Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TL Bygg
Rbergs Bil Rjk Superwear Harrys Karlskrona

DeT SPRiDS GLäDJe.

Oh la laaa vännen där,  Jag är hemma igen!  Sverige snöar och jag är fortsatt sjuk. Jag reste hela dagen igår. Lämnade hotellet 05.45 och Barcelona 08.10.  Satte fötterna på svensk mark vid 12.30-tiden för att sedan ta tåget mot Växjö 17.21.  Behöver jag säga att jag var trött när Växjö välkomnade mig 21.50?  Visst är det irriterande när jag skriver ut varje minut? 😉  Något annat som är irriterande är SJ. Självklart stötte tåget på problem, vilket är helt okej. Problem är en del av livet, och SJ. Vad som däremot inte är okej är att SJ:s personal står och fullkomligt tokskriker på oss som kommer från det försenade tåget till den andra anslutningen.  "Skynda er! Snabba på! Hoppa bara in! Kom igen dåååå!" Jag menar, att dom är stressade är knappast vårt fel men stress gör något med människor. Det är nästan lite läskigt.  Hur reagerar du på stress? När minuterna är räknade, när du har en deadline som du känner att du inte hanterar? Vad gör du då?  Det är absolut mitt eget fel att jag hade problem med att få med min stora packning på tåget, men jag hade inte räknat med att få springa  200-meters perrongintervaller med den.  Nog om det. Vi har roligare saker att prata om än så.  Träningsresan med ATEA har varit ett minne för livet. Jag har fått en chans att testa på min coachningsförmåga och jag gillar det mycket.  Jag har fått lära ut hopp, löpning, armpendling, styva fötter och hållning.  Jag har fått lära känna nya vinnarskallar, fått se när människor tar ut sig fullständigt, ta hand om en skada och känna på stämningen och sammanhållningen i ett företag som öser på framåt.  Min livslust är stor och jag är sugen på att testa på många saker, som du vet. Så nu är min nya lust att starta träningsresor! Det kommer säkert inte att hända, jag har annat att tänka på nu. Men det är en kittlande tanke.  Och jag tror att intresset skulle vara stort.  Förstå så roligt att åka iväg tillsammans: träna med musik, äta bra mat, lyssna på inspirerande föreläsningar och träna lite till?!  Skulle du haka på om jag ordnade något sådant?  Klockan närmar sig 11.00 och jag vill skicka iväg en grattishälsning till en kvinna som jag inte tror att du känner ännu:  Hon heter Anette och när jag har tid över från träning och andra åtaganden så får jag utnyttja min utbildning på henne och hennes mans företag Apelgården AB.  Jag får en chans att utveckla andra sidor hos mig själv och jag får ta ansvar på andra områden än inom träning. En balans av idrott och att använda hjärnan tror jag är ett vinnande koncept.  Jag vet att jag gjorde så mellan 2008-2011 och jag reagerade väldigt bra på den kombinationen.  Jag vill gratta henne här eftersom hon är som ni: hon tänker på sina medmänniskor och hon hjälper till om hon kan.  Och visst är det så att döttrar ofta hyllar sina egna mammor, men jag som känner Anette lite mer nu kan inte annat än att hålla med om det som hennes dotter Jennifer har skrivit till henne:  En oerhört vacker text som vi alla säkert kan kopiera över till dom som betyder mest för oss i våra liv.  Så, GRATTIS på din dag Anette. Tack för att du är en så inspirerande medmänniska ❤️ Nu har klockan sprungit iväg igen... jag kom in i den där berömda bubblan.  Jag sätter ett finger mot den och spräcker den. Jag behöver ju göra annat också. Ingen träning idag dock, jag har halsont och min kropp får vila.  Ta hand om dig, dom du har omkring dig och dom som inspirerar dig.  Kram ❤️

”NäR aLLTiNG VäNDeR…”

