Mot EM i Barcelona 2

Har varit i Malmö på landslagsträff. Alltid lika roligt att träffa kompisar som man inte träffar så ofta och kul att lära känna människor som man inte har lärt känna ännu. Det bästa under helgen var när stressforskaren Claes Malmström höll sitt föredrag om hur stress påverkar oss och hur vi lättare ska kunna komma ner i varv för att spara så mycket energi som möjligt till träning och tävling. Han var så ofantligt rolig att jag aldrig kan återberätta det här för er! Jag ångrar att jag inte spelade in en liten videosnutt som jag kunde lagt upp här. Han körde rollspel på scenen och berättade om upplevelser från sitt eget liv. Den andra höjdpunkten var när Stefan Holm berättade om sin karriär tillsammans med sin mentala coach Christian Augustsson. De gav många goda råd och jag förstår verkligen varför Stefan blev så bra som han blev. Han hade en detaljerad plan och ett syfte med allt han gjorde och så var han beredd att göra allt det hårda jobb som jag tror krävs för att man ska bli den bästa i världen i sin gren. Förbundskapten Stefan hade även bjudit in TV4:as Fredrik Olofson för att ha en diskussion med oss aktiva om hur vi upplever media och hur vi i framtiden ska kunna samarbeta på ett sätt som gynnar båda parter. Jag tycker att det var starkt av Fredrik att komma dit helt ensam och stå på scenen och försöka hitta bra svar på alla frågor vi hade. Och det var bra för oss aktiva att höra hur media tänker eftersom det förhoppningsvis innebär en större förståelse för sättet de jobbar på och därmed kan vi lära oss hantera det mer effektivt.

 

Jag började må lite dåligt under helgen och fick avbryta mina träningspass. Kände mig illamående och fick en jäkla huvudvärk! Så har jag känt det i nästan två veckor nu utan att något bryter ut så det kan inte vara svinet som är på besök. Imorgon ska jag till sjukhuset för att kolla upp vad det kan vara. Migrän trodde ledarna i Team Barcelona. Spänningar trodde en pt på Bosön. Nu ska jag vila så att jag kan återfå mina krafter. Jag har mycket att berätta för er i veckan!

KrAmAr TiLl Er!

Jag har nog retat upp någon :)

VM är slut. Jag är slut. Men nästan bara mentalt. Kroppen känns oförskämt fräsch. Kanske för att jag inte presterade max i något jag gjorde? Det känns både jobbigt och lärorikt. Jobbigt eftersom jag hade höga förväntningar på min sjukamp och för att jag är ovan att “misslyckas” när så många människor har ögonen på mig - lärorikt på det sätt att ett mästerskap är HELT annorlunda jämfört med en vanlig tävling där du själv har kontroll över allt du gör. Du kan själv bestämma när du ska vara uppvärmd och när du ska gå på toa. Det går inte på en sådan här tävling. Man får vänta och vänta och vänta och kissa ner sig om man inte kan hålla sig. Alternativt missa starten

Jag har också fått min första dos av uppmärksamhet i media. Och det känns märkligt. För jag tycker inte alls att jag är värd någon uppmärksamhet. Kanske om jag hade gjort 6000p. Men nu gjorde min sämsta tävling för året och jag förstår att folk kan störa sig på att media ens visade min sjukamp på TV eftersom jag presterade så som jag gjorde. Och nu är jag inte alls negativ på något sätt. Jag är bara lite självkritisk och vill väl få säga till “kritikerna” att kritiken är befogad. Men det betyder inte att jag inte är värd att vara på VM. Jag var verkligen värd att få åka hit och tävla bland de bästa. Jag har klarat min kvalgräns och jag kämpade hårt för den. Jag vet att jag har framtiden för mig om jag sköter mina kort väl och fortsätter att vara ambitiös och seriös. Och jag måste tillåtas att skaffa erfarenhet. Och jag måste få prova på och lära mig. Hur ska jag annars kunna utvecklas? Och alla som - med handen på hjärtat - tror att jag presterade dåligt med flit, räck upp en hand. Jag är nog den som är mest besviken över mitt resultat. Tack för att jag fått äran att engagera er “njuggande nissar” i nått i alla fall

 

Jag måste också få kommentera en rubrik från nätet som min kompis hittade: “Den där Casadei, vilken jävla pratpåse hon är! Typiskt då att media älskar henne”. Jag skrattade när jag läste ordet “pratpåse”. Är det inte gulligt? Fast shit vilken jobbig kritik! Hur tar man sånt där? Är det meningen att man ska ändra sig då? Eller ska man fortsätta vara en “jävla pratpåse”? Jag tycker faktiskt att det är rätt skönt att vara mig själv. Och jag är stolt över mig själv. Jag har alltid pratat mycket (ja, ibland lite väl mycket kanske) men orden bara kommer. Det är så skönt att få beskriva allt man känner, om ni förstår?

