Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TĆL Bygg
Rćbergs Bil Röjk Superwear Harrys Karlskrona

PÄ LiV & DöD.

Söndag efter midsommar... 

 class=

Jag Àr mer urlakad Àn utvilad. Midsommarnatten blev lÄng. 

Vi spelade kort alldeles för sent. Mest för att jag blev förbannad över mitt underlÀge och inte kunde ge mig förrÀn jag kunde fÄ gÄ och lÀgga mig med en vinst...
class=

PÄ riktigt hade jag sÄdana SKITKORT i ungefÀr fyra timmar att jag var beredd att kasta ett glas i vÀggen. Jag menar, nÄgon gÄng under fyra timmars spel borde man kunna fÄ en drÀglig hand.

Men icke dÄ. HÀr skulle det vara mellankort i en Bismarck dÀr min pappa lÀxade upp mig efter varje omgÄng. 

 class=

Jag fick kritik för att jag inte svarade upp pÄ den fÀrg han hade "visat" mig, för att jag inte kom tillbaka i den fÀrg jag skulle sett men inte hade uppfattat, för att jag sakade för höga kort nÀr jag borde ha krupit och ja... du förstÄr ju. 

Det dÀr kan göra vem som helst förbannad. 

Och pappa rev sitt hÄr. 

 class=

Förutom fight i kortspel sÄ var midsommar och dagen efter hÀrliga. 

Vi Ät massor av mat och lekte lekar som sig bör. 

 class=

Mamma och Allan var lekledare och jag har kritik att framför *höjer en hand*.

För det första sĂ„ hade dom strama regler, vilket i och för sig jag tycker Ă€r bra. Men bara om man FÖLJER dom. 

 class=

Nu Àndrades alla regler efter behov och det vet vi ju alla vad det gör med en tÀvlingsmÀnniska... ingen bra utgÄng pÄ det dÀr. 

Dessutom: sÄ höll mamma pÄ det gula laget vilket hon inte ens försökte dölja. FrÀckis! 

 class=

Som tur var sÄ var det blÄ laget utomordentligt överlÀgsna vilket lÀttade mitt inre tryck nÄgot. Men jag vet nu att vi ska ha opartiska domare till nÀsta Är. Ja, det kommer att bli en stÄende "SkÀrvaboda-Kamp" det hÀr. 

 class=

Vill du vara med sĂ„ kan du med fördel anmĂ€la dig hĂ€r hos mig 😉 

Jag kommer att vara rÀttvis med lagindelningen och du kommer att fÄ rÀtt uppladdning och tak över huvudet. 

 class=
Kransar kommer jag att anlita "mamman" till att göra och massage kommer Alex att fÄ bistÄ med (var beredd pÄ att muskelbristningar kan förekomma). 

Vad sĂ€ger du? Blir du sugen eller vettskrĂ€md? 😀

 class=
Hur firade du din och er midsommar? Var det lugnt och stilla eller blev det ett sÄnt dÀr hejdundrande partaj? 

Jag borde ju minnas frĂ„n förra Ă„ret men guldfisken hĂ€r gör faktiskt inte det 😂

 class=
Om jag hinner imorgon sÄ ska du fÄ en uppdatering pÄ trÀningsfronten. Det har gÄtt sÄÄÄÄ bra, fram till den dag jag skulle trycka pÄ lite extra i lÀngd ut över plankan... 

Nu Ă€r min handbroms i och alternativ trĂ€ning stĂ„r pĂ„ schemat. Det Ă€r inte lika roligt att prata om sĂ„ jag spar det tills vi hörs igen ❀

 class=
Puss och kram och GLAD MIDSOMMARHELG till dig.

Nadja 

 class=

 class=

 class=

INNaN JaG DRaR.

God lunch vapendragare dĂ€r, VĂ€skan Ă€r packad, trĂ€ningsprogrammen Ă€r skrivna och om nĂ„gra timmar kommer min taxi för att köra mig mot Arlanda.  Jag vaknade med lite halsont idag och kĂ€nslan av panik kröp pĂ„ mig. Jag har INTE tid att bli sjuk nu.  Men Ă„ andra sidan sĂ„ sprang jag grymma intervaller i förrgĂ„r och kroppen brukar alltid reagera pĂ„ det.  Jag har Ă„terigen satt Agne-Nadja-pers i styrkan och jag har sprungit mina 3 km snabbare Ă€n tidigare och nu ser jag fram emot att fĂ„ ut min nyvunna kraft i grenarna. Det Ă€r Ă€ndĂ„ det som rĂ€knas.  Stark Ă€r roligt att vara, men det Ă€r friidrott jag hĂ„ller pĂ„ med.  Det Ă€r teknik och kĂ€nsla som ska samstĂ€mmas. Rytm och timing och explosivitet vid precis rĂ€tt tillfĂ€lle.  I Barcelona kommer jag att trĂ€na intervaller och hoppstyrka tillsammans med ATEA. Passen Ă€r uppbyggda sĂ„ som jag brukar köra dom och det ska bli roligt att se vad mina atleter dĂ€r mĂ€ktar med.  Jag har kameran med mig och kommer att fota sĂ„ mycket jag bara kan och hinner med.  Med mig pĂ„ resan har jag ocksĂ„ mina nya favorittassar: Ascoola seglarskor frĂ„n Qlar Kommunikation!  Jag Ă€r ju lite smĂ„tt galen i skor och den sidan kan ingen hejda mig frĂ„n att leva ut.  Att Barcelona sedan Ă€r den shoppingtokiges stad behöver vi inte gĂ„ in nĂ€rmre pĂ„...  Jag har inte alls mycket att sĂ€ga idag, jag ville mest kika in och sĂ€ga hej. Och önska dig en bra dag. Och sĂ€ga att jag tycker att du ska unna dig din favoritdryck i solen under dagen ❀ Vilken min blir vet du ju... SKÅL! 