Hej du, Tisdag lunch har kommit och jag skulle behöva fräscha till mina naglar: Jag gillar ju egentligen att pilla med sånt där men just nu prioriterar jag annat.  Jag får se lite sketen ut ett tag.  Jag rycker ändå mest i skivstänger och knyter träningsdojjor med dom här händerna.  Jag vill visa dig en sak.  Min coach Agne har en dotter som heter Frida och hon håller nu på med ett projekt i skolan.  Hon ska tillsammans med sina kompisar ge ut en bok med historier från människor som berättar om sin cancerresa. Delar av vinsten går direkt till Cancerstiftelsen i Kronoberg. Sådana projekt som jag har en förkärlek till och det var givet att jag tackade ja till att skriva om min resa där. Om du zoomar in så kan du se ett litet utdrag från boken och min text.  Och om du är sugen på att beställa den så ska jag ta reda på vart du kan göra det ❤️ Äh, nu svarade Frida snabbt på mitt sms. Det räcker med att ni mejlar hit: cancerviveuf@gmail.com För 100kr blir den din!  Decemberdagarna rusar fram och vi kan snart fira in ett nytt år.  Ett nytt år är för dom flesta en fräsch nystart och det kommer att bli så även för dig och mig.  Vi håller på med ett nytt hem till oss. Det ska renoveras här inne och jag har ju tidigare bett dig om input. Jag har läst allt och sitter nu och spånar för fullt.  Jag tror att du kommer att gilla det nya.  Framtiden är hoppfull.  Jag hoppas att du känner det.  Idag har jag prehab på schemat och ska träffa sjukgymnast Lena på mitt träningscenter här i Växjö. Om jag lyckas charma Agne så får jag säkert köra lite överkropp efteråt.  Jag behöver mer pump i armarna om den där kulan ska flyga något i vinter.  Puss på pannan och bästa dagen kära du, Nadja 

GäST MiTT i SoRGeN.

God kväll medmänniska, Det är en sorgens dag och jag har gått runt med ett lätt illamående sen jag hörde om dådet i Paris.     Jag önskar ibland att jag hade en större röst, kunde påverka MER, göra skillnad. Men jag känner mig alltid lika liten och otillräcklig när jag hör om allt fruktansvärt som händer omkring oss i världen.     Så istället skänker jag min omtanke åt det håll där det behövs, på det sätt jag kan. Det är en klen, om ens någon, tröst att dela bilder på sociala medier eller i den här bloggen. Men det sätter i alla fall ljuset på det hemska och om vi tillsammans sprider värme och omtanke med all kraft vi har så kanske kärleken vinner till slut ändå.     Kvällen kommer att bli lugn för min del. Jag har fortfarande ont i kroppen och nu hugger det även i själen. Så tacos, musik och vänner får skänka glans över de sista timmarna för dagen.     Vi njuter också av en gästblogg!  Min vän Leonita, som ni ofta läser om och ser på bilder här inne behöver stiga fram i rampljuset.  ALLA borde få stiga in här och lära känner er ❤️ Så Leo, varsågod. Scenen är din:    "Hej alla fina läsare!  Det var en ära när Nadja frågade mig om jag var sugen på att slänga mig in i era famnar. Känna känslan av alla positiva själar här inne. Och vem vet. Kommer jag att överrumplas och förstå henne efter mitt inlägg? Det återstår att se. Spänningen är olidligt hög!     Jag är nog inte allt så Anonym för er här inne. För visst märks jag i det mesta Nadja gör. Är det inte "Fotografen" till alla diverse bilder, så är det "allt-i-allon" på resorna.  Jag heter då L E O N I T A. Japp, här är jag. Har ni väntat på att jag ska våga säga hej? Äntligen va? Haha!     Jag fyller snart 24 år, och bor med min älskade hund Alecto inne i stan i centrala Karlskrona.    Och när jag inte tränar ihop med Nadja, så jobbar jag i en reception på ett hotell i stan.  Jag som person är väldigt glad och framåt, men väldigt blyg också. Så skulle ni se mig: var inte rädda för att hälsa, jag blir glad. Men kanske lite rosenröd om kinderna på köpet.     Jag har alltid haft en stor passion för träning. Och utövade de mesta som liten. Men just då i 13 års ålder så stod hästar och hoppning främst.  Jag kommer från landet med föräldrar som har en gård och hade egna hästar och levde mitt drömliv.     Som ni kanske märkt, så nämns jag lite här och där. Och som en nära vän till Nadja så gör vi det mesta ihop: Tränar, umgås, reser och har sjukt kul.    Vi brukar även säga skämtsamt att jag är hennes allt-i-allo a.k.a assistent.  Hon frågar mig så fort hon glömmer något, och jag säger vad hon då faktiskt redan har bokat in eller nästan glömt bort. Eller som när vi reser och jag bär allt.  Envis som jag är, så vägrar jag låta henne dra runt på väskor och packning när hon lokaliserar sig runt till målet.     Det sköter jag så villigt och håller henne fullt fokuserad. För det är hon bäst på.  Och givetvis, det viktigaste: Det får vi inte glömma - Kaffet.     Kaffet måste alltid finnas nära till hands, oavsett om vi är på resande fot eller slappar i soffan.  Så ser ni henne på språng någonstans, spring till närmsta fik och köp kaffe. Det kan hon behöva!     Mamma Lena Casadei är också en jäkel på att hitta saker jag kan göra. Till min stora glädje. För vem vill inte städa eller tvätta?! Och jag kan ju säga er att ingen är gladare än henne att jag äntligen tagit mitt körkort. Nu har ju hon en taxi vart hon än vill och ska.    Det gör mig ingenting. Jag glassar på i Jacuzzin, eller njuter av all goda mat Giovanni bjuder på.     Om ni alla ändå hade kunnat få testa. Shit säger jag bara. Varje liten måltid är aldrig bara "bra". Den är utsökt! Och varje gång frågar jag intensivt "Hur gjorde du det här, berätta hemligheten".     Men nej, nu ropar Allan att middagen är klar. Bäst att hugga i innan det tar slut. Kan även tillägga att han är en jäkel på det där.  Ha en underbar lördagskväll, och ni missar väl inte "så mycket bättre" på tv:n ikväll. Det är lördagens höjdpunkt här!  PUSS OCH KRAM FRÅN MIG.       