Min analys av min VM - debut får nog vänta några dagar till… jag känner att jag (ironiskt nog) inte kan hitta orden! Hahaha, gud så kul! Jag är mållös. Nu ska jag njuta av att se de andra tävla. Jag ska lägga upp lite nya bilder i mitt album så att ni få se hur fint vi har haft det här. Och jag hoppas att ni känner stämningen. Att ni känner trycket och atmosfären.

 

Jag vill också passa på att tacka alla själar som har stöttat mig igenom hela min sjukamp. Aldrig någonsin har jag fått så många sms och inlägg på min Facebook-sida! Jag vill att ni ska veta att det berör mig och det gör att jag känner mig lite lugnare och tryggare i en - som jag har lärt mig nu - väldigt utsatt miljö.

Jag sitter på golvet på hotellrummet och skriver och min rumpa har somnat. Irriterande. Idag blir det efterrätt till middag och jag ska kolla runt i alla spelrum som finns här på vårt VM - hotell.

Var snälla mot varandra där ute, alla mår bättre av det!

 

 

Stora kramar från Berlin,

Nadja

Ps. Pappa skrev: Ciao du är bäst även i motgångar. Alltid med dig, skulle vilja vara hos dig och krama om dig. Ringer när du kommer hem. STOR KRAM pappa

DET är kärlek det!  Tack pappa!

VM - träff i Karlstad!

Gud vilken trevlig VM-träff det blev! Och vilket härligt gäng sen då! Det känns nästan precis som det gjorde på Europacupen, alla är glada och öppna och det känns avslappnat och hemtrevligt.

Leffe och jag började vårt VM - äventyr med att åka upp till Karlstad GP och kolla tävlingarna där redan på torsdag kväll. När det var avslutat hämtade vi våra fritidskläder och väskor och GUD så snyggt allting var! Jag blev helt till mig och ville bara tävla där och då! Efter en skön natts sömn gick vi upp och åt hotellfrukost - jag ÄLSKAR hotellfrukost! Jag skulle kunna sitta i flera timmar och njuta av allt som finns på borden. Men det går ju naturligtvis inte. Av många skäl.

Hur som helst. Magen var mättad och vi åkte vidare till ett Scandic lite längre bort där vi skulle ha samling. Vi presenterade oss för varandra och gick igenom allmänna saker inför resan: vart vi skulle bo, hur vi skulle resa och lite om hur media skulle funka dessa veckor innan VM men framförallt också på VM. Det kändes skönt att få så mycket information redan nu, så att jag mentalt kan börja förbereda mig för min stora och ärofyllda uppgift

Jag njöt när Stefan (förbundskaptenen) började redovisa för några av de “passningar” han ville ge oss. Han pratade om att vi skulle vara stolta och glada över att vara en av de få procenten som faktiskt har kvalat in till ett VM och att vi inte ska bry oss, om någon annan någonsin skulle påstå annat. Jag menar, de har satt upp dessa kvalgränser av en anledning och det måste ju vara att de tycker att just det är vad som krävs för att man som idrottsman eller kvinna ska platsa på ett VM. Tills sist läste han upp ett inlägg som Daniel Almgren har gjort i sin blogg angående Mats Wennerholms kommentar om att han inte skulle platsa i VM - truppen. Mycket läsvärt och klickar ni på länken så kan ni läsa vad han skrev (läs under rubriken “Icke ett namn för VM?”): http://www.metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.10446546&scrollIndex=25

Nu ska jag dock inte vara en intrigmakerska här så låt oss gå vidare

De ovan skrivna orden var inte de enda som Stefan peppade oss med, men det skulle bli alldeles för mycket att skriva ut här. Jag kan bara säga att jag tror att han fick oss alla att känna att vi kan vara trygga i våra roller på VM och att vi ska njuta av allting som händer under det här äventyret.

Efter en kortare fika åkte vi vidare till den aktivitet ledningen hade förberett för oss. Och gissa vad det blev: LÅDBILSBYGGE! Så barnsligt roligt alltså! Men att det var så svårt hade jag fasen inte en aning om. Givetvis så trodde jag stenhårt på att vårt lag skulle vinna (vi vann faktiskt “bästa - presentatör - priset”) men redan i första kurvan flög vår stol av med Slangen i släptåg. Haha! Och vi som hade jobbat så hårt med designen och säkerheten i över två timmar!  Vår bil var faktiskt den enda som gick sönder. Hur skamset är det då?

