Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TL Bygg
Rbergs Bil Rjk Superwear Harrys Karlskrona

OjDå.

Nämen, det är visst nån som är tillbaka!  Det är sant som det står och det är också en mening från en av Lars Winnerbäcks sånger. Såklart. Jag kände att jag ville göra min entré med en poetisk touch. Hur mycket det nu blev av den varan lär vi vara oense om. Och jag är nog på din sida när jag tänker efter. Du märker att jag är på ett lustigt humör idag va?  Jag känner mig busig när vi inte har setts på länge. Nästan som om det vore en liten nyförälskelse.  Vad har hänt här då? Börja du! Jag gissar att du kommer att berätta en massa skoj, en del ledsamma saker och några spännande.  Till "mamman" vill jag gärna börja med att skicka ett hjärta ❤️ För jag vet att hon har det tufft.  Sen vill jag berätta att jag har föreläst för KHK i Karlskrona - på ENGELSKA! Min första föreläsning någonsin på detta språk som jag egentligen inte alls behärskar.  Men jag hade min suveräna vän Alex till min hjälp och i två dagar satt vi inlåsta och skrev ner hela föreläsningen för hand. För att sedan börja jobba med att tala den.  En enorm utmaning för mig. Du kan ju förstå alla dessa fackord som jag knappt ens förstår på svenska...  Men, resultatet blev BRA ta mig tusan! Och jag är jättenöjd och stolt över mig själv.  Och stackars Alex fick inte göra mycket under hennes visit hos mig. Men med tanke på att hon har börjat sticka så kanske hon inte brydde sig.  När jag gick in i min egen värld satt hon där i soffan och jobbade med något mörklila garn som ska bli en halsduk.  Så mysigt. Trots allt.  Och jag är så lyckligt lottad som har hittat min vän i livet.  Förutom plugg och föreläsning så har träning stått på schemat. Och så bra det har gått!  Jag är stark men ändå lätt. Och jag har satt pers i korta benböj! Mitt först pers någonsin efter cancern!  Jag märkte direkt av min nyvunna styrka under längdpasset några dagar senare: för det gick så bra.  Däremot fick jag sota för det några dagar senare för kroppen är inte riktigt van när jag höjer nivån på det jag gör. Och jag fick vara flexibel i mina pass några dagar efteråt. Ingenting nytt alltså. Du har säkert också börjat se mönster och små tecken bara genom det jag skriver. Snart kan du bli tränare själv om du skulle vilja det 🙂  "Jaha, du vill träna en grupp? Vilken utbildning har du?" - "Den bästa! Nadjas blogg!"  Ha, ändå en söt tanke.  Nä, nu ska jag göra lite nytta i det här livet. Vad ska du göra?  Puss och kram och PS. På måndag sticker jag på läger igen 😉 

MeD HaNDeN På HjäRTaT.

