Litet bakslag…
Så kom det då… det där lilla bakslaget som man tydligen alltid ska räkna med när man är inne i en rehabperiod. Som jag skrev så hade jag 250 meters lopp på programmet i förgår. Jag kände mig ganska sliten redan när jag kom till träningen och tyckte att det kliade lite i halsen. Men jag ville ändå prova för att se hur det skulle kännas (jag kan INTE bara skita i att träna utan att prova!). Tyvärr så gjorde det alldeles för ont i knäna och jag kunde knappt koppla dem alls. Det är så det brukar bli när jag blir trött: att musklerna omkring knäet inte stöttar upp benet. Så det var bara att bryta. Jag blev inte glad, men inte arg heller. Jag försökte verkligen att tänka att jag faktiskt har gått framåt varje vecka nu och jag har kommit upp på en hög nivå väldigt fort vilket medför högre belastning och då är det bra att ta det lite lugnt så att jag inte får någon annan skada. Leffe som är så klok säger alltid till mig: “To go forward, you sometimes have to go backwards” och jag låter dem orden gälla denna veckan ut 
Igår fick jag massage av Elvis och som alltid gjorde det SVINONT! Jag var så öm, så öm, så öm och ville faktiskt bara gråta. Det var inte skönt någonstans men idag känns det betydligt mycket bättre. Jag har värmeskydd på knäna och går runt här i lägenheten och väntar på att klockan ska bli 15.00 för då ska jag till radiohuset och vara med i “Stockholms Sportmagasin”
Efter det väntar ett styrkepass med Miss-Li…
Fram till dess ska jag nog bara njuta av dagen. Och dammsuga
Kramar Nadja
Bara bilder igen… okej, LITE text också
Nu sliter väl mamma sitt hår där hemma!? När jag bara tänker lägga upp en massa bilder igen… Jag gör det inte för att jäklas utan mer för att folk som är intresserade av idrott och den här bloggen ska få en visuell bild av de övningar jag gör. Personligen så tycker jag att bilder är galet kul! De bloggar jag följer har alltid många bilder och det blir på något sätt mycket enklare att följa dem tycker jag. BARA en massa text överallt gör det ju bara enformigt och jobbigt
Äh, jag vet inte vad jag håller på med. Sitter här och försöker övertala er! Haha, det märks att jag har gått upp för tidigt idag. Jag dricker som vanligt en kopp kaffe (på morgonen byter jag teet mot kaffe) och sitter och planerar dagen.
Om några timmar har jag ett snabbhetspass på Bosön som jag har längtat efter mycket. Idag ska jag få prova på att starta i starblock och sedan springa både 60 meter och 100 meter.
Nu vaknade lillasyster Bella… Tid för lite prat då
Titta, jag hoppar!
Ser ni?! Kan ni förstå?! Kan ni känna min glädje?! Kan ni känna den där känslan man känner när glädjen är så stark att det liksom svider till lite i näsan? Känslan man får när man känner en överväldigande tacksamhet? Tacksamhet för allt det fina som finns omkring er men som ni 
kanske inte alltid tänker på. Jag är så glad att jag fick möjlighet att operera min två knän och att Sven Jönhagen gjorde ett så pass bra jobb att jag nu kan göra mycket träning utan smärta! Igår kunde jag göra en massa olika hoppövningar, som visserligen kändes lite, men aldrig som innan när jag har kört samma träning. Det blir lite varmt och det känns att någon har varit inne i knäna och “rotat runt”, men det är inte samma sylvassa smärta som förut. Det är inte samma hugg eller hämmande känsla som då. Och jag känner mig bara lättad och glad.
