Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TĆL Bygg
Rćbergs Bil Röjk Superwear Harrys Karlskrona

JaG KÀNDe EN KNöL.

Mellanlandning.  Det Ă€r onsdag och jag sitter med en kaffekopp framför mig trots den sena timmen.  Jag har uppdrag att slutföra inför morgondagen och jag kan kĂ€nna stressen i mellangĂ€rdet... men jag tĂ€nkte komma in hit och fĂ„nga upp lite av din goa energi innan jag fortsĂ€tter.  Jag vill berĂ€tta om det dĂ€r som jag inte ville sĂ€ga nĂ„got om tidigare. För ungefĂ€r tvĂ„ mĂ„nader sedan sĂ„ hittade jag en knöl i mitt högra bröst.  Och jag vet vad du tĂ€nker - det som alla lĂ€kare ocksĂ„ tĂ€nkte - men hon har ju inga bröst!  Haha, som jag har skĂ€mtat om det hĂ€r med min mamma och syster under pĂ„gĂ„ende process. Du vet att jag gillar att bemöta mina utmaningar med humor.  SĂ„ gjorde vi Ă€ven nu. Även om jag mĂ€rkte pĂ„ mamma att hon visade mer vrede denna gĂ„ngen. Hon var arg för att kallelsen till undersökningarna inte kom för typ ett halvĂ„r sedan och hon tjatade pĂ„ mig, med en förbannad ton, om att ringa och pĂ„skynda allting.  Hon hetsade upp sig och sa: "du Ă€r ju för fan inte ens friskförklarad Ă€nnu! Dom borde ge dig en undersökning direkt!"  Jag mĂ€rkte pĂ„ mig sjĂ€lv att jag gillade att det drog ut pĂ„ tiden. Jag ville egentligen inte veta denna gĂ„ngen. Jag började förbereda mig mentalt pĂ„ alla möjliga scenarion. Jag putsade min rustning och jag hade till och med en plan för hur jag skulle kunna fĂ„ tĂ€vla den hĂ€r sĂ€songen om dom skulle sĂ€ga "bröstcancer".  Jag hade tĂ€nkt frĂ„ga om hur allvarligt det var, jag hade tĂ€nkt be dom att vĂ€nta med min behandling, jag hade tĂ€nkt fĂ„ köra min sista sĂ€song.  Jag upptĂ€ckte knölen nĂ€r jag stretchade bröstmuskeln inför ett kulpass. Den bara var dĂ€r helt plötsligt. HĂ„rd, konstig, pĂ„ bakre delen av bröstet.  Jag tĂ€nkte ignorera det först. Jag menar; jag kan ju inte fĂ„ bröstcancer ocksĂ„. Och inte nu. Inte nu nĂ€r sĂ„ mycket redan Ă€r genomgĂ„tt.  Jag berĂ€ttade för mamma och hon fick kĂ€nna pĂ„ den. Hon gillade det inte och jag har nog aldrig sett henne sĂ„ allvarlig som nĂ€r hon sa: "du kollar upp det dĂ€r... nu".  Min bĂ€sta vĂ€n Alex följde med mig till sjukhuset och jag skulle fĂ„ en tid för mammografi, ultraljud och punktion.  Mina nĂ€rmsta har vetat om det hĂ€r, men jag kĂ€nde att det var onödigt att blanda in dig i ett pre-war. Jag hade behövt dig fullt ut om det skulle vara nĂ„got.  Jag Ă„kte till sjukhuset i tisdags. Jag var ensam och jag hasade mig igenom ett helt nytt sjukhus, nya golv under mina fötter. Och Ă€ndĂ„ sĂ„ likt.  Korridoren sĂ„g ut ungefĂ€r som pĂ„ Karolinska och jag kunde kĂ€nna igen doften.  Tusen minnen flög upp i huvudet. Och tankarna surrade.  "HĂ€r gĂ„r jag. Igen. Mot nĂ„got som kanske blir rond tvĂ„. Hur kommer jag att hantera det en andra gĂ„ng? Jag vet ju mer nu. Jag vet vad det innebĂ€r. Jag vet hur det kĂ€nns. Kommer jag att vara lika glad? Kommer jag att kĂ€nna samma hopp? Jag bara spekulerar.  Jag mĂ„ste sluta spekulera.  Men hur blir det med min kropp? Kommer behandlingarna att förstöra mig igen? Vad ska jag sĂ€ga till Agne? Vad ska jag sĂ€ga till mina sponsorer? Vad ska jag sĂ€ga till mamma?  TĂ€nk att jag gĂ„r hĂ€r helt ensam och ingen vet vad jag gĂ„r emot. Jag kom in genom dom dĂ€r svĂ€ngdörrarna och jag kommer att gĂ„ ut igenom dom igen om nĂ„gra timmar och allting i vĂ€rlden kommer att vara som vanligt. Man Ă€r sĂ„ liten pĂ„ denna jord.  Varför har inte mamma ringt? Varför har inte pappa önskat mig lycka till? Varför gĂ„r jag hĂ€r?  Men det Ă€r sĂ€kert ingenting. Jag Ă€r ju mycket inbillningssjuk nu för tiden. Ja, det Ă€r jag.  Och knölen har ju blivit mindre. Visst Ă€ndrar den i storlek hela tiden? Det Ă€r sĂ€kert ingenting. Jag Ă€r sĂ„ löjlig. Och hĂ€r gĂ„r jag och tar upp tid för lĂ€kare och andra som Ă€r sjuka, pĂ„ riktigt. Vad gör jag ens hĂ€r?  Vem ska jag ringa efterĂ„t? Vem blir den första? Jag Ă€r helt ensam i en stad jag inte kĂ€nner. Vem kommer och kramar mig?  Ska jag ens ringa nĂ„gon. Nej, jag har ju gjort upp en plan. Jag kanske ska hĂ„lla mig till den?  Jag har ju tĂ€nkt att jag ska ta tid för mig sjĂ€lv efterĂ„t. Jag ska gĂ„ ner till vattnet, plugga in musik i öronen och svĂ€va ivĂ€g i tankarna. Jag ska inte ge min omgivning panik. Jag ska samla mig i min ensamhet först.  Jag vet att jag lovade att ringa min syster Gisela direkt efterĂ„t. Hon propsade pĂ„ det. Men jag har ju faktiskt förberett henne pĂ„ att jag kanske inte alls ringer. Jag har ju sagt att jag kanske vill vara ifred en stund. Hon mĂ„ste förstĂ„. Ja, det gör hon nog. Eller ringer hon och stirrar upp hela slĂ€kten som hon brukar? Jag kanske ska ringa henne bara och sĂ€ga att hon kan vara lugn. Jag kanske ska ljuga? SĂ€ga att allt Ă€r bra, för att vinna lite tid?  Nej. SĂ„dĂ€r kan man ju inte göra. Och förresten sĂ„ vet jag inte vad det hĂ€r Ă€r. Jag bara spekulerar". Jag hade en klump i halsen nĂ€r jag satte mig i vĂ€ntrummet pĂ„ VĂ€xjö Lasarett.  Jag var SÅ mycket tuffare förra gĂ„ngen. Jag var sĂ„ mycket lugnare. Jag minns inte att jag var sĂ„hĂ€r nojjig.  NĂ€r lĂ€karen ropar mitt namn gĂ„r jag in. Ett grĂ„tt rum. Men en varm hand möter min i ett handslag.  Jag tĂ€nker hela tiden: "dom kommer inte att hitta nĂ„got, dom kommer inte att hitta nĂ„got... och varför i helvete Ă€r jag ensam hĂ€r?!" Mina undersökningar gĂ„r snabbt och lĂ€karen som gör mitt ultraljud berĂ€ttar att hon vet att jag har haft lymfom. Jag andas ut. Det var det mamma ville; att dom skulle vara medvetna. Veta om att jag Ă€r inte friskförklarad Ă€nnu.  "Mamma kommer att bli nöjd" hinner jag tĂ€nka innan lĂ€karen sĂ€ger att hon inte ser nĂ„gonting som Ă€r onormalt.  Hon förklarar att körtlarna Ă€r aningen förstorade men att det inte Ă€r nĂ„gon fara. Dom ser friska ut och sĂ„ förklarar hon hur en sjuk körtel ser ut. Jag tittar pĂ„ hennes skĂ€rm men Ă€r helt avdomnad.  Jag blir inte ens glad.  TvĂ„ mĂ„nader av inre stress skulle liksom komma ut. Jag plockar hispigt ihop mina saker, sĂ€ger tack, rusar ut och pĂ„minner mig sjĂ€lv om igen om att jag borde skĂ€mmas som kommer till sjukhuset med en förstorad körtel!  JĂ€vla mamma att pressa mig att gĂ„ och kolla mig.  Jag ringde inget samtal nĂ€r jag kom ut. Jag andades den friska luften istĂ€llet. TĂ€nkte att allting fortfarande var exakt som vanligt, precis som jag hade trott. MĂ€nniskor pĂ„ vĂ€g till sina egna Ă€renden, fĂ„glar pĂ„ bĂ€nken utanför, bilar i kö, ljud och ljus och liv i en salig blandning.  Jag satte mig i Rio och började grĂ„ta. Jag tĂ€nkte att det borde vara av lĂ€ttnad men jag kĂ€nde det inte.  Jag kĂ€nde mig bara tom. Och besviken pĂ„ mig sjĂ€lv för att jag hade varit sĂ„ orolig och rĂ€dd dĂ€r inne. Arg för att jag inte hade samma fighting-spirit som i rond 1.  Jag satte pĂ„ musiken i bilen och jag kollade pĂ„ min mobil. Fortfarande inga sms, inga jagande samtal. "Bra, dom hĂ„ller ihop och dom har lyssnat pĂ„ mig" tĂ€nkte jag medan jag skickade ivĂ€g ett sms till Alex: "dom hittade ingenting!"  Och jag fick svar tillbaka direkt: "vilken jĂ€vla lĂ€ttnad!".  Jag Ă„kte och tankade, förbrukade tid i mitt liv som om att jag har mĂ€ngder av den. Kissade pĂ„ stationen, kollade pĂ„ systers nummer i mobilen. Köpte en banan. Och ringde henne sedan.  Hon svarade sĂ„ att jag kunde se hennes sammanbitna ansiktsuttryck framför mig. Tonen pĂ„ rösten avslöjade henne.  Hon lĂ€t chockad nĂ€r jag sa att allt var bra. Som om hon faktiskt trodde att jag ljög. Och jag skĂ€mdes Ă„terigen över att jag hade haft det som en plan. Hon hade nog aldrig gĂ„ttt pĂ„ det om jag hade kört den.  Hon kĂ€nner mig. Och nĂ€r jag trĂ€ffade henne efterĂ„t sa hon att jag hade varit tyst orovĂ€ckande lĂ€nge i telefonen innan jag hade sagt att allt var bra. Det var ingenting jag sjĂ€lv minns.  Jag hade sĂ€kert haft fullt upp med allt som snurrade inom mig.  SĂ„, nu sitter jag hĂ€r. Fortfarande frisk och glad över livet. Och allting bara fortsĂ€tter att rusa pĂ„. Oavsett vad vi drabbas av. Jag vet att jag i min bok skrev: "tiden vĂ€ntar inte pĂ„ nĂ„gon..." och jag kĂ€nner det Ă€nnu mer tydligt just idag.  Ingenting vĂ€ntar. Vi behöver bara Ă€lska dom vi Ă€lskar, vara nĂ€rvarande, ge varandra vĂ€rme och lyfta varandra.  Och jag bara spekulerar. SĂ„ som jag alltid gör.  Var rĂ€dd om dig ❀ Kram, Nadja 

