Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TL Bygg
Rbergs Bil Rjk Superwear Harrys Karlskrona

Nya MåL.

Älskade bekantskap, värmande vän och kloka bollplank ❤️ Jag har påbörjat så många inlägg, raderat, börjat om och raderat igen. Varje gång jag har satt mig för att skriva så har en stress kommit över mig: "jag har inte tid att sitta här, jag behöver göra något annat. Jag behöver göra något nyttigt".  Upp på det så har sidan låst sig, det har inte funkat att publicerat bilder, den har stängts ner utan förvarning och mitt tålamod har trytit.  Det har varit för mycket problem och jag är så trött på WordPress att jag skulle kunna stämma skiten. Nu är jag ju en liten fegis egentligen, kombinerat med för lite ork att driva en sådan process, så det kommer aldrig att hända. Men tanken är rolig.  Jag har haft tre månader med en märklig inre stress och oro. Jag har haft svårt för att sätta fingret på vad det har varit. Jag har haft svårt för att ge mig själv de här stunderna med bara dig.  Hela sommaren bestod egentligen av att jag skulle få min bristning rehabiliterad så att jag skulle få tävla innan säsongen tog slut. Att ha ett timglas i ögonvrån varje vaken stund är påfrestande.  Rehabiliteringen gick ju bra och jag hoppade på nästan full ansats några dagar innan SM. Jag tänkte att det skulle gå vägen men när det väl blev dags tog jag ett beslut som är så olikt mig att jag typ fick fem identitetskriser på en och samma gång: jag sket i att tävla. Jag chansade inte. Jag bröt ett mönster.  Och det är jag glad för nu men det medförde en mängd med känslor som jag har behövt hantera. Och det är sedan gammalt - det kostar energi att hantera situationer.  Förutom krånglande hemsida, en skada och inre stress så har jag också fått huvudbry över mitt tempel - min kropp. För några månader sedan fick den fnatt och jag åkte in akut till sjukhuset.  Jag satt i bilen, 22:00, när jag plötsligt fick kramp över luftstrupen och trodde för några sekunder att jag skulle kvävas. Jag kunde inte svälja, skrika på hjälp eller vrida på huvudet.  Men jag blev hittat i min bil och fick hjälp till sjukhuset av underbara Ramona. En vän som du snart kommer att få lära känna mer.  Det läskiga var att jag bara kunde andas väldigt långsamt in genom näsan. Och det enda jag kom ihåg var att jag tänkte: "håll dig bara lugn, får du panik och pulsen går upp så kommer du inte att få luft alls".  Jag fick träffa en noggrann och duktig läkare. Han gick igenom näsa, hals och öron.  Ingenting. Som alltid visade min kropp på bra värden och det har varit frustrerande att inte få veta.  Jag har fått kramp i halsen tidigare, men aldrig över struphuvudet och inte så att jag inte kan andas... och givetvis har den här oron också funnits med under sommaren.  I det stora hela så har sommaren varit ganska trist. Vilket är befriande är erkänna. Jag har haft magiska somrar, halvdana somrar och skittråkiga. Och det är ingenting konstigt. Det är precis sådär hela livet är. Ibland svinkul, ibland mellanmjölk och ibland en pina.  Nu är det här såklart en summering. Ett snitt, liksom. Givetvis har det funnits ljusglimtar! Jag har haft glada vänner på besök, jag har badat (!), jag har fått äran att vara träningskompis till Jeanine.  Jag har gjort roliga intervjuer, jag har grillat, jag har varit på bra föreläsningar.  Jag har firat födelsedagar hos människor jag älskar, jag har dansat, jag har varit med på spelkvällar, jag har träffat nya människor.  Jag har gått promenader (försöker hitta magin i det). Och! Det kanske mest spännande av allt: jag har börjat träna min egen mamma!  Hon var prisutdelare på Veteran-SM i Karlskrona och bestämde sig efter det att hon ska tävla nästa år! Och eftersom hon har haft svenskt rekord i längdhopp så förstår du ju att hennes krav inte är speciellt låga - hon ska VINNA Veteran-SM.  Hennes tanke är att gå ner 20 kilo, träna fyra gånger i veckan med min hjälp och sen köra teknik i dem grenar hon väljer att tävla i.  Hela hennes resa kommer du att kunna följa här och på min instagram. Hur tror du att det kommer att gå?  För egen del är två läger inbokade och inomhussäsongen hoppas jag få starta tidigt. Jag är ganska trött på att träna utan att få mäta mina krafter. När jag nu dessutom börjar se slutet på min karriär så känns det extra värdefullt att kunna tävla.  Och att jag skriver "se slutet" betyder nu inte att slutet väntar runt hörnet. Jag ser i alla fall två år framåt. Det jag menar är att det är mer tydligt nu att allt har ett slut, mer tydligt än när jag var 16 om man säger så.  Dessutom har jag mål kvar att uppnå innan ni blir av med mig ❤️ Jag har träningsvärk efter ett pass igår som skulle vara "lätt och enkelt". Och mer väntar. Jag hoppas att min kära mor har samma känsla.  Största kramen, skratt åt ditt håll och puss ❤️ Nadja 

SLäPP aLLVaReT.

