Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TĆL Bygg
Rćbergs Bil Röjk Superwear Harrys Karlskrona

NĂ€R DeT TaR SiG iN.

Pussgurka och vÀrmespridare! 

Jag blev sĂ„ glad igĂ„r nĂ€r jag skrev ett inlĂ€gg och sĂ„g att du faktiskt Ă€r kvar trots min mĂ„nadslĂ„nga frĂ„nvaro ❀


Jag blev sÄ glad att jag hittade lust idag igen. Och för att det inte ska lÄta cheesy sÄ ska faktiskt tillÀggas att det fanns fler lyckofaktorer med i bilden:

1. Jag har serverat mig sjÀlv melon. Det bÀsta med att sommaren kommer. Denna ljuvliga rödblossiga boll som svalkar munnen sÄdÀr hÀrligt och saftigt.


2. Jag gjorde rÄrakor till lunch. Jag Àr inte nÄgon mÀsterkock och jag har inte heller samma glöd till mat som Moberg. Men jag sÀger dig en sak - rÄrakor kan jag tydligen!


3. JAG FICK SPRINGA PÅ BANA IDAG! Jag har haft en minibristning i baksida lĂ„r och har i 1,5 mĂ„nader fĂ„tt cykla, springa i vatten och köra rehab. Om det hade varit en fristĂ„ende hĂ€ndelse sĂ„ hade det sĂ€kert inte tröttat ut mig pĂ„ samma sĂ€tt som det gjorde nu. Men denna gĂ„ngen var jag SÅ nĂ€ra mitt gamla jag. 


Jag hade satt pers i djupa ben, klarat av mer hoppstyrka Àn tidigare, kÀnde mig hoppig och stark pÄ sÄ mÄnga sÀtt. Och jag hade ett skönt flyt ut över plankan i lÀngdhopp. 

Jag kÀnde mig nÀra.

DÀrför blev det extra jobbigt nÀr det under ett pass högg till orovÀckande hÄrt i baksidan.


Jag brukar möta det som hindrar mig med entusiasm och ork. Men det hÀr gjorde mig trött. 

PÄ nÄgot sÀtt kom det Ät mig djupare Àn tidigare. Jag kÀnde ett sting av bitterhet och aggression. Jag blev bÄde förbannad och ledsen pÄ samma gÄng. 

En matthetskÀnsla smög sin in. Och jag mÀrkte pÄ mina tankar att jag inte var glasklar i huvudet.


Jag fick myror i kroppen och sjÀlen. Ingenting kunde stilla mig och allt jag sÄg var en tickande klocka som hÄnade mig pÄ vÀggen som tornat upp sig framför mig.

Som tur vÀl var sÄ hade jag saker att sysselsÀtta mig med och jag tog tÄget upp till Stockholm för att trÀffa en specialist inom baksideskador: Carl Askling. 


Han hjÀlpte mig innan EM 2010 ocksÄ och vet bÄde hur man pratar till mig och ger mig instruktioner.

Han förstÄr att han behöver vara rak pÄ sak och tydlig och hÄlla mig stramt. Annars gör jag för mycket eller börjar för tidigt. 

Jag gick frÄn hans center med tre övningar. TRE! FörstÄ att nÄgot inom mig brast. 


SjÀlvklart sÄg jag för mig hur all min trÀning som jag dittills gjort bara gick till spillo. 

Och jag grÀt inte framför honom. Men jag grÀt nÀr jag Àntligen fick vara ensam igen. Och jag skrev ett sms till min förra trÀnare Miro Zalar. 


Att bli trött i sjÀlen Àr livsfarligt.

Och fÄr du inte en knuff i rÀtt riktning kan allting bli fel.

Och jag kÀnde hur det jag jobbat sÄ hÄrt för plötsligt höll pÄ att rinna mig ur hÀnderna. 

Miro var den första jag tÀnkte pÄ som skulle kunna ingjuta en gnutta jÀvlaranammar i mig. Och jag skrev nÄgot om att jag ville veta vad han sÄg hos mig som idrottare, vilka kvaliteter jag hade och varför han trodde pÄ mig. Jag minns inte riktigt.

Men jag minns att han svarade direkt och att jag höll andan innan jag öppnade det. En screenshot tog jag tydligen ocksÄ. 


Jag minns ocksĂ„ att jag skrev till honom att det hĂ€r var nĂ„got jag skulle hĂ„lla för mig sjĂ€lv. SĂ„ jag kan inte citera honom hĂ€r. Men det fina ligger Ă€ndĂ„ inte i det han skrev. Även om det var precis vad jag behövde, ocksĂ„. 

Det fina finns i att han förstod att jag behövde hjÀlp och att han svarade direkt. Att han faktiskt hade en tanke. Och att han alltid har varit en betydelsefull person för mig. 


Det fina finns ocksÄ i att vi inte Àr ensamma starka, Àven om vi klarar mycket och kommer lÄngt pÄ egen hand. Vi kan fÄ betydelsefull hjÀlp frÄn hÄll vi kanske inte ens tÀnker pÄ. Jag har aldrig skrivit nÄgot sÄdant till Miro efter att vi avslutade vÄrt samarbete. Men denna gÄngen var det som om att han var just den rÀtta att hjÀlpa mig. 


SÄ, hÀr sitter jag nu i min soffa med trÀningsvÀrk i benen. Jag Àr inte 100% glad men jag Àr inte heller arg. Jag kÀnner mig inte helt klar Àn (om man nu nÄgonsin blir det?). 

Jag litar inte pÄ baksidan helt Àven om jag kunde springa idag. Men det Àr bÀttre att vara hÀr Àn att vara bland rehabmaskiner och vatten.


Och min melon smakar ljuvligt. 

Jag har frÄgat dig tidigare, sÄ jag vet vad du gör nÀr du stöter pÄ motgÄngar. Men jag vet inte hur du gör nÀr du stöter pÄ motgÄngar och samtidigt fylls med en kÀnsla av tomhet? 

