Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TL Bygg
Rbergs Bil Rjk Superwear Harrys Karlskrona

OjDå.

Nämen, det är visst nån som är tillbaka!  Det är sant som det står och det är också en mening från en av Lars Winnerbäcks sånger. Såklart. Jag kände att jag ville göra min entré med en poetisk touch. Hur mycket det nu blev av den varan lär vi vara oense om. Och jag är nog på din sida när jag tänker efter. Du märker att jag är på ett lustigt humör idag va?  Jag känner mig busig när vi inte har setts på länge. Nästan som om det vore en liten nyförälskelse.  Vad har hänt här då? Börja du! Jag gissar att du kommer att berätta en massa skoj, en del ledsamma saker och några spännande.  Till "mamman" vill jag gärna börja med att skicka ett hjärta ❤️ För jag vet att hon har det tufft.  Sen vill jag berätta att jag har föreläst för KHK i Karlskrona - på ENGELSKA! Min första föreläsning någonsin på detta språk som jag egentligen inte alls behärskar.  Men jag hade min suveräna vän Alex till min hjälp och i två dagar satt vi inlåsta och skrev ner hela föreläsningen för hand. För att sedan börja jobba med att tala den.  En enorm utmaning för mig. Du kan ju förstå alla dessa fackord som jag knappt ens förstår på svenska...  Men, resultatet blev BRA ta mig tusan! Och jag är jättenöjd och stolt över mig själv.  Och stackars Alex fick inte göra mycket under hennes visit hos mig. Men med tanke på att hon har börjat sticka så kanske hon inte brydde sig.  När jag gick in i min egen värld satt hon där i soffan och jobbade med något mörklila garn som ska bli en halsduk.  Så mysigt. Trots allt.  Och jag är så lyckligt lottad som har hittat min vän i livet.  Förutom plugg och föreläsning så har träning stått på schemat. Och så bra det har gått!  Jag är stark men ändå lätt. Och jag har satt pers i korta benböj! Mitt först pers någonsin efter cancern!  Jag märkte direkt av min nyvunna styrka under längdpasset några dagar senare: för det gick så bra.  Däremot fick jag sota för det några dagar senare för kroppen är inte riktigt van när jag höjer nivån på det jag gör. Och jag fick vara flexibel i mina pass några dagar efteråt. Ingenting nytt alltså. Du har säkert också börjat se mönster och små tecken bara genom det jag skriver. Snart kan du bli tränare själv om du skulle vilja det 🙂  "Jaha, du vill träna en grupp? Vilken utbildning har du?" - "Den bästa! Nadjas blogg!"  Ha, ändå en söt tanke.  Nä, nu ska jag göra lite nytta i det här livet. Vad ska du göra?  Puss och kram och PS. På måndag sticker jag på läger igen 😉 

Det är igång.

Gaaaaah!  Jag sitter som naglad här: Redan innan det började fick skärmen åka upp. Ingenting ska missas. För idag kör Bianca Salming sin första riktigt stora mångkamp och du vet ju att min gästbloggare Jonas Hedman skrev om henne senast.  Vi hoppades på att hon skulle få vara med och det fick hon. Hon har inlett bra på första grenen 60 meter häck (8.87) och snart väntar höjdhopp. Hennes bästa gren.  Så sjukt spännande!  Och samtidigt hoppar Torneus längdkval. Han har redan direktkvalat med sitt längsta hopp för säsongen: 7.96.  Och vid 12.45 kommer allas vår Sanna Kallur att inta den röda läckra banan...  En annan person jag tycker att du kan hålla ett extra öga på är min klubbkompis Fanny Roos. Hon stöter kula 10.50 och gör det riktigt bra. Där har du en kvinna med krut i kroppen!  Själv laddar jag med frukost för att senare springa intervaller.  Jag blir så OTROLIGT pepp när jag får kolla på ett mästerskap innan jag själv ska träna.  Jag kom hem sent i förgår och har mått lite dåligt sen min magsjuka dag i Spanien. Jag åt en dålig jäkla schnitzel och blev liggandes med kramper, svettningar och huvudvärk en hel dag.  Så igår skulle jag egentligen ha kört både höjd och styrka men fick lägga om och åkte till Bosön för att köra igenom kroppen lätt med jogg, lätta hopp rakt fram istället för upp och spjutlöpningar.  Det var en härlig känsla att vara tillbaka på Bosön. Det är skön stämning där varje gång. Och en massa personer som jag känner.  Bland annat fick jag träffa den här sötnosen: Annica. Hon är en riktig solstråle och kämpe och varje gång jag träffar henne så får jag världens största och varmaste kram. Vig är hon också, gammal gymnast som hon är. Nu börjar snart höjdhoppet för kvinnliga femkampen och jag bara måste hänga med i det! Så jag lämnar dig och säger puss och kram så länge ❤ PS. Bara 900 klick kvar tills vi når en miljon visningar på instagram... grrrr 