Jag har tröttnat på all min musik och sökte på "gamla godingar" på Spotify och VIPS så har jag massa nygammalt att plugga igen öronen med.  Vad sägs om Highway Stars och "I am an astronaut"? Eller Ledins "Släpp hästarna fria".  Tack gode gud för musiken. Jag kan förändra känslotillstånd på fem minuter genom att lyssna på viss musik.  Idag vill jag vara glad och lättsam. Då blir det enkla och tralliga låtar. Jag har haft en otroligt pressad tid som fortfarande inte är över, men idag får jag chans att andas lite och det tänker jag göra.  Jag har visserligen två träningspass - både styrka och häcklöpning men det är inte samma sak som det andra som har hängt över mig. Livet kan vara så påfrestande ibland. Och jag märker att jag har lätt för att stressa upp mig när jag får för mycket på mitt bord i kombination med att det touchar mitt samvete.  Förfrågningar som är viktiga men som innebär jobb som förväntas göras gratis. Mejl från någon medmänniska som behöver något. Och jag vill säga JA till allt. Men räcker inte till.   Men igår jag läste en så väldigt bra text av Johannes Hansen som fick mig att ta ett djupt andetag istället för att vrida upp tempot ännu mer:  Speciellt gillar jag meningen om att inte ta sig själv på så stort allvar.  Jag menar, det jag inte kan ge finns det tusen andra som kan. Det finns ingen värld som står och faller med mig. Och jag skrattade när jag läste den där meningen.  Vem fan tror jag att jag är?!  Som du vet så gillar jag käftsmällar och där fick jag en. När du ser det lättsamma i livet går allt så mycket lättare. Det är bara när jag blandar in mina känslor som jag påverkas.  Min syster Daniela skrev ett lysande sms till mig en gång när jag gick på högvarv och tyckte att ingenting var gott nog.  Hon skrev: "Kära Nadja, du har liksom hjärtat utanpå kroppen..." Och det ligger så mycket i den meningen. Läs den igen och fundera på vad hon menade.  Vad tror du?  Träningen dessa veckor har gått över förväntan och jag trivs så väldigt bra i min kropp just nu.  Sedan testveckan jag gjorde där alla testvärden hade skjutit i höjden har jag fått nytt självförtroende.  Tillit till min egen förmåga och mitt psyke har jag alltid haft, men tron på att kroppen skulle hänga med denna höstträning har varit vacklande.  Jag hade en kittlande tanke när vi startade i september: tänk att få köra ALLA pass. Inte missa ett enda.  Och det höll ett tag. Tills hälsenor, baksidor och rygg började säga ifrån på grund av den totala belastningen.  Skillnaden detta året är att Agne och jag har alternativ som gör mig lika trött och utmattad. Det där kom vi på i somras och funkar lika bra under höstträning som när vi toppar formen.  Vi har också lagt till en övning för att stärka upp vänster vad som fanimej helt somnade till efter att hälsenan gick av.  Som du vet så har jag försökt med mycket: ström, vanliga tåhäv och fotstyrka till förbannelse.  Det hjälpte till en viss gräns. Men nu behöver jag ännu mer POWER.  Så vi kör i en maskin som fungerar precis som bromsman på Bosön. Jag får hålla emot tyngder som jag egentligen inte orkar och den styrs av en dator. Linor drar stången upp och ner. Inga vikter behövs.  På bara två veckor märker jag skillnad! Speciellt i den vanliga löpningen.  Det är tisdag lunch och jag är kissnödig.  Toan - jag kommer!  Puss & kram 

DiNa FoTSPåR. 