LaDDaR FöR LiVeT.

Gulbruna höstlöv ligger över mammas altan hĂ€r utanför och jag undrar hur allting kan gĂ„ sĂ„ snabbt.  PĂ„ nĂ„gon vecka Ă€r allting förĂ€ndrat. TrĂ€d och blommor, grĂ€smattor och vattentemperaturer.  Jag roddar i planeringar; Stockholm och TV4:s morgonsoffa stĂ„r pĂ„ schemat. Och en mil i LidingöspĂ„ret för Cancerfondens insamling pĂ„ söndag.  Och den hĂ€r gĂ„ngen Ă€r jag inte ensam - alla syskon plus mamma ska följa med! Jag kan inte minnas sist vi alla var samlade.  Vi ska tillsammans gĂ„ en mil i Rosa Bandets lopp.  1 av 3 fĂ„r cancer sĂ€gs det. Och det Ă€r precis vad som har hĂ€nt i vĂ„r familj. Av sex tjejer (lillebror Adam Ă€r vĂ„r minsting men fĂ„r stanna hemma) sĂ„ har tvĂ„ fĂ„tt cancer. Min storasyster Helena fick sjukdomen bara mĂ„nader innan mig.  SĂ„ att gĂ„ det hĂ€r loppet dĂ€r varje startplats ger pengar till cancerforskningen kĂ€nns vĂ€ldigt meningsfullt och viktigt.  Vi alla fĂ„r motion och en upplevelse och samtidigt kommer det in pengar till Cancerfonden.  Andra kommer sĂ€kert att springa, men dĂ„ vi Ă€r pĂ„ sĂ„ olika nivĂ„ allihop sĂ„ bestĂ€mdes det att vi fĂ„r knata. Hand i hand. Alla ska i mĂ„l.  FörstĂ„ synen pĂ„ det hĂ€r! Du kan bara inte missa det. Du kanske till och med ska springa sjĂ€lv?  DĂ„ ses vi! Och jag ser fram emot den stora kramen.  Vill du lĂ€sa mer om loppet sĂ„ gör du det HÄR. Jag lyssnar pĂ„ WinnerbĂ€ck och dricker en kaffe. Laddar för en heldag med en massa jobb. Stinker svett och behöver duscha. Margot Ă€r arg för att mamma Ă€r borta och tittar inte ens Ă„t mitt hĂ„ll. HĂ€rligt sĂ€llskap.  NĂ€r Margot vill vara ifred passar jag pĂ„ att kolla Facebook och ser att mini-me dyker upp lite varstans: Min samarbetspartner ATEA har dragit igĂ„ng Ă„rets IT-arena och dom har passat pĂ„ att trycka upp en docka precis i min size. Dockan följer med över hela Sverige. Precis som lastbilen du sett tidigare.  Hur sött Ă€r det inte?  Vissa har roligare Ă€n andra med hĂ€r dockan - marknadschefen Sallbring gjorde sĂ„hĂ€r: Nu vĂ€ntar jag bara pĂ„ att fĂ„ en snygg musche ocksĂ„ 😉  Jag har blivit lovad att fĂ„ hem den hĂ€r dockan nĂ€r turnĂ©n Ă€r slut.  Hur svĂ„rt kommer det bli att förklara för folk som kommer pĂ„ besök: "Ja men hĂ€r har jag en docka av mig sjĂ€lv. Har inte alla det? Rockartister och OS-medaljörer Ă€r överskattat, jag kör en pĂ„ mig sjĂ€lv" Ha ha, kommer att bli sĂ„Ă„Ă„Ă„ fĂ„fĂ€ng.  NĂ€. Nog om det. Huvudet snurrar. Jag tog en paus hĂ€r hos dig för att fĂ„ vila lite. Men nu Ă€r vilan slut.  Vi fĂ„r helt enkelt höras en annan dag. Och kanske synas pĂ„ söndag!  Puss och kram  PS. Sorry för rubriken igĂ„r, syftade pĂ„ gastroskopin och ville ha lite uppmĂ€rksamhet 😉  Och det hĂ€r blir nog Ă€ndĂ„ dagens garv:

BRYTER TYSTNADEN.

