Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TĆL Bygg
Rćbergs Bil Röjk Superwear Harrys Karlskrona

JaG KÀNDe EN KNöL.

Mellanlandning. 

Det Àr onsdag och jag sitter med en kaffekopp framför mig trots den sena timmen. 


Jag har uppdrag att slutföra inför morgondagen och jag kan kÀnna stressen i mellangÀrdet... men jag tÀnkte komma in hit och fÄnga upp lite av din goa energi innan jag fortsÀtter. 

Jag vill berÀtta om det dÀr som jag inte ville sÀga nÄgot om tidigare.


För ungefÀr tvÄ mÄnader sedan sÄ hittade jag en knöl i mitt högra bröst. 

Och jag vet vad du tÀnker - det som alla lÀkare ocksÄ tÀnkte - men hon har ju inga bröst! 

Haha, som jag har skÀmtat om det hÀr med min mamma och syster under pÄgÄende process. Du vet att jag gillar att bemöta mina utmaningar med humor. 


SĂ„ gjorde vi Ă€ven nu. Även om jag mĂ€rkte pĂ„ mamma att hon visade mer vrede denna gĂ„ngen. Hon var arg för att kallelsen till undersökningarna inte kom för typ ett halvĂ„r sedan och hon tjatade pĂ„ mig, med en förbannad ton, om att ringa och pĂ„skynda allting. 

Hon hetsade upp sig och sa: "du Àr ju för fan inte ens friskförklarad Ànnu! Dom borde ge dig en undersökning direkt!" 

Jag mÀrkte pÄ mig sjÀlv att jag gillade att det drog ut pÄ tiden. Jag ville egentligen inte veta denna gÄngen. Jag började förbereda mig mentalt pÄ alla möjliga scenarion. Jag putsade min rustning och jag hade till och med en plan för hur jag skulle kunna fÄ tÀvla den hÀr sÀsongen om dom skulle sÀga "bröstcancer". 


Jag hade tÀnkt frÄga om hur allvarligt det var, jag hade tÀnkt be dom att vÀnta med min behandling, jag hade tÀnkt fÄ köra min sista sÀsong. 

Jag upptÀckte knölen nÀr jag stretchade bröstmuskeln inför ett kulpass. Den bara var dÀr helt plötsligt. HÄrd, konstig, pÄ bakre delen av bröstet. 

Jag tÀnkte ignorera det först. Jag menar; jag kan ju inte fÄ bröstcancer ocksÄ. Och inte nu. Inte nu nÀr sÄ mycket redan Àr genomgÄtt. 

Jag berÀttade för mamma och hon fick kÀnna pÄ den. Hon gillade det inte och jag har nog aldrig sett henne sÄ allvarlig som nÀr hon sa: "du kollar upp det dÀr... nu". 


Min bÀsta vÀn Alex följde med mig till sjukhuset och jag skulle fÄ en tid för mammografi, ultraljud och punktion. 

Mina nÀrmsta har vetat om det hÀr, men jag kÀnde att det var onödigt att blanda in dig i ett pre-war. Jag hade behövt dig fullt ut om det skulle vara nÄgot. 

Jag Äkte till sjukhuset i tisdags. Jag var ensam och jag hasade mig igenom ett helt nytt sjukhus, nya golv under mina fötter. Och ÀndÄ sÄ likt. 

Korridoren sÄg ut ungefÀr som pÄ Karolinska och jag kunde kÀnna igen doften. 

Tusen minnen flög upp i huvudet. Och tankarna surrade. 

"HÀr gÄr jag. Igen. Mot nÄgot som kanske blir rond tvÄ. Hur kommer jag att hantera det en andra gÄng? Jag vet ju mer nu. Jag vet vad det innebÀr. Jag vet hur det kÀnns. Kommer jag att vara lika glad? Kommer jag att kÀnna samma hopp? Jag bara spekulerar. 

Jag mÄste sluta spekulera. 

Men hur blir det med min kropp? Kommer behandlingarna att förstöra mig igen? Vad ska jag sÀga till Agne? Vad ska jag sÀga till mina sponsorer? Vad ska jag sÀga till mamma? 

TÀnk att jag gÄr hÀr helt ensam och ingen vet vad jag gÄr emot. Jag kom in genom dom dÀr svÀngdörrarna och jag kommer att gÄ ut igenom dom igen om nÄgra timmar och allting i vÀrlden kommer att vara som vanligt. Man Àr sÄ liten pÄ denna jord. 


Varför har inte mamma ringt? Varför har inte pappa önskat mig lycka till? Varför gÄr jag hÀr? 

Men det Àr sÀkert ingenting. Jag Àr ju mycket inbillningssjuk nu för tiden. Ja, det Àr jag. 

Och knölen har ju blivit mindre. Visst Àndrar den i storlek hela tiden? Det Àr sÀkert ingenting. Jag Àr sÄ löjlig. Och hÀr gÄr jag och tar upp tid för lÀkare och andra som Àr sjuka, pÄ riktigt. Vad gör jag ens hÀr? 

Vem ska jag ringa efterÄt? Vem blir den första? Jag Àr helt ensam i en stad jag inte kÀnner. Vem kommer och kramar mig? 

Ska jag ens ringa nÄgon. Nej, jag har ju gjort upp en plan. Jag kanske ska hÄlla mig till den? 

Jag har ju tÀnkt att jag ska ta tid för mig sjÀlv efterÄt. Jag ska gÄ ner till vattnet, plugga in musik i öronen och svÀva ivÀg i tankarna. Jag ska inte ge min omgivning panik. Jag ska samla mig i min ensamhet först. 