Det finns ett klokt citat: "det Àr inte svÄrt att vara modig om man inte Àr rÀdd".

Samma sak hÀr: det Àr inte svÄrt att möta motgÄngar om man Àr full av energi och tankarna Àr lÀtta att hantera. 


Hur tÀnker du? 

Vi ses i kommentarsfÀltet senare, jag ska hoppa in i duschen.

Tack för att du finns ❀

Nadja 




KĂ€NNeR Vi VaRaNDra?

Hej sommarglada du! 

Vad gör du och Àr det kul? 

Jag har precis kommit hem frĂ„n en sjutimmars resa frĂ„n Öland. Jag bor i Norrland och jag skulle inte frĂ„n Öland till Köpenhamn.

Det var bara OÄNDLIGA köer.

Köer som stod still. Köer som ringlade sig sÄ lÄngsamt framÄt att till och med en sengÄngare hade fÄtt stÄpÀls. 

Att hela Sveriges befolkning Ă€r förĂ€lskade i denna mysiga lilla ö hade jag ingen aning om. Nu Ă€r det visserligen brĂ„k om huruvida Öland Ă€r en ö eller inte, men vad vet jag. 

Vad tycker du? Kan man sĂ€ga att Öland Ă€r en ö? 


För att en ö ska kunna vara en ö finns det tydligen vissa kriterier som ska uppfyllas:

  • Det ska vara ett landomrĂ„de som Ă€r omgivet av vatten - check
  • Bebott av minst 50 personer - check 
  • Och saknar förbindelse (bro eller tunnel) till fastlandet - ajfan. 


Varför kom jag in pĂ„ det dĂ€r? Jo, för att jag Ă€r sĂ„ satans nyfiken av mig och var tvungen att kolla upp om jag verkligen kan skriva "ö" om Öland. 

Nu Àr jag dock inte sÄ nyfiken att jag gör en utredning av det. Och jag kollar inte kÀllor mot varandra utan nöjer mig med första bÀsta kÀlla som google serverar mig. SÄ det sÄ.


Det var sÄÄÄÄÄ lÀngesedan vi hördes och jag vet nÀstan inte hur jag ska uttrycka mig i skrift lÀngre. 

Jag har haft skrivpaus. Eller ingen ork. Eller bara varit för osugen. Osug Àr inte en bra kÀnsla. Den Àr kvalmig och jobbig och otroligt svÄrhanterad. Och nÄgon gÄng började jag pÄ ett inlÀgg som raderas nÀr jag var halvvÀgs in.

DÄ började jag grÄta. Och stÀngde ner mobilen. 

Jag tror att det var ren och skÀr trötthet. 


Jag brukar inte vara sÄ lÀttknÀckt. 
Vad har hÀnt sen sist dÄ? Ja du... MASSOR! 

Min syster Gisela har öppnat sin egen klÀdbutik i centrala Karlskrona och jag Àr en stolt storasyster. 


Butiken heter FAB och jag mÀrker att jag sÀger det lite extra utdraget: "Faaab" nÀr nÄgon undrar över namnet. Som för att fÄ prata om den lite lÀngre. 

Att vara stolt över nÄgon annan Àn sig sjÀlv Àr roligare, för dÄ kan man skryta ohÀmmat. Det Àr ofint att göra det om sig sjÀlv. 

Det vet alla.


Men det hĂ€r... det hĂ€r Ă€r SÅ roligt! Butiken ligger pĂ„ Ronnebygatan 47 och du Ă€r vĂ€lkommen in nĂ€r helst du vill. 

KlÀderna Àr sÄ somriga, kvinnliga, busiga och klassiska pÄ samma gÄng. 


OM du gÄr in dÀr... dÄ bara mÄste du sÀga att du hÀnger hÀr inne ocksÄ. Jag Àr inne i en kÀnslig period och kommer antagligen börja grÄta för det ocksÄ annars. 

No pressure. 

Och över till nÄgot annat - anledningen till att jag inte haft sÄ mycket tid över för att skriva, förutom olusten, har varit trÀning och reklamfilm. 


Jag har, och hÄller fortfarande pÄ med, en inspelning för ICA i samarbete med Cancerfonden och Lidingöloppet. 

Det Àr en miniserie dÀr jag har fÄtt Àran att vara trÀnare för en tjej som ocksÄ har haft cancer men som nu vill trÀna upp sig.


Tjejen, den hÀr kraftfulla och tuffa kvinnan, heter Jeanine och hon förgyller programmet med sin envishet och sina brinnande ögon. 

Jag gillar henne verkligen och nÀr jag var uppe i Stockholm förra gÄngen passade jag pÄ att trÀffa henne bara för att fika. 


Hon har det dÀr som jag beundrar sÄ mycket hos andra mÀnniskor: mjukhet men ÀndÄ ett jÀvlaranammar, attityd men ÀndÄ inte stöddig, en stark vilja men ÀndÄ inte pÄstridig. 

Jag ska trÀna henne fram till rosa bandet loppet i september och avsnitt 1-3 Àr redan ute! 

Vill du se dom sÄ ska du fÄ en lÀnk:

Den hÀr gÄr direkt till avsnitt 1
jag hoppas hoppas hoppas att du vill se den och följa vÄr vÀg mot den dÀr jobbiga milen. 

Ja, EN mil Àr jobbigt för mig. Jag Àr en explosiv idrottare. Men mÄste jag sÄ dammar jag sÄklart av en mil. Men det tar emot. Det ska jag inte ljuga om.


Hrm. Var det nÄgot mer? 

NÀ, jag tror inte det. Jag tror att jag mÄste hoppa in i duschen bara. Jag fullkomligt osar skit. 

Visst Àr det jobbigt nÀr du inte klarar av att sitta i nÀrheten av dig sjÀlv för att du inte luktar gott? 

Jag hoppas att du har en bra sommar. Att du grillar massor och att solen tittar till dig sÄ ofta det gÄr.