Jag vaggade fram och tillbaka i lägenheten, med tårar rinnande längs med kinderna. Tårar för allt som gått förlorat och tårar av tacksamhet för allt som vunnits.   Känslor av styrka och samtidigt svaghet rusade runt i hela kroppen. Bra tankar blandades med dom dåliga. Lust och ovilja på samma gång.  Rädsla och en känsla av jävlaranammar avlöste varandra. Jag var i ett mentalt kaos dagen innan min sjukampsstart.  Jag tänkte å ena sidan att jag skulle vara stolt, å andra sidan att jag aldrig mer hade rätten att visa mig på en arena. Jag tänkte att jag tänker för mycket och i nästa vända tänkte jag att "jag lär mig av det här, bara tänk".  Jag hittade ingen balans. Jag hittade inget lugn. Jag hittade inget bra förhållningssätt till det jag nu skulle göra. Allt jag hört genom åren flög förbi i huvudet på mig.  Mammas ord om uthållighet, och att jag vinner på att vara konsekvent och målinriktad. Pappas ord om att "allt blir bra - du kan". Miro Zalars råd om att ju mer jag lär känna mig själv - desto bättre kan jag bli i min idrott. Leffes påminnelse om att du aldrig kommer att känna dig helt redo.  Agnes trygghet i orden om att "det kommer, bara vi är smarta". Hans fråga - "för vem gör du det här?" som alltid tar mig tillbaka till min unga barndoms dröm. Din uppmuntran och ditt tålamod med mig. Den här berg och dalbanan.  Jag har många gånger funderat över hur länge människor orkar vara med. Hur länge orka andra människor peppa och behålla sin tro? Men jag känner mig trygg med dig som mitt pansar. Jag har märkt att du är uthållig, precis som jag.  Och när Agne ställer sin fråga om vem jag gör det här för, så svarar jag alltid: "för mig själv". För så har det alltid varit.  Men det är egentligen inte fullt ut sant. För jag har märkt att jag gör det för så många fler. Jag gör det i grunden för det som fortfarande brinner inom mig. Men jag gör det lika mycket för dig som har det tufft och behöver se att det går.  Jag gör det för den som ligger sjuk just nu och som kanske, kanske kan få styrka i den här resan. Jag gör det för dig som vill känna det där som jag ville känna när jag hade det som tyngst - hoppfullhet och möjlighet.  När jag hittar den där ärligheten i mig själv, då har jag lättare för att känna stolthet över det jag gör. För om vi bara kollar på resultaten i helgen så kan jag inte ens i min vildaste fantasti förstå att människor skulle vara intresserad av det.  Men jag har också förstått att resultat betyder mindre jämfört med den resa vi gör. Både du och jag. Du kanske tror att folk runt omkring bara kollar på vad du presterar. Men jag har fått tänka om.  Jag har märkt att människor också ser kampen och allt som ligger bakom. Det finns människor som ser hur du sliter.  När du har klämt ut din första unge så vet miljontals andra mammor där ute hur du har känt. Vilken smärta du har upplevt. Och dom hejar på dig. När du har tagit din examen så vet tusentals andra studenter vilken krigare du är. Hur mycket tentaångest du har haft. Hur du har fått leva på nudlar och suttit uppe sena nätter för att lära dig allt du ska kunna. När du tar ditt körkort så kan hundratusentals andra bilister förstå din lycka och stolthet. Dom kan känna anspänningen inför uppkörningen och den torra munnen under uppskrivningen.  Vi kan relatera till varandras resor och upplevelser och vi kan stärka varandra. Precis som du stärker mig i allt det här. Det kanske är det som är nyckeln - du kan känna hur jag kämpar.  