Morning i stugan. Har dagen börjat bra?  Hos mig är den fin och den första koppen kaffe gör mig alltid lite småmysig.  Jag har dock träningsvärk och kan inte riktigt bestämma mig för om det är positivt eller negativt. Du ska snart få veta varför.  I förrgår lovade jag dig att springa andan ur Agne på kvällens 300-ing. Jag vet inte om han tappade luften, men jag satte i alla fall återigen ett rejält "Nadja-Agne-pers" och var sjukt nöjd trots att jag fegade en aning in i kurvan.  Min löpning blir bara bättre och bättre och med några månader av höstträning så är jag snart tillbaka där allt för två år sedan höll på att få sitt slut.  Jag ligger som du vet en bra bit efter i dom tekniska grenarna men nu känner jag äntligen att jag har häng på löpningen igen.  Jag är inte på samma tider som jag gjorde som bäst, men HERREGUD så långt jag har kommit!  Och det gör mig så fantastiskt motiverad.  Därför har jag och Agne nu bestämt att det blir mångkamps-SM till helgen!  Vi har ingen aning om vart det bär, men vi vet att vi är nyfikna på att se om jag kan genomföra en hel mångkamp i dagsläget.  Jag vet förutsättningarna, jag vet att jag inte kan förvänta mig någonting och att vi ska ta en gren i taget.  Jag har koll på ett ungefär vart jag ligger resultatmässigt och tar jag mig över 5000 poäng så får vi se det som godkänt. Då ska du veta att det är 900 poäng sämre än mitt personliga rekord och det smärtar oerhört att behöva förlika mig med att det är såhär just nu. Men man ska aldrig säga aldrig, varje tävling är ny och jag vet att allt har sin tid.  Med förnuftet så FÖRSTÅR jag. Men mitt tävlingshjärta blöder.  Du kanske tänker att det är onödigt att köra en mångkamp om jag nu känner såhär. Men jag vet att det inte är helt rätt heller.  Jag ser några fördelar med att tävla till helgen. Jag vet att det kommer att göra min kropp ännu starkare inför nästa säsong och den kommer att förstå vad det är den faktiskt ska göra: sju grenar på två dagar.  Jag kommer också att få träna på tre försök i både kula, längd och spjut. Vilket skiljer sig från en vanlig tävling där du har sex försök eller kast.  Jag kommer att återigen få uppleva hur kroppen mår efter en förstadag, hur det känns att vakna upp dag två för att hoppa längd med fyra grenar i benen dagen innan.  Det var tre år sedan sist!  Agne sa det så fint på sista passet denna veckan:  "Vi kan alltid önska att vi hade mer tid, men det har vi inte nu. Så det kan vi inte påverka."  Jag förstod att han måste ha tänkt ungefär som att "vi gör vad vi kan med det vi har, just nu".  Och det är en bra tanke. Det är en start och en början.  Tävlingen går i Falun, så det blir en bit att resa för mig på fredag.  Jag börjar på lördag morgon och då önskar jag all din tankekraft i present. Jag är så långt ifrån redo som det går att bli, men det finns ändå något att hämta ut här inom mig. Jag hoppas på att få till det i någon utav grenarna.  Vi har inte många referensramar. Jag har bara kört tre längdtävlingar, två kula, en spjut och ett häcklopp där jag fick springa dom sista tre häckarna med fel ben. Så det finns åtminstone plats för överraskningar.  Jag hoppas på pigga ben och energi som räcker för två långa dagar. Jag vill känna lust och glädje och jag vill kunna behålla min tacksamhet oavsett resultat. Det var det jag lovade mig själv när jag var sjuk. Så det är lite upp till bevis i helgen.  Jag kan alltid fortsätta att gnälla om hur det var förut. Innan cancern och den avslitna hälsenan. Jag kan älta det hela livet om jag vill, men det kommer inte att hjälpa mig nu.  Så jag behöver våga ge utrymme för Nya Nadja. Våga vara där jag är just nu.  Jag lyssnade som vanligt på Winnerbäck på vägen hem i bilen idag. Han sjöng något fantastiskt som jag vet att jag har nämnt för dig tidigare. I sin sång frågar han: "Tror du med handen på hjärtat att du vågar vara stark när det verkligen gäller?  Jag ser mig i spegeln och hoppas att jag är den jag tror." Jag ville bara skrika NEEEJ som svar på hans fråga. Men det gjorde jag inte, för jag har ett löfte att hålla.  Jag blir nyfiken igen - vad har du för löften till dig själv? ❤️ Nu är det frukosttajm, kaffeskål och puss. 

Tv-SäNDNiNG & STaDSKaMP.