Ketchup och jag har gĂ„tt en lĂ„ng promenad ikvĂ€ll.     Vi har spatserat lĂ€ngs det blĂ„siga strĂ„ket vid vattnet i Karlskrona centrum. Ketchup hade mĂ€ngder med energi och drog otĂ„ligt i kopplet mest hela tiden.     Solen delade himmel med molnen och det kĂ€ndes i hela kroppen att sommaren snart Ă€r hĂ€r.     Vart man Ă€n vĂ€nder nĂ€san hĂ€r i lilla Stockholm, sĂ„ blĂ„ser det. Och nĂ€r vindarna för ungefĂ€r femtioelfte gĂ„ngen visade att de inte tĂ€nkte ge sig sĂ„ vĂ€nde vi hemĂ„t.     Jag tĂ€nkte pĂ„ er nĂ€r vi gick dĂ€r. Funderade pĂ„ om ni undrade vad jag har för mig. Varför jag inte skriver. Och jag funderade över er.  SĂ„ mysigt jag hade!  SĂ„ nĂ€r jag nu kom tillbaka in i vĂ€rmen sĂ„ kĂ€nde jag: nu Ă€r det dags!  Nu vill jag skriva igen.  Jag skrev senast innan min förelĂ€sning i Tylösand som jag var sĂ„ nervös inför.  Men vet ni vad?! Det var fantastiskt! Precis som jag trodde. Publiken var underbar och hĂ€ngde med i allt jag sa. Och jag sĂ„g inte en enda som satt och sov. Bara det.  Jag har ocksĂ„ sett att mĂ„nga av er som var dĂ€r och lyssnade har kommenterat och hĂ€lsat hĂ€r inne. Jag satt med ett leende och lĂ€ste kommentarerna. KĂ€nde vĂ€rmen i min kropp och sög Ă„t mig av varje stavelse. TACK!  Vill ni se nĂ„gra bilder frĂ„n förelĂ€sningen?  HĂ€r fĂ„r ni godingar:     (HĂ€r ber jag faktiskt alla att blunda, sĂ„ de sover inte...)               Jag hade en skön stund dĂ€r med ATEAS kunder och samarbetspartners. Och jag fick en kick och sjĂ€lvklart trĂ€ffa Gunde Svan som höll i förelĂ€sningen efter mig.     Vilken liten godbit! SĂ„ ödmjuk, trevlig och varm pĂ„ alla sĂ€tt.     (Jag vet, jag ser gravid ut men Ă€r det INTE. Tröjan gör sig bara inte bra pĂ„ bild)  PĂ„ morgonen samma dag sĂ„ höll jag Ă€ven i ett trĂ€ningspass.  Direkt vid receptionen utbrister personalen: "Du, det kommer nog inte sĂ„ mĂ„nga pĂ„ ditt pass idag, de sista lĂ€mnade just festen" Klockan var 06.40 pĂ„ morgonen.  Haha, underbart! Lev livet gott folk! 🙂  Jag fnittrade och tĂ€nkte att jag sjĂ€lv aldrig hade kommit till det hĂ€r passet.     ÄndĂ„ dök 18 tappra sjĂ€lar upp. Pigga och taggade till tĂ€nderna.     Vi hittade en grusplan att vara pĂ„ och körde ett riktigt bra pass tillsammans.        EfterĂ„t laddade jag en timme innan jag gick in i förelĂ€sningssalen.  Annars har dagarna mest bestĂ„tt av trĂ€ning. Jag har kommit in i det sĂ„ bra nu och har inte haft mycket tid över. Jag pendlar varje dag till VĂ€xjö, det tar ungefĂ€r 1 timme och 15 minuter dit och sen hem igen.     Jag har sprungit hĂ€ck, stött kula, hoppat lĂ€ngd och sprungit om vartannat.  Förra passet grĂ€t jag en skvĂ€tt ocksĂ„. GrĂ€t för att kroppen svarar igen , för att jag fĂ„r leva det hĂ€r livet, för att jag har sĂ„ mycket att vara glad över.  SĂ„ jag ringde min manager Jonas och bölade. Förklarade hur lycklig jag kĂ€nner mig. Att jag inte vet vart jag ska göra av kĂ€nslorna. Han Ă„:ade mig lite innan han sa: "det Ă€r ju fantastiskt Nadja!" Ja. Det Ă€r ju det.  Fantastiskt.     Imorgon Ă„ker jag tidigt till VĂ€xjö för ett lĂ€ngdpass. Och efterĂ„t har jag en intervju. Sen hem och vila och ladda för nĂ€sta dag. Om det inte Ă€r sĂ„ att kroppen Ă„terhĂ€mtar sig och jag kan köra ett pass nummer tvĂ„.  Men jag Ă€r försiktig. Passerar inte den dĂ€r grĂ€nsen. Är fĂ„nigt lyhörd.  Vi fĂ„r se vad det ger mig. NĂ„got annat Ă€n tidigare i alla fall. Jag har hört att om man gör pĂ„ ett annat sĂ€tt, sĂ„ fĂ„r man ett annat resultat.     Nu gör jag och Ketchup kvĂ€ll.  Han hĂ€lsar med en nospuss! Puss ❀            

IgÄr grÀt jag igen.

