Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TĆL Bygg
Rćbergs Bil Röjk Superwear Harrys Karlskrona

YoU RiSe ABoVe IT aLL.

04:45 och hela mitt system vaknar upp. Jag tĂ€nker instinktivt att jag mĂ„ste ha försovit mig och fĂ„r den dĂ€r kĂ€nslan av kyla och stress i kroppen som du sĂ€kert kĂ€nner igen. Kollar pĂ„ klockan och ser att den inte ens Ă€r 05:00.  Jag kan inte somna om.  SĂ„ jag gör en het kopp kaffe, fyller pĂ„ en skvĂ€tt med mjölk och sĂ€tter mig hĂ€r hos dig.  Jag Ă€r sĂ„ vĂ€ldigt glad och varm efter din respons pĂ„ mitt senaste inlĂ€gg. Jag blev liksom trygg och lugn i efterhand av att veta att du Ă€r hĂ€r.  NĂ€r jag lĂ€ste kommentarerna blev jag bara lycklig ❀ Oavsett vad som hĂ€nder omkring mig, sĂ„ vet jag att jag har min armĂ© hĂ€r inne. Min bomullsliknande bĂ€dd av kĂ€rlek och öppenhet. Hit kan jag alltid komma och hĂ€mta det jag tror att vi alla behöver - uppbackning, inspiration, pepp och en dunk i ryggen dĂ„ och dĂ„.  SĂ„ tack för att du ger mig den hĂ€r platsen.  Solen stiger över VĂ€xjö och luften Ă€r frisk. Jag vet det eftersom jag glömde att stĂ€nga mina fönster igĂ„r. Det Ă€r kyligt i precis hela lĂ€genheten. Jag tror att det blir en fin dag.  Och jag har slĂ€ppt ut min instĂ€ngda stress och jag har trĂ€nat bra. Jag har biffat pĂ„ mig i styrkan - coach Agne sa till och med igĂ„r: "oj, du börjar se bitig ut Nadja!" Jag tar det som en komplimang. Jag menar, han mĂ„ste ju ha vetat vad han gjorde nĂ€r han la pĂ„ mig all den hĂ€r styrketrĂ€ningen. Jag skulle bli starkare och det har jag blivit.  Jag gör nĂ€stan alltid som jag blir tillsagd nĂ€r jag litar pĂ„ nĂ„gon. Det Ă€r en av mina styrkor - och en av mina svagheter.  NĂ€r jag blir för nitisk kan det skada mig. Jag bara ska göra det jag har fĂ„tt som uppgift. Jag ska klappa mig sjĂ€lv pĂ„ axeln Ă€ndĂ„, berĂ€tta att jag har blivit sĂ„ vĂ€ldigt bra pĂ„ att lita till mig sjĂ€lv ocksĂ„. Och pĂ„ min egen kĂ€nsla.  NĂ€r jag behöver vila sĂ„ vet jag det. SĂ„ lĂ„ngt kommen Ă€r jag. Och dĂ„ Ă€r jag inte gravid nej.  Nu vill jag berĂ€tta om nĂ„got pĂ„ riktigt roligt!  Du som följer mig pĂ„ instagram har sĂ„klart redan sett; jag Ă€r alltid sist pĂ„ bollen 😉  Men jag vill visa dig som inte har instagram:  Rio Ă€r utbytt mot den hĂ€r Ă€lsklingen. En stĂ„tlig Ford KUGA!  Jag hĂ€mtade henne pĂ„ RĂ„bergs bil förra veckan och hon gömde sig under ett skynke inne i bilhallen.  Jag var sĂ„ pirrig inför mötet och bytet. Och innan jag lĂ€mnade Rio pĂ„ parkeringen utanför sĂ„ tittade jag pĂ„ henne, tog ett djupt andetag och sa tack och hejdĂ„.  Det Ă€r kanske svĂ„rt att förstĂ„. Jag menar, det Ă€r plĂ„t och plast och gummi. Men det jag kör har ju kommit att bli ett med mig. Mina bilar fĂ„r stora affektionsvĂ€rden.  Mina bilar blir sĂ„ mycket knutna till och avspeglade mot min personlighet, mina mĂ„l och det jag tror pĂ„.  Det blir ocksĂ„ mitt varumĂ€rke, min hjĂ€lp under mĂ„nga Ă„r till alla mina trĂ€ningspass och tĂ€vlingar.  DĂ€rför kan det aldrig vara bara en bil.  Jag har ocksĂ„ bytt namnet pĂ„ hemsidan. Du som Ă€r uppmĂ€rksam har sĂ€kert redan sett det.  