DeN SoM LyFTeR DiG.

Gokväll raring, har du känt att det är kylslaget ute?     Vintern smyger sig på hösten. Så att vi knappt märker det står den snart här, vitklädd och förförisk.  Men kall.  Kalla saker har jag ingen förkärlek till. Om det inte är glass.  Kalla människor, bitande kyla, frostiga vindar... Allt det där ger mig kalla kårar. Som jag inte heller är så förtjust i.    Men det funkar. Och snart stundar varmare tider igen. För oss alla.  Imorse sprang jag backlopp tillsammans med Lisa och Linde. Vi tog bilen ut till Öjaby i Växjö för att piska benen med hård löpning.     Jag sprang sist av tjejerna. Såg Lindes spänstiga vrister framför mig, trycka ifrån i varje steg i uppförsbacken.  "Hon är så stark" tänkte jag medan jag pendlade vilt med armarna och försökte hålla upp knäna.  Jag skulle gjort 15 lopp men mäktade bara med 11. Baksidorna som fick sig en omgång igår sa ifrån och syran sprutade i hela kroppen. Efter de första sex loppen ställde jag mig med händerna på knäna och böjde ner huvudet mot marken.  Och började gråta.  Agne tittade på mig.     "Nadja... " sa han.  Jag drog kvickt en lång harang med ord om att jag var besviken på min kropp, att den inte hänger med, att jag ju kommit igång så väldigt bra och att det inte borde kännas så här nu. Och det gick alltid snabbare förut. "Titta på mig, Nadja" fortsatte Agne. Och jag lyfte på huvudet.  Såg honom knappt för allting inom mig snurrade. Och tröttheten gjorde att jag grät mer än vad jag hade gjort om jag var pigg.  "Okej" pep jag samtidigt som jag precis anade ett par vänliga ögon framför mig.  Han började prata. "Du är fantastisk Nadja. Du har gått framåt så otroligt mycket och du har kunnat träna nästan allt. Du blir starkare och starkare för varje pass. Självklart sliter det på kroppen. Tänk på vad du var innan vi började" Jag nickade mellan tårarna. Värmdes av hans styrka och tro på det vi gör.     "Ibland går vi framåt, ibland måste vi backa. Det är så det kommer att se ut. Jag kanske skulle låtit dig springa längre bakom tjejerna, men det är bra att du känner att du har häng" Han kollade snabbat ner på sin klocka för att inte missa de två minuterna av vila som de andra hade på sig. De som kunde fortsätta springa.  Tusen tankar flög genom huvudet. Ni vet de där som säger att man alltid ska fortsätta fast man kanske inte kan. De där som säger att du måste orka lite till.  Jag fick stoppa tankegångarna för Agne fortsätte. "Det här kommer att bli så bra och vi ska vara smarta och ha tålamod" Sen kramade han om mig. Och jag kramade tillbaka.  Vilken coach!  Vilken människa! Hur hittade jag honom? Hur hamnade jag här? Hur fick jag den här chansen?  Jag började äntligen le igen och bad om att i alla fall få springa 100-ingar medan de andra fortsatte på 200-ingar.     "Gör det, men jag litar på att du känner efter ordentligt" var Agnes svar.  Jag kände efter, lättade lite på kraftinsatsen och fick "ta mig i mål".  