Jag vet att jag lovade att ringa min syster Gisela direkt efterÄt. Hon propsade pÄ det. Men jag har ju faktiskt förberett henne pÄ att jag kanske inte alls ringer. Jag har ju sagt att jag kanske vill vara ifred en stund. Hon mÄste förstÄ. Ja, det gör hon nog. Eller ringer hon och stirrar upp hela slÀkten som hon brukar? Jag kanske ska ringa henne bara och sÀga att hon kan vara lugn. Jag kanske ska ljuga? SÀga att allt Àr bra, för att vinna lite tid? 

Nej. SÄdÀr kan man ju inte göra. Och förresten sÄ vet jag inte vad det hÀr Àr. Jag bara spekulerar".


Jag hade en klump i halsen nÀr jag satte mig i vÀntrummet pÄ VÀxjö Lasarett. 

Jag var SÅ mycket tuffare förra gĂ„ngen. Jag var sĂ„ mycket lugnare. Jag minns inte att jag var sĂ„hĂ€r nojjig. 

NÀr lÀkaren ropar mitt namn gÄr jag in. Ett grÄtt rum. Men en varm hand möter min i ett handslag. 

Jag tÀnker hela tiden: "dom kommer inte att hitta nÄgot, dom kommer inte att hitta nÄgot... och varför i helvete Àr jag ensam hÀr?!"

Mina undersökningar gÄr snabbt och lÀkaren som gör mitt ultraljud berÀttar att hon vet att jag har haft lymfom. Jag andas ut. Det var det mamma ville; att dom skulle vara medvetna. Veta om att jag Àr inte friskförklarad Ànnu. 

"Mamma kommer att bli nöjd" hinner jag tÀnka innan lÀkaren sÀger att hon inte ser nÄgonting som Àr onormalt. 


Hon förklarar att körtlarna Àr aningen förstorade men att det inte Àr nÄgon fara. Dom ser friska ut och sÄ förklarar hon hur en sjuk körtel ser ut. Jag tittar pÄ hennes skÀrm men Àr helt avdomnad. 

Jag blir inte ens glad. 

TvÄ mÄnader av inre stress skulle liksom komma ut. Jag plockar hispigt ihop mina saker, sÀger tack, rusar ut och pÄminner mig sjÀlv om igen om att jag borde skÀmmas som kommer till sjukhuset med en förstorad körtel! 

JÀvla mamma att pressa mig att gÄ och kolla mig. 

Jag ringde inget samtal nÀr jag kom ut. Jag andades den friska luften istÀllet. TÀnkte att allting fortfarande var exakt som vanligt, precis som jag hade trott. MÀnniskor pÄ vÀg till sina egna Àrenden, fÄglar pÄ bÀnken utanför, bilar i kö, ljud och ljus och liv i en salig blandning. 

Jag satte mig i Rio och började grÄta. Jag tÀnkte att det borde vara av lÀttnad men jag kÀnde det inte. 


Jag kÀnde mig bara tom. Och besviken pÄ mig sjÀlv för att jag hade varit sÄ orolig och rÀdd dÀr inne. Arg för att jag inte hade samma fighting-spirit som i rond 1. 

Jag satte pÄ musiken i bilen och jag kollade pÄ min mobil. Fortfarande inga sms, inga jagande samtal. "Bra, dom hÄller ihop och dom har lyssnat pÄ mig" tÀnkte jag medan jag skickade ivÀg ett sms till Alex: "dom hittade ingenting!" 

Och jag fick svar tillbaka direkt: "vilken jÀvla lÀttnad!". 

Jag Äkte och tankade, förbrukade tid i mitt liv som om att jag har mÀngder av den. Kissade pÄ stationen, kollade pÄ systers nummer i mobilen. Köpte en banan. Och ringde henne sedan. 


Hon svarade sÄ att jag kunde se hennes sammanbitna ansiktsuttryck framför mig. Tonen pÄ rösten avslöjade henne. 

Hon lÀt chockad nÀr jag sa att allt var bra. Som om hon faktiskt trodde att jag ljög. Och jag skÀmdes Äterigen över att jag hade haft det som en plan. Hon hade nog aldrig gÄttt pÄ det om jag hade kört den. 

Hon kÀnner mig. Och nÀr jag trÀffade henne efterÄt sa hon att jag hade varit tyst orovÀckande lÀnge i telefonen innan jag hade sagt att allt var bra. Det var ingenting jag sjÀlv minns. 

Jag hade sÀkert haft fullt upp med allt som snurrade inom mig. 

SÄ, nu sitter jag hÀr. Fortfarande frisk och glad över livet. Och allting bara fortsÀtter att rusa pÄ. Oavsett vad vi drabbas av. Jag vet att jag i min bok skrev: "tiden vÀntar inte pÄ nÄgon..." och jag kÀnner det Ànnu mer tydligt just idag. 

Ingenting vÀntar. Vi behöver bara Àlska dom vi Àlskar, vara nÀrvarande, ge varandra vÀrme och lyfta varandra. 


Och jag bara spekulerar. SÄ som jag alltid gör. 

Var rĂ€dd om dig ❀

Kram,

Nadja 




INNaN JaG DRaR.