För du har också gått igenom besvikelser, du har också varit tvungen att bita ihop och komma igen. Du har också trott att det skulle gå vägen men det visade sig gå åt helvete.  Du har också fått kämpa med tankar som är läskiga och obekväma. Du har också känt lyckan i peppen från andra människor. Medmänniskorna.  Du har också känt när vinden har vänt, dom små framstegen. Du vet hur det känns när allting lossnar. Du vet hur det känns att få ytterligare ett bakslag. Du vet hur lätt det är att känna sig missmodig. Men du vet alldeles säkert också att det går att hitta inspiration till att fortsätta. Du gör det varje dag. Med allt stort och smått som du tampas med.  Så när jag tittar tillbaka på min helg, så tänkte jag först att det inte blev som jag ville.  Men när jag har suttit ner och skrivit så har jag förstått att det blev bättre! Jag ville klara av alla sju grenar, jag klarade fem. En besvikelse? Ja, om vi bara kollar på målet att klara alla sju.  Men inte om vi vet bakgrunden.  Jag har alltid stångat mitt brunhåriga huvud blodigt genom alla utmaningar jag stött på. Jag har tänkt att det är så man gör när man vill något riktigt mycket. Det är så jag visar mig själv att jag verkligen vill.  Men är det där verkligen sant?  När jag hade pratat med Agne om det här så gick det upp ett ljus för mig. "Vi ska göra det här, men inte till vilket pris som helst" var hans ord som fick mig att haja till.  "Inte till vilket pris som helst..." För mig har det alltid varit "till vilket pris som helst!" Men i helgen insåg jag vad mitt pris riskerade att bli - ytterligare en skada. Var jag beredd att betala det?  Absolut inte. Den tiden har jag inte. Skulle jag få en stor skada nu så skulle det betyda slutet på allt det här.  Så när jag vaknade upp med smärta i både rygg och hälsena dag två, så ringde alla dom där varningsklockorna som jag i alla år så dumdristigt har ignorerat. I tron på att jag har varit tuff och stark när jag har bitit ihop.  Jag körde längdhoppet också igår, klarade av alla tre hopp och fick med mig en hel femkamp. Men där satte både jag och Agne stopp.  Agne är bra på att ta beslut. Och han tar dom snabbt. Så fort jag hade förklarat hur ont jag verkligen hade så var det liksom inget snack om saken. Jag värmde upp till spjutet också men fick inte luft när jag försökte att kasta. Låsningen i ryggen gjorde mig orörlig.  Och jag kände mig som en förlorare. Instinktivt ville jag säga till Agne att jag ångrade mig, att jag inte hade ont längre.  Men han hade redan genomskådat mig.  Och jag avslutade mitt SM. Men som Agne sa när vi pratade: "oavsett vad så vinner vi. Kan du köra så vinner vi sju grenar. Kan du inte så vinner vi att du bryter mönster. Du tar ett klokt beslut." Just kloka beslut är något nytt för mig. Och därför känner jag mig som en vinnare idag.  Jag har ont precis överallt och fingrar och fötter krampar hela tiden. Men jag ska få två veckors vila och jag är redan sugen på höstens hårda träning. Just nu vet jag att jag kommer att klara av att tävla i femkamp inomhus i vinter. Bara det är en galen tanke!  Om jag vänder huvudet och kollar bakåt, så ser jag en krokig väg. Jag ser fotsteg, storlek 40, som skapat spår som ser ut som om någon rumlat hem från krogen. Höger, vänster, höger igen och så ännu mer höger. Och jag kan inte låta bli att fnittra lite.  Jag har inte varit full, jag har bara försökt att ta mig mot mitt mål. Det är vad dom där fotspåren betyder. Så söta.  Jag hoppas att du också är glad över alla fotspår du lämnar bakom dig. Ett i taget.  "Det du älskar är alltid värt en omgång till". Nu tassar vi vidare ❤️