Puss pĂ„ nosen ❀



PÄ LiV & DöD.

Söndag efter midsommar... 

 class=

Jag Àr mer urlakad Àn utvilad. Midsommarnatten blev lÄng. 

Vi spelade kort alldeles för sent. Mest för att jag blev förbannad över mitt underlÀge och inte kunde ge mig förrÀn jag kunde fÄ gÄ och lÀgga mig med en vinst...
class=

PÄ riktigt hade jag sÄdana SKITKORT i ungefÀr fyra timmar att jag var beredd att kasta ett glas i vÀggen. Jag menar, nÄgon gÄng under fyra timmars spel borde man kunna fÄ en drÀglig hand.

Men icke dÄ. HÀr skulle det vara mellankort i en Bismarck dÀr min pappa lÀxade upp mig efter varje omgÄng. 

 class=

Jag fick kritik för att jag inte svarade upp pÄ den fÀrg han hade "visat" mig, för att jag inte kom tillbaka i den fÀrg jag skulle sett men inte hade uppfattat, för att jag sakade för höga kort nÀr jag borde ha krupit och ja... du förstÄr ju. 

Det dÀr kan göra vem som helst förbannad. 

Och pappa rev sitt hÄr. 

 class=

Förutom fight i kortspel sÄ var midsommar och dagen efter hÀrliga. 

Vi Ät massor av mat och lekte lekar som sig bör. 

 class=

Mamma och Allan var lekledare och jag har kritik att framför *höjer en hand*.

För det första sĂ„ hade dom strama regler, vilket i och för sig jag tycker Ă€r bra. Men bara om man FÖLJER dom. 

 class=

Nu Àndrades alla regler efter behov och det vet vi ju alla vad det gör med en tÀvlingsmÀnniska... ingen bra utgÄng pÄ det dÀr. 

Dessutom: sÄ höll mamma pÄ det gula laget vilket hon inte ens försökte dölja. FrÀckis! 

 class=

Som tur var sÄ var det blÄ laget utomordentligt överlÀgsna vilket lÀttade mitt inre tryck nÄgot. Men jag vet nu att vi ska ha opartiska domare till nÀsta Är. Ja, det kommer att bli en stÄende "SkÀrvaboda-Kamp" det hÀr. 

 class=

Vill du vara med sĂ„ kan du med fördel anmĂ€la dig hĂ€r hos mig 😉 

Jag kommer att vara rÀttvis med lagindelningen och du kommer att fÄ rÀtt uppladdning och tak över huvudet. 

 class=
Kransar kommer jag att anlita "mamman" till att göra och massage kommer Alex att fÄ bistÄ med (var beredd pÄ att muskelbristningar kan förekomma). 

Vad sĂ€ger du? Blir du sugen eller vettskrĂ€md? 😀

 class=
Hur firade du din och er midsommar? Var det lugnt och stilla eller blev det ett sÄnt dÀr hejdundrande partaj? 

Jag borde ju minnas frĂ„n förra Ă„ret men guldfisken hĂ€r gör faktiskt inte det 😂

 class=
Om jag hinner imorgon sÄ ska du fÄ en uppdatering pÄ trÀningsfronten. Det har gÄtt sÄÄÄÄ bra, fram till den dag jag skulle trycka pÄ lite extra i lÀngd ut över plankan... 

Nu Ă€r min handbroms i och alternativ trĂ€ning stĂ„r pĂ„ schemat. Det Ă€r inte lika roligt att prata om sĂ„ jag spar det tills vi hörs igen ❀

 class=
Puss och kram och GLAD MIDSOMMARHELG till dig.

Nadja 

 class=

 class=

 class=

YoU RiSe ABoVe IT aLL.