HoN TaNKaR MiG.

"Bää, jag har funderat på en sak. Du vet när man pillar i näsan och någon frågar 'hittar du något'?" Alex fortsatte kolla ner i sin mobil men hummade till svar. Jag fortsatte ändå. Visste att hon skulle gilla poängen.  "Visst är det lika irriterande som när man gäspar och någon förstör gäspen genom att sticka in ett finger i munnen!?"  Båda två i skratt. Visst fan är det irriterande, visst fasen vill man pilla ifred. Man pillar ju liksom av en anledning.  "Det är något som bara måste bort. Något som ligger fel, bara så" fyllde Alex i genom skrattet som bara hon kan leverera. Det där klingande, smittande, friska skrattet.  Alex har varit hos mig i några dagar och fyllt på min energi. Direkt när jag hämtade henne på stationen så märkte jag att det var längesedan jag skrattade. Sådär ordentligt. Kände mig nästan som ett skal när vi kramades i bilen.  Jag saknar min vän.  Varje dag här i Växjö saknar jag våra tekvällar, spontana upptåg och utflykter. Saknar våra samtal. Saknar våra högläsningar av nyfunna citat.  Våra galna funderingar. När vi spårar på någon tanke vi fångar upp.  Och livet känns lite fattigare med henne 45 mil ifrån mig.  Alla som har träffat Alex vet vad jag pratar om. Ingen kan undgå hennes enkelhet. Hennes lättsamhet. Hur nära hon har till skratt. Hur smarta svar hon har på allt.  På måndagen hämtade jag upp henne. Vi åt sallad och åkte till mitt kulpass. På min tigerfilt satt hon och tog bilder.  Hejade på mig och skrattade när jag vrålade: "bättre kan jag!" och spände bicepsmusklerna mot henne. Fånade mig. "Jaaaa, bättre kan du Bää! Visa mig då!" På kvällen drog vi till Karlskrona för att det var hennes önskemål. "Är Gisela och Calle hemma? Åh, kan vi inte åka dit i så fall?" Jag var inte sen att hänga på. Självklart skulle vi till Karlskrona och galningarna där hemma. Filmen "In to the Forrest" tog oss alla med storm och vi satt i soffan och filosoferade om hur våra överlevnadschanser skulle vara om all elektricitet skulle försvinna.  Alex var tvärsäker: "om du var tvungen så skulle du klara det, överlevnadsinstinkten du vet Bä". Jag var inte övertygad. Jag kan inget om överlevnad. Dessutom är jag lat. Men Alex skulle klara sig galant. Tydligen Calle också för han var inte sen att hänga på: "Det finns solcellssystem. Jag hade köpt allt". Alex skeptisk: "du kan ju inte bara börja köpa när krisen väl är här, då är allt slut i ett naffs. Du måste börja buffra nu i så fall".  Och så var diskussionen igång. Dessa diskussioner som jag kan lyssna på i timmar om jag fick. Jag behöver inte säga något. Bara lyssna på allt smart och korkat som sägs. För jag kan lova, det blandas hej vilt.  Och det är så det ska vara. Alex uttryckte det bra när vi kom till frågan om vad som händer efter livet. När vi dör: "Här måste vi ha högt i tak, vi får säga vad vi tror allihopa, inte hoppa på någon. För vi vet ju ingenting egentligen. Ingen har svaren".  