Blommor från Leffe & Janne

När jag kom ut från operationen på Danderyds sjukhus så fick jag de här fina blommorna av min tränare Leffe och min marknadsförare Janne sååå gulligt av dem! Nu är båda operationerna genomförda och allt ser ut att ha gått bra! Känns faktiskt mycket mindre i det här knäet denna gången… Det känns knappt som om att de har varit inne där och rotat men blöder gör det… Nu ska jag vila en dag till innan jag börjar med lite cykel och allmän rehab. En spännande tid väntar!! Kram Nadja

Allting håller!

Hej goa vänner!

I helgen har jag tävlat för fullt i Världsungdomsspelen på Ullevi i Göteborg. Vi åkte dit för att se hur kroppen skulle reagera på att tävla i så många grenar. Framför allt tänkte vi på baksidan. Och om det fanns någon oro så låg den i höjd och längd som jag nu klarade galant. Jag fick med mig 1.70 i höjd och var SUPERNÄRA på 1.74 och 6.19 i längd i mitt första hopp med lite för mycket vind i ryggen. I kula blev det 13.07 och i spjut 32.86. Spjut är den gren som jag är minst nöjd med, jag hittar bara inte tajmingen, även om löpningen fram till utkastet kändes bättre nu. Anders, jag och Leffe ska sätta oss i veckan och reda ut varför det blir såhär.

Kula är en godkänd gren medan höjd och längd är plusvarianter. Jag har hoppat bra höjd på träningarna men det var innan bristningen i baksidan för en månad sen och längd har vi bara tränat en gång och då inte med ett enda litet hopp. Så jag är mer än nöjd!

Nu vet vi att allt håller. Nu kan vi fokusera på att få mig i bättre form

Helgens överraskning: Mamma, Allan och syster Gisela stod helt plötsligt på läktaren och skrek när jag skulle hoppa mitt andra hopp på 1.74 i höjd. Gud så glad jag blev! Tack för att ni kom!!

Nu ska jag försöka få lite ordning på alla grejer omkring mig. Och dricka en kopp kaffe. Det är sol ute men jag tänder ändå ett ljus Mysigt!

Kramar Nadja

Igår fick jag springa lite

Igår körde jag mitt andra pass för dagen med suveräna Carl Askling. Vi tog ett kliv till i vårt rehabprogram och började så smått att springa! Tänk att ca två veckors frånvaro från löpningen kan framkalla så starka känslor Jag kände mig som en fölunge; studsig och pigg och glad. Precis så som jag känner efter att jag haft min säsongsvila och ska börja hårdträna!

Jag kan inte påstå att jag sprang snabbt… men det var löpsteg längre än de joggande steglängderna och det kändes ingenting även om jag märkte att jag var väldigt vaksam i varje rörelse. Leffe var också med och han stod och njöt i solen i humlegården och nickade nöjt för varje löpomgång jag klarade av. Han är så bra, lilla Leffe! Stöttar mig i allt och är med mig varje sekund.

Idag ska jag få prova på att stöta kula… Jag hinner ju knappt känna av att jag är skadad Kan göra så otroligt mycket grejer redan.

KrAmAr tIlL eR aLlA fRåN eN hoPpFull TiGeR

Ingen rubrik kan täcka allt detta

Sitter här hemma i vårt mysrum och jag håller på att frysa ihjäl. Vart kommer kylan ifrån? Jag har två tröjor på mig och en övertröja OCH en filt och jag är fortfarande kall! Jag kan ju lova er att det inte handlar om att jag har för lite underhudsfett, efter all det skräp jag har ätit den senaste tiden så rullar jag snart fram. (Jag vill inte se en enda kommentar om ämnet från dig mamma nu när du vet hur det verkligen ligger till).

Veckorna har flugit förbi och jag är mitt uppe i min hårdträningsperiod. I somras trodde jag aldrig att jag skulle komma hit. Det kändes så avlägset. Jag tränar på väldigt bra och känner mig mycket starkare nu än jag gjorde vid samma tid förra året. Jag märker att kroppen har anpassat sig till hårdare träning och att den är mer förberedd nu än tidigare. Det ska bli kul att se hur utvecklingen blir i vinter!

I ett av mina tidigare blogginlägg berättade jag att jag fick den stora äran att vara kranskulla på Lidingöloppet. Jag har samlat mod i flera veckor nu och tänker faktiskt lägga ut en bild på mig själv i folkdräkt! Kan ni tänka er? Nej, klart ni inte kan. Men jag chockar gärna.

Förra helgen var stora delar av friidrottsgänget ute på lite partaj. Vi var först hemma hos “slangen” och sedan åkte vi in till “V” för vidare dans och galenheter. Jag vet att många tror att friidrottare är tråkiga människor och att vi aldrig släpper loss. Men när vi inte har någon träning och när vi har utrymme att vara lite mer oseriösa än vanligt (nu menar jag INTE att folk som är ute och festar är oseriösa!) så släpper vi loss vildkatterna inom oss och allting runt omkring oss lyser upp. Vi kan faktiskt också vara vakna till solen skiner upp i öster och vi kan göra nattliga “restaurangbesök” i form av McDonalds. Inte för att det händer sådär super ofta men när det väl händer så känns det desto roligare och allting vi gör blir lite mer överdrivet. Om jag nu får lov att tala för oss alla?

 

 

Min mammas sambo Allan fyllde år i söndags och det firade vi med en brunch på Villa Källhagen. Tränaren Leif med sin dejt Ewa var också med och gud så trevligt det var. Men oj så mycket godsaker det fanns! Och så synd att min karaktär har gått i dvala. Men den kommer att behövas mycket i sommar så det är lika bra att den får vila lite och samla sina krafter. Kvällen innan var vi ute en sväng på Sturehof men vi upptäckte ganska snabbt att vi inte hade så kul och alla ville åka hem igen. Trots att vi bara var inne i stan i ungefär en och en halv timme så hann jag med att ta över 50 kort! Är inte det bra så säg? Jag borde jobba som fotograf vid sidan om träningen.

 

 

Den här årstiden brukar alltid göra mig väldigt trött. Jag tycker att jag vill sova hela tiden. Det är dumt att pressa sin kropp för mycket på alla plan, jämt. Så därför ska jag göra som kroppen vill och gå och lägga mig en timme.

Läste en artikel idag i Lidingö Tidning om ett tjejband som heter Ladylike och som hade en väldigt rolig slutkommentar till en fråga de fick. Den ena tjejen började med: “Om man gapar efter mycket…” varpå den andra tjejen fyllde i “… så kan man inte svälja!”.

Med önskan om en superskön dag! Kramar Nadja