Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TL Bygg
Rbergs Bil Rjk Superwear Harrys Karlskrona

Nya MåL.

Älskade bekantskap, värmande vän och kloka bollplank ❤️ Jag har påbörjat så många inlägg, raderat, börjat om och raderat igen. Varje gång jag har satt mig för att skriva så har en stress kommit över mig: "jag har inte tid att sitta här, jag behöver göra något annat. Jag behöver göra något nyttigt".  Upp på det så har sidan låst sig, det har inte funkat att publicerat bilder, den har stängts ner utan förvarning och mitt tålamod har trytit.  Det har varit för mycket problem och jag är så trött på WordPress att jag skulle kunna stämma skiten. Nu är jag ju en liten fegis egentligen, kombinerat med för lite ork att driva en sådan process, så det kommer aldrig att hända. Men tanken är rolig.  Jag har haft tre månader med en märklig inre stress och oro. Jag har haft svårt för att sätta fingret på vad det har varit. Jag har haft svårt för att ge mig själv de här stunderna med bara dig.  Hela sommaren bestod egentligen av att jag skulle få min bristning rehabiliterad så att jag skulle få tävla innan säsongen tog slut. Att ha ett timglas i ögonvrån varje vaken stund är påfrestande.  Rehabiliteringen gick ju bra och jag hoppade på nästan full ansats några dagar innan SM. Jag tänkte att det skulle gå vägen men när det väl blev dags tog jag ett beslut som är så olikt mig att jag typ fick fem identitetskriser på en och samma gång: jag sket i att tävla. Jag chansade inte. Jag bröt ett mönster.  Och det är jag glad för nu men det medförde en mängd med känslor som jag har behövt hantera. Och det är sedan gammalt - det kostar energi att hantera situationer.  Förutom krånglande hemsida, en skada och inre stress så har jag också fått huvudbry över mitt tempel - min kropp. För några månader sedan fick den fnatt och jag åkte in akut till sjukhuset.  Jag satt i bilen, 22:00, när jag plötsligt fick kramp över luftstrupen och trodde för några sekunder att jag skulle kvävas. Jag kunde inte svälja, skrika på hjälp eller vrida på huvudet.  Men jag blev hittat i min bil och fick hjälp till sjukhuset av underbara Ramona. En vän som du snart kommer att få lära känna mer.  Det läskiga var att jag bara kunde andas väldigt långsamt in genom näsan. Och det enda jag kom ihåg var att jag tänkte: "håll dig bara lugn, får du panik och pulsen går upp så kommer du inte att få luft alls".  Jag fick träffa en noggrann och duktig läkare. Han gick igenom näsa, hals och öron.  Ingenting. Som alltid visade min kropp på bra värden och det har varit frustrerande att inte få veta.  Jag har fått kramp i halsen tidigare, men aldrig över struphuvudet och inte så att jag inte kan andas... och givetvis har den här oron också funnits med under sommaren.  I det stora hela så har sommaren varit ganska trist. Vilket är befriande är erkänna. Jag har haft magiska somrar, halvdana somrar och skittråkiga. Och det är ingenting konstigt. Det är precis sådär hela livet är. Ibland svinkul, ibland mellanmjölk och ibland en pina.  Nu är det här såklart en summering. Ett snitt, liksom. Givetvis har det funnits ljusglimtar! Jag har haft glada vänner på besök, jag har badat (!), jag har fått äran att vara träningskompis till Jeanine.  Jag har gjort roliga intervjuer, jag har grillat, jag har varit på bra föreläsningar.  Jag har firat födelsedagar hos människor jag älskar, jag har dansat, jag har varit med på spelkvällar, jag har träffat nya människor.  Jag har gått promenader (försöker hitta magin i det). Och! Det kanske mest spännande av allt: jag har börjat träna min egen mamma!  Hon var prisutdelare på Veteran-SM i Karlskrona och bestämde sig efter det att hon ska tävla nästa år! Och eftersom hon har haft svenskt rekord i längdhopp så förstår du ju att hennes krav inte är speciellt låga - hon ska VINNA Veteran-SM.  Hennes tanke är att gå ner 20 kilo, träna fyra gånger i veckan med min hjälp och sen köra teknik i dem grenar hon väljer att tävla i.  Hela hennes resa kommer du att kunna följa här och på min instagram. Hur tror du att det kommer att gå?  För egen del är två läger inbokade och inomhussäsongen hoppas jag få starta tidigt. Jag är ganska trött på att träna utan att få mäta mina krafter. När jag nu dessutom börjar se slutet på min karriär så känns det extra värdefullt att kunna tävla.  Och att jag skriver "se slutet" betyder nu inte att slutet väntar runt hörnet. Jag ser i alla fall två år framåt. Det jag menar är att det är mer tydligt nu att allt har ett slut, mer tydligt än när jag var 16 om man säger så.  Dessutom har jag mål kvar att uppnå innan ni blir av med mig ❤️ Jag har träningsvärk efter ett pass igår som skulle vara "lätt och enkelt". Och mer väntar. Jag hoppas att min kära mor har samma känsla.  Största kramen, skratt åt ditt håll och puss ❤️ Nadja 

En aNNoRLuNDa RyGGsäCK.