Och vi diskuterade paralleluniversum, andar, återfödelse, totalt mörker, och att hoppa in i andras kroppar.  Och så Giselas argument: "Det händer absolut ingenting. Så fåniga ni är".  Denna blandning av människor med olika tankar och tro. Det gör mig så gott.  Jag blev helt plötsligt nyfiken - vad tror du händer? Jag vet, stor fråga. Men har du någon tanke så shoot.  På onsdagen tränade jag tidig styrka. Kände mig som ett djur. Stark och snabb.  Slängde mig hem för att äta ägg som Alex hade förberett för att sedan direkt dra till Göteborg och Liseberg.  Det är livet.  Träning, vänner, spontanitet.  Mötte upp min andra själsfrände här i livet: Ulle. Han och barnen var i Göteborg och tog en extra dag på Liseberg för att dela glädjen med oss.  Åkband Deluxe gjorde att vi kunde springa före i köerna några gånger. Jag mådde illa till slut och regnet öste ner, så medan dom andra avverkade Balder satt jag och djupandades för att inte spy.  Är jag inte 13 längre eller vad är problemet?  Igår hoppade jag längd i regnet och fick ett utbrott när benen inte svarade som jag ville.  La mig raklång på marken med armarna som ett T ut från kroppen och såg hur Agne ställde sig över mig. "Ska du ligga där? Vad är fel?" "Benen. Benen svarar ju inte. Jag känner mig galet stark och kraftfull men... " Agne med huvudet på sned: "Jag ser att du är kraftfull. Du är bara inte tillräckligt pigg. Men det är ett sådant pass idag. Du vet hur det är. Det är dom här benen du har idag. Vi får jobba med dom. Ska vi avsluta?" Som alltid slänger han fram en perfekt kombo av meningar som bara funkar sådär bra på mig.  "Nä, jag ska göra ett hopp till. Jag vill inte sluta sådär..."  "Okej, men visa mig att du kan då". Utsträckta händer hjälpte mig upp och en dunk i ryggen senare så satte jag i alla fall mitt sjätte hopp på lång ansats.  Det är dom små segrarna som räknas i längden. Dom där när vi inte slänger in handduken trots att det skulle varit enklare.  Men då krävs det att jag förstår skillnaden på att lägga ner för att jag har ont och lägga ner för att det går tungt. Det sista ska vi aldrig lägga oss för. Det var det som kändes skönt igår. Jag sket i regnet, jag sket i tunga ben. Det tar jag med mig.  Jag känner mig tung även idag. Men har fått vila. Och ikväll kommer jag att fyllas med kärlek - för jag ska på WINNERBÄCK! Han spelar på Skärgårdsfesten i Karlskrona och jag har fått inträde från Paraply Produktion som tack för en krönika jag skrev för ett tag sedan.  Jag kommer att somna som en bäbis inatt. Det behöver jag.  Jag ska packa en väska och ge mig av mot Karlskrona. Massagen i morse har gjort mig seg i kolan men jag hinner inte vila nu.  Sjung med mig ikväll - "om vi förlorar varandra här i vimlet, så minns att jag står bakom dig".  ❤️

AllT GöR DiG STaRKaRe.