Jag funderar ibland på vad det är som gör Agne så cool. Så tryggt lugn.  Han sa en mening en gång som har fastnat i mig och som jag tror kan vara en av hundra anledningar. Han sa: "Jag har ingenting jag vill bevisa". Känn meningen inom dig.  JAG HAR INGENTING JAG VILL BEVISA.     Du kanske har mål du vill uppnå, du vill framåt och utvecklas. Men du vill inte bevisa något för någon annan. Bara för dig själv.  Har du också kloka, varma människor omkring dig? De där som lyfter dig och får dig att se situationer från ett annat perspektiv?  Jag hoppas det.  I alla våra relationer förtjänar vi det.  Människor som är måna om oss och som vill vårt bästa. Som bryr sig om oss och visar oss uppskattning.  De här människorna finns. Men ibland nöjer vi oss med mindre. Det ska vi aldrig behöva göra.  Det här får mig att tänka på alla relationer vi har till olika människor i livet.     Är de verkligen respektfulla och stärkande eller finns de bara där? Får du den kärlek du vill ha eller är du bara ytterligare en person i någon annans liv?  Mängder av tankar sattes igång efter passet idag. Det var inte bara ord från en coach. Hela handlingen visade att Agne faktiskt BRYR sig om mig. Och det VI gör.  Han gav mig av sin tid. Han stannade upp. Han visade mig att det här är viktigt, även för honom.  Det du gör, med familj,vänner, jobb... Det kan inte vara viktigt från bara ett håll.  Du ska aldrig behöva känna dig ensam i något som du bygger upp med en annan människa. Vad det än kan vara.  Dra dina egna paralleller, gör det till ditt eget.     Det är mörkt ute nu och natten närmar sig.  Jag har försökt återhämta min ömma kropp med ett bubbelbad och jag har fått prata med min mamma. Ett sånt där samtal som ändå betyder något. Som stärker.  Det är inte ofta vi pratar så.  Mest är det smaklösa skämt och könsord och alldeles för hög musik. Idag var det annorlunda och jag tar med mig det som allt annat bra jag stöter på här i livet.  Allan slängde precis fram en tallrik framför ögonen på mig. Jag är så frenetiskt fokuserad när jag skriver.  "Här, middag!"     Ha ha, mäktig måltid. Tack Allan.  Jag hoppas du sommar gott inatt.  Och att du alltid får känna att du betyder något i någon annans liv.  Gör du inte det: gå vidare. Något häftigare väntar på dig ❤️ Kram, Nadja    

Du kan. Jag vet att du kan!

Tillbaka, likt en boomerang i världsklass. Har haft mina tre mest stressiga veckor i livet.

(null) Och nu har jag veckan framför mig där jag ska vila, stänga av mobilen och bara njuta av träning, familj och vänner. Har jag till exempel berättat om min nya koordinator Jonas? Som ska hjälpa mig i fyra år framöver. Jag säger koordinator eftersom han själv inte vill kalla sig "manager". Men han gör saker som en manager gör. Och han gör det bra! Han är faktiskt till och med fantastisk. Han håller inte bara koll på allt som händer omkring mig, utan även på hur jag sköter träningen. Han frågar hela tiden om jag "tar det lugnt" och "sover bra".