SĂ„ ViLL jaG BLi.

Hej du fina, Vi behöver prata om en sak. IgĂ„r kvĂ€ll satt jag i bilen pĂ„ vĂ€g till trĂ€ningen och fick ett besked som Ă€ndrar min livssituation oerhört.  Till det bĂ€ttre. Till det lugnare. Till det tryggare.  Och anledningen till att jag lĂ„ter sĂ„ mystisk Ă€r för att det var helt oförberett och det Ă€r ingenting som heller kommer att bli officiellt.  Och eftersom det Ă€r en anonym utstrĂ€ckt hand sĂ„ vill jag passa pĂ„ att tacka hĂ€r. För personerna vet vilka dom Ă€r.  TĂ€nk att det finns mĂ€nniskor dĂ€r ute, som helt spontant vill hjĂ€lpa en annan mĂ€nniska? Bara för att. Bara för att "dom sjĂ€lva vet hur det Ă€r att ha det tufft".  Bara för att "det Ă€r sĂ„ man gör, man ska alltid vara ödmjuk".  Jag började sĂ„klart lipa. Jag har svĂ„rt att hantera kĂ€nslor som uppkommer nĂ€r mĂ€nniskor visar sina stora hjĂ€rtan.  Det fĂ„r mig ocksĂ„ att tĂ€nka pĂ„ vad jag gör för andra mĂ€nniskor: kan jag göra mer? PĂ„ vilket sĂ€tt kan jag glĂ€dja nĂ„gon annan?  SĂ„ det dĂ€r man lĂ€ser om ibland; att vĂ€nlighet föder vĂ€nlighet, kĂ€nner jag stĂ€mmer bra in pĂ„ mig. FĂ„r du ocksĂ„ den kĂ€nslan nĂ€r nĂ„gon ser dig, tror pĂ„ dig, hjĂ€lper dig?  Jag kan sĂ„klart kĂ€nna den kĂ€nslan och handla vĂ€nligt Ă€ven om jag nu inte blir sedd pĂ„ det dĂ€r sĂ€ttet, men jag tycker att det Ă€r en vĂ€ckarklocka.  Jag vill egentligen bara sĂ€ga tack ❀ Jag Ă€r övervĂ€ldigad, varm i hjĂ€rtat och blandar min tacksamhet med trĂ€ningsvĂ€rk... För efter det dĂ€r samtalet igĂ„r sĂ„ trĂ€nade jag Ă€n mer som en galning. Jag kĂ€nde mig sĂ„ enormt energisk och lustfylld och jag hade mer stuns i kroppen Ă€n pĂ„ tidigare styrkepass.  Jag körde benböj, enbensbenböj och utfallssteg och en massa övningar för överkroppen. Vid 21-tiden ringer coach och jag svarar: "Nadja mitt i trĂ€ningen..." Han sĂ€ger: "ja, jag ser det!" Jag visste att jag var ensam pĂ„ HPC sĂ„ jag undrade vad fasen han pratade om och det visade sig att för sĂ€kerhetens skull sĂ„ har dom ansvariga en kamera pĂ„ gymmet fredagar till söndagar.  Coach kunde alltsĂ„ se mig och jag passade pĂ„ att be om att han skulle skriva sms om han sĂ„g nĂ„gra detaljer i tekniken som behövde förbĂ€ttras.  Efter varje trĂ€ningspass skriver jag alltid en kort kommentar till mig sjĂ€lv - om hur det har gĂ„tt, hur energinivĂ„n har varit, hur dom mentala tankegĂ„ngarna har förflutit och om det Ă€r nĂ„got jag behöver jobba pĂ„ till nĂ€sta pass.  Efter detta passet skrev jag bara: "ASBRA!".  Och en stor fet smiley. Fanns inte sĂ„ mycket annat att sĂ€ga.  Jag skulle ha kört vĂ„rens första höjdpass idag. Men eftersom jag var sliten idag efter passet igĂ„r, sĂ„ fick jag bara lĂ„ngjogga och köra stretch. Det gör ingenting, för jag lyckades blinka till mig att fĂ„ hoppa höjd imorgon istĂ€llet. SĂ„, sĂ„ kommer det att bli.  Segrar kan komma i olika former och jag Ă€lskar dom trots att dom ibland Ă€r smĂ„.  Nu tar vi lördagskvĂ€ll tycker jag.  BerĂ€tta gĂ€rna hur du mĂ„r, det var sĂ„ lĂ€ngesedan jag hörde av dig ❀ Puss och kram frĂ„n en glad.