Reste vit flagg från sängen när jag vaknade. Time-out. Stopp. Hjälp mig upp.  Gå ingenstans innan du har slitit upp mig.  Helgen blev blandad för mig. Ett nytt årsbästa i godkänd vind - 5.75 direkt i första hoppet kändes stabilt. Att det var första gången på 17 steg peppade mig och jag kände att jag har bra med fart in mot plankan men ryggar en aning precis innan och litar inte på att jag hanterar hastigheten ännu.  Dessutom är jag fortfarande alldeles för fokuserad på plankan och på att få ett godkänt hopp vilket gör att jag inte släpper loss 100%.  Så det blev 5.75, tramp i dom andra hoppen och full satsning i sista.  Jag attackerade som en galning in men hade NOLL KOLL framme vid plankan och landade på 5.66 stående, ungefär.  Kroppen föll framåt och jag var inte stark nog att lyckas hålla upp överkroppen och göra "mig stor" i uthoppet.  En träningssak.  En motiverande sådan. För precis som jag skrev i mitt förra inlägg så har vi en fin grund nu.  Och jag blev förvånad över att löpningen såg så pass bra ut.  Min kropp HAR DET! Allt finns här! Det, tillsammans med min motivation, kommer att ta mig tillbaka.  Några orosmoment är hanterade:  - rädslan för att inte orka alla sex hopp på full ansats. - tvivel på att jag skulle kunna få tillbaka min snabbhet.  Jag blir mer och mer säker på att det mesta i livet handlar om sådana här saker: att göra det trots att vi är oroliga eller rädda eller inte tror på oss själva varje sekund.  Jag ville se för mig själv om det var så. Jag har varit sugen på att testa hur mycket jag kan utföra trots allt jag känner.  Hur mycket kan vi kontrollera själva?  Det är SÅ spännande.  Och vi kan alltid testa oss själva.  När jag kom från tävlingen på Ullevi så var jag först besviken på mig själv. Jag tyckte att jag borde ha hoppat längre. Jag blev resultatfokuserad. Ledsen bara för att jag hade förväntat mig mer.  Så på hotellet släpade jag alla mina väskor fyra trappor upp. Jag straffade mig genom att låta bli hissen.  Var så trött i benen men tänkte i varje steg att det var rätt åt mig. "Gå bara. Du får ta hissen när du gör det du ska".  Så om jag hade haft en hiss till min lägenhet en trappa upp igår SA HADE JAG TAGIT DEN!  För jag använde min besvikelse till att åka till Värendsvallen på kvällen, möta upp underbara Agne och springa intervaller.  Jag var så trött. Jag hade SÅ ont i ländrygg och huvud och diskuterade med Agne om vi ändå inte skulle skjuta på det till måndag.  Men jag vill utveckla mitt pannben och vet att det förmodligen är så här jag kommer att känna en andradag i mångkamp. Så varför inte bara träna på det? Träna under sådana förhållanden som jag ändå kommer att utsättas för senare?  Med dom tankarna sa både Agne och jag: "vi kör!" och jag la benen snabbt i högläge för att få några minuters återhämtning.  19.30 gled jag in på ett soligt men kyligt Värendsvallen. Började värma med cementben. Och det enda som gick i mitt huvud var "du blir stark av det här, det här är viktigt för framtiden. Du måste göra jobbet".  En 600-ing som start och fem minuter senare en 400-ing.  När jag gick i mål fick Agne springa efter ispåsar, för jag kände bokstavligen inte mina ben.  Domnad, smärta i vartenda cell och givetvis så frågade jag mig själv vad jag håller på med. Så som jag alltid gör när jag upplever smärta utöver det vanliga.  Jag stånkade och stönade och skrek. När syran slår till känns det på riktigt som om att jag ska dö. Och jag kan inte göra någonting mer än att härda ut. Det är vidrigt.  Med efteråt... EFTERÅT kära vän. Då känner man sig så sjukt stark!  Agne verkar känna mig bra redan nu för på min fråga varför jag gör det här svarade han direkt: "för att du älskar det!" Och jag svarade: "inte just nu, men jag kommer att älska det i efterhand. Ikväll".  Och så blev det. På kvällen kom alla positiva känslor. Känslan av att du inte viker ner dig, känslan av att du gör det du ska. Känslan av att du stretar emot allt som är naturligt.  Alla borde få känna dom där känslorna. Dom är verkligen livet.  Och förlåt om jag tjatar, men jag har på riktigt världens coolaste coach!!! Vem åker ner till vallen en söndag 19.30 för att se en galning springa lopp mot en målbild som dom flesta höjer på ögonbrynen åt? Jo - min coach gör det.  Det säger allt. Och kommer alltid att vara tillräckligt för mig. Handling på det viset är vackrare än alla ord i världen.  Jag får inte vila idag heller. Jag ska köra ett kulpass och mage och rygg och jag tror att vilan kommer imorgon. Men det gör mig ingenting. Jag skulle kunna träna varje timme om kroppen höll ihop för det.  Tack för allt ni skrev i förra inlägget. Jag har inte hunnit svara på allting men varje ord är läst och memorerat hos mig. Som styrka kommer det ut dom dagar jag behöver det. På så sätt är du med mig. På det där sättet finns du i din här kroppen genom varje träningspass och tävling jag gör.  Puss & kram och high five ❤️ PS. Tack Janne Bäck för fina bilder! Och den långa, jättestarka kramen jag fick. 

