Femkampen blev en fyrkamp…

 

Hej och god lördagskväll på er alla!

Har precis ätit en god middag med min tränare Leffe och sitter nu i min hotellsäng och försöker att återhämta mig med massor av vatten, bra musik, sms från goda vänner och lite citron. Det kan verkligen behövas efter en så lång dag. Låt mig berätta.

Jag började med häck vid ett-tiden. Inlöpningen kändes som vanligt väldigt bra och jag kom fram till första häcken precis som jag skulle. Men så kommer tävlingsstarten och jag missar den IGEN. Inte alls lika grovt som i Sätra men tillräckligt för att känna att det är dax att börja “slita sig in i loppet” istället för att bara flyta på. Det positiva är att jag kände mig riktigt vass mellan näst sista och sista häcken, men vad hjälper det när det är fler häckar än så i ett lopp? Jag kom in på 8.86. Mitt pers är på 8.82 så det var inte så långt ifrån och jag vet att jag kommer att slå det så fort jag får chans att springa lite mer häck på träningarna.

Även i höjden blev det ovanan av att hoppa som gjorde att det inte blev högre än 1.70. Min ansats är olika från hopp till hopp och jag känner att jag är lite lätt disorienterad när jag kommer fram till ribban. Jag känner att jag inte riktigt vet hur jag ska agera. Mitt sista försök på 1.73 var riktigt bra så jag vet att höjderna finns där. Jag behöver bara mer träning. Ge mig själv chansen att utveckla en sorts trygghet i dessa grenar.

Kula är dagens katastrof-gren och jag har INGEN som helst förklaring till hur det bara kunde bli 11.90… Eller jo, det har jag ju givetvis Vill man så hittar man förklaringar till allt. Och så länge det är förklaringar som kan leda till att man presterar bättre nästa gång och något man kan lära sig av så tycker jag att förklaringar är väldigt bra. Jag tycker att det är tråkigt att vissa människor alltför ofta kallar det “bortförklaringar”. Min förklaring till det dåliga resultatet stavas PASSIVITET! Jag började med två övertramp. Eller tramp och tramp: jag stod tydligen inte tillräckligt stilla i ringen EFTER stöten och funktionärerna tyckte att jag var “obalanserad” i kulringen… Jag var arg som ett litet bi efter den här grenen och skrek till Leffe att nu jävlar skulle jag hoppa 6.20 i längd. Så blev det tyvärr inte… Jag var alldeles för trött i benen, hade ont i knäna och saknade det där riktiga krutet (som jag har saknat hela vintern) och inledde med 6.03 - tramp -  och sedan 6.02 i sista. Stabilt och bra och jag var väl ganska nöjd efteråt men tycker att de här resultaten kring 6.00 - 6.05 börjar bli lite tråkiga… Jag längtar efter den där sköna träffen. Alla mina hopp hittills har varit hopp som jag känner att jag “bara gör” utan att egentligen få på något ut över det vanliga. Mer träning till Nadja!

Så var det då den sista grenen, 800m. Jag hade grymt ont i båda mina knän efter längden, haltade i min jogg och var väldigt matt i kroppen. Dessutom fick jag tillbaka stickningarna i bröstet som jag har känt av till och från i två veckor nu. Jag kände direkt att jag blev ovanligt flåsig av min uppvärmning. Jag och Leffe resonerade som så att det absolut inte var värt att göra ca 4250 poäng (som jag skulle få om jag bara sprang på en tid runt 2.13) för att sedan vara däckad och borta från träningen i kanske en vecka. Vi har ett SM om två veckor och nu vill jag verkligen komma i form! Så jag har INTE tid att tappa en massa träning. Att vi valde att stå över 800-ingen innebär nu att jag kanske kan träna redan på tisdag igen. Om nu doktorn inte säger något annat om mina stickningar i bröstet…

Jag är nöjd med mitt beslut och det känns som om att jag har utvecklat min förmåga att lyssna till min kropp! Det tillhör faktiskt ovanligheterna kan jag säga er!

Shit, vilket långt inlägg det här blev då! Vi ligger en timme före er här så nu säger jag tack och godnatt och kram :)

På väg till Estland och min första mångkamp för året

 

Sådär ja. Då ska man ut och resa igen. Under sommartider är det verkligen inget konstigt, men när det gäller inomhussäsongen så tillhör det faktiskt ovanligheterna. Under vintern tävlar en mångkamperska för det mesta här hemma i Sverige då det inte är så lätt att hitta bra och tillgängliga tävlingar i utlandet. De flesta av oss tävlar väldigt mycket i dem individuella tävlingarna runt om i Sverige och sedan satsar vi på mångkamps - SM om det är så att vi överhuvudtaget gör en mångkamp inomhus.