Vi heter numera: You rise above it all ❀ Som jag sa sĂ„ blev det ingen ordlek den hĂ€r gĂ„ngen. Varken jag eller min omgivningen kunde uppbringa kreativitet nog för att hitta nĂ„got som jag kĂ€nde passade.  IstĂ€llet fastnade jag för en mening som innehĂ„ller sĂ„ mycket mer.  You rise above it all stĂ„r för sĂ„ mycket inom mig.  Det stĂ„r för vilja, hĂ€ngivenhet och pannben. Det stĂ„r för att orka lite till, hitta utvĂ€gar och att hĂ€rda ut i dom mörkaste av stunder.  Meningen stĂ„r för den grundlĂ€ggande tron som ligger bakom mycket av det jag gör och mĂ„nga av dom beslut jag tar - allt blir bra.  Hur jĂ€vligt det Ă€n kĂ€nns, hur ledsen jag Ă€n blir, hur knĂ€ckt och stjĂ€lpt jag Ă€n kĂ€nner mig; sĂ„ viskar nĂ„got alltid i bakhuvudet pĂ„ mig - "allt kommer att bli bra, du tar dig igenom det dĂ€r". Du vet att pappa har lĂ€rt mig det. Och jag har mĂ„nga gĂ„nger tĂ€nkt: men kan han sĂ€ga nĂ„got annat?! Kan han ge mig ett bĂ€ttre rĂ„d? SĂ€ger han sĂ„ för att han Ă€r för lat för att komma pĂ„ nĂ„got bĂ€ttre eller?  Men pappa Ă€r inte dum. Han kanske vet att upprepning Ă€r ett bra sĂ€tt att prĂ€nta in nĂ„got pĂ„? För det har satt sig, och Ă€ven om jag inte alltid tror pĂ„ det fullt ut, sĂ„ finns det dĂ€r. Och det hjĂ€lper mig.  Men varför heter vi inte "allt blir bra" dĂ„?  Jo. SĂ„hĂ€r Ă€r det.  "Allt blir bra" Ă€r en fin mening. Och det Ă€r ett bra sĂ€tt för en förĂ€lder att svalka en orolig dotter, kanske. Men det ger mig inte kraft. Det ger mig ett lugn.  Att allt blir bra gör mig kanske lugn för tillfĂ€llet, men det gör mig ocksĂ„ passiv. "Det löser sig, det ordnar sig..." Men vem löser det? Och vem ordnar det?  DU.  Du, du och bara du.  Det Ă€r DU som reser dig. Det Ă€r du som tar smĂ€llen och det Ă€r du som uppbringar entusiasm och ork.  Och jag tror pĂ„ oss mĂ€nniskor. Jag tror pĂ„ vĂ„r förmĂ„ga och pĂ„ att vi bĂ€r oĂ€ndliga resurser inom oss. Jag vet vad vi kan Ă„stadkomma nĂ€r vi har viljan. Och jag vet att vi hĂ€rdar ut nĂ€r vi mĂ„ste.  NĂ„gra sĂ€ger att vissa Ă€r av "klent psyke", "inte kommer att fixa det", "inte kan hantera situationen", "inte Ă€r lĂ€mpad".  Vilket jĂ€vla skitsnack.  En mĂ€nniska KAN. Det handlar bara om att vi ska lĂ€ra oss. Och för det behövs det ibland lite hjĂ€lp utifrĂ„n, frĂ„n mĂ€nniskor runt omkring. Och det kanske kostar en del misslyckanden, det kanske kostar nĂ„gra fall ner pĂ„ knĂ€... men vi kan alltid resa oss igen!  You rise above it all stĂ„r för min tro pĂ„ dig, pĂ„ mig sjĂ€lv och pĂ„ vĂ„rt fantastiska psyke.  Det stĂ„r för min tro pĂ„ att vi kan vĂ€nda vĂ„r nuvarande situation, vi kan göra bĂ€ttre om det Ă€r vĂ„rt mĂ„l, vi kan tĂ€nka annorlunda om vi behöver.  Vi Ă€r fantastiska! Vi Ă€r formbara och vi har allt vi behöver högst upp pĂ„ kroppen.  Vi Ă€r tĂ„liga, vi Ă€r stĂ„tliga varelser och vi kan stĂ„ pall för mycket mer Ă€n vad vi ibland tror.  Av just dom hĂ€r anledningarna heter vi som vi heter nu.  Och jag ryser nĂ€r jag ser min bil vĂ€ntandes pĂ„ parkeringen för att ta mig till mitt nĂ€sta trĂ€ningspass. Det Ă€r som en enda stor post-it lapp med budskapet jag hoppas att du gillar lika mycket som jag: You rise above it all. Kom ihĂ„g det ❀  Kram och kĂ€rlek, Nadja 

Envist framÄt.