Opp och hoppa Tor, slå på trumman bror. Det är dans här i Växjö inatt... Jag somnade med linserna i ögonen igår och vaknade med den där "Valhalla-låten" i huvudet i morse.  Varför vet jag inte, men den är så trallvänlig och vi sjöng den ofta i skolan när jag var liten.  Jag har sovit oroligt och haft så ont i ryggen att jag har kvidit vid varje vändning. Att springa häck två dagar samma vecka och med bara en dags mellanrum är inget jag är van vid.  Men OJ, jag levererade! Agne var mer bestämd än tidigare pass. "Fokus idag Nadja, attack. Rakt fram och inga tveksamheter. Okej?" Jag inledde med block och en häck och tyckte själv att jag öste på. Jag studsade fram till Agne med ett leende: "Den var bra va?! Det kändes bättre än andra pass!" Agne som verkar känna att jag har mer att ge, sa bara: "Nä, bättre kan du. Vad var det där? Du måste ATTACKERA. Aggressivt! Ligga på mer" och så började han visa med hela kroppen. Vevade med armarna och gjorde något försök att leverera ett fighter-face.  Jag förstod direkt att jag behövde lägga in en högre växel. Det måste alltså finnas en nivå till i den här kroppen. Och jag hittade den där jävlar anammar-känslan inom mig, den från förr. Den där jag hade när det inte fanns några tveksamheter.  Tidigare hittade jag den alltid när jag själv ville. Men det är så mycket som har hänt på vägen att jag har svårare för att hitta den nu.  Men både du och jag har sett att den finns och den glimtar till ibland.  Så jag sprang på mina bästa tider hittills med Agne och klarade av sex häckar med bara en fot kort, flera gånger om dessutom.  Jag var otroligt nöjd när vi packade ihop. Varje vunnet pass packar jag ner i min nya ryggsäck.  Allt det bra väger lätt. Ryggsäcken kommer bara att bli lättare och lättare att bära. Ingen normal ryggsäck med andra ord.  Men så är den här resan med Agne inte så värst vardaglig heller.  Den är utmanande, irriterande, våghalsig, tålamodsprövande och alldeles, alldeles underbar. Och jag märker att den kräver massor av tid.  Så det är tur att jag har vigt mina tre kommande år åt just det här.  Du kanske undrar vad jag har för mål nu när det inte blev som jag ville med Riovanschen?  Du kanske tänker att luften skulle ha sipprat ut? Att motivationen skulle fått sig en smäll?  Men det är precis tvärtom. Jag brinner fortfarande.  Min motivation är aldrig knuten till enstaka delmål utan handlar om en helhet. Riovanschen var just ett sådant delmål. Och på något sätt ett långskott.  Jag känner vad som finns i den här kroppen, men visste också att det handlade om att få ihop SJU grenar och inte en.  Jag har överraskat mig själv tidigare i livet men var också fullt medveten om att det hela krävde NOLL bakslag, tusen framsteg och en kropp med full återhämtningskraft.  Jag vet att Agne skakade på huvudet när jag sa vad jag ville.  Han förstod direkt att vägen dit skulle bli för lång i förhållande till tiden vi hade. Och att den skulle skada mig.  Jag blev arg på honom när han sa vad han trodde och jag minns att jag tänkte "jag ska visa dig din jävel. Ingen sätter upp gränser för vad jag kan göra".  Men det handlade aldrig om det. Idrott går inte att stressa fram på det sättet. Jag har stressat i hela min karriär. Stressat och gått sönder.  Tagit mig till ett mästerskap - gått sönder. Vunnit någon SM-medalj - gått sönder.  Jag har aldrig fått hålla ihop under lång tid. Topparna har varit höga och dalarna så fruktansvärt djupa.  Så visst har jag mål kvar! Ett av dom är att hålla ihop kroppen över tid; att få träna allt jag vill.  Får jag göra det så vet jag att jag har mycket mer att ge. Jag vill slå mitt personliga rekord i mångkamp och jag vill tävla på fler mästerskap. Både EM och VM.  Att jag kan har jag aldrig tvivlat på. Har jag tvivlat på något så har det varit på om tiden ska räcka till.  Men jag har förstått att det är dumt att sätta upp mål mot en tidsram när det handlar om kroppen. En säljare kan sätta upp ett visst antal produkter som ska ut inom en viss tid, en artist kan sätta upp x antal konserter med exakta datum.  