04:45 och hela mitt system vaknar upp. Jag tĂ€nker instinktivt att jag mĂ„ste ha försovit mig och fĂ„r den dĂ€r kĂ€nslan av kyla och stress i kroppen som du sĂ€kert kĂ€nner igen. Kollar pĂ„ klockan och ser att den inte ens Ă€r 05:00.  Jag kan inte somna om.  SĂ„ jag gör en het kopp kaffe, fyller pĂ„ en skvĂ€tt med mjölk och sĂ€tter mig hĂ€r hos dig.  Jag Ă€r sĂ„ vĂ€ldigt glad och varm efter din respons pĂ„ mitt senaste inlĂ€gg. Jag blev liksom trygg och lugn i efterhand av att veta att du Ă€r hĂ€r.  NĂ€r jag lĂ€ste kommentarerna blev jag bara lycklig ❀ Oavsett vad som hĂ€nder omkring mig, sĂ„ vet jag att jag har min armĂ© hĂ€r inne. Min bomullsliknande bĂ€dd av kĂ€rlek och öppenhet. Hit kan jag alltid komma och hĂ€mta det jag tror att vi alla behöver - uppbackning, inspiration, pepp och en dunk i ryggen dĂ„ och dĂ„.  SĂ„ tack för att du ger mig den hĂ€r platsen.  Solen stiger över VĂ€xjö och luften Ă€r frisk. Jag vet det eftersom jag glömde att stĂ€nga mina fönster igĂ„r. Det Ă€r kyligt i precis hela lĂ€genheten. Jag tror att det blir en fin dag.  Och jag har slĂ€ppt ut min instĂ€ngda stress och jag har trĂ€nat bra. Jag har biffat pĂ„ mig i styrkan - coach Agne sa till och med igĂ„r: "oj, du börjar se bitig ut Nadja!" Jag tar det som en komplimang. Jag menar, han mĂ„ste ju ha vetat vad han gjorde nĂ€r han la pĂ„ mig all den hĂ€r styrketrĂ€ningen. Jag skulle bli starkare och det har jag blivit.  Jag gör nĂ€stan alltid som jag blir tillsagd nĂ€r jag litar pĂ„ nĂ„gon. Det Ă€r en av mina styrkor - och en av mina svagheter.  NĂ€r jag blir för nitisk kan det skada mig. Jag bara ska göra det jag har fĂ„tt som uppgift. Jag ska klappa mig sjĂ€lv pĂ„ axeln Ă€ndĂ„, berĂ€tta att jag har blivit sĂ„ vĂ€ldigt bra pĂ„ att lita till mig sjĂ€lv ocksĂ„. Och pĂ„ min egen kĂ€nsla.  NĂ€r jag behöver vila sĂ„ vet jag det. SĂ„ lĂ„ngt kommen Ă€r jag. Och dĂ„ Ă€r jag inte gravid nej.  Nu vill jag berĂ€tta om nĂ„got pĂ„ riktigt roligt!  Du som följer mig pĂ„ instagram har sĂ„klart redan sett; jag Ă€r alltid sist pĂ„ bollen 😉  Men jag vill visa dig som inte har instagram:  Rio Ă€r utbytt mot den hĂ€r Ă€lsklingen. En stĂ„tlig Ford KUGA!  Jag hĂ€mtade henne pĂ„ RĂ„bergs bil förra veckan och hon gömde sig under ett skynke inne i bilhallen.  Jag var sĂ„ pirrig inför mötet och bytet. Och innan jag lĂ€mnade Rio pĂ„ parkeringen utanför sĂ„ tittade jag pĂ„ henne, tog ett djupt andetag och sa tack och hejdĂ„.  Det Ă€r kanske svĂ„rt att förstĂ„. Jag menar, det Ă€r plĂ„t och plast och gummi. Men det jag kör har ju kommit att bli ett med mig. Mina bilar fĂ„r stora affektionsvĂ€rden.  Mina bilar blir sĂ„ mycket knutna till och avspeglade mot min personlighet, mina mĂ„l och det jag tror pĂ„.  Det blir ocksĂ„ mitt varumĂ€rke, min hjĂ€lp under mĂ„nga Ă„r till alla mina trĂ€ningspass och tĂ€vlingar.  DĂ€rför kan det aldrig vara bara en bil.  Jag har ocksĂ„ bytt namnet pĂ„ hemsidan. Du som Ă€r uppmĂ€rksam har sĂ€kert redan sett det.  Vi heter numera: You rise above it all ❀ Som jag sa sĂ„ blev det ingen ordlek den hĂ€r gĂ„ngen. Varken jag eller min omgivningen kunde uppbringa kreativitet nog för att hitta nĂ„got som jag kĂ€nde passade.  IstĂ€llet fastnade jag för en mening som innehĂ„ller sĂ„ mycket mer.  You rise above it all stĂ„r för sĂ„ mycket inom mig.  Det stĂ„r för vilja, hĂ€ngivenhet och pannben. Det stĂ„r för att orka lite till, hitta utvĂ€gar och att hĂ€rda ut i dom mörkaste av stunder.  Meningen stĂ„r för den grundlĂ€ggande tron som ligger bakom mycket av det jag gör och mĂ„nga av dom beslut jag tar - allt blir bra.  Hur jĂ€vligt det Ă€n kĂ€nns, hur ledsen jag Ă€n blir, hur knĂ€ckt och stjĂ€lpt jag Ă€n kĂ€nner mig; sĂ„ viskar nĂ„got alltid i bakhuvudet pĂ„ mig - "allt kommer att bli bra, du tar dig igenom det dĂ€r". Du vet att pappa har lĂ€rt mig det. Och jag har mĂ„nga gĂ„nger tĂ€nkt: men kan han sĂ€ga nĂ„got annat?! Kan han ge mig ett bĂ€ttre rĂ„d? SĂ€ger han sĂ„ för att han Ă€r för lat för att komma pĂ„ nĂ„got bĂ€ttre eller?  Men pappa Ă€r inte dum. Han kanske vet att upprepning Ă€r ett bra sĂ€tt att prĂ€nta in nĂ„got pĂ„? För det har satt sig, och Ă€ven om jag inte alltid tror pĂ„ det fullt ut, sĂ„ finns det dĂ€r. Och det hjĂ€lper mig.  Men varför heter vi inte "allt blir bra" dĂ„?  Jo. SĂ„hĂ€r Ă€r det.  "Allt blir bra" Ă€r en fin mening. Och det Ă€r ett bra sĂ€tt för en förĂ€lder att svalka en orolig dotter, kanske. Men det ger mig inte kraft. Det ger mig ett lugn.  Att allt blir bra gör mig kanske lugn för tillfĂ€llet, men det gör mig ocksĂ„ passiv. "Det löser sig, det ordnar sig..." Men vem löser det? Och vem ordnar det?  DU.  Du, du och bara du.  Det Ă€r DU som reser dig. Det Ă€r du som tar smĂ€llen och det Ă€r du som uppbringar entusiasm och ork.  Och jag tror pĂ„ oss mĂ€nniskor. Jag tror pĂ„ vĂ„r förmĂ„ga och pĂ„ att vi bĂ€r oĂ€ndliga resurser inom oss. Jag vet vad vi kan Ă„stadkomma nĂ€r vi har viljan. Och jag vet att vi hĂ€rdar ut nĂ€r vi mĂ„ste.  NĂ„gra sĂ€ger att vissa Ă€r av "klent psyke", "inte kommer att fixa det", "inte kan hantera situationen", "inte Ă€r lĂ€mpad".  Vilket jĂ€vla skitsnack.  En mĂ€nniska KAN. Det handlar bara om att vi ska lĂ€ra oss. Och för det behövs det ibland lite hjĂ€lp utifrĂ„n, frĂ„n mĂ€nniskor runt omkring. Och det kanske kostar en del misslyckanden, det kanske kostar nĂ„gra fall ner pĂ„ knĂ€... men vi kan alltid resa oss igen!  You rise above it all stĂ„r för min tro pĂ„ dig, pĂ„ mig sjĂ€lv och pĂ„ vĂ„rt fantastiska psyke.  Det stĂ„r för min tro pĂ„ att vi kan vĂ€nda vĂ„r nuvarande situation, vi kan göra bĂ€ttre om det Ă€r vĂ„rt mĂ„l, vi kan tĂ€nka annorlunda om vi behöver.  Vi Ă€r fantastiska! Vi Ă€r formbara och vi har allt vi behöver högst upp pĂ„ kroppen.  Vi Ă€r tĂ„liga, vi Ă€r stĂ„tliga varelser och vi kan stĂ„ pall för mycket mer Ă€n vad vi ibland tror.  Av just dom hĂ€r anledningarna heter vi som vi heter nu.  Och jag ryser nĂ€r jag ser min bil vĂ€ntandes pĂ„ parkeringen för att ta mig till mitt nĂ€sta trĂ€ningspass. Det Ă€r som en enda stor post-it lapp med budskapet jag hoppas att du gillar lika mycket som jag: You rise above it all. Kom ihĂ„g det ❀  Kram och kĂ€rlek, Nadja 