(null) Vilket jag inte har gjort fram till nu men det är för att det har krävts mycket av mig den senaste tiden. Och jag älskar det! Så jag hakar på. Det ska det tydligen bli ändring på nu. Jonas säger hela tiden: "Ta du hand om din kropp och träning så sköter jag resten, okej?" Förra veckan var jag i Uppsala för att lyssna på Kjell Enhager. Mental coach i absolut toppklass.

(null) Jonas jobbar med honom. Så jag fick biljetter till föreläsningen och även äta middag med Kjell och hans fru efteråt.

(null) Det som gör mig nyfiken på sådana här människor är att de besitter en tanke om att allt är möjligt. Jag tycker mig höra det när Kjell pratar. Han är energisk och på hugget, samtidigt som han är varm och bryr sig om andra. En exakt beskrivning av Jonas också. Jag märker att jag börjar omge mig mer och mer med människor som har stark TRO.

(null) För mig är det en OTROLIGT viktig ingrediens i livet. Jag vill omge mig med människor som tänker stort och modigt. Vi behöver inte något negativt från någon annan då vi oftast har fullt upp med våra egna negativa tankar. Kan ni hålla med om det? Jag hoppas att ni har bra människor omkring er. Om inte. Gå därifrån. Jag vet. Det låter så enkelt. Det är det inte.

(null) Många gånger har jag fastnat med folk som inte har något glatt att säga. Och jag frågar mig varje gång varför jag fortfarande är där. Men när du stöter på guldklimpar så förstår du, kanske, att det inte är värt att lyssna på sådant som inte stärker dig. Vi behöver stärka varandra!

(null) Har ni till exempel tänkt på näthat någon gång? Människor spyr ur sig galla över allt och alla: Allt är fel, inget går, allt är svårt och nåde dig om du sticker ut din haka åt något håll. De finns även live. Bort med dem! Kan du välja mellan att höja eller sänka någon? Höj alltid. Jag tror på det.

(null) Tänk att få stärka en annan individ? Vilken ära! Det är därför jag hela tiden har älskat min blogg. Det enda som ni har sagt till mig är att jag klarar mig. Att jag ser stark ut. Att jag är uthållig och vacker utan hår. Ni har varit mina bästa vänner. De största mentala tränarna och människorna som har höjt istället för sänkt. Hur känns det? 🙂

(null) Ikväll har jag lyckats jogga 50 minuter ute i skogen. Har inte klarat av det tidigare. Fick gå några gånger men kroppen var ändå med på noterna och snart klarar jag 30 minuter non-stop. Vartenda framsteg noteras. Mitt huvud ska fyllas med plus istället för minus. Och till sommaren ska jag tävla igen.

(null) Jag lyssnar inte till någon som säger att det inte går. Men jag lyssnar till de som säger: "Det kommer att bli svårt, och jobbigt, och du kommer att gråta. Men du kan!" Att vara realistisk är aldrig fel. Det är en förutsättning för att veta vart jag är på väg och veta vilka verktyg jag ska ta till för att ta mig tillbaka. Jag vill bara att ni ska somna med en känsla ikväll som säger er att DET GÅR.

(null) Vill du? Orkar du? Satsar du? Nöter du? Har du en längtan? DÅ GÅR DET!!! Heja dig! Nu ska jag kolla på tv. Slappa och låta Ketchup varma mig. Puss mina hjältar ❤️

Hemlig gäst hos Commersen

Benen på bordet hos syster och hennes kille, kaffe, systerbarn och klädutdelning. IMG_7170.JPG Gisela har en förmåga att ge bort allting hon aldrig använder. Även sådant hon använder ger hon bort. Hon är precis som pappa där. Ger, ger och ger.