God lunch vapendragare dĂ€r, VĂ€skan Ă€r packad, trĂ€ningsprogrammen Ă€r skrivna och om nĂ„gra timmar kommer min taxi för att köra mig mot Arlanda.  Jag vaknade med lite halsont idag och kĂ€nslan av panik kröp pĂ„ mig. Jag har INTE tid att bli sjuk nu.  Men Ă„ andra sidan sĂ„ sprang jag grymma intervaller i förrgĂ„r och kroppen brukar alltid reagera pĂ„ det.  Jag har Ă„terigen satt Agne-Nadja-pers i styrkan och jag har sprungit mina 3 km snabbare Ă€n tidigare och nu ser jag fram emot att fĂ„ ut min nyvunna kraft i grenarna. Det Ă€r Ă€ndĂ„ det som rĂ€knas.  Stark Ă€r roligt att vara, men det Ă€r friidrott jag hĂ„ller pĂ„ med.  Det Ă€r teknik och kĂ€nsla som ska samstĂ€mmas. Rytm och timing och explosivitet vid precis rĂ€tt tillfĂ€lle.  I Barcelona kommer jag att trĂ€na intervaller och hoppstyrka tillsammans med ATEA. Passen Ă€r uppbyggda sĂ„ som jag brukar köra dom och det ska bli roligt att se vad mina atleter dĂ€r mĂ€ktar med.  Jag har kameran med mig och kommer att fota sĂ„ mycket jag bara kan och hinner med.  Med mig pĂ„ resan har jag ocksĂ„ mina nya favorittassar: Ascoola seglarskor frĂ„n Qlar Kommunikation!  Jag Ă€r ju lite smĂ„tt galen i skor och den sidan kan ingen hejda mig frĂ„n att leva ut.  Att Barcelona sedan Ă€r den shoppingtokiges stad behöver vi inte gĂ„ in nĂ€rmre pĂ„...  Jag har inte alls mycket att sĂ€ga idag, jag ville mest kika in och sĂ€ga hej. Och önska dig en bra dag. Och sĂ€ga att jag tycker att du ska unna dig din favoritdryck i solen under dagen ❀ Vilken min blir vet du ju... SKÅL! 

DeN DĂ€R KĂ€NSLaN.

VĂ€nnen dĂ€r, En halvbrun Casadei sitter hĂ€r och tĂ€nker pĂ„ dig. Jag har varit pĂ„ lĂ€ger i Torremolinos med mitt trĂ€ningsgĂ€ng och jag Ă€r sĂ„ glad och vĂ€ltrĂ€nad.  Jag blir bĂ€ttre och starkare, snabbare och smidigare för varje dag. Jag tror att jag sa det i mitt senaste inlĂ€gg ocksĂ„ men jag bara mĂ„ste fĂ„ sĂ€ga det igen!  För jag blir sĂ„ fantastiskt motiverad nĂ€r det hĂ€r flytet infinner sig... Det var nog fyra Ă„r sedan sist. Fyra Ă„r sedan jag kĂ€nde hur allting gick uppĂ„t istĂ€llet för det dĂ€r plana som man som idrottare mĂ„nga gĂ„nger behöver fighta sig igenom.  Det Ă€r aldrig roligt att stanna för lĂ€nge pĂ„ en och samma nivĂ„, men nödvĂ€ndigt för att kroppen ska klara av steget efter.  Vi har haft underbara dagar tillsammans i Spanien jag och gĂ€nget. Vi har lĂ€rt kĂ€nna varandra bĂ€ttre och vi har skrattat massor. Och trĂ€ffat nya vĂ€nner.  Jag och Moa (som springer hĂ€ck och hoppar lĂ€ngd) pratade om att livet pĂ„ lĂ€ger Ă€r sĂ„ avslappnat och bra. Det Ă€r bra för att man Ă€ter, sover, leker, trĂ€nar, trĂ€nar, trĂ€nar och mellan passen tĂ€nker pĂ„ annat Ă€n trĂ€ning.  Det Ă€r sĂ„ viktigt för systemet att man fĂ„r logga ut och koppla bort ibland. Att tĂ€nka trĂ€ning 24/7 Ă€r ingenting jag tror pĂ„. Det finns dom som gör det, och jag har testat men fick inte önskat resultat.  Mina bĂ€sta resultat har alltid kommit nĂ€r jag har mĂ„tt som bĂ€st vid sidan om trĂ€ningen. NĂ€r jag har haft nĂ€ra till skratt, bra relationer och viktigt stöd frĂ„n familj och vĂ€nner.  NĂ€r Ă€r du ditt bĂ€sta jag? Har du tĂ€nkt pĂ„ det nĂ„gon gĂ„ng?  NĂ€r har du kunnat prestera under press? NĂ€r skakar du av dig misslyckanden snabbast och försöker igen? Vid vilka tillfĂ€llen har du som starkast plöjt dig igenom dina motgĂ„ngar?  Jag minns att jag innan Finnkampen 2012, dĂ€r jag ocksĂ„ satte personligt rekord i lĂ€ngd (6.33) tĂ€nkte pĂ„ min syster Giselas skratt innan hoppet.  Jag hörde hennes röst och sĂ„g hennes lyckliga ansikte framför mig och kĂ€nde mig sĂ„ stark.  Humor och glĂ€dje har en enorm kraft!  Humor ger oss ocksĂ„ en chans att se krĂ€vande situationer som lite mer lĂ€ttsamma.  HĂ„ller du med mig? ❀ Jag Ă€r hemma i Stockholm en snabbis idag. Jag behöver hĂ€mta ut mitt nya pass som kommit till Solna för att sedan Ă„ka vidare pĂ„ nĂ€sta uppdrag:  Barcelona med min huvudpartner ATEA!  Jag ska trĂ€na skiten ur dom i fem dagar och jag hoppas att dom kommer att uppskatta min hest skrikande röst genom tuffa intervaller och hoppstyrkepass.  Efter det Ă„ker jag tillbaka till VĂ€xjö igen för att börja förbereda mig inför tĂ€vlingsdebut...  Jag Ă€r SÅ taggad och förvĂ€ntansfull. Hoppas att du Ă€r det ocksĂ„.  Puss pĂ„ nosen och ha Glad Valborg i efterskott ❀

OjDĂ„.