ETT VyKoRT.

Hej du, jag vill bara titta in med en liten hĂ€lsning. Det var lĂ€ngesedan jag var hĂ€r och stökade. Jag har haft lĂ€ttare för att lĂ€gga upp bilder pĂ„ instagram dĂ„ det gĂ„r snabbare och Ă€r lite enklare nĂ€r man serveras ett dĂ„ligt nĂ€t.  Jag vill bara berĂ€tta att livet i solen Ă€r sĂ„Ă„Ă„Ă„Ă„Ă„ bra! Jag mĂ„r bra, Ă€ter bra och trĂ€nar super. Hela kroppen kĂ€nns lycklig och jag kĂ€nner hur hĂ„rdheten i den börjar komma tillbaka. KrĂ€mporna Ă€r fortfarande dĂ€r men dom blir fĂ€rre och jag har lĂ€ttare för att vakna pĂ„ morgonen...  Att vara pĂ„ lĂ€ger har varit min grej sedan 15-Ă„rs Ă„lder. Jag vet att vi hade dĂ„lig ekonomi i familjen men min Ă€lskade pappa gjorde en deal med klubben som jag trĂ€nade för och lyckades skrapa ihop sĂ„ att jag fick följa med. Jag minns glĂ€djen och hur förvĂ„nad jag blev över att jag skulle fĂ„ Ă„ka ivĂ€g.  Pappa sa aldrig att det var han som hade fixat det. Det fick jag veta av min trĂ€nare flera Ă„r senare.  PĂ„ det lĂ€gret utvecklades jag mycket och jag kom med i landslaget och fick sedan stöd för att kunna Ă„ka ivĂ€g. Sedan dess har lĂ€ger blivit symboliskt för mig.  Det Ă€r en symbol för utveckling och ocksĂ„ tacksamhet. Jag vet att det inte Ă€r en sjĂ€lvklarhet att fĂ„ Ă„ka ivĂ€g. Jag vĂ€rdesĂ€tter det otroligt mycket.  Att fĂ„ springa ute i det fria och att fĂ„ strĂ€cka ut benen med en sol i ansiktet Ă€r oslagbart. Det finns inget som kickar igĂ„ng mig sĂ„ som det. Idag Ă€r det molnigt ute men det kĂ€nns som att det Ă€r ganska okej. Jag har nĂ€mligen en hel drös med 300-ingar och 250-meters lopp... och mina vĂ€tskeersĂ€ttningstabletter Ă€r slut sĂ„ det Ă€r lika bra att det Ă€r en sval dag.  Jag har Ă€tit mig proppmĂ€tt pĂ„ frukostbuffĂ©n och behöver gĂ„ pĂ„ toa innan jag kan fortsĂ€tta den hĂ€r dagen... sĂ„ det gör jag nu. Puss pĂ„ dig, kram och fĂ„ bort snön dĂ€r hemma innan den 2:a mars 😉 

We MaDe iT!