IMG_7171.JPG Hon säger: "Jag har tänkt i två år att jag använder det senare" och så flinar hon. "Men det blir aldrig så. Nu tar du det här!" Fina kavajer, tröjor och byxor slängs över mig. Jag kommer hem med en helt ny garderob 🙂 Igår var en kul kväll. Jag var hemlig gäst (autocorrect ville ha det till "häst") på Commersens stipendieutdelning. Två priser a 25.000 kr skulle delas ut till lovande atleter här nere i södern. Jag tog med mig min ståtliga far och åkte till Karlshamn.

IMG_7113.JPG Commersen har tagit ett initiativ och en har en tanke som jag gillar väldigt mycket. Kan man hjälpa och stötta så ska man ta den chansen. Har man resurser så varför inte sträcka ut en hand? Hade jag haft mycket pengar hade jag också velat dela ut stipendier.

IMG_7172.JPG (Pappa och jag tillsammans med delar av juryn) Tänk vilken känsla! Att få visa en annan människa att man tror på det denne gör. Eller att man bara gillar attityden, kämparglöden, viljan att alltid bli lite bättre. Eller kanske ta sig igenom en motgång. Uppmuntran har en storslagen kraft! När vi uppmuntrar varandra så ger vi varandra energi. Det är så fränt.

IMG_7121.JPG (Jag tillsammans med Conny Berg, VD för Coop här nere) Tack för att jag fick komma och träffa alla 24 kandidater och berätta lite om min egen resa. Att åka ut och träffa människor ger mig glädje. Dessutom får jag chansen att träffa många av er! Mina läsare. Igår var det tvillingmodern med de sötaste barnen som representerade er 🙂

IMG_7173.JPG

IMG_7175.JPG

IMG_7174.JPG Maja och Karl heter de här två tuffingarna. Mamma är Annelie. Friidrottsklubben FIF Gnistan fick jag också krama om.

IMG_7176.JPG Andra bilder från kvällen:

IMG_7179.JPG (Peter Enckell intervjuade)

IMG_7177.JPG

IMG_7178.JPG (Nominerade på väg upp på scenen)

IMG_7180.JPG (Jag & en av Commersens säljare; Petra Lindoff) Sådär, slut i godispåsen... Kör vi lite fnitterstuga nu? Oh yeah!

IMG_7068.JPG

IMG_7081.JPG

IMG_7069.JPG Smält er lunch i lugn och ro nu ❤️ Puss!

365 dagar.

Ett år sedan. IMG_6391.JPG För 366 dagar sedan var jag odödlig och stark. Jag levde med tanken att jag klarar allt. Och framför allt: Inget virus bet på mig. "Jag blir aldrig sjuk" var en mening jag ofta använde. Jag la också lite snusförnuftigt till: "men blir jag sjuk, så blir jag sjuk på riktigt"

IMG_6377.JPG Så rätt jag hade utan att veta om det. För 366 dagar sedan. För 366 dagar sedan tycktes livet enklare. För att jag hade stakat ut min framtid så elegant och jag tänkte förstås på att hinder skulle komma i min väg, det var med i planen. Men jag hade inte räknat med cancer. Idag räknar jag med cancer i allt jag gör. Jag tänker på att den kan komma tillbaka, eller att den aldrig lämnat mig fullt ut.

IMG_6383.JPG För 366 dagar sedan var jag ingen orolig person. Jag låg inte vaken på nätterna och huvudvärk kunde inte ens i min vildaste fantasi vara en hjärntumör, ett magsår kunde inte vara lymfom, en knöl i armhålan kunde inte vara bröstcancer. Idag vet jag tyvärr bättre än då. Vi är alla bräckliga. Vi är alla dödliga. Och en dag är vår absolut sista.

IMG_4652.JPG För 365 dagar sedan fick jag ett samtal om att mitt blödande magsår inte var ett vanligt magsår utan lymfom och jag lades in på sjukhus för 364 dagar sedan.

IMG_6359.JPG Den 365:e dagen minns jag knappt. Snurrig, luddig, svävande och skakig. Helvete, så omvälvande. Klyschiga uttryck som "allt vändes upp och ner" och "på en sekund förändrades allt" har fått en faktiskt innebörd hos mig. Det är inte längre bara ord. Jag F Ö R S T Å R dem. Samtidigt njöt jag. Av lugnet som spred sig inom mig. Lugnet som sa mig att ingenting längre spelade någon roll.