NĂ€men, det Ă€r visst nĂ„n som Ă€r tillbaka!  Det Ă€r sant som det stĂ„r och det Ă€r ocksĂ„ en mening frĂ„n en av Lars WinnerbĂ€cks sĂ„nger. SĂ„klart. Jag kĂ€nde att jag ville göra min entrĂ© med en poetisk touch. Hur mycket det nu blev av den varan lĂ€r vi vara oense om. Och jag Ă€r nog pĂ„ din sida nĂ€r jag tĂ€nker efter. Du mĂ€rker att jag Ă€r pĂ„ ett lustigt humör idag va?  Jag kĂ€nner mig busig nĂ€r vi inte har setts pĂ„ lĂ€nge. NĂ€stan som om det vore en liten nyförĂ€lskelse.  Vad har hĂ€nt hĂ€r dĂ„? Börja du! Jag gissar att du kommer att berĂ€tta en massa skoj, en del ledsamma saker och nĂ„gra spĂ€nnande.  Till "mamman" vill jag gĂ€rna börja med att skicka ett hjĂ€rta ❀ För jag vet att hon har det tufft.  Sen vill jag berĂ€tta att jag har förelĂ€st för KHK i Karlskrona - pĂ„ ENGELSKA! Min första förelĂ€sning nĂ„gonsin pĂ„ detta sprĂ„k som jag egentligen inte alls behĂ€rskar.  Men jag hade min suverĂ€na vĂ€n Alex till min hjĂ€lp och i tvĂ„ dagar satt vi inlĂ„sta och skrev ner hela förelĂ€sningen för hand. För att sedan börja jobba med att tala den.  En enorm utmaning för mig. Du kan ju förstĂ„ alla dessa fackord som jag knappt ens förstĂ„r pĂ„ svenska...  Men, resultatet blev BRA ta mig tusan! Och jag Ă€r jĂ€ttenöjd och stolt över mig sjĂ€lv.  Och stackars Alex fick inte göra mycket under hennes visit hos mig. Men med tanke pĂ„ att hon har börjat sticka sĂ„ kanske hon inte brydde sig.  NĂ€r jag gick in i min egen vĂ€rld satt hon dĂ€r i soffan och jobbade med nĂ„got mörklila garn som ska bli en halsduk.  SĂ„ mysigt. Trots allt.  Och jag Ă€r sĂ„ lyckligt lottad som har hittat min vĂ€n i livet.  Förutom plugg och förelĂ€sning sĂ„ har trĂ€ning stĂ„tt pĂ„ schemat. Och sĂ„ bra det har gĂ„tt!  Jag Ă€r stark men Ă€ndĂ„ lĂ€tt. Och jag har satt pers i korta benböj! Mitt först pers nĂ„gonsin efter cancern!  Jag mĂ€rkte direkt av min nyvunna styrka under lĂ€ngdpasset nĂ„gra dagar senare: för det gick sĂ„ bra.  DĂ€remot fick jag sota för det nĂ„gra dagar senare för kroppen Ă€r inte riktigt van nĂ€r jag höjer nivĂ„n pĂ„ det jag gör. Och jag fick vara flexibel i mina pass nĂ„gra dagar efterĂ„t. Ingenting nytt alltsĂ„. Du har sĂ€kert ocksĂ„ börjat se mönster och smĂ„ tecken bara genom det jag skriver. Snart kan du bli trĂ€nare sjĂ€lv om du skulle vilja det 🙂  "Jaha, du vill trĂ€na en grupp? Vilken utbildning har du?" - "Den bĂ€sta! Nadjas blogg!"  Ha, Ă€ndĂ„ en söt tanke.  NĂ€, nu ska jag göra lite nytta i det hĂ€r livet. Vad ska du göra?  Puss och kram och PS. PĂ„ mĂ„ndag sticker jag pĂ„ lĂ€ger igen 😉 

Envist framÄt.