AGNe ÄR MiN RyGGRaD

Vem är din?  Visst är det konstigt... Ibland gör vi chansningar i livet som senare visar sig vara det absolut bästa vi kunde gjort. Ibland får vi utdelning för vårt mod, vår våghalsighet och för att vi går för det vi tror på.  Jag började träna med Agne för snart 10 månader sedan. Haltande kom jag till träningarna. Fick inte göra allt som dom andra gjorde och fick ofta se på när resten av gänget körde skiten ur sig.  Med brinnande ögon frågade jag Agne om jag fick göra mer, vara med mer, försöka mig på något nytt. Testa att passera ännu en milstolpe.  Alltid lika lugnt bemötte han mig med ord som "tålamod" och "kontinuitet".  "Du ska hålla ihop. Du behöver mer tid. Vi kan inte gå för fort fram. Du får vänta". Hur många gånger har jag hört dom meningarna?  Jag visste någonstans inom mig att han hade helt rätt attityd inför min iver. Men jag testade ändå honom flera gånger. "Ett hopp till? En stöt till?"  Hela vägen har han stått där med hakan högt och bergfast blick - "Glöm det. Du ska träna imorgon igen".  Ingen stress. Aldrig någon panik. Aldrig någon lust att hetsa fram resultat som han vet kommer, om jag håller ihop. Inte bråttom till något. 34.80. Det säger dig inte ett skit. Men för mig betyder det allt.  Det är min ansats i längdhopp. Den jag hade i juli 2013 och den jag hade innan jag sprang rakt in i ett berg av motgångar.  I förrgår, tre år senare, var jag ute på den igen! Exakt samma ansats.  17 steg av ren jävla lycka. Härifrån kan vi jobba på något bra.  Agne är för mig just den supercoach alla hyllade honom som under tiden han tränade Klüft.  Tränare hyllas oftast just så - en bra adept = en bra tränare. När adepten sen försvinner så är demontränaren borta. Eller?  Jag har på nära håll fått se att det inte var en tillfällighet att Carro blev just sådär bra som hon blev (förutom att hon hade en sinnessjuk talang, men även talanger ska hållas ihop).  Agne har total koll.  Agne besitter ett lugn jag aldrig tidigare känt. Agne dundrar in hopp och tro i varje aktiv bara genom sitt sätt att se dom.  Han pratar väldigt sällan resultat, säger att fokus ligger på andra saker. Resultaten kommer ändå om vi fokuserar rätt från början. När han mäter mina längdhopp får jag aldrig veta några längder. Han bara ler, säger "hrmm" och ber mig att hoppa igen. Tänka på någon detalj han vill se mig göra bättre. Känna rytmer mer.  Han tror på sina aktiva men kan likaväl slänga ur sig: "bättre kan du, jag vet att du kan bättre. Det där var inte bra" när något inte är så som vi vill.  Men han säger det till mig, inte framför någon annan. Han skulle aldrig få mig att känna mig liten och drar mig alltid åt sidan så att vi ska kunna prata ifred.  Han är iskall. Men utstrålar samtidigt så oerhört mycket värme. Han är den där klippan vi alla behöver ha i våra liv.  Är det något som saknas, så ser han till att det finns till nästa gång. Jag märker att han håller distans när människor frågar hur det går. Han skapar en bubbla runt träningsgruppen där inte många kommer in. I den här bubblan känns allt så tryggt. Vi är ett team där alla hejar på varandra.  Han har glömt mig till vissa träningspass, jag har tjurat och blivit arg. Men ändå har vi inte rykt ihop ännu. Sådär som Carro trodde att vi skulle göra.  Jag kan inte riktigt sätta ord på vad det är han förmedlar på varje träning, men det är något som andas tillit till oss aktiva, en tro på vår förmåga som jag aldrig kommer att kunna beskriva.  Jag har hamnat så väldigt rätt.  Jag har hamnat hos en människa som fullkomligt älskar idrotten och allt runt omkring den.  Många gånger kan han slå ut med händerna och säga: "Kolla, så härligt det här är. Det här är det bästa jag vet!"  Och jag tror honom. Agne älskar också det här livet. Han vet att det betyder upp och ner, fram och bak i ett evigt trixande. Och han säger ibland att det är just tjusningen.  Det är idrotten.  Jag bara ryser när jag hör det där. För det betyder att han är rustad för både med och motgång.  En person som bara vill se resultat kan inte säga sådär. För då tar glädjen slut där resultaten uteblir.  Kanske var det just därför Agne vågade tacka ja när jag frågade om jag fick träna med honom? För att han njuter av utmaningen, striden, lyckan när vi tillsammans snubblar över ytterligare en tröskel?  Det har inte hänt många gånger, men ibland, då och då, så bara vet du att du är med rätt människor. Det känns som en självklarhet inom dig. Som ett extra hem. Som om ni delar samma visioner i huvudet. Som om att ni ser likadana inre bilder. Jag säger ibland till Agne att jag är så glad att jag har fått den här chansen. Och han svarar tillbaka att han är glad att få träna mig. Att det är roligt.  Och han kan säga det i en bil på väg från en tävling där det inte gick som vi trodde, eller efter ett pass där jag fått bryta eller ändra om.  Roligt, trots att jag kanske fått krämpor igen eller inte kan följa träningsplaneringen alls på några veckor. Roligt...? Visst ser man längre än till resultaten om man kan säga så, så fort man ser en uppförsbacke?  Tack Agne, för att du är den du är.  Många har räddat mig genom åren, jag har räknat dom alla och har koll på vartenda människa som någonsin lyft mig. Du kommer att få en alldeles speciell plats i boken om mitt liv. 

Är DeT MiN åNGeST? 