Jag har ett termotäcke i sängen eftersom jag är väldigt frusen av mig, men inatt ångrade jag djupt mitt inköp. Jag vaknade upp som en liten blöt pöl.  Svettig och äcklig. Det är vidrigt att vara för varm på natten.  Jag har haft ont i ländryggen och varje gång jag får det så lägger jag en kudde under knävecken för att försöka jämna ut trycket. Testa det om du har ryggont. Sen är det inte bra att sitta sådär i soffan har jag lärt mig. Men när jag skriver till dig har jag ingen mysigare plats.  Om du bor i Karlskrona så har du säkert koll på att det var Skärgårdsfest i helgen.  Det var där Winnerbäck spelade. Det skrev jag kanske också.  Men jag hade inte utrymme att berätta om skärgårdskampen. Paula Gullbing var konferencier och hade satt ihop stadslag där jag fick äran att vara lagkapten för ett av gängen.  Kampen var uppdelad i tre omgångar där publiken skulle rösta fram bästa bilden från varje utförd utmaning.  Du bara måste se våra bidrag. Jag tyckte nämligen att vi gjorde det bra!  Första uppgiften värmde såklart mitt hjärta:   - hitta en Lars Winnerbäck look a like.  Det här var vad vi fann: Är du riktigt uppmärksam så ser du att han håller handen sådär fint bakom huvudet. Precis som Winnerbäck gör på ett av sina omslag.  Det är detaljerna som räknas.  Uppgift två - hitta så många Pokémonspelare/Pokémonanknytningar som möjligt.  Vi tog löpet ner till Hoglands park. Och fann dessa: Jag spelar inte Pokémon själv men blev förvånad över hur många som strosade omkring i parken och hade roligt. Folk såg ändå glada ut. Jag har såklart läst Schulmans artikel om att folk ska vara som zombies, men här var spelarna tillmötesgående och härliga.  Sista uppgiften då?  Samla så många skostorlekar du bara kan på en och samma bild och i storleksordning...  Publiken hjälpte till och vi fick till och med in en liten sötnos med storlek 20!  Trots all hjälp slutade vi tvåa men var lika glada för det. Vi fick ju hänga med vår stad för en stund och jag var så hungrig att jag höll på att gå under där på scenen. Vinnande laget skulle vara med och utse vinnare i en danstävling. Jag hade svimmat tror jag. Och när jag är hungrig försvinner lite av min tävlingsinstinkt.  Det där med att hungriga vargar jagar bäst... Det ska till en sjukamp för att det ska stämma på mig tydligen.  Jag piggnade i alla fall till när jag såg att min samarbetspartner Atea hade smällt upp ett tält på torget.  Sprang fram till dom för att hälsa. Känner mig ju ändå som en i familjen.  Dom är precis överallt. Godbitar! Dom hade sprungit stadsloppet och mötte mig med ett leende när jag kom fram.  Sen var jag såklart tvungen att ta en selfie från scenen. Ett måste från varje scen du står på. Att inte Winnerbäck har tänkt på det?  Det blev mycket skärgårdsfestival här nu. Jag märker det. Men det är stort här i Karlskrona och jag är stolt över vår stad som arrangerar något sånt här.  Jag tror att det kommer att växa mer och mer för varje år.  Fan, min högra hand har somnat. Jag kan inte sitta såhär längre.  Oh, för tusan! Jag har har ju glömt: jag kan äntligen berätta för dig vad jag ska göra under OS.  Jag ska jobba med Expressen-tv och deras sändningar. Sitta i studion och prata friidrott morgon och kväll och träna där emellan.  Vad tror du om det? Visst låter det spännande?!  Så vill du höra min blekingska dialekt och alla grodor jag kommer att leverera så är det bara att slå på live-sändningarna.  Jag hade såklart hellre varit på plats för att tävla själv, men som du vet så har allt tagit lite längre tid än jag räknade med (som det brukar göra) och ett mer utförligt inlägg om det kommer.  Närmast tänker jag fokusera på en god frukost. Jag blir irriterad på allt när hungern slår till. Vill inte bli ovän med dig på köpet.  Så puss och hej och på återseende ❤️

INGeN åNGeST.