Torsdag kvĂ€ll och jag sitter med dig i tankarna. Jag har sprungit intervaller pĂ„ kvĂ€llspasset och jag utvecklas Ă„t det hĂ„ll jag vill. Jag har sĂ€nkt bĂ„de mina snitt och topptider och kroppen vĂ€xer sig allt starkare. Jag fĂ„r ut mitt löpsteg bĂ€ttre, jag har blivit mer hoppig och mina muskler studsar under huden. Jag Ă€r för det mesta trött och lite lĂ„g och gĂ„r pĂ„ energireserv, men det fanns ingenting annat att rĂ€kna med nu nĂ€r hĂ„rdtrĂ€ningen vĂ€l satte igĂ„ng. Min fördel denna gĂ„ngen Ă€r att jag var medveten om det innan jag klev in i det. Förra Ă„ret hade jag glömt bort hur det var.  För det var sĂ„ lĂ€nge sedan. Jag fick en otroligt stor mental smĂ€ll dĂ„ ingenting var som jag trodde.  Men, mentala smĂ€llar Ă€r min specialitet. Och som vanligt har vi bara en sak att göra: vi fĂ„r vĂ€lja.  Och jag Ă€r glad att jag valde att fortsĂ€tta stĂ„ i. För idag Ă€r jag bĂ€ttre Ă€n dĂ„. Och jag nĂ€rmar mig sakta men sĂ€kert den plats jag vill vara pĂ„.  Jag har satt "Agne-Nadja-pers" i bĂ„de djupa ben, halva benböj, enbensbenböj och intervalltider.  Och pĂ„ halva benböj Ă€r jag PRECIS lika stark som jag var innan jag slet av hĂ€lsenan och fick cancer!!!  DET, min vĂ€n dĂ€rute, Ă€r min största seger hittills. Det var min utdelning till mig sjĂ€lv för att jag inte har slutat att hoppas.  Jag har ju aldrig vetat att det gĂ„r att bli lika stark igen. SĂ„ du har sĂ€kert mĂ€rkt mina tvivel mĂ„nga gĂ„nger.  Ingen har lovat mig att det gĂ„r. Ingen lĂ€kare har sagt att kroppen ska kunna göra sĂ„. Jag har bara fĂ„tt lita pĂ„ att det ska bli sĂ„.  Och nu vill jag bocka av fler moment pĂ„ min lista. Jag ska bli lika snabb, jag ska hoppa lika lĂ„ngt, jag ska bli lika uthĂ„llig igen.  SnabbhetsmĂ€ssigt ligger jag tre tiondelar ifrĂ„n pĂ„ 60 meter... det Ă€r inte mycket. Det hĂ€mtar jag in. Men sen Ă€r det snabbhetsuthĂ„lligheten. Och den Ă€r kruxig. Men Agne har en plan och jag följer den. Hoppstyrkan Ă€r inte heller pĂ„ plats Ă€n, men jag har börjat lĂ€gga in mer och mer hopp och nog fan ska det dĂ€r gĂ„ vĂ€gen det ocksĂ„!  Jag fĂ„r plocka delar pö och pö. Jag fĂ„r pussla och fortsĂ€tta vara tĂ„lmodig.  Förutom framsteg i trĂ€ningen sĂ„ har jag fyllt Ă„r... det blev inte mycket firande men jag tĂ€nker att jag sparar det tills siffran stĂ„r i 35.  Viktigare denna gĂ„ngen Ă€r det att bĂ„de trillingmorfar och Veronica hĂ€r inne har fyllt Ă„r! ❀ Är det nĂ„gon mer som jag har glömt?  Finns det fler vĂ„rbarn hĂ€r inne?  GRATTIS till er frĂ„n VĂ€xjö Ă€ven om det kommer lite sent... ❀ Jag vill ocksĂ„ berĂ€tta att min lillasyster Bella Ă€r en driven liten tös. Ja, hon kommer alltid att kallas "liten tös" dĂ„ hon Ă€r minsta tjejen i skaran...  Bella har tillsammans med sin kille Peter ordnat vĂ€rldens hĂ€ftigaste sommarnöje! Se hĂ€r: PĂ„ den hĂ€r lĂ€nken kan ni lĂ€sa om vad dom hĂ„ller pĂ„ med. Du och dina vĂ€nner kan Ă„ka ut pĂ„ landet och spela beachvolleyboll tillsammans. FĂ„ maten serverad och tak över huvudet.  Och om du sĂ€ger att du Ă€r skickad hĂ€rifrĂ„n sĂ„ ska jag ta mig tusan se till att du fĂ„r en extra liten överraskning ❀ KvĂ€llen nĂ€rmar sig sitt slut. NĂ„gon av er kanske ska fira födelsedag, en annan kanske kollar tv, nĂ„gon annan kanske hĂ€nger hĂ€r. Oavsett vad du gör sĂ„ hoppas jag att du mĂ„r bra och att du fĂ„r sova gott inatt ❀ Puss och kram.