Tjo så det svänger!  Midsommar 2016 är till ända och jag känner mig fräsch som en nyponros. Sov visserligen till 11.00 idag men det beror mer på allsången igår än något annat.  Bissan frågade entusiastiskt om vi skulle sjunga ihop och jag hakade på direkt. Hon gjorde en spellista med power-ballader och vi dansade dramatiskt och skrek ut allt inom oss.  Mamma anslöt efter ett tag och vevade med armarna i någorlunda takt. Utbrast stolt: "det här är mina döttrar! Titta på dom! Det är mina tjejer det!"  Mitt i allt kom Kristina från Duvemålas "du måste finnas" och mamma stannade upp i berömmet:  "Nej hörni, det där har jag inte lärt er. Ni är inte beroende av någon. Sluta sjung den där!"  Haha, vi skrattade så gott.  Medan vi vrålade ut över sjön simmade Leo lugnt och stilla runt i den.  Killarna stack ut med bryggbåten. Trötta på att lyssna på alla ångest och brustna-hjärtan-låtar.  Eller också kanske för att mamma krävde 200.000 i inträde för att få njuta av vår föreställning. "Casha upp nu. Det här är once-in-a-life time". Vi sjöng Whitney Houston, Rod Stewart, Jennifer Rush och Tina Turner. Och mamma undrade förtvivlat om det var hon som hade gjort oss till sådana känslomänniskor.  "Har jag applicerat min ångest på er när ni växte upp? Är det därför ni inte är rationella?" och så skrattade hon sådär hjärtligt. På det där sättet som bara mamma kan.  Resten av dagen handlade bara om att hänga runt.  Lunch hos pappa, sol på gräsmattan, egenbakade pizzor och träningsvila.  Hängmatta, myggbett, bad och melonfrossa.  Djupa diskussioner om livet och kärleken, namn på kommande barn och spontana tupplurar.   Fotboll, fiske och massagestunder. Jag har haft träningsfritt i två dagar och det har gått så snabbt. Jag har riktigt njutit av att inte ha tider att passa och att bara kunna göra vad jag vill av dagarna. Jag trodde inte det när jag läste på programmet att jag skulle få vila.  Men det har gjort mig gott. Och idag ska jag köra snabbstyrka.  Jag kommer att köra den här i Karlskrona och åka hem först imorgon igen. För på kvällen väntar längdhopp och både Agne och jag är på hugget och laddade.  Veckan som inleds är viktig för mig.  Nu tackar jag för uppmärksamheten och slänger mig i soffan. Jag ska ringa FaceTime! Så jäkla mysigt.  Puss och kram till dig ❤️

BLow Me.

Ny vecka, måndag eftermiddag, 2016 och tiden tickar på... Midsommar väntar runt hörnet. Är du laddad?  Själv fick jag en chock. När mamma sa att det snart är midsommar satte jag i halsen. Det kan inte vara midsommar redan! Jag är inte redo.  