Jag vet att jag har allt jag behöver för att nå mina mål när jag får vara skadefri. Jag känner det så tydligt i min kropp. Så fort jag får vara fri och slippa smärtan så känner jag mig så ohämmad och stark och smidig. Det känns som om att jag kan göra precis vad jag vill. Som om att kroppen bara vill hoppa högre, springa snabbare och kasta saker hur många meter som helst. Hela kroppen skriker “använd mig! Utmana mig! Mera kan du! Kom igen!”. Jag älskar den känslan mer än något annat. När jag får den känslan känner jag mig oövervinnerlig. Då känner jag mig fulländad. Som om att min kropp föddes för att göra just det där.
Vet ni vad jag har börjat med? Jag har börjat klappa mina knän. Som när man klappar en katt. Och så tänker jag att dem är friska och bra. Ja, jag vet att det låter nästan religöst, men vad tusan. Jag tror bara att dem behöver lite kärlek och omtanke.
Jag är upprymd och vill bara träna mer och mer och mer. Men det är nu som jag behöver vara smart (för en gångs skull)
Det är nu Leffe stramar tyglarna en aning. Han ser så tydligt på mig när jag börjar lägga till lite mer än vad jag ska. Han är min räddare i sådana situationer. Vi har blivit mycket bättre båda två på att säga “stopp, nu räcker det!” men ibland vinner min charm över hans beslutsamhet och då brukar jag få en stöt till eller ett hopp till
Vi brukar skratta åt det här, Leffe och jag. Det är alltid lika roligt när jag börjar med mina övertalningsförsök: “Men Leffe, BARA en till. EN ENDA. Kom igen nu va. Kooom iggeeeen Leffe. Så farligt kan det ju inte vara? Jag ska faktiskt klara en hel mångkamp snart så… ” och så lite *blink* *blink* med ögonen och så får jag en stöt till. Jag kan alla hans svagheter nu 
Men… jag kanske ska sluta att övertala honom. Och bara göra det jag ska.
Ja, så får det bli. Varför var inte det mitt nyårslöfte? (förmodligen för att jag vet att jag inte kommer att hålla det )
Gott folk, kära vänner… nu ska jag byta om för jag ska till Bosön och få massage av Elvis. Jag har precis sprungit sex stycken 200 meters lopp och behöver lite avkoppling. Vi hörs snart igen.
Kram Nadja
Nya bilder!
Som jag berättade för er igår (tror jag att det var!) så klarade jag av att springa häck för första gången på många månader. Och bildbevisen kommer här. Som tidigare från Amun-Re Runninghorse
Så jäkla bra!
Idag kunde vi “high five:a” rejält jag och Leffe! Jag klarade av att springa över sex stycken häckar fyra gånger! Första loppet kändes väldigt ovant och jag tyckte att det stramade lite i vänster knä men det var inte alls som mina tidigare smärtor. Nu kände jag att det mer handlade om att jag inte har belastat knäna på ett bra tag. Jag behöver helt enkelt vänja mig vid den här typen av träning och på så sätt bli starkare och starkare i just de moment som jag ska utföra på banan senare i sommar
Just nu känns det som om att jag går framåt varje gång jag går till träningen. Det är en tillfredsställande känsla!
Jag har kommit till ett sådant läge i träningen att jag längtar dit igen varje gång jag går därifrån. För jag får utmana mig själv hela tiden!
Jag undrar vad som händer imorgon? Jag ska få ett nytt träningsschema då så jag har ingen aning om vad Leffe har i kikarn
Förhoppningsvis har jag lite nya bilder att visa er imorgon för fotografen Amun-Re var med på passet idag också.
Dags för mig att sova… jag blir trött av all ny träning
Godnattkramar!
Nervöst idag…
… för idag har jag och Leffe ytterligare ett test framför oss
Det är dax för mig att springa lite häck! Hittills har jag kunnat köra kula med fart (en gång), springa 200 meters lopp, köra en viss typ av styrketräning och kunnat köra en del häckövningar i form av balans och koordination utan fart. Men ingen löpning över häckar. Det är en helt annan grej och kräver mycket mer av min kropp än det jag gjort till idag.