Wiihooo! 

"Det Ă€r en fin dag idag... Vet du vad jag gör nĂ€r jag blir ledsen?" WinnerbĂ€ck har slĂ€ppt Ă€nnu en lĂ„t pĂ„ sitt nya album som tydligen kommer pĂ„ fredag.  Jag kan knappt hĂ„lla mig. Jag lĂ€ngtar sĂ„ vĂ€ldigt mycket.  PĂ„ fredag kommer jag att sĂ€tta mig i nĂ„got grĂ€s i nĂ„gon park och försvinna in i den dĂ€r vĂ€rlden som bara WinnerbĂ€ck kan skapa.  Men idag Ă€r jag hĂ€r hos dig!  För att berĂ€tta om mitt lyckorus.  För att berĂ€tta om en kropp som piggnar till, ben som vill springa och muskler som blir mer och mer spĂ€nstiga.  I söndags hoppade jag lĂ€ngdhopp pĂ„ VĂ€stra Mark.  NĂ€r jag tittar pĂ„ bilden hĂ€r ovan sĂ„ ser jag att jag börjar likna "gamla Nadja" igen. Inte lika stark Ă€nnu. Men visst kan vi inte se ett spĂ„r av cancern?  Jag kan sjĂ€lv inte förstĂ„ nĂ€r jag ser bilder idag. Jag börjar se ATLETISK ut igen! Och jag vet att det Ă€r osvenskt att heja pĂ„ sig sjĂ€lv, men sĂ„dant skiter du och jag i. Vi behöver alla backa upp oss sjĂ€lva mer. Det Ă€r inget fult i det.  Jag hoppade 5.74 och 5.72 men hade fyra tramp. Kastvindar och klapp frĂ„n publiken gjorde mig galen och jag fick inte ansatsen att stĂ€mma.  Det blir alltsĂ„ bĂ€ttre och bĂ€ttre och det bĂ€sta av allt: HÄR FINNS DET MER!  Det sprutade kĂ€nslor inom mig igĂ„r. Kombinationen av att fĂ„ hoppa pĂ„ hemmaplan och att mĂ„nga vĂ€nner och familj hade kommit för att heja gjorde mig kĂ€nslosam. Jag presterar alltid bĂ€ttre under sĂ„dana förhĂ„llanden.  Jag kan prestera pĂ„ kĂ€nslor.  Adrenalinet Ă€r min bĂ€sta vĂ€n. Jag hörde mina systersöner mellan varje hopp: "Naaaaaaadjaaaa! Nadja, kom! Heja! HĂ€r Ă€r vi!" Barn i en tĂ€vlingsmiljö kan vara nĂ„got av det bĂ€sta. Dom pĂ„minner om den dĂ€r lĂ€ttsamma kĂ€nslan, tanken som fanns nĂ€r jag var liten - att allt Ă€r möjligt.  IgĂ„r vaknade jag och mĂ„dde bra i kroppen. TrĂ€ningsvĂ€rk i magen men Ă€ndĂ„ inte sĂ„dĂ€r överkörd. Åkte till VĂ€xjö och körde bĂ„de kula och styrka. SĂ„ idag kĂ€nns det vĂ€rre. Haha, man ska aldrig ropa hej innan en vecka Ă€r slut.  Idag stĂ„r sprint pĂ„ schemat och vila imorgon. En perfekt planering som bĂ„de Agne och jag har upptĂ€ckt Ă€r bra för mig.  Tack för helgen, alla som kom!  Ja, jag vet... Selfietider var det. Ett viktigt moment.  Priset skulle fĂ„ hedras som om det vore en SM-medalj.  NĂ€sta tĂ€vling vĂ€ntar i Halmstad och sedan rullar det hĂ€r friidrottslivet pĂ„.  Jag skulle vilja skriva mer men mĂ„ste Ă€ta frukost innan passet. Mer och roligare kommer en annan dag.  Puss & kram frĂ„n en glad ❀

LiTaR PĂ„ PaPPa.