Jag kan inte göra så, för kroppen bestämmer ändå. Jag kan följa min planering till punkt och pricka, vara noggrann ut i fingertopparna och ändå inte hinna fram "i tid". Och varje gång jag har satt upp ett datum för mina comebacker så har jag fått en allvarlig skada.  Jag slitit baksidor, opererat knän, haft otaliga stressfrakturer och slitit av hälsenan.  Det är bara att inse att mitt tidigare sätt att ta mig mot ett mål inte har fungerat.  Eller jo, jag tog mig till VM när jag skulle. EM likaså. Jag fixade det. Men alltid med resultatet att jag fått avbryta säsongen efteråt. Jag gick sönder varje gång. Jag var aldrig hållbar. Jag tävlade på en nivå där min kropp kunde prestera en gång. Sedan orkade den inte.  Dom här sista åren vill jag ha en stabil grund där jag kan ta mig till ett mästerskap och ändå ha mer att ge när mästerskapet är över.  Men en sådan grund kräver timmar, dagar och månader av klok träning. Och jag ska medge att det är drygt ibland. Jag är van vid snabba resultat.  Denna gången har jag både strypkoppel på mig och en bromskloss framför mig. Agne hjälper mig på varje pass. Påminner som du vet om långsiktighet.  Känns ändå komiskt att börja tänka sådär och vara 33 år.  Så sött på något sätt. Men sent ska syndaren vakna.  Så, nu vet du. Vi kommer att hänga ihop i minst tre år till. Du har mycket blogg kvar att läsa.  Ha tålamod med mig, vi får snart fira ❤️ Puss på nosen, största kramen och kärlek.  Och så lite skratt på det:

SjUKaSTE PReSeNTeN

God morgon torsdag, god morgon kämpe och god morgon du glade.  Jag vet inte vart jag ska börja mitt inlägg. Det är så mycket ståhej överallt just nu.  Friidrotts-EM pågår, jag har gjort ännu ett superpass, Agnes present till mig ligger och väntar (vad kan det va?) och hörlurarna jag tvättade i maskinen höll och levererar världens bästa ljud ändå.  Vi börjar med min stora passion - friidrotten!  Jag vågar inte dra i för stora växlar när jag skriver det här, för då tror ni säkert att jag sätter världsrekord vilken dag som helst. Och det kommer inte att hända.  Men varje framsteg jag gör just nu gör mig fånigt glad och sprallig och stissig och det skulle kunna jämföras med världsrekord - i mitt eget huvud.  Igår var jag med om ännu ett genombrott i träningen.  Jag visste redan innan jag kom dit att planen var att testa mig i två grenar under samma pass.  Jag skulle köra häck med block, som jag så galant fixade förra veckan. Det var bara det att denna gången skulle det vara fem och sedan sex häckar och endast EN fot kort. Alltså väldigt likt tävling på alla sätt.  Jag orkar inte beskriva känslorna, dom var så många och jag är känslomässigt utmattad.  Så jag säger bara: JAG FIXADE DET! Jag jäklar i min låda fixade det.  Sjukt. Så sjukt. Jag var så bestämd när jag kom dit. Hade peppat mig själv med att jag behöver visa attityd och mod och bara gå på. Och det funkade.  Agne och jag high fivade i vanlig ordning. Lite mer självsäkra denna gången. Inte lika stort som förra veckan. Lite mer som att "det här skulle bara fixas".  Men: sen kom utmaning nummer två. Att hoppa höjd på full ansats direkt efteråt, som ni vet att jag sedan hälsenan gick av, gör med det andra benet. Behöver jag säga att jag har världens bästa kropp?!  Jag fixade det också! Ha ha. Underbara, fina kropp. Puss på dig.  Jag hade otroligt mycket energi och kände att jag skulle kunna hoppa fler hopp när Agne sa stopp.  Jag mätte ut min nya ansats då vi fick backa mig fyra fot från ordinarie. Och jag började slänga av mig skorna.  Då chockar Agne mig:  "Pallar du en snabb 200-ing också?"  Jag, förvånad. Tagen på sängen. Mållös.  "Öhhhh, va? Hur menar du? Snabbt? Vadå 200? Nu?" Vart kom det där ifrån och varför hade han inte sagt något tidigare?  Ville han testa mig? Ville han se att kroppen höll? Eller var det kanske psyket?  