Jag sitter i min vita, fluffiga fÄtölj och surfar runt pÄ Facebook och dricker Àckligt beskt te.

20140520-075142.jpg NÄgon har förlovat sig, en annan har sprungit lÄnglopp för första gÄngen i sitt liv. En tredje har fotograferat sin frukost, lunch och middag. Allt sÄnt Àr helt okej för mig. Jag orkar sÀllan bli arg för att folk delar med sig, det Àr vÀl ÀndÄ en stor del till varför vi alla har Facebook? Plus chans till ett bra nÀtverkande. Ibland kan jag smÄtt sarkastiskt kommentera nÄgons status, skratta Ät saker som upprepas miljoner gÄnger, absolut. Men jag blir sÀllan arg. Allt oftare blir jag istÀllet ledsen. Som igÄr. MÄnga av mina vÀnner hade delat en lÀnk frÄn Expressen och rubriken löd: "GT:s krönikör Linda BaldenÀs har avlidit".

20140520-074339.jpg Magen knyter sig direkt och jag vet instinktivt att jag ska hÄlla mig borta. Jag borde INTE lÀsa sÄnt dÀr. Men pÄ nÄgot sjukt sÀtt sÄ gillar jag den bitterljuva kÀftsmÀllen som fÄr mig att vakna upp precis hÀr och nu. SÄ jag lÀser. Och som jag grÄter. Klockan Àr 23.14 och jag skulle lagt mig 23.00. 14 minuter. Jag tycker att det Àr vÀrt det. Och det kommer att bli mer. Jag somnar aldrig storgrÄtandes.

20140520-074745.jpg Linda dog av sin cancer. Det fanns ingenting man kunde göra. För nĂ„gra Ă„r sedan trodde lĂ€karna att hon hade klarat det men cancern kom tillbaka med full kraft. SÅDANT, ska varken du eller jag lĂ€sa. Inte vi som sitter i just den sitsen nu. Vi ser ut att ha klarat oss, men visst ligger det Ă€ndĂ„ en oro djupt dĂ€r inne? Alla tankar pĂ„ om cancern kommer tillbaka eller om den verkligen har gett med sig. Alla gĂ„nger det lilla ordet "om" susar förbi och vinkar i sin röda Ferrari. Gör kungahĂ€lsningen och ler sĂ„dĂ€r stort mot dig. OM! Hej hej! Om det dĂ€r hĂ€nder mig. Om den kommer tillbaka. Om den inte Ă€r helt borta dĂ„? Hur vet ni det?

20140520-080713.jpg Jag blev rĂ€dd igĂ„r. Men varje gĂ„ng rĂ€dslan sliter tag i mig sĂ„ tĂ€nker jag att jag blir starkare. Jag blir sĂ„ jĂ€vla stark mentalt. Jag blir utmanad och behöver hantera mitt inre som bara vill sprĂ€ngas av alla lĂ€skiga kĂ€nslor och tankar. Det finns nĂ„got bra i den smĂ€rtan rĂ€dslan ocksĂ„. V A R F Ö R vill jag trots detta veta hur Lindas historia sĂ„g ut? Kommer det hjĂ€lpa mig? Nej. Men den fĂ„r mig att kĂ€nna mig levande. Åh, sĂ„ levande.

20140520-081140.jpg Jag Ă€r sĂ„ glad att jag lever. Är glad för varje dag. Även om dagen har varit dryg och lĂ„ng och mĂ€nniskor har varit oresonliga. Det dĂ€r var nĂ„got jag inte förstod innan cancern. Inte under tiden jag hade cancer heller. Men NU, nu börjar det sjunka in: Jag Ă€r sĂ„ satans glad att jag lever. Och det Ă€r sĂ„ fruktansvĂ€rt hjĂ€rtslitande att höra om alla som inte klarar sig. Vila i frid Linda.