VĂ€xjömorgonen gryr.  Jag sitter i en grĂ„melerad soffa, med en kopp kaffe framför mig och tĂ€nda ljus. Kroppen skriker att jag ska gĂ„ och lĂ€gga mig igen.     SjĂ€lvklart undrar den vad jag hĂ„ller pĂ„ med.  Det vĂ€rker under fötterna, nacken Ă€r stel, baksidorna vill krampa och jag ojjar mig som en gammal tant varje gĂ„ng jag ska resa mig.  Viloveckan gick alldeles för snabbt och jag Ă€r nu tillbaka i full trĂ€ning med tre hĂ„rda veckor framför mig.  Det hĂ€r Ă€r första gĂ„ngen i min idrottskarriĂ€r som jag pĂ„ riktigt har uppskattat en hel vecka med lugna moment.     Tidigare har jag alltid tjatat: "mer, mer, vi hinner inte vila! Vi mĂ„ste trĂ€na!" Jag kommer aldrig igen att sĂ€ga sĂ„dĂ€r. Jag trĂ€nar nog och tillrĂ€ckligt för första gĂ„ngen i mitt liv. Och jag har fĂ„tt uppleva en ny tanke: "jag vet inte om jag pallar..."    Jag har börjat sova pĂ„ dagarna igen. En timme direkt efter lunch. NĂ€r jag vaknar har jag ingen aning om vart jag Ă€r eller vilket Ă„r det Ă€r.  Jag stupar i sĂ€ng och jag Ă€ter sedan mellanmĂ„l. Jag Ă€r inne i "det".  IgĂ„r sprang vi lopp ute i rusket. Bra för psyket. Bra för andningen. Och till sommaren hoppas jag att Ă€ven smĂ€rtan kommer att ha varit bra. För igĂ„r gillade jag den inte.     Men Lisa och jag peppade varandra med att "vi kommer att vara SÅ starka i sommar!"  En pepp som gick som ett sus genom mitt huvud. Jag vet inte hur trovĂ€rdigt det lĂ€t nĂ€r jag svarade "ja, som fasen" och jag minns knappt Lisas röst eller hennes övertygelse.     Jag vet att Agne skrek pĂ„ oss. PĂ„ upploppen av alla lopp kunde jag höra honom: "Bra jobbat! HĂ€rlig löpning! SĂ„ ska det se ut!" Jag orkade varken reagera eller tacka för stödet. Jag ville bara hem och sova.     Idag har jag tvĂ„ pass framför mig; spjut och sprint. Och mellan det en intervju. Jag kommer att fixa det. Men jag lĂ€ngtar redan till söndag dĂ„ jag ska fĂ„ vila.  Jag har kommit in i livet hĂ€r nere bra. Men jag kĂ€nner mig ofta ensam. Det Ă€r mĂ„nga timmar i tysthet. Och eftersom jag inte har nĂ„got nĂ€t Ă€n sĂ„ kan jag inte komma in och hĂ€lsa pĂ„ er hĂ€r.  Men jag vĂ€njer mig. Och pappa har lovat mig att allt blir bra. SĂ„ jag flyter med tiden och jag litar pĂ„ hans ord.     Det Ă€r skönt att fĂ„ skriva till er igen.  Det var mĂ„nga dagar sedan nu.  PĂ„ fredag Ă„ker jag upp till Stockholm. Jag ska pĂ„ middag med min gamla klubb IFK Lidingö och fĂ„ sĂ€ga hejdĂ„ och kramas för de nio Ă„r jag varit med i klubben. Det blir mysigt ❀ Nu, en riktig frukost och sedan pĂ„ med trĂ€ningsklĂ€der.  Stor varm kram, Nadja         

DeN SoM LyFTeR DiG.

