde NOLL bakslag, tusen framsteg och en kropp med full återhämtningskraft.  Jag vet att Agne skakade på huvudet när jag sa vad jag ville.  Han förstod direkt att vägen dit skulle bli för lång i förhållande till tiden vi hade. Och att den skulle skada mig.  Jag blev arg på honom när han sa vad han trodde och jag minns att jag tänkte "jag ska visa dig din jävel. Ingen sätter upp gränser för vad jag kan göra".  Men det handlade aldrig om det. Idrott går inte att stressa fram på det sättet. Jag har stressat i hela min karriär. Stressat och gått sönder.  Tagit mig till ett mästerskap - gått sönder. Vunnit någon SM-medalj - gått sönder.  Jag har aldrig fått hålla ihop under lång tid. Topparna har varit höga och dalarna så fruktansvärt djupa.  Så visst har jag mål kvar! Ett av dom är att hålla ihop kroppen över tid; att få träna allt jag vill.  Får jag göra det så vet jag att jag har mycket mer att ge. Jag vill slå mitt personliga rekord i mångkamp och jag vill tävla på fler mästerskap. Både EM och VM.  Att jag kan har jag aldrig tvivlat på. Har jag tvivlat på något så har det varit på om tiden ska räcka till.  Men jag har förstått att det är dumt att sätta upp mål mot en tidsram när det handlar om kroppen. En säljare kan sätta upp ett visst antal produkter som ska ut inom en viss tid, en artist kan sätta upp x antal konserter med exakta datum.  Jag kan inte göra så, för kroppen bestämmer ändå. Jag kan följa min planering till punkt och pricka, vara noggrann ut i fingertopparna och ändå inte hinna fram "i tid". Och varje gång jag har satt upp ett datum för mina comebacker så har jag fått en allvarlig skada.  Jag slitit baksidor, opererat knän, haft otaliga stressfrakturer och slitit av hälsenan.  Det är bara att inse att mitt tidigare sätt att ta mig mot ett mål inte har fungerat.  Eller jo, jag tog mig till VM när jag skulle. EM likaså. Jag fixade det. Men alltid med resultatet att jag fått avbryta säsongen efteråt. Jag gick sönder varje gång. Jag var aldrig hållbar. Jag tävlade på en nivå där min kropp kunde prestera en gång. Sedan orkade den inte.  Dom här sista åren vill jag ha en stabil grund där jag kan ta mig till ett mästerskap och ändå ha mer att ge när mästerskapet är över.  Men en sådan grund kräver timmar, dagar och månader av klok träning. Och jag ska medge att det är drygt ibland. Jag är van vid snabba resultat.  Denna gången har jag både strypkoppel på mig och en bromskloss framför mig. Agne hjälper mig på varje pass. Påminner som du vet om långsiktighet.  Känns ändå komiskt att börja tänka sådär och vara 33 år.  Så sött på något sätt. Men sent ska syndaren vakna.  Så, nu vet du. Vi kommer att hänga ihop i minst tre år till. Du har mycket blogg kvar att läsa.  Ha tålamod med mig, vi får snart fira ❤️ Puss på nosen, största kramen och kärlek.  Och så lite skratt på det:

NäR du BLiR PåVeRKaD.