JaG KÀNDe EN KNöL.

Mellanlandning. 

Det Àr onsdag och jag sitter med en kaffekopp framför mig trots den sena timmen. 


Jag har uppdrag att slutföra inför morgondagen och jag kan kÀnna stressen i mellangÀrdet... men jag tÀnkte komma in hit och fÄnga upp lite av din goa energi innan jag fortsÀtter. 

Jag vill berÀtta om det dÀr som jag inte ville sÀga nÄgot om tidigare.


För ungefÀr tvÄ mÄnader sedan sÄ hittade jag en knöl i mitt högra bröst. 

Och jag vet vad du tÀnker - det som alla lÀkare ocksÄ tÀnkte - men hon har ju inga bröst! 

Haha, som jag har skÀmtat om det hÀr med min mamma och syster under pÄgÄende process. Du vet att jag gillar att bemöta mina utmaningar med humor. 


SĂ„ gjorde vi Ă€ven nu. Även om jag mĂ€rkte pĂ„ mamma att hon visade mer vrede denna gĂ„ngen. Hon var arg för att kallelsen till undersökningarna inte kom för typ ett halvĂ„r sedan och hon tjatade pĂ„ mig, med en förbannad ton, om att ringa och pĂ„skynda allting. 

Hon hetsade upp sig och sa: "du Àr ju för fan inte ens friskförklarad Ànnu! Dom borde ge dig en undersökning direkt!" 

Jag mÀrkte pÄ mig sjÀlv att jag gillade att det drog ut pÄ tiden. Jag ville egentligen inte veta denna gÄngen. Jag började förbereda mig mentalt pÄ alla möjliga scenarion. Jag putsade min rustning och jag hade till och med en plan för hur jag skulle kunna fÄ tÀvla den hÀr sÀsongen om dom skulle sÀga "bröstcancer". 


Jag hade tÀnkt frÄga om hur allvarligt det var, jag hade tÀnkt be dom att vÀnta med min behandling, jag hade tÀnkt fÄ köra min sista sÀsong. 

Jag upptÀckte knölen nÀr jag stretchade bröstmuskeln inför ett kulpass. Den bara var dÀr helt plötsligt. HÄrd, konstig, pÄ bakre delen av bröstet. 

Jag tÀnkte ignorera det först. Jag menar; jag kan ju inte fÄ bröstcancer ocksÄ. Och inte nu. Inte nu nÀr sÄ mycket redan Àr genomgÄtt. 

Jag berÀttade för mamma och hon fick kÀnna pÄ den. Hon gillade det inte och jag har nog aldrig sett henne sÄ allvarlig som nÀr hon sa: "du kollar upp det dÀr... nu". 


Min bÀsta vÀn Alex följde med mig till sjukhuset och jag skulle fÄ en tid för mammografi, ultraljud och punktion. 

Mina nÀrmsta har vetat om det hÀr, men jag kÀnde att det var onödigt att blanda in dig i ett pre-war. Jag hade behövt dig fullt ut om det skulle vara nÄgot. 

Jag Äkte till sjukhuset i tisdags. Jag var ensam och jag hasade mig igenom ett helt nytt sjukhus, nya golv under mina fötter. Och ÀndÄ sÄ likt. 

Korridoren sÄg ut ungefÀr som pÄ Karolinska och jag kunde kÀnna igen doften. 

Tusen minnen flög upp i huvudet. Och tankarna surrade. 

"HÀr gÄr jag. Igen. Mot nÄgot som kanske blir rond tvÄ. Hur kommer jag att hantera det en andra gÄng? Jag vet ju mer nu. Jag vet vad det innebÀr. Jag vet hur det kÀnns. Kommer jag att vara lika glad? Kommer jag att kÀnna samma hopp? Jag bara spekulerar. 

Jag mÄste sluta spekulera. 

Men hur blir det med min kropp? Kommer behandlingarna att förstöra mig igen? Vad ska jag sÀga till Agne? Vad ska jag sÀga till mina sponsorer? Vad ska jag sÀga till mamma? 

TÀnk att jag gÄr hÀr helt ensam och ingen vet vad jag gÄr emot. Jag kom in genom dom dÀr svÀngdörrarna och jag kommer att gÄ ut igenom dom igen om nÄgra timmar och allting i vÀrlden kommer att vara som vanligt. Man Àr sÄ liten pÄ denna jord. 


Varför har inte mamma ringt? Varför har inte pappa önskat mig lycka till? Varför gÄr jag hÀr? 

Men det Àr sÀkert ingenting. Jag Àr ju mycket inbillningssjuk nu för tiden. Ja, det Àr jag. 

Och knölen har ju blivit mindre. Visst Àndrar den i storlek hela tiden? Det Àr sÀkert ingenting. Jag Àr sÄ löjlig. Och hÀr gÄr jag och tar upp tid för lÀkare och andra som Àr sjuka, pÄ riktigt. Vad gör jag ens hÀr? 