Klockan 15.30 ska jag vara uppvärmd så nu ska jag vila lite och sen försöka hitta min kameraladdare så att ni kan få några bilder från denna testdag
Kram på er så länge
Nadja
Ännu ett steg framåt…
Tillbaka till verkligheten på Bosön! Och vilken underbar verklighet sen då
Jag känner mig så hemma och blir på så bra humör där. Plus att jag äntligen fick träffa min tränare Leffe igen. Vi har nästan alltid bra pass tillsammans och jag har saknat honom de två veckor som jag har varit borta…
Idag var en viktig dag för mig utvecklingsmässigt. Jag kom till träningen med tron att jag skulle köra ett av de där vanliga kul-teknik-passen ala rehabinriktning men Leffe överraskade mig som alltid och sa: “Idag tänkte jag att vi provar med lite fart!”. Gud så glad jag blev! Och nervös Tänk att jag faktiskt inte har kört detta på ungefär fem månader! Jag kände mig som när jag sprang testloppet på 200m: lycklig som ett barn på julafton och pirrig i magen och lite ovan i mina rörelser. Men det gick! Och jag kände ingen smärta överhuvudtaget! Och längderna var helt okej dem också. Om jag nu ska avslöja sånt? Ja, det ska jag. För idag blev jag stolt och glad över mig själv så jag känner att jag får säga så!
Imorgon ska vi köra ytterligare ett test. Vi ska prova att springa 200 meters lopp dagen efter att jag har belastat med detta kulpasset. Hittills har vi alltid kört antingen vatten eller någon form av rehab dagen efter vi belastat knäna mer än vanligt. Men någon gång måste jag ju vänja mig vid till och med två tuffa pass varje dag så vi börjar såhär. Det ska bli spännande, återigen pirrigt men mest jäkligt roligt!
Jag ska förhoppningsvis få springa med syster Bella som också hon har gjort fina framsteg i sin rehab vilket nu har belönat henne med att hon kan springa utan smärtor.
Två gånger Casadei på löparbanorna imorgon alltså. Kan vara värt att se
Glada kramar och trevlig kväll önskar Nadja
Träningsbilder
Ibland är det roligt att trampa vatten. Speciellt när vi får fint besök av fotografen “Amun-Re Runninghorse”. Här är några av hans bilder från vårt förra vattenpass på Bosön…
Älskade träning!
Äntligen, äntligen äntligen!
Jag kan springa! Jag kan studsa häckgång! Och visst tänker ni, det har jag väl gjort innan. Och ja säger jag, det har jag. Fast inte utan smärta! Idag hade jag och Leffe vår lilla testdag för att se hur knäna har reagerat på det nya upplägget vi bestämde oss för för ca en månad sen. Det har funkat. Allt känns bra och jag går runt och ler
Det är en fantastisk känsla. Även om jag vet att det är VÄLDIGT lång väg kvar. Jag har en månad av rehab kvar. Minst. Och sedan dröjer det ytterligare ett tag innan jag kommer att kunna maxa ett höjd eller längdhopp. Men vad spelar det för roll när jag vet att jag kommer att få göra det smärtfritt?! Och eftersom jag inte kommer att tävla inomhus så behöver jag inte känna någon stress. Jag kan koppla bort allt runt omkring och bara fokusera på att bli starkare, snabbare och mer balanserad Vilken förmån!
Helt nytt träningsschema…
Jag och tränare Leffe har bestämt oss för att lägga om träningsplaneringen helt då jag började få väldigt ont i mina opererade knän förra veckan. När jag stegrar träningen så SKA det göra lite ont men det här var alldeles för mycket. Så nu har vi tagit ett steg tillbaka, lagt in många fler vilodagar och en-dagars-pass och har tagit bort all löpning på bana. Nu är det vatten som gäller och andra små (ursäkta) jävligt tråkiga övningar. Men, tråkigt eller inte det ska göras!
Var rädda om er,
Kramar Nadja