IMG_6386.JPG Stress? Adjö. Räkningar? Bye bye. Komplicerade relationer? Men hallå! Krav? Nejdå. Biltrafik? Varför då. Rädd för misslyckanden? Det finns uppenbarligen värre saker än så. Cancern höll lektion för mig om att tiden aldrig kommer tillbaka och vill jag göra något så är det hög tid NU. Alla citat jag hållit så nära mig och som jag älskat tidigare var som skrivna av någon som sett döden på nära håll. Någon som jag.

IMG_6381.JPG Cancern lärde mig det där jag aldrig lyckats lära mig; att vara här och nu. Jag lärde mig, för jag hade inget annat. Allt idrottsligt jag hade byggt upp innan cancern raserades och nu satt jag i en sjukhussäng med en insikt om att jag kanske inte ens skulle få äran att skaffa mig en framtid. Varken idrottsligt eller familjärt. Jag hade HÄR. Och jag hade NU. Förmågan bleknar, det märker jag. Men nu har jag fått känna på den och inbillar mig att jag lättare kan plocka fram den. En lärdom. I praktiken.

IMG_6378.JPG För 366 dagar sedan anade jag aldrig hur mycket kärlek och värme jag skulle få känna från okända människor när jag valde att gå ut med mitt besked. Jag har lärt mig att människor behandlar mig annorlunda när jag är i en utsatt situation. Människor har stora hjärtan. Och när det behövs kliver de fram och ger stöd. Hela min bloggfamilj, alla nya bekantskaper jag skapat, folk som kommit fram på stan, nya vänner jag fått... Allt är tack vare cancern.

IMG_6385.JPG När din livstid tycks mer oförutsägbar än tidigare verkar det som om människor fattar mod till sig. De kommer fram, ringer, skickar post eller sms. Jag har låtit allt detta ge mig energi i min fight för livet.

IMG_6384.JPG Jag har känt så otroligt mycket kärlek detta året. Allt har varit mindre prestige. Där jag tidigare har känt konkurrens kände jag nu bara stillhet. Jag har aldrig gillat konkurrens och prestige. Har alltid tyckt att det skador oss människor på vår väg framåt. Min cancer malde ner snårskogen.

IMG_6387.JPG Jag var känslig innan men nu har min känslighet skjutit i höjden. Jag är blödig inför allt men har svårare för att gråta. Det är som om cytostatikan torkade ut mig inifrån på mer än ett sätt. Jag vaknar inte längre utvilad på morgonen oavsett hur många timmar jag sover och mitt hår har blivit krulligt. Tidigare tyckte jag att jag hade så mycket klokt att komma med, men cancern knäppte mig på näsan och lärde mig att jag inte hade förstått mycket.

IMG_6389.JPG För 366 dagar sedan var jag mer bestämd och hård. "Vill man, så kan man" var ett uttryck jag slängde mig med vart jag än gick. Och för mig är det fortfarande självklart att ett sådant tankesätt är bättre än att tänka att man inte kan. Men cancern visade mig jag inte kunde bestämma över den.

IMG_6392-0.JPG Jag levde varje dag med tanken på att om den ville, så kunde den ta mitt liv. Om den ville vara av värsta sorten så skulle den sprida sig i min tidigare så atletiska kropp, nöta ner varje organ och döda mig inifrån och ut.

IMG_6379.JPG Jag hade INGEN KONTROLL. Men, jag kunde faktiskt fortfarande tänka. Så jag tänkte bra. Jag tänkte glada tankar. Jag skrattade och jag skapade meningsfulla relationer. Och jag skrev här, hos er.

IMG_6382.JPG Och jag är inte död. Jag lever och har framtidsplaner. Cancern drog tummen ur röven på mig. Jag får mycket mer gjort nu. Så tiden går snabbt. Jag stormar in i framtiden. Och det gäller att hänga med.