Torsdag kvĂ€ll och jag sitter med dig i tankarna. Jag har sprungit intervaller pĂ„ kvĂ€llspasset och jag utvecklas Ă„t det hĂ„ll jag vill. Jag har sĂ€nkt bĂ„de mina snitt och topptider och kroppen vĂ€xer sig allt starkare. Jag fĂ„r ut mitt löpsteg bĂ€ttre, jag har blivit mer hoppig och mina muskler studsar under huden. Jag Ă€r för det mesta trött och lite lĂ„g och gĂ„r pĂ„ energireserv, men det fanns ingenting annat att rĂ€kna med nu nĂ€r hĂ„rdtrĂ€ningen vĂ€l satte igĂ„ng. Min fördel denna gĂ„ngen Ă€r att jag var medveten om det innan jag klev in i det. Förra Ă„ret hade jag glömt bort hur det var.  För det var sĂ„ lĂ€nge sedan. Jag fick en otroligt stor mental smĂ€ll dĂ„ ingenting var som jag trodde.  Men, mentala smĂ€llar Ă€r min specialitet. Och som vanligt har vi bara en sak att göra: vi fĂ„r vĂ€lja.  Och jag Ă€r glad att jag valde att fortsĂ€tta stĂ„ i. För idag Ă€r jag bĂ€ttre Ă€n dĂ„. Och jag nĂ€rmar mig sakta men sĂ€kert den plats jag vill vara pĂ„.  Jag har satt "Agne-Nadja-pers" i bĂ„de djupa ben, halva benböj, enbensbenböj och intervalltider.  Och pĂ„ halva benböj Ă€r jag PRECIS lika stark som jag var innan jag slet av hĂ€lsenan och fick cancer!!!  DET, min vĂ€n dĂ€rute, Ă€r min största seger hittills. Det var min utdelning till mig sjĂ€lv för att jag inte har slutat att hoppas.  Jag har ju aldrig vetat att det gĂ„r att bli lika stark igen. SĂ„ du har sĂ€kert mĂ€rkt mina tvivel mĂ„nga gĂ„nger.  Ingen har lovat mig att det gĂ„r. Ingen lĂ€kare har sagt att kroppen ska kunna göra sĂ„. Jag har bara fĂ„tt lita pĂ„ att det ska bli sĂ„.  Och nu vill jag bocka av fler moment pĂ„ min lista. Jag ska bli lika snabb, jag ska hoppa lika lĂ„ngt, jag ska bli lika uthĂ„llig igen.  SnabbhetsmĂ€ssigt ligger jag tre tiondelar ifrĂ„n pĂ„ 60 meter... det Ă€r inte mycket. Det hĂ€mtar jag in. Men sen Ă€r det snabbhetsuthĂ„lligheten. Och den Ă€r kruxig. Men Agne har en plan och jag följer den. Hoppstyrkan Ă€r inte heller pĂ„ plats Ă€n, men jag har börjat lĂ€gga in mer och mer hopp och nog fan ska det dĂ€r gĂ„ vĂ€gen det ocksĂ„!  Jag fĂ„r plocka delar pö och pö. Jag fĂ„r pussla och fortsĂ€tta vara tĂ„lmodig.  Förutom framsteg i trĂ€ningen sĂ„ har jag fyllt Ă„r... det blev inte mycket firande men jag tĂ€nker att jag sparar det tills siffran stĂ„r i 35.  Viktigare denna gĂ„ngen Ă€r det att bĂ„de trillingmorfar och Veronica hĂ€r inne har fyllt Ă„r! ❀ Är det nĂ„gon mer som jag har glömt?  Finns det fler vĂ„rbarn hĂ€r inne?  GRATTIS till er frĂ„n VĂ€xjö Ă€ven om det kommer lite sent... ❀ Jag vill ocksĂ„ berĂ€tta att min lillasyster Bella Ă€r en driven liten tös. Ja, hon kommer alltid att kallas "liten tös" dĂ„ hon Ă€r minsta tjejen i skaran...  Bella har tillsammans med sin kille Peter ordnat vĂ€rldens hĂ€ftigaste sommarnöje! Se hĂ€r: PĂ„ den hĂ€r lĂ€nken kan ni lĂ€sa om vad dom hĂ„ller pĂ„ med. Du och dina vĂ€nner kan Ă„ka ut pĂ„ landet och spela beachvolleyboll tillsammans. FĂ„ maten serverad och tak över huvudet.  Och om du sĂ€ger att du Ă€r skickad hĂ€rifrĂ„n sĂ„ ska jag ta mig tusan se till att du fĂ„r en extra liten överraskning ❀ KvĂ€llen nĂ€rmar sig sitt slut. NĂ„gon av er kanske ska fira födelsedag, en annan kanske kollar tv, nĂ„gon annan kanske hĂ€nger hĂ€r. Oavsett vad du gör sĂ„ hoppas jag att du mĂ„r bra och att du fĂ„r sova gott inatt ❀ Puss och kram.

SĂ„ ViLL jaG BLi.