Vi Ă€r i mĂ„l!  En mil pĂ„ Lidingöloppet för den goda sakens skull, ett lopp dĂ€r varje startavgift gick oavkortat till Cancerfonden. Ett viktigt lopp.  Ett SJUKT ROLIGT LOPP! Jag blev sĂ„ otroligt imponerad av hur vĂ€l arrangerat allting var.  LĂ€ngs med vĂ€gen fanns en kör, pep-talk, musik och hembakade chokladbollar. MĂ€nniskor stod i spĂ„ret och hejade. Jag blev helt paff.  Jag har jobbat med det hĂ€r loppet för min tidigare klubb IFK Lidingö och har varit kranskulla en gĂ„ng. Men jag har aldrig sett loppet inifrĂ„n pĂ„ det hĂ€r sĂ€ttet. Jag har alltid undrat varför folk plĂ„gar sig genom lopp, hur man orkar med alla mĂ€nniskor omkring och stresspĂ„slaget som blir.  Men nu fattar jag! Jag fattar grejen!  Det var en av dom roligaste upplevelser jag varit med om. Vilken folkfest och vilken energi och glĂ€dje!  Efter fem kilometer stod en speaker och peppade oss med ord om att vi skulle vĂ„ga vara starka, vĂ„ga kĂ€mpa pĂ„ lite till, se oss sjĂ€lva gĂ„ i mĂ„l. Det var den bĂ€sta pepp jag hört pĂ„ lĂ€nge. Kanske Ă€r det för att det var helheten som charmade mig? Eller sĂ„ var han bara jĂ€kligt grym.  Jag har varit oerhört stressad hela helgen eftersom vi var sju stucken som alla skulle ha information om allting som skedde. Jag satt som en mellanhand frĂ„n torsdag kvĂ€ll till söndag eftermiddag. Jag hann aldrig riktigt slappna av och njuta av att jag hade nĂ€stan hela familjen pĂ„ plats (Adam och pappa Giovanni fick snĂ€llt stanna hemma).  Men jag njuter i efterhand istĂ€llet. TĂ€nker tillbaka pĂ„ timmarna med familjen och börjar le.  Det Ă€r sĂ„ mycket som kommer upp nĂ€r jag fĂ„r tid till eftertanke.  Jag var helt slut igĂ„r nĂ€r jag kom hem till VĂ€xjö igen. Jag lĂ€mnade Stockholm vid 19-tiden och har nog aldrig kĂ€nt mig sĂ„ trött som dĂ„.  SĂ„ nĂ€r jag satt ensam i bilen och fick sĂ€tta pĂ„ min musik och bara andas sĂ„ började jag grĂ„ta.  SĂ„ otroligt skönt.  Att grĂ„ta Ă€r mitt sĂ€tt att lĂ€tta pĂ„ trycket.  Efter fyra dagar pĂ„ helspĂ€nn sĂ„ kunde jag Ă€ntligen slappna av pĂ„ riktigt.  Alla hade kommit i mĂ„l, alla hade haft tak över huvudet och lyckats komma i tid till intervjuer med tidning och tv och fotografering.  Jag Ă€r sĂ„ tacksam för att hela familjen stĂ€llde upp pĂ„ det hĂ€r. Avsatte tid i sina kalendrar för att faktiskt göra det hĂ€r tillsammans.  Sju personer Ă€r mĂ„nga personer. Och att synka nĂ„got tillsammans Ă€r inte alltid det enklaste.  SĂ„ tack familjen för att ni hĂ€ngde pĂ„ idĂ©n!  Och tack Vanessa pĂ„ Cancerfonden som hjĂ€lpt mig att fĂ„ ihop allting, som alltid svarat snabbt pĂ„ frĂ„gor jag haft och som sett till att allt gick att genomföra.  Jag hoppas att RosaBandet-loppet lever kvar i mĂ„nga Ă„r framöver!  Jag hoppas ocksĂ„ att du tar chansen att springa loppet nĂ€sta Ă„r. Eller gĂ„. Som vi gjorde dom första sex kilometrarna 🙂  Jag och Helena kom till Stockholm torsdag natt 03.15. Klockan 05.00 ringde klockan igen dĂ„ vi skulle till TV4:s morgonsoffa. Vi anslöt med mamma och gav oss av till TV-huset.  SĂ„g du inslaget? Om du missade det sĂ„ kan du klicka HÄR för att kolla pĂ„ det i efterhand. Mamma var som ett litet barn nĂ€r hon kom in i sminkrummet: "Ă„h, det hĂ€r gillar jag! Vilken lyx" sa hon skrattande. Mamma Ă€r alltid sĂ„ positiv till nya upplevelser och utmaningar. Verkar aldrig rĂ€dd för nĂ„gonting. Trots att hon ibland kan sĂ€ga att hon kĂ€nner sig nervös. ÄndĂ„ bara gör hon det.  Även jag och Helena blev fint sminkade och bortskĂ€mda. Jag Ă€r sĂ„ glad över att mamma och Helena följde med pĂ„ det hĂ€r. Jag Ă€r sĂ„ vĂ€ldigt stolt över min familj.  Idag och imorgon har jag uppdrag för min samarbetspartner ATEA och jag har fortfarande trĂ€ningsvila. Men pĂ„ onsdag ska jag VILA. Sova, kolla en serie pĂ„ datorn och stretcha ut kroppen.  Jag behöver ensam-tid nu.  Jag mĂ€rker att energin börjar sina.  Oh, höll för fasen pĂ„ att glömma att jag trĂ€ffade nĂ„gra av er under helgen ocksĂ„!  Cina - tack för kramen och det stora leendet! Sötnos. Även "Gunsan" och Marcel dök upp. Mer om det imorgon ❀ Nu behöver jag jobba. Film ska spelas in.  Pussgurka, hĂ€r fĂ„r du största kramen ❀

MoT VĂ„R SiSTa BeRGSToPP.