Vem ska jag ringa efterÄt? Vem blir den första? Jag Àr helt ensam i en stad jag inte kÀnner. Vem kommer och kramar mig? 

Ska jag ens ringa nÄgon. Nej, jag har ju gjort upp en plan. Jag kanske ska hÄlla mig till den? 

Jag har ju tÀnkt att jag ska ta tid för mig sjÀlv efterÄt. Jag ska gÄ ner till vattnet, plugga in musik i öronen och svÀva ivÀg i tankarna. Jag ska inte ge min omgivning panik. Jag ska samla mig i min ensamhet först. 


Jag vet att jag lovade att ringa min syster Gisela direkt efterÄt. Hon propsade pÄ det. Men jag har ju faktiskt förberett henne pÄ att jag kanske inte alls ringer. Jag har ju sagt att jag kanske vill vara ifred en stund. Hon mÄste förstÄ. Ja, det gör hon nog. Eller ringer hon och stirrar upp hela slÀkten som hon brukar? Jag kanske ska ringa henne bara och sÀga att hon kan vara lugn. Jag kanske ska ljuga? SÀga att allt Àr bra, för att vinna lite tid? 

Nej. SÄdÀr kan man ju inte göra. Och förresten sÄ vet jag inte vad det hÀr Àr. Jag bara spekulerar".


Jag hade en klump i halsen nÀr jag satte mig i vÀntrummet pÄ VÀxjö Lasarett. 

Jag var SÅ mycket tuffare förra gĂ„ngen. Jag var sĂ„ mycket lugnare. Jag minns inte att jag var sĂ„hĂ€r nojjig. 

NÀr lÀkaren ropar mitt namn gÄr jag in. Ett grÄtt rum. Men en varm hand möter min i ett handslag. 

Jag tÀnker hela tiden: "dom kommer inte att hitta nÄgot, dom kommer inte att hitta nÄgot... och varför i helvete Àr jag ensam hÀr?!"

Mina undersökningar gÄr snabbt och lÀkaren som gör mitt ultraljud berÀttar att hon vet att jag har haft lymfom. Jag andas ut. Det var det mamma ville; att dom skulle vara medvetna. Veta om att jag Àr inte friskförklarad Ànnu. 

"Mamma kommer att bli nöjd" hinner jag tÀnka innan lÀkaren sÀger att hon inte ser nÄgonting som Àr onormalt. 


Hon förklarar att körtlarna Àr aningen förstorade men att det inte Àr nÄgon fara. Dom ser friska ut och sÄ förklarar hon hur en sjuk körtel ser ut. Jag tittar pÄ hennes skÀrm men Àr helt avdomnad. 

Jag blir inte ens glad. 

TvÄ mÄnader av inre stress skulle liksom komma ut. Jag plockar hispigt ihop mina saker, sÀger tack, rusar ut och pÄminner mig sjÀlv om igen om att jag borde skÀmmas som kommer till sjukhuset med en förstorad körtel! 

JÀvla mamma att pressa mig att gÄ och kolla mig. 

Jag ringde inget samtal nÀr jag kom ut. Jag andades den friska luften istÀllet. TÀnkte att allting fortfarande var exakt som vanligt, precis som jag hade trott. MÀnniskor pÄ vÀg till sina egna Àrenden, fÄglar pÄ bÀnken utanför, bilar i kö, ljud och ljus och liv i en salig blandning. 

Jag satte mig i Rio och började grÄta. Jag tÀnkte att det borde vara av lÀttnad men jag kÀnde det inte. 


Jag kÀnde mig bara tom. Och besviken pÄ mig sjÀlv för att jag hade varit sÄ orolig och rÀdd dÀr inne. Arg för att jag inte hade samma fighting-spirit som i rond 1. 

Jag satte pÄ musiken i bilen och jag kollade pÄ min mobil. Fortfarande inga sms, inga jagande samtal. "Bra, dom hÄller ihop och dom har lyssnat pÄ mig" tÀnkte jag medan jag skickade ivÀg ett sms till Alex: "dom hittade ingenting!" 

Och jag fick svar tillbaka direkt: "vilken jÀvla lÀttnad!". 

Jag Äkte och tankade, förbrukade tid i mitt liv som om att jag har mÀngder av den. Kissade pÄ stationen, kollade pÄ systers nummer i mobilen. Köpte en banan. Och ringde henne sedan. 


Hon svarade sÄ att jag kunde se hennes sammanbitna ansiktsuttryck framför mig. Tonen pÄ rösten avslöjade henne. 

Hon lÀt chockad nÀr jag sa att allt var bra. Som om hon faktiskt trodde att jag ljög. Och jag skÀmdes Äterigen över att jag hade haft det som en plan. Hon hade nog aldrig gÄttt pÄ det om jag hade kört den. 

Hon kÀnner mig. Och nÀr jag trÀffade henne efterÄt sa hon att jag hade varit tyst orovÀckande lÀnge i telefonen innan jag hade sagt att allt var bra. Det var ingenting jag sjÀlv minns. 

Jag hade sÀkert haft fullt upp med allt som snurrade inom mig. 

SÄ, nu sitter jag hÀr. Fortfarande frisk och glad över livet. Och allting bara fortsÀtter att rusa pÄ. Oavsett vad vi drabbas av. Jag vet att jag i min bok skrev: "tiden vÀntar inte pÄ nÄgon..." och jag kÀnner det Ànnu mer tydligt just idag. 

Ingenting vÀntar. Vi behöver bara Àlska dom vi Àlskar, vara nÀrvarande, ge varandra vÀrme och lyfta varandra. 


Och jag bara spekulerar. SÄ som jag alltid gör. 

Var rĂ€dd om dig ❀

Kram,

Nadja 




Nu JĂ€KLaR.