Jag såg två filmer igår: The Intern och Sex and the city.  Den första har jag aldrig hört något om men blev positivt överraskad. VILKEN FILM! Vilken käftsmäll. Den handlar om en pensionär som har blivit änkling och vill göra något mer i livet än att bara vänta in sista vilan. Han söker till ett seniorprogram på en glödhet fashion-arbetsplats.  Där träffar han den unga bossen och karriärkvinnan som bygger sitt imperium, bit för bit. Målmedvetet och på bekostnad av allt annat runt omkring henne. Robert De Niro kommer in i hennes liv och balanserar upp det hela. Du får se underbara kontraster mellan då och nu, hur en gentleman slår omkull dagens samhälle och hur relationer kan gå i kras om du inte är uppmärksam. I två timmar satt jag klistrad och både skrattade och grät. Jag knaprade på min lunchfalafel och skulle träna någon timme efter filmens slut.  Jag tänkte mitt i den att det kanske inte var så bra att jag blev så känslosam och eftertänksam innan ett pass. Men faktum var att jag kom till mitt spjutpass mer lättad än jag vaknade upp på morgonen.  Jag kände mig tacksam och glad, lätt i kroppen och väldigt uppgiftsorienterad.  Och jag genomförde mitt bästa spjutpass på väldigt länge. Agne satt på läktaren och tjoade åt mina kast. Jag kastade bra längder och vi fokuserade på detaljer där jag oftast brister - som att få i vänsterbenet i utkastet till exempel.  Det säger dig säkert ingenting, men får jag chansen så ska jag visa dig någon gång.  Efteråt sprang jag gräslopp på en stekhet arena. Njöt av sommarens sista ryck och av att ha en kropp som fungerar.  Sprang barfota och tänkte "starka fötter" genom varje lopp. Barfotalöpning (då och då) är SÅ väldigt bra om du vill bli stabil i kroppen från grunden. Testa!  Jag ville inte lämna arenan. Två timmar hade passerat men jag hade inget att komma hem till. Kunde lika gärna köra mage och rygg också, så det gjorde jag.  När hungern kickade in styrde jag Rio mot köpcentret för att handla kvällsmat. Köpte med mig två växter. Tillsammans med nötter, ägg, kyckling och bönor. Och kaffegrädde.  En varukorg som skriker ensamhet. Men samtidigt så mycket självständighet. Och jag njuter alltid av att handla. Jag gillar att bygga bo. Jag gillar att ha ett fullt förråd.  Tillsammans med min kvällsmat satte jag på "sex and the city". Filmen, du vet.  Har aldrig sett den och har aldrig tidigare varit intresserad av att se den.  Jag är ingen girly-girl på det sättet. Är visserligen hejdlöst intresserad av kläder men inte av timslånga fikamöten, smink och färgglada drinkar.   Men oj, så fel jag fick.  Det räckte visst med att vara känslomänniska för att gilla filmen.  Jag grät och blev förbannad i ena sekunden. Skrattade och knöt näven i den andra.  Det slog mig att budskapet var det som jag själv tror så mycket på: tillsammans klarar vi mer. Fyra tjejer som gör allt för varandra. Fyra tuffa brudar som har skinn på näsan och kunde föra genomtänkta samtal.  Jag gillade det. Jag gillade blandningen av lättsamt och stickande smärtsamt. Jag kunde känna igen mig i mycket. Det handlade ändå i stora delar om LIVET.  Och allt som handlar om livet gör mig nyfiken.  Det finns så mycket att lära, det finns så många vändor i tankarna som vi ännu inte har tänkt. Det finns fler sätt att se på saker än dom vi tror, det finns fler sätt att förlåta på. Och det finns definitivt fler ronder att gå. Saker att lämna bakom oss och nya att uppleva.  Jag satt och gapade när filmen var slut. På soffkanten och med armbågarna på knäna, huvudet i händerna. Började tänka.  Jag ifrågasätter ofta mitt eget liv. Och alltid lite extra när jag sett en film som berört mig. Jag gillar att ifrågasätta - är det såhär här jag vill ha det? Är jag på rätt spår? Vart ska jag? Gör jag rätt val?  Med livet i stort hamnar jag ofta där. Bara för att utvärdera och se så att det jag gör leder mig dit jag vill. Det är bra, för jag kan sällan ljuga för mig själv. Jag känner direkt i magen när något är fel.  Och jag vet att jag oftast bara gör bra ifrån mig när jag är på rätt spår. Jag är en sån där människa som fungerar sämre när jag får en obehaglig känsla i maggropen. Kan du känna igen det? Jag blir passiv och återhållsam och tvär när något känns fel. Alla dom egenskaper som jag är stolt över hos mig själv står inte pall om jag börjar ana ugglor i mossen.  Därför är det viktigt att det spår jag är inne på känns rätt, för då står jag emot motgångar bättre och jag tar oftast bättre och mer modiga beslut.  Sen ska det läggas handling till allt det här. Och det är inte alltid det lättaste. Men handling är det som i slutänden gör skillnaden.  Tror jag.  Usch. Det här blev långt. Och så mycket pladder. Sorry för det. Jag kom liksom in i min bubbla igen.  Jag känner mig utvilad idag trots att jag vaknade och var mörkrädd inatt. Och jag ska inte träna förrän ikväll så jag har massor av tid på mig att ladda.  Mängder med häckar ska passeras idag. Det luktar syra lång väg. Hej och hå. Det kommer att gå.  Hoppas du får en solig dag, vi hörs imorgon igen ❤️

HoN TaNKaR MiG.