En aNNoRLuNDa RyGGsäCK.

Opp och hoppa Tor, slå på trumman bror. Det är dans här i Växjö inatt... Jag somnade med linserna i ögonen igår och vaknade med den där "Valhalla-låten" i huvudet i morse.  Varför vet jag inte, men den är så trallvänlig och vi sjöng den ofta i skolan när jag var liten.  Jag har sovit oroligt och haft så ont i ryggen att jag har kvidit vid varje vändning. Att springa häck två dagar samma vecka och med bara en dags mellanrum är inget jag är van vid.  Men OJ, jag levererade! Agne var mer bestämd än tidigare pass. "Fokus idag Nadja, attack. Rakt fram och inga tveksamheter. Okej?" Jag inledde med block och en häck och tyckte själv att jag öste på. Jag studsade fram till Agne med ett leende: "Den var bra va?! Det kändes bättre än andra pass!" Agne som verkar känna att jag har mer att ge, sa bara: "Nä, bättre kan du. Vad var det där? Du måste ATTACKERA. Aggressivt! Ligga på mer" och så började han visa med hela kroppen. Vevade med armarna och gjorde något försök att leverera ett fighter-face.  Jag förstod direkt att jag behövde lägga in en högre växel. Det måste alltså finnas en nivå till i den här kroppen. Och jag hittade den där jävlar anammar-känslan inom mig, den från förr. Den där jag hade när det inte fanns några tveksamheter.  Tidigare hittade jag den alltid när jag själv ville. Men det är så mycket som har hänt på vägen att jag har svårare för att hitta den nu.  Men både du och jag har sett att den finns och den glimtar till ibland.  Så jag sprang på mina bästa tider hittills med Agne och klarade av sex häckar med bara en fot kort, flera gånger om dessutom.  Jag var otroligt nöjd när vi packade ihop. Varje vunnet pass packar jag ner i min nya ryggsäck.  Allt det bra väger lätt. Ryggsäcken kommer bara att bli lättare och lättare att bära. Ingen normal ryggsäck med andra ord.  Men så är den här resan med Agne inte så värst vardaglig heller.  Den är utmanande, irriterande, våghalsig, tålamodsprövande och alldeles, alldeles underbar. Och jag märker att den kräver massor av tid.  Så det är tur att jag har vigt mina tre kommande år åt just det här.  Du kanske undrar vad jag har för mål nu när det inte blev som jag ville med Riovanschen?  Du kanske tänker att luften skulle ha sipprat ut? Att motivationen skulle fått sig en smäll?  Men det är precis tvärtom. Jag brinner fortfarande.  Min motivation är aldrig knuten till enstaka delmål utan handlar om en helhet. Riovanschen var just ett sådant delmål. Och på något sätt ett långskott.  Jag känner vad som finns i den här kroppen, men visste också att det handlade om att få ihop SJU grenar och inte en.  Jag har överraskat mig själv tidigare i livet men var också fullt medveten om att det hela krävde NOLL bakslag, tusen framsteg och en kropp med full återhämtningskraft.  Jag vet att Agne skakade på huvudet när jag sa vad jag ville.  Han förstod direkt att vägen dit skulle bli för lång i förhållande till tiden vi hade. Och att den skulle skada mig.  Jag blev arg på honom när han sa vad han trodde och jag minns att jag tänkte "jag ska visa dig din jävel. Ingen sätter upp gränser för vad jag kan göra".  Men det handlade aldrig om det. Idrott går inte att stressa fram på det sättet. Jag har stressat i hela min karriär. Stressat och gått sönder.  Tagit mig till ett mästerskap - gått sönder. Vunnit någon SM-medalj - gått sönder.  Jag har aldrig fått hålla ihop under lång tid. Topparna har varit höga och dalarna så fruktansvärt djupa.  Så visst har jag mål kvar! Ett av dom är att hålla ihop kroppen över tid; att få träna allt jag vill.  Får jag göra det så vet jag att jag har mycket mer att ge. Jag vill slå mitt personliga rekord i mångkamp och jag vill tävla på fler mästerskap. Både EM och VM.  Att jag kan har jag aldrig tvivlat på. Har jag tvivlat på något så har det varit på om tiden ska räcka till.  Men jag har förstått att det är dumt att sätta upp mål mot en tidsram när det handlar om kroppen. En säljare kan sätta upp ett visst antal produkter som ska ut inom en viss tid, en artist kan sätta upp x antal konserter med exakta datum.  Jag kan inte göra så, för kroppen bestämmer ändå. Jag kan följa min planering till punkt och pricka, vara noggrann ut i fingertopparna och ändå inte hinna fram "i tid". Och varje gång jag har satt upp ett datum för mina comebacker så har jag fått en allvarlig skada.  Jag slitit baksidor, opererat knän, haft otaliga stressfrakturer och slitit av hälsenan.  Det är bara att inse att mitt tidigare sätt att ta mig mot ett mål inte har fungerat.  Eller jo, jag tog mig till VM när jag skulle. EM likaså. Jag fixade det. Men alltid med resultatet att jag fått avbryta säsongen efteråt. Jag gick sönder varje gång. Jag var aldrig hållbar. Jag tävlade på en nivå där min kropp kunde prestera en gång. Sedan orkade den inte.  Dom här sista åren vill jag ha en stabil grund där jag kan ta mig till ett mästerskap och ändå ha mer att ge när mästerskapet är över.  Men en sådan grund kräver timmar, dagar och månader av klok träning. Och jag ska medge att det är drygt ibland. Jag är van vid snabba resultat.  Denna gången har jag både strypkoppel på mig och en bromskloss framför mig. Agne hjälper mig på varje pass. Påminner som du vet om långsiktighet.  Känns ändå komiskt att börja tänka sådär och vara 33 år.  Så sött på något sätt. Men sent ska syndaren vakna.  Så, nu vet du. Vi kommer att hänga ihop i minst tre år till. Du har mycket blogg kvar att läsa.  Ha tålamod med mig, vi får snart fira ❤️ Puss på nosen, största kramen och kärlek.  Och så lite skratt på det:

KoM, Vi GåR.