MĂ„ndagspuss!  Och hej sĂ„klart.  En intensiv vecka har tagit sin början och nu hĂ„ller jag i mig.  Vi börjar med nyheternas nyhet: BILEN! Jag var pĂ„ RĂ„bergs Bil tidigare idag för att kika pĂ„ skönheten som ska tuffa runt mig till och frĂ„n trĂ€ningspassen mina sista idrottsĂ„r.  En frĂ€sch, kraftfull och elegant KUGA ska rulla under min kropp.  Det kĂ€nns vemodigt att sĂ€ga hejdĂ„ till Rio. Jag hade en klump i magen varje steg in mot RĂ„bergs dörrar, men det slĂ€ppte nĂ€r jag vĂ€l fick sĂ€tta mig i min nya kompis.  Jag har verkligen kĂ€nt att Rio (en Ford ST) har varit SÅ mycket jag. Den har stĂ„tt för det dĂ€r pigga, snabba och envisa i mig. Och namnet - min revansch... jag Ă€lskade det namnet!  Och Ă€ven om det inte blev OS i Rio sĂ„ fick jag min revansch.  Jag har fĂ„tt tĂ€vla igen, jag har trĂ€nat upp mig frĂ„n botten igen och jag har tagit mig tillbaka.  DĂ€rför Ă€r det nu dags för nĂ„got nytt.  Och som du vet sĂ„ kommer vĂ„rt nya namn att presenteras samtidigt som bilen lanseras.  Det Ă€r ingen ordlek denna gĂ„ngen. Det Ă€r mer en mening som jag har burit i bakhuvudet ett tag och som jag kĂ€nner ger mig energi och styrka.  Det Ă€r en mening jag kan stĂ„ för fullt ut som jag kĂ€nner stĂ„r för nĂ„gonting vi alltid ska komma ihĂ„g i livet.  Jag lĂ€ngtar till jag fĂ„r presentera det för dig.  Om du vill och vĂ„gar sĂ„ fĂ„r du gĂ€rna gissa!  Har du rĂ€tt sĂ„ kommer jag inte att sĂ€ga det, men du kommer att veta sen nĂ€r jag slĂ„r upp portarna till vĂ„rt nya hem ❀ Det Ă€r alltid roligt att ha rĂ€tt.  Imorgon Ă€r det tisdag - som om du inte visste det - och jag ska ivĂ€g pĂ„ nĂ„got som jag gĂ€rna vill dela med mig av till dig om nĂ„gon dag eller tvĂ„. SĂ„ skit i tisdagen nu.  PĂ„ onsdag fĂ„r jag mellanlanda en stund, trĂ€na ifred och bara vara innan torsdagen bjuder pĂ„ en rolig grej!  Tillsammans med sjukt sköna brudarna Elin och Alma ska jag hĂ„lla i ett trĂ€ningspass i VĂ€xjö!  Tjejerna gĂ„r andra Ă„ret pĂ„ ProCivitas gymnasium och har under Ă„ret drivit UF-företaget TrĂ€ningsglĂ€dje UF.  Dom vill fĂ„ igĂ„ng mĂ€nniskor, vill att vi ska röra pĂ„ oss lekfullt och enkelt och pĂ„ torsdag har dom dessutom sett till att alla pengar gĂ„r direkt till Lekterapin pĂ„ VĂ€xjö Lasarett! ❀ SĂ„, sjĂ€lvklart hoppas jag pĂ„ att se dig dĂ€r. Svettandes med mig. Passet Ă€r anpassat för alla. Det Ă€r den egna kroppen som gĂ€ller och du gör vad du kan med det du har.  Kan du inte komma men kĂ€nner att du Ă€ndĂ„ vill bidra till insamlingen sĂ„ kan du swisha tjejernas insamlingskonto - tel: 1231882950.  Vad sĂ€ger du? Kommer du? VĂ„gar du? Ska vi kramas?  Men jaaaaaaaaaaa!  SĂ„. DĂ€r somnade mina fingrar.  Bloggtiden för mig Ă€r slut. Jag har skaffat mig deadlines. Annars blir jag sittande med milslĂ„nga texter som folk rullar ögonen över och gĂ€spar till.  Vill inte vara med om detta.  SĂ„ nu: sov gott. Ladda för torsdag och skicka hit en slĂ€ngpuss! 

DeT SPRiDS GLĂ€DJe.