20140520-075912.jpg Jag skulle skrivit om trÀning idag. För jag har den sjukaste trÀningsvÀrk ni kan tÀnka er efter tre superpass pÄ rad. Men jag kunde inte slÀppa Linda. Och att jag blev sÄ pÄverkad. KÀnner ni igen er? Ni fÄr tvÄ bilder frÄn passet istÀllet. Bilder frÄn livet jag LEVER.

20140520-081316.jpg Alex och jag körde hoppstyrka. Och hÄret vÀxer.

20140520-081347.jpg LÄt oss nu dricka kaffe eller beskt te eller juice eller ingenting och avsluta det hÀr inlÀgget med ett gott skratt. Skrattet helar oss. Speciellt om vi skrattar sÄdÀr högt att andra ber oss att hÄlla kÀften.

20140520-081700.jpg

20140520-081727.jpg Haha, klockren! Kolla minen pĂ„ hunden! Å sĂ„, visdom. Vi tar hjĂ€rtat med oss idag ocksĂ„ ❀

20140520-081812.jpg Att det ska vara sĂ„ svĂ„rt att leva efter. PUSS PÅ ER.

Rock on baby

Hinner ni vila mellan alla inlÀgg? HÀmta andan och lÀngta till nÀsta gÄng? Bra.

20140422-085741.jpg Livet hĂ€r i Spanien Ă€r SÅ STÖRT HÄRLIGT. Jag kanske ska ha bloggfesten hĂ€r istĂ€llet. SĂ„ fĂ„r ni trĂ€ffa alla de andra atleterna, kĂ€nna stĂ€mningen och hĂ€nga med i skratten.

20140422-085925.jpg Och Àta glass pÄ europabalkongen. Lyssna pÄ trubadurer pÄ andra sidan gatan, pÄ det andra hotellet. Spela kort och trÀna arslet av er.

20140422-090055.jpg NÀr det gÀller trÀning sÄ tar jag babysteps framÄt. Hoppade till exempel lÀngd med fem JOGGSTEG i förgÄr. Vad sÀger ni om det?

20140422-090208.jpg

20140422-090228.jpg Jag hÄller helt min planering som jag har ritat upp med de dÀr fÀrggranna pennorna. Innan jag Äker frÄn det hÀr lÀgret ska jag kunna springa grÀslopp med bra teknik och kunna anvÀnda/belasta hÀlsenan mer. Det kÀnns som om att jag fixar det!

20140422-090532.jpg IgÄr Äkte min nya soulmate Alex hem. Deppigt.

20140422-090728.jpg Alex har varit med som vÄr massör och vi fann varandra direkt. Vi skrattar totalt hÀmningslöst tillsammans och fattar direkt hur den andra tÀnker. Hon Àr en fantastisk mÀnniska som jag kommer att umgÄs med varje dag nÀr jag kommer hem igen.

20140422-090918.jpg Hon Àr vild, fyndig, busig och har en av de egenskaper som jag vÀrdesÀtter mest hos en mÀnniska: HUMOR.

20140422-091126.jpg Varje dag med henne har varit nÀra pÄ att spÄra ur. SÄ viktigt det Àr för den mÀnskliga sjÀlen.

20140422-091237.jpg Innan hon Äkte firade vi livet tillsammans med klassiska "sjung-med-lÄtar" pÄ det andra hotellet. Jag saknar dig Alex!

20140422-091537.jpg

20140422-091617.jpg

20140422-091730.jpg

20140422-091846.jpg

20140422-091922.jpg

20140422-093231.jpg HÀrliga bilder va?! Jag ska lÀgga upp ett lÀckert album pÄ FB sen. Kom pÄ att det var lÀngesedan jag bjöd pÄ humorbilder. Ni vill ha en idag va? Kommer hÀr:

20140422-092204.jpg

20140422-092228.jpg Nu ska jag till arenan och stöta kula igen. Skickar en extra tanke till Magnus idag som opereras för sin cancer ❀ Allt blir bra. Puss & kram

20140422-092542.jpg

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.