"Hujedamig sånt barn han var..." Astrid Lindgrens bästa får mig att småle såhär på morgonkvisten och jag känner mig busig som lyssnar på barnmusik.  Jag har haft en glad helg med vänner och jäkligt bra träning. Och jag har varit duktig med att lägga ifrån mig mobilen.  Kanske mycket tack vare att min kamera har tvärdött åt båda hållen nu. Varken frontkameran eller den vanliga fungerar...  Som tur är så har dokumenterande Magnus följt mig hack i häl, så jag har fått med det mesta ändå.  Vi börjar från fredagen!  Min träningskompis och vän Lisa har fyllt 25 år och det skulle såklart firas. (Grattis även till dig gull-Jakob!)  Vi samlades hos Ericas föräldrar och blev bortskämda med grillat, Carro-Klüft-tröjor, kubbspel och hembakat bröd och kladdkaka.  Och trots att graderna smög ner till kyliga 9 på kvällen så hängde vi utomhus.  Sommaren ska allt känna sig välkommen.  Att hänga i gäng gör mig alltid lite mer glad. Jag är uppvuxen i en stor familj och gillar när människor samlas och har roligt tillsammans. Vi har alltid haft öppna dörrar hemma och folk har kunnat komma och gå som dom vill.  Jag vill själv ha det så nu trots att jag inte har en egen familj.  I en stor grupp blir samtalen så härliga, alla bidrar med sina historier och skämt. Och när du känner för det så kan du bara sitta tyst och lyssna och njuta.  Så, söta Lisa firades men vi blev ganska tidiga hemåt eftersom lördagen innebar längdhopp för min del. Jag ville vara pigg och på hugget till det passet.  Jag visste att det fanns en möjlighet att jag skulle få gå ut på min långa ansats för första gången på TRE ÅR, och det gjorde mig nästan tävlingsnervös.  Agne lät mig sova ut och jag fick komma till vallen runt 11.30. En perfekt tid för en kropp som tar tid på sig för att komma igång.  Och min möjlighet kom och jag tog chansen. Jag fick backa ytterligare två steg och bara jag skriver meningen nu så sticker det i näsan.  Jag känner mig så otroligt stolt. Det är en känsla som är svår att beskriva.  Jag har tragglat genom en tid där det har varit väldigt svårt att se målet. Jag har inte kunnat räkna med något. Inte vågat lita på att något ska fungera. Jag har med suddigt seende bara försökt att ta en dag i taget.  När jag slet av hälsenan 2013 så trodde jag att karriären var över. Jag kunde inte tänka klart. Jag hittade inte det där naturliga jävlar-anammat som brukade finnas där.  Det var som om något dog inom mig.  Det kanske kan vara svårt att hänga med i dom tankarna, men tänk att du ser det du älskar och har jobbat hårt och länge för bara försvinna. Och du kanske helt måste byta inriktning och tankesätt. Det går på en millisekund och du är inte beredd.  Du kommer till jobbet idag och chefen har plockat undan från ditt skrivbord: du är inte välkommen mer. Eller du kommer hem och din respektive har packat väskorna. Ni ska inte leva tillsammans längre.  Man ska inte jämföra saker, men jag vill försöka få dig att känna känslan. Och meningarna ovan är mitt bästa försök.  Att jag tre månader senare fick cancer känns som en parantes.  Jag var redan nere på botten och den smällen blev konstigt nog inte lika hård. Mentalt.  Det var bara att börja krypa. Framåt och alltid lite mer än dagen innan. Att jag skulle kunna köra något fullt ut inom friidrotten igen visste jag inget om.  Men jag hoppades. Och jag kunde ligga och längta på nätterna. Mellan tankarna på att livet kunde ta slut imorgon och att ingenting blir som vi tror. Jag blandade mängder av tvivel med små andetag av hopp.  Och jag lyssnade inte på någon som sa att det inte skulle gå.  Jag hade varken tid eller lust till det.  Människor sa att det viktigaste var att överleva. Nähe?  Det var såklart en förutsättning för att jag någonsin skulle kunna få göra något annat. Men att drömma har aldrig skadat någon.  Så det gjorde jag. Och varje litet framsteg och bakslag har jag firat och förbannat med dig.  Att ta sig framåt i livet, oavsett vad, kräver energi. Så det är mer än viktigt att vi gör våra resor med människor som ser möjligheter. Som förstår vad just du brinner för.  Och hur lång den där vägen än ser ut att vara, så tar dom dig i handen och föser bort den tjocka dimman med den andra. Och när det inte funkar så bara går dom där med dig. Lika vilsna som du.  Dom vet, precis som du, att det viktiga just då bara är att lunka på. Inte prata om att det inte kommer att funka. Inte ifrågasätta allting. Inte komma med pekpinnar. Inte påpekar att du har hybris. Vilken stor passion innehåller inte en gnutta hybris?  De bra människorna gör vekligheten lite mer rosenrosa. För det är det som fungerar när allting annat är ett helvete.  Så när ditt nästa helvete trillar ner över dig, se till att du har "rätt" människor omkring dig.  Ta tag i händerna som vill hålla i dina. Ingen annan behöver egentligen veta vart ni är på väg. Det du vill göra, är för dig. Du behöver inte förklara dina passioner för någon. Du behöver inte försvara dom.  Låt människor som vill slå igen dörrar göra det någon annanstans. Hur många gånger du orkar resa dig igen, bestämmer bara du.  I lördags kände jag att jag reste mig för ungefär 50:e gången. Och det är alldeles perfekt och väldigt mycket värt det. Att jag sedan har människor runt mig som fortfarande orkar se på när jag kravlar omkring kanske bara är tur. Eller, är det?  Om jag inte stöter på fler bakslag nu, så är jag tävlingsredo om ungefär en månad.  Och det kommer att bli i längdhopp. Inte bara kula och spjut.  Det har tagit sin tid. Du har säkert märkt det. Och mer tid kommer att krävas. Det spelar ingen roll just nu. Jag har varit igenom större dimridåer än så. Tid är allt jag har.  Kom, så fortsätter vi att gå❤️