Jag, som bara har ett mål - att ta mig framåt mot att klara en hel sjukamp - kunde inte svara annat än JA.  Ja ja jaaaaaa!  Så jag sprang en 200-ing också. Även det klarade jag även om jag sprang som i gyttja in dom sista 50 metrarna. Som en sengångare. Ingen snabbhetsuthållighet alls.  Men vad sjutton gör det när jag klarar av TRE moment inom loppet av 2,5 timmar?!  ALLTSÅ FÖRSTÅ LYCKAN!  Det här betyder att om jag bara lägger till kula också så har jag en hel förstadag i en sjukamp.  Min kropp skulle klara det.  Jag skulle inte sätta några personliga rekord. Jag skulle inte få dig att trilla av stolen. Men jag skulle göra dig stolt!  För nu är kroppen så pass frisk och vältränad att den klarar av en sådan grej. Och bara det är en enorm seger för mig.  På tal om frisk så ska jag på återkontroll den 22:a juli.  Jag vet inte varför jag är mer nervös nu än inför någon av gångerna tidigare?  Kanske är det för att jag kommit så långt på min resa nu och att få höra något jag inte vill skulle knäcka mig. Allt jag gjort skulle falla platt en gång till. Och vägen har varit så lång och tung och jag vet inte om jag har styrkan att göra den igen.  Självklart ska jag inte tänka så. Jag vet allt det där. Men det är så jag tänker och det skrämmer att behöva åka till Karolinska och göra kontroller.  Jag vill bara vara frisk. Just nu. Hela vägen in i mål.  Jag vill kunna träna upp min kropp ifred, göra fler mästerskap och slå mitt personliga rekord. Jag vill vara studsig och ha kvar mina muskler. Jag vill ha snabba ben och andas friskt.  Jag är säkert rädd för att jag känner att det står mycket på spel. Jag har lagt in mycket i den här potten. Och det är ändå min sista idrottsliga resa.  Samtidigt så kan vad som helst i livet försvinna på en sekund. När som helst och vad det än må vara. Så det kanske bara gäller att följa med i flytet.  Jag är kluven. Men när det väl kommer till kritan så kommer jag att hantera det. Ville bara ventilera lite. Och det gör jag bäst här. Här inne känner jag mig trygg. Och här finns alltid någon som lyssnar och svarar.  Min återhämtningsplats och mitt stöd.  När vi ändå pratar återhämtning så tänker jag på våra svenska killar som är igång i tiokampen på EM. Och hur dom sliter och gör det bra. Både Fredrik och Marcus fightas stort och jag blir så peppad av att se dom.  Marcus är dessutom med i vår träningsgrupp här i Växjö vilket gör mig lite extra stolt.  Givetvis var det kul att se alla svenskar och svenskor igår, men lite extra klappar hjärtat när jag ser Sanna. Denna dalkulla som alla bara älskar. Det är inte svårt att förstå varför.  Så ödmjuk, så bestämd, målinriktad och helhjärtad.  Till och med mamma sa i soffan: "jag älskar henne!" Jag nickade och log. Såklart hon gör.  Att Sanna är vidare till semifinal är STORT. Ingen kan ta det ifrån henne.  Sen var det kul att se min föredetta träningskompis Malin i sin debut. Denna goa tjej som alltid har ett jäkla leende på läpparna. Hon stannade på 6.33 men har höjt sin nivå ofantligt denna säsongen. Och när man höjer en lägstanivå i idrott - då kan allt hända.  Rätt dag, rätt känsla, då flyger hon!  Idag fortsätter jag att kolla svenskarna och ser bilder för mitt inre om hur jag också springer i dom blågula kläderna.  Starka bilder i huvudet är ett bra vapen för allt - motgångar, tuffa tider, tvivel och trötthet.  Nu till Agnes present till mig.  Är du nyfiken? Är du ens kvar efter alla dessa meningar?  Okej. Trumvirvel!  Agne sa för några veckor sedan att om jag klarar av vissa saker på träningen, om jag klarar av att börja springa häck och kan hålla ihop kroppen, så kommer jag att få testa att starta i en mångkamp!  Agne har skrivit spelreglerna. Jag har bara nickat. Som en liten marionettdocka litar jag på att trådarna han drar i är dom rätta för mig. Litar på allt. Följer allt.  Så dealen är en start. Ett häcklopp först. Följt av höjd. Men han får avbryta mig när han vill. När han säger stopp så är det stopp. Jag har lovat att inte tjata om en höjd till. Jag har lovat att bara ta en gren i taget.  