IgĂ„r rasade jag fullkomligt samman kĂ€nslomĂ€ssigt.  Med huvudet mot ratten, hĂ€nderna om öronen och med ett dunkande bröst satt jag kvar i bilen medan regnet smattrade mot rutorna.  Ni har hört storyn förut. Eller hur? Men igĂ„r var det ingenting sĂ„dant. Det var ren och skĂ€r glĂ€dje. Bara lite lycka som rann över. Ett lyckorus som jag inte kunde ta hand om.  En tacksamhet sĂ„ stor att jag var tvungen att göra korstecknet mellan panna, mage, axel, axel flera gĂ„nger om. FrĂ„ga mig inte vem jag tror att jag tackade. Men jag behövde tacka nĂ„gon.  Jag kom till trĂ€ningen med trĂ€ningsvĂ€rk efter bra lĂ€ngdhopp pĂ„ full ansats i mĂ„ndags och explosiva kulkast i förrgĂ„r och hade förvarnat Agne om att kroppen kanske inte skulle vara helt fit for fight för hĂ€ck och snabba lopp.  Jag skulle i alla fall komma dit och vĂ€rma och kĂ€nna efter. SĂ„dĂ€r som vi alltid gör.  Direkt nĂ€r jag börjar jogga sĂ„ kĂ€nner jag att benen Ă€r med mig. Och Ă€nnu mer nĂ€r jag vĂ€l fĂ„r pĂ„ mig spikskorna. NĂ€r jag fĂ„r en sĂ„dan bekrĂ€ftelse sĂ„ kan inte ens Agne stoppa mig.  (Eller jo. Det kan han. Men det passade in sĂ„ fint att skriva sĂ„dĂ€r) Agne hĂ€mtar block och jag stĂ€ller fram en hĂ€ck pĂ„ den gula markeringen dĂ€r den ska stĂ„.  Höjer den till ÅTTIOFYRA centimeter istĂ€llet för som förra veckan: 76. Precis som Agne hade lovat sĂ„ skulle jag fĂ„ ta nĂ€sta steg denna dag.  Min tĂ€vlingshöjd. Tre Ă„r sedan sist med block och attack.  Alla dessa grenar som ska pusslas ihop. Det hĂ€r var den sista att köra fullt ut.  En avsliten hĂ€lsena, nĂ„gra mĂ„nader med cancer och otaliga rehabtimmar senare sĂ„ klippte jag mina tĂ€vlingshĂ€ckar som om ingenting har hĂ€nt. Som om tiden stĂ„tt stilla.  Och min enda reaktion var ett jĂ€kla gapflabb. Jag stod bara och garvade framför Agne. Han log Ă„t mig, gav mig en high five och sa: "hörru, skratta inte bort all energi nu". Eller ja, nĂ„got i den stilen. För jag minns inte ordagrant om jag ska vara Ă€rlig. Jag var helt uppsluppen. Borta men Ă€ndĂ„ totalt fokuserad.  Block och tre hĂ€ckar. TvĂ„ fot kort - precis som förut. Precis sĂ„dĂ€r som jag gjorde innan. Precis sĂ„dĂ€r som trĂ€ningslivet sĂ„g ut dĂ„.  Jag Ă€r inte lika sĂ€ker Ă€nnu, jag Ă€r inte lika stabil och rapp i stegen mellan hĂ€ckarna. Men jag kunde inte brytt mig mindre just nu.  Det enda jag kunde sĂ€ga till mig sjĂ€lv hela bilresan hem var "fy fan vad bra jag Ă€r. Fy fan, fy fan... FY FAN SÅ JÄKLA GRYMT! Gaaaaaaaah!"  Om jag hyllade Agne igĂ„r, sĂ„ hyllade jag Ă€ven mig sjĂ€lv bara nĂ„gra timmar efterĂ„t.  Anledningen till att jag satt kvar i bilen var för att jag inte visste vart jag skulle ta vĂ€gen. Bilen har sett och hört sĂ„ mycket och i den har jag bekĂ€nt det mesta, grĂ„tit och skrattat och hittat lugn.  Bilen Ă€r som en liten kokong av kĂ€rlek.  Jag ville ringa hela vĂ€rlden. BerĂ€tta för alla att jag slĂ€pat den sista biten till sin rĂ€tta plats.  Jag ville ha en kram, en dunk i ryggen, nĂ„gon som förstod allting.  Jag ville höra nĂ„gon annan skratta med mig. Dela min glĂ€dje. KĂ€nna exakt samma som jag.  