GokvĂ€ll raring, har du kĂ€nt att det Ă€r kylslaget ute?     Vintern smyger sig pĂ„ hösten. SĂ„ att vi knappt mĂ€rker det stĂ„r den snart hĂ€r, vitklĂ€dd och förförisk.  Men kall.  Kalla saker har jag ingen förkĂ€rlek till. Om det inte Ă€r glass.  Kalla mĂ€nniskor, bitande kyla, frostiga vindar... Allt det dĂ€r ger mig kalla kĂ„rar. Som jag inte heller Ă€r sĂ„ förtjust i.    Men det funkar. Och snart stundar varmare tider igen. För oss alla.  Imorse sprang jag backlopp tillsammans med Lisa och Linde. Vi tog bilen ut till Öjaby i VĂ€xjö för att piska benen med hĂ„rd löpning.     Jag sprang sist av tjejerna. SĂ„g Lindes spĂ€nstiga vrister framför mig, trycka ifrĂ„n i varje steg i uppförsbacken.  "Hon Ă€r sĂ„ stark" tĂ€nkte jag medan jag pendlade vilt med armarna och försökte hĂ„lla upp knĂ€na.  Jag skulle gjort 15 lopp men mĂ€ktade bara med 11. Baksidorna som fick sig en omgĂ„ng igĂ„r sa ifrĂ„n och syran sprutade i hela kroppen. Efter de första sex loppen stĂ€llde jag mig med hĂ€nderna pĂ„ knĂ€na och böjde ner huvudet mot marken.  Och började grĂ„ta.  Agne tittade pĂ„ mig.     "Nadja... " sa han.  Jag drog kvickt en lĂ„ng harang med ord om att jag var besviken pĂ„ min kropp, att den inte hĂ€nger med, att jag ju kommit igĂ„ng sĂ„ vĂ€ldigt bra och att det inte borde kĂ€nnas sĂ„ hĂ€r nu. Och det gick alltid snabbare förut. "Titta pĂ„ mig, Nadja" fortsatte Agne. Och jag lyfte pĂ„ huvudet.  SĂ„g honom knappt för allting inom mig snurrade. Och tröttheten gjorde att jag grĂ€t mer Ă€n vad jag hade gjort om jag var pigg.  "Okej" pep jag samtidigt som jag precis anade ett par vĂ€nliga ögon framför mig.  Han började prata. "Du Ă€r fantastisk Nadja. Du har gĂ„tt framĂ„t sĂ„ otroligt mycket och du har kunnat trĂ€na nĂ€stan allt. Du blir starkare och starkare för varje pass. SjĂ€lvklart sliter det pĂ„ kroppen. TĂ€nk pĂ„ vad du var innan vi började" Jag nickade mellan tĂ„rarna. VĂ€rmdes av hans styrka och tro pĂ„ det vi gör.     "Ibland gĂ„r vi framĂ„t, ibland mĂ„ste vi backa. Det Ă€r sĂ„ det kommer att se ut. Jag kanske skulle lĂ„tit dig springa lĂ€ngre bakom tjejerna, men det Ă€r bra att du kĂ€nner att du har hĂ€ng" Han kollade snabbat ner pĂ„ sin klocka för att inte missa de tvĂ„ minuterna av vila som de andra hade pĂ„ sig. De som kunde fortsĂ€tta springa.  Tusen tankar flög genom huvudet. Ni vet de dĂ€r som sĂ€ger att man alltid ska fortsĂ€tta fast man kanske inte kan. De dĂ€r som sĂ€ger att du mĂ„ste orka lite till.  Jag fick stoppa tankegĂ„ngarna för Agne fortsĂ€tte. "Det hĂ€r kommer att bli sĂ„ bra och vi ska vara smarta och ha tĂ„lamod" Sen kramade han om mig. Och jag kramade tillbaka.  Vilken coach!  Vilken mĂ€nniska! Hur hittade jag honom? Hur hamnade jag hĂ€r? Hur fick jag den hĂ€r chansen?  