Ibland kan ett fejs säga mer än tusen ord: Det är ingen ko på isen, jag är bara lite sliten.  Jag sprang såklart intervaller i helgen men tänker inte gnälla allt för mycket denna gången.  För hör och häpna: jag kände mig fräsch! 6*400 meter avverkades på    min ungdomsarena Västra Mark.  Innan jag åkte dit så hade jag minimalt med ångest. Bara lite pirr i magen.  Jag hade läst att 600-ingarna var borta och tyckte helt plötsligt att 400 meter lät kort. Agne har lagt upp en perfekt planering. Det märker jag nu.  Han varierar träningen varje vecka och låter mig lida i omgångar.  Jag kan tänka mig att det är som att föda barn: det gör så in i helvetes ont, men till nästa gång har man glömt det och kör en vända till ändå.  Vilka supermänniskor vi är.  Jag kunde till och med stå upp efter sista loppet, vilket jag inte har gjort tidigare. Då har jag slängt mig ner på sidan i samma sekund jag passerat mållinjen.  Jag börjar bli starkare!  Västra mark var fullt med människor - FK Karlskrona hade matchdag.  På mina uppvärmningslopp fick jag sällskap av två små sötnosar som ville springa med. Från början hävdade dom att dom ville "ta varvet" med mig. Men när 100 meter kändes långt så ångrade dom sig ganska snabbt. Så sött.  Roligast för dagen var att jag fick träffa fru Hansson, vars son har nummer 23 i laget och dessutom gjorde första målet igår.  Hon kom fram och hälsade mellan mina lopp och var sådär sprudlande glad och lättsam som jag tänker mig att du som läser bloggen är.  Jag tror inte man skulle stå ut med att läsa min skit om man inte var en väldigt cool människa.  När jag tittar på bilderna nu i efterhand så ser det faktiskt lite ut som om att vi är släkt. Visst gör det?!  Förutom bra träning och glatt möte så betydde helgen LARS WINNERBÄCK.  Fantastiska, djupt tänkande Winnerbäck. Det blev stressigt in till konserten eftersom mammans sambo Allan skulle komma sent med tåget. Jag missade dom första två låtarna men tänker att jag haffar nästa konsert också.  Det är gråmulet ute idag och jag har ont i underbenet sedan igår. Jag behöver uppdatera mobilen som håller på att krascha och har Skype-möte inplanerat.  Dessutom står det kula på träningsschemat och Agne har lämnat mig för Berlin med familjen.  Han behöver några dagars semester. Stackarn. Det är ett heltidsjobb att träffa mig varje dag.  Ge mig en high five så kan vi avsluta det här på ett snyggt sätt.  Puss! ❤️

HoN TaNKaR MiG.