Hej du fina, Vi behöver prata om en sak. IgĂ„r kvĂ€ll satt jag i bilen pĂ„ vĂ€g till trĂ€ningen och fick ett besked som Ă€ndrar min livssituation oerhört.  Till det bĂ€ttre. Till det lugnare. Till det tryggare.  Och anledningen till att jag lĂ„ter sĂ„ mystisk Ă€r för att det var helt oförberett och det Ă€r ingenting som heller kommer att bli officiellt.  Och eftersom det Ă€r en anonym utstrĂ€ckt hand sĂ„ vill jag passa pĂ„ att tacka hĂ€r. För personerna vet vilka dom Ă€r.  TĂ€nk att det finns mĂ€nniskor dĂ€r ute, som helt spontant vill hjĂ€lpa en annan mĂ€nniska? Bara för att. Bara för att "dom sjĂ€lva vet hur det Ă€r att ha det tufft".  Bara för att "det Ă€r sĂ„ man gör, man ska alltid vara ödmjuk".  Jag började sĂ„klart lipa. Jag har svĂ„rt att hantera kĂ€nslor som uppkommer nĂ€r mĂ€nniskor visar sina stora hjĂ€rtan.  Det fĂ„r mig ocksĂ„ att tĂ€nka pĂ„ vad jag gör för andra mĂ€nniskor: kan jag göra mer? PĂ„ vilket sĂ€tt kan jag glĂ€dja nĂ„gon annan?  SĂ„ det dĂ€r man lĂ€ser om ibland; att vĂ€nlighet föder vĂ€nlighet, kĂ€nner jag stĂ€mmer bra in pĂ„ mig. FĂ„r du ocksĂ„ den kĂ€nslan nĂ€r nĂ„gon ser dig, tror pĂ„ dig, hjĂ€lper dig?  Jag kan sĂ„klart kĂ€nna den kĂ€nslan och handla vĂ€nligt Ă€ven om jag nu inte blir sedd pĂ„ det dĂ€r sĂ€ttet, men jag tycker att det Ă€r en vĂ€ckarklocka.  Jag vill egentligen bara sĂ€ga tack ❀ Jag Ă€r övervĂ€ldigad, varm i hjĂ€rtat och blandar min tacksamhet med trĂ€ningsvĂ€rk... För efter det dĂ€r samtalet igĂ„r sĂ„ trĂ€nade jag Ă€n mer som en galning. Jag kĂ€nde mig sĂ„ enormt energisk och lustfylld och jag hade mer stuns i kroppen Ă€n pĂ„ tidigare styrkepass.  Jag körde benböj, enbensbenböj och utfallssteg och en massa övningar för överkroppen. Vid 21-tiden ringer coach och jag svarar: "Nadja mitt i trĂ€ningen..." Han sĂ€ger: "ja, jag ser det!" Jag visste att jag var ensam pĂ„ HPC sĂ„ jag undrade vad fasen han pratade om och det visade sig att för sĂ€kerhetens skull sĂ„ har dom ansvariga en kamera pĂ„ gymmet fredagar till söndagar.  Coach kunde alltsĂ„ se mig och jag passade pĂ„ att be om att han skulle skriva sms om han sĂ„g nĂ„gra detaljer i tekniken som behövde förbĂ€ttras.  Efter varje trĂ€ningspass skriver jag alltid en kort kommentar till mig sjĂ€lv - om hur det har gĂ„tt, hur energinivĂ„n har varit, hur dom mentala tankegĂ„ngarna har förflutit och om det Ă€r nĂ„got jag behöver jobba pĂ„ till nĂ€sta pass.  Efter detta passet skrev jag bara: "ASBRA!".  Och en stor fet smiley. Fanns inte sĂ„ mycket annat att sĂ€ga.  Jag skulle ha kört vĂ„rens första höjdpass idag. Men eftersom jag var sliten idag efter passet igĂ„r, sĂ„ fick jag bara lĂ„ngjogga och köra stretch. Det gör ingenting, för jag lyckades blinka till mig att fĂ„ hoppa höjd imorgon istĂ€llet. SĂ„, sĂ„ kommer det att bli.  Segrar kan komma i olika former och jag Ă€lskar dom trots att dom ibland Ă€r smĂ„.  Nu tar vi lördagskvĂ€ll tycker jag.  BerĂ€tta gĂ€rna hur du mĂ„r, det var sĂ„ lĂ€ngesedan jag hörde av dig ❀ Puss och kram frĂ„n en glad.

Du HaR iNGeN aNiNG.