Men sĂ„ kom jag pĂ„ att den enda som sett, kĂ€nt och varit med pĂ„ allt in i minsta detalj - det Ă€r ju jag sjĂ€lv.  Ingen annan skulle Ă€ndĂ„ förstĂ„ allt som ligger bakom. Ingen annan skulle förmodligen förstĂ„ min glĂ€dje över att kunna springa över rödvitmĂ„lade plankor igen.  SĂ„ jag fick göra precis som med sorgerna jag har kĂ€nt: jag fick kĂ€nna i min ensamhet.  Jag lyfte till slut huvudet, fĂ€llde ner solskyddet och öppnade spegeln. Stirrade mig sjĂ€lv i ögonen. Försökte se vad som fanns dĂ€r inne. Glada, tĂ„rfyllda ögon. Och starka tankar. Okuvliga tankar. Beslutsamhet.  Det var lĂ€ngesedan jag kĂ€nde mig sĂ„ mentalt stark som igĂ„r. Och som jag har saknat den kĂ€nslan.  NĂ€r jag kom innanför dörren slĂ€ngde jag direkt ett öga pĂ„ min fotovĂ€gg. Ketchup, mamma och pappa. Systrar, bror. Barndomsminnen. Och sĂ„ en stor bild i svartvitt som jag fĂ„tt av Peter Holgersson frĂ„n hans bildserie frĂ„n cancertiden. En tjej med kalt huvud, tuff i skinnjacka men mĂ€rkbart sjuk. Rakt ut och helt spontant pekade jag pĂ„ mig sjĂ€lv som en psykopat och log mellan tĂ„rarna: "Ha! DĂ€r fick du! Jag ger mig inte! MĂ€rker du det?!"  Hahaha, alltsĂ„, du skulle sett mig. Jag lovar att du hade skrattat med mig dĂ„.  Jag kĂ€nde en sĂ„dan oerhörd makt över omstĂ€ndigheterna. Jag kĂ€nde mig sĂ„dĂ€r oslagbar som jag nĂ€stan aldrig kĂ€nner mig annars. Jag kunde inte laga mat, jag kunde inte kolla mobilen. Jag kunde inte dricka vatten. Jag stĂ€llde aldrig ner vĂ€skan.  Jag stod bara dĂ€r och kollade pĂ„ alla scener som helt plötsligt spelades upp i mitt huvud. Alla dessa vackra men smĂ€rtsamma minnen som idag gör mig stark. Som idag fĂ„r mig att tro att jag klarar av precis vad som helst.  Jag mindes löftet jag gav mig sjĂ€lv i en sjukhussĂ€ng en natt pĂ„ Karolinska för snart tvĂ„ Ă„r sedan:  "Om jag fĂ„r en chans till sĂ„ kommer jag att ta den. Jag kommer aldrig att vika ner mig, jag kommer att hĂ€rda ut allt för att fĂ„ tĂ€vla pĂ„ toppnivĂ„ igen. Jag lovar. Om nĂ„gon hör mig, sĂ„ ge mig bara en chans till." Varma kĂ€nslor spred sig frĂ„n magen och ut i fingertopparna. Upp igen och ut som tĂ„rar.  Åh, sĂ„ jag skulle vilja att du var dĂ€r dĂ„.  Åh, sĂ„ jag önskar att du kĂ€nner att det hĂ€r Ă€r nĂ„got jag delar med dig som följt mig hela jĂ€vla vĂ€gen.  Upp och ner, fram och bak och sidospĂ„r ibland. Du har ocksĂ„ pusslat ihop det hĂ€r.  Du har praktiskt taget satt ihop en alldeles egen sjukamp. Allt du har delat med dig av och allt du har kommenterat och lyft sĂ„ fort du har kunnat. Alla dessa kĂ€nslor vi har pratat om hĂ€r inne, alla tankar du sĂ„ tĂ„lmodigt har tagit del av och besvarat.  Nu Ă„terstĂ„r en sista sak pĂ„ vĂ„r resa och det Ă€r att fĂ„ ihop allt det hĂ€r till en sjukamp pĂ„ tvĂ„ dagar. Att klara av pĂ„frestningen. Vi har byggt grunden och nu börjar det roliga. Du kommer att höra mig gnĂ€lla, jag ska inte ljuga. Du kommer att behöva trösta mig fler gĂ„nger. Och sĂ€kert jag dig. Behöva skicka mod och kraft och kĂ€rlek flera gĂ„nger om.  Men en sak vet jag mer sĂ€kert Ă€n nĂ„gonsin förut - fy fasen sĂ„ kul vi kommer att ha lĂ€ngs med vĂ€gen!  Del tvĂ„. Hörde du startskottet?  Mot den sista bergstoppen dĂ€r borta ❀