Förväntningarna inför helgen är blandade. Självklart vill jag slå mitt personliga rekord som är från vintern 08 och ligger på 4 190 poäng men jag kan också förstå om jag inte gör det. Jag har egentligen tränat alldeles för lite av både höjd och häck (fem-sex pass vardera sen VM) för att kunna vara så tuff i mitt uttalande och säga att jag KOMMER att sätta pers. Jag tänker helt enkelt att ta denna tävling som den kommer. Jag kommer att fokusera på att få till ett bra häcklopp (och inte trilla i starten som jag gjorde i mitt första lopp i Sätra) och sedan vill jag hoppa någorlunda smärtfritt i höjden. Dem andra grenarna har jag tränat bra och känner mig stabil  och trygg i. I övrigt ska jag bara njuta av att få möjligheten att tävla i ett annat land, mot andra motståndare än dem här i Sverige. Och jag ska njuta av styrkan i mitt löpsteg och spänsten som jag känner att jag har i min kropp.

Om någon timme tar vi flyget så jag ska hinna med att städa lillasysters lägenhet innan jag går härifrån. Annars kommer hon att bli tokig när hon kommer hem från Umeå. Bäst att inte reta upp henne i onödan. För då kommer jag inte att få en massa fina “Lycka till” sms som jag så gärna vill ha. Hon är nämligen en jäkel på att peppa upp mig!

Ni som inte har något att göra kan ju ta er till Estland

Kramar Nadja

Mångkampsträff & Coco på intensiven

Hej alla härliga läsare!

 

Sitter i min favoritfåtölj och för ovanlighetens skulle så lyssnar jag inte på Lasse Winnerbäck. Jag lyssnar på Stumblin´In med Dozi & Nianell. Vilken härlig låt! Jag får så sköna känslor av den. Jag har precis fått besked av min kusin Sarah att lilla älskade Coco (en teacup Chihuahua som vi passade i somras) kommer att klara sig. Sarah råkade tappa henne när hon badade henne och hon föll med huvudet rakt ner i klinkergolvet… Så nu har hon legat på intensiven och haft hjärnan full med vätska och de visste inte om hon skulle klara sig förrän idag. Det är denna hund som jag och Niklas ska få en valp på om och när hon får ungar.

 

 

 

 

 

 

 

I helgen hade vi en rolig mångkampsträff i Norrköping! Det blev lite träning och snack om nästa tävlingsår, middag och så fick jag, slangen och Niklas med tränare prata inför ungdomarna och juniorerna om våra upplevelser från VM. På fredagskvällen hade ledningen hittat på en annorlunda upplevelse till oss: vi hamnade i en övningslokal för cirkusartister! Och vi fick testa alla möjliga saker. Jag visste inte att jag kunde jonglera

 

 

 

 

 

 

Jag jonglerade visserligen inte speciellt bra. Jag liksom sprang efter bollarna, men jag höll de i luften och det är det som räknas inte sant? Efter två timmar med lek var vi alla trötta och det blev middag på Scandic hotell. Jag fick dela rum med Elli, en super go tjej från Växjö som jag brukar bo tillsammans med under tävlingar. Vi låg och pratade och kollade runt lite på nätet tills klockan var nästan halv ett. På middagen hade vi snackat om humorprogram så vi kollade in några klipp med Björn Gustafsson och låg och skrattade tills vi inte orkade hålla våra ögon öppna längre. Eller jag kanske ska säga tills JAG inte orkade hålla mina ögon öppna längre. För Elli var hur pigg som helst. Hon brukar ha lite svårt för att somna första natten borta…

 

Här nedan får ni ta del av det klipp som jag och Elli skrattade mest till. Hoppas att det blir en bra avslutning på er kväll

 

Godnatt allesammans!

 

Bilder från mångkampen på Bosön

 

Vad gör man på en lördagsförmiddag? Jo, man tränar ett gäng killar i mångkamp. Hur roligt är inte det då? Och det var inte vilka killar som helst. Det var killar som inte gav upp och som genomförde hela mångkampen med huvudet högt. Okej, lite trötta var de när de tog sina sista löpsteg på avslutande grenen 800m, men i övrigt tyckte jag att de såg pigga och fräscha ut. Vinnare i mångkampen blev Greger Myrgård. Jag kommer dock inte ihåg den exakta poängen men om jag inte missminner mig helt så låg den på ca 2500-3000 poäng (?). BRA JOBBAT!