"Bää, jag har funderat på en sak. Du vet när man pillar i näsan och någon frågar 'hittar du något'?" Alex fortsatte kolla ner i sin mobil men hummade till svar. Jag fortsatte ändå. Visste att hon skulle gilla poängen.  "Visst är det lika irriterande som när man gäspar och någon förstör gäspen genom att sticka in ett finger i munnen!?"  Båda två i skratt. Visst fan är det irriterande, visst fasen vill man pilla ifred. Man pillar ju liksom av en anledning.  "Det är något som bara måste bort. Något som ligger fel, bara så" fyllde Alex i genom skrattet som bara hon kan leverera. Det där klingande, smittande, friska skrattet.  Alex har varit hos mig i några dagar och fyllt på min energi. Direkt när jag hämtade henne på stationen så märkte jag att det var längesedan jag skrattade. Sådär ordentligt. Kände mig nästan som ett skal när vi kramades i bilen.  Jag saknar min vän.  Varje dag här i Växjö saknar jag våra tekvällar, spontana upptåg och utflykter. Saknar våra samtal. Saknar våra högläsningar av nyfunna citat.  Våra galna funderingar. När vi spårar på någon tanke vi fångar upp.  Och livet känns lite fattigare med henne 45 mil ifrån mig.  Alla som har träffat Alex vet vad jag pratar om. Ingen kan undgå hennes enkelhet. Hennes lättsamhet. Hur nära hon har till skratt. Hur smarta svar hon har på allt.  På måndagen hämtade jag upp henne. Vi åt sallad och åkte till mitt kulpass. På min tigerfilt satt hon och tog bilder.  Hejade på mig och skrattade när jag vrålade: "bättre kan jag!" och spände bicepsmusklerna mot henne. Fånade mig. "Jaaaa, bättre kan du Bää! Visa mig då!" På kvällen drog vi till Karlskrona för att det var hennes önskemål. "Är Gisela och Calle hemma? Åh, kan vi inte åka dit i så fall?" Jag var inte sen att hänga på. Självklart skulle vi till Karlskrona och galningarna där hemma. Filmen "In to the Forrest" tog oss alla med storm och vi satt i soffan och filosoferade om hur våra överlevnadschanser skulle vara om all elektricitet skulle försvinna.  Alex var tvärsäker: "om du var tvungen så skulle du klara det, överlevnadsinstinkten du vet Bä". Jag var inte övertygad. Jag kan inget om överlevnad. Dessutom är jag lat. Men Alex skulle klara sig galant. Tydligen Calle också för han var inte sen att hänga på: "Det finns solcellssystem. Jag hade köpt allt". Alex skeptisk: "du kan ju inte bara börja köpa när krisen väl är här, då är allt slut i ett naffs. Du måste börja buffra nu i så fall".  Och så var diskussionen igång. Dessa diskussioner som jag kan lyssna på i timmar om jag fick. Jag behöver inte säga något. Bara lyssna på allt smart och korkat som sägs. För jag kan lova, det blandas hej vilt.  Och det är så det ska vara. Alex uttryckte det bra när vi kom till frågan om vad som händer efter livet. När vi dör: "Här måste vi ha högt i tak, vi får säga vad vi tror allihopa, inte hoppa på någon. För vi vet ju ingenting egentligen. Ingen har svaren".  Och vi diskuterade paralleluniversum, andar, återfödelse, totalt mörker, och att hoppa in i andras kroppar.  Och så Giselas argument: "Det händer absolut ingenting. Så fåniga ni är".  Denna blandning av människor med olika tankar och tro. Det gör mig så gott.  Jag blev helt plötsligt nyfiken - vad tror du händer? Jag vet, stor fråga. Men har du någon tanke så shoot.  På onsdagen tränade jag tidig styrka. Kände mig som ett djur. Stark och snabb.  Slängde mig hem för att äta ägg som Alex hade förberett för att sedan direkt dra till Göteborg och Liseberg.  Det är livet.  Träning, vänner, spontanitet.  Mötte upp min andra själsfrände här i livet: Ulle. Han och barnen var i Göteborg och tog en extra dag på Liseberg för att dela glädjen med oss.  Åkband Deluxe gjorde att vi kunde springa före i köerna några gånger. Jag mådde illa till slut och regnet öste ner, så medan dom andra avverkade Balder satt jag och djupandades för att inte spy.  Är jag inte 13 längre eller vad är problemet?  Igår hoppade jag längd i regnet och fick ett utbrott när benen inte svarade som jag ville.  La mig raklång på marken med armarna som ett T ut från kroppen och såg hur Agne ställde sig över mig. "Ska du ligga där? Vad är fel?" "Benen. Benen svarar ju inte. Jag känner mig galet stark och kraftfull men... " Agne med huvudet på sned: "Jag ser att du är kraftfull. Du är bara inte tillräckligt pigg. Men det är ett sådant pass idag. Du vet hur det är. Det är dom här benen du har idag. Vi får jobba med dom. Ska vi avsluta?" Som alltid slänger han fram en perfekt kombo av meningar som bara funkar sådär bra på mig.  "Nä, jag ska göra ett hopp till. Jag vill inte sluta sådär..."  "Okej, men visa mig att du kan då". Utsträckta händer hjälpte mig upp och en dunk i ryggen senare så satte jag i alla fall mitt sjätte hopp på lång ansats.  Det är dom små segrarna som räknas i längden. Dom där när vi inte slänger in handduken trots att det skulle varit enklare.  Men då krävs det att jag förstår skillnaden på att lägga ner för att jag har ont och lägga ner för att det går tungt. Det sista ska vi aldrig lägga oss för. Det var det som kändes skönt igår. Jag sket i regnet, jag sket i tunga ben. Det tar jag med mig.  Jag känner mig tung även idag. Men har fått vila. Och ikväll kommer jag att fyllas med kärlek - för jag ska på WINNERBÄCK! Han spelar på Skärgårdsfesten i Karlskrona och jag har fått inträde från Paraply Produktion som tack för en krönika jag skrev för ett tag sedan.  Jag kommer att somna som en bäbis inatt. Det behöver jag.  Jag ska packa en väska och ge mig av mot Karlskrona. Massagen i morse har gjort mig seg i kolan men jag hinner inte vila nu.  Sjung med mig ikväll - "om vi förlorar varandra här i vimlet, så minns att jag står bakom dig".  ❤️

EN VåG aV HoPP.