Oh la laaa vĂ€nnen dĂ€r,  Jag Ă€r hemma igen!  Sverige snöar och jag Ă€r fortsatt sjuk. Jag reste hela dagen igĂ„r. LĂ€mnade hotellet 05.45 och Barcelona 08.10.  Satte fötterna pĂ„ svensk mark vid 12.30-tiden för att sedan ta tĂ„get mot VĂ€xjö 17.21.  Behöver jag sĂ€ga att jag var trött nĂ€r VĂ€xjö vĂ€lkomnade mig 21.50?  Visst Ă€r det irriterande nĂ€r jag skriver ut varje minut? 😉  NĂ„got annat som Ă€r irriterande Ă€r SJ. SjĂ€lvklart stötte tĂ„get pĂ„ problem, vilket Ă€r helt okej. Problem Ă€r en del av livet, och SJ. Vad som dĂ€remot inte Ă€r okej Ă€r att SJ:s personal stĂ„r och fullkomligt tokskriker pĂ„ oss som kommer frĂ„n det försenade tĂ„get till den andra anslutningen.  "Skynda er! Snabba pĂ„! Hoppa bara in! Kom igen dĂ„Ă„Ă„Ă„!" Jag menar, att dom Ă€r stressade Ă€r knappast vĂ„rt fel men stress gör nĂ„got med mĂ€nniskor. Det Ă€r nĂ€stan lite lĂ€skigt.  Hur reagerar du pĂ„ stress? NĂ€r minuterna Ă€r rĂ€knade, nĂ€r du har en deadline som du kĂ€nner att du inte hanterar? Vad gör du dĂ„?  Det Ă€r absolut mitt eget fel att jag hade problem med att fĂ„ med min stora packning pĂ„ tĂ„get, men jag hade inte rĂ€knat med att fĂ„ springa  200-meters perrongintervaller med den.  Nog om det. Vi har roligare saker att prata om Ă€n sĂ„.  TrĂ€ningsresan med ATEA har varit ett minne för livet. Jag har fĂ„tt en chans att testa pĂ„ min coachningsförmĂ„ga och jag gillar det mycket.  Jag har fĂ„tt lĂ€ra ut hopp, löpning, armpendling, styva fötter och hĂ„llning.  Jag har fĂ„tt lĂ€ra kĂ€nna nya vinnarskallar, fĂ„tt se nĂ€r mĂ€nniskor tar ut sig fullstĂ€ndigt, ta hand om en skada och kĂ€nna pĂ„ stĂ€mningen och sammanhĂ„llningen i ett företag som öser pĂ„ framĂ„t.  Min livslust Ă€r stor och jag Ă€r sugen pĂ„ att testa pĂ„ mĂ„nga saker, som du vet. SĂ„ nu Ă€r min nya lust att starta trĂ€ningsresor! Det kommer sĂ€kert inte att hĂ€nda, jag har annat att tĂ€nka pĂ„ nu. Men det Ă€r en kittlande tanke.  Och jag tror att intresset skulle vara stort.  FörstĂ„ sĂ„ roligt att Ă„ka ivĂ€g tillsammans: trĂ€na med musik, Ă€ta bra mat, lyssna pĂ„ inspirerande förelĂ€sningar och trĂ€na lite till?!  Skulle du haka pĂ„ om jag ordnade nĂ„got sĂ„dant?  Klockan nĂ€rmar sig 11.00 och jag vill skicka ivĂ€g en grattishĂ€lsning till en kvinna som jag inte tror att du kĂ€nner Ă€nnu:  Hon heter Anette och nĂ€r jag har tid över frĂ„n trĂ€ning och andra Ă„taganden sĂ„ fĂ„r jag utnyttja min utbildning pĂ„ henne och hennes mans företag ApelgĂ„rden AB.  Jag fĂ„r en chans att utveckla andra sidor hos mig sjĂ€lv och jag fĂ„r ta ansvar pĂ„ andra omrĂ„den Ă€n inom trĂ€ning. En balans av idrott och att anvĂ€nda hjĂ€rnan tror jag Ă€r ett vinnande koncept.  Jag vet att jag gjorde sĂ„ mellan 2008-2011 och jag reagerade vĂ€ldigt bra pĂ„ den kombinationen.  Jag vill gratta henne hĂ€r eftersom hon Ă€r som ni: hon tĂ€nker pĂ„ sina medmĂ€nniskor och hon hjĂ€lper till om hon kan.  Och visst Ă€r det sĂ„ att döttrar ofta hyllar sina egna mammor, men jag som kĂ€nner Anette lite mer nu kan inte annat Ă€n att hĂ„lla med om det som hennes dotter Jennifer har skrivit till henne:  En oerhört vacker text som vi alla sĂ€kert kan kopiera över till dom som betyder mest för oss i vĂ„ra liv.  SĂ„, GRATTIS pĂ„ din dag Anette. Tack för att du Ă€r en sĂ„ inspirerande medmĂ€nniska ❀ Nu har klockan sprungit ivĂ€g igen... jag kom in i den dĂ€r berömda bubblan.  Jag sĂ€tter ett finger mot den och sprĂ€cker den. Jag behöver ju göra annat ocksĂ„. Ingen trĂ€ning idag dock, jag har halsont och min kropp fĂ„r vila.  Ta hand om dig, dom du har omkring dig och dom som inspirerar dig.  Kram ❀

INNaN JaG DRaR.

God lunch vapendragare dĂ€r, VĂ€skan Ă€r packad, trĂ€ningsprogrammen Ă€r skrivna och om nĂ„gra timmar kommer min taxi för att köra mig mot Arlanda.  Jag vaknade med lite halsont idag och kĂ€nslan av panik kröp pĂ„ mig. Jag har INTE tid att bli sjuk nu.  Men Ă„ andra sidan sĂ„ sprang jag grymma intervaller i förrgĂ„r och kroppen brukar alltid reagera pĂ„ det.  Jag har Ă„terigen satt Agne-Nadja-pers i styrkan och jag har sprungit mina 3 km snabbare Ă€n tidigare och nu ser jag fram emot att fĂ„ ut min nyvunna kraft i grenarna. Det Ă€r Ă€ndĂ„ det som rĂ€knas.  Stark Ă€r roligt att vara, men det Ă€r friidrott jag hĂ„ller pĂ„ med.  Det Ă€r teknik och kĂ€nsla som ska samstĂ€mmas. Rytm och timing och explosivitet vid precis rĂ€tt tillfĂ€lle.  I Barcelona kommer jag att trĂ€na intervaller och hoppstyrka tillsammans med ATEA. Passen Ă€r uppbyggda sĂ„ som jag brukar köra dom och det ska bli roligt att se vad mina atleter dĂ€r mĂ€ktar med.  Jag har kameran med mig och kommer att fota sĂ„ mycket jag bara kan och hinner med.  Med mig pĂ„ resan har jag ocksĂ„ mina nya favorittassar: Ascoola seglarskor frĂ„n Qlar Kommunikation!  Jag Ă€r ju lite smĂ„tt galen i skor och den sidan kan ingen hejda mig frĂ„n att leva ut.  Att Barcelona sedan Ă€r den shoppingtokiges stad behöver vi inte gĂ„ in nĂ€rmre pĂ„...  Jag har inte alls mycket att sĂ€ga idag, jag ville mest kika in och sĂ€ga hej. Och önska dig en bra dag. Och sĂ€ga att jag tycker att du ska unna dig din favoritdryck i solen under dagen ❀ Vilken min blir vet du ju... SKÅL! 

NĂ€sta sida »

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.