Jag började Ă€ntligen le igen och bad om att i alla fall fĂ„ springa 100-ingar medan de andra fortsatte pĂ„ 200-ingar.     "Gör det, men jag litar pĂ„ att du kĂ€nner efter ordentligt" var Agnes svar.  Jag kĂ€nde efter, lĂ€ttade lite pĂ„ kraftinsatsen och fick "ta mig i mĂ„l".  Jag funderar ibland pĂ„ vad det Ă€r som gör Agne sĂ„ cool. SĂ„ tryggt lugn.  Han sa en mening en gĂ„ng som har fastnat i mig och som jag tror kan vara en av hundra anledningar. Han sa: "Jag har ingenting jag vill bevisa". KĂ€nn meningen inom dig.  JAG HAR INGENTING JAG VILL BEVISA.     Du kanske har mĂ„l du vill uppnĂ„, du vill framĂ„t och utvecklas. Men du vill inte bevisa nĂ„got för nĂ„gon annan. Bara för dig sjĂ€lv.  Har du ocksĂ„ kloka, varma mĂ€nniskor omkring dig? De dĂ€r som lyfter dig och fĂ„r dig att se situationer frĂ„n ett annat perspektiv?  Jag hoppas det.  I alla vĂ„ra relationer förtjĂ€nar vi det.  MĂ€nniskor som Ă€r mĂ„na om oss och som vill vĂ„rt bĂ€sta. Som bryr sig om oss och visar oss uppskattning.  De hĂ€r mĂ€nniskorna finns. Men ibland nöjer vi oss med mindre. Det ska vi aldrig behöva göra.  Det hĂ€r fĂ„r mig att tĂ€nka pĂ„ alla relationer vi har till olika mĂ€nniskor i livet.     Är de verkligen respektfulla och stĂ€rkande eller finns de bara dĂ€r? FĂ„r du den kĂ€rlek du vill ha eller Ă€r du bara ytterligare en person i nĂ„gon annans liv?  MĂ€ngder av tankar sattes igĂ„ng efter passet idag. Det var inte bara ord frĂ„n en coach. Hela handlingen visade att Agne faktiskt BRYR sig om mig. Och det VI gör.  Han gav mig av sin tid. Han stannade upp. Han visade mig att det hĂ€r Ă€r viktigt, Ă€ven för honom.  Det du gör, med familj,vĂ€nner, jobb... Det kan inte vara viktigt frĂ„n bara ett hĂ„ll.  Du ska aldrig behöva kĂ€nna dig ensam i nĂ„got som du bygger upp med en annan mĂ€nniska. Vad det Ă€n kan vara.  Dra dina egna paralleller, gör det till ditt eget.     Det Ă€r mörkt ute nu och natten nĂ€rmar sig.  Jag har försökt Ă„terhĂ€mta min ömma kropp med ett bubbelbad och jag har fĂ„tt prata med min mamma. Ett sĂ„nt dĂ€r samtal som Ă€ndĂ„ betyder nĂ„got. Som stĂ€rker.  Det Ă€r inte ofta vi pratar sĂ„.  Mest Ă€r det smaklösa skĂ€mt och könsord och alldeles för hög musik. Idag var det annorlunda och jag tar med mig det som allt annat bra jag stöter pĂ„ hĂ€r i livet.  Allan slĂ€ngde precis fram en tallrik framför ögonen pĂ„ mig. Jag Ă€r sĂ„ frenetiskt fokuserad nĂ€r jag skriver.  "HĂ€r, middag!"     Ha ha, mĂ€ktig mĂ„ltid. Tack Allan.  Jag hoppas du sommar gott inatt.  Och att du alltid fĂ„r kĂ€nna att du betyder nĂ„got i nĂ„gon annans liv.  Gör du inte det: gĂ„ vidare. NĂ„got hĂ€ftigare vĂ€ntar pĂ„ dig ❀ Kram, Nadja    

DeN LĂ„NGA ReSAN.