VM-kval och pers :)

Kära vänner. Jag vet inte vart jag ska börja. Det känns som om att jag aldrig kommer att kunna återberätta hela den här tävlingen för er. Och det känns tråkigt. För jag önskar att ni kunde få uppleva den stämning och känsla som jag fick uppleva under Europacupen.

Hela veckan innan tävlingen hade varit så bra och jag kände mig i balans och var på ett gott humör hela tiden. Jag kände att hela jag var med i allt jag gjorde. När jag känner mig på det viset, så vet jag att jag har möjlighet att få ut det bästa ur min kropp. Jag skriver möjlighet, för ingenting är givet innan och i mångkamp kan allting hända oavsett hur bra form man är i eller hur harmonisk man än känner sig.

Jag var otroligt laddad till första grenen och hela uppvärmningen kändes lätt och bra och stark. Jag var helt fokuserad på min uppgift och längtade efter att få lägga mig i blocken. Jag minns inte jättemycket av loppet, men jag kommer ihåg den näst sista häcken där jag tyvärr föll igenom en aning och jag trodde att jag hade förlorat min chans till ett PB där. Jag fick ändå 14.18 och ett nytt personligt rekord och dagen hade börjat nästan perfekt.

Höjd sen då. Och en viss oro för hur mitt knä skulle kännas. Jag pratade av mig med min mentala tränare som fick mig att omfokusera och bara tänka höjdhopp vilket hjälpte väldigt mycket. Jag tog alla höjder direkt i första men började riva på 1.69 som jag tog först i tredje. Lite nervigt där kan jag säga. Jag visste att jag skulle behöva hoppa upp emot 1.72 för att ha en rimlig chans att klara VM-kvalgränsen så det taggade mig ordentligt och jag flög högt över både 1.69 och 1.72. Sluthöjden blev 1.75 vilket jag är VÄLDIGT glad över! Jag känner att jag har hittat hoppningen igen och det dröjer nog inte länge innan jag sätter nytt pers i den här grenen. Perset ligger på 1.78 och är från när jag var 18 år gammal. Tyvärr så stukade jag foten i upphoppet på 1.75 och kunde inte fortsätta hoppa. Trodde först hela mångkampen var över men landslagsläkarna var duktiga och lindade och kylde fort som f*n!

I kulan vet jag inte vad som hände. Instötningen gick jättedåligt och jag hade ont i foten. Jag försökte lugna ner mig och tänka teknik och så i första stöten bara satt allting. Jag gjorde 13.53 och fick ännu ett pers med mig i den här mångkampen :) 200m var inte lika kul. Min stukade fot är den som är första ben i blocken och det var den jag skulle trycka med. Det fanns inte så mycket tryck där kan jag säga. Jag försökte att bara ösa på i löpningen men kände att jag haltade en aning. Speciellt när jag blev trött på upploppet. 25.15 blev tiden och jag var inte speciellt nöjd med den sista grenen för dagen. Min fot värkte men jag var glad och upprymd över mina pers och såg verkligen fram emot andra dagens fighter.

Hela natten värkte foten och jag började bli orolig att jag inte skulle kunna tävla andra dagen. Stor som en elefantfot var den också :( Jag fick med nöd och näppe i den i skorna. I längden saknade jag krut i benen och stannade på 6 meter jämnt. Spjutet blev en riktig mardröm och gav resultatet 34.33. Jag hittade verkligen inte känslan och hade ont i foten varje gång jag satte i den där framme för att “stämma” i utkastet.

Jag förstod att jag skulle behöva springa fort på 800m, men att det skulle krävas 2.08 för att ta mig till VM… det trodde jag kanske inte riktigt.

Hur som helst. Jag började ladda om. Tänka nytt och tänka stort. Jag vet vad som finns i min kropp, så egentligen tvivlade jag aldrig. Men tanken på att jag MÅSTE lyckas där och då, var den som skulle kunna stjälpa mig. Jag kunde hantera alla mina tankar och vända de till något bra och jag har aldrig någonsin tidigare känt mig SÅ bestämd och SÅ målinriktad. Jag kunde titta min mentala tränare i ögonen innan loppet och säga: “Jag kommer att fixa det här”. Det var en underbar känsla!

Jag minns inte hur min kropp kändes i loppet. Jag upplevde bara en så skön styrka i hela mig och kommer ihåg alla rop och skrik runt om banan. Speciellt slangen som skrek: “det är NU du måste våga Nadja! Det är bara att köra!” och Leffes: “Spring Nadja! Spring för VM! Du ska till VM Nadjaaaaa!”

 Haha. Jag ryser när jag tänker tillbaka på det. Och jag tackar Ellinor Rosenquist som drog mig i mitt lopp hela första varvet. Och tack till alla er som skrek tills ni inte hade någon röst kvar.