Vi är tillsammans igen!  Winnerbäck och jag hänger i soffan och jag drar djupa andetag av njutning.  Ensamhet är bara härligt när jag själv väljer det. Och det har jag gjort just nu. När nya låtar kommer vill jag vara ensam. Höra vartenda ord, försöka förstå budskapen. Dra paralleller till mig eget liv.  Alltid träffar han lika rätt.  På ett eller annat sätt.  "Jag ska försöka stå stadigt när världen välter...." Jag gjorde en radiointervju i morse.  Det lagades mat i studion och jag fick äran att vara gäst. Att jag sen fick smaka den goda fruktsalladen blev lite pricken över i:et. Jag har inte fått någon länk ännu så jag vet inte vart jag ska skicka dig. Men du får en så fort jag hittat den.  Direkt efter intervjun åkte jag till Markus-massör för att ta hand om den kropp som satt personligt rekord för nya Nadja på 60 meter!  SÅ GALET HÄRLIGT! Det är en känsla utan dess like när benen börjar pinna på. Resten av kroppen har ibland lite svårt att hinna med men det är sånt som kommer ju fler snabba lopp jag springer.  Det är en kick att kunna slå sig själv och det man har presterat tidigare. Det är alltid den mest tillfredställande känslan. Att veta att jag gör något rätt. Att känna att träningen ger resultat.  Och att ha Agne vid min sida gör mig stark. Han är stabil och tydlig. Självsäker och planerande.  Precis det Carro gav mig som råd när jag frågade henne om vad jag kunde förvänta mig av samarbetet med Agne: "raka rör Nadja, det är alltid raka rör".  Hur många människor i din närhet kör med raka rör? Visst är det enklare att veta vart man har andra om man vet att dom alltid säger som det är, som dom känner, vad dom tänker?  Så har vi sparat det största till sist: gårdagens hjältinna!  SANNA KALLUR!  Hur ska någon kunna sätta ord på det magnifika som hände på Stadion igår? Vem ska klara av att hylla denna kvinna som visat en hel värld att allt finns inom oss om vi håller ut och biter ihop?  Jag vill läsa den artikel som får ihop det här. Vem reser statyn? Vem flyttar kungaparets alla prylar från slottet? Vem namnger stjärnan på himlen? Vem designar nästa års frimärke? Vem delar ut bragdguldet?  Det är så lätt att sitta hemma och klanka ner på någon annan. Att säga att "det där kommer inte att funka serrö, det där blir för svårt". Det är lätt att vara expert i soffan med en chipspåse i handen och tycka att våra hjältar ska lägga av. Eller hur?  Den här hjältinnan har aldrig gett upp. Och det kraftfulla i allt det här, det där som gör det hela extra underbart, det är att någon satte chipsen i halsen igår.  Jag vill nästan alla människor väl, men människor som försöker att förminska andras ambitioner, mål och drömmar har jag inte mycket för. Jag tycker synd om dom. För när slutade dom själva sträva efter något?  Det Sanna gjorde igår är en våg av hopp mot allt det där.  Låt oss blåsa medvind i varandras ryggar! Alla gånger vi kan och får möjlighet.  Med ny energi ska jag plocka undan här hemma innan jag drar iväg på ett styrkepass. Snabba ryck, benböj och hopp står på programmet.  Det blir mitt sista pass inför helgens tävling i Halmstad på söndag.  Håller du tummarna? ❤️ Ha en hoppfull dag. Här får du en puss på pannan.  Nadja 

Wiihooo! 