Jag har inte planerat något. Och framförallt: jag vill ju tävla. Jag vill inte fira midsommar. Jag vill inte tappa en tävlingshelg för att äta potatis och sill. Jag funderar på att öppna en tävling under midsommarhelgen. "Spänstiga, nyktra små grodorna" ska den heta och det ska bara vara hoppgrenar. Folk får komma och kolla fulla och glada, vråla och klappa händerna så mycket dom vill. Förstå trycket i en sådan publik?  Ståpäls.  Jag var inte i närheten av ståpäls i helgen. Tyvärr. Kroppen kändes rapp och pigg men jag hanterar inte vindarna speciellt bra. Jag är inte så säker på min ansats ännu att jag kan springa likadant hela tiden när det varierar mellan -1,5 och + 2.0.  Det blir minst en fot skillnad framme vid plankan och jag trampar över eller kommer för långt ifrån.  Men det är sånt här jag får jobba med nu tills jag blir säkerheten själv igen. Ansatslöpning har alltid varit min grej tidigare. Jag var nästan alltid perfekt på plankan. Men då hade jag tränat många timmar ansats och rytm och det har jag inte gjort på samma sätt nu.  Så Agnes eviga kommentar om tålamod får lugna mig idag.  Jag var förbannnad igår efter att ha stannat på 5.56 men samtidigt såg jag att ettan, Moa, var lika frustrerad efter 5.66 och visste att hon hade hoppat runt 6 meter förra helgen. Jag fick ta hjälp av hennes resultat för att få bekräftelse på att jag ändå hade mer i kroppen.  Och att jag är i närheten av så duktiga tjejer är också positivt. Då kommer snart mina resultat också.  Överraskningen för dagen stod Eva-Lotta och hennes man för!  När ni bloggläsare dyker upp i verkliga livet känner jag mig sådär varm och lycklig. Jag har träffat Eva-Lotta tidigare men det var senast när jag var sjuk och hon har ju aldrig sett mig tävla. Det var så sött att se dom sitta uppe på gräset på kullen i publiken och le.  I morse stötte jag kula. Hade fruktansvärt ont i kroppen när jag vaknade och trodde inte att det skulle funka, men efter en längre uppvärmning vaknade systemet och jag ger mig själv klart godkänt.  Bra tryck, aningen sämre med farten men stabila längder och teknik.  Ikväll kör jag styrka. Ingen jäkla vila här inte. Agne ger mig vila imorgon istället. Att vi gör så beror på att jag inte får tävla till helgen som kommer. Däremot ser jag mycket fram emot helgen två veckor framåt: då väntar världsungdomsspelen i Göteborg!  Det är på dom banorna jag har mina två längsta längdhopp hittills (6.33 och 6.30) och jag fullkomligt älskar att hoppa där.  Arenan är mäktig, stor och kraftfull. Banorna är snabba och stämningen är alltid lika bra. Herr Crona brukar vara speaker och lockar alltid publiken till klapp och tjut.  Är du i närheten så kom och lyft mig. Kom och skrik dig hes. Fira friidrotten med mig.  En timmes vila på det här och sen ska jag välta gymmet.  Hoppas du får en sjukt bra dag, att kaffet är hett och gott och att själen mår bra ❤️ Puss och kram 