 Nu ska jag bara vila i en hel vecka innan hårdträningen inför VM drar igång.

Vi ses i Berlin på Olympiastadion

 Kramar Nadja

Laddar för Europacupen med gött gäng!

Jag ler när jag tänker på vårt härliga mångkampsgäng! Stämningen är på topp och alla fantastiska personligheter får utrymme och bjuder på sig själva.

Jag är på landslagssamling inför Europacupen och vi befinner oss på Scandic hotell i Upplands Väsby där vi ska ha lite roligheter för oss. Vädret är superbra och alla ser laddade ut inför helgens utmaning.

Ulrik är vår landslagsledare och Petra den assisterande och tillsammans har de kommit på den geniala idén att vi ska iväg och åka fyrhjuling och gokart! Ett bättre sätt att umgås för tävlingsinriktade idioter finns ju inte

 

När vi kom till lekplatsen dirigerades vi direkt in till ett omklädningsrum med massor av kamouflagefärgade overaller. Alla såg ofantligt löjliga ut i de alldeles för stora utstyrslarna men instruktören hävdade att vi inte skulle bli glada om vi körde med våra egna kläder. Det skulle tydligen bli både blött och gyttjigt. Spännande!

Jag var förste kvinna ut på fyrhjulingen så jag måste säga till mitt försvar att jag inte hade några direkta tider att gå på, vilket kan vara en av förklaringarna till att jag inte vann. När vi körde gokart blev det en riktig fight mellan mig och Daniel (även kallad “slangen”). Han körde en riktig fuling och prejade mig nästan av vägen i en av kurvorna. Jag ville ha en diskvalificering men den gick tydligen inte igenom. Jag ledde faktiskt hela första varvet och kände att jag hade segern i min hand (vi skulle köra åtta varv). Må gokart-gudarna stänga alla sina pärleportar för dig slangen! Grrr!

 

Nu ska jag slicka mina sår och försöka få en god natts sömn. Imorgon har vi en lång resdag till Polen framför oss. Och just det! Jag hann även med ett träningspass i morse innan samlingen. Och vilket pass sen då! Jag stötte kula som en liten gudinna. Tänkte att ni ville veta det, så här nära inpå Europacupen. Formen känns väldigt bra och jag känner mig väl tills mods. Nu fattas det bara att ni håller era tummar hela helgen. Start: lördag runt tio tiden. Slut: söndag runt sju, halv åtta. Tack.

Vi hörs snart igen,

Mång(a)kampshälsningar Nadja

Att någon kan vara så ljuvligt söt!

Okej gott folk, vilket är roligast: att jag har gjort min första mångkamp för säsongen eller att vi har hämtat VÄRLDENS sötaste lilla hund som vi ska passa i en månad?

Själv har jag inga problem med att välja. Givetvis är hunden det roligaste!

Kanske väljer jag så eftersom jag är så missnöjd med min mångkamp? Den blev inte alls som jag hade tänkt mig men definitivt en lärdom. Jag lärde mig att det går att genomföra en mångkamp i 8-9 grader med ett ständigt ömmande knä och att det alltid är för tidigt att ge upp.

Efter första dagen var jag så tömd på all energi och jag hade ont i mitt knä och ville bara hem till Niklas och värmen. Jag tyckte verkligen att det var orättvist att jag inte fick ut allt det jag hade i kroppen och jag kunde inte acceptera den första dagens dåliga resultat.

Men så pratade jag med Niklas i telefon och fick stärkande sms från min kära mor och syster Bella och någonstans så hittade jag min envishet igen kände att jag verkligen skulle göra den andra dagen mycket bättre. Så blev det också.

Jag vann Estkampen på 5723 poäng men kände tyvärr ingen större glädje eftersom jag hade förväntat mig mer. Nu ska Leffe och jag ta en dag i taget och rå om mitt knä så att jag är i ännu bättre slag till Europacupen som går den 27-28 juni. Där vill jag klara kvalgränsen till VM i Berlin som är på 5900 poäng och får jag bara tävla smärtfri så är jag helt övertygad om att jag kommer att klara av mitt mål!

Idag hämtade jag och Niklas den sötaste lilla varelse världen har skådat! Min kusins teacup Chihuahua med namnet “Coco Chanel”. Henne ska vi passa i en månad medan Sarah är iväg på semester och när den här lilla sötnosen får valpar så är det av henne vi ska ha vår hund.

Hon är fortfarande lite reserverad men jag är helt nöjd med att bara titta på denna skönhet tills vidare.

Nu ska jag ut och gå en jättelång promenad på 10 minuter med vovven.

Må väl tills vi hörs igen,

Nadja