Sovmorgon.  Det var precis vad den hĂ€r kroppen behövde, för nu jĂ€klar ska ni fĂ„ höra pĂ„ nyheter!  Vet ni vad den hĂ€r bilden betyder:    Förutom att den betyder mĂ„nga timmars slit, operation och vĂ€ntan, sĂ„ betyder den ocksĂ„ HÖJDHOPP!! Den andra grenen i en mĂ„ngkamp men den som vi vĂ€ntat med att försöka trĂ€na till allra sist.  Upphoppsbenet Ă€r samma som dĂ€r hĂ€lsenan gick av. Och ni kan ju historien sen innan: nĂ€r jag fick ta av booten och skulle börja rehaba sĂ„ fick jag cancer.     En hĂ€lsena brukar ta upp till ett Ă„r för att lĂ€ka, min har tagit tvĂ„. Och det Ă€r fortfarande en bit kvar.    Jag har vĂ€ntat och lĂ€ngtat. Och jag har varit arg och ledsen och trött.  Jag har pendlat mellan att orka mer, lite till, och att springa in i en vĂ€gg med huvudet före och skrika att jag inte pallar en sekund till.     Men sĂ„ har jag alltid kommit tillbaka till allt som det hĂ€r bottnar i: förĂ€lskelsen i idrotten jag hĂ„ller pĂ„ med.  Allt det dĂ€r som fĂ„r mig att kĂ€nna mig sĂ„ fri. Rörelserna, farterna, det graciösa i varje gren. Det som Ă€r roligt nĂ€r kroppen Ă€r med pĂ„ noterna.     Det dĂ€r jag Ă€lskade redan som barn. Innan jag ens hade presterat nĂ„got. Innan jag visste att det skulle bli mitt "jobb" i framtiden.  NĂ€r jag blir trött gĂ„r jag alltid tillbaka till kĂ€rnan.  VARFÖR jag började frĂ„n början. Hur kĂ€nde jag dĂ„? Vad fick mig att gĂ„ till trĂ€ningen dĂ„? Varför var det det roligaste jag visste?     Och varje gĂ„ng jag fĂ„tt kontakt med den dĂ€r riktiga kĂ€nslan, sĂ„ har jag lyft pĂ„ hakan och strĂ€ckt pĂ„ mig.  "Det hĂ€r ska jag fixa" har jag tĂ€nkt och bara fortsatt att gĂ„ framĂ„t.     Det du Ă€lskar Ă€r alltid vĂ€rt en omgĂ„ng till.     SĂ„ nĂ€r jag nu fick stĂ€lla mig framför höjdhoppsmattan igen, 2,5 Ă„r senare, sĂ„ vĂ€llde kĂ€nslorna över och jag fick backa frĂ„n min ansatspunkt.  Jag var tvungen att samla mig.  Jag Ă€r inte religös, men jag kollade upp mot himlen och jag vet egentligen inte vem jag tackade. Men jag tackade.  Tackade för att jag stod dĂ€r, levande och nĂ„gorlunda hel.  Tackade för att jag skulle fĂ„ försöka igen.     SĂ„ jag tog fyra steg. Och började med att studsa upp pĂ„ mattan.  Mattan. Typ 80 centimer hög.  Ni förstĂ„r nivĂ„n.  Sen lĂ€gger Agne upp en ribba framför mig och jag blir stirrig. Litar inte pĂ„ att foten ska hĂ„lla.  Och jag frĂ„gar honom: "HĂ€lsenan Ă€r ju sydd, den Ă€r ju hel, eller hur?" Han bara ler.  Och jag fortsĂ€tter: "alltsĂ„, menar du att jag ska hoppa över den dĂ€r som ett riktigt höjdhopp? Ska jag floppa över den?" Han stĂ„r dĂ€r, lugn och med mobilen redo i handen för att filma.  Och jag tĂ€nker att den hĂ€r mannen har Ă€ndĂ„ sett ungefĂ€r allt, klart att han inte skulle utsĂ€tta mig för nĂ„got som jag inte klarar av.  SĂ„ jag hoppar.     Inte högt. Men det Ă€r inte det som det hĂ€r handlar om.  Det hĂ€r handlar om att vĂ„ra resor som vi gör alltid förtjĂ€nar mer frĂ„n oss.  Finns det ett halmstrĂ„ av hopp nĂ„gonstans, i dig eller hos nĂ„gon annan - sĂ„ greppa efter det.  För vĂ„ra passioner Ă€r vĂ€rda det!     SĂ„ nu har jag alltsĂ„ trĂ€nat lite av alla grenar i en sjukamp.  Det Ă€r den 16:e juli. Året Ă€r 2015.  Och den lĂ„nga resan fortsĂ€tter.  Vart den tar mig? Ingen aning.  Att veta vart man vill betyder inte att man vet vart man slutar. Vad som ska hĂ€nda.  Jag har en vision med allt jag gör, och jag ger den allt jag har. Mer kan jag aldrig göra.     Det enda jag kan vara helt sĂ€ker pĂ„, Ă€r att jag kĂ€nner att det Ă€r vĂ€rt det.  Tack för att ni förgyller alla steg jag tar med era hejarop och smĂ„ emoji-hjĂ€rtan.       

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.