Heeej frĂ„n ett litet bakelsemonster ❀ Jag Ă€r Ă€ntligen hemma i VĂ€xjö igen. Det har varit en lĂ„ng resa och det Ă€r alltid hĂ€rligt att fĂ„ komma hem till sin egen sĂ€ng Ă€ven om det Ă€r fantastiskt att vara utomlands.  Min sĂ€ng Ă€r den bĂ€sta.  Och idag ska jag fĂ„ trĂ€ffa min coach Agne igen. Det var ett tag sedan jag sĂ„g honom nu. Jag tror att han kommer att bli glad över att se hur min muskelmassa har vĂ€xt till sig.  Jag ser fram emot en trĂ€ningsperiod hĂ€r nere nu. Mina trĂ€ningskompisar har haft en veckas vila och Ă€r sĂ€kert hur redo som helst för att köra igĂ„ng. Och dom spar aldrig pĂ„ nĂ„got krut. SĂ„ jag kommer att fĂ„ kĂ€mpa hĂ„rt för att hĂ„lla jĂ€mna steg.  Jag har trĂ€nat mycket styrka i en period nu och det kĂ€nns. Jag kĂ€nner mig tyngre i kroppen men ocksĂ„ mer sammansatt. Mer hel.  Jag mĂ€rkte av styrkan nĂ€r jag hoppade lĂ€ngd pĂ„ Bosön. Visserligen bara med nĂ„gra fĂ„ steg, men Ă€ndĂ„. Jag kĂ€nde att spĂ€nsten lĂ„g dĂ€r nĂ„gonstans och vĂ€ntade pĂ„ mig.  Den kommer sen nĂ€r vi börjar lĂ€tta pĂ„ allting... det ska bli sĂ„ otroligt roligt att se vad som kan komma frĂ„n den hĂ€r kroppen.  Jag kĂ€nner mig helt tom inombords nĂ€r det gĂ€ller förvĂ€ntningar. KĂ€nner mig som ett blankt blad.  Jag har varit sĂ„ trött pĂ„ att kĂ€mpa, sĂ„ ofantligt less pĂ„ motvindar, sĂ„ trött pĂ„ att uppbringa entusiasm inför varje litet förvĂ€ntat framsteg att jag till slut har slĂ€ppt det. Det fĂ„r liksom lite bli som det blir.  Inte sĂ„ att jag pĂ„ nĂ„got sĂ€tt har lagt mig ner för rĂ€kning. Inte pĂ„ nĂ„got sĂ€tt gett upp nĂ„got.  Men jag Ă€r försiktig med vad jag delar med mig av till andra. Dom bilder jag har i mitt huvud och det jag skulle vara nöjd med att prestera vet bara jag. Och det kĂ€nns bra sĂ„.  Det kĂ€nns som om att jag behĂ„ller mer energi pĂ„ det sĂ€ttet.  Den hĂ€r resan, fram till idag, har varit sĂ„ vĂ€ldigt mĂ€rklig. FrĂ„n dom mörkaste dalar till smĂ„ kullar dĂ€r jag bara har kunnat ana solstrimmorna. Aldrig nĂ„gra höga toppar med vackra vyer. Tidigare i livet har jag kunnat uthĂ€rda djupa dalar mycket tack vare att jag fick belöning snabbt i form av det dĂ€r höga.  Dom hĂ€r senaste tvĂ„ Ă„ren av Ă„terhĂ€mtning frĂ„n cancern har varit mer plana. GrĂ„a. Jag har fĂ„tt sĂ€nka min acceptans överallt. Jag har fĂ„tt bli lycklig över sĂ„dant som jag skulle tagit för givet tidigare.  Jag har fĂ„tt bli mindre krĂ€sen.  Det har varit sĂ„ mycket 90% uthĂ€rda och 10% lyckorus och tillfredsstĂ€llelse.  Jag vet att mĂ„nga Ă€r trötta pĂ„ mitt tjat. Men jag vet ocksĂ„ att inte mĂ„nga har gĂ„tt min resa.  DĂ€rför skiter jag i Ă„sikterna om tjatet nu Ă€ven om jag tog illa upp i början. Jag ville ha mer förstĂ„else. Jag tyckte att det var elakt att ha en Ă„sikt om hur snabbt jag borde komma tillbaka efter avsliten hĂ€lsena och cancer.  Jag kunde irritera mig pĂ„ att mĂ€nniskor trodde att allting var sĂ„ enkelt. Än idag kan det störa mig. Men dĂ„ har jag den hĂ€r insikten: det finns ingen dĂ€r ute, vad jag vet, som bĂ€r samma ryggsĂ€ck som jag. Och sĂ„ lĂ€nge det inte finns, sĂ„ kan ingen heller sĂ€ga nĂ„got om det.  Ingen annan har heller referensramar. Ingen annan vet heller hur lĂ„ng tid det bör ta. Det kanske tar ett Ă„r, tvĂ„ Ă„r... eller sĂ„ tar det all tid och gĂ„r inte alls.  Vem vet?  SĂ„ kan du tĂ€nka nĂ€r du gĂ„r igenom nĂ„got svĂ„rt som andra har Ă„sikter om: ingen annan har faktiskt en jĂ€vla aning. Aning om dina omstĂ€ndigheter, dina kĂ€nslor, dina reaktioner, ditt sĂ€tt att ta dig framĂ„t. Och sĂ„ lĂ€nge ingen annan heller har kopierat ditt liv och dina försök RAKT AV - ja, dĂ„ kan dom heller inte sĂ€ga nĂ„gonting.  Du har all rĂ€tt att tycka att det Ă€r slitsamt, ett helvete, kanske till och med omöjligt; men Ă€ndĂ„ ha viljan att försöka.  Du har rĂ€tt till allt det dĂ€r. Jag vet att jag ibland sjĂ€lv har sneglat pĂ„ andra mĂ€nniskor och tĂ€nkt: men vad hĂ„ller han/hon pĂ„ med? Hur svĂ„rt ska det vara?  Men av min resa sĂ„ har jag lĂ€rt mig att det inte Ă€r sjysst att tĂ€nka sĂ„. Eller ens givande. Det Ă€r rent av bara idiotiskt. Och jag har fĂ„tt tĂ€nka om.  Jag vet inte vad mĂ€nniskan jag precis kritiserar i mitt inre faktiskt gĂ„r igenom. Jag har inte hela bilden. Jag ser inte in bakom kulisserna. Jag Ă€r bara en medmĂ€nniska som Ă€r snabb att dömma.  Och varje gĂ„ng jag gör det sĂ„ skĂ€ms jag för mig sjĂ€lv. Men tanken ovan hjĂ€lper mig.  Den hjĂ€lper mig att hĂ„lla fötterna pĂ„ jorden, sĂ„ som pappa alltid har önskat att jag ska göra. PĂ„ den punkten har jag i alla fall lyckats. Och misslyckats pĂ„ sĂ„ vĂ€ldigt mĂ„nga andra.  NĂ€r jag var ung lĂ€ste jag ett citat nĂ„gonstans. Jag lĂ€ste mĂ€ngder med sĂ„dana, och gör fortfarande, sĂ„ frĂ„ga mig inte varifrĂ„n det kommer. Men det fastnade. Och jag har det i bakhuvudet vart jag Ă€n gĂ„r.  SĂ„hĂ€r: "Din uthĂ„llighet Ă€r mĂ„ttet pĂ„ hur mycket du tror pĂ„ dig sjĂ€lv".  Det har följt med mig genom intervaller, genom personliga problem, genom allting egentligen. Jag har alltid kĂ€nt en enorm tro pĂ„ mig sjĂ€lv. Men det har ocksĂ„ kostat energi. Efter en hĂ„rd utmaning har jag kĂ€nt mig urholkad. Förbrukad och fĂ€rdig.  Det kostar att plocka fram bra tankar. Och det stĂ„r alltid och vĂ€ger mot frĂ„gan: "Ă€r det vĂ€rt det?". SĂ„ lĂ€nge vi kan svara JA dĂ€r, ja... dĂ„ tĂ€nker jag att det Ă€r vĂ€l bara att köra. Vad finns det att vara rĂ€dd för?  Jag har hittat mĂ€ngder med svar pĂ„ den frĂ„gan: jag kan vara rĂ€dd för precis allt. Kanske du ocksĂ„. Men vem fan orkar? Jag tröttnade pĂ„ att vara rĂ€dd. Lika mycket som jag snabbt tröttnade pĂ„ att vara "dĂ„lig". DĂ€rför pressar jag mig pĂ„ mina trĂ€ningspass, dĂ€rför gĂ„r jag all in, dĂ€rför fĂ„r det bĂ€ra eller brista.  För jag Ă€r inte rĂ€dd lĂ€ngre.  Jag har varit rĂ€dd för att dö, för vad folk ska tycka, för min framtid, för att ta fel beslut, för att sĂ€ga fel saker, för att inte duga, för att ingen ska tro pĂ„ mig, för att publicera texter, för att orken ska ta slut... i omgĂ„ngar.  Men sĂ„ lĂ€nge du vet, nĂ„gonstans djupt inom dig, att du hanterar det, att det Ă€r övergĂ„ende och att ingen egentligen bryr sig, sĂ„ har du allt du behöver.  Att ingen egentligen bryr sig Ă€r en magisk tanke. För om vi ska vara Ă€rliga - hur snabbt slĂ€pper vi inte saker? Hur snabbt kommer det inte nĂ„got nytt att prata om? Denna morgonens nyheter Ă€r redan mentalt veckogamla.  Dessutom har alla fullt upp med sig sjĂ€lva.  Vi vinner alltid mycket mer pĂ„ att köra vĂ„rt eget race. Det vi innerst inne tror och hoppas pĂ„. Vi vinner sjĂ€lvrespekt genom att vĂ„ga fullfölja vĂ„r lĂ€ngtan.  Vi bĂ€r vĂ„ra huvuden högre, vi stĂ„r mer rakryggade pĂ„ denna jord och vi glöder mer, Ă€ven om vi alldeles sĂ€kert ser löjligt tilltufsade ut ibland.  Det Ă€r vad jag tror.  Jag tror pĂ„ dig som sliter i det tysta, Ă€ven om jag kanske sneglar snett ibland av gammal vana. Jag tror pĂ„ dig som sĂ€ger att du vill men att det inte har visat sig Ă€n. Jag tror pĂ„ dig som sĂ€ger att du kĂ€nner att du kan men inte har gjort det Ă€n.  Jag tror pĂ„ dig som sticker ut hakan Ă€ven om den sticker ut mer Ă€n vad som Ă€r allmĂ€nt accepterat. Jag tror pĂ„ dig som kĂ€nner att du inte har det dĂ€r "lilla extra". För jag vet att vi alla kan plocka fram det. Det Ă€r inte fĂ„ förunnat. Det Ă€r en sak att lĂ€ra sig och att tro pĂ„.  Jag tror pĂ„ dig som "missade tĂ„get", som tog omvĂ€gen, som drog det kortaste strĂ„et.  Jag tror pĂ„ dig som misslyckas, jag tror pĂ„ dig som har förklaringar som omgivningen gĂ€rna gör om till "bortförklaringar". Jag tror pĂ„ dig som Ă€r utrĂ€knad.  Ibland rĂ€cker det att bara veta det.  Puss ❀  