"Det är en fin dag idag... Vet du vad jag gör när jag blir ledsen?" Winnerbäck har släppt ännu en låt på sitt nya album som tydligen kommer på fredag.  Jag kan knappt hålla mig. Jag längtar så väldigt mycket.  På fredag kommer jag att sätta mig i något gräs i någon park och försvinna in i den där världen som bara Winnerbäck kan skapa.  Men idag är jag här hos dig!  För att berätta om mitt lyckorus.  För att berätta om en kropp som piggnar till, ben som vill springa och muskler som blir mer och mer spänstiga.  I söndags hoppade jag längdhopp på Västra Mark.  När jag tittar på bilden här ovan så ser jag att jag börjar likna "gamla Nadja" igen. Inte lika stark ännu. Men visst kan vi inte se ett spår av cancern?  Jag kan själv inte förstå när jag ser bilder idag. Jag börjar se ATLETISK ut igen! Och jag vet att det är osvenskt att heja på sig själv, men sådant skiter du och jag i. Vi behöver alla backa upp oss själva mer. Det är inget fult i det.  Jag hoppade 5.74 och 5.72 men hade fyra tramp. Kastvindar och klapp från publiken gjorde mig galen och jag fick inte ansatsen att stämma.  Det blir alltså bättre och bättre och det bästa av allt: HÄR FINNS DET MER!  Det sprutade känslor inom mig igår. Kombinationen av att få hoppa på hemmaplan och att många vänner och familj hade kommit för att heja gjorde mig känslosam. Jag presterar alltid bättre under sådana förhållanden.  Jag kan prestera på känslor.  Adrenalinet är min bästa vän. Jag hörde mina systersöner mellan varje hopp: "Naaaaaaadjaaaa! Nadja, kom! Heja! Här är vi!" Barn i en tävlingsmiljö kan vara något av det bästa. Dom påminner om den där lättsamma känslan, tanken som fanns när jag var liten - att allt är möjligt.  Igår vaknade jag och mådde bra i kroppen. Träningsvärk i magen men ändå inte sådär överkörd. Åkte till Växjö och körde både kula och styrka. Så idag känns det värre. Haha, man ska aldrig ropa hej innan en vecka är slut.  Idag står sprint på schemat och vila imorgon. En perfekt planering som både Agne och jag har upptäckt är bra för mig.  Tack för helgen, alla som kom!  Ja, jag vet... Selfietider var det. Ett viktigt moment.  Priset skulle få hedras som om det vore en SM-medalj.  Nästa tävling väntar i Halmstad och sedan rullar det här friidrottslivet på.  Jag skulle vilja skriva mer men måste äta frukost innan passet. Mer och roligare kommer en annan dag.  Puss & kram från en glad ❤️

Nu VäNDeR DeT.

"... När rimfrosten glittrar, då står hon vid dörr'n och vill in..."    Det är en textrad från en av Winnerbäcks sånger och jag nynnade på den när jag närmade mig hemma idag efter min promenad. Det var frost överallt igen.  Vackert, friskt och klart. Men det var ju nästan vår igår!     Har vädret PMS med alla dessa svängningar?  När jag har ungefär 200 meter kvar till min egen dörr så passerar jag ett hus. Ser en vitklädd man komma på min högra sida med en stor plastpåse i handen. När jag passerar honom säger jag "hej hej!" Och han svarar direkt "Godmorgon, morning! Vilken strålande dag va?"     Ha ha, vilken underbar kille. I morgonrock hade han gått ut också. För att slänga soporna. Jag log hela sista biten hem och tänkte: "ja, det är nog en strålande dag trots allt".  Har något hunnit göra dig glad idag? En god kopp kaffe kanske? Att du vaknade utvilad? Utan smärta? Något gulligt godmorgon-sms?     Vet du vad som gjorde mig glad igår?  Att jag kom ut från träningen efter två timmar och det första jag lägger märke till är att det inte är bäcksvart!  Klockan var 17.00 och ljuset var fortfarande där!     Varje år det händer så blir min känsla att "nu vänder det!" Det är det här som är det fina med mörka tider: det är så skönt att få uppleva kontrasten.  Det är säkert ännu ett ålderstecken 😉     Jag stötte kula igår. Och körde lätt stabiliserings-styrka.  Idag har jag bara ett pass för på lördag tänker jag ta mig tusan tävla i KULA!     Jag håller på att lära in en ny teknik och vill se hur den fungerar i en mer stressad situation.  Det är en sak att den fungerar bra till och från på träning. Men det är en helt annan när jag vill stöta långt.  Min uppgift blir att hålla mig till tekniken och bita mig i läppen om längden inte blir den jag önskar. Och blir den som jag önskar så får jag en bonus.  Spännande va?!     Nu när jag ändå sitter med makten i mina fingrar så ska jag passa på att skicka Krille en hälsning. Han pikade mig igår om att jag var seg med mina svar här till era kommentarer.  Kan vi bara kollektivt enas om att han bara får säga något när han själv hinner med att svara på alla kommentarer på bloggen varje dag? 🙂  Låter ändå som en fair deal tycker jag.    Puss på dig Krille!  Nu har jag dragit ut på tiden igen... Och jag undrar om det är någon som har tips på hur jag ska hålla mitt kaffe varmt medan jag bloggar? Det kallnar så snabbt.  Grrrr.     En härlig torsdag hoppas jag att du får! Helgen närmar sig... ❤️         

Nästa sida »

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.