IMG_6395.JPG Samtidigt som cancern lärde mig att jag inte bara kan säga "vill man, så kan man", så lärde den mig att allt är möjligt. Om vi gör det tillsammans! Insamlingar till förmån för sjuka, kärlek och värme till varandra, fler snälla ord istället för elaka. Mer empati och förståelse för andra tankesätt och en vilja att hjälpa de svaga kommer att rädda oss.

IMG_6390.JPG Att vara en varm medmänniska gör alltid bara nytta. Därmed inte sagt att man alltid ska smeka medhårs, då sker ingen utveckling. Men HUR man framför sin tanke har betydelse. Under mitt år som sjuk fick jag inte EN ENDA ELAK kommentar om någonting. I vanliga fall får man som idrottare spydigheter från flera håll. Men även spydiga människor har respekt. Och det är hoppfullt.

IMG_6394.JPG För 366 dagar sedan var jag en mer arg människa. Idag är jag inte arg, ångrar ingenting och ni vet sedan tidigare: Jag skulle välja allt igen. / Nadja Casadei ❤️ PS. Alla bilder är tagna av min vän och fotograf Peter Holgersson. Tack för allt du gjort för mig detta året, fantastiska du.

IMG_6393.JPG

Som i en bubbla

Jag är som en dålig kopia av Forrest Gump tror jag, eller mer som Rainman. Lever i min lilla stressbubbla, jobbar för mycket och sover för lite. Och det är jäkligt viktigt att gnälla över jul och några extra kilon på magen.

20131216-200006.jpg Så klickar man upp Nadjas blogginlägg och får en kospark i magen. Visst fan tänker jag, hon har ju cancer. Och så är hon rädd också!!

20131216-195846.jpg Brukar kolla på henne vissa nätter, bara sådär i smyg. Ibland när hon inte kan sova så umgås hon med er. Skriver frenetiskt, och jag kan se att hon både skrattar och gråter av era kommentarer. Brukar tänka att hon är galen som ska svara på allt, jag skulle aldrig hinna det själv fast jag vill det mer än något annat. Hon flyr till er när hon tror att jag sover, hon vill inte störa mig med att vara rädd. När jag tror att hon är på toaletten för att cellgifterna förstört magen, då står hon ensam i mörkret och gråter.

20131216-200324.jpg Sen kommer hon tyst in i sovrummet och umgås med er. Vet att hon inte vill ha det på något annat sätt, men det vill jag. Jag kanske också ska börja smygskriva på nätterna och trösta henne jag också. Men det är förbannat svårt att hitta vart hon skriver, eftersom hon hoppar vilt mellan alla inlägg vi skrivit. Som sagt så ska alla få svar !

20131216-200558.jpg Så idag har min dag bestått av dåligt samvete. Ska inte ha det och jag vet att Nadja blir irriterad över det. Men det är bra att få de här smällarna ibland, att bli väckt från den meningslösa vardagen som man faller in i allt för lätt.

20131216-200216.jpg Vad skulle hända om ett jobb kanske blir klart först i januari !? Lite lidande för kunden, ja såklart. Men skulle de få det värre än Nadja, när hon står och torkar tårarna på fönstret och tittar ut över tomma mörka gator och känner att döden faktiskt jagar henne!? Tror inte det. Nog dags för mig att slänga några cancerkort på bordet också. Tala om hur det är för alla kunder och bara säga att Nadja kommer i första hand !! Bra att jag kommer på det nu när hon snart är frisk va 🙂

20131216-200737.jpg Måste ge lite mer av min tid till det som är viktigt. Är dålig på det. Tävlingsmänniskan i mig jagar hela tiden gränser. Nu måste jag backa lite och jag tror det är bra. Jäkligt bra ! Men först ska jag se till att Nadja putsar bort snor och tårar från fönstret... några gränser måste vi ju ändå ha 🙂

20131216-200900.jpg Bästa kvällen till er och återigen tack för att ni lyfter Nadja när jag inte jag räcker till. Er humor och empati suddar ut alla gränser... vi förenas på ett sätt som borde vara norm, men tyvärr är undantag. Hjältar är ni... och jag tror att ni känner det 🙂

Nästa sida »

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.