"Bää, jag har funderat på en sak. Du vet när man pillar i näsan och någon frågar 'hittar du något'?" Alex fortsatte kolla ner i sin mobil men hummade till svar. Jag fortsatte ändå. Visste att hon skulle gilla poängen.  "Visst är det lika irriterande som när man gäspar och någon förstör gäspen genom att sticka in ett finger i munnen!?"  Båda två i skratt. Visst fan är det irriterande, visst fasen vill man pilla ifred. Man pillar ju liksom av en anledning.  "Det är något som bara måste bort. Något som ligger fel, bara så" fyllde Alex i genom skrattet som bara hon kan leverera. Det där klingande, smittande, friska skrattet.  Alex har varit hos mig i några dagar och fyllt på min energi. Direkt när jag hämtade henne på stationen så märkte jag att det var längesedan jag skrattade. Sådär ordentligt. Kände mig nästan som ett skal när vi kramades i bilen.  Jag saknar min vän.  Varje dag här i Växjö saknar jag våra tekvällar, spontana upptåg och utflykter. Saknar våra samtal. Saknar våra högläsningar av nyfunna citat.  Våra galna funderingar. När vi spårar på någon tanke vi fångar upp.  Och livet känns lite fattigare med henne 45 mil ifrån mig.  Alla som har träffat Alex vet vad jag pratar om. Ingen kan undgå hennes enkelhet. Hennes lättsamhet. Hur nära hon har till skratt. Hur smarta svar hon har på allt.  På måndagen hämtade jag upp henne. Vi åt sallad och åkte till mitt kulpass. På min tigerfilt satt hon och tog bilder.  Hejade på mig och skrattade när jag vrålade: "bättre kan jag!" och spände bicepsmusklerna mot henne. Fånade mig. "Jaaaa, bättre kan du Bää! Visa mig då!" På kvällen drog vi till Karlskrona för att det var hennes önskemål. "Är Gisela och Calle hemma? Åh, kan vi inte åka dit i så fall?" Jag var inte sen att hänga på. Självklart skulle vi till Karlskrona och galningarna där hemma. Filmen "In to the Forrest" tog oss alla med storm och vi satt i soffan och filosoferade om hur våra överlevnadschanser skulle vara om all elektricitet skulle försvinna.  Alex var tvärsäker: "om du var tvungen så skulle du klara det, överlevnadsinstinkten du vet Bä". Jag var inte övertygad. Jag kan inget om överlevnad. Dessutom är jag lat. Men Alex skulle klara sig galant. Tydligen Calle också för han var inte sen att hänga på: "Det finns solcellssystem. Jag hade köpt allt". Alex skeptisk: "du kan ju inte bara börja köpa när krisen väl är här, då är allt slut i ett naffs. Du måste börja buffra nu i så fall".  Och så var diskussionen igång. Dessa diskussioner som jag kan lyssna på i timmar om jag fick. Jag behöver inte säga något. Bara lyssna på allt smart och korkat som sägs. För jag kan lova, det blandas hej vilt.  Och det är så det ska vara. Alex uttryckte det bra när vi kom till frågan om vad som händer efter livet. När vi dör: "Här måste vi ha högt i tak, vi får säga vad vi tror allihopa, inte hoppa på någon. För vi vet ju ingenting egentligen. Ingen har svaren".  Och vi diskuterade paralleluniversum, andar, återfödelse, totalt mörker, och att hoppa in i andras kroppar.  Och så Giselas argument: "Det händer absolut ingenting. Så fåniga ni är".  Denna blandning av människor med olika tankar och tro. Det gör mig så gott.  Jag blev helt plötsligt nyfiken - vad tror du händer? Jag vet, stor fråga. Men har du någon tanke så shoot.  På onsdagen tränade jag tidig styrka. Kände mig som ett djur. Stark och snabb.  Slängde mig hem för att äta ägg som Alex hade förberett för att sedan direkt dra till Göteborg och Liseberg.  Det är livet.  Träning, vänner, spontanitet.  Mötte upp min andra själsfrände här i livet: Ulle. Han och barnen var i Göteborg och tog en extra dag på Liseberg för att dela glädjen med oss.  Åkband Deluxe gjorde att vi kunde springa före i köerna några gånger. Jag mådde illa till slut och regnet öste ner, så medan dom andra avverkade Balder satt jag och djupandades för att inte spy.  Är jag inte 13 längre eller vad är problemet?  Igår hoppade jag längd i regnet och fick ett utbrott när benen inte svarade som jag ville.  La mig raklång på marken med armarna som ett T ut från kroppen och såg hur Agne ställde sig över mig. "Ska du ligga där? Vad är fel?" "Benen. Benen svarar ju inte. Jag känner mig galet stark och kraftfull men... " Agne med huvudet på sned: "Jag ser att du är kraftfull. Du är bara inte tillräckligt pigg. Men det är ett sådant pass idag. Du vet hur det är. Det är dom här benen du har idag. Vi får jobba med dom. Ska vi avsluta?" Som alltid slänger han fram en perfekt kombo av meningar som bara funkar sådär bra på mig.  "Nä, jag ska göra ett hopp till. Jag vill inte sluta sådär..."  "Okej, men visa mig att du kan då". Utsträckta händer hjälpte mig upp och en dunk i ryggen senare så satte jag i alla fall mitt sjätte hopp på lång ansats.  Det är dom små segrarna som räknas i längden. Dom där när vi inte slänger in handduken trots att det skulle varit enklare.  Men då krävs det att jag förstår skillnaden på att lägga ner för att jag har ont och lägga ner för att det går tungt. Det sista ska vi aldrig lägga oss för. Det var det som kändes skönt igår. Jag sket i regnet, jag sket i tunga ben. Det tar jag med mig.  Jag känner mig tung även idag. Men har fått vila. Och ikväll kommer jag att fyllas med kärlek - för jag ska på WINNERBÄCK! Han spelar på Skärgårdsfesten i Karlskrona och jag har fått inträde från Paraply Produktion som tack för en krönika jag skrev för ett tag sedan.  Jag kommer att somna som en bäbis inatt. Det behöver jag.  Jag ska packa en väska och ge mig av mot Karlskrona. Massagen i morse har gjort mig seg i kolan men jag hinner inte vila nu.  Sjung med mig ikväll - "om vi förlorar varandra här i vimlet, så minns att jag står bakom dig".  ❤️

Nästa sida »

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.