YeS YoU CaN.

G L À D  M I D S O M M À R  Solen har prickat in formen perfekt och jag vaknade av vĂ€rmeslag och en mamma som dammsög febrilt ute i vardagsrummet.  Plock, dunk, puts, stĂ„nk och snabba fötter mot trĂ€golvet.  Jag vaknade för tidigt och lĂ„g och höll andan för att hon inte skulle mĂ€rka att jag slagit upp dom bruna. DĂ„ skulle jag sĂ€ttas i arbete direkt och jag Ă€r verkligen inte en gasell pĂ„ morgonen. Jag har lĂ„ng startstrĂ€cka.  Och idag var det Ă€nnu vĂ€rre Ă€n vanligt. Rekord i trĂ€ningsvĂ€rk! Och vet du varför??  För igĂ„r sprang jag över hĂ€ckar och med blockstarter! Mitt första lopp sedan november förra Ă„ret och det tredje pĂ„ över tre Ă„r.  Du vet ju att jag fick problem med hĂ€lsenan senast jag försökte springa hĂ€ck pĂ„ riktigt och vi drog i handbromsen direkt. Var tvungen att ta bort all löpning i ungefĂ€r tvĂ„ mĂ„nader och har inte sprungit hĂ€ck sedan dess.  Men nu Ă€r jag alltsĂ„ on fire igen. Och mitt mĂ„l att klara av en hel mĂ„ngkamp nĂ€rmar sig. Jag kastade spjut innan och efter det gick Agne och jag ner pĂ„ löparbanorna för att testa kroppen.  Som vanligt en iskall coach: "det Ă€r bara att köra Nadja, du Ă€r sĂ„ stark nu".  Med ett litet pirr, ingen rĂ€dsla och med större sjĂ€lvförtroende sĂ„ kunde jag ta mig över 84 cm (tĂ€vlingshöjden pĂ„ hĂ€ckarna) pĂ„ en gĂ„ng.  TĂ€nk sĂ„ stor skillnad trĂ€ning under tid kan göra: jag kĂ€nner mindre tveksamheter nĂ€r jag vet att jag har trĂ€nat bra. Jag blir tuffare. FĂ„r en annan attityd.  Block och tre hĂ€ckar blev min uppgift. Men nĂ€r jag sprang loppen sĂ€nkte vi hĂ€ckarna till 76 cm. NĂ€sta pass blev jag lovad att fĂ„ testa 84:orna. High five!  Dessutom fick jag en present av Agne. Men den fĂ„r ni veta mer om sĂ„ fort jag Ă€r sĂ€ker pĂ„ att jag kan ta emot den. SjĂ€lvklart handlar det om idrott och det jag helst av allt vill. Ni kommer att fĂ„ ledtrĂ„dar lĂ€ngs med vĂ€gen.  Jag vet, det Ă€r för jĂ€vligt att göra sĂ„dĂ€r... Men överraskningar Ă€r roliga och du kommer att gilla den nĂ€r du vĂ€l fĂ„r veta!  SĂ„. Det Ă€r midsommar och du har sĂ€kert planer. Vad stĂ„r pĂ„ schemat? Hur mĂ„nga grodhopp ska du göra? Hur mycket nubbe blir det?  Gör du kransarna sjĂ€lv? Gillar du sillen? Blir natten lĂ„ng? Eller strejkar du och lĂ„ter dagen vara en vanlig dag?  SjĂ€lv kommer jag att vara spontan. Min syster Bissan kommer till mamma och Allan, tillsammans med sin kille och hans förĂ€ldrar och jag vill gĂ€rna trĂ€ffa dom.  SĂ„ jag hĂ„ller mig hĂ€r till en början. Sen fĂ„r vi se om jag hĂ€lsar pĂ„ syster Paula och hennes del av slĂ€kten.  Huvudfokus blir hur som helst att mĂ„ bra och ta det lugnt. Jag vill vara som en bomb av energi nĂ€sta helg nĂ€r jag ska tĂ€vla. Jag laddar upp kraft för det redan nu och ser till att varje dag rĂ€knas. Jag vill inte slarva med nĂ„got. Allra minst sömnen.  Nu ska jag torka bord och Ă€ta frukost. Jag kommer ocksĂ„ att hĂ„lla tummarna under tiden. För idag tĂ€vlar Jessi i mĂ„ngkamp igen och det Ă€r alltid lika spĂ€nnande.  HĂ„ll en tumme ni ocksĂ„!  Midsommarpuss ❀