SKa Ge HoNoM eN KRaM

En god lunchpuss, Det behöver vi alla. En puss om dagen gör själen varm.     Jag och Alex satt hemma hos Gisela och Calle igår och de berättade en fantastisk historia om en kvinna de träffat när de var ute med barnen.  De hade börjat prata och hon frågade lite nyfiket om barnen. Sa att det var bra att de fick vara utomhus.  87 år gammal och fortfarande intresserad av andra människor.  Gisela frågade vad hon skulle göra när hon kom hem.  Då svarar hon med ett leende: "Jag ska hem till min man, och så ska jag ge honom en kram. Det är viktigt att kramas. Sen ska vi dricka kaffe tillsammans".    Jag dööööör så sött!  Gisela och Calle fnittrade tillsammans åt andra interna detaljer i historien med kvinnan och jag satt med huvudet i händerna och tittade på dem.  "Dem kommer att bli som den där kvinnan och hennes man" tänkte jag.  Har vi glädje, skratt och närhet - ja då har vi fan allt vi behöver.     Alex låg med det nyopererade benet högt i soffan mitt emot mig och skrattade åt alla tokigheter som studsade mellan väggarna där i den lilla tvåan.  Jag var mest tyst igår. Njöt av att höra de andra skratta. Hålla låda. Dra skämt. Kittla varandra.  Innan vi kom till familjen fnitter så var jag och Alex på Harrys för att äta middag.    Alex åt en fisk och skaldjursgryta som till och med jag tyckte doftade ljuvligt. Jag frossade i en tapasplatå.     Med vitlöksbröd till, såklart.     Gud, så tokig jag är i småplock!  Gillar ni det också? Man kan sitta hur länge som helst med det man har framför sig.  För er som är nyfikna så vaknade jag upp imorse... Och var HELT len i halsen!  Min första dag utan att jag ens märker av att jag har en hals. Nu är det som filmjölk hela vägen ner igen.  Andra roligheter är Ketchup och jag.  Vi har fått äran att pryda tidningen Härliga Hunds omslag för denna månaden.    Ni kanske minns när jag la upp bilder från den här fotograferingen?  Det är några månader sedan...     Jag har raderat 900 bilder från min mobil och ändå vägrar den att samarbeta och lägga upp bilder från SÅ långt bak i tiden. Jag värjer mig.  Jag skulle inte säga att jag ger upp. Jag bara bidar tiden.  Imorgon försöker jag igen.  Till dess får jag helt enkelt säga puss, kram och önska er en fin dag.                       ---------  ❤️ ----------         

DeN LåNGA ReSAN.