Han får också välja om jag ska hoppa över någon gren eller köra alla.  Jag har lovat att inte fokusera på resultat utan känsla. Och att fokusera på att varje moment jag klarar av och knyter näven inför är en vinst.  Agne har precis som inför debuten i längdhoppet sagt att jag behöver vara realistisk. Inte skena iväg. Tänka smart och bara på just den gren jag för tillfället håller på med.  Jag har sagt JA till allt. Jag vet vad som krävs för att jag ska ta mig tillbaka och jag har räknat med att det kommer att göra ont i mitt tävlingshjärta till en början.  Jag vet att jag kommer att bubbla av känslor trots att jag är realistisk. Men jag vet också att jag kommer att hantera det och att det är en vacker start på något som kunde ha tagit helt slut för tre år sedan.  Reset.  Här är vi nu och jag är utan tvekan med. Jag hakar på.  Och sedan en tid tillbaka så vet jag att också du gör det. Det värmer mig. Det ger allting en mycket större mening än du någonsin kan föreställa dig. Skicka mig en sån där uppfriskande lavett, jag behöver vara tuff nu ❤️ Och så lite humor på det här sen kan dagen starta: 

ViLKeN HyLLNiNG.

God förmiddag, god förmiddag     Känner du också att du gärna hade tagit din första kaffe på den där stranden?  Jag fryser som man bara gör när man har något virus i kroppen och jag vet inte vad jag ska äta till frukost.  Jag hade gladeligen tackat ja till en sån här sockerchock:    Men jag har inget förutom det svarta guldet här hemma så det blir inget med det.     Jag vet att du kommer att säga "men neeeeej!" när jag berättar vad jag gjorde igår.  Men jag får ta den.  Jag kände mig bättre och bättre under dagen som gick och tänkte att jag kanske skulle orka med ett lätt pass av något slag. Så jag åkte till träningen.     Men så fort jag satte igång så blev jag andfådd och fick syra i kroppen, så jag packade ihop grejerna och gick därifrån.  Jag behöver vila en dag till.  Istället fick jag hänga med grabbarna en stund på kontoret och blev bjuden på SEMLA.     Jag är mest förtjust i locket, vilket alla jag berättar detta för reagerar på.  Mandelmassan är tydligen det man ska älska.  Vems sida är du på?     Lisa var igång igen efter helgens tävlingar men även hon var lite sliten.     Det vankas tävlingar snart igen så på schemat står aningen lättare pass för tillfället.  Som du vet så var jag i London och föreläste. Och för några dagar sedan blev jag taggad i ett inlägg på Instagram som jag bara måste visa för dig!     Jag har aldrig tidigare fått en så vacker recension. Jag blev alldeles varm i kroppen. Speciellt då just den här föreläsningen var ny. Mer inriktad på motivation, attityd och mål. Inledningen var densamma, men 15 min in så bytte jag helt inriktning mot tidigare. Jag visste inte hur den skulle tas emot. Men det var i alla fall en som gillade den.     Veronie Lejonord har skrivit de här orden: "Kvinnan som intar scenen, gör det med storm. Det är inte tu tal om annat än att denna kvinna har en stark utstrålning och en vilja av stål. Dessutom är hon försedd med ett temperament och ett engagemang som går utöver det mesta. Dynamisk och övertygande får hon oss alla i publiken att blunda och föreställa oss en julafton för x antal år sedan. Hemmet är hennes, en familj där inget överflöd råder men julstämningen är det som räknas. Hon får oss alla att vara närvarande och nästan känna lukten av jul och det är lätt att förstå varifrån hon har fått sin styrka. Det är julklappen från hennes pappa som är storyns kärna, oanvända block med ett par rader nedskrivna av hennes pappa.  ”Varsågod min flicka, många oskrivna blad. Fyll dem med meningsfulla ord, behåll fotfästet på denna jord, ty framtiden kommer att göra dig oändligt glad.” Pappa Giovanni Dessa ord kom att betyda oerhört mycket för Nadja genom hennes svåra och tunga väg men hon får oss också att förstå hur viktig hennes pappa har varit som medresenär på hennes krångliga resa mot framgång och framförallt tillbaka. Sommaren 2013 börjar Nadjas kropp så sakteliga säga stopp, hon drabbas av svår magsyra och bristningar. Själv ser hon det som ett tecken på hur bra hon är och vill bara mer och längre. ”Aspeppad” driver hon sig själv till VM-kval men en vecka före tävling brister det - hälsenan går av!  Nadja beskriver sina känslor med en intensitet och ett självutlämnande och ingen kan förbli orörd. Med en inlevelse som nästan skrämmer återger hon i detalj sina tankar om hur hon ska ta sig tillbaka, vilka förebilder hon ska leva upp till och vad som krävs av henne för att åter äntra friidrottsarenan. Öppet och naket berättar Nadja om sina innersta tankar, tvivel, styrkor och svagheter.  Trots rehabilitering och träning fortsätter magen att spöka och till slut går den inte att negligera längre. Blödande magsäck, gastroskopi, biopsi och massor med självömkan, är Nadjas egna ord om vad som händer. När vi når så här långt in i Nadjas historia förstår vi att en avsliten hälsena är en bagatell och en parentes för en kvinna av Nadjas kaliber och det är nu, i och med det förhatliga telefonsamtalet som allt elände verkligen börjar. Ett telefonsamtal från okänt nummer!  Hon beskriver händelsen med sådan inlevelse och alla kan vi förstå hur hon än idag drabbas av ångest när hon blir uppringd av okänt nummer. Hur hon sitter där, mittemot sin pojkvän, och äter en frukost på tumanhand. Hur telefonen ringer, numret okänt och en röst som säger: NADJA DU HAR LYMFOM! Lymfom! Cancer!  Själv är hon påtagligt berörd av sin berättelse och utan tvivel har hon varje åskådares fulla uppmärksamhet.  Hon är bra på det hon gör men också väldigt ärlig och självutlämnande. Hon balanserar hela tiden på kanten att vara överdramatisk men lyckas hålla balansen genom sin humor och självdistans.    Härifrån tar Nadja med oss en på en resa från beskedet cancer, till jag fixar det, till jag ska dö, till jävlaranamma och vad händer om jag ger upp. Hon startar en kamp om livet med 50 % chans att vinna och hon är ju i sanning en enorm vinnarskalle.  Hela tiden är hon öppen och pratar med allt och alla, media och sociala medier fungerar som ett läkande. Hon berättar om en process med kamp, smärta och gråt men också om attityd, motivation och om att hålla drömmen levande. Om att inte stå still, att ta ett litet steg framåt om än pyttelitet.  Det är ingen enkel match Nadja refererar, nej hon pratar öppet om svårmod och depression och om hur hon lätt fastnade i en offerroll. Men det finns massor med guldkorn i det hon pratar om. Att knyta näven och intala sig själv att jag är starkare än min utmaning är tuff. Att stirra fanatiskt på målet kan stressa mer än att peppa och därför försöka pendla mellan mål och här och nu. Nadja pratar om att vara ärlig inför sig själv, att ”deala” med sin negativa tankar och lära av dem. Att våga ställa sig frågan om vad som händer om vi ger upp och svara ärligt vad konsekvenserna blir av det. På ett förtröstansfullt sätt peppar hon om vårt eget ansvar, ansvar inför oss själva och andra och att det vi älskar alltid är värt en omgång till. Själv står hon där och är beviset på att det går, det går att ta ett steg i taget och ta sig emot målet. Det kommer att bli ”jävligt” tufft, ja hon pepprar sannerligen sitt språk, men det går.  Hon är sinnebilden för vilja, styrka, envishet och ”jävlaranamma”. En liten, ganska späd tjej med inte bara kraft att ta sig mot högt uppsatta mål, utan hon peppar också oss andra till att orka när ingen annan orkar. Tack Nadja för att du delar med dig av din starka berättelse och jag önskar dig sannerligen all lycka i världen och framförallt, bli sist kvar i Rio 2016. Följ henne på hennes blogg, Riovanschen"    Tack Veronie, för de finaste ord jag någonsin hört om min föreläsning! Jag tar med mig vartenda ett av dem.  Och går och fyller magen med mat.  Puss & kram          

LoNDoN CaLLiNg.