”Du VaR ALDRiG KLaR”

Jag har hört det förut, men aldrig riktigt tagit det till mig.  Det dĂ€r med att acceptera en lĂ€gstanivĂ„ nĂ€r en tĂ€vlingssĂ€song ska inledas.  IgĂ„r hoppade jag lĂ€ngd igen. Och det var roligt som vanligt och kroppen börjar svara frĂ„n all styrka och all trĂ€ning som jag har pumpat den full med.  Men det fattas fortfarande snabbhet. Jag behöver rappare ben. Piggare fötter. SpĂ€nstigare steg. En mer aktiv fotisĂ€ttning. Och en större jĂ€mnhet.  Agne drog mig Ă„t sidan efter passet. Sökte min blick och jag vek undan. Visste vad han skulle sĂ€ga.  Han pratade Ă€ndĂ„: "Nadja, det ser skitbra ut. Kroppen hĂ€nger med! Och det Ă€r super. Men jag vill att du ska vara medveten om att vad som helst kan hĂ€nda nĂ€r du nu ska börja tĂ€vla. Du kan inte krĂ€va för mycket i början. Och du behöver leka med tanken att du kanske gör 5.50 likavĂ€l som 6 meter. Klarar du det?" Jag bet i lĂ€ppen och önskade att nĂ„gon annan kunde svara Ă„t mig.  SĂ„klart jag inte kan acceptera 5.50?!   Eller, kan jag?  Tanken snurrade nĂ„gra varv i skallen. SĂ„g mitt namn framför resultatet. MĂ„dde illa direkt.  Sen funderade jag pĂ„ varför. Och hade fortfarande inte svarat pĂ„ hans frĂ„ga.  Sen sa jag nĂ„got osammanhĂ€ngande. Om att han inte skulle sĂ€tta upp grĂ€nser i mitt huvud. Om att han inte skulle fĂ„ mig att tĂ€nka pĂ„ att det kunde gĂ„ sĂ„ dĂ„ligt.  Jag argumenterade emot medan han log.  Sen sa han: "DĂ„ sĂ€ger vi det pĂ„ ett annat sĂ€tt. En lĂ€gstanivĂ„ handlar inte om vad jag tror att du kommer att göra, nu eller i framtiden. Det handlar om att du ska klara av att acceptera och inte bli förbannad och arg efterĂ„t oavsett resultat i den inledande tĂ€vlingen. Ju mer du kan acceptera nerĂ„t, desto större kan det bli uppĂ„t. Du Ă€r inte van, har inte tĂ€vlat pĂ„ 3 Ă„r och en tĂ€vling Ă€r nĂ„got annat Ă€n trĂ€ning. Det Ă€r bra att leka med tanken bara".  Min blick i hans. Lite tjurig. Fortfarande oförstĂ„ende, men med en vilja att försöka förstĂ„.  SĂ„ jag sa: "okej, jag ska försöka jobba med det. Men det kan inte bara vara ord. Jag mĂ„ste kĂ€nna det ocksĂ„. PĂ„ riktigt acceptera".  BestĂ€mt svarade han: "bra, för du kommer inte att fĂ„ tĂ€vla förrĂ€n du har gjort dig vĂ€n med tanken".  Och jag gapade. Menar mannen allvar?  Ja, det gjorde han. För han vĂ€nde pĂ„ klacken och gick. Som han alltid gör nĂ€r han vet att jag Ă€ndĂ„ inte har mer vettigt att sĂ€ga mer Ă€n att streta emot pĂ„ mitt barnsliga sĂ€tt.  PĂ„ vĂ€gen hem var jag inte lika glad lĂ€ngre. Jag kĂ€nde direkt att jag har ett stort jobb framför mig. Jag behöver lĂ€ra mig att det kan gĂ„ hur som helst.  Tidigare i min karriĂ€r har jag alltid haft en bakgrund med mig in i en sĂ€song. En bakgrund som kanske inte varit speciellt lĂ„ng eller sammanhĂ€ngande men jag hade i alla fall aldrig haft cancer eller kört rehan i över 1 Ă„r. DĂ„ visste jag mer vart jag lĂ„g.  Nu har jag fan ingen aning. Och det var vĂ€l den knappen han tryckte pĂ„ och som rörde upp kĂ€nslor inom mig.  Och du vet ju sedan tidigare vad jag gör nĂ€r jag blir defensiv. Jag tar fram tanken jag Ă€r rĂ€dd för och sĂ€ger den högt. KĂ€nner den. FrĂ„gar mig sjĂ€lv vad som Ă€r det vĂ€rsta som kan hĂ€nda.  Jag vill inte misslyckas. Jag vill inte vara "dĂ„lig".  Jag vill inte göra mig sjĂ€lv besviken. SĂ„ jag tog hjĂ€lp. Och fick det hĂ€r sms:et tillbaka nĂ„gon halvtimme senare: "Du oroar dig för vad folk ska sĂ€ga om du hoppar fem meter... Men du glömmer helt bort alla cancersjuka som följer dig och som bara vill se dig göra det omöjliga möjligt. Visa att det gĂ„r att resa sig, rispa döden blodig med en vĂ€ssad spiksko och bara ta sig ut pĂ„ banan igen. Det finns mĂ€nniskor i tusentals som bara vill se dig försöka, mĂ€nniskor som lever med dig och genom dig. Och sĂ„ finns det ett litet tigerhjĂ€rta som har fĂ„tt vĂ€nta lĂ€nge nog nu pĂ„ att fĂ„ pumpa ditt adrenalin rĂ€tt ner i benen.  Det finns en hjĂ€rna som skriker desperat efter utmaningen, som Ă€r trött pĂ„ vardagens smetiga lunk. Hela din kropp skiter helt i resultatet, det Ă€r tĂ€vlingen, pulsen, möjligheten som drivit den genom cellgifter och motgĂ„ngar. Du var inte klar nĂ€r du blev sjuk, du fick inte vĂ€lja sjĂ€lv nĂ€r du skulle sluta. Du har inte fĂ„tt en chans till revansch, du har slitit dig till den. SĂ„ om nĂ„gon ynklig mĂ€nniska skrattar Ă„t ett misslyckande sĂ„ lĂ„t dem göra det.  För pĂ„ riktigt, om du tĂ€nker bara lite pĂ„ de senaste tre Ă„ren, var ser du ett misslyckande??? Att du överlevt cancer, Ă€r det ett misslyckande? Att du Ă€r snyggare nu Ă€n innan cellgifterna, Ă€r det ett misslyckande?? Att du Ă„ker land och rike runt och hĂ„ller bejublade föredrag, Ă€r det ett misslyckande? Eller att du och Peter vunnit world press photo, Ă€r det ett misslyckande?  TĂ€nk en vĂ€nda till sĂ„ fattar du nog att ett hopp pĂ„ fem meter i det hela stora Ă€r ett minimalt bakslag. Det Ă€r de första hoppen... och det Ă€r vĂ€l just pĂ„ hoppet man lever.  SĂ„ lĂ„t de som vill, hĂ„na dig. Innan sommaren Ă€r över stĂ„r de Ă€ndĂ„ i kön för att fĂ„ din autograf. Det Ă€r sĂ„ det funkar. SĂ„ ut och njut nu... du fĂ„r hoppa, det var inte din tur att dö. NĂ„gon dĂ€r uppe gillar dig och en hel vĂ€rld hĂ€r nere Ă€lskar dig enbart för att du Ă€r envis nog att försöka.  Och sen Ă€r det vĂ€l sĂ„ att du bara Ă€lskar att hoppa, att flyga och landa... att kĂ€nna dig fri som du brukar sĂ€ga. SĂ„ hoppa din jĂ€vul, hoppa och njut... en meter hit eller dit, va fan spelar det för roll?  Jonas gĂ„r 30tusen meter varje dag, men du kommer att fĂ„ en större kick av ynka fem meter." Jag skratt-grĂ€t genom hela meddelandet. Ironi, humor och ett lĂ€tt inslag av jĂ€vlaranammar och "skit samma".  Nu kan ni fĂ„ gissa vem som skrev det dĂ€r.  Du som har följt resan frĂ„n början vet sĂ„klart direkt.  Jag ska inte störa dig mer, jag ska ut och springa skiten ur dom hĂ€r benen. Bara för att jag kan.  Puss & kram och kĂ€rlek ❀

NĂ€sta sida »

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.