Sovmorgon.  Det var precis vad den här kroppen behövde, för nu jäklar ska ni få höra på nyheter!  Vet ni vad den här bilden betyder:    Förutom att den betyder många timmars slit, operation och väntan, så betyder den också HÖJDHOPP!! Den andra grenen i en mångkamp men den som vi väntat med att försöka träna till allra sist.  Upphoppsbenet är samma som där hälsenan gick av. Och ni kan ju historien sen innan: när jag fick ta av booten och skulle börja rehaba så fick jag cancer.     En hälsena brukar ta upp till ett år för att läka, min har tagit två. Och det är fortfarande en bit kvar.    Jag har väntat och längtat. Och jag har varit arg och ledsen och trött.  Jag har pendlat mellan att orka mer, lite till, och att springa in i en vägg med huvudet före och skrika att jag inte pallar en sekund till.     Men så har jag alltid kommit tillbaka till allt som det här bottnar i: förälskelsen i idrotten jag håller på med.  Allt det där som får mig att känna mig så fri. Rörelserna, farterna, det graciösa i varje gren. Det som är roligt när kroppen är med på noterna.     Det där jag älskade redan som barn. Innan jag ens hade presterat något. Innan jag visste att det skulle bli mitt "jobb" i framtiden.  När jag blir trött går jag alltid tillbaka till kärnan.  VARFÖR jag började från början. Hur kände jag då? Vad fick mig att gå till träningen då? Varför var det det roligaste jag visste?     Och varje gång jag fått kontakt med den där riktiga känslan, så har jag lyft på hakan och sträckt på mig.  "Det här ska jag fixa" har jag tänkt och bara fortsatt att gå framåt.     Det du älskar är alltid värt en omgång till.     Så när jag nu fick ställa mig framför höjdhoppsmattan igen, 2,5 år senare, så vällde känslorna över och jag fick backa från min ansatspunkt.  Jag var tvungen att samla mig.  Jag är inte religös, men jag kollade upp mot himlen och jag vet egentligen inte vem jag tackade. Men jag tackade.  Tackade för att jag stod där, levande och någorlunda hel.  Tackade för att jag skulle få försöka igen.     Så jag tog fyra steg. Och började med att studsa upp på mattan.  Mattan. Typ 80 centimer hög.  Ni förstår nivån.  Sen lägger Agne upp en ribba framför mig och jag blir stirrig. Litar inte på att foten ska hålla.  Och jag frågar honom: "Hälsenan är ju sydd, den är ju hel, eller hur?" Han bara ler.  Och jag fortsätter: "alltså, menar du att jag ska hoppa över den där som ett riktigt höjdhopp? Ska jag floppa över den?" Han står där, lugn och med mobilen redo i handen för att filma.  Och jag tänker att den här mannen har ändå sett ungefär allt, klart att han inte skulle utsätta mig för något som jag inte klarar av.  Så jag hoppar.     Inte högt. Men det är inte det som det här handlar om.  Det här handlar om att våra resor som vi gör alltid förtjänar mer från oss.  Finns det ett halmstrå av hopp någonstans, i dig eller hos någon annan - så greppa efter det.  För våra passioner är värda det!     Så nu har jag alltså tränat lite av alla grenar i en sjukamp.  Det är den 16:e juli. Året är 2015.  Och den långa resan fortsätter.  Vart den tar mig? Ingen aning.  Att veta vart man vill betyder inte att man vet vart man slutar. Vad som ska hända.  Jag har en vision med allt jag gör, och jag ger den allt jag har. Mer kan jag aldrig göra.     Det enda jag kan vara helt säker på, är att jag känner att det är värt det.  Tack för att ni förgyller alla steg jag tar med era hejarop och små emoji-hjärtan.       

En skopa skoj

Lunch time och jag gick upp för 20 minuter sen 🙂 Jag har varit så otroligt nedgången de senaste dagarna och behövde sova mer än jag behövde frukost. Har tränat riktigt bra och det tar all överflödig energi direkt. IMG_4647.JPG Har som mål att få ordning på hälsenan till dess jag och klubben åker till Sydafrika på läger om några månader. Där vill jag kunna springa och hoppa genom att komma upp på fotbladet (nu springer jag på hel fot).

IMG_4649.JPG Jag kämpar för att överhuvudtaget kunna köra en mångkamp igen. Jag sliter ont varje dag och jag tappar ork och glädje många gånger. Men när jag tänker på hur det känns att vara i riktigt fin storform och hur kul det är att studsa och vara snabb så kommer motivation tillbaka snabbt.

IMG_4748.JPG

IMG_4777.JPG Och när jag får vittring på lite medvind så kommer känslan av att vilja jobba än lite hårdare. Nu till något viktigare: Er respons på mitt förra inlägg!!! Jag visste att ni fanns där i vassen ❤️ Så många ni var som helt plötsligt började kommentera och värma mitt hjärta och visa att ni fortfarande är kvar här hos mig.

IMG_4779.JPG Jag ska svara er, det vet ni. Men först ska jag berätta om gårdagen som gick i Jennie Jo-tecken.

IMG_4780.JPG Vi fikade, snackade om oväsentliga saker och tränade. Jennie ville bara fotografera så tack vare henne har jag ett album med träningsbilder ett år framöver.

IMG_4781.JPG På kvällen blev det bowling (där jag tyvärr hamnat i en rejäl formsvacka)

IMG_4767.JPG Helst vill jag inte prata om det men vinnaren (alex) skulle slita sitt hår likt Cruella de Vil om jag undvek att prata förstaplatser...

IMG_4783.JPG Så, GRATTIS min vän 😉

IMG_4766.JPG

IMG_4784.JPG

IMG_4785.JPG Trötta på skitsnack nu? Jag också. Nu kör vi hömör-bilder!

IMG_4786.JPG

IMG_4787.JPG Och så en skopa visdom på det här

IMG_4788.JPG

Nästa sida »

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.