SNaRT EN MiLjON!

Ett brev kommer skickat... frĂ„n mitt i natten. Direkt hem till Sverige frĂ„n varmare land.  Jag kan inte sova. Jag Ă€r trött och huvudet dunkar. Men dom har nĂ„gon form av tĂ€vling femhundra meter bort frĂ„n hotellet och den dĂ€r speakern har skrikit oavbrutet frĂ„n morgon till kvĂ€ll.  Jag Ă€r sĂ„ jĂ€vla trött pĂ„ honom.  IgĂ„r morse ringde klockan 06.30. Det var löpdags och sju kilometer skulle avverkas.  Det gjorde dom. SĂ„klart. Men oj sĂ„ jag fick slita.  Sju kilometer Ă€r LÅNGT. AlltsĂ„, 800 meter Ă€r min lĂ€ngsta tĂ€vlingsdistans men Agne menar att man ska fundera pĂ„ hur mĂ„nga meter man egentligen springer under en hel mĂ„ngkamp.  Han har som vanligt en poĂ€ng.  NĂ€r klockan ringer om nĂ„gra timmar har jag cirkeltrĂ€ning innan frukost (gud bevare mig) och pĂ„ eftermiddagen vĂ€ntar ett styrkepass.  Jag kör styrka var tredje dag just nu och det mĂ€rks överallt pĂ„ kroppen: jag fĂ„r knappt pĂ„ mig jeansen jag kom hit i! Och tröjor börjar strama runt vingarna igen. Precis som innan jag blev sjuk.  Jag var ett litet monster dĂ„ förstĂ„r du 😉  PĂ„ tal om monster sĂ„ tycker jag att det hĂ€r bör uppmĂ€rksammas just för att det Ă€r monstertokigt: Ser du att snart EN MILJON mĂ€nniskor har kollat pĂ„ det hĂ€r klippet pĂ„ min instagram?!?! Hur sjukt Ă€r inte det?? Varje morgon jag vaknar sĂ„ Ă€r det nya likes pĂ„ den dĂ€r.  Jag tycker bara det Ă€r sĂ„ frĂ€nt.  Sluttjafsat om det (OM det inte blir över en miljon visningar för dĂ„ kommer du att fĂ„ höra det igen banne mig).  Vad brukar du göra nĂ€r du inte kan sova? GĂ„r du upp och hittar pĂ„ nĂ„got eller rĂ€knar du fĂ„r, ligger och andas och vĂ€ntar ut tiden?  Jag kĂ€nner mig sĂ„ oerhört tappad pĂ„ kreativitet just nu men tyckte att det var en bra idĂ© att hĂ€lsa pĂ„ hĂ€r inne ❀  Nu ska jag försöka somna om... jag ska skutta upp och hĂ€mta öronproppar som jag givetvis har med mig. Jag vet hur det kan bli nĂ€r man sover nĂ„gonstans som inte Ă€r hemma. Puss och kram och godmorgon ❀

NĂ€sta sida »

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.