Wiihooo! 

"Det är en fin dag idag... Vet du vad jag gör när jag blir ledsen?" Winnerbäck har släppt ännu en låt på sitt nya album som tydligen kommer på fredag.  Jag kan knappt hålla mig. Jag längtar så väldigt mycket.  På fredag kommer jag att sätta mig i något gräs i någon park och försvinna in i den där världen som bara Winnerbäck kan skapa.  Men idag är jag här hos dig!  För att berätta om mitt lyckorus.  För att berätta om en kropp som piggnar till, ben som vill springa och muskler som blir mer och mer spänstiga.  I söndags hoppade jag längdhopp på Västra Mark.  När jag tittar på bilden här ovan så ser jag att jag börjar likna "gamla Nadja" igen. Inte lika stark ännu. Men visst kan vi inte se ett spår av cancern?  Jag kan själv inte förstå när jag ser bilder idag. Jag börjar se ATLETISK ut igen! Och jag vet att det är osvenskt att heja på sig själv, men sådant skiter du och jag i. Vi behöver alla backa upp oss själva mer. Det är inget fult i det.  Jag hoppade 5.74 och 5.72 men hade fyra tramp. Kastvindar och klapp från publiken gjorde mig galen och jag fick inte ansatsen att stämma.  Det blir alltså bättre och bättre och det bästa av allt: HÄR FINNS DET MER!  Det sprutade känslor inom mig igår. Kombinationen av att få hoppa på hemmaplan och att många vänner och familj hade kommit för att heja gjorde mig känslosam. Jag presterar alltid bättre under sådana förhållanden.  Jag kan prestera på känslor.  Adrenalinet är min bästa vän. Jag hörde mina systersöner mellan varje hopp: "Naaaaaaadjaaaa! Nadja, kom! Heja! Här är vi!" Barn i en tävlingsmiljö kan vara något av det bästa. Dom påminner om den där lättsamma känslan, tanken som fanns när jag var liten - att allt är möjligt.  Igår vaknade jag och mådde bra i kroppen. Träningsvärk i magen men ändå inte sådär överkörd. Åkte till Växjö och körde både kula och styrka. Så idag känns det värre. Haha, man ska aldrig ropa hej innan en vecka är slut.  Idag står sprint på schemat och vila imorgon. En perfekt planering som både Agne och jag har upptäckt är bra för mig.  Tack för helgen, alla som kom!  Ja, jag vet... Selfietider var det. Ett viktigt moment.  Priset skulle få hedras som om det vore en SM-medalj.  Nästa tävling väntar i Halmstad och sedan rullar det här friidrottslivet på.  Jag skulle vilja skriva mer men måste äta frukost innan passet. Mer och roligare kommer en annan dag.  Puss & kram från en glad ❤️

Nästa sida »

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.