Morgonkaffe - check  Tända ljus till förbannelse - check Redo för dagen - snart check     Satt och läste era kommentarer till Jessicas inlägg igår och blev som vanligt glad. Jag bara MÅSTE ha världens bästa läsare.  Kan man mäta det på något sätt?  Kom också på att jag inte länkade till Jessicas egen blogg i inlägget, vilket var en miss. Jag förstår ju att ni säkert blir nyfikna att följa även hennes resa.  Så för den som inte direkt använde Google får det serverat här: Jessicas blogg ! Från det ena till det andra - är det någon som är sugen på att höra om London?!     Själv är jag jäkligt sugen på att berätta nämligen.     Jag var där med min samarbetspartner ATEA som ni redan vet. Skulle föreläsa för deras kunder och anställda. Och dessutom hålla i en morgonjogg vid 06.30 på morgonen.     Det sistnämnda gav mig lite ångest, eftersom jag inte längre är morgonmänniska. Dessutom är morgonjogg något som är förknippat med tävling för mig - då går jag alltid upp och rör på mig innan frukost. Så hela mitt system reagerade.     Det jag vill komma fram till egentligen är att det var skönare än jag trodde! Och något jag ändå kan tänka mig att göra mer av.  Morgonjoggar du?     Vi har morgonjogg inskrivet på programmet ibland men då har jag istället kört aktiv stretch eftersom hälsenorna alltid stramar och värker så förbannat innan jag har kommit igång.  Men vill man börja och har smärta som anledning till att inte göra det så kanske man kan börja med aktiv stretch för att sen en runda?  Nu blev det här ett träningstips istället för London-snack.  Men det är det fina med att ha en egen hemsida; jag får hoppa sådär mellan ämnena.  Med mig till London hade jag min vän Alex.     Jag blev såklart bortskämd. Innan jag skulle upp på scen så fick jag massage på axlar och huvud. Och som alltid när jag är med henne så fick jag skratta.     En av de viktigaste grejerna i mitt liv.  Jag höll i en ny föreläsning och vävde in mer motivation, attityd och hur jag tänker kring målsättningar. Otroligt roligt och jag märkte på mig själv att jag gillade det. Jag blev exalterad.     Efteråt fick jag uppleva den bästa delen med att föreläsa - människorna som kommer fram. Som berättar om sin resa eller sina erfarenheter.  Som drar paralleller och delar med sig och som kramar om mig.      Kvällen innan föreläsningen var vi bjudna på mingel och vi fick en chans att umgås avslappnat med de som orkade med oss.        Och när det gäller ATEA så är ju ingenting småskaligt. Självklart hade de musik, en stor buffé och roliga och oväntade inslag under kvällen.              Den som vill ha ett spännande jobb borde nog ändå söka hos ATEA. Ta inte min plats bara! 😉  Om fyra år kommer jag!           Träningen i veckan som gick var bra men aningen stel och kantig. Min högra hälsena är trött efter att jag belastar den mer än någonsin. Helt plötsligt är det mitt pågångsben på häcken och mitt upphoppsben i både längd och höjd. Att jag dessutom har börjat springa fler lopp i spikskor har påverkat mig.     Så jag har fått känna efter och vara försiktig och ta behandlingar. Men vi vet att ingen idrottares väg är spikrak och jag tänker inte chansa för att dra på mig ytterligare en skada.  Jag är så sjukt vuxen!  Nu har klockan tickat på utan någon som helst hänsyn till att jag behövde tid för att skriva idag.  Måste kila. Ett modifierat häckpass nu på morgonen och styrka ikväll.  Puss på nosen!  Nadja             

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.