Börjar jag bli sådär irriterat morgonpigg?
Godmorgon mina vänner!
Så steg jag upp 06.30 igen… helt utan anledning. Eller, det är kanske inte fullt ut sant för jag behövde svara på några mail innan träningen vid 09.30 och jag vill inte ha allt sånt där hängande över mig till kvällen. Därför gick jag upp. Jag kände mig bara stressad i sängen.
Lila sägs vara den inre styrkans färg!
Solen skiner starkt och energiskt och jag har en fullproppad dag framför mig. Jag kommer att vara på Bosön HELA långa dagen. Först har jag egen träning på morgonen - lunch i restaurangen - hålla en mångkamp för ett gäng killar vid 14-tiden och sedan egen träning igen vid 17-tiden. Ingen rast och ingen ro 
Jag vet att mina inlägg har varit lite torra och opersonliga den senaste tiden. Det blir tyvärr så när jag känner att jag inte riktigt hinner med. Jag får ingen ro i kroppen att sitta ner och njuta av skrivandet. Då blir det mest information här på bloggen. Men håll ut. Jag kommer snart tillbaka
Nu behöver jag frukost! Det kurrar i magen.
Kramar i massor från en effektiv liten Nadja
Om att inspirera andra…
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag blir otroligt glad av alla mail och mess som jag får från er läsare och jag inspireras och muntras upp nästan jämt! En person som ofta gör mig glad och kommer med kloka råd lättsamma skämt är författaren Niklas Krog. Innan EM i Barcelona fick jag det här mailet som jag gärna delar med mig av till er. Och ja, jag har frågat honom om lov
“Hej Nadja!
Jag har ingen aning om du kollar mejl så här tätt inpå tävling, men jag skriver ändå. Du läser när det passar och behöver inte bekymra dig om att svara.
Fantastiskt kul att du blev uttagen till EM! Jag vet inte hur säker/osäker du var att få åka, men jag studsade till i TV-soffan när jag hörde ditt namn räknas upp i Sportnytt. Fasen, det är ju den där energisprutan som har tagit sig tid att skriva mejl till mig.
Jag vet inte heller i vilken form du är och vad du hoppas uppnå i Barcelona, men jag vet att du kommer att göra så bra du kan. Jag ser fram emot att se dig. Dessutom hoppas jag att du passar på att njuta som du verkade göra i Berlin. Stora mästerskap är en mäktig upplevelse. Fokus på prestation är bra, men man behöver också känna glädje över det man får vara med om.
Jag vet det ligger många ensamma - och ibland skittrista - träningstimmar bakom att du fick åka. Det handlar om envishet, om kämparskalle, om att kunna pressa sig till det yttersta både fysiskt och psykiskt. Men jag vet också att vissa av alla de där träningstimmarna måste ha varit sagolika, stunder när kroppen klickar på rätt sätt och träningen är fjäderlätt, när det inte finns några gränser. Livet kan helt enkelt vara alldeles underbart ibland och då måste man passa på att glömma allt det skittrista.
Men allt det där vet du säkert. Du är garanterat superfokuserad alleredan och trampar bara runt i väntan på att ditt EM ska börja. Så om jag ska hjälpa till på något sätt borde jag göra som en spelare gjorde i en timeout mot slutet av en avgörande Stanley Cup-final. Spelare fångade lagkaptenens uppmärksamhet och frågade högt, så att hela laget kunde höra:
“Har du några nakenfoton på din fru?”
Lagkaptenen rätade tvärt på sig och fräste:
“Nej! Varför skulle jag ha det?”
Spelaren log.
“Vill du köpa några av mig?”
Hela laget skrattade högt och länge. Sedan gick de ut och vann matchen.
Om jag ska försöka använda samma taktik och prata om något helt annat än EM, så kan jag berätta om när vår katt släpade in en stackars sprattlande liten mus i huset för att leka. Det ville jag inte tillåta så jag slängde ut kisse och lyckades få in musen på vår lilla toalett. Där tänkte jag fånga den i en burk och släppa ut den i trädgården. Så jag tog en plastburk i köket och stängde in mig med musen. Men har du en aning om hur snabb en panikslagen liten mus är? Mycket snabbare än jag iaf. Efter att ha hamrat runt med burken i några minuter hade jag bara fångat luft.
Men då lyckades jag få in musen i ett hörn och satte foten på en sidan och förde långsamt burken mot den, bakifrån. Nu kan du omöjligt komma undan, tänkte jag. Men just som jag skulle smälla ner burken satte den fart framåt, upp på min fot, in under mina jeans och fortsatte uppför benet, alltså på insidan av jeansen. Det gick på ett ögonblick. När jag kände den vid knäet fattade jag vad som hänt och hoppade och sprattlade i panik, tills den ramlade ut. Inte mitt allra stoltaste ögonblick. Men då var den iaf så omtumlad att jag kunde ta den i burken och släppa ut den i trädgården. Kör så det ryker, Tiger-Nadja!
/Niklas
P.S. Bifogar ett foto från norra Norge, där hela släkten precis tillbringade två veckor. I fotoögonblicket kände jag mig väldigt, väldigt liten, för första gången på länge. Familjen skrattade gott.”