Jaja, det är bättre att rada upp misslyckanden nu än när det är dags för VM

Det är lördagskväll och jag och Niklas ska äta tacos och leta efter husbil i Tyskland. Är det någon som har några tips så kom gärna med dem! Mottages med stor glädje

Ciao så länge kära läsare,

Nadja

Vi lär oss något varje dag…

Kan någon svara på varför just jag har så svårt för att säga hejdå till människor? Även om jag vet att jag kommer att få träffa de igen så blir jag så ledsen när de åker. Syster Gisela och Henrik (Gnägget) lämnade oss i måndags för att bila ner till min tredje syster Daniela som har bosatt sig i Malmö för att plugga (Ja, familjen Casadei finns öööverallt ). De ska åka över till Köpenhamn och gå på tivoli och bara göra en massa roliga saker. Och så tror de att de kommer att få roligt utan Bella och mig!? Vilken nitlott :) hihi

I måndags kunde jag köra mitt första riktiga pass sen förkylningen (passet i lördags var bara ett kom-igång-pass) och även om jag märkte att kroppen var lite ovan så kändes det bra. Jag körde styrka på morgonen och sprint på kvällen och jag kan ju meddela att jag fick en sjuhelsikes träningsvärk :) Underbart!

Idag lunchade jag och Bella på Bosön med Anna Sunneborn. Vilken häftig kvinna hon är, denna Anna! Hon har så fina värderingar och en så klok syn på livet och det är så himla kul att sitta och lyssna på henne när hon berättar alla sina historier. Anna är en sådan där människa som tror på att allt är möjligt och hon är oförstört positiv till allt som sker! Det beundrar jag henne för och jag skulle vilja skicka henne som present till alla negativa människor som tror att livet går ut på att trycka ner andra istället för att lyfta de, till alla de som tycker att människor som är annorlunda borde formas till att bli mer “som alla andra”.

Jag kände mig sjukt stärkt av vårt lunchsamtal när Bella och jag åkte hemåt och jag tänkte: “varför kan inte alla vara som hon”?

I samma sekund som jag tänkte det, kom jag på att om det tankesättet skulle bli min övertygelse, så skulle jag inte vara mycket bättre än de som jag pratade om här ovan. De som ville att annorlunda människor skulle bli “som alla andra”. Alla kan inte, och ska inte, vara som Anna. Så jag tänker inte så. Jag tänker bara att Anna är en mycket speciell människa och att jag är glad att just jag har fått förmånen att lära känna henne lite bättre.

Var rädda om er där ute och skratta mycket!

Kram Nadja

Att någon kan vara så ljuvligt söt!

Okej gott folk, vilket är roligast: att jag har gjort min första mångkamp för säsongen eller att vi har hämtat VÄRLDENS sötaste lilla hund som vi ska passa i en månad?

Själv har jag inga problem med att välja. Givetvis är hunden det roligaste!

Kanske väljer jag så eftersom jag är så missnöjd med min mångkamp? Den blev inte alls som jag hade tänkt mig men definitivt en lärdom. Jag lärde mig att det går att genomföra en mångkamp i 8-9 grader med ett ständigt ömmande knä och att det alltid är för tidigt att ge upp.

Efter första dagen var jag så tömd på all energi och jag hade ont i mitt knä och ville bara hem till Niklas och värmen. Jag tyckte verkligen att det var orättvist att jag inte fick ut allt det jag hade i kroppen och jag kunde inte acceptera den första dagens dåliga resultat.

Men så pratade jag med Niklas i telefon och fick stärkande sms från min kära mor och syster Bella och någonstans så hittade jag min envishet igen kände att jag verkligen skulle göra den andra dagen mycket bättre. Så blev det också.

Jag vann Estkampen på 5723 poäng men kände tyvärr ingen större glädje eftersom jag hade förväntat mig mer. Nu ska Leffe och jag ta en dag i taget och rå om mitt knä så att jag är i ännu bättre slag till Europacupen som går den 27-28 juni. Där vill jag klara kvalgränsen till VM i Berlin som är på 5900 poäng och får jag bara tävla smärtfri så är jag helt övertygad om att jag kommer att klara av mitt mål!

Idag hämtade jag och Niklas den sötaste lilla varelse världen har skådat! Min kusins teacup Chihuahua med namnet “Coco Chanel”. Henne ska vi passa i en månad medan Sarah är iväg på semester och när den här lilla sötnosen får valpar så är det av henne vi ska ha vår hund.

Hon är fortfarande lite reserverad men jag är helt nöjd med att bara titta på denna skönhet tills vidare.

Nu ska jag ut och gå en jättelång promenad på 10 minuter med vovven.

Må väl tills vi hörs igen,

Nadja